9789174631296 by Smakprov Media AB

Ingvar har ett gigantiskt möbellager. Där hittar man arbetare, förmän och chefer med speciella talanger och vanor. Någon är räv, andra inte. Vissa är svåra att placera. Både Tjocke-Jan och Sven på Tunaberg får finna sig i att bli flyttade runt,runt. Brunte är en lagerchef som börjar komma till åren och känner att de unga cheferna i ledningen talar ett annat språk. Han känner sig trängd från alla håll och kanter. Ledningen, facket, arbetarna och förmännen. Alla kommer till honom med sina krav och problem. Räven är en förman som ser sig själv både som äkta arbetskarl och respektingivande förman. Han är känslig för varje vindpust som kan rucka på den bilden. Räven kallas inte räv för inte. Kanske döljer han något för självaste Ingvar. Arbetsförmedlingstjänsteman Berggren ser inte en växande skara arbetslösa som ett problem, utan som en möjlighet. För honom själv...

Kamprad och Räven P-M Johansson-Sutare

www.bod.se

P-M Johansson-Sutare

Kamprad och Räven

P-M Johansson-Sutare

KAMPRAD OCH RÄVE

Tidigare utgivet av Johansson-Sutare:

Öststatsteknik för Svenskar – Fakta om Svensk hyresreglering. 2006 (Magnus Sutare) Öststatsteknik för Svenskar – Romanversionen. 2006 (Magnus Sutare) Historier från Småland. 2013 Mitt mödosamma liv. 2013

Kapitel: 1. En karl iklädd fiberpäls 2. Räven 3. Särlingar 4. Brunte 5. Tjänsteman Berggren 6. Morgan 7. Nyrekrytering 8. Rävens domäner 9. Lagermorgon 10. Attack mot Räven 11. Räven har en samling 12. Räv i morgonstund 13. Tjänsteman Berggren filosoferar 14. Berggren vädrar morgonluft 15. Lagerliv 16. Sven på Tunaberg 17. Tjocke-Jan in Excelsis 18. Ett akademiskt problem 19. Brunte i kvicksand, nät och klor 20. Akademikerprojektet 21. Projektstart 22. Lagersommar 23. Deportation av Sven 24. 55:orna 25. Friår 26. Akademikerpraktik 27. Ny deportation av Sven 28. Räven stjäler varor 29. Räv mot strömmen 30. Lagerhöst 31. Upp som en sol 32. Räven stjäler fler varor 33. Bjarne visar var skåpet ska stå 34. Fågel Fenix 35. Akademikerslut 36. Lagerjul 37. Epilog 5

1.En karl iklädd fiberpäls

”Vi kan inte neka till att vi är fattiga arbetare”, säger Rundblad sorgset medan han trycker in lagertruckens gafflar i lastpallen. ”Vi sliter och får inget för det. Allt för att Ingvar och hans ungar ska bli rikare och rikare för vart år. Har dom inte råd med julklappar kanske?” Rundblad är trotjänare på lagret. Tjugofyra år i sträck har det blivit. Förra hösten hade Rundblad fått skaka tass med självaste statsministern när denne var på valturné och besökte olika arbetsplatser. På så vis hade han hamnat i lokaltidningarna, med bild och allt. Fast inte blev jag rikare för det, hade han uppgivet konstaterat. ”Han bara hälsade och flinade så där som högdjur gör. Inte är det någon större skillnad på statsministern och Ingvar inte. Nej, nej. Är man en fattig arbetare så är man. Det är inget att göra åt det.” ”Fast jag vet inte det”, fortsätter Rundblad. ”Hade jag fått välja på att få en hel månadslön extra eller att få ta Ingvar i hand så hade jag valt handen”, säger han och myser förnöjt. ”Det är värt mer än pengar och på så vis blir vi alla rikare vid varje julsamling då vi får vår julklapp direkt ur Ingvars hand.” Alla vet att Rundblad är en filur vars direkta utsagor inte är stort att lita på. Pengar har han visst. Enligt ryktet. Så intill döden snål som bara en infödd smålänning kan vara. Då räcker pengarna länge och en liten slant blir fort till ett hav av pengar. Det sägs att han bara drar på sig fiberpälsen och sätter sig på trucken för att han sätter värde på den sociala gemenskapen. Dessutom vill han jävlas med förmännen. Ingen förstår vad Rundblad gafflar om utom möjligen han själv. Det är också Rundblad som tycker bäst om att orera om Ingvar som levande legend. De är lika gamla och växte upp ute på vischan bägge två. Inte många kilometer från varandra. Rundblad har lagt alla historier på minnet.

