Issuu on Google+

1 Gläntan

1 Detta är en bok om en varg som hette Brenin. I mer än tio år – under större delen av 1990-talet och några år in på 2000-talet – levde han tillsammans med mig. Genom att dela liv med en rotlös och rastlös intellektuell blev han en synnerligen berest varg som bodde i USA, Irland, England och till sist Frankrike. Han fick också, mer eller mindre motvilligt, ta del av mer kostnadsfri universitetsutbildning än någon varg före honom. Som kommer att framgå fick det hemska konsekvenser för mitt hus och mina ägodelar om jag lämnade honom utan tillsyn. Så jag var tvungen att ta med honom till jobbet – och eftersom jag var universitetslärare i filosofi innebar det att jag tog med honom till mina föreläsningar. Han brukade ligga i ett hörn av rummet och halvsova, ungefär som mina studenter gjorde, medan jag malde på om någon filosof eller filosofi. När föreläsningarna blev särskilt tråkiga hände det 9


ibland att han satte sig upp och ylade – en vana som gjorde att han blev omtyckt av studenterna som nog önskade att de hade kunnat göra likadant. Detta är också en bok om vad det innebär att vara människa, inte som biologiska organismer utan som varelser som kan göra saker som inga andra varelser kan. I våra berättelser om oss själva är vår egenart ett ofta återkommande tema. Enligt somliga består den i vår förmåga att skapa civilisation och på så sätt skydda oss från den vilda naturen. Andra pekar på att vi är de enda varelser som kan förstå skillnaden mellan gott och ont och att vi således är de enda varelser som verkligen kan vara goda eller onda. Vissa säger att vi är unika eftersom vi har förnuft; vi är de enda rationella djuren i en värld av irrationella varelser. Andra tror att det är vårt språk som på ett avgörande sätt skiljer oss från de oskäliga djuren. Vissa säger att vi är unika eftersom det bara är vi som har fri vilja och kan handla fritt. En del tror att vår egenart består i att det bara är vi som kan älska. Några säger att det bara är vi som kan förstå naturen och grunden för verklig lycka. Andra tror att vi är unika eftersom det bara är vi som kan förstå att vi kommer att dö. Jag kan inte se att någon av dessa berättelser visar på en definitiv skiljelinje mellan oss och andra varelser. En del av det vi tror att de inte kan, klarar de. Och en del av det vi tror att vi kan, klarar vi inte. För övrigt handlar det ju oftast om grad snarare än art. Vår egenart ligger i stället helt enkelt i att vi berättar dessa berättelser – och dessutom lyckas få oss själva att tro på dem. Om jag skulle definiera människan i en enda mening skulle den lyda så här: Människan är det djur som tror på de berättelser hon berättar om sig själv. Människan är ett godtroget djur. I dessa mörka tider behöver det inte betonas att våra berättelser om oss själva kan vara den största källan till söndring 10


mellan människor. Från godtrogenhet är steget ofta inte långt till fientlighet. Men det jag är intresserad av är de berättelser som handlar om vad som skiljer oss från andra djur och inte från varandra: våra berättelser om vad som gör oss till människor. Varje berättelse har det som skulle kunna kallas en mörk sida; den kastar en skugga. Denna skugga återfinns bakom det berättelsen säger, det är här man finner det berättelsen visar. Och det är sannolikt mörkt på minst två sätt. För det första visar berättelsen ofta en ytterst frånstötande, till och med oroande, sida av den mänskliga naturen. För det andra är det som berättelsen visar ofta svårt att se. Det finns ett samband mellan dessa båda. Vi människor har en utpräglad förmåga att bortse från de sidor av oss själva som vi finner motbjudande. Och detta gäller också de berättelser vi berättar för att förklara oss själva för oss själva. Vargen är förstås, om än med orätt, den traditionella representanten för mänsklighetens mörka sida. Detta är på många sätt ironiskt – inte minst etymologiskt. Det grekiska ordet för varg är lukos, vilket är så likt ordet för ljus, leukos, att de ofta förknippades med varandra. Detta kanske bara berodde på en översättningsmiss eller så fanns det kanske ett djupare etymologiskt samband mellan de båda orden. Men vilket skälet än var betraktades Apollon både som solens och vargarnas gud. Och i denna bok är det sambandet mellan vargen och ljuset som är viktigt. Betrakta vargen som gläntan i skogen. Mitt inne i den djupa skogen kan det vara alltför mörkt för att se träden. Gläntan är den plats som gör det möjligt för det dolda att bli synligt. Jag ska försöka visa att vargen är gläntan i människans själ. Vargen synliggör det dolda i våra berättelser om oss själva – det som dessa berättelser visar men inte säger. Vi står i vargens skugga. Något kan ge upphov till en skugga på två sätt: genom att skymma ljuset eller genom att 11


vara den ljuskälla som andra saker skymmer. Vi talar om den skugga som kastas av en människa och den som kastas av en eld. Med vargens skugga menar jag inte den skugga som kastas av vargen själv utan de skuggor vi kastar när vi står i vargens ljus. Och det som möter oss i dessa skuggor är just det vi inte vill veta om oss själva.

