KAROLI NA RAMQVI ST
Karolina Ramqvist När svenska pojkar började dansa 1997 More fire 2002 Flickvännen 2009 Alltings början 2012
ISBN 978-91-1-306433-8 © Karolina Ramqvist 2015 Norstedts, Stockholm Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
D
et var i slutet av vintern. Under himlen som alltid varit där och som nu var mörk, såg huset fortfarande nästan nytt ut. Det tycktes som om det hade en sorts glans. Omkring det fanns inget annat än tystnaden och snön. Den låg i ramar om de frostbeslagna stora fönstren och stod upp ur skuggorna, i höga drev mot husväggen. Det var inte skottat någonstans. Vinden hade piskat upp snö som lagt sig i en liten vall på trappan framför ytterdörren. En frusen våg som visade att ingen kommit ut eller gått in här på flera dagar. På insidan var dörren reglad och ordentligt låst med flera lås och närmast innanför den stod en trasig papperskasse ur vilken vita och bruna kuvert stack upp. Räkningar och brev som inte blivit öppnade. Golvet var kallt och fläckigt av smältvatten och lera som stänkt, också på kassen. Hallen låg i mörker, som om det inte alls var morgon. Spegeln som hängde där var sned och smutsig. Framför den stod Karin, barfota och naken, och höll upp dörren till badrummet så att ljuset därinifrån föll på hennes kropp. Huden 5
var knottrig av köld, såg blek och blåaktig ut. Hennes mage hängde som en påse av skinn och brösten var tunga och oformliga. Det vänstra hade svällt upp under natten och skinnet var så uttänjt att ett nät av tunna blodådror syntes genom det.
6
H
on slätade ut magen med händerna, höll fast huden och böjde sig fram och studerade märkena som höjde sig i den som ärrblank relief, från ljumskarna och upp mot naveln. Hon mindes sin sista flygning till New York, då hon hade blivit väckt av kaptenens tal i högtalarna om att titta ut på utsikten över Island. Hon hade satt sig upp och blickat ner mot ön som var nästan helt täckt av glaciärer, och sett strimmorna i isen. De svarta floderna som spred sig som ett jättehår, med tusen små förgreningar i ismarken. Spåren som graviditeten hade satt på hennes mage såg ut precis så och hon kände sig lika långt från dem när hon såg ner på dem nu som hon hade varit från isen när hon flög tio tusen meter över den. Medan hon varit gravid hade hon intalat sig att om hon bara oroade sig tillräckligt mycket för bristningar så skulle hon inte få några. Nu visste hon att det inte var så det gick till. 7
Rädsla är inte en besvärjelse som fungerar, utan ett obehag sprunget ur riskkalkylering. Det är inte sant att det man oroar sig mest för inte kommer att inträffa. Snarare är det nog högst troligt att det gör det.
8
På sjön låg tallrikar av is som rörde sig mot varandra, väntade på att få frysa samman. Omkring dem jagade det grå vattnet med små, krusiga vågor. På andra sidan låg skogen mörk över vitfläckiga klippor och häråt avtecknade sig bryggan bara vagt i snön. Man kunde inte se den om man inte visste att den fanns där nere vid slutet av tomten, där vass stod upp med sköra strån ur öar av tufsig snö. Vädret hade vacklat de senaste dagarna, eller om det var veckor nu. Det hade blivit mildare och till och med börjat töa. Från sin plats på den höga pallen vid köksön, hans plats, hade hon sett sjön öppna sig som en grå gapande mun. Sedan kom kylan igen, som en förlamning i allt, men då blåste det så hårt att vattenytan inte kunde frysa. I badrummet var luftkonditioneringen avstängd och så fort hon satte på vattnet immade speglarna igen och fick samma vitaktiga skiftningar som isen. En mantel av ånga låg över hennes rygg när hon steg ur duschen, utan att stänga av vattnet, och gick ut i hallen, snabbt på tå. Hon skydde 9
känslan av det smutsiga, kalla golvet mot sina bara fötter. Det var vid den här tiden på dagen huset var som kallast. Dream satt i blöja med ryggen mot henne på golvet en bit in i vardagsrummet och lekte med den vita sladden till en iPhone-laddare. Hon verkade aldrig tröttna på det vispande ljudet som uppstod när kontaktens tunna metall slog mot parketten, och insikten om att det var hon som fick det att ske. Hennes hand som höll i, och rörde sig. Hon stannade upp och såg på barnet som satt där och roade sig på sitt vis, ovetande om allt som präglade den tillvaro som för hennes egen del tedde sig så stum, så slut, att hon inte riktigt hade kunnat ta in att den på samma gång var