9789170376283

BUP brast rutinerna och hon kunde ta livet av sig vid ett järnvägsspår.

Hur kommer det sig att vi år efter år accepterar att 1 500 svenskar tar sitt liv? Idag vet vi hur vi kan rädda de flesta. Ändå underlåter vi att göra det. Självmordstalen bland ungdomar ökar. Ändå är det

ALFRED SKOGBERG, född 1972 och bosatt i Stockholm, är frilansjournalist.

Tidigare har han arbetat som journalist på TV4:s Kalla Fakta, press-sekreterare för Greenpeace, informatör på Läkare utan gränser och som interninformatör på Sveriges Radio.

Dessutom har han bott i USA, Frankrike och Kuba. När någon tar sitt liv är hans första bok

Varför satsar staten bara 3 miljoner kronor på forskning kring självmord medan trafiksäkerhetsforskningen får 100 –150 miljoner varje år? Detta samtidigt som de som tar sitt liv är fem gånger fler än de som dör i trafikolyckor.

Alfred Skogberg intervjuar forskare, makthavare, poliser, efterlevande och mannen bakom sjalvmordsguiden.com. Han besöker skolor i Sverige och USA som arbetar metodiskt med elevernas psykiska hälsa, men också ett högstadium där ännu en 14-årig flicka tog sitt liv. Hade det kunnat förhindras? Myterna kring det omöjliga med att förebygga självmord är många och seglivade.

En känslig fråga är mediernas ansvar efter ”kändisars” självmord.

Författaren visar ett skräckexempel från Aftonbladets rapportering efter brottaren Mikael Ljungbergs självmord. Undermålig journalistik kan förleda fler att betrakta självmord som en sista utväg.

När någon tar sitt liv är den första reportage- och debattboken om suicid. Den innehåller också flera listor med tips på förebyggande åtgärder.

NÄR NÅGON TAR SITT LIV

FO TO : ANNA O HLIN

långt ifrån självklart att dessa dödsfall utreds ordentligt.

ALFRED SKOGBERG

Linnéa från Uppsala blev 14 år gammal. Trots att hon var intagen på

ALFRED SKOGBERG

NÄR NÅGON TAR SITT LIV

”Runt om i Sverige pågår osynliga bränder som få uppmärksammar. Alltför många har inte de glasögon som gör att de syns.

För det betalar vi ett högt pris i form av mängder av döda och ännu fler drabbade efterlevande.

I tsunamin 2004 dog 543 svenskar.

Trots att tre gånger så många dör i självmord varje år tycks vi stillatigande acceptera det.

Men tänk om alla som under ett år tar sitt liv gör det på samma dag. Vilka reaktioner skulle inte det ge? Skulle vi då inse, som genom ett knytnävsslag i solar plexus, att vi bevittnar en ofattbar tragedi? En tragedi vi i stor utsträckning kan förebygga. Och skulle vi då göra det som vi vet räddar liv?

Nu är det upp till dig att se dig omkring i din närhet och fråga dig hur de du träffar mår. Ser du varningstecknen? Vad kan du ställa för frågor? Vad kan du göra i din familj, på din arbetsplats och i ditt bostadsområde?”

Tragedierna vi kan förhindra

ISBN 978-91-7037-628-3

Omslag: Kristoffer Nylén Foto: ImageSource/Scanpix

Ordfront

www.ordfront.se

O ORDFRONT

När någon-Omslag-Orig.indd 1

2012-02-28 15.13

Alfred Skogberg

När någon tar sitt liv Tragedierna vi kan förhindra

Ordfront Stockholm 2012

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 3

2012-02-28 14.15

Alfred Skogberg: När någon tar sitt liv Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Alfred Skogberg 2012 Omslag: Kristoffer Nylén Grafisk form: Göran Skarbrandt Omslagsfoto: ImageSource/Scanpix Författarporträtt: Anna Ohlin Fackgranskning: Britta Alin Åkerman Tryck: Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-628-3

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 4

2012-02-28 14.15

Innehåll De osynliga bränderna … 9 Självmord, suicid eller ta sitt liv? … 12 Telefonen ringer … 13 Hälsa på schemat … 16 Utan en älskad … 21 Linnéas sista kväll … 32 ”Vad gör ni? Ligger ni bredvid ett lik?” … 45 ”Man gråter i lakan” … 57 Kvällstidningarnas lek med döden … 64 sjalvmordsguiden.com … 75 Ingenstans att fly … 87 Inga självmord i Miami … 96 Folkhälsoinstitutets dubbla roller … 120 Suiciden i siffror … 128 Lindas berättelse … 130 Olika bud om sen statistik … 143 Maria Larssons pionjärinsats … 151 Utsatta grupper … 158 Flygvapnet minskar självmorden … 166 Så kan suiciden minska … 172 Landet som brinner … 186

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 5

2012-02-28 14.15

Checklista för skolor och kommuner … 187 WHO:s checklista för medier … 189 Checklista för politiker … 193 Checklista för dig om någon närstående tar sitt liv … 194 Checklista för vänner till efterlevande … 195 Hjälp och information … 196 Källor och lästips … 198

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 6

2012-02-28 14.15

Denna bok tillägnar jag de hundratusentals människor som tagit sitt liv i Sverige det senaste seklet.

Däribland Jonas Qviström.

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 7

2012-02-28 14.15

N채r n책gon tar sitt liv-Inlaga.indd 8

2012-02-28 14.15

De osynliga bränderna Tänk dig följande scenario: En chef för Brandförsvaret intervjuas om varför brandkåren så sällan släcker bränder.

Svaret blir att om de eventuellt ska titta efter om det brinner måste allmänheten ringa flera gånger och under en längre period. Ska personal skickas ut krävs att det brunnit bra länge och att det är en rejäl brasa. Brinner det för lite är det inte värt att skicka en brandbil. Han säger att det är bättre att samhället, istället för att släcka bränder, lägger pengar på sjukvården, stödjer byggbolag som bygger upp nya hus och att vi satsar på att få ner arbetslösheten så att vi inte skapar potentiella pyromaner.

