9789113022314

”Råttfångerskan” Inbunden 140 x 216 mm (+ 30mm rygg+5mm utfall runtom) Norstedts

inger frimansson R책ttf책ngerskan th r i l l e r

I_Frimansson_R책ttf책ngerskan.indd 3

2009-05-11 16:42:50

Inger Frimansson har tidigare utgivit: Trots allt (med Ann Bakk) 1976 Dubbelsängen 1984 Den förtrollade prinsen 1986 Tills hon hittar något eget 1987 Djuret under tummarna 1989 Jag kan också gå på vattnet 1991 Handdockan 1992 Mannen som flöt över bergen (dikter) 1993 Skräpsommaren (ungdomsbok) 1993 Soldaternas dotter 1994 Kärlek, trohet, vänskap, hat (ungdomsbok) 1995 Där inne vilar ögat (noveller) 1996 Fruktar jag intet ont 1997 God natt min älskade 1998 Elden (ungdomsroman) 1999 Mannen med oxhjärtat 1999 Katten som inte dog 2000 Ett mycket bättre liv 2001 Svept i rosa papper (ungdomsbok) 2002 De nakna kvinnornas ö 2002 Mörkerspår 2003 Inga livstecken (ungdomsroman) 2004 Skuggan i vattnet 2005 Hitta Jeppe (barnbok) 2007 Ligga som ett O 2007 Ensam på vägen (barnbok) 2008 De starkare (ungdomsroman) 2009

isbn 978-91-1-302231-4 © Inger Frimansson 2009 Norstedts, Stockholm Omslag: Nina Leino Tryckt hos: ScandBook AB, Smedjebacken 2009 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts Förlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 4

2009-05-11 16:42:50

Mörkret var kompakt, utom på en punkt högt ovanför henne. Där anade hon flimmer av ljus, som en fyrkant. Var hade hon hamnat? Någon form av bur? Och vad hade hänt med armen, den var vriden på ett otäckt sätt, hon kunde inte röra den.

Smärtan gjorde det svårt att andas.

Hon grät i mörkret, korta skrik. ”Ta bort mej härifrån … släpp ut mej!”

Var fanns hennes väska med mobilen? Hon måste ringa till sin man efter hjälp. ”Var är du, lilla musunge?” skulle han fråga med en antydan till klander i rösten. ”Jag blir orolig, förstår du väl. Lilla musunge, vart har du tagit vägen?”

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 5

2009-05-11 16:42:50

del 1 Mannen

I_Frimansson_R책ttf책ngerskan.indd 7

2009-05-11 16:42:50

rose Hon väcktes av ett skrik. Ett vilt och ångestfyllt, sedan avklippt tvärt. Hon var sällan rädd numera, ändå kände hon hur hjärtat rusade och så lukten av nattsvett. Hon hade drömt, legat djupt försänkt i dvala. Därför hade skriket kunnat bryta in och överraska henne. ”Det är lugnt”, mumlade hon och använde ofrivilligt ett uttryck som Tomas brukat ta till för att provocera henne. Alla dessa modeuttryck, kommer gå, kommer komma.

Hon vek täcket åt sidan och klev ur sängen. Fötterna kändes glödheta. Hon tog några steg fram till fönstret. Kikade ut. Genom springan vid rullgardinen skymtade hon något, en rörelse borta vid träden. Räven. I dunklet såg hon hur den slängde med huvudet, ruskade fram och tillbaka. Den höll någonting i munnen. En hare. De långa öronen slokade. Det var harens dödsskrik som hon hört.

Hon tog ett ryckigt andetag och sträckte armarna mot taket.

Nattlinnet var fuktigt. Huden över ryggen knottrade sig. Vad var klockan? Tio i fem på morgonen. Hon var långtifrån utsövd. Hon gick på toaletten, blaskade av sig i ansiktet och återvände sedan till sängen. Hjärtat slog normalt igen, hon slappnade av.

Till sin förvåning somnade hon och drömmen tog vid, samma dröm som förut. Det var om Akela, ung och smidig, det var de båda två. Hon sprang med hunden framför sig. Tiken stannade emellanåt och vände på sitt klumpiga huvud. Gav henne en blick, hinner du med? Det var en stor brun blandrastik och när Rose såg henne första gången hade hon omedelbart kommit att tänka på en saga av H C Andersen.

