Page 1

»Det amerikanska -talets främsta noir-författare.« 

JIM THOMPSON

MÖRDAREN I MIG


Jim Thompson Mördaren ________ i_mig ___

2

Översättning av Johanna Mo

M O D E R N I S TA STOCKHOLM


1 J A G hade ätit upp pajen och var inne på min andra kopp kaffe när jag

såg honom. Midnattsfrakten hade anlänt några minuter tidigare; och han kikade in genom ena änden av restaurangfönstret, den närmast järnvägsstationen, och han skuggade ögonen med ena handen och blinkade mot ljuset. Han såg att jag iakttog honom, och hans ansikte sjönk tillbaka in i skuggorna. Men jag visste att han fortfarande var där. Jag visste att han väntade. Lodisarna tror alltid att jag är ett enkelt byte. Jag tände en cigarr och gled ner från stolen. Servitrisen, en ny tjej från Dallas, såg på medan jag knäppte rocken. »Men du har ju inte ens nån pistol !« sa hon, som om hon berättade något nytt för mig. »Nej«, log jag. »Ingen pistol, ingen batong, inget sånt. Varför skulle jag ha det ?« »Men du är ju snut – vicesheriff, menar jag. Tänk om nån skurk försöker skjuta dig ?« »Vi har inte särskilt många skurkar här i Central City«, sa jag. »Hur som helst, människor är människor, även när de är lite vilseledda. Gör du inte illa dem så gör de inte illa dig. De går att resonera med.« Hon skakade på huvudet, storögd av beundran, och jag strosade till restaurangens främre del. Ägaren sköt tillbaka mina pengar och lade ett par cigarrer på dem. Han tackade mig igen för att jag hade hjälpt hans son. »Han är en helt annan pojke nu, Lou«, sa han, och han grötade ihop orden lite som utlänningar gör. »Stannar inne om nätterna; sköter sig i skolan. Och alltid pratar han om dig – vilken schyst man det är, Lou Ford.« »Jag gjorde inget«, sa jag. »Pratade bara med honom. Visade lite intresse för honom. Det kunde vem som helst gjort.« »Bara du«, sa han. »Eftersom du är schyst får du andra att bli det.« Han var redo att nöja sig med det, men det var inte jag. Jag lutade ena armbågen mot disken, korsade ena foten bakom den andra och tog ett 5


långsamt bloss på cigarren. Jag gillade killen – ungefär lika mycket som jag gillar de flesta i alla fall – men han var för perfekt för att släppa taget om. Artig, intelligent: det är såna killar jag livnär mig på. »Jo, det ska jag tala om för dig«, sa jag släpigt. »Jag ska tala om att som jag ser det så får man inte ut mer av livet än man stoppar in i det.« »Uhm«, sa han och skruvade på sig. »Jag antar att du har rätt, Lou.« »Jag funderade häromdagen, Max; och helt plötsligt slogs jag av en så förbaskad tanke. Den kom till mig som en blixt från klar himmel – pojken är far till mannen. Bara så där. Pojken är far till mannen.« Leendet i hans ansikte började bli ansträngt. Jag kunde höra skorna knarra när han vred på sig. Om det finns något som är värre än en tråkmåns, så är det en fånig tråkmåns. Men hur kan man avfärda en snäll och vänlig karl som skulle ge bort sin skjorta om man bad om den ? »Jag antar att jag borde blivit professor eller nåt sånt«, sa jag. »Till och med när jag sover löser jag problem. Som den där värmeböljan vi hade för några veckor sen; många människor tror det är värmen som gör det så hett. Men så är det inte, Max. Det är inte värmen, utan fuktigheten. Jag slår vad om att du inte visste det, eller hur ?« Han harklade sig och muttrade något om att han behövdes i köket. Jag låtsades att jag inte hörde honom. »En annan sak med vädret«, sa jag. »Alla pratar om det, men ingen gör nåt. Men det kanske är bäst så. Ovan molnen är himlen alltid blå, det är i alla fall så jag ser det. Jag menar, om det inte fanns regn så skulle det inte finnas några regnbågar, eller hur ?« »Lou …« »Nåja«, sa jag, »jag antar att det är bäst jag sticker. Jag har en massa ställen jag måste vara på, och jag vill inte skynda. Genvägar är senvägar, om du frågar mig. Jag gillar att se mig för innan jag hoppar.« Det var som att hala in dem i fötterna, men jag kunde inte släppa taget. Att ge sig på människor på det sättet är nästan lika bra som att göra det på det andra, riktiga sättet. Sättet jag hade kämpat för att glömma – och nästan hade glömt – tills jag träffade henne. Jag tänkte på henne medan jag klev ut i den kyliga Texasnatten och såg att lodisen väntade på mig.


2 C E N T R A L C I T Y grundades 1870, men det var först för omkring tio–

tolv år sedan som det blev en stad till storleken. Det var en handelspunkt som en massa boskap och lite bomull for igenom; och Chester Conway, som föddes här, gjorde det till högkvarter för Conway Construction Company. Men det var fortfarande inte mycket mer än ett utbrett ställe på en Texasväg. Men så kom oljeboomen, och nästan över en natt steg befolkningen till 48.000. Fast staden hade anlagts i en liten dal bland en massa kullar. Det fanns helt enkelt inte plats för nykomlingarna, så de spred sig åt alla möjliga håll med sina hus och företag, och nu var de utspridda över en tredjedel av countyt. Det är ingen ovanlig situation i oljeboomslandet – du kommer se en massa städer som vår om du någonsin tar dig ut hit. Man har ingen vanlig poliskår, bara en polis eller två. Sheriffens kontor har hand om bevakningen för både stad och county. Vi gör ett rätt bra jobb, i alla fall som vi ser det. Men då och då spårar saker ur lite, och vi ordnar en upprensning. Det var under en upprensning för tre månader sedan som jag träffade på henne. »Går under namnet Joyce Lakeland«, berättade gamle Bob Maples, sheriffen, för mig. »Bor sju–åtta kilometer ut på Derrick Road, precis bortom Branchs gamla bondgård. Har en fin liten stuga där bakom en dunge ekar.« »Jag tror jag känner till stället«, sa jag. »Fnask va, Bob ?« »Jo, jag antar det men hon sköter det hela väldigt anständigt. Hon låter det inte förfalla, och hon tar sig inte an några diversearbetare eller fåraherdar. Om inte de där predikanterna i stan låg på mig skulle jag lämna henne i fred.« Jag undrade om han fick sin del av det, och bestämde mig för att han inte fick det. Han var kanske inte något intellektuellt geni Bob Maples, men han var uppriktig. »Så hur ska jag ta hand om den här Joyce Lakeland ?« 7