Exemplet kan tyckas vansinnigt. Men om vi byter ut ordet ”brand” mot ”människor som mår psykiskt dåligt” får vi en ganska tydlig bild av hur samhället sett på personer som brottas med problem i sitt känsloliv. Det är inte värt att släcka små bränder utan vi väntar hellre tills det brinner rejält. Då sätter vi in stora resurser, som alltför ofta är ineffektiva och oundvikligen kostar mer än tidiga insatser. Dessutom förlängs lidandet.

Brandkåren räddar mängder av liv och hus varje år. Ingen har problem med det. Brandförsvaret får kosta, för vi vet att det är så samhällsviktigt. Otroligt mycket kraft läggs på att förbättra brandmännens möjligheter att släcka bränder, och forskarna får fram nya metoder för brandsläckning.

Men i Sverige ser vi inte på psykisk ohälsa som på bränder.

Rop på hjälp uppfattas inte som röklukt. Att någon är deprimeDe osynliga bränderna | 9

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 9

2012-02-28 14.15

rad ses inte som en eldsvåda. För att få någorlunda akut hjälp måste du vara på väg att ta ditt liv, då kan det eventuellt ses som en storbrand, med krav på utryckning.

Varje år tar cirka 1 500 svenskar livet av sig och ungefär tio gånger fler försöker göra det. Det räknas som den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa. Rent samhällsekonomiskt kostar självmorden och självmordsförsöken, enligt Räddningsverket, 5,5 miljarder kronor varje år i bland annat uteblivna skatteintäkter och produktionsbortfall. Varje suicid vi kan förebygga motiverar en satsning på 18,68 miljoner kronor.

Långt innan någon tar sitt liv har samhället i de flesta fall mängder av möjligheter att i god tid agera förebyggande. Och det finns massor vi kan göra, i stort som i smått. Men det krävs ett paradigmskifte i synen på hur vi bäst behandlar psykisk ohälsa och hur vi använder de metoder som bevisligen räddar liv. Tidigare folkhälsominister Maria Larsson, i skrivande stund barnoch äldreminister, har som första regeringsmedlem vågat satsa på en nollvision för suicid. Det är bra och några steg har tagits, men oerhört mycket mer återstår att göra.

Detta arbete är mångfacetterat och komplext och det krävs att problemet belyses ur en mängd synvinklar för att vi ska förstå hur stort det är och hur mycket vi faktiskt kan göra. Än så länge har få kunnat presentera en helhetsbild av hur självmord drabbar släktingar, vänner, kollegor och samhällen. Min förhoppning är att denna bok ska kunna bidra till att öka kunskapen så att klokare beslut fattas för att minska suiciden, ungefär på samma sätt som skett efter att nollvisionen inom trafikområdet infördes.

Jag har arbetat med den här boken åren 2003–2012. Under resans gång har jag förvånats över vilken enorm okunskap och ta10 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 10

2012-02-28 14.15

buisering, vilket maktmissbruk och ointresse som präglat suicidpreventionen i Sverige, men också vilka möjligheter vi har för att minska självmorden radikalt. Men då måste vi ta till oss av de metoder som bevisligen fungerar och förstå hur var och en av oss kan bidra till att rädda liv.

Stockholm i februari 2012 Alfred Skogberg

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 11

2012-02-28 14.15

Självmord, suicid eller ta sitt liv?

Under flera år har invändningar rests mot att använda ordet självmord, och uttrycket begå självmord. På samma sätt som vi för länge sedan mönstrat ut orden kräfta, sockersjuka, ordblindhet och mongolism så bör vi även använda ord som suicid och ta sitt liv, istället för självmord och begå självmord.

Fram till mitten av artonhundratalet var det kriminellt att ta sitt liv. Svenska kyrkan förbjöd den som gjorde det att begravas i vigd jord. Därför var ordet självmord tidigare logiskt. Men att det används ännu i dag trots att både lagen och Svenska kyrkan har moderniserats gör en förändring motiverad. Många anhöriga tycker att självmord helt enkelt ska bytas ut mot suicid och i stället för begå självmord ska uttryck som ta sitt liv eller ta livet av sig användas.

Jag använder både de traditionella uttrycken som självmord och begå självmord men även suicid, suicidförsök och ta sitt liv. De gamla uttrycken har jag använt eftersom de är ord som folk oftast använder. Men jag har försökt blanda orden, som under en övergångsperiod. Dessutom undviker jag att använda ”lyckas” i samband med att någon tagit sitt liv. Det ordet innebär ju något positivt.

12 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 12

2012-02-28 14.15

Telefonen ringer Hösten 1993 praktiserar jag på SVT:s dokumentärfilmsredaktion när en kompis ringer. Han berättar att min barndomsvän Jonas har tagit sitt liv. Jag lägger på luren. Huvudet känns helt tomt och jag kan knappt andas, men på något sätt tar jag mig in till lunchrummet där några arbetskamrater sitter. En av dem frågar hur jag mår: – Du är ju helt vit i ansiktet, säger hon.

– En barndomsvän till mig har tagit livet av sig. Han är död.

Då slår mig insikten med full kraft. Sedan väller tårarna fram.

Min kropp skakar och jag kan inte styra den. Jag faller ihop på golvet och skriker och gråter. Jag tror aldrig att jag ska sluta och smärtan inom mig är så stark att jag också vill dö. Någon för mig in i ett vilorum där jag får ligga tills tårarna tar slut.

Veckorna efter funderade jag och min kusin, som också kände Jonas, på vad som hänt. Hur kunde han ta sitt liv? Och varför fick han inte hjälp? Vi tänkte på vad vi fått lära oss i skolan.

