Issuu on Google+

1


‌ljus skapar alltid skuggor...

2


3


ALDORNSAGAN

SKYMNING ÖVER ALDORN

1 >> VÄKTAREN <<

Eje Snygg

4


Det finns en värld som man måste möta med öppna ögon och mottagligt sinne. Om du inte har det – slå igen denna bok och lägg den ifrån dig! – om du har det – skyll dig själv för ingen vet vad ordens magi kan föra med sig.

All likhet med nu levande personer, med personer som har levt eller kommer att leva är ingen tillfällighet!

5


Denna bok tillägnas alla de som älskar att ge sig ut i fantasins gränslösa dimensioner. Jag vill ge ett stort tack till min bror Lennart Lindqvist och min goda vän Linda Sternö för deras uppmuntrande kritik. Utan dem hade denna bok troligen aldrig lämnat hårddisken.

6


Aldorn 7


Norra Aldorn 8


9


10


Prolog

D

en kväljande stanken av bränt kött klibbade fast i hans näsborrar och kvinnornas smärtfyllda dödsskrin ekade fortfarande i hans öron som om de för evigt hade ristats in i hans hörselnerver. Han var övertygad om att det han sett och gjort skulle komma att förfölja honom livet ut. Snubblande, till hälften springande, till hälften kravlande, tog han sig uppför den branta bergsluttningen mellan de glest växande granarna. Hans kropp skrek av smärta och utmattning, varje väsande andetag var en pina. Han förstod att han hade gått sönder invärtes, hade svåra inre blödningar, var på väg att dö, för han kunde känna hur livet långsamt sipprade ifrån honom. Zalars sista urladdning hade träffat honom med en sådan kraft att det var ett under att han fortfarande var vid liv. …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik… Zalariterna hade säkert hittat hans spår vid det här laget. Det var bara en tidsfråga innan han skulle förnimma deras närvaro. Lyckligtvis hade också Zalar blivit svårt skadad och kunde därför inte delta i jakten, men så snart hans magiker hade läkt hans skador… …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik… Hur hade han kunnat vara så urbota dum att han hade avslöjat sig? Det var hans eviga förbannelse – denna … blödighet! 11


Det hade inte varit hans avsikt att förstöra avelsgrottorna. Hans besök här i Risor hade haft ett helt annat syfte. Men det han hade fått se därinne i berget, trots att det var väntat, hade varit så fasansfullt att han hade handlat utan att tänka. …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik … stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik … stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik … stanken av... Han vaknade till och såg sig förvirrad omkring. Varför låg han här – fastklamrad vid roten av en gran? Så kom han ihåg – stanken av bränt kött. Hur länge hade han legat här, uppslukad av den mardröm som bara för några timmar sedan hade varit verklighet? Karlir, fräls min själ, för jag gjorde det av barmhärtighet!! Han grep tag i en nedhängande gren och drog sig med väsande andetag mödosamt upp på fötter. Han kastade en blick ut över dalen. Det vällde fortfarande tjock, fetsvart rök ur grottöppningarna på dalens motsatta sida. Den tunga röken rullade nerför den branta bergsidan och ut över stadsbebyggelsen nedanför Zalars mäktiga borg. Plågade själars likbål, tänkte han. Äntligen har ni fått frid! Men det gav honom ingen lindring. Han fortsatte arbeta sig uppåt. Något var trasigt inom honom. Han var genomvåt av svett och mådde fruktansvärt illa. Gång på gång drog häftiga frossbrytningarna igenom hans värkande kropp och fick honom att hacka tänder. En häftig hostattack tvingade honom att stanna upp och stödja sig med handen mot en björk för att hämta andan. När han strök sig om munnen blev handen röd av blod. Försiktigt kände han på sitt smärtande bröst. Flera revben var brutna. Kanske ett av dem hade punkterat lungan. …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda döds12