sa jag. »Säga åt henne att lägga av ett tag eller dra vidare ?« »Jo«, han kliade sig i huvudet och rynkade pannan – »jag vet inte, Lou. Bara – ja, bara åk ut och bedöm henne, och bestäm själv. Jag vet att du kommer vara vänlig, så vänlig och trevlig som du kan vara. Och jag vet att du kan vara hård om du måste. Så åk ut, och se hur du tycker hon verkar. Jag stödjer dig vad du än vill göra.« Klockan var ungefär tio på morgonen när jag kom dit. Jag körde upp bilen på gården, och svängde runt den så att jag enkelt skulle kunna ta mig därifrån. Countyts nummerplåt syntes inte, men det var inte avsiktligt. Det var bara så det måste vara. Jag gled upp på verandan, knackade på dörren och klev tillbaka, medan jag tog av mig Stetson-hatten. Det kändes lite obekvämt. Jag visste knappt vad jag skulle säga till henne. För även om det kanske är lite gammaldags, så uppför vi oss inte likadant som i till exempel de östra staterna eller mellanvästern. Här ute säger man ja fröken och nej fröken till allt med kjol på; allt som är vitt, vill säga. Här ute ber man om ursäkt om man fångar någon med byxorna nere … även om man måste arrestera honom efteråt. Här ute är man en man, en man och gentleman, eller så är man inget alls. Och Gud hjälpe en om man inte är det. Dörren öppnades några centimeter eller så. Sedan öppnades den hela vägen och hon stod och tittade på mig. »Ja ?« sa hon kallt. Hon hade på sig pyjamasshorts och en yllepullover; hennes bruna hår var lika tilltrasslat som ett lamms svans, och hennes omålade ansikte var härjat av sömn. Men inget av det där spelade någon roll. Det hade inte spelat någon roll om hon så hade kravlat upp ur en dypöl iklädd jutesäck. Så pass mycket hade hon. Hon gäspade frimodigt och sa »Ja ?« igen, men jag kunde fortfarande inte prata. Förmodligen stirrade jag med öppen mun, som en bondpojke. Det här var för tre månader sedan, glöm inte det, och jag hade inte haft sjukdomen på nästan femton år. Inte sedan jag var fjorton. Hon var inte mycket längre än 150 centimeter och vägde runt 45 kilo, och hon såg lite mager ut runt nacken och fotlederna. Men det var okej. 8


Det var helt okej. Den gode Herren hade vetat precis var han skulle placera det där köttet så att det verkligen gjorde nytta. »Men herregud !« Hon skrattade plötsligt. »Kom in. Jag brukar vanligtvis inte göra det så här tidigt på morgonen, men …« Hon höll upp nätdörren och gestikulerade. Jag klev in och hon stängde den och låste dörren igen. »Jag ber om ursäkt, fröken«, sa jag, »men …« »Det är okej. Men jag måste få i mig lite kaffe först. Fortsätt inåt du.« Jag följde den lilla korridoren till sovrummet, och lyssnade oroligt när jag hörde hur hon hällde upp vatten till kaffet. Jag hade betett mig som en knäppskalle. Det skulle bli svårt att vara hård mot henne efter en sådan inledning, och något sa mig att jag borde vara det. Jag visste inte varför; det gör jag fortfarande inte. Men jag visste det redan från början. Det här var en liten dam som fick som hon ville, prislappen spelade ingen som helst roll. Men vad fan spelade det egentligen för roll; det var bara en känsla. Hon hade uppfört sig okej, och hon hade ett lugnt och trevligt litet ställe här. Jag bestämde mig för att låta henne vara, i alla fall för tillfället. Varför inte ? Och då råkade jag snegla i spegeln på toalettbordet och visste varför inte. Jag visste att jag inte kunde det. Den översta lådan stod halvöppen, och spegeln lutade lätt. Fnask är en sak, och fnask med pistoler är en annan. Jag tog upp den ur lådan, en 32-kalibrig automatisk, precis när hon kom in med kaffebrickan. Hennes ögon blixtrade till och hon drämde ner brickan på ett bord. »Vad«, snäste hon, »gör du med den där ?« Jag öppnade rocken och visade henne min bricka. »Sheriffkontoret, fröken. Vad gör du med den ?« Hon sade inget. Hon plockade bara upp sin handväska från toalettbordet, öppnade den och tog fram ett tillstånd. Det hade utfärdats i Fort Worth, men det var tillräckligt lagligt. Såna saker brukar godtas från stad till stad. »Nöjd, snuten ?« sa hon. »Jag antar att det är okej«, sa jag. »Och jag heter Ford, inte snuten.« Jag log stort mot henne, men fick inget leende tillbaka. Min föraning om henne hade visat sig stämma. Ett ögonblick tidigare hade hon varit 9