Kunde det vara så att alla lektioner bara fanns där med ett enda syfte: att vi skulle få ett jobb sedan vi lärt oss det skolan kunde erbjuda? Men varför fick vi inte lära oss hantera stress, mobbning, grupptryck? Varför fanns inget ämne där vi kunde få lära oss hur vi tar itu med livsproblem och utvecklar bättre självförtroende och självkänsla? Inga samtalsgrupper fanns för barn till missbrukare, för barn som utsatts för sexuella övergrepp eller Telefonen ringer | 13

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 13

2012-02-28 14.15

som behövde prata om kärlekssorger, sömnsvårigheter, döden, självmordstankar – eller som bara var ledsna.

En kurator fanns på skolan. Men att gå till henne var förknippat med skam. Dit gick bara ”de värsta fallen”, de som störde verksamheten, de som tvingades dit. Kuratorn satt en bra bit ifrån klassrummen och syntes aldrig ute i skolundervisningen.

Vi uppfattade henne som en gammal tant. Om någon slussades vidare till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, var det ingenting man talade högt om.

Men borde inte kuratorn vara lika lättillgänglig som tandläkaren? Varför undervisade hon aldrig regelbundet i konsten att må bra, så att vi kunde få förtroende för henne? Borde inte skolan försöka få det att framstå som lika självklart att gå till kuratorn om man är ledsen, som att gå till skolsköterskan om man till exempel har ont i halsen? Frågorna dök upp men förblev obesvarade.

Hade Jonas varit i livet i dag om han fått lära sig att ta itu med de tankar och känslor som till slut fick honom att ta sitt liv? Hade han kunnat få hjälp om skolan fungerat annorlunda? Finns det någon plats på jorden där man vetenskapligt minskat självmorden bland ungdomar och hur har de i så fall gått till väga?

Dessa frågor sysselsatte mig under lång tid. Så småningom utbildade jag mig till journalist och våren 2004 gjorde jag mitt C ‑projekt och examensarbete om suicid. Under den perioden filmade jag mina intervjuer som jag sedan klippte ihop och visade för Kalla Fakta-redaktionen på TV4. Inom kort fick jag klartecken från dem för att göra ett program om självmord tillsammans med fotografen och redigeraren Staffan Ahlström. Programmet visades i september och några veckor därefter hade samtliga riks14 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 14

2012-02-28 14.15

dagspartier lagt en motion om att Sverige behöver ett nationellt program för att förebygga självmord. Detta program är nu verklighet som en del av folkhälsopropositionen 2008.

Men mycket återstår att göra för att få ner självmordstalen.

Efter att i flera år ha studerat suicidprevention inser jag att det finns mycket att glädjas åt. Det går att förändra situationen.

Mängder av liv kan räddas. Men då måste vi titta på vad som fungerar och inte vara rädda för att ifrågasätta metoder som snarast baseras på förhoppningar istället för på fakta. Ämnet livskunskap är något som dykt upp på allvar i svenska skolor under det senaste decenniet. På senare tid har ämnet med all rätt ifrågasatts. Men det finns goda exempel på att livskunskap fyller en viktig funktion och får elever att se tecken hos kamraterna som de tidigare inte uppmärksammat.

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 15

2012-02-28 14.15

Hälsa på schemat Under tjugohundratalets första decennium har en rad livskunskapsprogram etablerats i svenska skolor. Dessa innehåller metoder och instruktioner om hur främst lärare ska agera för att få ungdomar att må bättre. Barn kan exempelvis ge varandra massage och genom meditation och musik skapa harmoni och öka förståelsen för varandra. Bara ett fåtal av dessa program visar sig vid närmare granskning stå på vetenskaplig grund. Ett av dem heter Livskompetens och är framtaget för NASP, Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa, av skolsköterskan Eva Hildingsdotter och skolkurator Brittmarie Ahlner.

När Laila Elisson började som skolsköterska i Scheeleskolan i Köping 1993 blev hon förskräckt. Skolan hade under flera år haft en hög frekvens av självmordsförsök och hon insåg att något måste göras. Laila, som kommer från Västkusten, hade tänkt bosätta sig i Köping en kortare tid och arbeta som skolsköterska.

Men hon stannade kvar.

Tidigare hade hon arbetat inom skolan, på vårdcentraler och som distriktssköterska. Hon har bland annat studerat mental träning och effekter av kemiska ämnen på vårt välbefinnande.

Tillsammans med en kollega bestämde hon sig för att utarbeta ett material för att förebygga psykisk ohälsa. Men av en slump hittade arbetskamraten NASP:s program ”Mentalt förebyggande hälsovård – Livskompetens”, och de konstaterade att de delar de 16 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 16

2012-02-28 14.15

ville jobba med redan fanns beskrivna. Snart gick de igenom en tvådagars utbildning och förankrade idén hos personal, ledning, skolchef och skolnämnd. Så fick de klartecken att ­sätta igång.

När jag besöker Scheeleskolan bjuds det i lunchmatsalen på julmat för både vegetarianer och köttätare: sill och potatis, Janssons frestelse, vegetariska sojakorvar och köttbullar. Lärare sitter bland eleverna i den nästan fyllda matsalen. Två funktionshindrade elever busar, en elevassistent hyssjar på dem. Ingen sitter ensam.

Trakasserier förekommer i många skolor. Så även på Scheeleskolan. Jag får enskilt träffa några elever som gått igenom en livskompetensutbildning för att fråga hur det gått. Andreas Jamsheree, som går i klass 8E, berättar hur han tidigare hörde hur elever kallade varandra för nedsättande namn. Alltför många behandlades illa.

Men under livskompetensutbildningens fyra halvdagar fick klassen perspektiv på problemen. De pratade om utfrysning och mobbning och genom övningar uppstod insikter. I rollspel fick de agera olika personer och kunde då bättre förstå hur psykisk och fysisk mobbning fungerar. Under den korta kursen började Andreas fundera mycket på vilken slags person han var. Han fick upp ögonen för sitt beteende och förmådde förändra sig. Tidigare hade han inte pratat så mycket med sin mamma och styvfar. Men efter kursen ändrades kommunikationen och deras relation är i dag bättre.

