Ingmar Karlsson
de smĂĽ folkens historia Minoriteter i Europa
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingmar Karlsson 2018 omslag: Miroslav Sokcic omslagsbilder: Shutterstock sättning: Typ & Design kartor: Stig Söderlind tryck: ScandBook AB, Falun 2018 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-618-8
Innehåll
Kartförteckning 6 Förord 7 Liver, karaimer och kasjuber – våra okända grannar på andra sidan Östersjön 13 Sorberna – våra bortglömda bröder och systrar 42 Friserna – folket vid havet 63 Bretoner och korsikaner – Frankrikes styvbarn 84 Ladiner, furlaner och cimbrer – småfolken i de italienska Alperna 115 Rutenerna – Andy Warhols folk 134 Torbesjer, goraner, egyptier och pomaker – Balkans bortglömda muslimer 155 Vlacher, gagauzer och lippovaner – de kristna småfolken i sydöstra Europa 183 Kanalöarna och Alsace/Elsass – folken mellan två folk 214 Ordförklaringar 242 Sevärda Youtube-klipp 245 Litteratur och källor 248 Personregister 251
Kartfรถrteckning
1 Europa, รถversiktskarta 2 Liver, karaimer och kasjuber 3 Sorber 4 Friser 5 Bretoner och korsikaner 6 Ladiner, furlaner och cimbrer 7 Rutener, lemker, bojker och huzuler 8 Torbesjer, goraner, egyptier och pomaker 9 Vlacher, gagauzer och lippovaner 10 Kanalรถarna och Alsace/Elsass
11 15 51 65 99 117 137 158 185 221
Förord
Efter kommunismens kollaps och Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall visade en rad europeiska folk med en överraskande och oväntad styrka (och ibland brutalitet) att deras särart inte hade gått förlorad. De som vi tidigare klumpat ihop som jugoslaver, tjeckoslovaker eller sovjetmedborgare bröt sig ur påtvingade gemenskaper och fick sina egna nationalstater. Det var folk som nu kallade sig slovener, slovaker, kroater, bosniaker, makedonier, ukrainare, moldaver, ester, letter, litauer med flera. Samtidigt växte även ett slags hembygdsrenässans fram inom EU, där folk som bretoner, cimbrer, elsassare, friser, furlaner och ladiner med varierande styrka krävde att få sina röster hörda i ett framtida regionernas Europa. Även andra förut okända eller bortglömda folk i det tidigare kommunistiska Europa började påminna om sin existens och kräva sin plats på den europeiska kartan, till exempel rutener, vlacher, gagauzer, sorber och kasjuber. Om dessa och andra folk, som bidrog till Europas mångfald men som ändå var okända för de flesta trots att de levde mitt ibland oss, skrev jag 1992 en liten skrift med titeln Det lilla Europa. Guide till Europas små folk som ingick i Timbros skriftserie Europabiblioteket. År 2003 gavs den ut av Wahlström & 7
de små folkens historia
Widstrand i en omarbetad version med namnet Europas styvbarn som nu i sin tur uppdaterats och utvidgats. År 1992 tycktes många av dessa små folk stå inför en oviss framtid, men av det dryga tjugotal jag då beskrev har endast tre blivit så absorberade av sin omgivning att de inte beskrivs i denna bok, nämligen bunjevatserna, sjokatserna och sarakatsenerna på Balkan. Andra har visat en förvånansvärd livskraft och bevisat sanningen i det tyska ordspråket Totgesagte leben länger (dödförklarade lever längre). Det finns flera förklaringar till detta. En är att påståendet att mångfalden är en del av Europas identitet och dess styrka inte har varit tom retorik, utan att både Europarådet och Europeiska unionen verkar för ett Europa präglat av den enhet i mångfald (unity in diversity) som är unionens officiella motto. Europarådet var den första europeiska organisation som använde begreppet ”det europeiska kulturella arvet”. Dess ramkonvention om skydd för nationella minoriteter har, liksom stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, till syfte att skydda nationella minoriteters och nationella minoritetsspråks fortlevnad. Den antogs 1992 och enligt den skall de länder som undertecknat konventionen höja statusen på minoriteternas språk och kultur. Det kulturella och språkliga arvet betonas också särskilt i det för EU centrala Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009 och som föreskriver att Europeiska unionen skall respektera och säkerställa sin rika kulturella och språkliga mångfald. Europaparlamentet har å sin sida, senast i september 2013, antagit en rad resolutioner om de hotade småspråken och 8