Hon hade varit en god och okomplicerad hund. Cancern tog henne. Tumörer i spenarna, båda raderna. En mycket aggressiv form 9

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 9

2009-05-11 16:42:50

med ett krångligt och skoningslöst namn. Infiltrativt anaplastiskt carcinom. Veterinären hade stirrat på Rose, liksom anklagande. ”Sånt här kan ju undvikas om man plockar bort livmodern under tikens första levnadsår, innan hon har börjat löpa. Ja, om man ändå inte tänker avla.”

Rose hade känt sig träffad trots att hon inte ens vetat om Akela förrän tiken var tre år. Det var en omplaceringshund. Hon hade hämtat henne på Hundstallet. Ett äldre par hade ägt henne men till slut insett att de inte orkade med att vara hundägare. Mannen hade fått en stroke. Även hustrun var sjuklig.

Ett stilla, sjungande sus, det kom till henne genom sömnen, in genom fönsterglipan, rakt ner mot hennes trumhinnor. Hon vaknade på nytt, men gradvis. Svanarna. De stora fåglarna hade börjat återvända. Hon öppnade ögonen och kisade ut i rummet. Ljuset var annorlunda, ett sågande, levande ljus, inte längre gryning.

Hennes säng stod mitt på golvet med huvudänden mot väggen.

Hon ville ha möjlighet att stiga upp åt det håll som hon vaknade, vänster eller höger sida, ingen vägg. Mitt emot sängen tronade den gamla byrån som hon ärvt efter sin farmor och till höger om den en stol. Hon hade ställt en vas med blåbärsris på byrån. Det hade redan börjat slå ut och få små rosa blommor. Byrån hade alltid funnits i det rum där Rose sov, också under åren med Titus, då hade de haft foton på den, deras bröllopsfoto, bilder av dem själva som små, semesterbilder. Nu var allt sådant borta. En enda bild fanns kvar. Ett skolfoto av Tomas, taget när han gick i andra klass. Han var klädd i tröjan som hon stickat och luggen hängde ner i ögonen. Han såg butter ut. Eller kanske sorgsen? Hon hade alltid haft svårt att tolka hans känslor.

Hon tog på sig manchesterbyxorna och en gammal långärmad bomullströja. Den började bli sliten. Hon hade klippt bort tvättlappen, den skavde henne i nacken och gav henne sår. Hennes hud var så ömtålig, eksemflicka hade modern kallat henne.

Du kliade och rev dej, vi fick sätta vantar på händerna. Ibland måste vi rent av binda fast dej i sängen.

10

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 10

2009-05-11 16:42:50

Rose kom ihåg det. Glimtvisa minnen. Den brinnande klådan över kroppen som fick henne att kvida och kasta sig. Och så paniken av att vara fjättrad. Moderns lilla vesslelika ansikte kom ner över sängen. Det är för din egen skull. Låt bli att tänka på det, Rosa. Så går det över.

Ja, hon var döpt till Rosa, det var namnet på en ko. Så fort hon blev stor nog, vuxen. Femton år. Då bytte hon. Fadern hade skrattat och generat försökt forma läpparna i det nya uttalet. Rööös blev det, röoos. Som något slags skånska. Modern vägrade. För mej kommer du aldrig att vara något annat än min lilla Rosa. Rosa, Rosengull. Och när jag födde dej, på morgonen efteråt. Din hy var som skiraste rosenblad. Inte kunde jag väl ge dej något annat namn, det förstår du väl, gumman? Det namnet stod skrivet i din panna.

Hennes mamma hade alltid haft en dragning åt det teatraliska.

Rose gäspade. Hon körde fingrarna genom sitt tunna bleka hår, på väg att gråna och vitna. Inte längre blondin. En dum blondins bekännelser. Vad var det? Titeln på en bok? En porrfilm?

Hon gick ut i köket. Härifrån såg hon vattnet, nere mellan tallstammarna. Isen var borta, hade brutits upp i block och drivit undan.

Vintern hade varit ovanligt mild. Egentligen hade det inte varit någon vinter. I slutet av november kom snö men den låg inte kvar mer än några dagar. Därefter vidtog veckor av ihållande regn. Henne gjorde det inget, hon klev i sina stövlar och gick ut. Så som hon gjort med Akela, morgon, middag och kväll. Däremellan arbetade hon.

Hon anlitades av flera förlag, dels som lektör, dels som korrektur­ läsare. Fast inte längre åt Bladguld, förstås. Förlaget som Titus hade startat. Det hette förresten inte Bladguld längre. Han hade döpt om det till Bruhns Förlag. Uppkallat det efter sig själv.