inställd på sex, och det hade förmodligen gjort detsamma om jag inte hade haft ett öre. Nu var hon inställd på något annat, och om jag var snut eller Kristus spelade heller ingen roll. Jag undrade hur hon hade levt så länge. »Herregud !« hånskrattade hon. »Den snyggaste kille jag nånsin sett och du visar dig vara en sketen snut som snokar. Hur mycket ? Jag diggar inte snutar.« Jag kände hur jag blev röd i ansiktet. »Fröken«, sa jag, »det där var inte särskilt artigt. Jag kom bara hit för en liten pratstund.« »Din skitstövel«, skrek hon. »Jag frågade dig vad det var du ville.« »Eftersom du lägger fram det så«, sa jag, »ska jag berätta det för dig. Jag vill att du är ute ur Central City före solnedgången. Om jag ser dig här efter det kommer jag haffa dig för prostitution.« Jag drämde på mig hatten och började gå mot dörren. Hon ställde sig framför mig och blockerade vägen. »Din jävla knöl. Din …« »Kalla mig inte för det«, sa jag. »Gör inte det, fröken.« »Jag kallade dig för det ! Och jag gör det igen ! Du är en jävla knöl, skitstövel, hallick …« Jag försökte knuffa mig förbi henne. Jag var tvungen att ta mig därifrån. Jag visste vad som skulle hända om jag inte tog mig ut, och jag visste att jag inte kunde låta det hända. Jag kanske skulle döda henne. Det kanske skulle få sjukdomen att komma tillbaka. Och även om jag inte gjorde det och den inte gjorde det, skulle det vara slut med mig. Hon skulle prata. Hon skulle skrika sig blå. Och folk skulle börja tänka, tänka och undra över det som hände för femton år sedan. Hon smällde till mig så hårt att det tjöt i öronen, först på ena sidan och sedan på den andra. Hon vevade och fortsatte veva. Hatten flög av. Jag böjde mig ner för att plocka upp den, och hon drämde knäet i hakan på mig. Jag vacklade bakåt på huk och satte mig ner på golvet. Jag hörde ett elakt skratt, och sedan ett annat lite ursäktande skratt. Hon sa: »Herregud, sheriffen, det var inte meningen att – jag – du gjorde mig så arg att jag – jag …« »Visst«, flinade jag. Synen höll på att klarna och jag fick tillbaka rösten 10


igen. »Visst, fröken, jag förstår precis. Brukade bli sån själv. Kan du hjälpa mig upp är du snäll ?« »Du-du kommer inte att göra mig illa ?« »Jag ? Självklart inte, fröken.« »Nej«, sa hon, och hon lät nästan besviken. »Det vet jag att du inte kommer göra. Vem som helst kan se att du är för hygglig.« Och hon kom långsamt fram till mig och räckte mig händerna. Jag drog upp mig själv. Med ena handen höll jag fast hennes handleder medan jag slog till. Det bedövade henne nästan; jag ville inte bedöva henne helt. Jag ville att hon skulle förstå vad som hände med henne. »Nej, raring« – mina läppar drog sig upp över tänderna. »Jag kommer inte göra dig illa. Jag skulle inte få för mig att göra dig illa. Jag ska bara banka skiten ur dig.« Jag sa det, och jag menade det och det var jävligt nära att jag gjorde det. Jag slet upp tröjan över ansiktet på henne och knöt ihop änden till en knut. Jag kastade ner henne på sängen, ryckte av henne pyjamasshortsen och band ihop fötterna med dem. Jag tog av skärpet och höjde det över mitt huvud … Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag slutade, innan jag kom till sans igen. Allt jag vet är att armen värkte som sjutton och att hennes bak var ett enda stort blåmärke, och jag var galet rädd – så rädd som man kan bli och ändå fortsätta leva. Jag frigjorde hennes fötter och händer, drog av tröjan från hennes huvud. Jag blötte en handduk i kallt vatten och baddade henne med den. Jag hällde kaffe mellan hennes läppar. Och hela tiden pratade jag, bönföll henne att förlåta mig, sa hur ledsen jag var. Jag gick ner på knä vid sängen, och bönföll och bad om ursäkt. Till slut fladdrade hennes ögonlock till och öppnade sig. »S-sluta«, viskade hon. »Jag ska inte«, sa jag. »Jag svär vid Gud, fröken, jag ska aldrig …« »Sluta prata.« Hennes läppar snuddade vid mina. »Be inte om ursäkt.« Hon kysste mig igen. Hon började fumla med slipsen, skjortan; började klä av mig när jag nästan hade flått henne levande. Jag kom tillbaka nästa dag och dagen efter det. Jag fortsatte att komma 11


