CLAES–MAGNUS BERNSON
UNDERJORDARNA
1
2
Claes–Magnus Bernson
Underjordarna
3
4
I
5
6
E NID
En dag kommer snön bli vatten som långsamt rinner undan. Sedan vår. En sak är jag nämligen säker på: Gud kommer inte att svika oss. Mänskligheten kommer inte att dö ut. Därmed inte sagt att dessa kommande år inte blir en prövning. En dag kommer man att fråga sig vad som hände i underjorden. Den stilla låga jag uppbådar kan emellertid bara bringa ljus över en del av allt som är mörkt här. SAM
Så här är det. Och det finns faktiskt inget att göra åt saken, tänkte jag medan jag fyllde på min kaffemugg. Några koppar kaffe och ibland en cigarett, det är allt jag kan begära av livet. Billigt kaffe. Billiga cigaretter. Måste det vara allt? Jag sitter vid köksbordet som jag kommer använda som skrivbord när jag ska börja skriva ned mina tankar. Varför inte? Billigt kaffe. Billiga cigaretter. Arbete. Arbete. Arbete. Så är det alltid. Men man måste sysselsätta sig. Och jag är faktiskt lika intelligent som någon intellektuell trots att jag inte är beläst och allt det där. Varför inte skriva? Jag är uppväxt här i Staden... jag är bara 22 år. Därför har jag inte kunnat läsa saker på samma sätt som andra. Det betyder inte att jag är dum. Mina tankar är lika bra som någon annans. Intellektuella. Författare. Belästa. Utbildade. Det är samma sak: dom tänker inte själva utan säger bara sånt som dom läst i böcker. Och faktiskt känns det också som om böcker är skrivna som om dom alltid hade rätt. Jag tänker själv, det har jag alltid gjort. Dessutom har jag kommit fram till att böcker är ett gift. Filar man tillräckligt länge på en formulering låter det som sägs som sanningen. Men det 7
betyder inte att det som sägs faktiskt är sant. – Sju år? Hur ska man leva sitt liv utifrån det? Det är ganska lång tid. Jag menar… en hel del kan faktiskt hända på sju år. Jag är kritiskt lagd och misstänksam av mig, ingen kan bestämt veta hur det blir. Just sju år? Varför inte sex år? Eller åtta? Hur har dom egentligen räknat? – Den här domedagsprofetian kanske till på köpet har ett helt annat syfte. Faktiskt. Kanske är allt dom säger på Skärmen lögn? Det skulle inte vara otroligt, jag har hört om sånt. Adam brukar berätta såna saker när vi sitter vid eldtunnan och dricker brännvin på lördagarna. Och Adam är gammal och varit med ett tag, han har livserfarenhet. Staden kanske bara vill att man ska vara rädd, hålla käft och jobba… jag vet inte alls, inte egentligen. Det är faktiskt väldigt svårt att veta vad man ska tänka om allt det här. Min ambition är att se saker som dom verkligen är. STIG
Jag hyser inga illusioner. Skärmen har klargjort att Staden har sju år kvar. Det är ännu för tidigt att spekulera i hur situationen kommer att utvecklas. Personligen är jag övertygad om att radikala åtgärder krävs. Mänskligheten behöver inte gå under. Staden borde vara förutseende och handlingskraftig nog att inse att det finns en annan lösning. En mindre befolkning skulle överleva betydligt längre. Idag bor tiotusen människor här. När man talar om sju år utgår man ifrån den befolkningsmängden. Skulle man begränsa befolkningen till säg två tusen skulle man rimligtvis förlänga Stadens livslängd. Det vore klokt att välja ut människor som skulle kunna försöka utarbeta en långsiktig lösning på problemet. Ingen kan förutspå vad säg trettio års forskning skulle innebära. Om man bara förblir nykter och handlar kon8
sekvent behöver inte det här betyda mänsklighetens slut. Det kommer att krävas hårda män och kvinnor för att göra vad som krävs. Ser man på saken utifrån ett större perspektiv framgår det emellertid att detta är den enda vägen. Det finns inga alternativ. LUKA S