2 Brenin dog för några år sedan. Jag tänker fortfarande på honom varje dag. Många kanske tycker att detta låter överdrivet känslosamt: han var ju bara ett djur. Men trots att mitt liv nu i alla viktiga avseenden är bättre än det någonsin varit, tycker jag ändå att jag har blivit förminskad som människa. Det är väldigt svårt att förklara varför och det dröjde länge innan jag förstod. Nu tror jag att jag gör det – Brenin lärde mig något som min långdragna teoretiska utbildning inte lärde mig och inte heller kunde lära mig. Och det är en lärdom som är svår att bevara, med tillräcklig klarhet och kraft, nu när han är borta. Tiden läker alla sår, men den gör det genom att sudda bort. Denna bok är ett försök att skriva ner lärdomen innan den försvunnit. Det finns en irokesisk myt om ett val som detta folk en gång tvingades göra. Myten finns i olika versioner. Den som följer här är den enklaste. En rådsförsamling för de olika stammarna sammankallades för att bestämma vart man skulle flytta till nästa jaktsäsong. Men vad rådet inte visste var att den plats man till slut valde var ett tillhåll för vargar. Irokeserna utsattes följaktligen för upprepade attacker från vargarna med följd att de gradvis minskade i antal. De stod inför ett val: att flytta någon annanstans eller att döda vargarna. De insåg att det senare alternativet skulle förminska dem som människor. 12


Det skulle göra dem till den sorts människor som de inte ville vara. Så de flyttade. För att undvika att misstaget upprepades bestämdes det att man vid alla möten i framtiden måste utse någon att representera vargen. Denne skulle inbjudas att delta i mötet med frågan: ”Vem talar för vargen?” Detta är förstås den irokesiska versionen av myten. Om det funnes en vargversion är jag säker på att den skulle vara helt annorlunda. Inte desto mindre ligger det något i den. Jag tänker försöka visa att var och en av oss för det mesta har en apas själ. Jag lägger inte in alltför mycket i ordet ”själ”. Med ”själ” menar jag inte nödvändigtvis någon odödlig och oförgänglig del av oss som överlever kroppen. Själen kan mycket väl vara sådan, men jag tvivlar på det. Eller också är det kanske helt enkelt så att själen är medvetandet och att medvetandet är hjärnan. Men även detta tvivlar jag på. Som jag använder ordet avslöjas människors själ i de berättelser de berättar om sig själva: berättelser om varför de är unika, berättelser som vi människor faktiskt kan få oss själva att tro på trots alla bevis på motsatsen. Detta, tänker jag hävda, är berättelser berättade av apor: de har en struktur, ett tema och ett innehåll som är av tydligt apursprung. Jag använder här apan som metafor för en tendens som finns i högre eller lägre grad inom oss alla. I den meningen är vissa människor mer apor än andra. Det är faktiskt så att vissa apor är mer apor än andra. ”Apan” är tendensen att ha en instrumentell syn på världen: alltings värde är en funktion av vad det kan göra för apan. Apan är tendensen att se livet som en process som går ut på att bedöma sannolikheter och beräkna möjligheter och använda resultaten av dessa beräkningar till sin fördel. Den är tendensen att se världen som en samling resurser; saker som kan användas för dess egna syften. Apan tillämpar denna princip på andra apor i minst lika hög grad som på resten av naturen. Apan 13


