9789170028915

Page 1

författaren Belönad med Glasnyckeln 2010

avdel ni ng

Årets bästa skandinaviska kriminalroman (Tidigare pristagare är bl.a. Johan Theorin 2009, Stieg Larsson 2008, 2006 och Roslund & Hellström 2005.)

lönad

en Be fattar

Q

med

keln c y n s Gla 010 2

för

”Jussi Adler-Olsens kriminal­romaner är bland det bästa som skrivits i Danmark på flera år.”

ka inavis skand n bästa a Årets riminalrom k

– Jyllands-Posten

kvinnan i rummet

Jussi Adler-Olsen

w w w. j u s s ia d le ro ls e n .d k

En vacker vinterdag 2002 försvinner den unga och lovande politikern Merete Lynggaard spårlöst. Medierna kastar sig över fallet och börjar spekulera vilt om allt ifrån självmord och mord till kidnappning och frivilligt försvinnande. Polisen inleder snart en stor utredning men den blir resultatlös. Merete är som uppslukad av jorden. Samtidigt är kriminalinspektör Carl Mørck tillbaka på jobbet efter en traumatisk händelse där han och två kollegor blivit nedskjutna. Ena kollegan dog och den andre är förlamad. Carl är fysiskt oskadd men plågas av djupa skuldkänslor gentemot sina kollegor. När Carl Mørck så småningom får ansvaret för utredningen av Merete Lynggaards försvinnande börjar det hända saker. Snart är Mørck och hans assistent Hafez el-Assad en hänsynslös förbrytare på spåren. Frågan är om de hittar galningen innan det är för sent?

”Jussi Adler-Olsens skildring av kvinnans fångenskap är helt enkelt andlöst spännande ända fram till det spektakulära och gränsöverskridande slutet.”

– Weekendavisen

avdelning Q

kvinnan i rummet

är en dansk författare och dramatiker som föddes i Köpenhamn 1950. Politiska studier, en utbildning i film­veten­skap och en pappa som var över­läkare inom psykiatrin har gjort att han kunnat skriva böcker om allt från sin­nes­sjukdom till internationella konspirationer. Han debuterade med Alfabethuset 1997 (utgiven på svenska 2001) och Kvinnan i rummet, den första delen i succéserien om Avdelning Q, kom ut i Danmark 2007. Detta blev hans stora genombrott, såväl i hemlandet som internationellt.

kvinnan i rummet

”Äntligen får vi läsa om Jussi Adler-Olsens kriminalinspektör Mørck på svenska.” – dagens nyheter

ISBN 978-91-7002-891-5

Omslag: Göran Alfred / Alfredsdesign.com Foto omslag: © David Johnson / Trevillion Images Foto författare: Phillip Drago Jørgensen

BRA BÖCKER www.bbb.se

9

7 8 9 1 7 0

0 2 8 9 1 5

BRA BÖCKER

Kriminalromanerna om Avdelning Q har snabbt blivit en stor framgång med mer än 1 000 000 sålda ex i Danmark och stadiga topplaceringar på försäljningslistorna i Tyskland och Neder­ länderna. Böckerna har på kort tid sålts till 24 länder, hyllas av kritiker världen över och Lars von Triers filmpro­duktionsbolag Zentropa har köpt filmrättigheterna till serien. Böckerna handlar om kriminalinspektör Carl Mørck som motvilligt går med på att starta Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Tillsammans med sin assistent Assad tar han sig an brott som av alla anses som hopplösa att klara upp.



Översättning Leif Jacobsen

BRA BÖCKER


kvinnan i rummet

Originalets titel: Kvinden i buret Copyright © 2007 Jussi Adler-Olsen All rights reserved Copyright © JP/Politikens Forlagshus A/S, København 2007 Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7002-891-5


Till Hanne Adler-Olsen. Utan henne torkar k채llan ut.



