Page 1


Malaparte_Kaputt.indd 2

2010-03-18 10:55:36


historien om ett manuskript kaputt (von hebräischen Koppâroth, opfer, oder französisch Capot, matsch) zugrunde gerichtet, entzwei. Meyer, Conversationlexicon, 1860. Manuskriptet till Kaputt har en alldeles egen historia och inget förord passar enligt min mening bättre till denna bok än den okända historien om dess manuskript. Jag började skriva Kaputt sommaren 1941, i början av det tyska kriget mot Ryssland, i byn Peschanka i Ukraina hos bonden Roman Suchena. Varje morgon slog jag mig ner i trädgården under en akacia och började arbeta, medan bonden satt på marken vid svinstian och slipade sin lie eller hackade betor och kålhuvuden åt sina svin. Trädgården gränsade till sovjetförläggningens gård, där en avdelning av SS var inlogerad. Så snart en SS-man närmade sig häcken hostade bonden till för att varna mig. Stugan var liten och prydlig med sitt halmtak, sina väggar av strå och lera hopkletade med oxdynga; dess enda lyx var en radio, en grammofon och ett litet bibliotek med Pusjkins och Gogols samlade verk. I stugan bodde den gamle bonden Suchena, som de tre femårsplanerna och kollektivjordbruken hade befriat från fattigdomens, okunnighetens och smutsens bojor. Hans son var medlem av kommunistpartiet och hade varit mekaniker på kolchosen Vorosjilov i Peschanka. Han hade följt Röda armén med sin traktor. Även hans hustru hade arbetat på samma kolchos, en snäll och tystlåten ung kvinna, som framemot kvällen efter arbetet på åkertegen och i trädgården brukade sitta under ett träd och läsa Eugen Onegin av Pusjkin, i statens specialutgåva -  5  -

Malaparte_Kaputt.indd 5

2010-03-18 10:55:37


från Charkov med anledning av hundraårsdagen av den store poetens död. Hon påminde mig om Benedetto Croces två äldsta döttrar, Elena och Alda, som brukade sitta och läsa Herodotos på grekiska under ett äppelträd som dignade av frukt, i sin trädgård på lantstället i Meana i Piemonte. När jag sedan måste åka till fronten, som bara låg två kilometer från Peschanka, anförtrodde jag manuskriptet till Kaputt åt bonden Suchena. Han gömde det i ett hål i väggen i svinstian. När Gestapo till slut kom och arresterade mig och förvisade mig från fronten i Ukraina på grund av det uppseende mina krigsreportage i Corriere della Sera hade väckt, sydde hans svärdotter in manuskriptet i fodret på min uniform. Jag kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld till Suchena och hans unga svärdotter för att de hjälpte mig att rädda mitt manuskript. Jag fortsatte skriva Kaputt under min vistelse i Polen och vid fronten i Smolensk 1942. När jag lämnade Polen för att resa till Finland hade jag manuskriptbladen insydda i fodret på min fårskinnspäls. Jag avslutade boken – förutom sista kapitlet – under de två år jag vistades i Finland. På hösten 1942 återvände jag till Italien som konvalescent efter en allvarlig sjukdom jag fått vid fronten i Petsamo i de finska Lappland. På flygplatsen Tempelhof i Berlin blev alla passagerarna i mitt plan kroppsvisiterade av Gestapo. Lyckligtvis hade jag inte på mig en enda sida av Kaputt. Innan jag lämnade Finland hade jag delat upp manuskriptet i tre delar och anförtrott den ena åt greve Augustin de Foxà, Spaniens minister i Helsingfors, som lämnade sin post för att återvända till utrikesdepartementet i Madrid; den andra åt sekreteraren vid rumänska legationen i Helsingfors, prins Dinu Cantemir, som lämnade sin post för att tillträda en ny befattning vid rumänska legationen i Lissabon och den tredje åt pressattachén vid rumänska legationen i Finlands huvudstad, Titu Michailescu, som skulle resa till Bukarest. Efter en lång odyssée nådde de tre delarna till slut Italien där jag själv gömde dem i en klippskreva i skogen runt mitt hus på Capri, åt Faraglionihållet till. Mina vänner de Foxà, Cantemir och Michailescu ska veta att jag är dem djupt tacksam. -  6  -

