9789175452456

Page 1

365 dagar Utdrag ur kända och okända dagbÜcker

anders bergman & emelie perland

historiska media


Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media, Anders Bergman och Emelie Perland 2014 Boken har tryckts med hjälp av bidrag från Kungliga Patriotiska Sällskapet. omslag: Miroslav Sokcic omslagsfoto: Fotolia sättning: Åsa Björck tryck: ScandBook AB, Falun 2014 tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-245-6


innehåll Förord 7 365 dagar

15

Efterord 519 Källor 523 Personregister 533



förord Sällan kommer historien, eller de individer som befolkat den, så nära som i dagboken. Dagboken har inte självbiografins censur och efterklokhet, inte heller skönlitteraturens fantasier och konstspråk eller lärobokens ambition att torrt och sakligt förkunna sanningen. Dagboken är inte bara den tidsmaskin som tar oss med till historiska platser och händelser: en urartad rättegång i antikens Rom, Leonardo da Vincis mystiska arbetsrum, slagfältet vid Waterloo, en gunfight i Vilda västern, öppnandet av Tutankhamuns grav, utrotningslägren i Nazityskland. Den låter oss också besöka det vardagliga livet och visar oss hur arbete, sjukdom, fest, förälskelse och penningbrist har upplevts under århundradena. Arm i arm med dagboksskribenten får vi uppleva historiens dofter, ljud och vyer. Med den här antologin vill vi ta er med på denna resa. Den typiska dagboken förs med regelbundenhet och i nära anslutning till det upplevda, notiserna är oftast daterade och domineras av den person som skriver dem. Den är huvudsakligen förd av privata skäl, dess stil är okonstlad och omedelbar. Men undantagen är många, och den som vill ge sig på att utreda vad en dagbok egentligen är har ingen lätt uppgift framför sig. Det finns texter som kallas för dagböcker men som knappast kan sägas vara det, och det finns texter som inte kallas för dagböcker men som egentligen är det. Inte ens de mest kända dagboksskribenterna lever nödvändigtvis upp till genrens mest självklara riktlinjer. Därför har vi i denna 7


antologi inte väjt för att ibland snegla på några av dagbokens syskon – artikeln, brevet, rapporten, telegrammet – som har många gemensamma drag med dagboken. De som för dagbok ställer sig ofta förr eller senare frågan varför de skriver. Skälen varierar och i den här antologin finns många olika svar. Redan i det första dagboksutdraget möter vi Fanny Burneys oavsluta­ de mening om hur mycket hennes dagbok kommer att betyda för sonen­”efter det att – – ”. Dagbokens europeiska pionjärer hade där­ emot inga sådana funderingar. De italienska handelsmän som under renässansens spirande kapitalism noggrant bokförde sina affärer fann det också angeläget att föra minnesanteckningar över andra tilldragelser: politiska beslut, epidemier, jordbävningar, familjeangelägenheter. Under 1500-talet hade dessa anteckningar utvecklats till någonting liknande en dagbok. Några av dessa skribenter, som Lapo Niccolini och Luca Landucci, finns representerade i den här antologin. Men efter­ som de hade detta syfte med sina dagböcker blir det svårt att komma dem riktigt nära; vi lär aldrig känna dem på samma sätt som vi kan lära känna senare tiders dagboksskribenter. De förblir pionjärer. När vi på 1660-talet möter engelsmannen Samuel Pepys har vi däremot att göra med en fullfjädrad dagboksskribent. Precis som de bästa dagboksförfattarna var han omedveten om sin dagboks storhet. I största hemlighet, rentav på chiffer, skrev han ned stort och smått som tilldrog sig i London. Han hade inte en tanke på att låta någon annan läsa dagboken eller att dess innehåll skulle kunna vara värdefullt för någon annan än honom själv. Det London som målas upp i dagboken var för honom en grå vardag; för oss är det ett fönster rakt in i en annan värld, in i en annan person, där minsta reflektion, minsta händelse och iakttagelse blir av största intresse. Man kan undra varför dagböckerna dyker upp så sent i historien. Pepys levde på 1600-talet och ändå är han genrens första stora representant – men nog måste väl människor ha haft intresse att i skrift sammanfatta sina dagar före hans tid? 8