skrik… Med en kraftansträngning släppte han trädet och fortsatte uppåt, ömsom klättrande, ömsom krypande. Allt blev till ett enda smärtfyllt töcken. Tidvis var han knappt medveten om sin omgivning. …bränt kött … dödsskrik… Plötsligt drabbades han av spasmer, smärtan skar som knivar genom bröst och mage. Han vek sig dubbel och kräktes upp klumpar av blod. …stanken… Han förbannade sig själv för att han inte varit i stånd att motstå de syner som hade mött honom i Zalars avelsgrottor. Han hade handlat emot allt förnuft … slagit vilt omkring sig med magi som en besinningslös dåre! Det skulle komma att kosta honom livet – och besegla Aldorns öde – om han inte… Han skakades på nytt av häftiga frossbrytningar. Han var döende, men han kunde inte tillåta sig att dö – inte än. Om han dog nu hade allt varit förgäves. Med hjälp av medaljongen och sina nästan helt uttömda magiska krafter var han fortfarande i stånd att hålla sig vid liv och förflytta sig – men inte länge till. Nu hängde allt på om han kunde ta sig upp till sitt gömställe innan Orgul, dödsguden, lade sina kalla tentakelhänder på hans axlar. …stanken … skriken ... Han rusar genom grottan full av fasa över vad han ser…O, Karlir var nådig! Det är ju … Maria och lilla Lin! … Jag måste döda dem! …befria dem från deras fruktansvärda öde och eviga pina! Han slungar iväg eld … kropparna brinner som facklor … stanken av bränt kött … smärtfyllda dödsskrik … Marias och Lins dödsskrik! …och alla de andras … stanken … skriken … skriken… O, Karlir, min gud! Skriken!! 13


Långsamt vaknade han till medvetande om sin omgivning. Jag skall krossa dig Zalar! Vid Karlir, jag skall krossa dig! I vilt ursinne kravlade han vidare uppför bergsluttningen, men snart tog smärtan och utmattningen överhanden och han blev liggande med ansiktet begravt i den sparsamma myllan. Han flöt av svett. Frossbrytningarna hade upphört, men hans inre stod i brand. Han lyfte på huvudet och såg sig omkring. Nu var det inte långt kvar. Orkade han bara ta sig upp till gömstället med tillräckligt med magisk kraft kvar, kunde han kanske reparera en del av den skada han hade orsakat sin mission. Men han skulle inte hinna göra något åt sina skador – han var tvungen att välja mellan att rädda sitt eget liv eller rädda sitt uppdrag. Egentligen hade han inget val... Han lyckades vacklande ta sig upp på fötter. Långsamt tog han sig vidare, men stannade plötsligt upp. Hade han inte? Jo … där! Nu kunde han förnimma dem klart och tydligt. Förföljarna var honom hack i häl, och närmade sig skrämmande snabbt. Desperat började han på nytt kämpa sig uppåt. Måtte han hinna... …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik… De krafter han hade släppt lös i grottorna hade fått halvdemonen att själv komma farande. Trots den våldsamma strid som bröt ut mellan dem, hade han lyckats behålla ett tillräckligt starkt grepp om sig själv, så att han inte avslöjade sin rätta identitet för denne. Istället hade han försökt få Zalar att tro att det var en ärkemagiker som han hade emot sig. Och en mycket kraftfull sådan. En vanlig magiker skulle halvdemonen ha förbränt på fläcken. I flera tusen år hade Zalar lagt ner stor energi på att spåra upp och döda alla ärkemagiker som han kunde hit14


ta. Den siste av Aldorns ärkemagiker hade han dödat för tio år sedan. Men Zalar kunde inte vara helt säker på att han inte hade missat en av dem. Att han själv skulle ha trängt in i Risor var lyckligtvis något för Zalar otänkbart. De var båda medvetna om att en direkt konfrontation dem emellan kunde få fruktansvärda följder, eftersom det fanns en stor risk att någon av dem började använda krafter som ingen av dem fick röra – inte ens för att rädda sina egna liv. Om Zalar fick vetskap om vem hans motståndare var, skulle han inte våga vänta längre med sin planerade invasion av Aldorn, eftersom han var tvungen att slå till innan Väktaren hann aktivera landets försvar. …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik… Mannen svor på nytt över sig själv. Hur, vid Zitas dyngtrampande fötter, hade han kunnat vara så dum att han tog sig in i grottorna när han visste vad de innehöll? Han gjorde ett kort uppehåll för att hämta andan. Några steg till så skulle han vara uppe på platån och framme vid den grotta där han och hans följeslagare hade hållit sig gömda under sin vistelsen i Risor. Han undrade vagt om äventyraren hade lyckats ta sig tillbaka till Aldorn. Han hoppades det. Under den månad som gått sedan hans medhjälpare gav sig iväg, hade han varken sett eller hört något som tydde på att denne på nytt tagits till fånga. …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik…Han hade själv sänt de plågade varelserna till dödsguden Orguls salar, det var han själv som hade bränt dem till döds med sin magiska eld – men hade han kunnat göra något annat?! Äntligen uppe! Nu hade han inte långt kvar, men hans krafter var nästa slut. På andra sidan platån … gömstället. Han måste … orka... …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda döds15