Malaparte_Kaputt.indd 6

2010-03-18 10:55:37


I juli 1943 befann jag mig i Finland. Så snart jag fick veta att Mussolini hade fallit, tog jag flyget hem till Italien med slutkapitlen gömda mellan mina dubbla skosulor. Två dagar efter min ankomst till Rom, den 31 juli, blev jag häktad för att jag offentligt hade förklarat att den tyska offensiven mot Italien var nära förestående och beskyllt Badoglio för att ignorera faran. Utan att jag ens fick tid att byta skor, sändes jag direkt till fängelset Regina Coeli, som jag hade blivit så väl bekant med under de före­ gående åren. Snabba ingripanden från ambassadör Rosso, då minister för kulturdepartementet och senare ambassadör i Ankara, från general Castellano som förhandlade med de allierade om villkoren för vapenstilleståndet, från minister Pietromarchi och legationsrådet Rulli, då presschef på utrikesdepartementet, ledde lyckligtvis till att både jag och mitt manuskript befriades ur fängelset. Så fort jag kommit ut därifrån, lämnade jag Rom och tog min tillflykt till Capri där jag inväntade de allierades landstigning och där jag i september 1943 avslutade det sista kapitlet i Kaputt. Kaputt är en fruktansvärt grym och samtidigt glad bok. Den muntra grymhet den genomsyras av är det mest egendomliga jag upplevt under dessa krigsår i Europa. Ändå är kriget bara en bifigur bland huvud­ aktörerna i denna bok. Man skulle kunna säga att det endast tjänar som förevändning, om det nu inte vore så att oundvikliga förevändningar ju är en del av en förutbestämd ordning. I Kaputt är kriget alltså detsamma som ödet. Det har ingen annan roll. Det är mer en åskådare än en huvudaktör, så som ett landskap kan sägas vara åskådare. Kriget är det objektiva landskapet i denna bok. Huvudpersonen är Kaputt, det muntra och grymma monstret. Det hårda, nästan mystiska tyska ordet Kaputt, som ordagrant betyder ”trasig, slut, i bitar, förlorad” förmedlar bättre än något annat vad vi är, vad Europa från denna stund är: en grushög. Och jag vill en gång för alla klargöra att jag föredrar detta Europa som gått kaputt, framför gårdagens och det för tjugo, trettio år sen. Jag vill hellre att allt byggs om på nytt, än att allt accepteras som ett oföränderligt arv. -  7  -

Malaparte_Kaputt.indd 7

2010-03-18 10:55:37


Låt oss nu hoppas att den nya tid som kommer verkligen blir en ny tid, där författarna möter respekt och frihet, för den italienska litteraturen behöver såväl respekt som frihet. Jag säger ” låt oss hoppas”, inte därför att jag inte tror på friheten och dess välgörande effekt – låt mig få påminna om att jag tillhör dem som har betalat sin andliga frihet och sitt bidrag till frihetens sak med fängelse och deportation till ön Lipari – utan för att jag och alla andra vet hur svårt det är att vara människa i Italien och i stora delar av Europa och hur farligt det är att vara författare. Måtte den nya tiden alltså bli en tid av frihet och respekt för alla och envar: även för författare. Ty endast friheten och respekten för kulturen kan rädda Italien och Europa från de grymma dagar som Montesquieu talar om i sin De l’Esprit des lois (bok XXIII, kap. XXIII): ”Ainsi, dans le temps des fables, après les inondations et les deluges, il sortit de la terre des hommes armés, qui s’exterminèrent.” Under sagotiden, efter översvämningarna och syndafloderna, steg beväpnade människor som förintade varandra upp ur jorden.

