9789188447005

S H A R I L A P E N A PÅ A N D R A S I D A N VÄ G G E N

LOUISE BÄCKELIN FÖRL AG

 I S B N 9 7 8 - 9 1- 8 8 4 4 -7 0 0 - 5 © Shari Lapena & 1742145 Ontario Limited, 2016 Originaltitel: »The Couple Next Door« Originalförlag: Bantam Press Översättning: © Lena Karlin, 2 016 Omslagsillustration: F. Schmidt Formgivning: Lars Sundh Tr yck: Scand Book, Falun, 2 016

 Prenumerera på vårt nyhetsbrev för erbjudanden och nyheter:

W W W. L B F O R L A G . S E

Shari Lapena

PÅ ANDR A SIDAN VÄGGEN Översättning av Lena Karlin

1 magsyran börjar pumpa och stiger upp i halsen. Det går runt i huvudet. Hon har druckit för ­mycket.

Cynthia har fyllt på hela kvällen. Anne hade tänkt ta det för­ siktigt, men till slut har hon släppt kontrollen – annars vet hon inte hur hon skulle ha stått ut. Nu har hon ingen aning om hur mycket hon druckit under hela den oändliga middagen. I morgon kommer hon att bli tvungen att pumpa ur bröstmjöl­ ken och kasta den.

Anne känner hur hon liksom vissnar i den varma som­ marnatten. Hon kisar dolskt mot sin värdinna. Cynthia flirtar skamlöst med Annes man, Marco. Varför tolererar hon det här?

Och varför tillåter Cynthias man, Graham, det? Anne är arg, men känner sig maktlös, vet inte hur hon ska sätta stopp för det utan att verka patetisk och fånig. De är lite fulla, allihop.

Så hon struntar i det, trots att hon sjuder av ilska inombords, och dricker i stället lite mer kylt vin. Hon har blivit uppfostrad till att inte ställa till med scener, inte väcka anstöt.

Cynthia, å andra sidan.

Alla tre – Anne, Marco och Cynthias snälle och försynte man Graham – iakttar henne som hypnotiserade. I synnerhet Marco verkar ha svårt att slita blicken från henne. Cynthia lutar sig lite för nära Marco, samtidigt som hon lutar sig fram och fyller på i hans glas. Hennes tätt åtsittande topp är så urringad att Marco praktiskt taget hamnar med näsan i klyftan mellan brösten.

Anne påminner sig själv om att Cynthia flirtar med alla. Hon ser så fantastiskt bra ut att hon nog inte kan låta bli.

Men ju längre Anne ser på desto mer börjar hon undra om det faktiskt inte kan vara något på gång mellan Marco och Cynthia. Några sådana misstankar har Anne aldrig haft ANNE KÄNNER HUR

5

förut. Alkoholen kanske gör henne paranoid.

Nej, beslutar hon sig för – om de hade något att dölja skulle de inte hålla på så här. Cynthia flirtar mer än Marco. Han är det smickrade föremålet för uppmärksamheten. Marco är för övrigt nästan osannolikt snygg själv – med rufsigt hår, has­ selnötsbruna ögon och ett charmerande leende har han alltid dragit uppmärksamheten till sig. De är ett slående vackert par, Cynthia och Marco. Anne försöker sluta tänka så. Naturligtvis är Marco trogen. Hon vet ju att familjen, hon och bebisen, betyder allt för honom. Han skulle aldrig svika henne – hon tar ännu en klunk vin – till något pris.

Men Anne blir alltmer ängslig och upprörd, ju mer hon ser Cynthia drapera sig över Marco. Själv har hon fortfarande nästan tio kilos övervikt ett halvår efter förlossningen. Vid det här laget hade hon trott att hon skulle ha fått tillbaka sin gamla figur, men det kommer uppenbarligen att ta minst ett år. Hon måste sluta titta på alla damtidningarna vid kassan i mataffären och jämföra sig med alla kändismammor som ser fantastiska ut efter bara några veckor, tack vare sina personliga tränare.

Men inte ens i sin bästa form skulle Anne kunna mäta sig med en sådan som Cynthia, hennes längre, mer välformade granne – som har långa ben, getingmidja, stora bröst, alabaster­ hy och svallande kolsvart hår. Och Cynthia är alltid uppklädd till tänderna, med höga klackar och sexiga kläder – till och med vid en parmiddag hemma.

Anne kan inte koncentrera sig på det pågående samtalet. Hon stirrar frånvarande på den öppna spisen av marmor, en exakt likadan som den i hennes eget vardagsrum på andra sidan väggen. De bor bredvid varandra i den sortens tegelradhus som är typiska för norra delen av New York, rejäla byggnader från sent artonhundratal. Alla hus på gatan liknar varandra – uppförda i italiensk stil, dyra och renoverade – bortsett från att Annes och Marcos hus ligger i slutet av raden och att vart och ett av dem har subtila skillnader i inredningen och är ett eget litet mästerverk i sig.

6

Anne sträcker sig klumpigt efter sin mobiltelefon och ser efter hur mycket klockan är. Den är nästan ett på natten. Hon tittade till bebisen vid midnatt och Marco var där vid halv ett.