skrik… Som en vrålande galning, helt uppfylld av fasa och raseri, hade han rusat ifrån avelskammare till avelskammare och förbränt allt levande till aska. Han hade förlorat allt begrepp om tid och rum, varit helt besatt av en enda desperat önskan – att förbränna dem alla! Att inte lämna en enda varelse – människa likväl som icke-människa – kvar i halvdemonens våld och i det obeskrivliga lidande som denne utsatte dem för… Varningsklockor började plötsligt ringa inom honom. Förföljarna hade kommit skrämmande nära! I sitt sinne kunde han förnimma dem lika starkt som om de befann sig alldeles i närheten. Och två av dem var magiker! Som smutsigt trevande fingrar sökte deras sinnen efter honom. Med sina magiska krafter nästan uttömda hade han ingen chans att vinna en strid med dem. Han kunde identifiera den ene som en människa, en zitapräst – det gick knappast att ta fel på dessa avskum på mänsklighetens träd – den andres sinne var honom totalt främmande. När som helst skulle de vara uppe på platån … och få syn på honom! …stanken av bränt kött … smärtfyllda dödsskrik… Zalar hade kommit farande som ett rasande vilddjur! Man mot man hade de kämpat, på gränsen till det förbjudna. Under ett par korta ögonblick hade världens hela existens vilat på en skör tråd! Så oansvarigt av mig! Jag borde ha låtit bli att förbränna dem… Men jag hade inget val… Min Gud, jag kunde ju inte låta dem fortsätta att pinas! För några tusen torterade varelsers skull hade han varit nära att offra hela världen … stanken av bränt kött … smärtfyllda dödsskrik… Måtte han orka! Varken hans egen eller medaljongens 16


magi kunde bromsa upp livsflödet längre. Han kände sina sista krafter avta för varje steg han tog. Bara lite till … lite till… Vilda tjut och vrål fyllde plötsligt luften bakom honom. Zalariterna hade kommit upp på platån och fått syn på honom mellan träden. Snart skulle de… Raglande som en drucken strävade han efter att ta sig fram det sista tiotalet steg. På inga villkor fick de ta honom till fånga! Om han inte hann ta sig in i grottan, måste han förinta sig själv. Hans kropp måste förbrännas till aska! En vanlig människa kunde alltid undgå det fruktansvärda öde som det innebar att bli fånge hos Zalar, genom att ta sitt eget liv – men inte han! På inga villkor fick han låta sin kropp falla i zalariternas händer! Det var en stor risk att zitaprästen visste hur man i dödsögonblicket lade en kropp i stas för att kunna ta del av den dödes minnen. …stanken av bränt kött och kvinnornas smärtfyllda dödsskrik… Med väsande andetag vacklade han fram till bergsidan. Fumlande fick han fram medaljongen och höll denna i ett krampaktigt grepp. ”Öppna! In! Stäng!” Orden kom otydligt mellan hans läppar. I nästa ögonblick befann han sig inne i grottans kammare. Han lät medaljongen hänga utanpå kläderna och tog sig utmattad fram till en skinnbunt vid grottans ena vägg, och började febrilt rota bland skinnen. Plötsligt ekade zalariternas röster i grottan. Det hade inte tagit lång stund för magikerna att hitta öppningen och bryta igenom den magiska spärren. Men gången in till kammaren var lång, så det skulle ta några minuter innan de nådde fram till honom. Där var påsen! Han slet upp den lilla läderpungen och tömde ut innehål17