Ett par gånger hade hon försökt sig på att översätta romaner från danska och norska. Det var svårare än hon trodde. Meningarna blev tröga och föll samman utan spänst. Hon hade tvingats ge upp. Det gjorde inte så mycket. Jo, för självkänslan kanske. Men inte för pengarna. Att jobba med översättningar var uselt betalt i förhållande till allt arbete som krävdes. Å andra sidan behövde hon inte så mycket.

11

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 11

2009-05-11 16:42:50

Hon levde snålt, åkte nästan aldrig in till Stockholm numera. Gick i sina gamla plagg, köpte sällan nytt.

Inte längre blondin, tänkte hon, utan en åldrande kvinna. På väg att bli kärring. Om hon inte redan var det.

Det blåste friskt, det såg hon på vattnet. Färgen var bly med vita krusningar. Men snön var nu nästan helt försvunnen, det överraskande snöoväder som lamslagit hela påsktrafiken. Folk hade trott att det var vår. Många hade skiftat om till sommardäck. Det fick de gruvligen ångra, särskilt de som bodde här i trakterna. Södertälje var en stad med branta backar.

Tvärs över viken hade en ny samling hus vuxit fram. Lyxvillor i mångmiljonklassen. För några år sedan hade skogen brett ut sig där borta. Sedan kom motorsågarna och grävskoporna. Hon hade läst om bygget i tidningen, det var något bråk med byggherren. De baltiska arbetare som anlitats hade inte fått betalt som de skulle och tvingades dessutom bo i gamla uttjänta husvagnar. Men nu verkade folk ha flyttat in i alla kåkarna. På nyårsafton hade det blixtrat där bortifrån av raketer och bengaliska eldar.

Hon vred på kranen och hällde vatten i kaffebryggaren. En häger flög med tunga vingslag bort mot holmarna. En grå och gammal häger som hade lyckats övervintra borta i kärret. Den brukade sitta inne bland grenarna vid vassen med uppdragna vingar, kurande och dyster. Dess träck var platta vita blaffor, stora som pannkakor. En gång hade hon tagit med sig en brödskalk bort till holmarna. Hon hade tyckt synd om den ensamma fågeln. Men när hon kom dit var den inte där. Den kanske inte åt bröd förresten. Det var ju ett djur som jagade, en mästare på att överraska sitt byte och hugga det.

Hon gjorde i ordning en tallrik fil och en smörgås. De två skålarna på golvet var tomma. Hon diskade ur dem, hällde friskt vatten i den ena och en klick kall pasta toppad med riven ost i den andra.

Sin egen frukost bar hon in på en bricka till det kombinerade vardagsrummet och arbetsrummet. Med foten petade hon undan en trave korrektur och ställde ner brickan på bordet.

12

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 12

2009-05-11 16:42:50

Huset var en backstuga på sjuttiotre kvadrat. Röd med vita knutar.

Ursprungligen hade den varit bostad åt tjänstefolk. Själva huvudbyggnaden, Borgviks gård, låg längst uppe på kullen med en maje­ stätisk utsikt över kanalen och inloppet till staden. För det mesta stod den tom. Inte obebodd, nej, fullt möblerad för att ta emot sin ägare när han någon enstaka gång kom dit. Han hette Claes Schröeder. Det var av honom som hon hyrde backstugan. ”Du kan väl slänga ett getöga på villan då och då”, sa han när de skrev kontrakt. ”Jag tänker flytta dit så småningom men just nu passar det inte, jag har för mycket på gång. Men sen, när jag blir pensionär.” ”Ah, det måste väl ändå dröja”, sa hon inställsamt.

Han log. ”Ja, ja. Men som sagt … ett getöga på villan då och då?” ”Jo … fast … jag kan ju inte precis ta på mej att sköta den”, invände hon, orolig för att han skulle ångra sig om hon började krångla. ”Nej för tusan, det var inte så jag menade. Slå mej en pling bara om det skulle vara nåt, så skickar jag hit en kille som fixar det. Jag vill bara inte att några gangstergäng ska komma hit och sabba. Den här stan är full av gangsters.” Han sänkte rösten: ”Du förstår säkert vad jag menar.”

Hon hade alltid haft svårt att värja sig inför antydningar som kunde vara ett förtäckt invandrarhat. Då var det nästan bättre med klarspråk. Hon nickade vagt och det hettade i kinderna. Sträckte sig efter pennan.