Sedan hade han och Cynthia gått ut och rökt på baksidans veranda, medan Anne och Graham satt kvar vid matbordet och styltigt försökte konversera varandra. Hon borde ha gått ut, hon också, för där ute kanske det hade fläktat lite. Men det hade hon inte gjort, för Graham tyckte illa om cigarettrök och det skulle ha varit oförskämt, eller åtminstone lite fräckt, att lämna värden alldeles ensam på hans egen bjudning, så hon stannade kvar av artighetsskäl. Graham, en vit anglosaxisk protestant som hon själv, är oklanderligt hövlig. Varför han gift sig med en slampa som Cynthia är en gåta. Cynthia och Marco kom in från verandan för en liten stund sedan, och nu vill Anne gå, även om alla andra verkar ha roligt fortfarande.

Hon sneglar mot barnlarmet som står vid bordskanten. Den lilla röda lampan lyser som glöden på en cigarett. Plötsligt över­ väldigas hon av tvivel och skuldkänslor. Vem går på middag hos grannen och lämnar sin bebis ensam hemma? Vad är hon för mamma som gör något sådant? Den välbekanta ångesten slår till igen – hon är en dålig mor.

Vad spelar det för roll att barnvakten lämnade återbud? De skulle ha tagit med sig Cora och hennes bärbara lekhage. Men Cynthia hade sagt att det skulle vara barnfritt. De skulle ha en vuxenkväll för att fira Grahams födelsedag. Vilket är ännu en orsak till att Anne har börjat tycka illa om Cynthia, som en gång i tiden var hennes nära vän. Cynthia verkar inte gilla barn. Vad är det för sorts människa som inte tillåter att man tar med sig sin sexmånadersbebis på en middagsbjudning?

Och varför hade hon lyssnat på Marco när han sade att det skulle gå bra? Det var oansvarigt. Hon undrade vad de andra i mammagruppen skulle tänka om hon någonsin berättade det för dem. Vårt barn är bara ett halvår, men vi lämnade henne ensam hemma och gick på fest hos grannen. Hon föreställer sig

7

hur de chockat tappar hakan och den olustiga tystnad som sedan uppstår. Men hon kommer aldrig att berätta. De skulle sky henne som pesten.

Hon och Marco hade grälat om det innan festen. När barnvakten ringde och ställde in hade Anne erbjudit sig att stanna hemma – hon ville ändå inte gå. Men Marco vägrade att acceptera det. »Du kan inte bara sitta hemma«, envisades han när de hade en upprörd diskussion i köket. »Jag har inget emot det«, sade hon dämpat, för hon ville inte att Cynthia skulle höra dem bråka om festen. »Det skulle göra dig gott att komma hemifrån en stund«, invände Marco och sänkte också rösten. Sedan tillade han: »Du vet vad doktorn sa.« Hela kvällen har hon grubblat över om han fällt den sista kommentaren av elakhet eller för att han själv ville gå, eller om den faktiskt varit hjälpsamt menad. Till slut hade hon gett med sig. Marco sade att om de hade med sig barnlarmet skulle de ju höra när Cora vaknade eller började bli orolig. Och de skulle titta till henne varje halvtimme. Det kunde inte hända något.

Klockan är ett. Ska hon gå och titta till Cora nu eller försöka få med sig Marco hem? Hon vill gå och lägga sig. Hon vill att den här kvällen ska vara över.

Anne rycker sin man i armen. »Marco«, vädjar hon, »vi borde gå nu. Klockan är ett.« »Åh, men gå inte redan«, säger Cynthia. »Så sent är det inte!« Hon vill uppenbarligen inte att festen ska vara slut. Hon vill inte att Marco ska gå hem. Om Anne gjorde det skulle hon nog inte komma med några invändningar, det är Anne ganska säker på. »Kanske inte för dig«, säger Anne och lyckas låta kylig trots att hon är full, »men jag måste gå upp tidigt och mata Cora.« »Stackars du«, säger Cynthia och av någon anledning gör det Anne ursinnig. Cynthia har inga barn och har heller aldrig velat ha några. Hon och Graham är frivilligt barnlösa.

8

Det är svårt att få Marco att bryta upp från festen. Han verkar fast besluten att stanna. Han har alldeles för kul, men Anne börjar bli orolig på allvar. »Bara ett glas till«, säger han till Cynthia och håller upp glaset, samtidigt som han undviker att möta sin frus blick.

Han är märkligt upprymd i kväll – nästan forcerat munter.

Anne undrar varför. På sistone har han varit ganska tystlåten av sig. Frånvarande, rent av lite tvär. Men i kväll är han och Cynthia på ett riktigt festhumör. Anne har känt på sig ett tag nu att något inte är som det ska. Om han bara ville tala om vad det är. Det är inte mycket han berättar för henne nu för tiden.

Han stänger henne ute. Eller så kanske han drar sig undan på grund av hennes nedstämdhet, »förlossningsdepressionen«.

Han är besviken på henne. Vem är inte det? I kväll är det helt tydligt att han föredrar den vackra, sprudlande glada Cynthia.

Anne tittar på klockan igen och tappar tålamodet helt. »Jag tänker gå. Jag skulle ändå ha tittat till Cora nu.« Hon ser på Marco. »Du får stanna så länge du vill«, säger hon stelt.