Först tvekade jag men sedan öppnade jag dörren och klev in i min lägenhet, belägen i det upplysta området av Staden. Dagen då Skärmen meddelade om vår belägenhet gick jag omedelbart till min schäslong där jag kurade ihop mig med min läkarrock som en filt över mig. Jag släckte lampan som fanns invid mig och välkomnade mörkret, inte sällan har jag också i ledsamt tillstånd hamnat i ett ljuvt tillstånd på schäslongen med erinringar om behaglig bris vid kusten och stillhet frammanad av vågornas krusningar. Jag är en person som tycker om att vara uppmärksam, både på det inom mig och allt det utom mig, det är ett sätt för mig att lämna mig själv och helt gå upp i det som råkar uppta mina tankar. När mitt inre tömts tänder jag en ficklampa och riktar den emot olika föremål i rummet. Jag tar god tid på mig: först belyser jag ett visst föremål – kanske mitt kinesiska krus, det enda prydnadsföremål jag fick med ned – och sedan ställer jag mig vid sidan av mig själv och försöker genomlysa de tankar som åtföljer föremålet. Jag tar aldrig ställning till tankarna utan låter dem passera förbi likt strilande, tunna moln en sommardag. Denna övning har blivit allt viktigare för mig, ändå upplever jag det allt svårare att vyssas in i den rätta stämningen. Numera behöver jag nämligen ett slags tillskott för att kunna hamna i detta i allra högsta grad angenäma tillstånd. Varför inte ge mig hän preparatet om det 9
hjälper mig med övningen? Ingen kommer ju heller att kunna döma mig eftersom det inte kommer att finnas någon kvar att döma. I hela mitt liv har jag dessutom anpassat mig efter andra; jag har varit den goda maken, jag har varit den goda fadern, nu ligger min fru och mina barn begravda djupt under snön. Självklart har jag plikter också gentemot andra, gentemot de andra i Staden, och jag kommer att utföra mitt arbete som läkare, jag kommer inte skada andra människor. Det här gäller alltså bara mig och ingen annan och vad gör det egentligen då om jag drömmer mig bort? EN I D
Vintern kom från ingenstans och snön föll tungt på gator och städer och landskap. Snön föll utan barmhärtighet på människor. Den föll på träd och djur. Snön ligger kvar och ingen kan leva ovan jord på grund av den. Jorden ligger öde och tom. Kanske vrider den sig inte längre runt solen. Kanske vrider sig månen inte längre runt jorden. Kanske har jorden och människan slungats ut ur planetsystemet, på drift. Vi försänktes i slummer och i den är vi halva människor. Nu har vi levt i underjorden i tjugofem år, ingen har tagit sig upp och överlevt. Det är nu också länge sedan någon försökte. Vi finner alla kraft att fortsätta leva på olika sätt. Den trygghet Gud skänker mig är större än någon annan trygghet jag känner. Gud representerar beständighet: den tryggheten håller sträck, allt annat är jagande efter vind. Så i alla fall sedan vintern. Vore det inte för Gud skulle jag sedan länge låtit mig vaggas in i den sömn vintern erbjuder. Jag ska inte förneka att den lösningen har varit frestande. Jag har valt en annan väg, jag har valt liv. 10
S T IG
Vad som kan ha gått fel i de första beräkningarna meddelades inte. Jag anser att budskapet var synnerligen ogenomtänkt. Låt mig förklara. Att folket skulle bli påverkat av den nya uppgiften var uppenbart. Nu har en hel dags arbete gått förlorad. Det innebär med nuvarande politik ännu mindre tid kvar eftersom maskinerna och produktionen stått stilla. Bättre hade därför varit att inte meddela något alls. På sikt kommer man ändå tvingas vidta åtgärder i befolkningsfrågan. Istället för att röra upp folkets känslor borde man ha vaggat det i ro. Det hade på sätt och vis också varit mer moraliskt att låta folket få en sista tid av frid. När veterinären avlivar ens hund stryks hunden lugn innan giftet injiceras. Hunden somnar sedan lugnt in, obekymrad. SAM
Lärde mig det här på skolgården. Det gäller att inte bara tänka på saker utan att förändra dom. Är det nån som är kaxig mot en ska man klippa till direkt, inte tänka på det. Annars blir det bara värre. Annars tror dom man är nån mes. Så är det. Faktiskt säger också Adam och hans drickarkumpan Bengt det. Och dom vet, vet mycket väl hur saker ligger till. Ibland heter det att man inte hittar sanningen i flaskbottnen. Vilken myt! För se på Adam och Bengt och dom andra. Skulle man fråga Adam skulle det låta annorlunda. Adam är väldigt smart, innan var han professor eller nåt sånt. Man blir inte smartare. – Ensam saknar man makt, det är bara därför jag levt så fogligt. Faktiskt bara därför som jag anpassat mig. Anpassat mig efter lagarna. Väktarna har ju våldsmonopol, som det heter. Dom kan man inte trotsa, ge sig på. Då får man stryk. En gång gav dom sig på Bengt, var 11