-  8  -

Malaparte_Kaputt.indd 8

2010-03-18 10:55:37


FÜrsta delen Hästarna

Malaparte_Kaputt.indd 9

2010-03-18 10:55:37


Malaparte_Kaputt.indd 10

2010-03-18 10:55:37


le côté de guermantes Prins Eugen blev stående mitt i rummet. ”Hör”, sa han. Genom ekarna vid Oakhill och tallarna i parken på Waldemarsudde, bortifrån havsviken som tränger in till Nybroplan i hjärtat av Stockholm, kom med vinden en vemodig, mild klagan. Det var inte det melankoliska tjutet från sirenerna på ångbåtarna som tuffade in mot hamnen, inte heller måsarnas hesa skri: det var en kvinnostämma, vilsen och klagande. ”Det är hästarna på Gröna Lund, nöjesfältet nedanför Skansen”, sa prins Eugen lågt. Vi gick fram till de stora fönstren som vette mot parken och tryckte pannorna mot glaset som var lätt överdraget med en blå dimma från havet. Tre vita hästar tog sig linkande nerför stigen utmed strandsluttningen vid Oakhill, åtföljda av en liten flicka i gul klänning, de gick ut genom en grind, ner till en liten strand där kuttrar, kanoter och röda och gröna fiskebåtar trängdes med varandra. Det var en klar septemberdag, nästan vårligt mild. Hösten hade redan målat de gamla träden vid Oakhill i rött. I havsviken på Waldemarsudde, där kungens bror, prins Eugen har sitt residens, passerade stora gråa ångbåtar, med jättelika blågula svenska flaggor målade på sidorna. Svärmar av måsar gav ifrån sig hesa skrin, likt ett barns gråt. Borta på kajerna vid Nybroplan och Strandvägen gungade på vattnet de vita ångbåtarna med vackra namn efter orter och öar, som går i skytteltrafik mellan Stockholm och skärgården. Bakom Beckholmen steg ett blått rökmoln, som då och då korsades av en vit blixt när en mås flög förbi. Vinden förde med sig musik från orkestrarna på Bellmansro och Hasselbacken, och larm och oväsen -  11  -

Malaparte_Kaputt.indd 11

2010-03-18 10:55:37


från hopen av sjömän, soldater, flickor och barn som flockades runt akrobaterna, jonglörerna och de kringvandrande spelmännen som dagarna i ända håller till vid Skansens grindar. Prins Eugen följde hästarna med en uppmärksam, varm blick under sina halvslutna ögon med de vita ögonlocken, mönstrade av tunna gröna ådror. I profil, mot solnedgångens matta ljus, såg jag i hans rödblommiga ansikte (med de något fylliga, njutningslystna läpparna som den vita mustaschen skänkte ett drag av nästan barnslig mjukhet, med örnnäsan, den höga pannan, krönt av vitt lockigt hår, tillrufsat som på ett yrvaket barn), bilden av en Bernadotte på en medalj. Av hela den kungliga familjen är prins Eugen den som mest liknar Napoleons marskalk, det svenska kungahusets stamfader, och den rena, markerade, nästan hårda profilen utgjorde en egendomlig kontrast till den vänliga blicken, den förnäma elegansen i hans sätt att tala, att le, att röra sina vackra, vita bernadotteska händer, med de långa, bleka fingrarna. (Ett par dagar tidigare hade jag varit i en affär i Stockholm och tittat på de broderier som Gustav V förfärdigar i det kungliga palatset – ritat av Tessin – under långa vinterkvällar och under vita sommarnätter i slottet på Drottningholm, i kretsen av sin familj och de närmaste hovdignitärerna, med en grace, en finess i teckning och utförande, som påminner om gammal venetiansk, flamländsk eller fransk konst.) Prins Eugen broderar inte: han är målare. Och till och med hans sätt att klä sig vittnar om den fria och obekymrade levnadsstilen i Montmartre för femtio år sen, då både prins Eugen och Montmartre var unga. Han var klädd i en tjock, snusbrun jacka av harris tweed, gammalmodig i snittet, knäppt ända upp. Över den blekblåa skjortan med vita matta ränder låg som en skugga en stickad slips, snodd som en hårfläta, i mörkare blått. ”De går ner till stranden varje dag vid den här tiden”, sa prins Eugen med låg röst. I solnedgångens blåskära ljus utgjorde de tre vita hästarna, åtföljda av flickan i gul klänning, en vemodig, vacker tavla. När de hade stigit ner i vattnet ända till knäna ruskade de på huvudet och gnäggade medan de bredde ut manen över den långa böjda halsen. -  12  -