Andreas beskriver sig själv som en som inte blivit mobbad men som inte heller varit särskilt social. Tidigare förstod han inte alltid hur hans vänner mådde. Men i dag kan han upp­fatta Hälsa på schemat | 17

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 17

2012-02-28 14.15

sorg och smärta i deras ögon och då vet han vad han ska göra: när någon sitter ensam går han helt enkelt fram och pratar med dem och frågar hur det är. En av dem han satte sig bredvid har blivit hans bästa vän.

Många som mår dåligt visar det på ett eller annat sätt. Men man måste träna sig på att upptäcka varningstecken, har Andreas märkt. En av hans bästa tjejkompisar gick ofta på toaletten efter att ha ätit. Andreas hade inte lagt märke till det före utbildningen, men nu vågade han ställa frågan: Led hon av bulimi? Först var hon tyst. Men efter ett tag började hon prata. Andreas misstankar var befogade och han kontaktade kuratorn. I dag äter hon normalt och det är han glad för.

Jag träffar Andreas klasskamrat Emelie Johansson, som också tycker att kursen var givande. Hon säger att hon lärt sig att inte fatta viktiga beslut under en kris och hon är bättre förberedd om något allvarligt skulle inträffa, som om en nära anhörig skulle dö. Dessutom har hon lärt sig att sätta sig ner och andas lugnt när hon är stressad, och det fungerar bra.

Ytterligare en som gillade livskompetenslektionerna är Sara Fernström i klass 8E. Hon skrattar när hon berättar att hon lärt sig att ge åtminstone fyra kramar varje dag. Däremot är hon kritisk till längden och intensiteten på utbildningen. Kursen är för kort, menar hon, de borde ha en lektion i livskompetens i veckan, och ta lite i taget.

I Laila Elissons rum är några lappar uppklistrade på väggen: Ing­ enting är omöjligt. Det omöjliga tar bara mycket längre tid och Vi föds som original men de flesta av oss dör som kopior.

18 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 18

2012-02-28 14.15

När Laila talar om Livskompetens blir hon entusiastisk och hon sprudlar av den hälsa hon undervisar om. Men under en period höll det på att gå för långt och hon var nära att bli utbränd.

Efter en livskompetensutbildning är det ibland som om ett lock öppnas och flera elever behöver plötsligt få stöd samtidigt. Att många söker hjälp är oerhört positivt, säger Laila, men sam­tidigt ökar det hennes arbetsbörda.

Hennes bokhylla är full av röda och gula pärmryggar med namn som Mentalt förebyggande hälsovård, Material till Livskom­ petens, Kvalitetssäkring. I ett angränsande rum ligger en krasslig pojke och vilar. Men annars är det lugnt, eftersom ungefär en femtedel av alla elever på skolan har influensa.

Laila Elisson efterlyser ett sammanhängande ämne i årskurs 1–9 där Livskompetens ingår. Hon menar att eleverna lär sig mycket under de fyra halvdagarna och att många senare använder sig av kunskaperna när svårigheter inträffar. Men eftersom fritidssysselsättningarna och medier påverkar i så hög grad, har livskompetensutbildningen svårt att påverka så mycket som hon skulle önska.

Strax före en kurs fick Laila Elisson reda på att en elev i klassen var utsatt för mobbning. Eftersom tiden var knapp hann de inte arbeta aktivt med det i förväg. De talade med eleven och föräldrarna och tillsammans kom de överens om att pojken ändå skulle delta i utbildningen. Under de två första dagarna mobbades han, men sedan upphörde trakasserierna och från och med den fjärde dagen var han en i gänget. Resultatet var bestående, trots att inga andra insatser genomfördes. Några månader senare ringde pojkens bröder och tackade för insatsen. För Laila var det en bekräftelse på att de agerat rätt.

Hälsa på schemat | 19

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 19

2012-02-28 14.15

Sedan Laila Elisson startade med Livskunskapsprogrammet har över tio år gått och målen att förebygga psykisk och kroppslig ohälsa på Scheeleskolan har uppnåtts. Mobbning förebyggs, elevernas självkänsla ökar och deras empatiska förmåga stärks.

Men med ny rektor och nya forskningsrön slutade skolan med utbildningen. I stället dök SET-metoden upp (mer om SET i kapitlet ”Folkhälsoinstitutets dubbla roller”). Med SET var tanken att förebyggande livskunskap skulle pågå under hela skoltiden.

– SET är nog bra om alla lärare vill vara med. Men så är det inte. En del tycker inte att det hör till deras bord så i praktiken fungerar inte SET, säger Laila Elisson.

När hon i januari 2012 tänker tillbaka på de tio år hon arbetade med Livskompetens säger hon att grunden till programmet är tidlöst. Momenten med kris- och konflikthantering tycker hon är viktigast.

I mars 2009 dog en pojke på Scheeleskolan när han spelade fotboll. Skolan hade då slutat med Livskompetens, vilket försvårade och förlängde krisperioden.

– Ofta tänker jag att om eleverna fortfarande fick lära sig om kriser via Livskompetens hade det varit mycket lättare att ta itu med aktuella problem.

Däremot tycker hon att programmet behöver uppdateras och anpassas mer till hur ungdomar har det i dag. Dessutom borde det vara mer databaserat.

– Vi såg jättebra resultat mot mobbning och trots att Livskompetens bara pågick under en vecka lärde sig eleverna mycket. Men det skulle må bra av en översyn eftersom det har några år på nacken.

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 20

2012-02-28 14.15

Utan en älskad Snön balanserar på smältgränsen. En blek decembersol ska snart gå ner. Bilar parkeras utanför Mörbydalens församlingssal i norra Stockholm. En efter en droppar vi in och hänger av oss jackor och rockar i tamburen för att sedan gå in i församlingslokalen.

Jag är där som journalist och det är mitt första möte med SPES – Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd.