Marco ger henne en blick och hans ögon glittrar argt. Anne tycker med ens att han inte alls ser så full ut, men själv känner hon sig yr. Ska de gräla om det här? Inför grannarna? Är det så han vill ha det? Hon ser sig om efter handväskan, tar upp barnlarmet, inser att det är inpluggat i en kontakt och böjer sig ner för att dra ur det, medveten om att alla vid bordet stirrar på hennes feta rumpa. Låt dem göra det då. Det känns som om de gaddar ihop sig mot henne, betraktar henne som en festför­ störare. Tårarna börjar svida innanför ögonlocken, men hon kämpar för att hålla dem tillbaka. Hon vill inte brista i gråt inför alla. Cynthia och Graham känner inte till hennes förlossnings­ depression. De skulle inte förstå. Anne och Marco har inte be­ rättat för någon, bortsett från Annes mamma. Anne har alldeles nyligen anförtrott sig åt sin mor. Mamma skulle inte skvallra för någon, inte ens pappa. Anne vill inte att någon annan ska få veta, och misstänker att Marco inte heller vill det, även om

9

han inte har sagt något. Men det är ansträngande att hålla skenet uppe hela tiden, och det får henne att känna sig falsk.

När hon står med ryggen mot dem hör hon att Marco plöts­ ligt ändrar sig. »Du har rätt. Det är sent och vi borde gå hem«, säger han.

Vinglaset klingar när han ställer ner det.

Anne vänder sig om och stryker håret ur ögonen med bak­ sidan av handen. Hon behöver verkligen klippa sig. Hon pressar fram ett leende och säger: »Nästa gång är det vår tur att bjuda.« Inom sig tillägger hon: Ni kan komma hem till oss, där vårt barn bor, och jag hoppas att hon skriker och gråter hela kvällen och förstör allt det roliga för er. Jag ska se till att bjuda er när hon håller på att få tänder.

Därefter ger de sig av omedelbart. De har inga barnprylar att samla ihop, bara sig själva, Annes handväska och barnlarmet som hon knölar ner i den. De säger adjö – det snabba uppbrottet ser ut att irritera Cynthia, men Grahams ansiktsuttryck är neu­ tralt – och går ut genom den pampiga ytterdörren och nedför trappan. Anne håller hårt om det intrikat snidade trappräcket för att inte snava. Efter bara några steg över trottoaren står de framför sin egen förstutrappa, med ett liknande trappräcke och en lika imponerande ytterdörr. Anne går lite före Marco, utan att säga något. Hon kanske inte tänker prata med honom mer i natt. Hon stampar uppför trappan och stannar tvärt. »Vad är det?« säger Marco spänt. Han kommer ifatt henne.

Anne stirrar på dörren. Den står öppen, med en nästan decimeterstor glipa. »Jag vet att jag låste!« utbrister Anne och rösten skär sig. »Du kanske glömde«, försöker Marco, med ett pressat tonfall. »Du har druckit ganska mycket.« Men Anne lyssnar inte. Hon är redan inne och springer uppför trappan, genom hallen till barnkammaren, med Marco tätt i hasorna.

När hon kommer in i barnkammaren och får se den tomma spjälsängen skriker hon.

10

2 i huvudet och ekar mellan väggarna – skriket är överallt. Sedan tystnar Anne och står som paralyse­ rad framför den tomma spjälsängen, med handen mot munnen.

Marco trevar efter ljusknappen bakom henne och lampan tänds.

Båda två stirrar mot sängen där deras barn borde ligga, måste ligga. Cora kan inte ha tagit sig ur den på egen hand. Hon är knappt sex månader. »Ring till polisen«, viskar Anne. Sedan kräks hon. Hon viker sig dubbel och spyan sprutar över fingrarna, ner på parketten.

Barnkammaren, vars väggar är målade i dämpat smörgult med silhuetter av skuttande lamm, fylls genast av stanken av spya och panik.

Marco rör sig inte. Anne tittar skräckslaget upp på ho­ nom. Han är förlamad av chock och stirrar på den tomma spjälsängen, som om han inte kan fatta det han ser. Anne ser fasan och skuldkänslorna i hans blick och hon börjar yla – ett fruktansvärt klagorop, som från ett djur i nöd.

Marco rör sig fortfarande inte ur fläcken. Anne rusar över hallen till deras eget sovrum, drar till sig telefonen från säng­ bordet och slår 911, med skakande, nedspydda händer som fläckar ner telefonen. Marco vaknar äntligen till liv. Hon hör hur han skyndar runt på hela övervåningen, samtidigt som hon stirrar över hallen, mot den tomma sängen. Han tittar i badrummet vid trappkrönet och passerar henne sedan snabbt på väg till det andra rummet längre ner i hallen, det de har gjort om till kontor. Anne undrar frånvarande varför han letar där. Det är som om hennes hjärna delats i två hälfter och den ena delen tänker logiskt. Deras baby kan knappast ta sig ur SKRIKET KÄNNS INNE

11

spjälsängen själv och krypa omkring och gömma sig. Hon är inte i badrummet och inte på kontoret.

Någon har tagit henne.

Och när telefonisten på nödcentralen svarar skriker Anne: »Någon har tagit vårt barn!« Hon har svårt att lugna ner sig så pass att hon kan svara på frågorna hon får. Efter en stund försäkrar telefonisten henne om att hjälpen är på väg.

Anne lägger på luren. Hon darrar i hela kroppen. Det känns som om hon ska kräkas igen. Nu slår det henne hur det kommer att se ut. De lämnade flickan ensam hemma. Var det olagligt?