Ja och nej. Flera faktorer måste samspela för att dagboksskrivandet ska spira i en kultur, till exempel en generös tillgång till skrivmaterial, en utbredd skrivkunnighet, ett intresse för det världsliga livet och en linjär tidsuppfattning. I Europa sammanfaller dessa faktorer först i och med Landuccis och Pepys tidevarv. Antika filosofer uppmärksammade visserligen vikten av en daglig självrannsakan – Pytagoras lär vara den förste – men ingen kom på tanken att nedteckna sådana betraktelser på beständigt material. Och hade någon kommit på tanken skulle den ändå knappast ha kunnat realiseras på grund av materialbrist. Det är också sannolikt att antikens människor hade en tämligen cyklisk tidsuppfattning, vilket inte heller uppmuntrade till dagboksskrivande. Går vi framåt till medeltiden så har den linjära tidsuppfattningen visserligen blivit starkare, men för denna epoks människor var inte den världsliga tiden den viktiga, utan den andliga. Kyrkan manade folket att rikta tankarna mot livet efter detta och att förakta det världsliga. Det är inte konstigt att sådana budskap var tilltalande med tanke på det korta, torftiga och slitsamma liv som många levde under denna tid. Med den fasta tron att en dag få leva lycklig i himmelriket skyndade man sig igenom eländet här nere, i de allra flesta fall utan större kontakt med det skrivna ordet. Grupptillhörigheten ansågs viktigare än känslan av att vara en unik individ, högre utbildning var sällsynt och tillgången till skrivmaterial var bristfällig. Knappast någon utanför kyrko- och klostermurarna kunde läsa, och de som befann sig därinnanför representerade bara någon procent av den sammanlagda befolkningen. Inte heller en sådan kultur uppmuntrade till att nedteckna dagens händelser. Det är mot början av den moderna tiden och mot Italien som vi måste rikta våra blickar i jakten på dagbokens födelse. När vi når 1300-talet fanns där många stora städer, i vilka kyrkklockorna precis hade börjat meddela timmarnas gång på ett högst påtagligt sätt. Här fanns det banker, handelskoncerner, universitet och rådhus. 9


Här kunde varannan invånare läsa. Och det var i Italien som den utomordentligt viktiga papperstillverkningen först fick fotfäste i Europa. Inte undra på att det var nu som dagboken började ta form. Men ytterligare en viktig förändring ägde rum i Italien under denna tid: intresset för det egna jaget och känslan av att vara en unik individ ökade. I dagens läroböcker stöter man fortfarande på det något förenklande påståendet att med renässansen upptäckte människan sitt ”jag”. Sant är åtminstone att biografin, genitanken, nostalgin, sentimentaliteten – kanske till och med det vi kallar kärlek – är några av de fenomen som räknas som typiska för den moderna eran, och som naturligtvis också spelade en roll för dag­ bokens utveckling. Även protestantismen kan nämnas som en viktig faktor, vars följare har varit särskilt flitiga skribenter. Kanske blev dagboken för dem en ersättning för den avskaffade katolska bikten? När vi når 1800-talet har alla dessa utvecklingslinjer slagit ut i full blom, och man kan tala om detta sekel som dagbokens guldålder. Det är också nu som dagböcker börjar publiceras av förlagshusen och färdiginbundna anteckningsböcker börjar saluföras i boklådorna. Att en stor del av utdragen i denna antologi kommer från denna tid är alltså ingen slump. Allt detta är förstås bara Europas historia. Det finns mycket mer att upptäcka om vi vänder blicken österut. I gamla högkulturer som Kina, Japan och Arabien finns betydligt äldre dagbokstraditioner. Det är framför allt resenärer och hovfolk som har skrivit, troligen i syfte att föreviga en unik och avgränsad period i sina liv. Många av dagboksanteckningarna är hisnande vackra och poetiska på ett sätt som deras europeiska motsvarigheter sällan är. Förmågan att upptäcka och gestalta skönhet tycks ha skattats högt, vilket vi som läser deras texter i dag – flera utdrag finns med i denna bok – kan vara tacksamma över. Dagbokens underkategorier är oräkneliga. Vi har exempelvis dagboken förd under krig, under en förälskelse, under en fångenskap, 10