förord
gett ett ökat politiskt och finansiellt stöd för att främja dem. Dat Volk kann neet sunner taal bestaan (Folket kan inte bestå utan språk) lyder ett plattyskt ordspråk. Formuleringar i europeiska fördrag och i EU-parlamentet är givetvis inte tillräckliga för överlevnaden av ett litet folk och språk. En andra förklaring till deras livskraft ligger kanske paradoxalt nog i globaliseringen och dess konsekvenser. Skrämda av dess framfart och det hot den tycks utgöra mot en identitet som baserats på nationalstaten tycks många nu i stället söka en bastrygghet i hembygden och dess historia, språk och dialekter. Den tredje och kanske viktigaste förklaringen är den teknologiska utveckling som följt i globaliseringens spår. Tack vare internet kan en person i diasporan i dag på ett helt annat sätt hålla kontakt med sitt ursprung och sitt lilla språk. Som framgår av den här boken har nätet också gett de små minoriteterna helt andra möjligheter att bedriva undervisning i det egna språket och inte minst att marknadsföra sina ofta isolerade och avlägset belägna trakter och erbjuda för kräsna turister okända och exotiska europeiska miljöer. De små minoriteter som boken handlar om har två saker gemensamt. De har inte någon autonom ställning i sina hemländer som baskerna och katalanerna i Spanien även om de senare ifrågasatts efter folkomröstningen om självständighet. De har heller inte – som till exempel polackerna i Litauen, danskarna i Schleswig-Holstein, ungrarna i Serbien, Slovakien och Rumänien eller den tysktalande minoriteten i Sydtyrolen – en ”modernation” som tillvaratar deras intressen. Därför kan de betecknas som Europas styvbarn. Jag skriver därför till exempel inte om rätoromanerna i Schweiz, däremot om ladinerna och furlanerna i Italien som 9
de små folkens historia
talar med rätoromanskan närbesläktade språk. Jag behandlar heller inte de gaelisktalande skottarna och walesarna i Storbritannien, men däremot deras språkliga kusiner bretonerna i Bretagne, som saknar motsvarighet till det skotska eller walesiska självstyret. I ett avslutande kapitel beskrivs folk som skiljer sig från de övriga så till vida att de har två styvföräldrar, nämligen de normandiska ättlingarna på öarna i Engelska kanalen och elsassarna. Samerna och romerna borde ha sin givna plats i en bok om Europas styvbarn men om dem finns mycket skrivet på svenska av personer med större kunskaper än mina. Att boken saknar ett kapitel om smålänningarna har sin förklaring i författarens oförmåga att objektivt betrakta detta tappra folk. Burseryd nyåret 2018 Ingmar Karlsson
10
1 2 3 4 5 6
Liver Karaimer Kasjuber Sorber Friser Bretoner
7 8 9 10 11 12
Korsikaner Ladiner Furlaner Cimbrer Lemker Bojker
13 14 15 16 17 18
Rutener Huzuler Vlacher Gagauzer Lippovaner Pomaker
19 20 21 22
Goraner Egyptier Normander Elsassare
ISLAND
SVERIGE
FINLAND
NORGE RYSSLAND
ESTLAND
1 IRLAND
LETTLAND
DANMARK
STORBRITANNIEN
LITAUEN
5 NEDERL.
21 6
11 12 13 14
LUX. TJECKIEN
22
FRANKRIKE
UG AL
9 10
ALB. BELG. B&H KOS. KR. LUX. MAKED. MONTE. NEDERL. RY. SL.
7
N
SPANIEN
LIE
ITA
POR T
8
MOLDAVIEN
ÖSTERRIKE UNGERN SL.
Albanien Belgien Bosnien och Hercegovina Kosovo Kroatien Luxemburg Makedonien Montenegro Nederländerna Ryssland (Kaliningrad oblast) Slovenien
UKRAINA
N
AKIE SLOV
SCHWEIZ
8
VITRYSSLAND
POLEN
4
TYSKLAND
BELG.