är tendensen att inte ha vänner utan bundsförvanter. Apan ser inte sina medapor; den vaktar på dem. Och väntar hela tiden på ett tillfälle att utnyttja de andra. Att leva är för apan att vänta på att kunna slå till. Apan är tendensen att basera relationer med andra på en enda oföränderlig och orubblig princip: Vad kan du göra för mig och hur mycket kommer det att kosta mig att få dig att göra det? Denna syn på andra apor kommer ofrånkomligen att vändas mot den själv och infektera och genomsyra dess syn på sig själv. Därigenom kommer apan att se lycka som något som kan mätas, vägas, kvantifieras och beräknas. Den ser på kärlek på samma sätt. Apan är tendensen att tänka att de viktigaste sakerna i livet är en fråga om att väga fördelar mot kostnader. Jag vill återigen betona att detta är en metafor som jag använder för att beskriva en mänsklig tendens. Alla känner vi människor som är sådana. Vi träffar dem på jobbet och fritiden, vi har suttit vid samma konferensbord och restaurangbord. Men dessa människor är bara överdrifter av den grundläggande människotypen. Jag misstänker att de flesta av oss påminner mer om den än vi skulle vilja erkänna. Men varför beskriver jag denna tendens som ”apig”? Människan är inte den enda sortens apor som kan lida och njuta av alla de känslor som ryms i det mänskliga känsloregistret. Som vi kommer att se kan andra apor älska, och de kan känna en sorg som är så intensiv att de dör av den. De kan ha vänner och inte bara bundsförvanter. Likafullt är denna tendens apig i den meningen att den möjliggjorts av apor; närmare bestämt av ett visst slags kognitiv utveckling som ägde rum hos aporna och såvitt vi vet inte hos något annat djur. Tendensen att se på världen och dem som finns i den i termer av fördelar och kostnader, att betrakta sitt liv och det viktiga som händer i det som sådant som kan kvantifieras och beräknas, är möjlig bara för att det finns apor. Och den 14


kommer tydligast till uttryck hos oss av alla apor. Men det finns också en del av vår själ som fanns till långt innan vi blev apor – innan denna tendens fick oss helt i sitt våld – och den finns dold i våra berättelser om oss själva. Den är dold, men den kan synliggöras. Evolutionen fortskrider genom successiva förändringar. I evolutionen finns ingen tabula rasa, ingen tom tavla: den kan bara utgå från det som är givet och återvänder aldrig till ritbordet. Så för att använda standardexemplet visar plattfiskens groteskt förvridna drag – dess ena öga har flyttats till samma sida som det andra – på att det evolutionära tryck som fick en fisk att specialisera sig på att ligga på havsbotten var riktat mot en fisk som ursprungligen hade utvecklats för andra ändamål och därför hade ögonen placerade på var sin sida snarare än på ryggsidan. Under människans utveckling var evolutionen på liknande sätt hänvisad till att arbeta med det som var givet. Våra hjärnor är i grund och botten historiska strukturer: grunden för däggdjurshjärnan – vars särskilt kraftfulla version kännetecknar människan – var ett primitivt limbiskt system som vi delar med våra förfäder reptilerna. Jag vill inte påstå att de berättelser vi berättar, och tror på, om oss själva är evolutionära produkter som plattfiskens ögon eller däggdjurshjärnan. Men jag tror faktiskt att de har utvecklats på ett likartat sätt: genom successiva förändringar där nya narrativa lager har lagts ovanpå äldre strukturer och teman. Det finns ingen tom tavla för våra berättelser om oss själva. Jag ska försöka visa att om vi tittar tillräckligt noga, och om vi vet var och hur vi ska titta, så kommer vi i varje berättelse som berättas av apor också att hitta en varg. Och vargen talar om för oss att apans värderingar är simpla och värdelösa – det är det som är dess funktion i berättelsen. Vargen talar om för oss att det viktigaste i livet aldrig är en fråga om beräkning. Den påminner oss om att det aldrig går 15


att kvantifiera eller handla med det som är av verkligt värde. Den påminner oss om att vi ibland måste göra det som är rätt även om jorden går under. Jag tror att vi alla är mer apa än varg. Hos många av oss har vargen blivit nästan helt utplånad ur berättelsen om våra liv. Men det är på egen risk vi låter vargen dö. I slutänden kommer apans intriger att slå slint; dess smarthet kommer att svika dig och dess aplycka kommer att ta slut. Då kommer du att inse vad som är viktigast i livet. Och det är inte sådant som dina intriger och din smarthet har förskaffat dig; det är vad som finns kvar när dessa har övergett dig. Du är många saker. Men den viktigaste du är inte den som intrigerar; det är den som finns kvar när intrigerandet misslyckas. Den viktigaste du är inte den som njuter av din slughet; det är den som finns kvar när denna slughet lämnar dig åt ditt öde. Den viktigaste du är inte den som litar på turen; det är den som finns kvar när turen tagit slut. I slutänden kommer apan alltid att svika dig. Den viktigaste fråga du kan ställa till dig själv är: Vem är det som kommer att finnas kvar när detta händer? Det tog lång tid, men till sist tror jag att jag förstår varför jag älskade Brenin så mycket och saknar honom så djupt nu när han är borta. Han lärde mig något som min långa teoretiska utbildning inte kunde visa mig: att i någon uråldrig del av min själ levde fortfarande en varg. Ibland är det nödvändigt att låta vargen inom oss tala och få tyst på apans ständiga pladder. Denna bok är ett försök att tala för vargen på det enda sätt jag kan.