Tända stearinljus lyser upp glögg, lussebullar och pepparkakor på dukade bord med servetter och assietter. Leenden hälsar oss välkomna, några kramar om varandra. På ett bord finns ett tjugotal låneböcker med titlar som Sorg, Själens fågel, Skriv dig ur dina kriser, Upplevelser inför döden. Några av besökarna skriver sitt namn på en vit klisterlapp som de fäster på tröjan eller skjortan. I kväll anordnar SPES i Stockholm ett månadsmöte för dem som mist en närstående i självmord. SPES är också det latinska ordet för ”hopp”.

– Jag vill hälsa alla välkomna till vår traditionella adventsträff med sång och musik samt givande samtal, säger Lisbeth, kontaktperson på SPES och en av dem som varit med från starten 1987.

Hon berättar att adventsträffen avviker från de normala träffarna, till vilka sakkunniga ofta inbjuds. Ensamhetskänslan kan vara särskilt stark i juletid och hon vill därför informera om verksamheten och om vad medlemmarna kan göra för varandra. Besökarna som är från trettio år och uppåt lyssnar uppmärksamt, Utan en älskad | 21

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 21

2012-02-28 14.15

några av dem är här för första gången. Lisbeth fortsätter med att berätta om SPES aktiviteter: om bokutlåningen, om föredragshållare, om kursverksamheten, om vikten av att möta andra drabbade och om telefonjouren som är öppen varje dag mellan klockan 19 och 22.

En stund senare sätter hon sig vid flygeln.

– Ni får ha tålamod, säger hon. Jag hoppades att Rigmor skulle spela i dag men hon är inte här, så jag måste öva lite innan vi sjunger.

Försiktigt spelar hon ”Stilla natt”. Hon tar om den några gånger. Stämningen kring borden lättar och samtal mynnar ut i skratt, samtidigt som lussebullar äts njutningsfullt.

– Är det någon som vill ha mer glögg? frågar en kvinna.

Lisbeth har nu fått ordning på pianospelandet. Tonerna till ”Gläns över sjö och strand” brer ut sig över församlingsrummet och varsamma stämmor sjunger med. En dam i sextioårsåldern pratar först högt men blir till sist tyst och snart röd i ögonen.

Några slutar emellanåt att sjunga för att ta en klunk glögg eller kaffe. Harklingar hörs och tummar rullar på händer i knät. Julafton är 17 dagar bort och många kommer inte att fira den som de brukat göra.

– Kan vi inte sjunga ”Hosianna också”? frågar någon och får starkt bifall.

Den sista glöggen fylls på i tomma koppar samtidigt som flera bekräftar för gruppen att de blivit starkare som män­ni­skor genom att delta i dessa träffar. De nytillkomna iakttar under tystnad.

Lisbeths son Jonas var tjugotvå år när han tog sitt liv 1985. Han var hennes enda barn. Några år senare försökte hon räkna ut hur 22 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 22

2012-02-28 14.15

många år hon själv kunde ha kvar och hon frågade sig om hon verkligen behövde leva så länge.

Trots sorgen och saknaden säger hon att det ändå går att uppleva glädje igen. Smärtan har medfört att hon har fått större livsinsikt. Hon har dessutom blivit mer ödmjuk och känner djupare empati och förståelse för andra. Några år efter att hennes son dött fick hon själv cancer. Men det var på något sätt inte så farligt, eftersom det värsta redan hade hänt när hon förlorade sitt barn.

Pirjo Stråte, ordförande i SPES Stockholmskrets, tar vid och berättar om omgivningens ibland plumpa kommentarer. En person sa till henne: ”Jag förstår precis hur du känner dig. Jag miste min hund för ett tag sedan.” En annan gång kom en arbetskamrat fram och frågade om inte Pirjos son dött. ”Jo”, svarade hon. ”Hurdå?” ”Han tog livet av sig.” ”Ja det finns så många knarkare nuförtiden.”

När någon förlorat en närstående genom självmord menar Pirjo Stråte att det räcker långt att bli bemött med: ”Är det något jag kan göra för dig?” Viktigt är också att få hjälp med praktiska saker som att se till att familjen får något att äta. Handlingsförlamningen gör att vardagliga sysslor blir svåra och även om personen ifråga inte orkar prata just då betyder det inte att de aldrig vill tala, och då är det viktigt att man är beredd att lyssna. De rätta fina orden behöver man inte, för de finns inte.

Pirjo reser sig nu upp och berättar om Vuxendialog som drivs genom Sensus studieförbund. Vuxendialog är ett sätt att mötas och ett ställe där varje person får ordentligt med tid för att göra sin röst hörd. Det är ingen terapi utan består av självhjälp och möten människor emellan.

Under en vuxendialog får den som talar hålla i ett ljus me­dan Utan en älskad | 23

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 23

2012-02-28 14.15

han eller hon berättar sin historia. Gång på gång talas det om vänner som försvinner, telefonen som ringer alltmer sällan, den dödes namn som knappt nämns, ofta av rädsla för att väcka sorg.

De flesta vill bara berätta vad de är med om, de är inte där för att få råd. Ibland gråter deltagarna, ibland skrattar de. Men genom samtalen lättar sorgen och när deltagarna går därifrån har ytterligare en pusselbit lagts i sorgeprocessen.

Mörkret har sänkt sig utanför och den tidigare rödögda damen ska gå, eftersom taxin är på väg. Fler personer gör sig i ordning för att ge sig av. Några bläddrar bland böckerna och bestämmer sig för att låna ett par stycken. En man i fyrtioårsåldern kommer fram till Pirjo och berättar att hans flickvän tog sitt liv för tjugo år sedan. SPES är fortfarande inte en allmänt känd organisation, trots att den funnits länge. Därför kan det dröja ­innan drabbade hör talas om den och kommer till ett möte. Men behovet av att träffa andra med liknande erfarenheter kan finnas kvar under lång tid.

Mannen vill gärna hjälpa till med verksamheten eftersom han är arbetslös och har tid. Pirjo antecknar hans namn och säger att han absolut behövs.

Han ser nöjd ut och tackar för i dag. Kaffekopparna och assietterna plockas ut i köket där Lisbeth, Pirjo och flera andra frivilliga hjälper till. Lågmält tar folk avsked och går ut i snön som är upplyst av stjärnljus.