Det måste det vara. Hur ska de förklara det?

Marco dyker upp i dörren. Han är blek och ser illamående ut. »Det är ditt fel!« skriker Anne och tränger sig förbi honom, vilt stirrande. Hon springer in i badrummet och kräks igen, den här gången i tvättfatet. Sedan tvättar hon spyan från sina skälvande händer och sköljer ur munnen. Hon får syn på sig själv i spegeln ovanför tvättfatet. Marco står bakom henne och han ser rädd ut. Deras blickar möts i spegeln. »Jag är ledsen«, viskar han. »Jag är ledsen. Det är mitt fel.« Och han är ledsen, det ser hon. Men hon höjer ändå näven och drämmer den i hans spegelbild. Spegeln spricker och hon bryter snyftande ihop. Han försöker lägga armarna om henne, men hon knuffar bort honom och springer nedför trappan.

Handen blöder och efterlämnar ett blodspår på räcket.

Allting som händer sedan sveps in i en dimma av overklighet.

Anne och Marcos hemtrevliga bostad har blivit en brottsplats.

Anne sitter i vardagsrumssoffan. Någon har lagt en filt över hennes axlar, men hon darrar ändå. Hon är i chocktillstånd.

På gatan utanför står polisbilar med blinkande rödljus påslag­ na. Ljuset tränger in genom fönstret och spelar över de ljusa innerväggarna. Anne sitter orörlig i soffan och stirrar framför sig, som hypnotiserad av ljuskäglorna.

Marco har med sprucken röst gett polisen en beskrivning av

12

barnet – sex månader gammal, blond, blåögd, ungefär sju kilo tung, iförd en ljusrosa sparkdräkt och engångsblöja. En tunn vit bebisfilt har också försvunnit ur spjälsängen.

Huset kryllar av uniformerade poliser. De sprider ut sig och söker metodiskt igenom alla rum. Några har latexhandskar och går runt med bevispåsar. Annes och Marcos snabba, hysteriska letande under de minuter det tog för polisen att ta sig till dem gav inget resultat. Kriminalteknikerna går sakta tillväga. De letar inte efter Cora, de letar efter bevismaterial. Barnet är redan borta.

Marco sjunker ner i soffan bredvid Anne. Han lägger armen om henne och håller henne tätt intill sig. Hon vill dra sig undan, men låter bli. Armen får ligga kvar där den ligger. Hur skulle det se ut om hon stötte bort honom? Hon känner spritlukten från honom.

Nu klandrar hon sig själv. Hon vill skylla på Marco, men hon gick med på att lämna babyn ensam. Hon borde ha stannat hemma. Nej – hon skulle ha tagit med sig Cora, gett fan i vad Cynthia tyckte. Cynthia skulle knappast ha kunnat kasta ut dem och struntat i att ha någon fest för Graham. Alldeles för sent slås hon av den insikten.

Polisen, och alla andra, kommer att sätta sig till doms över dem. Det är inte mer än rätt åt dem, som lämnat sin lilla flicka ensam hemma. Om det hade hänt någon annan skulle hon ha tänkt likadant. Och hon vet hur fruktansvärt fördömande mödrar är, hur skönt det känns att racka ner på någon annan.

Hon tänker på sin egen mammagrupp, som varje vecka träffas hemma hos någon för att dricka kaffe och skvallra, och vad alla i den kommer att säga om henne.

Någon annan har dykt upp – en man i välskräddad mörk kostym. De uniformerade poliserna bemöter honom med stor respekt. Anne tittar upp och möter hans genomträngande blå blick. Hon undrar vem han är.

Han kommer fram, slår sig ner i en av fåtöljerna mitt emot Anne och Marco och presenterar sig som kriminalinspektör 13

Rasbach. Sedan lutar han sig framåt. »Kan ni berätta vad som hände?« Anne glömmer genast kriminalarens namn, eller har snarare inte alls uppfattat det. Det enda hon hörde var den där krimi­ nalbiten. Hon ser på honom, styrkt av den lugna intelligensen i hans ögon. Han kommer att hjälpa dem. Han kommer att hjälpa dem att få tillbaka Cora. Anne försöker tänka klart, men det går inte. Hon är både hysterisk och förlamad, på samma gång. Hon ser in i kriminalarens ögon och låter Marco föra deras talan. »Vi var i huset intill«, börjar Marco, och det är tydligt att han är skärrad. »Hos grannarna.« Sedan tystnar han. »Och?« säger kriminalaren.

Marco tvekar. »Var fanns barnet?« frågar kriminalaren.

Marco svarar inte. Han vill inte säga det.

Anne lyckas samla sig och svarar i hans ställe, med tårarna rinnande nedför ansiktet. »Vi lämnade henne i spjälsängen, med barnlarmet påslaget.« Hon studerar polisen för att se hur han reagerar – vilka hemska föräldrar – men hans ansikte avslöjar inget. »Vi hade larmet på där borta och vi tittade till henne hela tiden. Varje halvtimme.« Hon sneglar mot Marco. »Vi trodde aldrig…« Men hon förmår inte avsluta meningen.