”Det klart att han blir rik om han tigger snus och aldrig köper själv. Det tjänar man minst en tia i veckan på.” Historierna om Ingvar är så talrika och varierande att det knappast går att skilja skrönor från verklighet och verklighet från halvsanning längre. ”En gång”, berättar Rundblad, ”hade en av cheferna fått för sig att vi arbetare skulle få fina grejor här nere på lagret. Det var samme en, han som skickade järnvägsvagnar till sig själv. Han satte in soffor och fåtöljer i fikarutorna och sen fick vi kylskåp, frys och små ugnar. Men när Ingvar kom ner och fick syn på alltihop gav han order om att det skulle väck med en gång. Det var inte för att han trodde att vi skulle somna i sofforna utan bara för att han var snål. Han ville inte kosta på någonting för då skulle det kanske sprida sig till andra ställen. Det är likadant med dom som jobbar på kontoret. Ska dom ut och åka i tjänsten får dom åka kvällen innan på obetald arbetstid och det är alltid ekonomiklass. Men han har inte alltid haft det lätt, Ingvar. Innan han kom i gång på allvar blev han inte insläppt på möbelmässorna. En gång var det någon som han kände som rullade in honom i en matta. När han väl var inne nändes de inte slänga ut honom.” Rundblad är en institution på lagret. Han är så gammal och grå att han de första åren växte upp i torpstuga i skogen. Fadern gick på dagsverken och modern tvättade åt bönder. Tidigt fick Rundblad lära sig vikten av att spara och gneta. Precis som vilken smålänning som helst, fast värre. I ungdomen unnade han sig inte många nöjen. I alla fall inte sådana som kostade pengar. Både vid fotbollsplanen och vid dansbanan fanns det tillfällen för den driftige att komma in bakvägen utan att betala. På tal om driftighet så försökte sig Rundblad på affärer redan som ung, men hade varken tålamod eller tillräckligt utvecklat sinne för sådana företag. Det grämde honom också att den jämnårige Ingvar hade motsatt lycka. Det faktum att han nu var tvungen att gå och jobba för densamme, var en tagg som stack Rundblad i 8

ryggen varje gång han satte sig på trucken. Rundblad hade trots allt gnetat ihop en ansenlig summa genom åren och njöt naturligtvis av kamraternas gliringar som skulle göra gällande att han var rik som ett gammalt bergatroll. Han hade sin grundstatus trots allt och kunde på så sätt lättare odla sin talang som surmulen och oberäknelig gubbe.

2.Räven

Otaliga var de chefer som inte hade kunnat få grepp om Rundblad. Räven däremot, är en förman som känner Rundblads krumbukter utan och innan. Räven anser sig själv vara en äkta jobbare och arbetskarl trots att han har avancerat till vice huschef och fungerande förman i källaren. Därför förstår han sig på både den ene och den andre, tycker han själv. Näst efter huschefen Brunte, är han högsta höns och basar, om än indirekt, över bortemot etthundra lagerarbetare. Räven har fått sitt namn genom sitt rödlätta hår och sin allmänt rödmosiga uppsyn, men det är inte bara en fråga om utseende. För att förtjäna sitt epitet krävs mer. Det är nämligen så att Räven har en räv bakom varje öra. Ibland två. Dessutom hade han i yngre dagar haft tumme med damer. Och de hade varit flera till antalet. En riktig charmör med tjusarlock hade han varit. Bjudit på karameller och givit komplimanger så det stod härliga till. Damerna hade fnissat, kråmat sig och rättat till frisyrerna, så klart. För den som trots Rävens krumbukter ändå fick korgen, framstod 9