tillbaka. Och det var som om någon hade satt i gång att blåsa på en eld som höll på att slockna. Jag började driva med folk på det där tomma sättet – driva med dem som en ersättning för något annat. Jag började fundera på att ge igen mot Chester Conway, han som ägde Conway Construction Company. Jag ska inte säga att jag inte hade funderat på det tidigare. Kanske hade jag stannat i Central City under alla de här åren bara för att jag hoppades kunna ge igen. Men om det inte vore för henne tror jag inte att jag någonsin hade gjort något. Hon hade fått den gamla elden att brinna igen. Hon gav mig till och med idén om hur jag skulle göra upp med Conway. Hon visste inte om att hon gjorde det, men hon gav mig svaret. Det var en dag, eller snarare en kväll, omkring sex veckor efter att vi hade träffats. »Lou«, sa hon, »jag vill inte fortsätta så här. Vi kan väl ge oss i väg från den här sjaskiga stan tillsammans, bara du och jag.« »Men du är ju galen !« sa jag. Jag sa det innan jag kunde hindra mig själv. »Tror du att jag skulle – att jag skulle …« »Fortsätt, Lou. Låt mig höra dig säga det. Berätta för mig« – hon började prata släpigt – »vilken fin gammal familj Fords är. Berätta för mig, vi Fords, fröken, vi skulle inte kunna tänka oss att bo med en gammal bedrövlig hora som ni, fröken. Vi Fords är helt enkelt inte funtade så, fröken.« Det låg något i det, en hel del. Men det var inte huvudsaken. Jag visste att hon gjorde mig sämre; jag visste att om jag inte slutade snart skulle jag aldrig kunna sluta. Jag skulle hamna i en bur eller i elektriska stolen. »Säg det, Lou. Säg det så ska jag säga vad jag tycker.« »Hota mig inte, raring«, sa jag. »Jag gillar inte hot.« »Jag hotar dig inte. Jag säger bara som det är. Du tror du är för bra för mig – jag ska – jag ska …« »Fortsätt. Det är din tur att stå för snacket.« »Jag skulle inte vilja, Lou, älskling, men jag tänker inte ge upp dig. Aldrig, aldrig, aldrig. Om du är för bra för mig nu, då tänker jag se till så att du inte är det.« Jag kysste henne, en lång hård kyss. För raring visste inte om det, men 12


raring var död, och på sätt och vis kunde jag inte ha älskat henne mer. »Ta det lugnt nu, raring«, sa jag, »du har retat upp dig alldeles och för ingenting. Jag tänkte på pengaproblemet.« »Jag har en del pengar. Jag kan skaffa mer. En hel del.« »Jaså ?« »Det kan jag, Lou. Jag vet att jag kan ! Han är galen i mig och han är dum som ett spån. Jag slår vad om att ifall hans farsa trodde att jag skulle gifta mig med honom skulle han …« »Vem ?« sa jag. »Vem pratar du om, Joyce ?« »Elmer Conway. Du vet vem han är, eller hur ? Gamle Chester …« »Ja«, sa jag. »Ja, jag känner till Conways rätt väl. Hur har du tänkt få dem på kroken ?« Vi pratade igenom det, när vi låg där tillsammans på hennes säng, och ute i natten någonstans tycktes en röst viska åt mig att glömma det: glöm det, Lou, det är inte för sent ifall du slutar nu. Och jag försökte, Gud ska veta att jag försökte. Men precis efter det, precis efter rösten, grep hennes hand tag i en av mina och knådade den mot hennes bröst; och hon jämrade sig och rös … och därför glömde jag inte. »Jo«, sa jag efter ett tag, »jag antar att vi kan få det att fungera. Som jag ser det, om man inte lyckas första gången så försök, försök igen.« »Mmm, älskling ?« »Med andra ord«, sa jag, »man kan om man bara vill.« Hon vred sig lite, och sedan flinade hon. »Åh, Lou, din larviga fårskalle ! Du kommer ta kål på mig !« Gatan var mörk. Jag stod några dörrar ovanför kaféet, och lodisen stod och tittade på mig. Han var ung, ungefär i min ålder, och han hade på sig vad som en gång måste ha varit rätt fina kläder. »Vad sägs om det, polarn ?« sa han. »Vad sägs om det ? Jag har varit ute och svirat som fan, och vid Gud, om jag inte får lite mat snart …« »Nåt som värmer upp dig, va ?« sa jag. »Ja, vad som helst som du kan hjälpa mig med, ska jag …« Jag tog cigarren ur munnen med ena handen och låtsades sträcka mig mot fickan med den andra. Men i stället grep jag tag om hans handled 13


och malde ner cigarrfimpen i handflatan. »Herregud, polarn !« – han svor och ryckte sig loss från mig. »Vad i helvete försöker du göra ?« Jag skrattade och lät honom se min bricka. »Stick härifrån«, sa jag. »Visst, polarn, visst«, sa han, och han började backa undan. Han lät inte särskilt rädd eller arg; mer intresserad än något annat. »Men det är bäst du håller koll på den där grejen, polarn. Det är verkligen bäst du håller koll på den.« Han vände och gick bortåt järnvägsspåren. Jag iakttog honom, kände mig lite illamående och skakig; och sedan klev jag in i bilen och körde i väg i riktning mot fackföreningshuset.


3 C E N T R A L C I T Y S fackföreningshus låg på en sidogata några kvarter

från tingshustorget. Det var inte mycket till hus, en gammal tegelstenare i två våningar där bottenvåningen hyrdes ut till en biljardhall och där föreningskontoren och mötessalen låg på andra våningen. Jag gick uppför trappan, och följde den mörka korridoren ner till dörren som öppnade sig in mot flera av de bästa och största kontoren på stället. På glaset satt en skylt: CENTRAL CIT Y, TEX AS Byggnads fackstyrelse Joseph Rothman, Ordf. och Rothman öppnade dörren innan jag hann vrida ned handtaget. »Vi går hit bak«, sa han, och skakade hand. »Ledsen att jag bad dig komma så sent, men eftersom du är offentliganställd och allt tänkte jag att det kanske var bäst.« »Ja«, nickade jag, och önskade att jag hade sluppit träffa honom helt och hållet. Lagen är rätt ensidig här ute; och jag visste redan vad han ville prata om. Han var en man på runt fyrtio, kort och satt, med skarpa svarta ögon och ett huvud som tycktes för stort för kroppen. Han hade en cigarr i munnen, men han lade ner den efter att han satt sig vid skrivbordet, och började rulla en cigarett. Han tände den och blåste rök över tändstickan, blicken vek undan från min. »Lou«, sa fackföreningsledaren, och tvekade. »Jag har nåt att berätta för dig – i djupaste förtroende, förstår du – men först vill jag att du berättar nåt för mig. Det är antagligen ett rätt känsligt ämne för dig, men… ja, hur känner du inför Mike Dean, Lou ?« 15