let på skinnen. Efter lite letande fick han tag i det han sökte. Han tvekade ett ögonblick, men ett omänskligt tjut ute i gången fick honom att bestämma sig. Med ett kraftigt slag slog han den lilla runda glaskulan mot medaljongens hårda metall. Kulan brast med en dov knall och en tjock orangefärgad rök började snabbt fylla kammaren. Han fattade medaljongen mellan händerna. Den pulserade. Det var som att hålla ett levande väsen mellan handflatorna. Han koncentrerade alla sina tankar på den – och skickade iväg sina sista direktiv. Någonstans i Aldorn skulle de tas emot när tiden var inne. Röken trängde ner i lungorna och fyllde honom med en känsla av lätthet, och han gled in i lätt trance. All fysisk smärta försvann och för varje andetag kände han sig alltmer fri från sin döende kropp. Efter en kort tvekan, utan att egentligen ha något val, började han att systematiskt förinta sig själv. Han begravde sitt jag, sina minnen, sina kunskaper allt djupare. Han begravde dem så djupt att ingen någonsin skulle kunna gräva fram dem. Snabbt förlorade han greppet om vem och vad han var. Utan identitet – utplånad – sjönk han ihop som en död på skinnen. Det sista han uppfattade var stanken av bränt kött och Marias och Lins smärtfyllda dödsskrik och en ensam tår letade sig sakta nerför hans härjade kind. Vilda vrål ekade på nytt när zalariterna nådde fram till kammaren. Den tjocka orangefärgade röken fick de första att falla ihop livlösa. De andra drog sig hastigt tillbaka i otålig väntan på att den skulle tunnas ut. De båda magikerna började överlägga med varandra. De var förbryllade. En sådan här gas hade de inte stött på tidigare. Snart kunde de urskilja mannens livlösa kropp i skenet från den brinnande facklan. Zalar skulle bli mycket nöjd med dem, om 18


de kunde bringa kroppen så oskadd som möjligt till honom. På mannens bröst låg medaljongen och pulserade. Ett av de sista direktiven orsakade en konflikt hos den. Dess viktigaste uppgift var att beskydda sin bärare, därför kunde ordern att förinta dennes kropp inte utföras eftersom bäraren ännu inte var död. Mannen levde men hans identitet hade utplånats. Medaljongen visste visserligen fortfarande vem dess bärare var, men inte ens den mäktige Zalar skulle kunna hämta denna kunskap ur den. Även om bärarens identitet var borta så var kroppen fortfarande vid liv och befann sig i överhängande fara. Medaljongen hade inget val – den måste skydda sin bärare! Så snart de båda magikerna steg in i kammaren, handlade den. Inför zalariternas förbluffade ögon försvann mannens kropp i en kraftig ljusblixt.

19


Kapitel 1

T

ungt och ödesmättat vilade mörkret och tystnaden över det ödsliga berglandskapet. Det var som om naturen spänt höll andan inför den annalkande gryningen. Huttrande drog mannen manteln tätare om sig i ett fruktlöst försök att hålla kylan och nattfukten borta. Hela natten hade han suttit ihopkrupen med ryggen mot tallens skrovliga stam med armarna om knäna, halvt vaken, halvt slumrande. Trots att kroppen värkte av trötthet och han var så sömnig att han knappt kunde hålla ögonen öppna ville ingen riktig sömn infinna sig, för det var han alltför rastlös, småfrusen och hungrig. En reva öppnade sig i det tjocka molntäcket vilket fick klippor och buskar att bada i ett svagt stjärnljus. I revan kunde han se Himlavandraren på dess ensamma väg mellan stjärnorna som glittrade kalla och ogästvänliga. Mannen sträckte på benen, gäspade och strök bort ett tallbarr från sin nästan kala hjässa. Sömnigt blickade han ut över landskapet. Tack vare stjärnljuset kunde han nu för första gången se att han befann sig högt uppe på den branta sydsidan av en vidsträckt, till stora delar skogsklädd bergskedja, vars höga oregelbundna toppar och djupa slingrande raviner försvann i nattens mörker på båda sidor om honom. Långt nedanför berget sträckte de vida skogsmarkerna ut sig som en böljande svart matta så långt han kunde se. Han lutade huvudet mot knäna i ett nytt försök att somna, men ett svagt prassel fick honom att häftigt rycka till och 20