full på torget. Slog han blodig. Men nu är man inte ensam längre! Vi var väl en 300 (400?) som samlades. Vi täckte hela foten till Skärmen med kritik. Länge stod vi faktiskt helt tysta framför Skärmen. Och det var faktiskt som om vi var en enda kropp. För vi kände alla förtvivlan och hopp på en och samma gång. Faktiskt. – Allt det här har svetsat ihop oss, inget kommer bli som det varit. En del grät till och med. Jag gjorde inte det, inte för att jag inte blev berörd och allt det där. Mer för att jag lärt mig att inte visa känslor utåt. I mina kvarter lär man sig det tidigt. Som grabb i alla fall, det är nog lite annorlunda om man är tjej. Egentligen konstigt. Varför skulle inte en grabb kunna lipa? Det gör dom ju ändå mest hela tiden, bara det att det bara är deras mamma som ser det. – Att få reda på att vi helt plötsligt bara har sex år kvar via Skärmen, det är inte rätt. Det är inte värdigt. Vi vill ha förändring. Fan. Vi kräver förändring! Många har fått nog av Skärmen, det är helt säkert. Kommer ihåg att nåt sånt här faktiskt var på gång för några år sen. Men jag var liten då… pappa och mamma pratade mycket om att det var nåt i görningen. Men sen hände liksom inget, inget alls… det rann väl ut i sanden kan jag tro. Hur som helst. Har man bara några år kvar borde man väl göra nåt åt saken. Skulle inte det gå? Allt i livet kan väl inte handla om att arbeta för Staden. För Staden som håller efter maskinerna som ger oss mat och vatten. Varför är det så? Egentligen? Tänk efter, det gäller att vara misstänksam. – Stadens informationsblad berättar ingenting om oss och om vad som hände på torget. Så är det i och för sig ofta med informationsbladet. Dom som skriver där, det är samma folk som bestämmer eller åtminstone känner dom som bestämmer. 12
E NID
Vi är verkligen de sista och den som inte lever gudfruktigt och sant kommer förgås i mörker. Endast den som är sann kommer att leva att se Guds änglar föra oss emot ljus. Jag har i drömmen sett nakna människokroppar slickas av eldslågor. Jag har i drömmen sett underjordarna renas i eldhav. Jag har sett ett vitt ljus komma mot mig och säga: »detta är vårens människor; de ska överleva domens dag och sprida sig över jorden.« En ny tidsålder nalkas och vad som blir mitt ändamål återstår att se. LUKA S
Jag har legat utsträckt på schäslongen hela dagen och på sätt och vis har det alltså varit tacksamt att Staden stått stilla. På schäslongen upplever jag världens skönhet, först när man ger upp sig själv kan man se världen framträda som den är, för sanningen finns inte i de primitiva abstraktioner vi byggt upp och håller för verklighetsförklaring utan i ruset och endast i ruset. Det är dessutom endast i ruset jag känner verklig kärlek till mina medmänniskor, ruset är alltså ett livsviktigt tillstånd för mig om jag ska kunna fortsatta arbeta, jag blir alldeles varm i kroppen; inte på ett obehagligt sätt, nej inte alls, ruset är snarare ett tillstånd som erinrar mig om att vara hemma, det erinrar om trygghet. Mina patienter måste känna på sig att jag känner mig trygg för att de ska kunna känna sig trygga, alltså är skälen att ta preparatet inte alls enbart själviska. E NID
Runt om mig spirande bladverk, buskar, en björk, några ekar, två lönnar, alla lika de träd som ovan jord en gång 13
sög åt sig solljus och sträckte sina majestätiska grenar mot en blå himmel, som om de ville hylla den, hylla den mäktiga kraft som närde dem. För mig är denna kraft samma sak som en del av Gud och denna Gud förtjänar att hyllas, inte som det var ovan jord där det inte ens var en provokation att avfärda Gud som en illusion. Att Gud en dag skulle pröva oss liksom Gud prövade Noak, liksom Gud prövade Abraham och också sin son var ofrånkomligt med tanke på den trötthet som genomträngde väst. Vi relativiserade allt, och inget bestående undgick självföraktets smältdegel. Att all annan verksamhet än den mesta nödvändiga bör avstanna framstår därför som självklart för mig när jag sitter i församlingens park och skriver. All oväsentlig