under ett konstnärligt eller vetenskapligt projekt, under en resa eller under en konvalescens. Alla de nämnda typerna och många fler finns representerade i den här boken, och alla har de sin särart. Lägg dessutom till variationer i skribentens ålder, sociala bakgrund, kön, tidsperiod och geografiska position, och man förstår snart att en antologi som denna sannerligen utgör ett tvärsnitt av människans samlade erfarenhet. Det finns troligen inte någon litterär genre som har utforskats av så vitt skilda slags människor som dagboken. Det material som vi utgått ifrån när vi sammanställt denna antologi har, som man förstår, varit enormt, och urvalet är ofrånkomligen ett resultat av våra personliga intressen och kunskaper. Därutöver har vi också varit begränsade av tillgången på böcker i biblioteken och på internet. Ju längre bort i tid och rum, desto sämre har beståndet varit. De stora västerländska språken (undantaget spanska) har dominerat. Läsaren kommer därför att se att urvalet har fått viss angloamerikansk slagsida, men det beror inte bara på tillgänglighet, utan faktiskt också på att just de engelskspråkiga kulturerna (somliga tillägger: och deras protestantism) har omhuldat dagboksförfattandet och dagbokspublicerandet i ovanligt stor utsträckning. En tonvikt på det engelska språkområdet är därför motiverat och rättvist. Vår historia består av omvälvande händelser och grå vardagslunk, av berömda nydanare och okända traditionsbärare. Gör vi om dessa poler till två axlar i ett koordinatsystem får vi fyra fält: ett där stora personligheter skapar stora händelser, ett där stora personligheter upplever en grå vardag, ett där okända personer rycks med i stora händelser och slutligen ett där okända personer genomlider en grå vardag. Vi har månat om att ha alla fyra fälten representerade i denna antologi: exempelvis Columbus upptäckt av Amerika, en läkares erfarenheter av bombningen av Hiroshima, när Andy Warhol stannar hemma och färgar ögonbrynen och när en svensk torpare sitter hemma och gör stövlar. Varje fält i koordinatsystemet är intressant på sitt sätt. 11


Det har också varit vår ambition att välja dagboksutdrag som är typiska för dess författare; utdrag som liksom oavsiktligt ger en blixtbelysning av skribenterna, deras personlighet och den värld de verkade i. Det ska finnas ett ”jag”, en tydlig avsändare – även om detta ”jag” vill förbli anonymt, som fallet ibland är. Till och med det allra kortaste bidraget i antologin – Ludvig XVI:s enda ord ”Ingenting” som han nedtecknade i sin jaktdagbok revolutionsdagen, den 14 juli 1789 – lever upp till detta kriterium. Vi har inte tagit med så många samtida dagboksskribenter, för deras berättelser känner vi redan ofta alltför väl. Men ibland blir även samtiden hisnande och får en att reflektera över hur många olika slags liv som levs i denna sekund i vår värld. Den kinesiska skolflickan Ma Yan berättar i sin dagbok om ett överfall på väg hem från skolan och, närmare oss, berättar Raine Gustafsson om en hård tillvaro som hemlös i Stockholm. Ett annat urvalskriterium har varit att texten ska spegla en viss dag i personens liv, och att den gärna får levandegöra aktiviteter och samtal. Dagböcker av mer filosofiskt slag, som resonerar kring allmängiltiga företeelser, har därför uteslutits i stor utsträckning. Vi har valt att disponera dagboksanteckningarna såsom en dagbok. Det föll sig naturligast. Denna metod kan förhoppningsvis också ge anledning till nya sätt att betrakta historiens och människans föränderlighet eller oföränderlighet. Den har visserligen lett till att vi fått utesluta dagböcker som inte innehåller daterade notiser, men däremot har vi inte låtit oss hindras av faktumet att dateringstraditioner har ändrats flera gånger i de flesta civilisationer, utan vi har helt enkelt följt den dateringsmetod som förekommer i respektive utgåva av dagböckerna ifråga. Vi har inte heller tagit hänsyn till olika kalendrar, som månkalendrar och solkalendrar. En sådan här antologi, särskilt med den disposition vi har valt, blir ett slags samtal mellan historiens individer, och det är intressant att se hur ett dagboksutdrag kan spegla ett annat. De bildar 12