Malaparte_Kaputt.indd 12

2010-03-18 10:55:37


Solen gick ner. Jag hade inte sett solen gå ner på flera månader. Efter den långa sommaren i norr, efter de oändliga dagarna utan slut, utan gryningar och solnedgångar, började det äntligen skymma över skogstopparna, över vattnet, över stadens tak och något som liknade en skugga förtätades i öster. Natten föddes så sakteliga, en mild och ljum natt, och i väster glödde himlen över barrskogarna och över sjöarna och drog ihop sig i solnedgångens brand som ett eklöv i den falnande höstelden. Kopiorna av Tänkaren av Rodin och av Nike från Samothrake skulpterade i bländvit marmor bland träden i parken, med det bleka, luftiga nordiska landskapet som fond förde helt oanat tankarna till en dekadent, poetisk fin de siècle-smak, som på Waldemarsudde hade något godtyckligt och bedrägligt över sig. Och även i det stora rummet där vi stod med pannorna tryckta mot glaset – rummet där prins Eugen läser och arbetar – levde det trånande, falska ekot kvar av esteticismen i Paris åren runt 1888, när prins Eugen hade en studio i Paris – han bodde på rue de Monceau under namnet Monsieur Oscarson – och var elev till Puvis de Chavannes och till Bonnat. På väggarna hängde några tavlor han gjort i sin ungdom, landskapsbilder med Île de France, Seine, Vallée de Chevreuse och Normandie, porträtt av modeller med utsläppt hår över bara axlar, tavlor av Zorn och av Josephson. Ekkvistar, med purpurröda blad ådrade i guld, stack upp ur porslins­a mforor från Marieberg, ur krukor från Rörstrand målade av Isaac Grünewald à la Matisse. En stor vit kakelugn, vars framsida pryddes av en relief med två korsade pilar med en hjälmkrona ovanpå, upptog ett hörn av rummet. I en kristallvas från Orrefors prunkade en underbar mimosakvist, som prins Eugen tagit med sig från en trädgård i södra Frankrike. Jag slöt ögonen en sekund och det var verkligen doften från Provence, doften från Avignon, från Nîmes, från Arles som jag andades in; doften från Medelhavet, från Italien, från Capri. ”Jag skulle också vilja leva på Capri, som Axel Munthe”, sa prins Eugen. ”Il paraît qu’ il vit entouré de fleurs et d’oiseaux. Je me -  13  -

Malaparte_Kaputt.indd 13

2010-03-18 10:55:37


demande, parfois”, tillade han med ett leende, ”s’ il aime vraiment les fleurs et les oiseaux.” ”Les fleurs l’aiment beaucoup”, sa jag. ”Et les oiseaux l’aiment aussi?” ”De tar honom för ett gammalt träd”, sa jag, ”ett gammalt förtorkat träd.” Prins Eugen smålog med halvslutna ögon. Precis som varje år hade Axel Munthe tillbringat sommaren på Drottningholms slott, som kungens gäst, och åkt tillbaka till Italien bara några dagar tidigare. Jag var ledsen över att inte ha fått träffa honom i Stockholm. På Capri hade jag, fem eller sex månader tidigare, gått upp till Torre de Materita kvällen innan jag reste till Finland, för att ta adjö av Munthe som skulle ge mig några brev till Sven Hedin, Ernst Mancker, och andra goda vänner i Stockholm. Han väntade på mig under Materitas pinjer och cypresser: han stod där rak och barsk och träaktig, med sin gamla gröna slängkappa över axlarna, en luggsliten hatt på sned över det rufsiga håret och de pigga illmariga ögonen dolda av svarta glasögon som gav honom det där lite mystiskt hotfulla utseendet som blinda har. Munthe hade en schäfer i koppel, och fastän hunden verkade snäll, började han ropa åt mig att inte komma för nära så snart han fick syn på mig långt bort bland träden. ”Gå er väg, gå er väg!” skrek han medan han fäktade vilt med ena handen och försökte övertala hunden att inte hoppa på mig och slita itu mig, som om han hade all möda i världen att hålla honom i styr och inte kunde stå emot de vildsinta rycken från besten som såg mig komma närmare, medan den lugnt och glatt viftade på svansen under det att jag spelade rädd och långsamt steg framåt, glad åt att låna mig till denna oskyldiga komedi. När Axel Munthe är på gott humör roar han sig med att hitta på små skämt för att driva med sina vänner. Och detta var kanske hans första lugna dag efter månader av rabiat ensamhet. Han hade tillbringat en dyster höst, offer för sina mörka sinnesstämningar, sina häftiga attacker av svårmod och suttit instängd dagar i sträck i sitt torn, som blir barskrapat och avgnagt som ett gammalt ben av -  14  -