»Känner ? Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar, Joe«, sa jag. »Han var din fosterbror, eller hur ? Din far adopterade honom ?« »Ja. Pappa var läkare, du vet …« »Och en mycket duktig en, som jag förstår. Ursäkta mig, Lou. Fortsätt.« Så det var så vi skulle göra det. Sparra fram och tillbaka. Känna varandra på pulsen, berätta saker vi mycket väl visste att den andre hade hört tusen gånger. Rothman hade något viktigt att berätta för mig, och det verkade som om han skulle ta den svåra – och försiktiga – vägen. Ja, jag hade inget emot det; jag tänkte spela med. »Han och familjen Dean var gamla vänner. När de blev utplånade i den där stora influensaepidemin adopterade han Mike. Min mor var död – hade varit död sen jag var mycket liten. Pappa antog att Mike och jag skulle hålla varandra sällskap, och att hushållerskan lika gärna kunde ta hand om två som en.« »Uhm. Och hur reagerade du på det, Lou ? Jag menar, du är enda sonen och arvingen och din pappa tar in en annan son. Irriterade det dig inte lite grand ?« Jag skrattade. »För fan, Joe, jag var fyra år då och Mike var sex. Man bryr sig inte så mycket om pengar i den åldern, och hur som helst så hade pappa aldrig några. Han var för godhjärtad för att kräva sina patienter på pengar.« »Du gillade alltså Mike ?« Han lät inte som om han var riktigt övertygad. »Gilla är inte rätt ord för det«, sa jag. »Han var den finaste, mest förträffliga kille som nånsin levt. Jag kunde inte älskat en riktig bror mer.« »Även efter han gjorde det han gjorde ?« »Och vad«, sa jag släpigt, »skulle det vara ?« Rothman höjde på ögonbrynen. »Jag gillade själv Mike, Lou, men fakta är fakta. Hela stan vet att om han varit lite äldre hade han hamnat i stolen i stället för på en ungdomsvårdsskola.« »Ingen vet nånting. Det fanns aldrig några bevis.« »Flickan identifierade honom.« »En flicka på mindre än tre år ! Hon skulle ha identifierat vem de än visade för henne.« »Och Mike erkände. Och de grävde fram några gamla fall.« 16


»Mike var rädd. Han visste inte vad han sa.« Rothman skakade på huvudet. »Släpp det, Lou. Jag är egentligen inte intresserad av det i sig; bara av dina känslor inför Mike … Var du inte rätt generad när han kom tillbaka till Central City ? Hade det inte varit bättre om han hållit sig borta ?« »Nej«, sa jag. »Pappa och jag visste att Mike inte gjort det. Jag menar« – jag tvekade – »eftersom vi kände Mike var vi säkra på att han inte kunde vara skyldig.« För det var jag som var det. Mike hade tagit på sig skulden för mig. »Jag ville att Mike skulle komma tillbaka. Och det ville pappa också.« Han ville ha honom här så att han kunde hålla koll på mig. »Herregud, Joe, pappa använde sitt inflytande i månader för att ordna jobbet som bygginspektör åt Mike. Det var inte lätt, så som folk kände inför Mike, hur populär och inflytelserik pappa än var.« »Det stämmer«, nickade Rothman. »Det är så jag förstått det hela. Men jag måste vara säker. Blev du inte rätt lättad när Mike dog ?« »Chocken dödade pappa. Han återhämtade sig aldrig från den. Vad gäller mig, ja allt jag kan säga är att jag önskar att det varit jag i stället för Mike.« Rothman flinade. »Okej, Lou. Nu är det min tur … Mike dog för sex år sen. Han gick på en bärbjälke på åttonde våningen i New Texas Apartments, ett av Conway Constructions jobb, när han uppenbarligen klev på en nit som satt löst. Han kastade sig bakåt så att han skulle falla in i byggnaden, ner på golvet. Men golven hade inte lagts in ordentligt; det fanns bara några kringspridda plankor här och där. Mike föll hela vägen ner till källaren.« Jag nickade. »Än sen«, sa jag. »Vart vill du komma med det, Joe ?« »Vart är det jag vill komma !« Rothmans ögon blixtrade. »Du frågar mig vart jag vill komma när …« »Som ordförande för byggfacken vet du att järnarbetarna ligger under din jurisdiktion, Joe. Det är deras skyldighet, och din, att se till att varje golv läggs in medan byggnaden växer.« »Nu pratar du som en advokat !« Rothman smällde till skrivbordet. »Järnarbetarna är svaga här ute. Conway vägrade lägga in golven, och vi kunde inte tvinga honom.« »Ni kunde ha strejkat.« »Nåja«, Rothman ryckte på axlarna, »jag antar att jag gjorde ett misstag, 17