Prolog

Hon skrapade fingrarna blodiga mot de hala väggarna och drämde knytnävarna mot de tjocka fönstren, tills hon inte hade någon känsel i händerna längre. Minst tio gånger hade hon letat sig fram till ståldörren och satt naglarna i springan för att få grepp om den. Men dörren var orubblig och kanten vass. Till sist, när naglarna börjat lossna från fingrarna, föll hon flämtande ner på det iskalla golvet. Några sekunder stirrade hon ut i kolmörkret med uppspärrade ögon och dunkande hjärta. Sedan skrek hon. Skrek tills det ringde i öronen och rösten svek henne. Hon lutade huvudet tillbaka och kände ännu en gång den friska luften komma uppifrån. Om hon tog lite sats kanske hon kunde nå upp dit och få tag i något. Slita loss något. Ja, då skulle de jävlarna där ute bli tvungna att komma in till henne. Och om hon sedan höll händerna utsträckta framför sig i mörkret kanske hon kunde klösa dem i ögonen. Det gällde bara att vara snabb och att inte tveka. Det var kanske inte omöjligt att ta sig därifrån. Hon sög på sina blödande fingrar en stund innan hon ställde sig upp. Sedan stirrade hon uppåt i beckmörkret. Kanske var det för högt för att hoppa. Kanske fanns där inget att gripa tag i. Men hon måste ju prova. Vad skulle hon annars ta sig till? Hon tog av sig jackan och lade den prydligt i ett hörn, så att hon inte skulle snava över den. Sedan tog hon sats från golvet och hoppade uppåt med utsträckt hand. Men hon rörde inte vid något. Hon provade ett par gånger till innan hon letade sig tillbaka till väggen. Där stod hon och koncentrerade sig en stund. Sedan tog hon springande sats och hoppade uppåt i mörkret, så högt hon någonsin kunde, och viftade förhoppningsfullt med armarna. När hon landade igen gled den ena foten åt sidan på det hala golvet, och hon föll. Hon stönade till när axeln träffade betongen. Sekunden efter slog hon sidan av huvudet i väggen så hårt att hon såg stjärnor. 7


Länge låg hon orörlig kvar. Hon ville gråta, men gjorde det inte. Om hennes kidnappare hörde henne kunde det missförstås. De skulle tro att de hade knäckt henne, vilket de inte hade. Tvärtom. Hon tänkte sköta om sig. För dem var hon bara kvinnan i detta lilla, instängda rum. Ett djur i en bur. Men det skulle inte stoppa henne från att ta sig ut. Hon skulle tänka tankar som nådde ut till världen utanför och höll galenskapen på avstånd. De skulle aldrig någonsin kunna knäcka henne. Det bestämde hon sig för där och då på golvet, med en våldsamt smärtande axel och ett öga som höll på att muras igen. Hon skulle ta sig ut. Förr eller senare.

8


1 2007 Carl klev närmare spegeln och drog ett finger över tinningen, där kulan snuddat vid honom. Såret hade läkt, men ärret syntes tydligt när han lyfte upp luggen. Inte för att det spelade någon roll. Vem fan skulle bry sig? tänkte han och studerade sig själv i spegeln. Man såg att han hade förändrats. Rynkorna kring munnen hade blivit djupare, ringarna under ögonen mörkare och hans blick signalerade total likgiltighet. Carl Mørck var inte längre sig själv, den erfarne kriminalspanaren som levde och brann för sitt jobb. Inte längre den långe, själv­ säkre jyllänning som kvinnorna spärrade upp ögonen och fuktade sina läppar för. Fast vart hade det tagit honom? Han knäppte skjortan, tog på sig jackan och hällde i sig den sista slurken kaffe. Sedan slängde han igen ytterdörren efter sig, så att husets övriga invånare skulle förstå att det var dags att masa sig upp ur sängen. Hans blick föll på dörrens namnskylt. Han fick se till att byta den. Det var redan länge sedan som det var länge sedan som Vigga flyttade ut. Och även om de ännu inte var skilda så var det tåget kört. Han vände dörren ryggen och satte kurs mot Hestestien. Om han hann med tåget om tjugo minuter fick han en dryg halvtimme med Hardy på sjukhuset, innan han måste vidare till polishuset inne i Köpenhamn. Han såg den röda kyrkan torna upp sig över de nakna träden och försökte påminna sig själv om vilken otrolig tur han trots allt hade haft. Två centimeter åt höger och Anker hade fortfarande varit i livet. En centimeter åt vänster och han själv hade blivit dödad. Nyckfulla centimetrar som gjorde skillnaden mellan denna promenad utmed de gröna åkrarna och den kalla graven några hundra meter längre fram. Carl hade försökt greppa det, men det var svårt. Han hade själv inte 9