Malaparte_Kaputt.indd 14

2010-03-18 10:55:37


sydvästvindens vassa tänder när den kommer vinande från Ischia, och av nordanvinden som för de fräna svaveldunsterna från Vesuvius ända till Capri; där satt han inlåst i sitt falska fängelse fuktigt av salpeter, bland sina falska antika tavlor, sina falska grekiska marmorstatyer och sina madonnor från fjortonhundratalet skulpterade på någon Ludvig XV:s möbel. Den dagen verkade Munthe lugn och rätt som det var började han berätta för mig om fåglarna på Capri. Varenda kväll framemot solnedgången stiger han ut ur sitt torn och går sakta och försiktigt in bland träden i parken, med sin gröna slängkappa över axlarna, sin luggslitna hatt på sned över det rufsiga håret och sina ögon dolda bakom svarta glasögon, tills han kommer fram till ett ställe där himlen kan spegla sig i gräset bland de allt glesare träden. Där blir han stående och väntar, stel och rak som en avlövad gammal trädstam, förtorkad av sol, frost och oväder, med en fauns lyckliga leende i skägget och fåglarna flyger fram till honom i svärmar, glatt kvittrande, de sätter sig på hans axlar, på hans armar, på hans hatt, de pickar honom på näsan, på läpparna, i öronen. Munthe blir stående på det viset, rak och orörlig och samtalar med sina små vänner på mjuk capridialekt, ända tills solen sjunker i det blågröna havet och fåglarna, alla på en gång, flyger bort till sina bon, med en hög drill till avsked. ”Ah, cette canaille de Munthe!” sa prins Eugen med mild lite darrande röst. Vi promenerade en stund i parken under pinjerna som vajade för vinden, sen tog Munthe mig med högst upp i tornet. För länge sedan måste det ha varit ett slags sädesmagasin där, nu hade han gjort om det till ett rum att sova i då svårmodet kom över honom, när han stänger in sig där uppe som i en fängelsecell och stoppar bomull i öronen för att slippa höra en mänsklig röst. Han slog sig ner på en pall, med en stor käpp mellan knäna och hundkopplet virat om handleden. Hunden som låg vid hans fötter glodde envist på mig med klar, vemodig blick. Munthe tittade upp, en mörk skugga drog plötsligt över hans panna. Han berättade att han inte längre -  15  -