början för en annan människa. Hon såg på den rundnätta kroppen och de slumpmässiga, ryckiga rörelserna. Dream var fortfarande något av en gåta för henne. De stora ögonen satt tätt ihop på ett sätt som hon inte kände igen och inte heller var helt bekväm med, och en hårlock stod upp mitt på huvudet. Kinderna putade runda med små rodnande, uttorkade fläckar mitt på, som hon antog kom av kylan och den torra luften. Genom det mjuka barnahullet anades en perfekt ryggrad. Hon visste att barnet en gång skulle bli det finaste hon hade, och till dess var det bara tur att hon var så lugn. Det var kanske inte så att man fick de barn man förtjänade, utan de man kunde klara av. Hon duschade färdigt med badrumsdörren vidöppen mot hallen och ögonen på dörröppningen då och då. När hon 10
var klar tittade hon ut igen och såg den lilla sitta kvar där i vardagsrummet med sin sladd. Hon torkade sig och tog på sig hans morgonrock, den enda som fanns kvar sedan hon sålt alla sina kimonor. Den var tung på hennes axlar, avsevärt för stor. Hans kropp var alltid röd och varm när han tog på sig den. Hon knöt bandet om midjan och drog till och stod så, lutad mot handfatet, och insöp hans lukt som fortfarande låg kvar djupt nere i den tjocka frottén. Doften av tandkräm och deodorant och blöt, varm manshud. Löftet om att allt skulle bli bra. Hon önskade att den fuktiga värmen inte skulle försvinna med en gång, men det gjorde den. När hon steg ut ur badrummet var det till och med ännu kallare än hon hade föreställt sig. Hon hade stängt av golvvärmen i hela huset, och nu trängde sig ett isande drag in så fort det blåste lite där ute. Hon borde gå in i garaget och leta reda på silvertejpen som han förvarade där, och täcka för ventilerna vid fönstren i det stora rummet, de överdimensionerade partierna av insynsskyddat och skottsäkert glas, som var så stora att de kanske egentligen inte kunde kallas fönster. Men det blev aldrig av. Morgonrocken släpade nästan i golvet, trots att hon ju ändå var lång. Hennes tofflor var kvar på övervåningen. Det hade fastnat något skräp under hennes ena fot och när hon lyfte den från golvet och torkade av den mot frottén, lät det som om en liten sten föll ner på parketten. 11
D
ream var iskall. I soffan låg en sparkdräkt med knäppning som såg nästan helt ren ut och den tog hon på henne, samtidigt som hon försökte klappa hennes ben och fötter varma. Hon gick med babyn i sina armar genom det stora öppna rummet och in i köksavdelningen och slog på vattenkokaren. Det luktade något vid diskhon, en rutten lukt som kom och gick och som hon hade känt länge nu. Hon satte ner Dream på golvet nedanför den höga pallen, blundade och fokuserade på sin andning medan vattnet kokade upp, försökte tänka på vatten och luft och deras rörelser, och följa sitt andetag växelvis i vardera näsborre. Det ringde på dörren. Fuck. Det ringde en gång till. En syntetisk treklang. Hon hade inte trott att köparen skulle komma så snabbt, men det slog henne att det alltid var så det var: De ringde och sa att de hade sett annonsen och ville komma och titta på en gång. 12
Hon kände igen det själv, hon kunde minnas hur det var att vilja ha något så intensivt. Hon lyfte upp Dream och skyndade sig upp på övervåningen, tog fram väskan ur garderoben och sprang ner igen och öppnade. Dörren slog ner den lilla vallen på trappan och plattade till snön. Det var grått och blåsigt ute. Vinden tjöt och ven och kylan tog sig genast in med den, satte sig i hennes blöta hår och grep om det. Utanför på trappan stod en tjej i hennes egen ålder. Keps, päls, svarta ridgummistövlar som nådde upp till knäna. De hälsade och tog i hand och hon ansträngde sig för att le. Stängde dörren och lät den andra bli stående precis innanför. Höll fram väskan. »Visst var det den här du ville titta på?« Tjejen nickade och sade att hon skulle åka på semester och att de var så bra då, när man reser. Log när Dream viftade mot henne, frågade om hon var mammaledig. »Ja.« Hon lyckades le igen och sträckte fram väskan. Till och med fodret var oskatt, det diskreta mönstret som förde tankarna till dyra uteserveringar och vit sand. »Har du flera som du säljer, eller?« »Ja, några olika som ligger ute. En 2.55 som är fin. Chanel.« Tjejen nickade. Hon synade väskan och berömde skicket. »Vet du«, sade hon sedan. »Jag får återkomma till dig.« Hon sänkte sin utsträckta hand. 13
