Issuu on Google+


Om du var jag


Jessica Schiefauer


om du var jag Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2009 Omslagsformgivning Linnéa Bernerman Sättning Bonnier Carlsen Tryckt av ScandBook AB, 2009 ISBN 978-91-638-6129-1 www.bonniercarlsen.se


Till Cecilia


Det finns ett köpcentrum i staden, ett sånt där med stenlagda inomhusgator och glastak, och under glastaket finns nästan allt man kan önska sig. Här finns små boutiquer och stora klädaffärer, turistinformation, post, bingolottoförsäljare, affärsmän i kostym, killar i keps och pitbulls i nithalsband. Här finns resebyråer med paketerbjudanden och restauranger med takeawaypriser: BigMac-meny i brun papperspåse, Tokyo Sushi, Baguettekungen och Falafelhörnet. För den som önskar sig något ännu enklare finns här också en liten öppning i väggen, en liten upplyst glasdisk, över den står det Franska läckerheter i franska flaggans färger och bakom den står Agnes. Hon står med armarna i kors och ser ut över gågatan där människorna skyndar förbi. De ser plågade ut i sommarvärmen. Agnes andas smördegslukt och florsocker. Det ligger som en fet hinna över allting, kladdar ner luftrören och tränger in i porerna. Ingen pappersservett i världen kan få bukt med en sån beläggning, efter ett par veckors anställning sitter den ingrodd i huden och går inte att få bort. Inte ens med tvål och borste. Hon kniper ihop ena ögat, betraktar gatan genom sitt vattenglas. Allting blir förvrängt, folk flyter ut i kanterna. När hon ser någon närma sig vickar hon lite på glaset, det blir vågor i vattnet, människan på gatan svajar fram och tillbaka. Inuti huvudet säger hon tyst Beklagar, jag serverar inte

11


berusade personer. Men när någon kommer fram till hennes lucka måste hon ställa undan glaset och då blir världen som vanligt igen. Tiden går långsamt. Folk skyndar förbi luckan i en strid ström men här finns en annan sorts människor också, en sort som inte bryr sig mycket om att skynda. Vid soptunnorna går mannen med de sneda benen, han letar tomflaskor att lägga i sin smutsiga Icakasse. I hörnet vid posten och Pressbyrån sitter den holländske konstnären, han gör porträtt för 150 kronor styck men han har sällan några jobb. Mellan Indiska och Hemtex sitter kvinnan med guldsjalarna, hon trummar österländska rytmer för alla som hastar förbi och där, bara några meter ifrån luckan, kommer en kille i trasiga jeans och slitet linne. Han har grova kängor på fötterna fastän det är så varmt, de är oknutna och snörena har han stoppat ner i skaften. Han släntrar framåt längs gågatan, slänger liksom med benen som om han sparkar något framför sig. I handen har han en bunt gula reklamlappar men han sträcker dem inte mot folk som han borde göra. Istället stannar han vid papperskorgen, delar omsorgsfullt bunten i två lika stora delar och släpper ner den ena bland tomma colamuggar, utspottade snusar och tuggummin. Sedan ser han sig omkring, får syn på luckan, sticker handen i fickan och letar runt. När han står mitt framför henne håller hon fortfarande glaset framför ansiktet, hon blundar med ena ögat och plirar genom vattnet med det andra. Hans ansikte ser ut att vara knådat i modellera, och i leran öppnas en springa som nog är ett leende. – Vad håller du på med? Agnes sänker glaset, harklar sig lite:

12


– Inget. Vad vill du ha? Han pekar på ett knyte med aprikosfyllning. – En sån där, tack. Det ska vara florsocker på men det har smält i värmen. Han blir kladdig på överläppen när han biter, torkar sig om munnen med handryggen. Agnes tittar på hans ansikte, på skägget som växer som en rännil längs käkbenet och på ögonen som är gröna och kantade med täta svarta ögonfransar. – Vill du inte ha en servett? Han sätter avvärjande upp handen, ler med munnen full och räcker fram en tjuga. Men Agnes skakar på huvudet. – Det är okej. Jag bjuder på den.