en följetong där vissa personer och situationer ibland återkommer från olika synvinklar. Ett dagboksutdrag berättar om hur Amundsen når Sydpolen, ett annat om hur kapten Scotts utmattade trupp når samma punkt några dagar senare och med största besvikelse konstaterar att norrmännen hunnit före, och åter ett annat skildrar hur Scotts fru nås av beskedet att kaptenens kropp har identifierats på Antarktis isvidder. Det är frapperande hur olika Luca Landucci och madame de Sevigné reagerar när deras hus brinner ned, medan det är lika frapperande hur otroligt likartade Michael MacDonaghs skildring av glädjen över första världskrigets utbrott och Joan Wyndhams dito om andra världskrigets slut är. Många dagböcker har reviderats och utgivits av författaren själv, men de flesta har ändå nedtecknats hastigt och utan rättelser, och därför har språket ofta blivit därefter. Vi ser detta som någonting utmärkande, rentav charmigt, för genren, och har oftast låtit behålla satsradningar, syftningsfel, upprepningar och andra egenheter. Äldre svenska texter har vi moderniserat. Vissa texter har förkortats och bearbetats. Måttangivelser har behållits men förklaras i texten med moderna enheter, till exempel har engelska mil haft olika längd under olika historiska perioder. Flera av utdragen ur dagböckerna har aldrig utgivits på svenska tidigare och i dessa fall är det vi själva som stått för översättningen. Övriga översättare framgår av bokens litteraturförteckning. Kort sagt: vill man veta vad det innebär att vara människa är den här boken värdefull att läsa. Vi kan bara ge ett enda råd till dig som står i begrepp att nu ta dig an boken: läs den långsamt och i små doser! Utdragen kräver inlevelse för att uppskattas, och vi hoppas att den korta författarpresentationen efter varje utdrag ska ge en liten hjälp in i texten, men vi har i övrigt försökt att undvika förklaringar. När man läser dagböcker ska man med rätta ha kvar en känsla av att tjuvläsa någonting hemligt och privat. Vi kan inte förstå allt, men kan ana oss till mycket. Om vi förstod allt skulle en 13


stor del av spänningen med dagboken försvinna. Vill man bekanta sig med människan måste man också ha respekt för de mysterier som hon bär på. Vi vill tacka följande personer som har varit behjälpliga i vårt arbete: Mats och Ulla Bergman, Lars-Johan Brännmark, Carina Burman, Franco Liberati, Göran Norrby, Thomas Roth, Patrik Spånning Westerlund, Annika Törnquist, Louise Vinge och Sten Westerberg. Vi hade naturligtvis heller inte klarat oss om det inte varit för Kungliga biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek och allsköns tjänster på internet.

14


365 dagar



1 januari 1807

D

en här lilla dagboken, bortsett från dess noteringar om affärer, plikter, pengar och tilldragelser som är viktiga att minnas, är skriven för Dig, min pojke, min Alex!, så att du ska kunna gå tillbaka och minnas de dagar vi hade tillsammans, efter det att – – jag ska inte avsluta denna mening. Vi inledde detta år, som blir vår pojkes tolfte, med att ge honom en jordglob och en himlaglob, en fickalmanacka och en pennkniv. Och om kvällen, efter att Maria anslutit sig, började vi läsa Gil Blas med honom. Ett otroligt mäktigt arbete, fyllt av upplysningar om människan och världen, välskrivet, genialt, roligt, fyndigt. Fanny Burney

(1752–1840) hyllades för sina romaner av den brittiska kultureliten med vännen Samuel Johnson i spetsen. Efter att ha förslösat många år på en tråkig anställning vid hovet i London gifte hon sig med en fransman och bodde större delen av sitt kvarvarande liv i Paris. Hon skrev dagbok från mycket unga år och räknas som en av de stora brittiska dagboksförfattarna. fanny burney

2 januari 1812

D

et var otroligt att få se hur Vesuvius ena topp alltjämt var täckt av snö samtidigt som den andra spydde ut lava och sköt eldkvastar högt upp i himlen. Jacques, som alltid vill skoja, sade 17


att han trodde att det var fyrverkerier. Det kändes som om elden verkligen ville visa hur kraftig och förödande den kan bli. En tavla skulle inte kunna göra upplevelsen någon som helst rättvisa, för den kan inte visa utbrottets rörelse såsom den framstod för oss som såg på. Amélie Odier