Malaparte_Kaputt.indd 15

2010-03-18 10:55:37


kunde sova, att kriget hade tagit död på hans sömn: han tillbringade nätterna i ångest och vaka och lyssnade på vindens tjut i träden och havets avlägsna brus. ”Jag hoppas”, sa han, ”att ni inte kommit hit för att tala om kriget.” ”Jag tänker inte tala om kriget”, svarade jag. ”Det är jag tacksam för”, sa Munthe. Och plötsligt frågade han mig om det var sant att tyskarna var så fruktansvärt grymma. ”Deras grymhet är inget annat än rädsla”, svarade jag, ”de är sjuka av rädsla. Det är ett sjukt folk, ein krankes Volk.” ”Ja, ein krankes Volk”, sa Munthe och stötte käppen i golvet. Och efter en lång tystnad frågade han om det var sant att tyskarna var så begivna på blod och härjningar. ”De är rädda”, svarade jag, ”de är rädda för allt och för alla, de dödar och förstör av rädsla. Inte för att de fruktar döden: ingen tysk, man, kvinna, gubbe eller barn, fruktar döden. Och inte heller är de rädda för att lida. På sätt och vis kan man säga att de älskar smärtan. Men de är rädda för allt som lever, för allt som lever utanför dem och även för allt som är annorlunda än de själva. De lider av något mystiskt ont. Framför allt är de rädda för svaga människor, för försvarslösa, sjuka, kvinnor och barn. De är rädda för gubbar. Deras rädsla har alltid väckt ett djupt medlidande hos mig. Om Europa visade förbarmande med tyskarna skulle de kanske bli botade från sitt hemska onda.” ”De är alltså grymma, det är alltså sant att de dödar människor utan förbarmande?” avbröt Munthe mig och stötte otåligt med käppen i golvet. ”Ja, det är sant”, svarade jag, ”de dödar försvarslösa, de hänger judarna i träd på torgen i byarna, de bränner dem levande i sina hus som råttor, de skjuter ner bönder på kollektivjordbruken och arbetare i verkstäderna. Jag har sett dem skratta, äta och sova i skuggan av liken som dinglar i trädgrenarna.” ”Det är ett sjukt folk”, sa Munthe och tog av sig de svarta glas­ ögonen för att putsa dem ordentligt med näsduken. Han sänkte -  16  -

Malaparte_Kaputt.indd 16

2010-03-18 10:55:37


ögonlocken. Jag kunde inte se hans blick. Sen frågade han mig om det var sant att tyskarna dödade fåglar. ”Nej, det är inte sant”, svarade jag. ”De har inte tid att bry sig om fåglar, de har knappt tid att bry sig om människor. De massakrerar judar, arbetare, bönder, sätter eld på städer och byar i vilt raseri, men de dödar inte fåglar. Åh, så många vackra fåglar det finns i Ryssland! Kanske ännu vackrare än på Capri.” ”Vackrare än på Capri?” frågade Axel Munthe förargat. ”Ännu vackrare, ännu lyckligare”, svarade jag. ”Det finns oräkneliga slag av underbart vackra fåglar i Ukraina. De flyger omkring i tusental och kvittrar i akaciornas lövverk, de slår sig försiktigt ner på björkarnas silvriga grenar, på sädesaxen, på solrosornas gyllene ögonfransar för att picka kornen ur deras stora svarta ögon. De sjunger utan uppehåll i kanondån och kulsprutesmatter, tvärs igenom det höga vrålet från flygplanen på den oändliga ukrainska slätten. De slår sig ner på soldaternas axlar, på sadlarna, i hästarnas manar, på artilleripjäsernas lavetter, på gevärspiporna och på pansartornen, på de dödas skor. De är inte rädda för de döda. Det är små, glada och pigga fåglar, några är gråa, andra röda, åter andra är gula. En del är röda eller blå bara på bröstet, andra bara på halsen, åter andra bara på stjärten. Somliga är vita med blå hals, och jag har sett några väldigt små men högmodiga fåglar som är helt vita, utan en enda fläck. Tidigt i gryningen börjar de kvittra milt i säden, och tyskarna vaknar och tittar upp ur sin dystra sömn för att lyssna till deras lyckliga sång. De flyger i tusental över slagfälten vid Dnestr, vid Dnepr, vid Don under fritt och obekymrat kvitter, och de är inte rädda för kriget, de är inte rädda för Hitler, för SS, för Gestapo, de sitter inte kvar i lövverket för att bevittna förödelsen utan svingar sig upp i det blå under sång och följer där uppifrån arméerna på marsch över den ändlösa slätten. Åh, de är verkligen vackra, fåglarna i Ukraina.” Munthe tittade upp, tog av sig de svarta glasögonen igen, såg på mig med sina pigga, illmariga ögon och log: ”Det är då för väl att tyskarna inte dödar fåglar”, sa han, ”jag är verkligen glad över att de inte dödar fåglar.” -  17  -

Malaparte_Kaputt.indd 17

2010-03-18 10:55:37

9789100120771  

- 5 - kaputt (von hebräischen Koppâroth, opfer, oder französisch Capot, matsch) zugrunde gerichtet, entzwei. Meyer, Conversationlexicon, 186...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you