Hon fick hans mobilnummer och vid ett par tillfällen hade hon också måst kontakta Claes Schröeder. En morgon var en fönsterruta krossad, en annan gång hade någon målat hakkors på den vackra gula fasaden. Hon hade inte märkt när det hände, inte ens Akela hade reagerat. Första gången när hon ringde lät han yrvaken trots att det var mitt på dagen. Hon antog att han befann sig utomlands, i en annan tidszon än hon själv. Hon tyckte det var pinsamt och bestämde sig för att i fortsättningen inte ringa utan i stället skicka sms.

Huvudbyggnaden uppfördes i slutet av 1800-talet. Den hade an13

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 13

2009-05-11 16:42:50

vänts både som sjukhus, pensionat och barnhem. Under några år stod den tom och förföll en del innan Claes Schröeder trädde in på scenen. Han lade ner stora summor på att restaurera huset och gjorde även en del åt backstugan, där taket börjat läcka.

Rose hade nu hyrt av honom i snart fem år.

Hon kröp upp i soffan och svepte om sig pläden. Nere från viken hördes kanadagässens kärva trumpetstötar. Dagen innan hade hon skymtat två bofinkar i vildrossnåren och glatt sig åt att de klarat köldknäppen några veckor tidigare. Att de inte svultit ihjäl.

Två och två. Överallt såg man dem nu. Skatorna, kråkorna, hackspettarna, skogsduvorna, talgoxarna och de blåskimrande mesarna.

Ivrigt sysselsatta med att bygga bo. Gråhägern var den enda som saknade partner. Liksom hon själv.

Hon skrattade till åt liknelsen. Så långt hade det tydligen gått nu.

Att hon kunde skratta åt eländet.

14

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 14

2009-05-11 16:42:50

ingrid Hon följde med honom tillbaka till sjukhuset. Han hade fått komma hem på permission och tanken var att han skulle stanna hemma några dagar. Det fungerade inte. Sent på lördagseftermiddagen blev hon tvungen att ringa avdelningen. Hon hade tur. Det var syster Lena som svarade.

När hon skulle börja prata fick hon inte ur sig ett ord. ”Hallå?” hörde hon sköterskans stillsamma röst. ”Vem är det? Jag hör inte riktigt.” Så typiskt syster Lena att uttrycka sig just så. Att undvika allting som kunde verka sårande. ”Jag hör inte riktigt.” I själva verket kunde hon inte ha hört någonting alls.

Ingrid fick fram ett otydligt hulkande. ”Känn dej inte stressad, jag har tid att vänta”, manade syster Lena.

Hon hade som ett sjätte sinne. Förstod när någon var för olycklig och genomledsen för att ens kunna presentera sig. Ingrid la ner telefonluren. Hon knöt händerna, hårt, hårt. Sedan spände hon käkarna så att det darrade i halsen. Slappnade av. ”Jo, hejsan … det är jag, Ingrid Andersson.”

Hon hade behållit sitt flicknamn, trots att Titus efternamn var både vackert och ovanligt. Bruhn. Titus Bruhn. Men att dela det med honom vore samtidigt att behöva dela det med hans tidigare liv. Dessutom skulle det ha spätt på hennes skuldkänslor. Varje gång hon använde det skulle hon ha blivit påmind.

Syster Lena visste direkt. ”Hej, du, hur är det med honom?” ”Det … det går inte längre. Vi klarar inte av det.” Hon grät nu, tyst och sammanbitet. ”Då tycker jag att ni ska komma in. Hans säng står här och väntar.”

15

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 15

2009-05-11 16:42:50

”Tack så mycket … och förlåt … Vi kommer.”

Hon packade hans saker. Tandborsten, morgonrocken, den sjaskiga necessären som han haft så länge hon kunde minnas och som inte gick att få ren. Vid ett tillfälle hade hon kört den i tvättmaskinen.

Han hade blivit mycket arg. Det var något särskilt med den förbannade necessären. Han hade fått den av Rose. Hon hade sytt den åt honom. Beige med ett rutigt foder. Den gick att rulla ihop som ett paket och när man vecklade ut den kunde man hänga den på handdukskroken. Där fanns små fack för tandborste, nagelsax, rakvatten och kam. På utsidan hade ursprungligen hans monogram suttit, påklistrade guldbokstäver i någon snirklig stil. T B. De hade ramlat bort långt före tvättmaskinen. Krullat sig och fallit av som fjäll.