så stor erfarenhet av döden. Bara att den kunde vara oförutsägbar som ett blixtnedslag, men också väldigt rofylld när den väl infann sig. Å andra sidan visste han hur våldsamt och meningslöst det här med att dö kunde vara. Jo tack, det visste han allt om. * Bara ett par veckor efter att Carl hade gått ut polisskolan brände sig åsynen av det första mordoffret fast på hans näthinnor. En liten, mager kvinna som strypts av sin man och som låg där med livlösa ögon och ett ansiktsuttryck som fick Carl att må dåligt i veckor efteråt. Sedan dess hade en massa offer lagts till listan. Varje morgon stålsatte han sig för det. De blodiga kläderna, de vaxbleka ansiktena, de iskalla fotona. Varje dag lyssnade han till människors lögner och ursäkter. Varje dag ett nytt brott i en ny tappning, och med tiden blev han mindre och mindre berörd. Härdad av tjugofem år inom polisen, varav tio på våldsroteln. Så hade det fortsatt till den dagen då ett fall lyckades tränga igenom hans pansar. * De hade skickat honom, Anker och Hardy till en fallfärdig barack vid en öde grusväg på Amager. Där låg ett lik och väntade på att få berätta sin egen historia. Som så ofta förr var det stanken som fick en granne att reagera. Offret tycktes vara en enstöring som stilla lagt sig till ro i sin egen skit och utandats sina sista spritångor. Men så upptäckte man spiken som skjutits halvvägs in i skallen på honom med en spikpistol. Det var på grund av denna spik som Köpenhamnspolisens våldsrotel kopplades in. Den dagen stod Carls team först på listan, vilket varken han eller hans två assistenter hade några särskilda invändningar mot, även om Carl som vanligt beklagade sig över den tunga arbetsbördan och hur lata folk var i de övriga teamen. Men vem hade kunnat veta hur ödes­ diger denna utryckning skulle bli? Att det bara skulle hinna gå fem minuter från det att de klev in i stanken till dess att Anker låg i en blodpöl på golvet, till dess att Hardy hade tagit sina sista steg och till dess att den eld som brann inom Carl, och som var ett absolut måste för en spanare på Köpenhamnspolisens våldsrotel, hade kvävts. 10


2 2002 Skvallerblaskorna älskade Demokraternas vice ordförande, Merete Lyng­ gaard, för allt hon representerade. För hennes vassa repliker i Folketingets talarstol och hennes brist på respekt inför statsministern och hans nickedockor. För hennes kvinnliga attribut, okynniga blick och för­ föriska smilgropar. De älskade henne för hennes ungdomlighet och hennes framgångar, men framför allt älskade de henne för den näring hon tillförde spekulationerna om varför en sådan begåvad och vacker kvinna ännu inte hade visat sig offentligt med en man. Merete Lynggaard sålde en helvetes massa lösnummer. Lesbisk eller ej – hon var medialt sprängstoff. Vilket Merete själv också var fullt medveten om. * ”Varför går du inte ut med Tage Baggesen?” insisterade hennes sekreterare medan de trippade mellan vattenpölarna på väg till hennes lilla blå Audi på parkeringen vid Rigsdagsgården på Christiansborg. ”Jag vet hur många som helst som vill gå ut med dig, men han är ju helt galen i dig. Hur många gånger har han försökt bjuda ut dig vid det här laget? Kan du ens hålla räkningen på alla de lappar han skickat dig? Senast idag låg det ju en på ditt skrivbord. Du kan väl ge honom en chans, Merete?” ”Varför tar du inte honom själv?” Merete lutade sig fram för att kasta in en hög med pärmar i baksätet. ”Vad ska jag med en trafikordförande från Radikalt Centrum, Marianne? Kan du säga mig det? Är jag en rondell i Herning, kanske?” 11