Samtidigt vet de att enligt statistiken har ytterligare tre eller fyra personer i dag tagit sitt liv i Sverige.

Riksförbundet SPES bildades 1987 men det är först på senare tid som organisationen får statligt bidrag, sedan 2008 en halv miljon 24 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 24

2012-02-28 14.15

kronor per år. Kvartalstidskriften Förgätmigej blir därmed lätt­ are att producera, styrelsemedlemmarna kan få betalt för resor när de möts, även SPES lokala kretsar kan få bidrag, och riksförbundet hyr en del av en lokal på Gärdet i Stockholm. Men att kunna betala lön till alla som på sin fritid hjälper desperata män­ni­skor i telefonjourer, som är med på möten med personer som nyligen drabbats av självmord och att kunna finansiera kurser, dit är det ännu långt.

På SPES webbsida finns en gästbok där efterlevande och överlevande skriver om sin sorg och berättar om vilka helveten de lever i. Många har ingen att vända sig till. Erfarenheten av psykvården är ofta negativ men många är de som också stöttar och för flera gör skrivandet att ångesten minskar.

En dag i december 2008 skriver en kvinna: ”Har inte sovit på fyra dygn. Jag är så himla trött. Tänker på när jag låg på sjukhuset, hur skönt det ändå var att ha släppt taget efter ett självmordsförsök. Inte känna denna ångest, smärta, alla röster, slippa fundera på maten. Jag minns faktiskt ljuset i tunneln, eller nära-döden-upplevelsen, om ni så vill. Känslan går inte att beskriva, total befrielse. Att sedan behöva vakna och inse att läkarna faktiskt räddade livet på mig, känna all skam att man misslyckades, kostade/kostar samhället en massa pengar. Jag hade inga anhöriga som de kunde kontakta, mina föräldrar jobbade utomlands, min syster var inte i stan. Hur roligt tror ni att jag tyckte att det var då? Jag var ju 15 år och ensam!

Min mamma säger ständigt till mig att jag är ful, har fel frissa, att hon hatar färgade människor – jag är ju adopterad från ett asiatiskt land! Varför vill man ha barn då?

Utan en älskad | 25

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 25

2012-02-28 14.15

Gick förbi ån i dag, jag ville bara hoppa i – suget är enormt.

Jag vet inte om jag någon gång har älskat livet, jag är kanske inte värd det. Jag har det säkert inte värst, men jag lever med ett tredje världskrig inom mig dygnet runt.”

Samma dag skriver A-L: ”Jag måste bara skriva av mig lite.

I dag är det precis ett år sedan vår älskade dotter tog sitt liv.

Det är en svår dag att gå igenom. Vi skall strax gå upp till graven med en stor lykta och tända ljus över vår älskade. Som tur är kommer hennes bästa väninnor hit ikväll. Det känns bra att ha ungdomarna här med oss.

Vi glömmer Dig aldrig Mamma” Ulla-Britt ger sitt stöd: ”A-L. Jag vet hur det är.

Emellan varven går livet på riktigt okej, men man behöver och får tillåta sig svackor. Det finns ändå inom en. Men man får andra värderingar än förut. Man lever bara för och kämpar för det som är viktigt. Annat onödigt krafs kastar man av sig. Livet går vidare, har en hel del ljusa sidor, om vi kämpar för att se och ta till oss det.

KRAMAR ” Signaturen B:s mamma skriver: ”DÅ och NU DÅ varade livet för evigt … Nu vet jag att det kan ta slut i denna sekund.

26 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 26

2012-02-28 14.15

DÅ såg jag min son växa … jag såg barnbarn och fram­

tiden … Nu vet jag att man inget skall ta för givet … allt kan bara ta slut.

DÅ trodde jag att jag förstod hur riktig sorg kändes … NU vet jag.

DÅ saknade jag saker som jag trodde var viktiga i mitt liv …

NU vet jag vad det viktiga är.

DÅ när jag förlorade min son trodde jag att jag var ensam …

NU vet jag att det är många med mig som förlorat någon kär.

Kramar till er alla” Månad efter månad, år efter år fortsätter inläggen. Mängder av drabbade berättar om en ofattbar sorg. Flera beskriver inget mindre än nattsvart tragik. Samtidigt är det tydligt hur många som blir hjälpta av att få skriva ner sin förtvivlan och många är de som stöttar.

En del av inläggen är djupt kritiska mot psykiatrin. En kvinna skriver: ”Jag är i bottenlös förtvivlan, min dotter tog sitt liv den 10 januari på grund av total felbehandling av psyket. Jag har i 25– 30 år försökt hjälpa min dotter för att få rätt behandling (terapi) men lyckades inte. Jag är så fruktansvärt förtvivlad över att hon inte fick rätt hjälp och upprättelse. Jag vet inte hur jag skall klara sorgen. Är det någon som känner empati och vill ge mig några råd hur det är möjligt att gå vidare är jag mycket tacksam. Just nu vet jag inte hur jag skall klara den enorma tomheten och djupa sorgen efter min dotter.”

Utan en älskad | 27

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 27

2012-02-28 14.15

B skriver i mars 2011: ”Nu är det snart sex månader sedan du tog ditt liv. Psykologen pratar om en sjuk flicka med åtta olika diagnoser. Jag får inte fastna i det mörka, säger hon. Inte tänka på varför hon valde att hata oss periodvis. Inte tänka på varför hon inte sa adjö i sitt avskedsbrev.

En sjuk flicka som psykiatrin inte kunde bota på åtta år. Tabletter, elchocker, behandlingshem. Var hon sjuk eller blev hon sjuk? Jag ser hennes fotografier från våra promenader i skogen och vid havet. Tar fram hennes broderier, ser hur konstnärlig hon var. Snäckorna och knapparna hon samlade, verser och dikter hon skrev. Jag ser på psykologen. Talar vi om samma människa?”