(1786–1840) levde mitt i en dagboksbesatt familj från Schweiz. Fadern började skriva i unga år, och fortfarande tre generationer senare skrev flera familjemedlemmar. Amélie själv förde dagbok sedan trettonårsåldern. När den äldre brodern Jacques gifte sig följde hon med på bröllopsresan till Italien, varifrån ovanstående utdrag är hämtat. amélie odier

3 januari 1796

H

os Eliab Shaws. Första födelsen för året. Fick 6/ av Dickman i snus på Shaws konto X. Regnigt på eftermiddagen. Jag kom hem från [förlossning hos] kapt Springers. Hon var uppe när jag gick. Hon gav mig ½ skålpund Souchong-te. Jag kom hem klockan 11. Bakade och städade huset och uträttade annat. Kallades klockan 7 på kvällen till Eliab Shaws hustru som var mycket sjuk då jag kom och födde en död son klockan 9. Han tycks ha varit död någon tid. Huden lossnade nästan helt. Modern mår så bra man kan vänta. Martha Ballard

18


(1734 eller 1735–1812), barnmorska och klok gumma i Massachusetts, USA. Hon nedtecknade sina göromål i hushållet och i arbetet i en dagbok som erhöll Pulitzerpriset och andra utmärkelser när Laurel Thatcher Ulrich utgav den 1991. Ballards liv har också filmatiserats. martha ballard

4 januari 1843

J

ag promenerade längs Broadway, och när jag plötsligt såg skylten Anthony Street fick jag en lust att bese det ställe av oöverträffad synd och smuts kallat ”The Five Points”. Efter att ha gått en stund på Anthony Street var jag framme vid kvarteret ifråga. Klockan var halv elva och kvällen var skum. Byggnaderna var till största delen fallfärdiga såvitt jag kunde se, och gatan och trottoaren var smutsiga och dåligt belysta. De flesta av husen hade väl stängda träluckor utanpå fönstren, och vid praktiskt taget varje sådant som jag stannade till vid för att lyssna, kunde jag höra flera röster i rummet därinnanför och ibland ljudet av musik och dans. På andra sidan gatan öppnades en dörr hastigt och en vilt svärande kvinna slängdes ut. Hon verkade kraftigt påverkad, hotade den kvinna som slängt ut henne och krävde att även hon skulle slängas ut. ”Jag ska allt hålla ett öga på dig”, skrek hon. Svordomarna var förfärliga, hennes druckna skrän och förbannelser var så högljudda att de kunde höras flera kvarter bort. Jag hörde henne långt efter det att jag passerat henne. Därpå passerade jag en man som stödde en kvinna som var så berusad att hon inte kunde gå på egen hand och muttrade obegripliga ord för sig själv. Jag stötte på både män och kvinnor på 19


gatan, ibland i större följen. En eller två gånger såg jag ett halvdussin flicke­barn springa från ett hus till ett annat under skratt och skrik. Jag förstod snart att dessa hus var danslokaler. Överallt fanns det groggserveringar, ostronkällare och förbommade, mörklagda, olycksbådande serveringar. Kvällen var inte kylig och en del kvinnor hade satt sig i dörrprång eller stod på trottoaren. Många bjöd mig in till sig, ville att jag skulle slå mig ned en liten stund, och så vidare. Detta följdes av skratt och tillrop när jag försökte passera dem utan att lägga märke till dem. Vid en särskilt mörk och folktom ingång satt två kvinnor, den ena lite äldre, kanske var det ”husmor”, den andra ganska ung, som jag kunde förstå av hennes röst och anlete. De försökte övertala mig att komma in en stund och bara prata lite med dem. Jag hade god lust att se hur de rum som säkert måste vara deras bostad såg ut, och eftersom det verkade upplyst därinnanför och jag inte kunde se några män eller tecken på stoj hade jag hunnit kliva in innan jag riktigt förstod vad jag gjorde. Rummet hade stampat jordgolv och var blygsamt möblerat: en lampa, en bardisk som det stod några glas och en karaff på, samt två halvtunnor bakom bardisken. Den äldre kvinnan sade ingenting och dröjde vid ingången. Den yngre lät mig se mig omkring en stund men sedan försökte hon le så inbjudande hon förmådde och viskade på ett mycket insinuant sätt om jag ”inte ville komma in i sovrummet, det ligger alldeles intill”. Jag var mycket nyfiken på att få se hela lokalen men var rädd för något bakhåll eller lurendrejeri. Jag hade över femtio dollar, en guldklocka, ett förgyllt pennskrin, gyllene glasögonbågar och annat av värde på mig, och dessutom var jag välklädd – alltså en person som gärna kunde rånas. Något vapen hade jag inte heller, inte ens en käpp. Men när man frestas med ett äventyr överväger man sällan dess risker. 20