När Merete lyfte blicken mot Tøjhusmuseet stod där en man i en beige rock och fotograferade byggnaden. Tog han inte just en bild av henne också? Hon skakade på huvudet. Den där känslan av att alltid vara iakttagen hade börjat irritera henne. Hon var ju på gränsen till paranoid. Hon måste försöka släppa den biten snart. ”Tage Baggesen är trettiofem år och skitsnygg. Okej, det skulle väl inte skada om han gick ner några kilo. Å andra sidan äger han en herrgård i Vejby. Ja, och så några på Jylland, tror jag. Vad mer kan du önska dig?” Merete skakade på huvudet och gav henne en frågande blick. ”Han är trettiofem år och bor med sin mamma. Vet du, Marianne? Ta honom själv. Om du nu är så angelägen. Ta honom. Han är din!” Hon tog ytterligare en hög pärmar från sin sekreterare och langade in dem på sätet bredvid de övriga. Klockan ovanför instrumentbrädan visade 17.30. Hon var redan sen. ”Din röst hade behövts i Folketinget ikväll, Merete.” ”Äsch”, sa hon och skakade på huvudet. När hon började med politiken gjorde hon och Demokraternas gruppledare en stående överenskommelse: tiden efter klockan sex på kvällen skulle vara hennes egen, såvida det inte handlade om viktiga kommittéfrågor eller obligatoriska omröstningar. ”Inga problem”, hade han sagt den gången, på det klara med hur många röster hon lockade. Den överenskommelsen gällde fortfarande. ”Kom igen, Merete. Berätta nu vart du ska.” Hennes sekreterare lade huvudet på sned. ”Vad heter han?” Merete gav henne ett litet leende och slog igen bildörren. Det var dags att byta ut Marianne Koch.

12


3 2007 Kommissarien för våldsroteln, Marcus Jacobsen, visste med sig att han var en slarvig person, men det rörde honom inte i ryggen. Slarv var ju ett yttre fenomen. Inombords kände han sig ytterst strukturerad. Inne i hans slipade hjärna var allt välsorterat. Han glömde aldrig några detaljer. Efter tio år som chef var hans minne fortfarande knivskarpt. Det var bara i situationer som den alldeles nyss, när lokalen varit proppfull av nära och mycket uppmärksamma medarbetare som fick trängas mellan slitna rullbord med högar av brottsakter, som han med en viss skamkänsla reflekterade över hur katastrofalt ostädat hans kontor var. Han lyfte sin kantstötta Sherlock Holmes-mugg, tog en stor klunk kallt kaffe och tänkte för tionde gången den här morgonen på det halva paketet cigg han hade i jackfickan. Nu fick man jävlar i mig inte ens lov att röka nere på den lilla innergården längre. Fan ta deras jävla direktiv. ”Hör på nu!” Marcus Jacobsen vände blicken mot sin biträdande avdelningschef, Lars Bjørn, som han bett stanna kvar på kontoret efter den gemensamma briefingen. ”Vi kan inte tömma alla våra resurser på det här cykelmordet i Valbyparken”, sa han. Lars Bjørn skakade på huvudet. ”Det är fan att Carl Mørck är till­ baka och lägger beslag på fyra av våra allra bästa spanare. Folk klagar på honom, och gissa inför vem?” Han pekade på sin egen bröstkorg, som om ingen annan än han tvingades lyssna på folks skitsnack. ”Han kommer ofta för sent”, fortsatte han. ”Kör med sina underordnade, skapar oreda i fallen, svarar inte i telefon … Dessutom är hans kontor en enda röra. Som om det inte vore nog har de ringt från rätts13