Att även efterlevande och vem som helst kan drabbas av suicidtankar är fullt normalt. För de flesta av oss finns en spärr som gör att vi inte går från tanke till handling. Men att tänka på att vi kan göra det kan skapa en känsla av att det finns en väg ut ur mörkret. Det gör att vi kan ta ytterligare steg framåt i livet.

Man beräknar att på varje suicid går det tio försök och hundra personer funderar på det. Det är när tankarna omsätts i planer och konkreta handlingar som normala och sunda tankar övergår till att bli potentiellt livshotande. Många drabbade eller anhöriga söker då hjälp. Men eftersom synen på psykisk ohälsa under så många år inte setts som lika viktig att förhindra som bränder eller brutna ben, har hjälpen alltför ofta inte räckt till, med ofattbara lidanden som följd.

28 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 28

2012-02-28 14.15

Sedan 2008 får NASP 3 miljoner kronor per år i statligt bidrag, en höjning med en miljon. En minst sagt blygsam summa med tanke på vad självmorden och självmordsförsöken kostar Sverige, varje år. Trafiksäkerhetsforskningen erhåller som jämförelse 100–150 miljoner kronor. Och det trots att det är drygt tre fyra gånger fler som tar sitt liv än som dör i trafikolyckor.

Förutom programmet Livskompetens har NASP tagit fram en videofilm av Göran Setterberg, som heter ”Kärleken är den bästa kicken”. Där berättar fyra ungdomar om sina suicidförsök och om hur de gått vidare i livet. ”Kärleken är den bästa kicken” används som underlag för diskussioner med högstadie- och gymnasieelever. Filmen spelades in 1998 och kan kännas lite gammal sett till dåtidens mode, men innehållet är tidlöst. Utvärderingar visar att många av dem som sett filmen blir mer positivt inställda till livet än tidigare. Genom filmens ungdomar har de förstått att de inte är ensamma om sina svårigheter och att andra kan hysa samma känslor.

Just detta, lättnaden när man inser att man inte är ensam om ett visst problem är något jag ofta stött på. Då är det som att livet kan ta en ny vändning. Ändå saknas alltför ofta sammanhang där ungdomar, och även vuxna, får chansen att inse att det finns andra som går igenom samma svårigheter. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför det ska vara så förtvivlat svårt för vuxenvärlden att skapa sådana sammanhang. Hur komplicerat kan det egentligen vara att visa denna film för samtliga Sveriges högstadieelever?

Britta Alin Åkerman är psykolog och professor i pedagogik på NASP. Hon bekräftar att många ungdomar som har sett filUtan en älskad | 29

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 29

2012-02-28 14.15

men bättre förstår sin egen livssituation och hon tycker att den borde vara obligatorisk i undervisningen eftersom den faktiskt kan rädda liv.

Göran Setterberg är både stolt och bedrövad när han talar om sin film.

– Det som är nästintill ofattbart är att här har man ett arbetsverktyg, här har man ett uttänkt program, och så avstår man från att använda det. När man vet att en sån här film räddar liv, hur kan man då avstå från att använda den?

NASP:s verksamhetschef är professor Danuta Wasserman, en av Sveriges ledande experter på självmord. Hon säger att suicidpreventionen är på frammarsch. Hon har inte varit bortskämd med pengar till forskning och information kring suicid och gläder sig över att det statliga bidraget höjts. Summan är en bra grundplåt, tycker Danuta Wasserman. Den ger NASP en möjlighet att sammanställa och sprida evidensbaserad kunskap som har stöd från forskningen och som visat sig framgångsrik på andra håll i världen.

Det är NASP som ansvarar för forskning kring suicid i Sverige. Även statistiken finns på deras webbsida. Där finns också en lista med de tio just nu viktigaste rapporterna som har med psykisk hälsa att göra. Av rapporten Prevention of depression and sui­ cide av Kristian Wahlbeck och Mia Mäkinen (2008) framgår att kostnaden för depression har dubblerats på tio år. De ekonomiska omkostnaderna för depression i 25 EU-länder och 10 EF TAländer beräknas till gigantiska 118 miljarder euro.

I rapporten konstateras att depressioner kan förebyggas, men få EU-länder har program för det, trots att bara en tredjedel av dem som behöver behandling får det. Och av dessa får inte fler än hälften adekvat hjälp. En bidragande faktor till det dåliga re30 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 30

2012-02-28 14.15

sultatet är att det fortfarande är stigmatiserande att få hjälp med psykisk ohälsa. Dessutom är det alltför många läkare som misslyckas med att ställa rätt diagnos.

En av dem som borde ha fått bättre vård är Linnéa. Att hon som fjortonåring kunde ta sitt liv trots att hon var inlagd på BUP är ett gigantiskt misslyckande. Linnéa är bara ett exempel av många på hur ofta det går fel inom vården. Fel som kan och måste rättas till.

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 31

2012-02-28 14.15

Linnéas sista kväll Klockan 23.00 den 30 maj 2008 knackar tre poliser på hemma hos Ludmilla Rosengren, mamma till Linnéa. En är i uniform, två civilklädda. Den uniformerade frågar om hon är Ludmilla.

– Medan han går emot mig säger han att Linnéa är död, Linnéa är död. Då stannade hela världen.

Allt gick som i slow motion. Polisen frågade om de skulle gå in och sätta sig. Bland det första hon sa till polisen var: – Oj vad jobbigt det här måste vara för er.

Sedan satt de en bra stund utan att prata.

Polisen bröt så småningom tystnaden och undrade om Ludmilla ville veta vad som hänt. Det hade hon inte tänkt på. Hennes första reaktion var att luften gick ur henne. Nu visste hon.

Hon hade varit så fruktansvärt rädd för vad som skulle kunna ske. Nu behövde hon inte vara orolig längre.

Det var de tre poliserna som nu var hos Ludmilla som varit på platsen och tagit hand om olyckan som skett vid ett järnvägsspår.