13


1. Hemma i köket står Louise på en skranglig trästol och försöker slå in en spik i väggen med stekspaden. Agnes sitter på golvet nedanför, tittar misstroget på medan spiken kröks lite mer för varje slag. – Jag har jobb där hela sommaren. Antagligen ännu längre, om det går bra för dom. Louise ruckar på spiken. Den faller i golvet med ett kling och hon stönar, tar en ny ur asken. – Grymt. Men du får inte låna mina kläder. Alltså, för lukten. Den sätter sig. Vad har du i timmen? Inte mycket, va? Agnes rycker på axlarna. Det är kanske inget vidare välbetalt jobb. Inte så trevligt heller egentligen, med lukten och instängdheten och den feta luften. Men det är ett jobb i alla fall, och lönen räcker åtminstone till att betala halva hyran. Det är Louise som står på kontraktet. Egentligen är det fantastiskt att de överhuvudtaget har ett kontrakt, de borde inte kunna få något för ingen av dem har stadig inkomst, åtminstone inte som det går att visa papper på. Men Louise har bott hemifrån i flera år redan och vet hur det funkar. Jag fixar det, sade hon en månad före studenten, det är inga problem. Och det är det tydligen inte, för de får en lägenhet. En riktigt fin faktiskt, bara fem minuter med bussen från centrum. Louise får nycklarna en måndagförmiddag och det är tur att betygen är satta redan för Louise är sådär glad och röd om kinderna och Agnes bara måste följa med henne nästan varje

15


dag, sitta på den kala plastmattan i köket, röka och dricka kaffe ur muggar som Louise snott på sitt jobb. Louise jobbar svart på en strippklubb, i garderoben. Där sitter hon tre dagar i veckan från tolv på natten till fem på morgonen och tar emot välsydda rockar av berusade män som har en alldeles särskild glimt i ögonen och som alltid säger Behåll växeln, på hundralappar och ibland på ännu större sedlar. Agnes har aldrig varit på Louises jobb men Louise berättar, en massa otroliga historier som hon ivrigt delar med sig av. Agnes lyssnar och försöker föreställa sig hur det ser ut där, försöker föreställa sig Louise i allt detta. Det är inte så svårt. Louise är liksom av en annan sort än Agnes, hon är sorten som äter en kletig kanelgiffel i ett fikarum på en strippklubb lika självklart som hon smuttar på ett glas sherry på Grand. Agnes skulle känna sig lika obekväm på båda ställena. Hon känner sig obekväm på de flesta ställen, faktiskt. Som att hennes kropp liksom sitter skevt på henne. Som att kroppen är ett plagg som inte passar. Louise har inte hunnit fixa någon säng än, hon sover på en madrass i sitt rum. Runtomkring den ligger stora tyg­sjok, spetsar ringlar över golvet och när man går prasslar det av mönsterpapper under fötterna. Louise syr på sin studentklänning. Den enda riktiga möbeln i rummet är ett bord och på det har hon ställt symaskinen, en grön gammaldags som äter upp undertråden och gör Louise vansinnig. Hon svär med munnen full av knappnålar och säger Du kan väl hålla, jag hinner inte nåla allt. Agnes håller, och ser på när Louise fogar ihop de vita tygbitarna till en klänning. Den är fotsid och gammaldags, ärmarna är utsvängda och så långa att de