han naturligtvis som något av en rävaktig karl vars intentioner inte gick att förutsäga. Nu är Räven några år äldre och bekymrar sig mycket för arbetets gång. Oftast går det bra. Då säger Räven att det gör det. ”Det går bra. Det går jättebra. Det är nästan över förväntan.” Ibland går det dåligt. Då blir Räven orolig. Hela ansiktet färgas rött och han går fram och tillbaka och viftar med båda händerna ovanför huvudet. Rävens prestige och status är i omedelbar i fara. Mot dagens slut brukar det ända ha redat upp sig. Då står Räven utanför förmanshytten med händerna knäppta bakom ryggen och myser och gör med jämna mellanrum tummen upp. Han har lyckats igen. Nu ska till och med Brunte bli nöjd. Hur var det nu med Räven? Var kom han ifrån och hur hamnade han här? Var det egentligen ett kall att bli lagerkarl eller var det det berömda bananskalet? Elaka tungor räknar inte lagertramp som riktigt arbete. Det är kanske precis som Sven på Tunaberg säger, att där hamnar de som inte räcker till. En skyddad verkstad för dagdrömmare och folk med lyten och defekter. Den privata sektorns motsvarighet till kommunalarbetaren som sorglös stöder sig mot sin spade för att inte dråsa i marken om han somnar. Spaden blir till truck, men så enkelt kan det väl ändå inte vara? Nog finns det kompetent och dugligt folk även på lagret. Räven är inte räv för inte. Oskolad och knappast en begåvning eller ens talangfull, men så ska vi inte säga för var och en har sitt gebit och Räven visste vad han gjorde. Att gå omkring på lagret kan vara en angenäm tillvaro. När Räven tog sitt första steg på lagergolvet var det en helt annan tid. Alla kände alla och organisationen var överblickbar. Fler anställda var de inte. Lådorna lades direkt på golvet och var och en hade placeringen uppskriven i minnet. Några datorer fanns inte att tillgå. På den tiden var det verkligen tal om en familj som jobbade mot 10

gemensamma mål. Räven hade lätt för sig och blev du och bror med alla. Han nådde sin höjdpunkt i 50-årsåldern då han till synes utan meriter avancerade till vice lagerhuschef och i tillägg fungerande förman på källarplanet. Det var i sig inget ovanligt att vem som helst kunde stiga i graderna. Det gällde att känna rätt personer och att odla sina kontakter. Att besitta social kompetens och att ha ett vidlyftigt kontaktnät var något som Räven behärskade till fullo, trots att begreppen ännu inte var uppfunna vid den tiden. Men vem är han egentligen? Denne Räv. Bortom den ljusblå skjortan, arbetsskorna och blåjeansen? Det får vi nog inget ordentligt svar på. Försök själva och se hur lätt det är. Räven står ju bara där och viftar med tummen och grymtar. Inte får man något vettigt ur en sådan.

3.Särlingar

Innan vi kan tränga djupare in under arbetsskjortan på Räven finns det två lagerkarlar som vi måste titta närmare på. Sven på Tunaberg och Tjocke-Jan. För Sven är lagerarbetet ett straff från ovan. För en karl som är van att jobba på ackord är lagerarbete som att sjunka ner i kvicksand. Har man väl kommit ner däri är det omöjligt att få näsan ovanför ytan och bli en riktig arbetare igen, för lagerarbete kan aldrig räknas som hederligt på domens dag när räkenskaperna ska göras upp. Att köra runt på sin truck och se hur illa folk behandlar varorna och hur ineffektivt de förvaltar sin arbetstid, är ingen fröjd för varken öga eller själ. Ett ständigt återkommande problem är alla sommarextra och tillfällighetsarbetare som oredar på lagret. De ställer pallarna fel och fäktar med truckens gafflar långt uppe i luften trots att de borde veta bättre. En del verkar tro att trucken är en leksak och inte ett arbetsredskap. Skriker och gapar gör dom för minsta lilla. För Tjocke-Jan är lagret en förvaringsplats. Han kommer dit varje dag. Nästan i alla fall. Vad skulle han annars ta sig för? Det är slitsamt för Jan. Varje morgon måste han stiga 11