skrämt se sig omkring. Ut ur riset under en buske bara några meter ifrån honom, stack en vessla fram sitt lilla huvud. När vesslan fick syn på honom stelnade hon till, men när han inte rörde sig kom hon försiktigt ut i stjärnljuset, för att på nytt stanna upp och iaktta honom, innan hon med ett par snabba skutt försvann in i en klippskrevas djupa mörker. Efter vesslans försvinnande tyckte mannen sig nästan kunna höra tystnaden och stillheten. Det fick honom att känna sig mycket ensam – ensam och otrygg… Plötsligt for en vision av att vara förföljd, hetsad och jagad igenom hans huvud, och en våldsam skräck flammade upp. Som ett hetsat djur såg han sig omkring, helt övertygad om att något fasansfullt i vilket ögonblick som helst skulle komma farande ut ur mörkret mellan klipporna och kasta sig över honom. Men allt var mycket tyst – och mycket, mycket stilla… Långsamt falnade skräcken men den lämnade kvar en gnagande oro, som fick det att krypa i hans ben. Om solen snart kunde komma upp, så att jag fick ge mig iväg! tänkte han i plötslig otålighet. Sakta drog molntäcket bort. En efter en slocknade stjärnorna när mörkret motsträvigt gav plats för det grå gryningsljuset. Långt borta i öster började himlen anta en gyllenrosa ton, förebådande solens snara uppgång. Ju mer det ljusnade, ju mer vaknade naturen till liv. Först hördes bara en och annan fågel, men snart stämde fler och fler upp sin sång. Långt borta i fjärran hördes en gök. En svag vind började blåsa och förde med sig en doft av barrträd, daggfuktigt gräs och den genomträngande doften av nyutslagna bergsblommor. Till slut hade det blivit så ljust att mannen ansåg sig kunna påbörja den långa och farliga klättringen nerför bergsidan. På något ostadiga ben reste han sig upp och började borsta av kläderna. Förutom den luggslitna svarta manteln hade han på 21


sig en mörkgrön jacka, väl utrustad med fickor, och ett par bruna byxor med ett stort upprivet hål på det ena byxbenet. På fötterna hade han ett par slitna grå stövlar där skaftens övre del var vikta till en krage så att den smutsvita pälsen kom utåt. Om midjan bar han ett brett läderbälte. För att stoppa tillbaka skjortan som hade hasat upp ur byxorna, lade han ifrån sig manteln på ett klipputsprång och tog av sig bältet. Han blev stående en lång stund och betraktade detta, medan hans fingrar sökande gled över den slitna bruna ytan. Det var ett svärdsbälte, bitar efter ett par fastnitade läderremmar var allt som var kvar av svärdsgehänget. Med en suck slängde han bältet ovanpå manteln, knäppte upp jackan och stoppade huttrande ner skjortan i byxorna. Skjortan var så ingrodd med svett och smuts att han hade svårt att tro att den en gång hade varit vit. Efter att ha knäppt jackan och åter spänt bältet om midjan, stoppade han ner byxbenen ordentligt i stövlarna, och gjorde ett fåfängt försök att borsta av den värsta smutsen från stövelkragarnas slitna, men en gång säkert vackert vita loarpäls. Med en djup suck gav han upp, hängde manteln över axlarna och såg sig omkring. Var lade jag...? Men så kom han ihåg att han inte hade någon packning. Kläderna var allt han hade … och så vitt han visste, kunde det också vara det enda han ägde… Som så många gånger tidigare försökte han att dra sig till minnes något om sig själv, men minnet var och förblev tomt och blankt som ett oskrivet blad. Han kunde inte komma ihåg någonting – inte ens sitt namn. Det enda han visste var att han hade vaknat till medvetande dagen innan, högt uppe i bergen med en blixtrande huvudvärk som hade varat i flera timmar. När den värsta värken hade gett med sig hade han börjat gå, först till synes utan mål, sedan med en allt starkare känsla 22