16


nästan släpar i golvet. Louise provar och Agnes måste hjälpa till att nåla i sidan, sedan ålar sig Louise ur tyget och står mitt i rummet i bara trosorna. Håret är mörkt och bångstyrigt, höfterna är breda, brösten är precis lagom stora och hon har massor av smycken: stora guldringar i öronen och en guldkedja med en stor röd granat kring halsen, en fotlänk med glittrande glaspärlor, ringar med färgade stenar på fingrarna och en liten, tunn guldring i naveln. På höger skuldra har hon tatuerat en ros men den syns inte just nu för hennes hår ligger som en sky över axlar och ansikte, hon pustar och blåser för att få det ur munnen och säger Sista biten bara, sen är det klart. Vi kommer bli snyggast på hela skolan. Hämta din också så provar vi! Agnes hämtar sin klänning. Hon letade nästan ihjäl sig efter en, sprang i varenda affär i hela stan och tittade på skyltdockorna, betraktade de smala midjorna och de späda axlarna och ratade den ena efter den andra, inga klänningar såg ut att vara sydda för en sån som hon. Sedan satt hon i köket hemma i radhuset hos mamma och pappa och grät, sa att hon tänkte skita i hela jävla studenten för att alla kläder ändå var så jävla fula och förresten spelade det väl ingen roll, betyget kunde hon få hemskickat och i hennes klass fanns det ändå bara idioter. Då tog mamma fram mormors vita konfirmations­ klänning. Fyrtiotalsmodell, rak, knälång, med trekvartsärm och knäppning i sidan. Den såg ut som en städrock. Mamma strök över det tjocka vävda tyget, sa Den här modellen är modern igen har jag hört. Du kan väl prova?

17


Agnes vägrade. Nästa dag himlade hon med ögonen när hon berättade för Louise men Louise sken upp med hela ansiktet, hon sa Ta med den efter skolan så får jag kolla. Och Agnes provade framför helfigurspegeln i Louises rum, Louise strök med händerna längs Agnes midja och sa Den är söt, du ser ut som flickorna i de där svartvita svenska filmerna som går på teve på eftermiddan. Och du har snygga ben så du kan ju ha korta klänningar, till skillnad från vissa andra. Louise har komplex för sina ben. Hon säger att hennes knän ser ut som gubbansikten. Och nu står hon där i sin nålade klänning, det ska vara spetsar också men det har hon inte hunnit med. Överdelen är trång och snäv och Agnes kämpar med dragkedjan för att den ska gå hela vägen upp. Louise grymtar, försöker liksom dra i brösten för att bättra på klyftan och säger Akta, försiktigt, det är ju nålar överallt! Sedan ställer hon sig framför spegeln sådär som hon alltid står framför en spegel, med hakan framskjuten, en hand i korsryggen och den andra handen på magen. Hon speglar sig från sidan, vänder sig och försöker se sin egen rygg, stryker över höfterna och rumpan. Agnes står bakom henne i sin fyrtiotalsstädrock, med benen i tunna nylonstrumpor för det har inte varit mycket sol än och förresten blir hon ändå aldrig brun. Hon drar in magen så mycket hon kan, ser på sin spegelbild bredvid Louises. Det är tamejfan bedrövligt. Tråkgråa ögon, tråkbrunt hår. Ingen midja, blekfeta överarmar och ett plufsigt ansikte med två stora röda finnar i pannan. Brösten är löjliga, de sitter liksom för långt ut mot armhålorna. Ingen pushup i världen kan forma dem till såna

18


där fasta, vackra kullar som Louise har. Louises kropp är perfekt. Slank där kroppar ska vara slanka, fyllig där kroppar ska vara fylliga. Agnes är lika kurvig som en trästock. Fast benen kanske är okej. Åtminstone i nylon­strumpor. Louise ser nöjd ut, hon ska precis krångla av sig klänningen när hon kommer på: – Vi måste ju skåla! Hon försvinner ut ur rummet, Agnes hör ljudet av ett kylskåp som öppnas och Louise kommer tillbaka med champagne och plastglas. De har köpt glasen för att ha i skolan imorgon men de kan lika gärna använda två stycken nu, säger Louise, för det finns fyra till och det finns mer champagne också, tre hela flaskor till i kylen. Agnes håller glasen medan Louise häller upp, kolsyran sprudlar och bubblar. – Fyra flaskor, det är ju skitdyrt! Vem fixade dom? Louise ler. – Jag, så klart! Du tror väl inte jag betalar för sånt här när jag kan sno det? – Är du inte rädd att de märker? Du kanske får sparken. Louise skakar skrattande på huvudet. – Jag är världsmästare i att hålla masken. Så lyfter hon högtidligt sitt glas. – Låt mig förklara läget för dig, Agnes: vi har fixat en lägenhet, imorgon tar vi studenten, och vi har bubbel så det räcker och blir över. Och det är sommar! Skål för det, systra mi! Agnes ler, lyfter sitt glas. – Ja, skål för det! Systra mi.