Eftersom huset verkade litet och det fortfarande var förhållandevis tidigt då människor ännu rörde sig utanför på gatan, bestämde jag mig för att ta risken och steg in. Sovrummet var mycket litet, inte mer än en skrubb, och bestod av en säng, en stol, dörren som vi kommit in igenom och ett fönster. Där fanns ingen belysning, men en smula ljus hittade in genom en bit glas ovanför dörren. Sänggavlarna var i eländigt skick och själva sängen bedömde jag, när kvinnan satte sig på den, vara stoppad med halm. Eftersom det från hennes sida inte fanns någon tvekan om mina avsikter frågade hon mig hur mycket jag var beredd att betala. ”Hur mycket vill du ha?” frågade jag. Hon satt tyst ett ögonblick, och svarade sedan något tvekande, och tydligen redan beredd att sänka sitt pris om så kunde behövas: ”En halv dollar?” Jag blev förfärad av det ynka hon bad om för att upplåta sin stackars slitna, prostituerade kropp på detta vis. Jag kan knappt beskriva den avsmak och det medlidande jag i denna stund kände. Jag förklarade omgående att jag inte haft någon annan avsikt med mitt besök än att av ren nyfikenhet bese rummen, men jag gav henne ändå den begärda slanten för att inte riskera att hon ställde till med något eller försökte råna mig. Hon tog slanten och tackade mig men tycktes inte alls vara förvånad eller intresserad av mitt beteende. Kanske är de vana vid att personer som jag kommer på besök av detta slag. När jag gick tillbaka samma väg utspelade sig ungefär samma historier än en gång. Jag noterade att många flickor på åtta eller tio till tolv eller fjorton år gick in och utur husen. Ur dessa dunkla, smutsiga, våldsamma och nedgångna trakter kom jag ut på Broadway, fylld av upplysta vagnar med betjänter, välklädda flanörer; vänligt ljus sipprade ut genom gardinerna bakom fönstren där lyckliga, vänliga och dygdiga människor bodde, sammanbundna genom blod och vänskap, och åtnjutande livets goda. Vilken häpnadsväckande skillnad, vilken ohygglig segrega21


tion, vilket gap – och så kommer det att förbli, trots att alla dessa människor, av samma kött och blod, hamnat där de hamnat genom en slump. Richard Dana Jr.

(1815–1882) tog alltid de svagas och utstöttas parti i sina roller som advokat, politiker och författare. Han växte upp i Massachusetts, USA, och gick i Ralph Waldo Emersons skola, läste juridik vid Harvard, företog flera långa resor, var aktiv abolitionist och är i dag främst ihågkommen för reseskildringen Two Years Before the Mast (1840). richard dana jr.

5 januari 1895

J

ag sov lugnt, vaknade bara en gång i natt och hörde det braka och skruva och skälva tills jag somnade igen och väcktes klockan halv sex i morse av Sverdrup med det beskedet att nu hade skruvvallen nått ”Fram” och kom pressande på ganska ordentligt i jämnhöjd med relingen. Man kunde inte längre vara i tvivel om den saken, ty knappt hade jag slagit upp ögonen förrän jag hörde dundret där ute från isen: det var som om domedagen hade kommit. Jag for upp. Vi måste purra alle man och börja bära ner på isen allt vad vi ännu hade kvar av proviant och liknande och därefter lägga alla skinnkläder och annan utrustning på däcket, så att allt skulle kunna kastas överbord i en hast. Därmed gick dagen, medan isen höll sig lugn. Till sist firade vi ner motorbåten, som hängde i dävertarna på babords sida, och släpade bort den mot Storbröten. På kvällen, vid åttatiden, när vi trodde att det hela hade lugnat sig, brakade det åter loss, nu ännu värre än någonsin. Jag rusade upp. 22