De tog reda på att Linnéas pappa och Ludmilla inte lever tillsammans och att pappan inte bor i Uppsala. Ludmilla tycker att polisen var professionell som snabbt hade skaffat sig informationen. Poliserna stannade i drygt två timmar och när de skulle gå frågade hon hur man skulle göra nu. Hur skulle man klara av det här? Vad var nästa steg?

Då gick en polis iväg och ringde för de visste inte heller vad nästa steg var. De fick veta att det finns ett team med personer 32 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 32

2012-02-28 14.15

knutna till kyrkan, som är utbildade i att rycka ut vid akuta kriser. Poliserna ringde efter dem och stannade tills de kom. Sedan tände de ljus, kokade te, kramades och pratade hela natten.

Kristeamet åkte sin väg på morgonen. Sedan fick hon ingen mer hjälp av samhället. Ludmilla hade sin ex-man, Linnéas pappa.

Han kom med fru och syster.

Polisen hade inte gett Ludmilla information om SPES, de lämnade sitt namn men inget telefonnummer. Hon fick däremot numret till en kvinna på enheten för familjevåld hos polisen, men Ludmilla visste inte vad hon skulle med det till. När hon ringde förklarade kvinnan att Linnéa fanns på rättsmedicinska enheten och skulle obduceras. Därefter kunde Ludmilla få se henne.

Ludmilla frågade var Linnéas tillhörigheter fanns och fick reda på att hon kunde hämta dem på polisstationen.

Så de åkte dit. En man på stationen frågade vad de ville.

– Min dotter har tagit livet av sig. Hennes saker ska finnas här, sa Ludmilla.

– Jaha ok, sa han och hämtade en påse. Då får du skriva under här.

– Han svarade helt sterilt. Inget ”Jag beklagar”. Det kändes helt knäppt, säger Ludmilla.

Sedan ringde de till polisutredaren för att få polisrapporten.

Ludmilla ville veta vad som stod, klockslag och liknande formaliteter. Av utredaren fick hon numret till en kvinna på Banverket, som informerade henne om att hon kunde få ersättning från dem. Ludmilla säger att Banverket har betalat ut pengar till henne, eftersom de anser sig vara skyldiga att skydda folk från järnvägen. Men de har inte satt upp stängsel eller gjort något åt platsen där Linnéa tog sitt liv.

Linnéas sista kväll | 33

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 33

2012-02-28 14.15

Linnéa blev fjorton år. Hon hade under en tid visat tecken på att allt inte stod rätt till och när hon berättade att hon inte ville leva längre lades hon in på BUP i Uppsala. Hon behandlades för depression, men senare har information visat att den diagnosen antagligen var felaktig. Ludmilla tror att hon hade en psykos.

BUP tyckte att hon skulle gå i skolan ett par timmar om dagen, vilket Ludmilla tyckte var vansinne eftersom det ställde ännu mer krav på Linnéa som var en ”duktig flicka” som alltid skulle göra rätt. Hon var helt slut men höll fasaden i ordning genom att alltid vara glad och trevlig.

Några timmar innan Linnéa tog sitt liv hade hon gått på en konsert i Uppsala, som hon hade pratat om i två veckor, efter ett tidigare självmordsförsök. Veckan innan hon dog hade hon talat om framtiden och undrat om hon fick gå på konserten där Björn Gustafson var konferencier. Eftersom hon tycktes må bättre gav Ludmilla sitt samtycke.

För att Linnéa inte skulle lämnas obevakad åkte Ludmilla till BUP och körde Linnéa till skolan varje dag. Två timmar senare hämtade hon henne på nytt och körde henne tillbaka till BUP. På eftermiddagen kom Ludmilla åter och de åkte hem och åt middag. Därefter skjutsade Ludmilla henne tillbaka igen. Den här sista eftermiddagen när Ludmilla lämnade henne hade Linnéa frågat om hon fick cykla till konserten. Ludmilla sa nej. Linnéa blev då rejält arg och sprang tillbaka till BUP. Det var det sista Ludmilla såg av henne.

Det var fredagseftermiddag och psykologen på BUP pratade länge med Linnéa. Ludmilla väntade på att de skulle bli kla34 | När någon tar sitt liv

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 34

2012-02-28 14.15

ra så att hon och Linnéa kunde bli sams igen, eftersom hon var uppriven efter konflikten. Att bråka var det sista Ludmilla ville.

Ludmilla pratade efteråt med en kurator på BUP som inte kunde se att Ludmilla handlat fel. Kuratorn tyckte att det var synd att psykologen och Linnéa pratade så länge, eftersom det vore bra om Linnéa och Ludmilla kunde reda upp det som hänt, så att de kunde fortsätta planeringen för kvällen. Till slut sa kuratorn att det kanske var bäst att Ludmilla åkte hem. Hon hade då väntat en timme och hennes pojkar var ensamma hemma. Kuratorn frågade om Ludmilla inte kunde ringa tillbaka en timme senare.

– Så kan vi se hur läget är då, sa kuratorn.

– Hur blir det med konserten då? frågade Ludmilla.

– Ja nu är det ju inte självklart att hon ska gå. Men det kan vi prata om när du ringer tillbaka, sa kuratorn.

Så Ludmilla ringde tillbaka efter en timme och då var det en manlig sjuksköterska som svarade. Ludmilla frågade hur det gick med Linnéa och då sa han att hon hade cyklat iväg till konserten.

– Va? Cyklat? Själv? Till konserten efter att hon var så upprörd?

– Ja men hon har cyklat så mycket de senaste dagarna.

– Jaha, det har hon? Utan att ni informerat mig om det? Jag har skyddat henne allt jag kunnat och så släpper ni iväg henne. Är det så?

– Ja men Ludmilla, nu får du sluta oroa dig. Hon var på så gott humör när hon åkte iväg.

– Ni har släppt ut henne en vecka efter att hon har sagt att hon inte ska leva tills hon fyller femton år. Då är det här helt på ert ansvar.

Linnéas sista kväll | 35

När någon tar sitt liv-Inlaga.indd 35

2012-02-28 14.15