3 ”Det enda sätt jag kan” visade sig vara något helt annat än det jag hade planerat. Boken har tagit lång tid att skriva. Jag 16


har arbetat med den till och från under nära nog femton år. Det beror på att det tog lång tid för mig att tänka de tankar den innehåller. Ibland sker saker långsamt. Boken växte fram ur mitt liv med en varg, men jag tror att jag i djupaste mening fortfarande inte förstår vad denna bok är. På ett sätt är den självbiografisk. Allt det som skildras har hänt. Det har hänt mig. Men på många sätt är den inte en självbiografi; åtminstone inte en bra sådan. Om det finns en huvudperson i boken är det förstås inte jag. Jag är bara en oviktig bifigur som irrar runt i bakgrunden. I bra självbiografier finns det gott om andra människor. Men i denna bok lyser andra människor nästan helt med sin frånvaro – man kan skymta de andra människorna i mitt liv, men det är allt. För att slå vakt om deras identitet har jag ändrat deras namn, eftersom jag inte har en aning om vad de skulle tycka om att medverka. Och när det finns annat som jag vill slå vakt om blir jag sparsam med detaljer om tid och plats. Bra självbiografier är också detaljerade och utförliga. Men här är detaljerna tunnsådda och minnet selektivt. Boken bärs upp av det jag har lärt mig av mitt liv med Brenin och jag har disponerat den runt dessa lärdomar. Jag har därför huvudsakligen koncentrerat mig på de händelser i Brenins och mitt liv som är relevanta för de tankar jag velat utveckla. Andra episoder, vissa av dem betydelsefulla, har förbigåtts och kommer snart att ha gått förlorade. När specifika detaljer om händelser, personer eller kronologi hotade att begrava de tankar jag ville föra fram strök jag dem skoningslöst. Om detta inte blev berättelsen om mig blev det egentligen inte heller berättelsen om Brenin. Boken är förstås uppbyggd kring olika händelser som inträffade under vårt liv tillsammans. Men det är bara undantagsvis jag försöker förstå vad som rör sig i hans huvud under dessa händelser. Trots att jag levde med honom i över tio år är jag inte säker på att 17


jag är kompetent att bedöma detta utom i de allra enklaste fallen. Och många av de händelser jag beskriver och de frågor jag diskuterar med hjälp av dem är inte enkla. Brenin framträder – det är jag övertygad om – i denna bok som en konkret, grubblande varelse. Men han visar sig också på ett helt annat sätt: som en symbol eller metafor för en sida av mig, en sida som kanske inte finns längre. Följaktligen kommer jag ibland på mig själv med att hemfalla åt metaforiskt tal om vad vargen ”vet”. Om dessa påståenden skulle ses som en empirisk spekulation om det faktiska innehållet i Brenins tankar skulle de vara skrattretande antropomorfa. Men jag försäkrar att detta inte är syftet med dem. Och när jag talar om de lärdomar som Brenin gav mig var dessa på liknande sätt känslomässiga och i grunden icke-kognitiva. Jag fick dem inte genom att studera Brenin utan genom att våra livsvägar sammanföll. Och många av lärdomarna förstod jag inte förr­ än han var borta. Detta är inte heller ett filosofiskt verk, åtminstone inte i den snäva mening som jag har fått lära mig under min utbildning och som skulle gillas av mina kolleger. Här finns visserligen argumentation. Men det finns ingen prydlig tankegång med premisser och slutsats. Livet är alltför ogripbart för premisser och slutsatser. Jag slås i stället av hur mycket diskussionerna i boken överlappar varandra. Jag slås av hur ett ämne som jag hade tänkt ta itu med och sätta punkt för i ett kapitel kan envisas med att åter göra sig påmint längre fram i en ny, muterad form. Detta verkar vara en följd av undersökningens art. Livet låter sig sällan tas itu med och sättas punkt för. De tankar som bär upp boken är sådana som jag tänkt, men de är likafullt i en viktig mening inte mina. Detta beror inte på att de är någon annans – även om man tydligt kan se påverkan från tänkare som Nietzsche, Heidegger, Camus, Kundera och Richard Taylor. Jag tror snarare, och nu måste 18