av att styras av okända krafter inom sig själv. För varje timme hade den pådrivande känslan blivit alltmer ångestladdad och hänsynslöst drivit honom vidare. Först när mörkret hade gjort det alltför svårt och farligt att fortsätta, hade han utmattad sjunkit ner under den gamla tallen för att vila. Och nu var samma ångestladdade känsla tillbaka. Den hade kommit smygande så snart det började ljusna, för att sedan växa sig allt starkare i takt med ljuset. Nu gjorde han ett nytt försök att få grepp om sina känslor – att identifiera dem. Där fanns framförallt en rädsla för förföljarna. Det var som om han någonstans inom sig visste att han var förföljd, men det slog honom att det inte enbart rörde sig om att vara jagad, det rörde sig lika mycket om en känsla av att vara tvungen att fortsätta – en rädsla för att inte hinna. Det var som om han var tvungen att fortsätta mot söder, därför att … att … jag har något mycket viktigt och brådskande att uträtta! Den plötsliga insikten skakade om honom. Och med den kom vissheten att det var genom skogsmarkerna långt där nere, som han var tvungen att ta sig. Hans blick sökte sig ut över landskapet. Men där nere fanns det… …sugfällor! Helt oväntat, skapat ur tomma intet, fanns ordet där. Han smakade på det i tankarna. Sade det högt. ”Sugfällor.” Ordet låg vant på tungan. Det kändes mycket välbekant. Det var fyllt med känslan av något farligt, något förrädiskt, en lurande fara. Ett ögonblick hoppades han att det skulle väcka minnen till liv, men trots att ordet tycktes så naturligt för hans tunga, var det som en främmande kropp i hans tankar. 23


Plötsligt fick han en stark känsla av att han befann sig i överhängande fara. Jag måste iväg! Han såg tillbaka upp mot bergsmassivet. Och med ens visste han – med full säkerhet – att den fara som hotade från ”sugfällorna”, var som ett intet jämfört med det fasansfulla ”någonting”, den fullständiga ondska, som han visste närmade sig från de bergspass han lämnat bakom sig. På lätt stela ben började han snubblande ta sig nerför klippbranten. Solens första strålar nådde honom i det ögonblick han satte foten på den steniga marken nedanför berget. Här nere växte en gles tallskog nästan ända fram till klippväggen. Marken mellan träden visade sig vara täckt med meterhöga, egendomligt oregelbundna och vasskantade stenblock. Det var omöjligt att avgöra hur långt detta stentäckta område sträckte sig utmed bergsidan så han beslöt sig för att ta sig fram ovanpå stenarna. Han klättrade upp på det närmaste blocket och började hoppande ta sig ifrån det ena till det andra. Hela tiden försökte han hålla sig i skydd av tallarna så att han inte skulle kunna ses från berget. Vid mer än ett tillfälle missade han ett hopp, och det dröjde inte länga förrän han hade skrapat händer och knän blodiga mot stenarnas skrovliga sidor. Först när han drypande av svett och flåsande som en blåsbälg, sjönk ner på ett av de större blocken för att ta av sig jackan och få en stunds vila, slog det honom att stenblocken inte kunde ha tillkommit på naturlig väg. När han lät blicken granskande fara över bergssidan, såg han att det under ett väldigt klippöverhäng fanns en stor mörk grottöppning. Dess rektangulära form visade klart att denna inte kunde ha kommit till på naturlig väg. Han fick en stark känsla av att det inte var förs24