Lou. Som jag förstod dig sa du att du …« »Du hörde rätt«, sa jag. »Och låt oss inte lura varandra. Conway tog genvägar för att tjäna pengar. Du tillät det – för att tjäna pengar. Jag säger inte att det är ditt fel, men jag tycker inte det är hans heller. Det var bara nåt som hände.« »Fast«, Rothman tvekade, »det är en ganska märklig attityd du har, Lou. Det verkar som om du inte bryr dig. Men eftersom det är så du känner är det nog bäst att jag …« »Det är nog bäst att jag«, sa jag. »Låt mig prata och sen behöver du inte känna att det är märkligt. Det fanns en nitare där uppe med Mike då han föll. Jobbade övertid. Jobbade ensam. Men det krävs två för att nita – en som sköter pistolen och en som har hand om mothållet. Du kommer säga till mig att han inte hade nåt där att göra, men jag tror du har fel. Det är inte säkert han nitade. Han kan ha plockat ihop verktyg eller nåt sånt.« »Men du känner inte till hela bakgrunden, Lou ! Den här mannen …« »Jag vet. Killen var en järnluffare, som hade arbetstillstånd. Han dök upp i stan utan ett öre på fickan. Tre dagar efter Mikes död åkte han härifrån i en ny Cheva som han betalade kontant för. Det ser illa ut, men det behöver egentligen inte betyda nåt. Han kan ha vunnit stålarna på nåt skitspel eller …« »Men du känner fortfarande inte till allt, Lou ! Conway …« »Vi får väl se om jag inte gör det«, sa jag. »Conways företag fungerade som byggmästare på det jobbet, och entreprenör. Och han hade inte lämnat tillräckligt med utrymme åt metallarbetarna. För att få in dem skulle han bli tvungen att göra vissa ändringar som han visste förbannat väl att Mike aldrig skulle tillåta. Det var antingen det eller förlora flera hundratusen dollar.« »Fortsätt, Lou.« »Så han tog förlusten. Han avskydde det som fan, men han gjorde det ändå.« Rothman skrattade kort. »Han gjorde det, va ? Jag krängde själv järn på det jobbet, och – och …« »Nåväl.« Jag gav honom en förbryllad blick. »Han gjorde det, eller hur ? Oavsett vad som hände Mike, så kunde era lokalavdelningar inte blunda för en farlig situation som den där. Du är ansvarig. Du kan bli stämd. Du 18


kan hamna inför rätta som medbrottsling. Du …« »Lou.« Rothman harklade sig. »Du har rätt till hundra procent, Lou. Naturligtvis skulle inga pengar i världen kunna få oss att sticka ut hakan.« »Visst«, log jag enfaldigt. »Du har bara inte tänkt igenom den här uppgörelsen, Joe. Du har kommit rätt bra överens med Conway, och nu har han fått för sig att han ska kringgå facket, och naturligtvis är du ganska upprörd över det. Jag tror att om du verkligen var av den uppfattningen att det skett ett mord så hade du inte väntat sex år med att tala om det.« »Ja. Jag menar självklart inte. Självklart skulle jag inte gjort det.« Han började rulla en cigarett till. »Hur fick du reda på allt det här, Lou, om du inte har nåt emot att berätta det för mig ?« »Jo, du vet hur det är. Mike tillhörde familjen, och jag är ute och rör mig en hel del. Det är bara naturligt att jag hör allt snack som går.« »Mmm. Jag insåg inte att det skvallrats så mycket. I själva verket visste jag inte att det skvallrats alls. Och du kände dig aldrig benägen att göra nåt ?« »Varför skulle jag ?« sa jag. »Det var bara skvaller. Conway är en stor affärsman – så gott som den största entreprenören i västra Texas. Han skulle lika lite bli inblandad i ett mord som ni skulle hålla tyst om ett.« Rothman gav mig ytterligare en vass blick, och sedan tittade han ner i skrivbordet. »Lou«, sa han mjukt, »vet du hur många dagar om året en järnarbetare arbetar ? Vet du vad hans förväntade livstid är ? Har du nånsin sett en gammal järnarbetare ? Har du nånsin tagit dig tid att fundera på att det finns alla möjliga sätt att dö, men bara ett sätt att vara död ?« »Nej, jag tror inte det«, sa jag. »Jag antar att jag inte förstår vart du vill komma, Joe.« »Glöm det. Det hör egentligen inte hit.« »Jag antar att grabbarna inte har det så lätt«, sa jag. »Men det är så här jag ser på det, Joe. Det finns ingen lag som säger att de måste hålla sig till en typ av arbete. Om de inte gillar det kan de göra nåt annat.« »Ja«, han nickade, »det stämmer, eller hur ? Det är märkligt hur det krävs en utomstående för att genomskåda de här problemen … Om de inte gillar det så låt dem göra nåt annat. Det är bra, det är väldigt bra.« »Åh«, sa jag, »det var inget särskilt.« 19


»Jag håller inte med. Det är väldigt upplysande. Du överraskar mig verkligen, Lou. Jag har sett dig här i stan i åratal och ärligt talat har jag inte uppfattat dig som särskilt djupsinnig … Har du nån lösning på våra större problem, som negersituationen till exempel ?« »Jo, det är ganska enkelt«, sa jag. »Jag skulle skeppa i väg alla till Afrika.« »Uhm. Jag förstår, jag förstår«, sa han, och han ställde sig upp och sträckte fram handen. »Jag är ledsen att jag besvärat dig i onödan, Lou, men det har sannerligen varit trevligt att prata med dig. Jag hoppas vi kan ses igen nån gång.« »Det vore trevligt«, sa jag. »Till dess, naturligtvis, så har vi inte träffats. Förstått ?« »Åh, visst«, sa jag. Vi pratade i ett par minuter till, och sedan gick vi tillsammans till ytterdörren. Han kastade en skarp blick på den och tittade sedan på mig. »Nej men«, sa han. »Stängde jag inte den där förbannade saken ?« »Jag tror du gjorde det«, sa jag. »Nåja, ingen skada skedd, antar jag«, sa han. »Får jag föreslå en sak, Lou, för din egen skull ?« »Visst kan du det, Joe. Vad som helst.« »Spara på skitsnacket.« Han nickade, och flinade mot mig; och för ett ögonblick kunde man ha hört en knappnål falla. Men han tänkte inte säga något. Han skulle aldrig någonsin skvallra. Så till slut började jag också flina. »Jag begriper inte varför, Lou – jag begriper inte nånting, förstått ? Inte nånting. Men var försiktig. Det är en bra roll, men den är lätt att överdriva.« »Du bad liksom om det, Joe«, sa jag. »Och nu förstår du varför. Och jag är inte särskilt smart för annars skulle jag inte ha varit en fackföreningskille.« »Japp«, sa jag. »Jag förstår vad du menar.« Vi skakade hand igen och han blinkade och knyckte på huvudet. Och jag gick ner längs den mörka korridoren och nerför trappan.


