Issuu on Google+

Monstret dök upp efter midnatt. Som de gör. Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt, vilt och vist. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen ... Patrick Ness har tillsammans med illustratören Jim Kay skapat en smärtsam och rörande berättelse om att bearbeta och acceptera en livsavgörande förlust. En berättelse som inte väjer för sånt som är svårt och som stannar kvar hos läsaren länge, länge.

”... en historia som går till hjärtat och ända in i märgen ... Visst är den är full av djup sorg, men den är också klok och modig, och den har sin egen mörka humor” The New York Times

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16057-8


et t monSt er h Ä l S a r PÅ Monstret dök upp precis efter midnatt, som de gör. Conor var vaken när monstret kom. Han hade haft en mardröm. Eller, inte en mardröm. Mardrömmen. Den som han alltid hade nuförtiden. Den med mörkret och vinden och skrikandet. Den med händerna som gled ur hans grepp, hur mycket han än försökte hålla fast dem. Den som alltid slutade med … ”Försvinn”, viskade Conor ut i rummets mörker medan han försökte skaka av sig drömmen så att den inte skulle följa med honom in i den vakna världen. ”Försvinn nu.” Han kastade en blick på klockan som hans mamma hade ställt på sängbordet. Den visade 00.07. Sju minuter efter midnatt. Vilket var sent när man skulle upp till skolan dagen därpå. Sent för en söndag. Han hade inte berättat för någon om mardrömmen. Självklart inte för sin mamma, men inte för någon annan heller. Inte för sin pappa när de hade pratat i telefon som de gjorde en gång varannan vecka eller så, definitivt inte för mormor och inte för någon i skolan. Absolut inte. Det som hände i mardrömmen var 11


ingenting som någon annan någonsin behövde få veta något om. Conor blinkade yrvaket mot rummet, och rynkade sedan pannan. Det var någonting som saknades. Han satte sig upp i sängen, lite mer vaken nu. Mardrömmen var på väg bort, men det var någonting annat … något han inte kunde sätta fingret på. Någonting som var annorlunda, någonting … Han lyssnade, spände hörseln till det yttersta, men det enda han kunde höra var tystnaden i huset, avbruten bara av hans mamma som då och då rörde sig i sängen i rummet intill. Ingenting. Men så plötsligt någonting. Någonting som han insåg var det som hade väckt honom. Någon ropade hans namn. Conor! Han kände en våg av panik, och det knöt sig i magen. Hade det följt efter honom? Hade det på något sätt klivit ur mardrömmen och …? ”Var inte dum”, sa han till sig själv. ”Du är för stor för att vara rädd för monster.” Och det var han ju. Han hade fyllt tretton för en månad sedan. Det var bara småbarn som var rädda för monster. Småbarn som kissade i sängen. Monster var bara … Conor! 12


Där var det igen. Conor svalde. Det var ovanligt varmt för att vara i oktober, och hans fönster stod öppet. Kanske var det gardinernas lätta prasslande som lät som … Conor! Okej, det var inte vinden. Det var definitivt en röst, men ingen röst som han kände igen. Det var inte hans mammas, det var han säker på. Det var ingen kvinnoröst över huvud taget, och ett halvt ögonblick undrade han om hans pappa av någon konstig anledning hade rest hit från Amerika och kommit fram för sent för att kunna ringa och sedan … Conor! Nej. Det var inte hans pappa. Den här rösten lät på ett speciellt sätt. Den var vild, otämjd … monsterlik. Så hörde han ett kraftigt knakande utanför, som tunga steg över ett trägolv. Han ville inte gå och titta efter. Men samtidigt var det en liten del av honom som mer än någonting annat i hela världen ville gå och titta efter. Han var klarvaken nu och vek undan täcket, klev ur sängen och gick bort till fönstret. I det bleka månljuset kunde han tydligt se kyrktornet uppe på den lilla kullen bakom huset, kullen där järnvägsspåren slingrade sig förbi, svagt glänsande i natten. Och månen lyste också på kyrkogården där uppe, på de gamla gravstenarna där det knappt gick att urskilja texten längre. Conor kunde se den stora idegranen mitt på kyrkogården, ett träd som var så gammalt att det nästan verkade bestå av samma sten som själva kyrkan. Han visste att det var en idegran bara 13