jag återigen tillgripa en metafor, att det finns vissa tankar som kan dyka upp bara i rummet mellan en varg och en man. Under vår första tid tillsammans brukade Brenin och jag ibland ge oss av till Little River Canyon i nordöstra hörnet av Alabama på helgerna och tälta (olagligt) där. Vi tog det lugnt och ylade mot månen. Dalen var trång och djup, och det var med motvilja som solstrålarna trängde igenom de täta ekarna och björkarna. Och så snart solen hade passerat över det västra krönet började skuggorna tätna till en ogenomtränglig bank. Efter att försiktigt ha tagit oss fram längs en bortglömd stig någon timme var vi framme vid gläntan. Om vi hade beräknat tiden rätt var det just när solen kysste kanjonens mun farväl och fyllde öppningen med ett gyllene ljus. Träden, som hade varit praktiskt taget dolda av den senaste timmens djupa dunkel, blev nu synliga i all sin åldriga och mäktiga prakt. Gläntan är det rum som gör det möjligt för träden att lämna mörkret och träda fram i ljuset. De tankar som denna bok består av framträdde i ett rum som inte längre finns och de skulle inte ha varit möjliga – åtminstone inte för mig – utan detta rum. Vargen finns inte längre och därför finns inte rummet längre. När jag läser igenom det jag skrivit slås jag av just hur främmande tankarna verkar. Att det är jag som tänkt dem slår mig som en egendomlig upptäckt. Detta är inte mina tankar eftersom jag inte har förmågan att tänka dem igen, även om jag tror på dem och håller dem för sanna. Detta är gläntans tankar. Detta är tankar som finns i rummet mellan en varg och en man.

19


2 Broder varg

1 Brenin lade sig aldrig ner i baksätet på jeepen. Han ville alltid se vad som hände. En gång för många år sedan hade vi kört från Tuscaloosa i Alabama hela vägen ner till Miami – ungefär 130 mil – och tillbaka igen. Han stod upp precis hela tiden och skymde med sin stora kropp mycket av solen och hela sikten i backspegeln. Men nu var vi i Frankrike och den här gången, under den här korta turen till Béziers, ville han inte stå, kunde han inte stå. Det var då jag förstod att det var slut. Jag var på väg till platsen där han skulle dö. Jag hade intalat mig själv att om han stod upp under resan, om så bara för en stund, skulle jag skjuta upp det ett dygn till; tjugofyra timmar till så att ett mirakel skulle hinna ske. Men nu visste jag att stunden var inne. Min vän sedan elva långa år skulle dö. Och jag visste inte vad det var för slags människa han skulle lämna kvar. 20


Den mörka franska midvinterdagen kunde inte ha utgjort en skarpare kontrast mot den där ljusa, tidiga majkvällen i Alabama för mer än ett decennium sedan när jag för första gången hade släppt in den sex veckor gamla Brenin i mitt hus och min värld. Det tog honom bara ett par minuter – och jag överdriver inte det minsta – att riva ner gardinerna (båda paren!) i vardagsrummet. Och när jag sedan försökte hänga upp dem igen smet han ut i trädgården och in under huset. På baksidan av huset, som stod i en sluttning, fanns en dörr i tegelgrunden, en dörr som jag tydligen hade lämnat på glänt. Han letade sig in under huset och satte sedan igång – metodiskt, noggrant och framför allt snabbt – att slita ner vartenda ett av de mjuka, isolerade rör som förde sval luft från luftkonditioneringsanläggningen upp till de olika utsläppen i golvet. Det var Brenins typiska sätt att hantera allt som var nytt och obekant. Han tyckte om att se vad som skulle hända. Han brukade undersöka det intensivt. Och sedan slet han sönder det. Han hade varit min i en timme och hade redan kostat mig tusen dollar – femhundra som jag gav för honom och femhundra för att laga luftkonditioneringen. På den tiden var det nästan en tjugondel av min totala årsinkomst. Detta mönster skulle komma att upprepas, ofta i helt nya och uppfinningsrika varianter, under alla våra år tillsammans. Vargar är inte billiga i drift. Så om du funderar på att skaffa en varg, eller en korsning mellan varg och hund för den delen, säger jag på en gång: Gör det inte! Gör det aldrig! Tänk inte ens på det! De är inga hundar. Men om du är dum nog att envisas, så kan jag tala om för dig att ditt liv aldrig kommer att bli detsamma igen.