Titus låg på rygg i dubbelsängen. Hakan sköt upp, hakan med det mörka skägget. Håret på hans huvud hade grånat under åren men var ännu tjockt och tätt, egendomligt opåverkat av alla de många behandlingarna. Han kisade mot henne, snappade luft. ”Vi är välkomna in”, sa hon.

Han teg. ”Jag pratade med Lena. Hon var fortfarande kvar, ja, dagskiftet alltså.” ”Jaha.” ”Titus … jag …” ”Fan!” Han hade öppnat ögonen men blicken var matt. Som om det gjorde ont att fokusera. ”Det är okej”, sa hon snabbt. ”Jag älskar dej, det är okej.” ”Fan, Ingrid! Fan!” ”Det är okej”, sa hon på nytt men högre. ”Nu ska jag hjälpa dej med kläderna.”

När hon lutade sig över honom kände hon lukten ur hans mun.

Som ammoniak. Hon höll andan, försökte låta bli att visa honom.

Han trevade efter henne. De långa smidiga fingrarna, kanske var det dem hon först hade lagt märke till, då i början. En hisnande tanke om vad dessa fingrar skulle kunna göra med henne. Huden på 16

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 16

2009-05-11 16:42:50

händerna var slät. Bortsett från blåmärkena efter dropp och kanyler fanns där inte ett spår av vare sig åldrande eller sjukdom.

Hon trädde på honom skjortan. När hon skulle knäppa den märkte hon att den verkade stor. Det knöt sig i strupen på henne. ”Jag drömde”, sa han otydligt. ”Jag var ute och paddlade.” ”Gjorde du?” ”Mmm.” ”Var jag med då?” ”Nej …” ”Det var aldrig riktigt min grej, va? Det där med att paddla.”

Som om hon gjorde bokslut över livet. Bådas liv.

Han verkade inte ha hört. ”Det var Guppyn du vet … och jag dansade med den … vi dansade, Guppyn och jag … nerför vattenfallen.”

Då, i början, hade han försökt lära henne. Hon hade varit för rädd. Hennes rörelser blev grova, plötsligt låg hon med ansiktet ner under vattnet. Fastän han sagt att det var nästan omöjligt att kantra.

Särskilt för en kvinna, ni kvinnor har en annan tyngdpunkt, och han hade klappat till henne över baken och kysst henne. När han fyllde femtio köpte hon Guppyn till honom. En kajak, byggd för forsar och med plats bara för en.

Hon tog hans sockor, rullade ihop dem med fingrarna och förde dem varsamt över hans tår. Tånaglarna behövde klippas. Hon klarade inte av sådant, inte på andra än sig själv. Det äcklade henne.

Hårda verkade de också, stenhårda och gula. Var det sant att hår och naglar fortsatte växa efter att döden inträtt? Så fullkomligt vidrigt!

Och hur hade man i så fall upptäckt det?

Hon reste sig från sängen och hämtade hans byxor. De hängde prydligt över en stol. En prydlig och ordningsam människa, hur sjuk och medtagen han än var. Alltid blankborstade skor, ingenting fick ligga framme och skräpa. Var sak på sin plats. Själv var hon inte sådan.

Han hade sovit i sina kalsonger. Könet avtecknade sig under tyget, trött och skrumpet. Hon smekte honom skyggt över de korta, 17

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 17

2009-05-11 16:42:50

kraftiga låren. Smalare nu, betydligt smalare. Hon betraktade hans ansikte. Ingen reaktion. ”Du …”

Han rörde sig inte. ”Du … Titus, käraste. Du vet att jag älskar dej.” Hon viskade. ”Det vi har … det kan ingen ta ifrån oss.”

Han pressade fram ett grin. ”Inte?” ”Nej, så är det väl? Ingen, ingen.” ”Hm.” ”Jag ska hjälpa dej på med byxorna. Kan du lyfta på rumpan lite?

Kan du det?”

Han reste sig tvärt och överraskande. Slet till sig långbyxorna.

Hon bet sig i kinderna, det smakade blod. Stod och såg hur han fumlade med dragkedjan. Hur han utmattad föll tillbaka mot det skrynkliga lakanet. Madrassen i vattensängen gungade. ”Ring efter taxin”, sa han kort.

18

I_Frimansson_Råttfångerskan.indd 18

2009-05-11 16:42:50