2
RY.
3
16 RUMÄNIEN
KR.
17
B&H SERBIEN MONTE. KOS. KOS..
19
BULGARIEN
MAKED. ALB.
18
20 15
TURKIET GREKLAND
Liver, karaimer och kasjuber – våra okända grannar på andra sidan Östersjön
Liverna – finnarnas och esternas småkusiner Med Sovjetunionens kollaps fick Sverige plötsligt tre nya eller snarare nygamla grannstater i öster. Som en följd av detta har vi blivit alltmer medvetna om de historiska band som förenar oss med i första hand ester och letter och i något mindre utsträckning med litauerna. Det första baltiska folk som vi kom i kontakt med har emellertid fallit i glömska. Få svenskar torde veta att en spillra av det existerar än i dag. Liverna, som det rör sig om, är de äldsta invånarna i våra dagars Lettland. De är nära besläktade med esterna och talar således ett finsk-ugriskt språk. Likheten med estniskan och finskan kan enklast demonstreras med de fem första räkneorden iks, kaks, kuolm, neli, viz. Liverna omnämns för första gången i den fornryska Nestors krönikan, där de kallas l’ub, men arkeologiska utgrävningar visar att finsk-ugriska folk kom till Baltikum redan under stenåldern. På 300- och 400-talen i vår tideräkning trängdes de ut av baltiska stammar. Förfäderna till våra dagars ester behöll dock 13
de små folkens historia
sitt territorium. Även liverna lyckades behålla kontrollen över en omkring fem mil bred strandremsa utmed Rigabukten och Östersjökusten. Där kom de att ge namn åt den i våra historie böcker så ofta förekommande historiska provinsen Livland som omfattade södra delen av det nuvarande Estland och norra delen av Lettland. Floden Düna (Daugava) delade upp liverna i två grupper. Den nordliga kom med tiden helt att assimileras med invaderande baltiska stammar – lettgaller, semgaller, seler och kurer – som sedan smälte samman till ett lettiskt folk. Liverna i söder kunde däremot fram till andra hälften av 1800-talet motstå en assimilation med letterna. I de av sumpmarker och urskogar omgivna kusttrakterna i Kurland (våra dagars sydvästra Lettland) kunde de bevara sitt språk och sin särart. De var dessutom väl beväpnade. Spår av deras borgar av trä kan ännu ses på öar i dessa sumpmarker, på kullar och andra otillgängliga platser. Arkeologiska fynd vittnar också om att liverna bedrev handel och att de hade täta kontakter med Ryssland och Skandinavien redan på 600-talet. De reste västerut över Östersjön till Visby och österut på floden Düna, som även var en viktig handelsled för vikingarna. I Nestorskrönikan berättas att liverna betalade skatt till fursten av Polotsk i Ryssland. Mot mitten av 1100-talet började även tyska köpmän i Lübeck och Visby att intressera sig för detta område. Liverna var det första folk i norra Baltikum som blev offer för den tyska expansionen österut. Omkring år 1180 sände ärkebiskopen i Bremen munken Meinhard till Livland med uppdraget att omvända dem till kristendomen. År 1184 lät Meinhard bygga en kyrka i Yxkull vid floden Dünas högra strand och bosatte sig bland liverna. År 1185 uppfördes en stenborg där på mun14
liver, karaimer och kasjuber Liver
ESTLAND
Karaimer Kasjuber SVERIGE Kolka
Cesis Riga D
a LETTLAND u g a v a (Düna
)
ÖSTERSJÖN
LITAUEN s emuna
N
Ne
ris
Kaunas
Trakai
Vilnius
Kaliningrad oblast (Ryssland)
Hel Puck Wejherowa Gdynia
Gdansk Koscierzyna
da
Br
Wisla
VITRYSSLAND
Bydgoszcz
0
250 km
Wisla
POLEN
Warszawa
kens initiativ. Ett par år senare byggdes en annan fästning på ön Holm. Dessa borgar blev de tyska köpmännens första fasta punkter. År 1186 vigdes Meinhard till Yxkulls förste biskop. Några år senare lät den förste liviske hövdingen döpa sig. Trots detta höga föredöme gick det fredliga missionsarbetet trögt, varför 15