Handen flyger upp till munnen och hon trycker fingrarna mot läpparna. »När var ni senast inne och tittade till henne?« frågar polisen och tar upp en liten anteckningsbok ur innerfickan på kavajen. »Jag var här vid midnatt«, säger Anne. »Jag kommer ihåg hur mycket klockan var. Vi tittade till henne varje halvtimme och det var min tur. Allt var okej med henne. Hon sov.« »Sedan gick jag in vid halv ett«, säger Marco. »Är ni absolut säker på tiden?« frågar kriminalaren. Marco nickar. Han stirrar på sina fötter, som om han har svårt att möta polisens blick. »Och det var alltså sista gången någon tittade till henne innan ni gick hem?« 14

»Ja«, säger Marco och tittar upp. Han drar nervöst handen genom sitt mörka hår. »Jag tittade till henne halv ett. Det var min tur. Vi turades om.« Anne nickar instämmande. »Hur mycket har ni druckit i kväll?« frågar kriminalaren Marco.

Marco rodnar häftigt. »Grannarna hade en liten middags­ bjudning. Ja, jag drack några glas«, medger han.

Kriminalaren vänder sig mot Anne. »Har ni druckit i kväll, mrs Conti?« Hennes ansikte hettar. Ammande mödrar ska inte dricka.

Hon vill ljuga. »Jag drack lite vin till maten. Hur mycket vet jag inte exakt. Vi var som sagt bjudna på middag.« Hon undrar hur full hon ser ut, vad den här polisen tänker om henne. Det känns som om han ser rakt igenom henne. Hon kommer ihåg att hon kräkts i barnkammaren. Luktar hon sprit på samma sätt som Marco? Hon tänker på den sönderslagna spegeln i badrummet på övervåningen och sin blodiga hand som nu är omlindad med en ren kökshandduk. Och hon skäms över hur de måste te sig i hans ögon, berusade föräldrar som övergav sin halvårsgamla dotter. Anne undrar om de kommer att bli åtalade för någonting. »Vad har det för betydelse?« säger Marco till kriminalaren. »Det kan påverka trovärdigheten i era redogörelser«, svarar denne neutralt. Han dömer dem inte. Det verkar som om han bara vill ha alla fakta. »Hur dags gick ni från festen?« frågar han. »Klockan var nästan halv två«, svarar Anne. »Det minns jag, för jag kollade hela tiden min mobiltelefon. Jag ville gå hem. Jag… jag skulle ha tittat till henne vid ett, för det var min tur, men jag trodde att vi skulle gå hem när som helst och försökte få Marco att skynda på.« Hon har fruktansvärda skuldkänslor. Skulle hon ha kunnat förhindra det här om hon gått in till dottern klockan ett? Men det fanns så mycket som hade kunnat förhindra det.

15

»Ni ringde larmsamtalet tjugosju minuter över ett«, säger kriminalaren. »Ytterdörren stod öppen.« Anne minns med ens den detaljen. »Stod ytterdörren öppen?« »Ja, kanske någon decimeter. Och jag är säker på att jag låste efter mig när jag tittade till henne vid midnatt.« »Hur säker?« Anne tänker efter. Var hon helt säker? Hon hade varit det när hon såg att den stod öppen. Men hur kunde hon vara säker på något nu, efter allt som hade hänt? Hon vänder sig mot sin man. »Är du säker på att du inte lämnade dörren öppen?« »Det är jag«, säger han korthugget. »Jag gick inte genom ytterdörren. Jag gick genom köksingången, som du kanske minns?« »Ni tog alltså köksingången«, upprepar kriminalaren. »Jag kanske inte låste efter mig varje gång«, erkänner Marco och gömmer ansiktet i händerna.

Kriminalinspektör Rasbach studerar paret noggrant. Ett barn har försvunnit. Rövats bort ur spjälsängen – om man får tro hennes föräldrar, Marco och Anne Conti – någon gång mellan halv ett och tjugosju minuter över ett, av en eller flera okända personer, medan föräldrarna var på fest hos grannarna. Ytter­ dörren hade stått på glänt när de kom hem. Köksdörren kan ha lämnats olåst av pappan – faktum var att den varit stängd, men olåst, när polisen anlände. Att mamman är förtvivlad går inte att ta miste på. Inte heller att pappan är uppskakad.

Men det är något som inte stämmer. Rasbach undrar vad som egentligen försiggår.

Assistent Jennings vinkar åt honom att komma. »Ursäkta«, säger inspektör Rasbach och lämnar de förkros­ sade föräldrarna för ett ögonblick. »Vad är det?« frågar han lågmält.

Jennings håller upp en liten pillerburk. »De här hittade jag i badrumsskåpet«, säger han.

16

Rasbach tar emot den lilla plastburken och läser på etiketten.

Anne Conti, Sertralin, 50 mg. Sertralin är ett starkt antidepres­ sivt läkemedel, det vet han. »Spegeln i badrummet på övervåningen är sönderslagen«, berättar Jennings.

Rasbach nickar. Han har inte varit på övervåningen än. »Något annat?« Jennings ruskar på huvudet. »Inte än så länge. Det verkar inte som om något annat saknas. Vi vet mer om några timmar, när vi har gått igenom det tekniska bevismaterialet.« »Okej«, säger Rasbach och lämnar tillbaka pillerburken.

Han återvänder till paret i soffan och återupptar förhöret.

