Sture Bergwall | Sten-Ove Bergwall
THOMAS
QUICK
ÄR DÖD
seriemörda r en thom as quick är död. Han fanns i Sture Bergwalls drogomtöcknade hjärna, ett fantasispöke närt och uppmuntrat av företrädarna för en tvivelaktig och ifrågasatt psykoterapeutisk metod praktiserad vid rättspsykiatriska kliniken i Säter av främst terapeuten Birgitta Ståhle. Thomas Quick fanns också i Stures tio år äldre bror StenOves liv. För honom var Thomas Quick en alltigenom ond gestalt som beskyllde de gemensamma föräldrarna för övergrepp och våldsdåd som de inte hade varit kapabla att utföra och inte heller hade gjort sig skyldiga till. Sten-Ove tog till sin uppgift att försvara sina döda föräldrar mot de beskyllningar som spreds från terapirummen ut i offentligheten. Med Thomas Quick dog också den hemska fantasifiguren Ellington, som skapats till vår oförargliga pappas onda alter ego. Efter sju års drog- och terapifrihet lyckades Sture via en tv-dokumentär av reportern Hannes Råstam nå ut med sanningen: Han hade aldrig mördat. Lögnerna och fantasierna hade uppstått i en märklig terapisituation, där Sture försetts med 5
obegränsade mängder tunga droger och på så vis förmåtts att berätta sina förvirrade och makabra historier. Stures lögner och fantasier blev till polisutredningar, rättegångar och morddomar. Allt detta initierades och uppmuntrades av kriminalinspektören Seppo Penttinen i Sundsvall, av psykologen och den så kallade minnesexperten Sven-Åke Christiansson samt av åklagaren Christer van der Kwast som drev åtalen med fanatism och hänsynslöshet. Försvarsadvokaten Claes Borgström gick i åklagarens fotspår och försummade att försvara sin klient Thomas Quick. Åtta morddomar blev det till sist, alla frapperande illa underbyggda och ifrågasatta av framstående jurister och initierade journalister.
6
thomas quick, du är död. Min bror, du är återuppstånden. Det är viktigt att vi ger dig tid nu. Du är demaskerad och ska lämna din gamla roll, du ska lämna scenen och vänja dig vid att strålkastarna slocknat. Du ska möta dig själv. Du ska möta oss, och vi ska möta dig. Jag behöver själv tid att närma mig, jag måste göra det långsamt. Så mycket liv ska återtas, så stora rum ska erövras tillbaka. Du har varit Thomas Quick i femton år. Under den tiden blev broderskapet en börda, en allt tyngre börda. Men det gick att vänja sig. Nu ska jag vänja mig vid tanken på att ta dig tillbaka. Det är nämligen så: jag får dig inte tillbaka, jag måste göra allt själv. Du var en ökänd och avskydd seriemördare. Men det har visat sig att du var ett offer för konspiration, felbehandling och myndighetsövergrepp. 7
Av detta usla material måste vi faktiskt bygga någonting. Vi måste ta oss fram. Vi måste kunna möta oss och varandra.
Det hela började på helt olika vis för oss. Hur det var för dig har jag inte alls klart för mig, och jag vet inte om jag tycker att det är särskilt intressant. Jag läste i tidningarna och hörde på nyheterna: en man intagen på psykiatriska sjukhuset i Säter har erkänt en rad övergrepp och mord på unga pojkar. Först kallades du Sätermannen, sedan blev du känd som Thomas Quick. Av någon anledning behövde du ett alias. Var det därför att du visste från början att du gick in i en roll? Att det faktiskt inte var du? Att du kände dig tvingad, åtminstone övertalad? Eller lockad, förförd? Nu har det avslöjats att du inte var den man ville tro. Du har avslöjat dig själv. Du orkade inte. Det är länge sedan någon av oss orkade. Thomas Quick var hjälten i en ond saga, som egentligen inte var din skapelse utan hade initierats och uppmuntrats av människor i din omgivning: terapeuter och psykologer, polis och åklagare. Man hade försett dig med obegränsade mängder tunga droger för att du skulle »erkänna«, berätta dina fantastiska morbida sagor. Vem behövde sagorna? Vad skulle de användas till? Din kluvenhet har nått mig nu. Jag var en troende som började tvivla och nu har förvandlats till förnekare. Precis som du, min bror.
8
Det började med väntan, längtan, snö och is. Det var glipande halslinningar, mörka kvällar. Utdragssoffan stod uppbäddad i kammaren. Arbetarkasernen i eldskenet, med skuggorna som rörde sig av och an. Pappa i köket, osäkerheten, allt som kunde hända, otrygga eggelse. Pappa satt i köket, han var som vi barn, fick mat som vi, fick rena kläder. Hans osäkerhet, hans otrygghet blev min, blev vår. Elden falnade, svarta himmel, nya löften. Den fräna brandlukten oroade fast den kom från en nedbrunnen valborgsmässoeld. De nyfödda tvillingarna drack liv, de var liv, det levande. En av dem var du. Öppna munnar, knutna händer, krumma ben, gåvan och godheten. Men döden väntade, ett frö till död började gro.
9
k a nsk e va r det min lögn, den som blev så stor och omfattande, så destruktiv och ingripande, det lilla påhitt som av sig självt växte, som ville växa därför att det gödde inte bara mig själv. Tillsammans växte vi i din mammas mage, min syster och jag. Tio år var du när vår livsaptit mötte världen. Rena, oförfalskade. Så kom lögnen. Långt senare och i en annan värld. Vi blev många som på olika sätt närdes av att det osanna hölls för sant. Flera bar min lögn vidare, blev en del av den till dess att det inte gick att skilja på vad som var min del i det som berättades och vad som var andras. Den groteske Ellington, ett av Thomas Quicks alter egon, han som skulle föreställa en inkarnation av en ondskefull pappa, din och min pappa, placerades i lögnens cell av mig själv. Eller låstes han in där tillsammans med mig av Birgitta?
När jag själv var tio och skulle ut på min söndagsmorgon10
runda för att sälja Stockholms-Tidningen hände det att pappa smög upp och kokade mig en havregrynsgröt. – Så att du orkar, sa han. Jag åt den klimpiga gröten och låtsades att den var god. Pappa visade mig omtanke och jag ville svara på den. Jag varken såg eller anade Ellington. Vår tafatta pappa. Min och Birgittas groteska Ellington.
11