Snö- och ismassorna vältrade sig högt över relingen mittskepps och in över tältet. När jag sprang föröver under tältet för att komma fram till nergången såg jag hur tälttaket buktade sig ner över huvudet på mig under vikten av ismassorna som vältrade in över det, och i relingen och skansbeklädnaden brakade det, så att jag för varje ögonblick väntade mig att få se isen bryta igenom och spärra gången. När jag kom ner kallade jag alle man på däck, men när de skulle upp sade jag att de inte fick gå ut genom dörren på babords sida utan måste ta vägen genom navigationshytten och ut på styrbords sida. Först måste alla säckar bäras upp från salongen, och därpå skulle vi hämta dem som låg på däcket. Jag var nämligen rädd för att om dörren på babords sida inte hölls stängd skulle isen, om den plötsligt krossade reling och tält, kunna bryta in över däcket, in genom dörren, fylla gången och vältra nerför trappan och därmed spärra oss alla inne som möss i en fälla. Visserligen hade uppgången från maskinrummet gjorts klar just för detta ändamål, men det var ett trångt hål att komma upp igenom med tunga säckar, och ingen kunde veta hur länge det hålet kunde hålla sig öppet, om isen väl kom vältrande på allvar. Jag sprang upp igen för att släppa ut hundarna. De var inspärrade i ”Castle garden”, en inhägnad på däcket längs babords reling. De ylade jämmerligt under det hotade tältet, vars snömassor skulle vräka sig ner och begrava dem i samma ögonblick som segelduken gav vika. Stängslet högg jag upp med en kniv, slet upp grinden, och ut for hundarna så fort de kunde genom stormporten om styrbord. Under tiden började mannarna släpa upp säckarna. Det var överflödigt att be dem skynda på. Det gjorde isen, som dånade mot fartygssidan så att man måste tro att allt skulle ge efter. Inom kort var salongen och hytterna tömda på säckar och även däcket, och vi började frakta bort det hela över isen. Det bullrade och brakade mot fartygssidan så att man nästan blev lomhörd, men vårt arbete gick snabbt och effektivt, och det tog inte lång tid förrän allt var i säkerhet. 23


Medan vi höll på att langa säckar och släpa undan alltsammans hade skruvningen till sist upphört, och det blev lugnt igen. Men vilken syn! ”Frams” hela babords sida var begravd under ishögarna, och man såg bara tältet sticka upp ur dem. Fridtjof Nansen

(1861–1930), norsk upptäcktsresande, oceanograf, zoolog, diplomat och mottagare av Nobels fredspris för insatser i flyktingfrågor. Han utforskade flera polartrakter och utdraget ovan kommer från hans expedition till Arktis. Han hade ursprungligen tänkt låta isen driva fartyget Fram ända till Nordpolen, men efter två övervintringar i fartyget – ovan beskrivs dess vardagliga bekymmer – valde han att med hundspann och skidor fortsätta expeditionen. fridtjof nansen

6 januari 1858

J

ag upplevde ett visst mått av upprymdhet, som inte gick att bli kvitt, bara genom att vandra genom Dennis kärr på andra sidan järnvägen där det växer rikligt med kornell. Jag får intrycket att det är den buske som ger mest frukt här i trakten, och jag kunde inte låta bli att bryta och ta med några granna kvistar hem. Ändå kände jag mig en smula billig som fick nöja mig med torra kornellbär. Få tecken på vare sig Gud eller människa uppenbarade sig just då, och livet kändes inte så rikt och inbjudande som det borde vara, när min uppmärksamhet fångades av en snöflinga på rockärmen. Den var perfekt, kristallisk, stjärnformad, med sex strålar, som ett platt hjul med sex ekrar, men ekrarna var fulländade små granar som arrangerats kring ett centralt glitter. Det här lilla 24


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.