upp ur sin ungkarlssäng och sätta sig i Volvon för vidare transport till lagret. Om Jan börjar gå från parkeringen kvart i sju är han framme vid stämpelklockan prick sju. Det är inte det att vägen till stämpeluret är lång. Det är bara så att Jan inte rör sig så fort. Hans kropp är inte överdrivet fläskig och uppblåst. Det är mest det att han är så kompakt och massiv. Då blir man ingen sprinter. Jan sätter först fram ena benet och trampar till. Sedan tar han det andra. Det går i sakta mak. I ena handen har han sin matväska av gammaldags arbetarsnitt. Som om Jan skulle kunna räknas som en arbetare. Han är på lagret. Han arbetar inte där. Matväskan rör sig fram och tillbaka men svänger inte i takt med Jans långsamma gång. Många är de som hinner passera Jan och slänga käft med honom på hans långa vandring mot stämpelklockan. Den som mopsar för mycket släpper Jan en fis på. Det brakar till och den som har varit spydig skyndar sig iväg medan doften av metan i stället drabbar någon oskyldig som kommer efter och blir tvungen att hetsa ytterligare på Jan. ”Hö, hö, hö”, myser Jan. Det första han ska göra när han når fram till fikarummet efter ytterligare 10 minuters vandring genom lagergångarna är att ta sig ett bloss. Sedan är det snart frukost.

4. Brunte

Brunte har fått ett problem på halsen. Det inbegriper både Sven och Jan. Det har kommit klagomål både uppifrån och nedifrån och nu känner Brunte sig trängd från alla håll och kanter. Brunte är chef över hela lagerhuset. Det finns tre olika enheter av mastodontiska lagerhus, men bara ett tillhör Brunte. För Bruntes del innebär det ansvar för källare, övervåning och bottenplan med tillhörande järnvägs- och bilkajer. Han har ett tiotal förmän direkt under sig. De sköter väl sig någorlunda. Sven och Jan har svårt att hålla takten och nu har det framställts krav på anpassning, men naturligtvis är det omöjligt att lära gamla hundar sitta. Sven har bara ett par år kvar till pensionen, medan Jan just har fyllt 40. Där blir det värre. Det är illa med Sven också, för Brunte är tvungen att visa förslag till åtgärd innan semestern. Det är Göte som har klagat. Göte är chef för hela distributionscentralen. När det gäller Sven är det fler som har uttryckt sitt missnöje. Sven är en hederlig arbetskarl av den gamla stammen. Van till industriarbete, ackord och lön i kuvert. Nu har Sven hamnat på lager och vill inte anpassa sig. Det har framkommit klagomål från arbetskamraterna. Dolda sådana i och för sig. När arbetskamraterna säger att Sven har svårt att hålla takten menar de inte på något sätt att han är långsam. De menar att Sven jobbar för mycket och är petnoga. Om inte pallarna står jämnt kan han gnälla över det en hel förmiddag och ägnar ibland frukostrasten åt att ställa i ordning. Dessutom ser det illa ut att Sven får mer gjort, även om ingen säger det högt. Det beror inte på att han är mer effektiv utan på att han jobbar hela tiden. Ingen 13

Kamprad och Räven P-M Johansson-Sutare

www.bod.se

P-M Johansson-Sutare

Kamprad och Räven