4 N Ä R pappa dog funderade jag på att sälja huset. Jag fick faktiskt många

fina erbjudanden för det, för det låg precis i utkanten av det centrala affärsdistriktet; men av någon anledning kunde jag inte släppa taget om det. Skatterna var rätt höga och det fanns tio gånger så mycket utrymme som jag behövde, men jag kunde inte förmå mig att sälja. Något sa mig att jag borde hålla fast vid det, vänta. Jag körde genom gränden till vårt garage. Jag körde in och stängde av lyset. Garaget hade varit en lada; det var det fortfarande, för den delen; och jag satt där i dörren och andades in de instängda lukterna av gammalt vete och hö och halm, och drömde mig tillbaka genom åren. Mike och jag hade haft våra ponnyer i de två främre spiltorna, och i spiltan här bak hade vi haft en fredlös håla. Vi hade hängt gungor och stänger från taksparrarna; och vi hade gjort en pool av hästarnas tråg. Och ovanför på höskullen, där råttorna nu skuttade och rusade, hade Mike hittat mig med den lilla fli– En råtta skrek plötsligt högt. Jag klev ur bilen och skyndade ut genom ladans stora skjutdörr, och in på bakgården. Jag undrade om det var därför jag stannade här: För att straffa mig själv. Jag gick in genom husets bakdörr och gick genom huset till framsidan, och tände alla lampor, lamporna där nere menar jag. Sedan kom jag tillbaka in i köket och gjorde kaffe och bar upp kannan till pappas gamla kontor. Jag satt i hans stora gamla läderfåtölj, och smuttade på kaffet och rökte, och sakta började spändheten lämna mig. Det hade alltid fått mig på bättre humör att komma hit, ända sedan jag var en liten parvel. Det var som att komma ur mörkret in i ljuset, ur stormen in i lugnet. Som att komma hem efter att ha varit vilse. Jag reste mig upp och gick längs bokhyllorna, och oändliga rader av psykiatrisk litteratur, de tjocka volymerna med patologisk psykologi … 21


Krafft-Ebing, Jung, Freud, Bleuler, Adolf Meyer, Kretschmer, Kraepelin … Alla svaren fanns där, tillgängliga att titta på. Och ingen var skrämd eller skräckslagen. Jag tog mig ut från stället där jag gömde mig – där jag alltid var tvungen att gömma mig – och började andas. Jag lyfte ner en inbunden volym av en av de tyska tidskrifterna och läste ett tag. Jag ställde tillbaka den och tog ner en på franska. Jag skummade igenom en artikel på spanska och en annan på italienska. Jag kunde inte prata något av de där språken ett förbannat dugg, men jag förstod dem alla. Jag hade helt enkelt snappat upp dem med pappas hjälp, precis som jag hade lärt mig lite avancerad matematik och fysisk kemi och ett halvt dussin andra ämnen. Pappa hade velat att jag skulle bli läkare, men han vågade inte skicka i väg mig till skolan så han hade gjort vad han kunde för mig hemma. Det brukade irritera honom, när han visste vad jag hade i huvudet, att höra mig prata och bete mig som vilken annan lantis i stan som helst. Men så småningom, när han insåg hur mycket av sjukdomen jag hade, uppmuntrade han mig till och med att göra det. Det var det jag skulle bli; jag skulle bli tvungen att leva och komma överens med lantisar. Jag skulle aldrig ha något annat än ett riskfritt, anspråkslöst jobb, och jag måste bete mig i enlighet med det. Om pappa hade klarat av att göra något annat som försörjning, skulle jag inte ens ha blivit så mycket som vicesheriff. Jag plockade med sakerna på pappas skrivbord, och löste ett par matematiska problem bara för att jag kände för det. När jag vände mig bort från skrivbordet tittade jag på mig själv i spegeln på dörren till laboratoriet. Jag hade fortfarande på mig Stetson-hatten, lite tillbakaskjuten på huvudet. Jag bar en rosaaktig skjorta och en svart fluga, och byxorna i den blåa kostymen var uppfästa på stövlarnas överdel. Mager och senig; en mun som såg ut att vara redo att prata släpigt. En typisk civilpolis från västern, det var jag. Såg kanske trevligare ut än genomsnittet. Kanske lite finare i kanten. Men på det hela taget typisk. Det var vad jag var, och jag kunde inte ändra mig. Även om det var säkert tvivlade jag på att jag kunde ändra mig. Jag hade låtsats så länge att jag inte längre behövde göra det. 22