19


2. Gardinerna böljar i kvällsbrisen. Tyget kostade trettio kronor metern på Myrorna och det är Louise som har sytt dem, med riktig hålsöm och kraftiga mässingsöljetter. Det är korsdrag i Agnes rum, hennes dörr står öppen som vanligt för det är något fel på handtaget, man måste ta i som en galning för att stänga. Men de bryr sig inte om att laga det, Louises dörr står också på vid gavel för jämnan och när köksfönstret är öppet kilar sommarvinden in i alla skrymslen och vrår. De har fått riktigt fint i lägenheten faktiskt, eller åtminstone i köket. Köksstolarna är från Agnes föräldrar, bordet är från SmyrnaSecondhand och köksmattan, en gul trasmatta som alltid är full med matsmulor och skräp, har de hittat i en container. På köksluckorna har Louise klistrat upp seriestrippar som hon har klippt ur gratistidningarna, mest Elvis och Rocky och Get Fuzzy. Hon kan läsa dem hur många gånger som helst och hon skrattar högt varje gång, skrattar och pekar och Agnes måste titta och skratta med, inte så mycket åt serierna som åt Louises högröda kinder med mascaran som rinner för att det är så roligt. De första veckorna går de inte ut en enda kväll. Det är precis som Louise säger: det känns liksom onödigt att ränna på krogen när man har en alldeles ny lägenhet och bor ihop med världens bästa polare. Ibland kommer Ben och Manuel förbi. De bor också ihop, i en lägenhet på andra sidan stan där det är stopp i avloppet i badrummet, och där disken snart kom-

20


mer krypa iväg av sig själv. Men det är ingen idé att diska, säger Manuel, för de tänker ändå flytta in till centrum snart, så fort de får råd. Och så ska han söka till Akademin, hans mamma känner chefen på Konstmuseet så han är säker på att komma in. Ben brukar inte prata så mycket. Han tittar i sin kaffekopp, rör den i små cirklar så att innehållet åker runt inuti. Han är trummis i ett band och Agnes har sett dem spela några gånger, då sitter Ben med läpparna tätt hopknipna, fingrarna klämmer hårt om trumpinnarna och den långa luggen flaxar i otakt. Ben heter Bertrand egentligen. Det har Manuel berättat och Agnes har lovat att inte säga till någon att hon vet. Det är något speciellt med Manuel. Inte så att hon är kär i honom, tvärtom faktiskt, och det är det som är så skönt. Hon är liksom anti-kär i Manuel, kroppen slappnar av när han är med, skevar inte lika mycket som annars. Och när dagsljuset falnar i köket blir det små stjärnor i Manuels ögon, hans händer vilar lugna på bordsskivan och Agnes kan titta länge på dem, titta och känna efter, men det känns ingenting. De vill ingenting med henne och hon vill ingenting med dem. Första gången de träffades satt Manuel i dörröppningen till ett vardagsrum och krävde tullpussar av alla som ville komma förbi. Det var på en fest i innerstan, hos en kompis till någon, Agnes minns inte riktigt men hon minns att där var fullt med folk hon inte kände. De satt i klungor överallt, på sofforna och borden och golven och de skålade och skrattade och drack. Louise var med någon kille i någon vrå någonstans och Agnes smög omkring med sin ölburk mellan rummen, visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon lutade sig

21


9789163861291