medicin och klagat över ett telefonsamtal från honom. Hörde du det? Killarna på rättsmedicin? Då är det fan illa. Oavsett vad Carl har gått igenom måste vi försöka lösa det här, Marcus. Annars vet jag inte hur vi ska få den här avdelningen att fungera.” Marcus höjde på ögonbrynen. Han såg Carl framför sig. Egentligen gillade han karln, men han visste också att den ständigt misstrogna blicken och de bitska kommentarerna kunde reta gallfeber på vem som helst. ”Nej, du har rätt. Det var nog bara Hardy och Anker som stod ut med att jobba med honom. Fast de var ju bägge också lite konstiga.” ”Marcus. Ingen vågar säga det rent ut, men karln är en pest, och det har han alltid har varit. Han ska inte jobba på ett ställe som det här, där vi är så beroende av varandra. Carl har varit hopplös som kollega från dag ett. Varför plockade du överhuvudtaget hit honom från Bellahøj?” Kommissarien spände blicken i Bjørn. ”Han var och är en förbannat bra spanare, Lars. Därför.” ”Ja ja, jag vet. Och det går inte bara att kasta ut honom heller, inte som saker och ting är nu, men vi måste komma på något, Marcus.” ”Det är bara en vecka sedan han kom tillbaka från sjukskrivningen. Jag tycker vi ska ge honom en chans. Vi får ha lite överseende med honom.” ”Är du säker? De senaste veckorna har vi fått in fler fall än vi klarar av. Du vet själv att en hel del också är av den allvarliga sorten. Branden ute på Amerikavej, till exempel. Rör det sig om mordbrand? Rånet på Tomsgårdsvej, där en av bankkunderna dödades. Våldtäkten i Tårnby, där flickan dog. Knivmordet i pojkligan ute i Sydhamnen. Cykel­mordet i Valbyparken. Ska jag fortsätta? Lägg därtill alla de gamla fallen. Flera av dem har vi inte ens lyckats knacka hål på än. Och så ska vi behöva dras med en teamledare som Mørck. Viljelös, tvär, lättretlig, gnällig och taskig mot sina kolleger. Teamet är i upplösningstillstånd. Han är en nagel i allas ögon, Marcus. Skicka Carl åt helvete och låt oss få in lite nytt blod. Jag vet att det låter rått, men det är vad jag tycker.” Kommissarien nickade. Han hade studerat sina anställda under utsättningen nyss. Tysta, sammanbitna och trötta. Självfallet ville de inte bli behandlade som skit. Den biträdande avdelningschefen ställde sig vid fönstret och spanade ut över byggnaderna mitt emot. ”Men jag tror jag har en lösning på problemet. Det kan möjligtvis leda till käbbel med facket, fast kanske ändå inte.” 14


”Lars, för helvete! Jag orkar inte med något bråk med facket. Om du har tänkt bagatellisera hans situation kommer de att dyka på oss direkt.” ”Vi sparkar honom uppåt!” ”Jaha.” Marcus kände att det här var ett sådant tillfälle då han behövde vara på sin vakt. Hans biträdande avdelningschef var en otroligt duktig utredare, med tonvis av erfarenhet och uppklarade fall bakom sig, men som personalansvarig hade han fortfarande mycket att lära. Här på Huset sparkade man inte utan vidare folk vare sig neråt eller uppåt. ”Sparka honom uppåt, säger du? Hur då? Och vem har du tänkt ska viga sin plats åt honom?” ”Jag vet att du har varit uppe nästan hela natten och har haft mycket att göra hela morgonen med det förbannade mordet ute i Valby. Men har du inte sett nyheterna? Har du inte hört vad som hände på Christians­ borg här på förmiddagen?” Kommissarien skakade på huvudet. Det var sant att han haft det hektiskt sedan fallet med mordet på cyklisten i Valbyparken tagit en ny vändning. Fram till igår kväll hade de haft ett utmärkt vittne, ett pålitligt vittne, och det var tydligt att hon hade mer att berätta. De visste med sig att de var mycket nära ett genombrott. Men så slöt sig vittnet plötsligt som en mussla. Det var uppenbart att någon i hennes umgänges­ krets blivit hotad. De hade förhört henne tills hon var alldeles mör, de hade pratat med hennes döttrar och hennes mamma, men ingen hade något att säga. De var helt enkelt rädda. Nej, Marcus hade inte alls fått mycket sömn. Så bortsett från morgontidningarnas löpsedlar var han inte insatt i någonting alls. ”Är det Danmarkspartiet nu igen?” frågade han. ”Exakt. Deras rättspolitiska ledare har lagt fram sitt förslag igen, en modifiering av polispropositionen, och den här gången kommer den att få tillräckligt med röster. Propositionen blir antagen, Marcus. Pip Vester­ gård får sin vilja igenom.” ”Skojar du?” ”Hon stod och dundrade i talarstolen i tjugo minuter, och naturligtvis stöttade regeringspartierna henne, även om Højre förstås ryckte lite i selen.” ”Och?” ”Ja, vad tror du? Hon kom med fyra exempel på allvarliga fall som avskrivits och som allmänheten enligt hennes mening inte kan accepte15