verksamhet måste avstanna för att frilägga tid åt andlig verksamhet, bön och självrannsakan. Det talades ovan jord ofta om andlighet men denna andlighet förtärdes av en konsumism som sålde yoga- och meditationskurser, avslappningshelger och andra vimsigheter som smetades ihop i folks medvetande så att de inte såg tomheten som kännetecknade alltihop. Endast den som är sann kommer att leva att se den nya tiden, ljusa klädnader, byggnader med mänskliga proportioner, upplysning och andlighet, lätta sinnen, ett umgänge centrerat kring medkänsla, givmildhet, kärlek. Detta är faktiskt min ärliga uppfattning och i horisonten ser jag verkligen dessa högresta människor närma sig, långsamt, som skuggor lutande sig över oss, långsamt, långsamt i antågande. Alla människor har ett fritt val att välja våren framför vintern. Vi kommer inte att sprida nåden, den som är manad att leva i fromhet och gudsfruktan välkomnar emellertid församlingen med öppna armar. En del människor tror att man blir frälst bara man en gång gör va14
let att ansluta sig till en församling. Förhållandet är det rakt motsatta. Man måste dag efter dag ihärdigt arbeta med sin tro och sina tankar och sina handlingar. Samma slags människor tänker sig att det hade varit angenämt och bekvämt att ta del av tron. De tänker sig att man per automatik befinner sig i ett meningssammanhang, uppväckt, sanktionerat av högre principer. Dessa människor är odugliga och saknar fullkomligt förståelse för vad tro är. Att tro, det är alltid att göra det svårt för sig. Man kunde i själva verket vända på det. Det hade varit angenämt att leva utan tro eftersom man då inte behöver sträva efter att förbättra sig, och inte heller sträva efter något högre än tillfredställelsen av sina mest djuriska begär och lustar. Det får inte finnas kalkyl bakom valet att tro. Att tänka instrumentellt om det mänskliga är det enklaste man kan ta sig för, ingenting är så enkelt. Gud representerar visserligen beständighet men innebär också ett arbete som sällan erbjuder vila på det vis vissa människor tänker sig. S T IG
Stadens överordnade mål bör vara att överleva och i andra hand att bevara ordningen. Vår Stad är hotad och befinner sig i kris. Staden behöver därför myter. En myt förklarar varför världen är beskaffad som den är. Myten alstrar mening. I Stadens nuvarande belägenhet behövs myter som klargör att invånarna behöver beskydd. Myten borde vara beskaffad så att man blir rädd för sin nästa. Detta skulle motivera fler väktare och auktoritära metoder. Sådant som tidigare skulle ha lett till protester och motstånd. Endast genom att fruktas eller älskas kan frid återinrättas i Staden. 15
SAM
Satt på en bank och rökte. Såg henne inte helt tydligt för hon bar rock med huvan uppdragen. Håret var knappt synligt och det som alls avslöjade henne som kvinna var formerna. Hon klev upp på nåt och hojtade till. Jag hade alltså lagt märke till henne innan. – Med allas ögon på sig började hon stampa med sin vänstra fot i marken. Hon sa ingenting… och det var ett ganska svagt ljud. Men till slut upplevde jag det som en vacker sång. Liksom en mässa, det var nåt magiskt med det. Jag uppfylldes av rytmen som fick mig att tänka på rättvisa (?). Efter en stund klev kvinnan tillbaka in i ledet som bildats. Stampandet fortsatte. – Trots att det som hände säkert bara tog några få minuter känns det som om en röst talat till oss i timmar. Den som var där vet hur det var. Även om jag bara satt där på bänken var jag faktiskt med. Adam sa när vi drack att jag som är ung borde stått med dom andra. Allt Adam säger är inte klokt, inte allt. SAM
Sjukt egentligen. Alla dessa människor på torget, varför mötte man inget motstånd? Skärmen borde ha tillrättavisat oss, väktarna kommit. – Det är liksom som om vi inte blev erkända. Dom behandlar oss faktiskt som om vi vore ingenting. Var så säkra! Vi kanske tvingas göra olagliga saker, jag vet inte. »Rätt och rättvisa är två olika saker« (Adam). Det får inte fortsätta så här. Pappa skulle sagt till mig att skärpa mig, det är jag säker på. Men mamma och pappa är döda. Är ju bara jag nu. Bara jag och en massa anteckningsblock på köksbordet. Billiga cigaretter. Billigt kaffe. Vet inte. Hur mycket är mitt liv egentligen värt? Värt att leva? Det här med sju år som blev sex år… det känns knappt som jag bryr mig. 16