Han tittar på maken. »Marco – går det bra att jag kallar dig Marco? – vad gjorde du efter att du varit inne hos er dotter klockan halv ett?« »Jag gick tillbaka till festen«, säger Marco. »Fast först tog jag en cigarett i grannens trädgård.« »Var du ensam när du var ute och rökte?« »Nej, Cynthia följde med ut.« Marco rodnar, noterar Rasbach. »Det är grannen som bjöd in oss på middag.« Rasbach vänder sig i stället mot hustrun. Hon är en attraktiv kvinna med vackra drag och blankt brunt hår, men just nu ser hon sliten och hålögd ut. »Ni röker inte, mrs Conti?« »Nej, det gör jag inte. Men Cynthia gör det«, säger Anne. »Jag stannade inne med Graham, hennes man. Han avskyr cigarett­ rök och det var hans födelsedag, så jag tyckte att det skulle ha känts oförskämt att lämna honom ensam vid matbordet.« Och sedan förtydligar hon oväntat: »Cynthia hade flirtat med Marco hela kvällen och jag tyckte synd om Graham.« »Jag förstår«, säger Rasbach. Han mönstrar maken, som ser djupt olycklig ut. Och inte bara det, nervös och skamsen. »Så du var alltså i grannens trädgård strax efter halv ett? Har du någon aning om hur länge?« Marco skakar hjälplöst på huvudet. »Kanske cirka en kvart?« »Såg du eller hörde något?« 17

»Vad menar ni?« Maken verkar befinna sig i någon sorts chocktillstånd. Han sluddrar en aning. Rasbach undrar hur mycket han har druckit.

Rasbach förklarar utan omsvep. »Ert barn rövades uppenbar­ ligen bort någon gång mellan halv ett och tjugosju minuter över ett. Du var ute i grannens trädgård under några minuter efter halv ett.« Han iakttar Marco och väntar på att han ska lägga ihop två och två. »Som jag ser det är det ganska osannolikt att någon skulle bära ut ett barn genom dörren mot gatan mitt i natten.« »Men ytterdörren stod öppen«, säger Anne. »Jag såg ingenting.« »Det går en liten väg bakom husen på den här sidan av gatan«, säger inspektör Rasbach. Marco nickar. »Lade du märke till om någon passerade där under den tiden? Hörde du något, som till exempel en bil?« »D-det tror jag inte. Jag är ledsen, men jag varken såg eller hörde något.« Han gömmer ansiktet i händerna igen. »Jag tänkte inte på det.« Inspektör Rasbach hade redan gjort en snabb överblick över området innan han gick in och började förhöra föräldrarna.

På en gata som den här känns det inte så troligt – men inte heller omöjligt – att en främling skulle bära ut ett sovande barn genom dörren på framsidan och riskera att bli sedd. Husen är radhus som står precis vid trottoaren. Gatan är väl upplyst och skapligt trafikerad av både fotgängare och fordon, även sent på natten. Så det verkar besynnerligt att ytterdörren stod öppet.

Kanske är det ett försök att vilseleda. Nu letar kriminaltekni­ kerna efter fingeravtryck på den, men Rasbach anar att de inte kommer att hitta något.

Den bakre dörren känns som en starkare kandidat. Bakom husen går en liten väg, och de flesta av husen, däribland detta, har ett garage som vetter ut mot vägen. Trädgårdarna är lång­ smala och avgränsade med staket, och de flesta, även familjen Contis, innehåller träd och buskar och rabatter. Det är ganska 18

mörkt där ute, för baksidan är till skillnad från framsidan inte upplyst av gatlyktor. Och det är en mörk natt, med skymd måne. Om den som rövade bort barnet kommit ut genom den bakre dörren måste han ha gått genom trädgården till garaget, in genom garagedörren och därifrån tagit sig ut på vägen. Ris­ kerna att bli sedd med ett kidnappat barn är betydligt mindre om man tar sig ut på baksidan, till en väntande bil i ett garage.

Huset, trädgården och garaget genomsöks grundligt just nu. Än så länge har de inte hittat några spår efter den försvunna flickan. Familjen Contis garage är tomt och garagedörren står vidöppen. Det är möjligt att man inte skulle ha märkt något även om man satt på grannens veranda. Men inte särskilt san­ nolikt. Vilket ytterligare begränsar tiden för bortförandet till någon gång mellan cirka kvart i ett till tjugosju minuter över ett. »Är ni medvetna om att er rörelsedetektor inte fungerar«, frågar Rasbach. »Va?« utbrister maken överraskat. »Ni har en rörelsedetektor på köksdörren, en lampa som ska tändas när någon närmar sig. Är ni medvetna om att den inte fungerar?« »Nej«, viskar hustrun.

Maken skakar eftertryckligt på huvudet. »Nej, jag… den fungerade när jag kollade den sist. Vad är det för fel på den?« »Glödlampan har skruvats loss.« Inspektör Rasbach iakttar föräldrarna uppmärksamt. Han gör en liten paus. »Det får mig att tro att barnet bars ut på baksidan, till garaget och fördes bort via vägen där, förmodligen med bil.« Han väntar, men varken man eller hustru har någon kommentar. »Var är er bil?« avslutar han och böjer sig framåt. »Vår bil?« ekar Anne.

