mer krypa iväg av sig själv. Men det är ingen idé att diska, säger Manuel, för de tänker ändå flytta in till centrum snart, så fort de får råd. Och så ska han söka till Akademin, hans mamma känner chefen på Konstmuseet så han är säker på att komma in. Ben brukar inte prata så mycket. Han tittar i sin kaffekopp, rör den i små cirklar så att innehållet åker runt inuti. Han är trummis i ett band och Agnes har sett dem spela några gånger, då sitter Ben med läpparna tätt hopknipna, fingrarna klämmer hårt om trumpinnarna och den långa luggen flaxar i otakt. Ben heter Bertrand egentligen. Det har Manuel berättat och Agnes har lovat att inte säga till någon att hon vet. Det är något speciellt med Manuel. Inte så att hon är kär i honom, tvärtom faktiskt, och det är det som är så skönt. Hon är liksom anti-kär i Manuel, kroppen slappnar av när han är med, skevar inte lika mycket som annars. Och när dagsljuset falnar i köket blir det små stjärnor i Manuels ögon, hans händer vilar lugna på bordsskivan och Agnes kan titta länge på dem, titta och känna efter, men det känns ingenting. De vill ingenting med henne och hon vill ingenting med dem. Första gången de träffades satt Manuel i dörröppningen till ett vardagsrum och krävde tullpussar av alla som ville komma förbi. Det var på en fest i innerstan, hos en kompis till någon, Agnes minns inte riktigt men hon minns att där var fullt med folk hon inte kände. De satt i klungor överallt, på sofforna och borden och golven och de skålade och skrattade och drack. Louise var med någon kille i någon vrå någonstans och Agnes smög omkring med sin ölburk mellan rummen, visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon lutade sig
21