»Är det nåt med priset?« »Nej, det är bra.« Tjejen tittade på väskan igen. »Det är bara det att jag vill ha äkthetscertifikatet validerat av butiken här. Det är inte det att jag inte litar på dig, men om jag själv skulle vilja sälja den, så ja, du vet. Men om du skaffar det så tar jag den.«
Vinterluften högg efter henne där hon stod i dörren med väskan kvar i handen och såg på när tjejen satte sig i sin bil och vindrutetorkarna gick igång. En obeveklig kastby slog ner över huset och hon fick dra med all sin kraft i ytterdörren för att få igen den, men snödrevet hann fram till henne. Hon lyfte fötterna, strök dem mot sina vader så att snö och smältvatten rann nerför dem. Hon orkade inte gå tillbaka upp igen med väskan. När hon hade låst och dragit för regeln hängde hon den på en krok i hallen, svor högt för sig själv och gick in i köket och slog på vattenkokaren igen, försökte vara tacksam över att hon ännu hade el i ledningarna. Hon tog fram teburken och mätte upp så lite hon förmådde. Sedan satte hon ner Dream på golvet borta vid sofforna och gick tillbaka och hällde det kokande vattnet över tebladen, utan att ens för en bråkdels sekund lyckas ignorera sina inre bilder av hur hon råkade spilla på Dream och bränna henne med det heta vattnet. Det stod i broschyrerna hon hade fått på barnavårds14
centralen att de flesta allvarliga olyckor med barn äger rum i hemmet. Kokande vatten, fall, klämskador. Hon såg framför sig hur hon skulle springa in i badrummet med Dream och duscha henne kallt, eller om hon borde ringa en ambulans först, och hon tänkte på hur svårt det skulle vara att göra båda sakerna samtidigt. Hon tog muggen och satte sig på den höga pallen vid köksön. Hans plats. Där han brukade sitta och läsa tidningen jämt, jämt när han var hemma. Fotsteget längst ner var iskallt under hennes fot. Hon blåste på teet och värmde sina fingrar runt muggen. Det var hans mugg också. Den kantstötta fotomuggen som färgats på insidan av allt kaffe och te som de druckit ur den. Först han och nu hon. Bilden på Nicholas på muggens utsida. Hans leende och datumen och bokstäverna som stod där, RIP. Hon satte på fläkten, tände en cigarett och kände giftet sprida sig i kroppen. Hon hade ingen tidning längre. Hon hade sagt upp den när räkningen kom, skulle ha gjort det tidigare om hon vetat vad den kostade, och nu saknade hon den. Framför henne låg en mammatidning som hennes kompis Anna, som var Peters flickvän, hade kommit med när Dream var nyfödd och Peter jobbade med John. Tidningen var uppslagen på en artikel om en kokboksförfattare och hennes barn. Bilderna av hur de skrattade och åt fullkornsgröt i ett stort kök, lade sig som bomull inuti henne varje gång hon 15
läste. Hon kände hur hon fylldes, som om hon själv hade ätit av den där gröten, eller som om hon också var en sådan kvinna, som inte hade något att oroa sig för. Hon drack försiktigt av teet. Det smakade nästan ingenting men det var egentligen bara värmen hon var ute efter. Hon tände en ny cigarett och såg på sin utsikt. Himlen utanför var grå, vattnet likaså. Det snöade inte längre. Hon kände sig löjlig när hon betraktade naturen på andra sidan glaset och märkte allt den väckte i henne. Det var inte så att hon ville ut i den. Hon ville vara den. Hon avundades den. Hon ville lägga sig ner på isen på klipphällen framför altanen och ligga där tills stenen förbarmade sig över henne och gjorde henne till en del av sig. Hon ville bli ett med det stora, tunga lugn som tycktes råda därute. Vara ett av gruskornen under snön i klippskrevan, eller barret som riste på skotten när tallarna vajade i blåsten. Fukten i luften, snöflingan som blev till av kylan och försvann med den. Dunet på svanarna som guppade fram tillsammans på vattenytan, mot isflaken och vågorna, likgiltiga inför vindilarna som ryckte i deras fjädrar och kölden som höll dem och allt runt omkring dem i sitt grepp. Hon ville existera på samma villkor, vara lika slapp och oförskräckt inför sin egen undergång. 16
et stora huset ser fortfarande nästan nytt ut under den grå himlen. Omkring det är tystnaden och snön. Den står i drev mot husväggen, ligger i vallar framför ytterdörren. På insidan är huset förändrat. Karin är ensam med ett spädbarn. En dag knackar kronofogden på dörren. Hon kommer att förlora det enda hon har kvar, huset som John gav henne.
WW W. N O R S T E D T S . S E