21


2 Alltsammans började när jag hade varit ett par år på mitt första jobb, som docent i filosofi vid universitetet i Alabama i en stad som heter Tuscaloosa. ”Tuscaloosa” är ett choctaword som betyder ”svart krigare” och den väldiga Black Warrior-floden flyter genom staden. Tuscaloosa är mest känt för sitt universitetslag i amerikansk fotboll, Crimson Tide, som lokalbefolkningen omfattar med en glöd som överträffar det rent religiösa, även om de är mycket för sådant också. Jag tror att man med rätta kan säga att de är mycket mer misstänksamma mot filosofi – och vem kan egentligen klandra dem? Livet var härligt; jag hade alldeles för kul i Tuscaloosa. Men jag hade växt upp med hundar – främst stora hundar som grand danois – och jag saknade dem. Och så en eftermiddag satt jag där och läste radannonserna i Tuscaloosa News. Under större delen av sin relativt korta existens har USA haft som policy att utrota sina vargar genom att skjuta, förgifta och fånga dem eller genom vilka metoder som helst som ansetts nödvändiga. Följden är att det just inte funnits några fritt kringströvande vilda vargar i landets fyrtioåtta sammanhängande stater. När nu denna policy har övergetts har de börjat komma tillbaka i delar av Wyoming, Montana och Minnesota och på några av öarna i Stora sjöarna – Isle Royale utanför Michigans norra kust är det mest kända exemplet, till stor del beroende på den banbrytande vargforskning som biologen David Mech bedrivit där. Trots högröstade protester från ranchägare har vargar till och med nyligen återinplanterats i Yellowstone, den mest berömda av nationalparkerna i USA. Denna tillväxt av vargbeståndet har dock ännu inte nått Alabama eller någon annan av sydstaterna. Där finns massor 22


av prärievargar. Och det finns ett litet antal röda vargar i sumpmarkerna i Louisiana och östra Texas, men ingen vet riktigt säkert vad de är, och de kan mycket väl härstamma från korsningar mellan varg och prärievarg långt tillbaka i tiden. Men gråvargar (ett oegentligt namn eftersom de också kan vara svarta, vita eller bruna) är det knappt någon som minns i sydstaterna. Jag blev därför rätt förvånad när blicken fastnade på en annons som löd: vargvalpar till salu, 96 procent. Efter ett snabbt telefonsamtal hoppade jag in i bilen och gav mig av till Birmingham, ungefär en timmes resa i nordostlig riktning, utan att vara helt på det klara med vad jag väntade mig att finna. Det var så det kom sig att jag en kort stund senare stod öga mot öga med den största varg jag sett eller ens hört talas om. Ägaren hade visat mig runt till baksidan av huset där stallet och fållan med djuren fanns. När vargpappan, som hette Yukon, hörde oss komma hoppade han upp mot stalldörren just när vi kom fram och dök upp som från tomma intet. Han var enormt stor och imponerande, lite längre än jag när han stod på bakbenen. Jag måste titta upp för att se hans ansikte och hans märkliga gula ögon. Men det var tassarna som gjorde ett outplånligt intryck på mig. Folk inser inte – jag hade definitivt inte gjort det – hur stora vargtassar faktiskt är, att de är mycket större än hundtassar. Det var Yukons tassar som tillkännagav hans ankomst, de var det första jag såg när han hoppade upp och böjde sig fram över stalldörren. Där hängde de nu över dörrkanten, mycket större än mina knytnävar, och såg ut som raggiga basebollhandskar. Något som människor ofta frågar mig, inte med tanke på just den här situationen – för det här är första gången som jag har berättat om den för någon – utan om att äga en varg i allmänhet: Var du aldrig rädd för honom? Svaret är natur23


ligtvis nej. Jag skulle gärna vilja tro att det berodde på att jag är en ovanligt modig person, men en sådan hypotes skulle motsägas av ett stort antal fakta. Jag behöver till exempel några rejäla drinkar för att överhuvudtaget gå ombord på ett flygplan. Så tyvärr tror jag inte att det går att hänvisa till att jag besitter något större mod. Men jag känner mig mycket avspänd tillsammans med hundar. Och det beror till största delen på min uppfostran: jag är den dysfunktionella produkten av en ganska dysfunktionell familj. Lyckligtvis var denna dysfunktionalitet – såvitt jag vet – begränsad till hur vi umgicks med hundar. När jag var liten, två tre år ungefär, brukade vi leka en lek med Boots, vår labrador. Den gick till så att han lade sig ner och jag satte mig på hans rygg och höll fast mig i hans halsband. Sedan ropade min pappa på honom. Boots, som var blixtsnabb när han var ung, kastade sig upp och började springa på en bråkdels sekund. Min uppgift – och det som leken gick ut på – var att hålla kvar greppet om halsbandet och rida på honom. Det klarade jag aldrig. Det var som om jag var porslinet på ett middagsbord och någon drog undan duken under mig. Ibland fungerade tekniken hos denne hundtrollkonstnär perfekt och jag satt kvar på marken med förbryllad min just där Boots hade legat en sekund tidigare. Ibland kunde dock Boots vara lite slarvig och då föll jag handlöst till marken. Men i den här leken betraktades varje form av smärta som den obetydliga bisak som den var och jag hoppade glatt upp från gräset igen och tiggde och bad om att få försöka en gång till. Idag skulle man förmodligen inte kunna göra så här, inte i vår kroniskt riskundvikande kultur med dess neurotiska inställning till allt som innebär minsta fara för brutna ben hos barn. Någon skulle antagligen ringa socialtjänsten eller kanske djurskyddsinspektören, eller kanske båda. Men jag vet att jag förbannade den dagen då 24