ra förblir ouppklarade. Och hon hade många fler godsaker i sin godispåse, ska jag be att få berätta.” ”Men vad fan! Tror hon att kriminalpolisen avskriver fallen för skojs skull?” ”Hon antydde att det kunde vara så i vissa fall.” ”Vad är det för skitsnack? Såsom?” ”Hon framhävde bland annat fall där medlemmar av Danmarks­ partiet och De Liberale utgör brottsoffer. Vi pratar om rikstäckande fall.” ”Kärringen är ju rubbad!” Bjørn skakade på huvudet. ”Jaså, det säger du? Men det var bara en del av det. Hon nämnde förstås också fall där barn försvunnit, fall där politiska organisationer blivit utsatta för terrorliknande övergrepp och fall av synnerligen bestialisk karaktär.” ”Ja ja, röstfiske är vad det handlar om.” ”Ja, självklart. Annars hade hon väl tagit detta utanför plenisalen. Men de fiskar alla efter röster, eftersom alla partierna sitter i förhandlingar borta på justitiedepartementet. Protokollen hamnar hos finansutskottet fortare än kvickt. Vi kommer att ha ett beslut inom två veckor, om du frågar mig.” ”Och vad exakt skulle det beslutet gå ut på?” ”Att en ny avdelning inom kriminalpolisen upprättas. Hon föreslog själv att den skulle heta Q, Danmarkspartiets partibokstav på valsedlarna. Jag tror det var menat som ett skämt från början, men nu är det så det blir.” Han skakade på huvudet. ”Och syftet? Fortfarande detsamma?” ”Ja, enda syftet är helt enkelt att utreda fall som är ’särskilt angelägna’.” ”Utreda fall som är ’särskilt angelägna’.” Marcus nickade. ”Typiskt Pip Vestergård att få det att låta som mer än vad det är. Och vem ska avgöra vilka fall som är förtjänta av den beteckningen? Nämnde hon det också?” Bjørn ryckte på axlarna. ”Okej, hon vill att vi gör något som vi redan gör. Än sen då? Det kan väl inte spela så stor roll för oss.” ”Avdelningen kommer att falla under Rikspolisen, men rent administrativt kommer den att skötas av Köpenhamnspolisens våldsrotel.” Kommissarie Jacobsen gapade. ”Du måste skoja! Vad menar du med administrativt?” 16


”Vi sköter budget och redovisning. Vi förser den med kontors­ personal. Ja, och så lokaler, förstås.” ”Nu hänger jag inte med. Ska en Köpenhamnsavdelning alltså klara upp urgamla fall i Hjørrings polisdistrikt? Det kommer distrikten aldrig att acceptera. De kommer att begära att få representanter i avdelningen.” ”Nej, det tror jag knappast. Man kommer att presentera det som en avlastning för distrikten. Inte som en extrauppgift.” ”Så det betyder att det under det här taket nu också ska finnas en mordkommission för omöjliga fall? Med mina medarbetare som backup. Nej, det ska vi fanimej bli två om.” ”Marcus, hör här. Det handlar bara om ett par timmar hit och dit för ett fåtal medarbetare. En bagatell.” ”Det låter inte som en bagatell.” ”Okej, då går jag rakt på sak, så får vi se om du förstår vad jag menar.” Kommissarien för våldsroteln gned sig i pannan. Hade han något val? ”Marcus, med avdelningen följer pengar.” Han gjorde en paus medan han intensivt studerade sin chef. ”Inga stora summor, men nog för att hålla en man sysselsatt, samtidigt som vi kan pumpa in ett par miljoner i vår egen avdelning. Det är ett extra anslag för att övriga avdelningar inte ska bli drabbade.” ”Jaså? Ett par miljoner?” Han nickade uppmärksamt. ”Okej, fortsätt!” ”Genialt, inte sant? Vi upprättar avdelningen fortare än kvickt, Marcus. De räknar med att vi står där med mössan i handen, vilket vi förstås inte gör. Vi ger dem ett inställsamt förslag och en budget där vi undviker att specifikt öronmärka pengarna. Sedan sätter vi Carl Mørck att leda den nya avdelningen. Inte för att det blir så mycket att leda, han kommer ju att vara ensam. Och på säkert avstånd från alla andra, det kan jag garantera.” ”Carl Mørck som chef för avdelning Q!” Kommissarien såg det framför sig. En sådan avdelning kunde lätt klara sig med en budget på under en miljon om året. Resor, analyser och allt annat inkluderat. Om han begärde fem miljoner om året för tjänsten skulle det ge ett par utredningsteam till på våldsroteln. De kunde ju företrädesvis arbeta med äldre fall. Kanske inte avdelning Q-fall, men något i den stilen. Poängen var att gränserna suddades ut. Genialt? Ja, det kunde man nog kalla det. 17


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.