19

3 R A S B AC H VÄ N TA R .

Hon svarar först. »Den står på gatan.« »Parkerar ni på gatan när ni har ett garage på baksidan?« »Alla gör så«, säger Anne. »Det är enklare än att köra in på infartsvägen, särskilt på vintern. De flesta skaffar parkerings­ tillstånd och ställer bara bilen på gatan.« »Jag förstår.« »Hur så?« frågar hon. »Vad spelar det för roll?« »Det underlättade antagligen saken för kidnapparen. Om garaget var tomt, och garagedörren öppen, bör det ha varit relativt lätt för någon att backa in en bil och lägga barnet i den, utom synhåll. Om det redan stod en bil i garaget skulle det förstås bli svårare – och definitivt mer riskabelt. Ute på vägen skulle kidnapparen kunna bli sedd.« Rasbach lägger märke till att Marco har blivit ännu blekare, om det är möjligt. Han är faktiskt kritvit i ansiktet. »Vi hoppas att vi ska få lite fotavtryck eller däckspår från garaget«, tillägger Rasbach. »Ni får det att låta som om det var planerat?« säger mamman. »Tror inte ni att det var det?« Nu blir även hon sjukligt blek. »Jag… jag vet inte. Jag tänkte nog att Cora blev kidnappad för att vi inte var hemma, att någon tog chansen och passade på. Som om någon skulle ha tagit henne i parken när jag inte hade uppsikt över henne.« Rasbach nickade, som om han försökte se det ur hennes synvinkel. »Jag förstår hur ni menar«, säger han. »Som till exempel om en mamma lämnar sitt barn i lekparken medan hon köper glass från glassbilen. Och när hon vänder ryggen

20

till rövar någon bort barnet – ett impulsbrott. Sånt händer.« Sedan tillade han. »Men jag tror nog att ni förstår att det är en viss skillnad mot det här fallet.« Hon stirrar tomt på honom. Rasbach måste påminna sig om att hon är chockad. Men han är med om saker som denna hela tiden, det är hans jobb. Han är analytisk, inte sentimental.

Så måste det vara om han ska kunna jobba effektivt. Han ska hitta flickan, död eller levande, och han ska sätta fast den som rövade bort henne. »Skillnaden«, säger han lugnt och sakligt, »är att den som tog er baby förmodligen visste om att hon var ensam.« Föräldrarna tittar på varandra, lamslagna av förfäran. »Men det visste ingen«, viskar mamman. »Det är naturligtvis möjligt att hon skulle ha blivit bortrövad även om ni sovit djupt inne i ert eget sovrum. Det kan vi inte vara säkra på.« Föräldrarna skulle så gärna vilja tro att det när allt kommer omkring inte är deras fel för att de har lämnat flickan ensam.

Att det kunde ha hänt ändå. »Lämnar ni alltid garagedörren öppen?« undrar Rasbach.

Maken svarar. »Ibland.« »Borde ni inte stänga den på natten? För att förhindra stöl­ der?« »Vi har inget värdefullt i garaget«, säger maken. »Om bilen står där inne brukar vi låsa dörren, men annars har vi inte mycket där. Alla mina verktyg ligger i källaren. Det är ett trevligt område, det här, men folk bryter sig ofta in i garage, så vad är det för mening med att låsa det?« »En del fäller upp garageportarna för att slippa få graffiti på dem«, inskjuter frun.

Rasbach nickar. »Vad har ni för sorts bil?« »En Audi«, säger Marco. »Hur så?« »Jag skulle vilja ta en titt på den. Kan jag få nycklarna?« Marco och Anne ser på varandra igen, förvirrat den här

21

gången. Sedan reser sig Marco. Han går till ett avställningsbord innanför ytterdörren och tar en nyckelknippa ur en skål där.

Den ger han under tystnad till kriminalinspektören och sedan sätter han sig. »Tack«, säger Rasbach. Han lutar sig fram igen och säger sakta och med eftertryck: »Vi kommer att ta reda på vem som gjorde det.« De stirrar på honom och möter hans blick, och mammans ansikte är alldeles igensvullet av gråt, pappans ögon är blodsprängda och blanka av förtvivlan och alkohol, ansiktet är vitt som ett spökes.

Rasbach nickar till Jennings och de går ut tillsammans för att undersöka bilen. Paret sitter stumma i soffan och ser efter dem.

Anne vet inte hur hon ska tolka kriminalaren. Allt prat om bilen – det känns som om han insinuerar något. Hon vet att när en kvinna försvinner är hennes man oftast huvudmiss­ tänkt, och säkert tvärtom också. Men är föräldrarna vanligen huvudmisstänkta när ett barn försvinner? Så kan det väl inte vara? Vem skulle skada sitt eget barn? Dessutom har de båda två alibin. Alibin som Cynthia och Graham kan bekräfta. De kan på inga villkors vis ha fört bort sin egen dotter och gömt henne. Och varför skulle de göra det?

Hon är medveten om att området genomsöks, att poliser går omkring och knackar dörr och frågar ut människor som väckts mitt i natten. Marco har försett dem med en ny bild av Cora, som togs för bara ett par dagar sedan. En blåögd flickbebis med flygiga blonda lockar skrattar mot kameran.

Anne är arg på Marco – vill skrika åt honom och dunka på honom med knytnävarna – men huset är fullt av poliser, så hon vågar inte. Och en blick på hans bleka, eländiga ansikte avslöjar att han redan skuldbelägger sig själv. Hon vet att hon inte kan ta sig igenom det här ensam. Hon vänder sig mot honom och sjunker snyftande ihop mot hans bröstkorg. Han omfamnar henne och kramar henne hårt. Anne känner att han skakar, hur våldsamt hans hjärta bultar. Hon intalar sig att det 22

kommer att gå bra. Polisen hittar Cora snart. De kommer att få tillbaka sin dotter oskadd.