min pappa sade till mig att jag hade blivit för stor och tung för att få fortsätta leka på det här sättet med Boots. Så här i efterhand inser jag att när det handlar om hundar är min familj, och alltså också jag, klart onormala. Det hände ofta att vi tog hand om grand danois från något hundhärbärge. Ibland var det härliga djur. Ibland var de klart psykotiska. Blue, en grand danois som fantasilöst nog hade fått namnet – inte av oss – på grund av sin blå färg, är ett bra exempel. Blue var runt tre år när mina föräldrar tog hand om honom. Det var lätt att förstå varför han hade hamnat i ett hundhärbärge. Blue hade en hobby som gick ut på att bita människor och andra djur, slumpvis och utan urskillning. Fast det är egentligen inte rättvist, för det var inte alls slumpvis eller urskillningslöst. Det var bara så att han hade vad vi kan kalla vissa egenheter. En av dem var att inte tillåta människor att lämna det rum där han befann sig. Det gick inte att vara ensam med Blue i ett rum. Man måste alltid ha någon som kunde distrahera honom när man gick ut. Sedan måste förstås den personen i sin tur ha någon som kunde distrahera Blue för att kunna lämna rummet. Och så höll det på så länge Blue levde. Om man glömde att distrahera honom tillräckligt innan man lämnade rummet ledde det ofta till att man fick ärr för livet i baken. Ni kan fråga min bror Jon. Att min familj var onormal visade sig inte bara genom villigheten att acceptera Blues egenheter i stället för att skicka honom med enkel biljett till veterinären som varje normal familj skulle ha gjort. Det handlade också om deras sätt att betrakta denna rätt störande sida av Blues personlighet som en källa till enorm munterhet, ja faktiskt som en rätt trevlig lek. De flesta skulle troligen – med rätta – se Blue som en farlig återfallsförbrytare och ett hot mot ens kropp, och kanske också ens liv, och mena att världen sammantaget skulle vara ett bättre ställe utan honom. Men min familj gillade leken. 25


Jag tror att de alla har ärr efter Blues egenheter, och inte bara på baken. Blue hade också andra egenheter. Det var bara jag som klarade mig helskinnad, men det berodde på att jag hade flyttat hemifrån för att börja på universitetet innan han gjorde entré i familjen. Ärren väckte dock varken sympati eller deltagande utan gav tillfälle till skämt och vänliga pikar. Det finns naturligtvis ett ärftligt inslag i galenskap och det var kanske att hoppas på för mycket att inte jag skulle drabbas. För några år sedan brukade jag leka en lek varje dag med en dogo argentino som bodde nära mig i en by i Frankrike. En dogo argentino är en stor och kraftig vit hund som ser ut som en förvuxen pitbullterrier och som är förbjuden i Storbritannien enligt lagen om farliga hundar. När just den här hunden var valp brukade hon alltid komma framrusande till trädgårdsstängslet så fort hon fick syn på mig och förtjust hoppa upp för att jag skulle klappa henne. Hon fortsatte med samma beteende också när hon blev äldre, men så en dag hade hon uppenbarligen bestämt sig för att det nog kunde vara en bra idé att bita mig också. Tack och lov är dogon visserligen storvuxen och stark men inte särskilt snabb. Den är inte heller särskilt intelligent och jag kunde nästan se hur kugghjulen rörde sig inne i skallen på henne medan hon övervägde möjligheterna att bita mig och vilka konsekvenser det kunde få. Så varje dag lekte vi samma lek. Jag kom gående förbi, hon hoppade upp mot stängslet, jag klappade henne på huvudet, hon njöt av det några sekunder med nosen snörvlande mot min handflata och en glatt viftande svans. Men sedan stelnade hon till i hela kroppen och spände käkmusklerna. Och så högg hon efter mig. Ärligt talat tror jag det var rätt halvhjärtat. Hon gillade mig på sitt sätt, men kände sig tvungen att bita mig på grund av mina följeslagare (och som vi kommer att förstå hade hon goda skäl att tycka illa om dem – speciellt den ena). Jag ryckte 26