»Lou …« Jag hoppade till och svängde runt. »Amy !« flämtade jag. »Vad i … Du borde inte vara här ! Var …« »På övervåningen, och väntat på dig. Hetsa inte upp dig nu, Lou. Jag smög ut efter att mina föräldrar gått och lagt sig och du känner ju dem.« »Men nån kanske …« »Ingen gjorde det. Jag smög genom gränden. Är du inte glad ?« Det var jag inte, även om jag antar att jag borde ha varit det. Hon hade inte Joyce former, men de var klart bättre än något annat i Central City. Förutom när hon stack ut hakan och knep ihop ögonen, som om hon utmanade en att göra henne arg, var hon en kolossalt vacker flicka. »Jo, visst«, sa jag. »Visst är jag glad. Vi går upp igen, va ?« Jag följde henne uppför trappan och in i sovrummet. Hon sparkade av sig skorna, slängde kappan över en stol med resten av sina kläder, och dunsade ner baklänges på sängen. »Herregud !« sa hon efter ett tag; och hakan började flytta sig utåt. »Vilken entusiasm !« »Åh«, sa jag, och skakade på huvudet. »Jag är ledsen, Amy. Jag tänkte på nåt.« »T-tänkte på nåt !« Hennes röst darrade. »Jag strippar för honom, jag klär av mig min anständighet och mina kläder för honom och h-han står där och tänker på ›nåt‹ !« »Ta det lugnt nu, sötnos. Det är bara det att jag inte var beredd på att du skulle komma, och …« »Nej ! Och varför skulle du vara det ? Som du undviker mig och hittar på ursäkter för att inte träffa mig. Om jag hade nån stolthet kvar skulle jag … skulle jag …« Hon begravde huvudet i kudden och började snyfta, och gav mig en prima utsikt över vad som förmodligen var den näst sötaste baken i västra Texas. Jag var rätt säker på att hon fejkade; Joyce hade gett mig en massa tips om kvinnor. Men jag vågade inte ge henne den smäll hon förtjänade. I stället slängde jag av mig mina egna kläder och kröp ner i sängen bredvid henne, och vände på henne så att hon hade ansiktet mot mig. »Lägg av nu, sötnos«, sa jag. »Du vet att det är för att jag varit upptagen som en myra på en picknick.« 23


»Det vet jag inte ! Jag vet inget sånt ! Du vill inte vara med mig, det är så det är !« »Men det är ju fullständigt galet, sötnos. Varför skulle jag inte vilja det ?« »F-för att. Åh, Lou, älskling, jag har känt mig så eländig …« »Det är riktigt korkat att bete sig så där, Amy«, sa jag. Hon fortsatte att gnälla om hur eländigt hon hade haft det, och jag fortsatte att hålla om henne och lyssna – när man är med Amy måste man lyssna en hel del – och undrade hur det hela hade börjat. För att vara uppriktig antar jag att det inte hade börjat någonstans. Vi hade bara glidit ihop som halmstrån i en pöl. Våra familjer hade vuxit upp tillsammans, och vi hade vuxit upp tillsammans, precis här i samma kvarter. Vi hade gått fram och tillbaka till skolan tillsammans, och när vi gick på fester parades vi ihop. Vi hade inte behövt göra något. Det gjordes åt oss. Jag antar att halva stan, inklusive hennes föräldrar, visste att vi låg med varandra. Men ingen sa något eller tyckte något om det. Vi skulle ju trots allt gifta oss … även om vi tog god tid på oss. »Lou !« Hon puffade till mig. »Du lyssnar inte på mig !« »Jo, visst gör jag det, sötnos.« »Men svara då.« »Inte nu«, sa jag. »Jag har nåt annat att tänka på nu.« »Men … Åh, älskling …« Jag antog att hon hade snattrat och tjatat om ingenting, som vanligt, och att hon glömt vad det var meningen att jag skulle svara. Men så blev det inte. Så snart det var över och jag hade sträckt mig efter hennes cigaretter åt henne, och tagit en själv, gav hon mig ännu en av sina blickar och ännu ett: »Nå, Lou ?« »Jag vet knappt vad jag ska säga«, sa jag, vilket precis var fallet. »Du vill väl gifta dig med mig, eller hur ?« »Gif– jo, men självklart«, sa jag. »Jag tycker vi har väntat tillräckligt länge, Lou. Jag kan fortsätta undervisa. Vi kommer klara oss mycket bättre än de flesta par.« »Men … men det är allt vi skulle göra, Amy. Vi skulle aldrig ta oss nånstans !« 24


»Vad menar du ?« »Jo, jag vill inte fortsätta vara vicesheriff i hela mitt liv. Jag vill – vill bli nån.« »Som vad, till exempel ?« »Åh, jag vet inte. Det är meningslöst att prata om det.« »Läkare, kanske ? Jag tror det skulle vara hemskt trevligt. Är det vad du tänkte på, Lou ?« »Jag vet att det är galet, Amy. Men …« Hon skrattade. Hon rullade huvudet på kudden och skrattade. »Åh, Lou ! Jag har aldrig hört nåt liknande ! Du är 29 år, och d-du pratar inte ens bra engelska, och – och – åh, ha, ha, ha …« Hon skrattade tills hon flämtade, och min cigarett brann ner mellan fingrarna och jag märkte det inte förrän jag kände lukten av bränt kött. »Jag är l-ledsen, älskling. Det var inte meningen att såra dig, men … Retades du med mig ? Skämtade du med din lilla Amy ?« »Du känner mig«, sa jag. »Lou, pojken som alla skrattar åt.« Hon började lugna ner sig när hon hörde tonen i min röst. Hon vände sig bort från mig, och låg på rygg och fingrade med täcket. Jag klev upp och hittade en cigarr, och satte mig ner på sängen igen. »Du vill inte gifta dig med mig, eller hur, Lou ?« »Nej, jag tycker inte vi ska gifta oss nu.« »Du vill inte gifta dig med mig alls.« »Det sa jag inte.« Hon var tyst i flera minuter, men ansiktet sa allt. Jag såg ögonen smalna och ett litet elakt leende förvrida läpparna, och jag visste vad hon tänkte på. Jag visste nästan ord för ord vad hon skulle säga. »Jag är rädd att du måste gifta dig med mig, Lou. Du måste, förstår du ?« »Nej«, sa jag. »Det måste jag inte. Du är inte gravid, Amy. Du har aldrig varit med nån annan, och jag har inte gjort dig gravid.« »Menar du att jag ljuger ?« »Det verkar så«, sa jag. »Jag skulle inte kunna göra dig gravid även om jag ville. Jag är steril.« »Du ?« »Steril är inte samma sak som impotent. Jag har gjort en vasektomi.« 25

Profile for Smakprov Media AB

9789185453597  

9789185453597  

Profile for smakprov