Och om det inte blir så förlåter hon honom aldrig.

Inspektör Rasbach kliver ut på förstutrappan till familjen Contis hus och går nedför den i den varma natten, klädd i tunn sommarkostym. Assistent Jennings följer honom tätt i hasorna. De har jobbat ihop förut, och sett saker de helst skulle vilja glömma.

De går över gatan tillsammans. Trottoaren kantas av parke­ rade bilar. Rasbach trycker på en knapp och strålkastarna på Audin blinkar till. Grannarna står redan på sina förstutrappor, klädda i pyjamasar och morgonrockar. Nu ser de Rasbach och Jennings gå fram emot familjen Contis bil.

Rasbach hoppas att någon här på gatan vet någonting, kan ha sett något och är villig att dela med sig av detta. »Vad tror du?« frågar Jennings lågmält.

Rasbach svarar lika tyst: »Jag har inga stora förhoppningar.« Han drar på sig ett par latexhandskar som Jennings räcker honom och öppnar dörren på förarsidan. Efter en hastig titt går han under tystnad runt bilen. Jennings följer efter.

Rasbach öppnar luckan till bagageutrymmet. Det är tomt.

Och väl rengjort. Bilen är drygt ett år gammal, men ser fort­ farande ny ut. »Jag älskar den där doften av ny bil«, säger Jennings.

Barnet är inte där. Det innebar inte att hon åtminstone kortvarigt har befunnit sig i bilen. Den kriminaltekniska un­ dersökningen kanske får fram fiber från en rosa sparkdräkt eller DNA från babyn – ett hårstrå, spår av saliv eller kanske till och med blod. Hittas inget lik försvåras utredningen. Men ingen lägger sitt barn i bagageutrymmet av goda skäl. Om de finner några spår av det saknade barnet där ser han helst att föräldrarna får brinna i helvetet. För om det är något Rasbach har lärt sig under alla år i det här jobbet är det att folk är i stånd till de mest osannolika saker.

23

Han är medveten om att flickan kan ha försvunnit när som helst före middagen. Senare ska han fråga ut föräldrarna i detalj om deras förehavanden på dagen och fastslå vem, utöver föräldrarna, som senast kan ha sett henne vid liv. Men han kommer att ta reda på det. De kanske har en barnflicka som kommer ibland, eller en städhjälp eller en granne – någon som har sett babyn, frisk och vid liv, tidigare på dagen. När han vet vid vilken tidpunkt man säkert kan påvisa att flickan setts i livet kommer han att arbeta med den som utgångspunkt. Det här med att ha barnlarmet påslaget och att titta in varje halvtimme medan de åt middag med grannarna skulle, tillsammans med den saboterade rörelsedetektorn och den öppna ytterdörren, kunna vara enbart en omsorgsfull konstruktion av föräldrarna, för att förse dem med alibi och villa bort polisen. De kunde ha dödat flickan när som helst tidigare på dagen – antingen med uppsåt eller oavsiktligt – lagt henne i bagageutrymmet och gjort sig av med liket innan de gick på festen hos grannen. Eller så kanske de, om de fortfarande varit i stånd att tänka klart, inte hade lagt henne där över huvud taget, utan på bilsätet. Ett dött barn kunde se ut som ett sovande barn. Beroende på hur de dödat henne.

Rasbach vet att han är cynisk. Men han har inte alltid varit det. »Hämta hit likhundarna«, säger han till Jennings.

24

4 huset, medan Jennings pratar med de andra poliserna ute på gatan. När Rasbach kommer in ser han Anne sitta och gråta i ena änden av soffan. En kvinnlig polis sitter bredvid henne, med armen om hennes rygg. Marco syns inte till.

Doften av nybryggt kaffe drar Rasbach till köket längst in i det långsmala huset. Köket har uppenbarligen renoverats, och det ganska nyligen. Allt är tipptopp, från de vita skåpen och de exklusiva vitvarorna till köksbänkarna av granit. Marco står vid kaffebryggaren, med sänkt huvud, och väntar på att kaffet ska bli klart. Han tittar upp, får syn på Rasbach och vänder sig genast bort, kanske skamsen över ett så övertydligt försök att nyktra till.

En besvärad tystnad uppstår. Sedan frågar Marco dämpat, utan att ta blicken från kaffebryggaren: »Vad tror ni har hänt henne?« »Jag vet inte än«, svarar Rasbach lika lågmält. »Det är mitt jobb att ta reda på det.« Marco lyfter kaffekannan och börjar hälla upp kaffe i tre porslinskoppar på den fläckfria granitbänken. Rasbach lägger märke till att han darrar på handen. Marco räcker fram en av kopparna till kriminalinspektören och denne tackar och tar emot.

Därefter lämnar Marco köket och går tillbaka till vardags­ rummet med de båda andra kopparna.

Rasbach tittar efter honom och stålsätter sig inför det som ska komma. Kidnappningsfall som gäller barn är svårhanterliga.

Till att börja med orsakar de alltid mediecirkusar. Och har nästan aldrig en positiv utgång.

R A S B AC H ÅT E R VÄ N D E R T I L L

25