därför att hans mamma hade berättat det för honom. Först när han var liten, för att han inte skulle få för sig att äta de giftiga bären, och sedan igen förra året, när hon hade börjat stå och stirra ut genom köksfönstret med ett konstigt uttryck i ansiktet, och säga: ”Det där är en idegran, vet du det?” Och så hörde han sitt namn igen. Conor! Som om någon viskade det i båda hans öron samtidigt. ”Va? ” sa Conor med bankande hjärta, plötsligt otålig att få se vad det var som skulle hända. Ett moln drog in framför månen och lade landskapet i mörker, samtidigt som vinden svepte ner från kullen och in i hans rum med ett svisch så att gardinerna fladdrade. Knakandet och gnisslandet av trä hördes igen, ett stönande som från en levande varelse, som ett hungrigt kurrande från jordens mage. Så var molnet borta, och månen lyste igen. På idegranen. Som nu stod mitt i deras trädgård. Och där var monstret. Medan Conor såg på samlades de översta av trädets grenar till ett gigantisk, skrämmande ansikte med mun och näsa och till och med ögon som tittade tillbaka på honom. Andra grenar slingrade sig runt varandra, knakande, tills de bildade två långa armar och ett andra ben att sätta ner intill den vanliga stammen. Resten av trädet samlade sig till först en ryggrad och sedan en bröstkorg, och de smala, nålliknande barren vävdes samman till grön, luden 14


hud som rörde sig och andades som om det fanns muskler och lungor under den. Monstret var redan högre än Conors fönster och blev allt bredare medan det tog formen av något starkt och liksom mäktigt. Det stirrade på Conor hela tiden, och han kunde höra ljudet av andetagen ur dess mun, de lät som blåsten. Monstret satte en jättelik hand på varje sida om Conors fönster och sänkte huvudet tills de enorma ögonen fyllde hela fönstret och höll fast honom med blicken. Huset gnällde till lite under tyngden.


Och sedan talade monstret. Conor O’Malley, sa det och en kraftig pust av varm, kompostdoftande andedräkt svepte in genom Conors fönster rakt i ansiktet på honom. Rösten var låg och djup och den vibrerade så att Conor kunde känna det i hela kroppen. Jag har kommit för att hämta dig, Conor O’Malley, sa monstret och tryckte sig närmare huset så att tavlorna i Conors rum ramlade ner från väggarna och böcker och leksaker föll till golvet från sina platser i hyllorna. Ett monster, tänkte Conor. Ett riktigt, äkta monster. I verkliga vakna livet. Inte i en dröm utan här, utanför hans fönster. Som tänkte hämta honom. Men Conor sprang inte sin väg. Han var faktiskt inte ens rädd. Det enda han kunde känna, det enda han hade känt sedan monstret dök upp, var växande besvikelse. För det här var inte det monster han hade väntat sig. ”Kom och ta mig då”, sa han. – • –

18


En underlig tystnad lade sig över dem. Vad sa du? frågade monstret. Conor lade armarna i kors. ”Jag sa: ’Kom och ta mig då.’  ” Monstret hejdade sig ett ögonblick, och sedan vrålade det till och började slå med knytnävarna mot huset. Taket vek sig under slagen och det blev stora sprickor i väggarna. Vinden fyllde rummet och luften dundrade av monstrets ilskna vrålanden. ”Du kan skrika så mycket du vill”, sa Conor knappt utan att höja rösten. ”Värre har jag sett.” Han ryckte på axlarna. Monstret vrålade ännu högre och körde in handen genom fönstret så att trä- och glassplitter yrde. En enorm, vriden, grenig hand grep Conor om midjan och lyfte upp honom från golvet, drog honom ur rummet och ut i natten, högt över trädgården och höll upp honom mot månen med ett så fast grepp om bröstkorgen att han hade svårt att andas. Taggiga tänder av hårt, knotigt trä stack fram i monstrets öppna mun, och den varma andedräkten svepte upp mot Conor. Så hejdade sig monstret igen. Du är verkligen inte rädd, eller hur? ”Nej”, sa Conor. ”Inte för dig i alla fall.” Monstrets ögon smalnade. Det kommer du att bli, sa det. Vänta bara. Och det sista Conor mindes var hur monstrets gap vidgades för att sluka honom levande.


Monstret dök upp efter midnatt. Som de gör. Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt, vilt och vist. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen ... Patrick Ness har tillsammans med illustratören Jim Kay skapat en smärtsam och rörande berättelse om att bearbeta och acceptera en livsavgörande förlust. En berättelse som inte väjer för sånt som är svårt och som stannar kvar hos läsaren länge, länge.

”... en historia som går till hjärtat och ända in i märgen ... Visst är den är full av djup sorg, men den är också klok och modig, och den har sin egen mörka humor” The New York Times

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16057-8


9789132160578