alltid undan handen i sista ögonblicket varpå hennes käkar slog igen i tomma luften. Jag brukade säga à plus tard och önska henne bättre lycka nästa dag. Jag tror absolut inte att jag plågade henne. Det var bara en lek, och jag var verkligt nyfiken på hur lång tid det skulle ta innan hon slutade upp med att försöka bita mig. Det gjorde hon aldrig. Jag har i varje fall aldrig varit rädd för hundar och denna oräddhet överfördes utan vidare till vargar. Jag hälsade på Yukon på samma sätt som jag skulle ha hälsat på en grand danois som jag inte kände – lugnt och avspänt, men ändå med iakttagande av normala uppföranderegler. Det visade sig att Yukon inte alls liknade Blue och inte ens min vän dogon. Han var en godmodig varg, självsäker och sällskaplig. Men missförstånd kan självklart uppstå, även med de bästa djur. Den vanligaste anledningen till att en hund bits – och jag misstänker att något liknande kan gälla vargar – är att den inte vet var du har din hand. Folk sträcker sig över hunden för att klappa den bakpå huvudet eller på halsen. Hunden blir nervös när den inte längre ser din hand, befarar att det kanske handlar om ett angrepp och biter därför. Det är ett bett av rädsla, den vanligaste sorten. Så jag lät Yukon nosa på min hand och klappade honom på framsidan av halsen och bröstet tills han vant sig vid mig. Vi kom jättebra överens. Brenins mamma, Sitka – som jag antar hade fått sitt namn efter granen – var lika hög som Yukon men mycket skrangligare och alltså inte alls lika kraftigt byggd. Hon såg mer ut som en varg eller åtminstone som alla de bilder av vargar jag hade sett, långsträckt och slank som hon var. Det finns många underarter av varg. Jag fick veta att Sitka var en tundravarg från Alaska, medan Yukon var en Mackenzie valley wolf från nordvästra Kanada. Deras kroppsliga olikheter berodde på att de tillhörde dessa olika underarter. Sitka var alldeles för upptagen med de sex små nallarna 27


som sprang runt benen på henne för att ägna mig någon större uppmärksamhet. Små nallar är faktiskt den bästa beskrivning av dem jag kan komma på – runda och lena och burriga utan några skarpa hörn. Några av dem var grå, andra bruna. Det var tre hannar och tre honor. Jag hade bara tänkt titta på valparna och sedan åka hem för att i lugn och ro noga tänka igenom om jag var beredd att ta på mig det ansvar som det skulle innebära att äga en varg och så vidare. Men i samma ögonblick som jag fick se valparna visste jag att jag skulle ta med mig en av dem hem – samma dag. Faktum var att jag fick fram mitt checkhäfte i en väldig fart. Och när uppfödaren sade att de inte accepterade checkar körde jag i samma väldiga fart till närmaste uttagsautomat för att skaffa kontanter. Att välja bland valparna var lättare än jag hade trott. För det första ville jag ha en hanne. Det fanns tre sådana. Den största av dem, den klart största i hela kullen, var en grå valp som jag förstod skulle bli på pricken lik sin pappa. Jag visste tillräckligt mycket om hundar för att inse att han skulle komma att bli besvärlig. Han var totalt orädd och full av energi och dominerande mot sina syskon. Det var tydligt att han var den blivande alfahannen och skulle komma att kräva hård kontroll. Ögonblicksbilder av Blue fladdrade förbi, och med tanke på att detta var min första varg bestämde jag mig för att försiktighet nog ändå var en dygd. Så jag valde den näst största valpen i kullen. Han var brun och påminde till färgen om en liten lejonunge. Därför döpte jag honom till Brenin, det walesiska ordet för kung. Han skulle säkert ha blivit kränkt om han hade vetat att han blivit uppkallad efter en katt. Han påminde dock inte alls om en katt. Han såg snarare ut som en av de där grizzlybjörnungarna som man kan se på Discovery Channel när de lufsar efter sin mamma i nationalparken Denali i Alaska. Han var sex veckor när jag skaffade 28


9789137134765