9789163387241

granen. Bredvid honom sov ornern tungt.

När det första gryningsljuset letade sig ner mellan de väldiga träden väckte han Borulf. När ornern gäspande hade satt sig tillrätta med yxan över knäna, lade han sig ner och drog vargskinnet över sig.

Så snart de hade fått i sig litet frukost fortsatte de sin vandring.

Borulf var på ett strålande humör. Det verkade som om ornern inte längre kände någon som helst fruktan för skogen, och av de närmast vördnadsfulla blickar som han gav Virlor, förstod denne att Borulf verkligen trodde att det var hans, Virlors, ”magi” som hade skyddat dem från skogens fasor under natten. Tydligen räknade ornern med att den skulle skydda dem även i fortsättningen. Detta oroade Virlor, för det närmast onaturliga lugn som han hade känt under natten hade försvunnit i samma ögonblick som han tog svärdet ur den slocknande elden och stack det i skidan. Nu kände han sig istället fruktansvärt utlämnad och sårbar, helt ur stånd att kunna skydda sig själv och allra minst någon annan. Mer än någonsin hade han velat krypa in i ett hål och gömma sig. Det skrämde honom att Borulf tog det så lugnt. Det fick honom att känna sig ännu mer … övergiven.

I flera timmar tog de båda vännerna sig fram i dunklet mellan jätteträden utan att se skymten av något djurliv. Träden stod där, raka, mörka och hotande, som om de i vilket ögonblick som helst kunde vräka sig ner över de båda inkräktarna och krossa dem till stoft. Så hade inte Virlor upplevt skogen dagen innan, men nu var hotet så påtagligt att det nästan gick att ta på det. Han önskade att han verkligen hade varit en trollkarl så att han hade kunnat ”binda” en skyddande skärm av kraft omkring sig och ornern. Men han var ingen magiker! Den ceremoni han hade utfört föregående kväll, hade endast haft till 86