Sju år. Sex år. Fem år. … ett år. Tror det kommer som ett slag i magen vid ett år. Då kommer det kännas som fan. För jag menar, det här är ju det enda liv jag har. E NID
Från ett litet vindsfönster i kyrkans församling ser jag ned på en antal människor som inte tvekat att förstöra delar av husets mödosamt uppbyggda stenvägg, byggd på det gamla viset, sten för sten, sammanfogade med omsorg. Blodsstämning, desperation. Ett slag trodde jag att de skulle ta sig in med kraft sedan de nekats tillträde. De angrep ursinnigt porten och stenväggen med yxor och hackor, förmodligen deras arbetsredskap till vardags, skrikande att de ville in. Jag har förtroende för prästen. Vore det inte för det skulle jag ha ansett hans ord osanna och ogudaktiga, prästen välsignade dem nämligen och folkhopen lämnar nu sakteliga platsen i tystnad. Jag är utmattad och har dragit mig tillbaka till ett enkelt skrivbord som finns här på vinden för att sammanfatta vad jag tänker. Ingenting skrämmer mig faktiskt så mycket som flockbeteende. Att inte stå stadigt i sig själv är faktiskt också vad det är att vara ogudaktig, för välsignelse kommer inte i serietillverkade förpackningar som man kan konsumera och sedan slänga när varan inte längre behagar. Det finns också en skillnad mellan att delta i och att gå upp i något. När man deltar finns man kvar som individ men när man går upp i något lämnar man sig själv. Den folkhop som hamrade på porten kanske inte skulle ha skadat oss, vem vet. Men det här är bara början och för bara en kort tid sedan skulle det här aldrig ha hänt. Allting har ställts på sin spets och vilsna, klena själar kan ledas i stort sett vilken riktning som helst. Jesus lärde ut kärlekens princip: 17
denna princip genomsyrade alla hans predikningar och dess omfattning var kategorisk, ingen var enligt Jesus så ond att den inte kunde omvändas till kärlekens väg. Att efterleva denna princip, som kan anläggas mot i princip alla ens handlingar, är naturligtvis omöjligt för en dödlig.
STIG
Ibland är krigstrumman mäktigare än både svärd och penna. Medan svärdet riktar sig mot kroppen och pennan förståndet riktar sig trumman emot känslorna. Att kunna sätta känslor i svängning innebär kontroll över en urkraft som kan vinna krig. En distraktion behövs för att massan inte ska göra uppror. Man måste tala till folkets fantasi och känslor. Annars är allting förlorat. STIG
Efter noggrann planering har jag saboterat livsmedelsproduktionen. Egentligen finns det inte mycket att säga om sabotaget som sådant. Det jag gjort var av nöd. Ingen med tillgång till tillräckliga fakta och en smula förstånd kan tro någonting annat. Man tvingas i vissa lägen att handla eller gå under. Drivkraft för mina handlingar har varit inte mindre än att bidra till mänsklighetens räddning. Talar man nämligen om en mänsklighet talar man inte bara om siffror. Mänskligheten är faktiskt inte summan av det antal människor som ingår i den. Den är något mer och annat än sina enskilda delar. Stadens uppgift är att beskydda mänskligheten, inte alla enskilda människor.
18
V i l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se
Underjordarna Claes-Magnus Bernson Omslag: Dennis Lindfors Affront, 2014 © Claes-Magnus Bernson, 2014 ISBN: 978-91-87585-13-5 19
»Vintern kom från ingenstans och snön föll tungt på gator och städer och landskap. Snön föll utan barmhärtighet på människor. Den föll på träd och djur. Snön ligger kvar och ingen kan leva ovan jord på grund av den. Jorden ligger öde och tom. Kanske vrider den sig inte längre runt solen. Kanske vrider sig månen inte längre runt jorden. Kanske har jorden och människan slungats ut ur planetsystemet, på drift. Vi försänktes i slummer och i den är vi halva människor. Nu har vi levt i underjorden i tjugofem år, ingen har tagit sig upp och överlevt. Det är nu också länge sedan någon försökte. Vi finner alla kraft att fortsätta leva på olika sätt.«
ISBN 978-91-87585-13-5
9 789187 585135
AFFRONT
20