ta gången han såg den. En lång stund blev han sittande och studerade grottmynningen och dess närmaste omgivning i ett svagt hopp att hans minnen skulle vakna till liv. Till slut reste han sig, slängde jackan och manteln över axeln och började på nytt arbeta sig fram över stenarna. Det ständiga hoppandet tog hårt på hans krafter, men det dröjde inte länge förrän stenblocken tog slut och han kunde ta sig ner på jämn mark. Efter en kort vila fortsatte han, nu över en matta av tallbarr, torra kvistar och gamla uppspruckna kottar. Det knastrade lätt under stövelsulorna. Här och var låg det gamla nedfallna grenar, en del fortfarande med tofsar av rödbruna barr på sina kvistar. I en tall som nyligen fått toppen avslagen av en nerblåst granne, så att stammen pekade taggig och lysande vit upp mot den klarblå himlen, höll en rödhuvad svartspett på att hacka upp ett bohål åt sig. Och någonstans framför honom tjattrade en ekorre. Runt stammen på en gran hade myrorna byggt en stor myrstack. Det var en av de största han någonsin sett, mer än två meter hög. Från stacken kom ett svagt knastrande ljud, skapat av miljontals små fötter. Myrsyran stack skarpt i näsborrarna. Han hejdade sig mitt i ett steg. En av de största jag sett? Febrilt försökte han komma ihåg när, var och hur han kunde ha sett en myrstack tidigare, men allt var ett enda stort tomrum. Uppgivet borstade han av sig de myror som stridslystna hade kastat sig över hans stövlar och börjat ta sig uppför byxbenen, och fortsatte sin vandring över den barrtäckta marken. För varje timme gassade solen allt hetare genom tallarnas glesa grenverk. Från mark och träd kom en het, torr doft av barr, bark, kåda och myrsyra. Hettan och doften fick honom att känna sig insvept i ett enda stort, hett doftmoln. Svetten ström25


made nerför ansiktet och dess sälta sved i skinn och ögon. För varje steg han tog studerade han noga marken framför sina fötter, först utan att reflektera över varför, men så slog det honom att han omedvetet sökte efter tecken på ”sugfällor”. Det ständiga spanandet, fick snart ögonen att värka av ansträngning. Han hoppades att han skulle hinna inse att det han såg var en sugfälla, innan han satte foten i den. Efter att envist ha trampat på under den brännande solen i flera timmar utan uppehåll, sjönk han uttröttad ner på en vindfälld tall och torkade med darrande hand svetten ur pannan. Ögonen värkte, kroppen darrade av utmattning, hungern rev i magen och törsten var en plåga. Jag måste få tag på vatten … och mat … något att äta, tänkte han slött. Han slöt ögonen och lutade sig trött tillbaka mot en av stammens tjocka grenar. Under en lång stund satt han och dåsade innan han på nytt tvingade sig att öppna dem. Solen stod högt på den klarblå himlen men mörka moln hade börjat segla upp i sydväst. Motvilligt återupptog han sin vandring. Sent på eftermiddagen ändrade skogen karaktär. Det dök upp fler och fler granar bland tallarna och marken blev alltmer kuperad och ojämn, tätt beväxt med lingon- och blåbärsris. Plötsligt, helt oväntat som om han hade stigit ifrån en värld in i en annan, befann han sig i en tät lövskog som till största delen bestod av alm och ask. Marken var här täckt med en tät och snårig undervegetation med bland annat hagtorn, brakved och olvon. Det var en stor lindring att slippa ifrån den torra, plågsamma hettan under de glest växande barrträden, och komma in i den behagligt svala fuktigheten i den djupa skuggan under de täta lövkronorna. De tätt växande och snärjande snåren gjorde det visserligen besvärligt att ta sig fram, men de fick honom 26


i gengäld att känna sig trygg för sugfällor. En inre visshet sade honom nämligen, att det inte kunde finnas sugfällor på mark med tät växtlighet. Marken började slutta nedåt och det dröjde inte länge förrän han kunde se att han var på väg ner i en bred och djup dalgång. Detta gav honom nya krafter, för där nere fanns det stora möjligheter att hitta ett vattendrag, eller åtminstone en vattensamling, där han skulle kunna släcka sin brinnande törst. Plötsligt stelnade han till med andan i halsen. Något rörde sig inne bland buskarna på andra sidan en liten glänta framför honom. Ytterst försiktigt drog han sig ett par steg tillbaka och in bakom en trädstam. Ut i gläntan steg en stor grå varg, vilket fick mannen att släppa ut en lättnadens suck, vilket fick vargen att stelna till mitt i ett steg. Under en lång stund stod de och betraktade varandra, så satte sig vargen ner och började lugnt slicka sin högra framtass, medan den då och då sneglade på mannen med sina sneda gula ögon. Så reste den sig upp och tassade in bland buskarna vid sidan av gläntan och försvann. Det tog honom närmare ett par timmar att arbeta sig ner till dalens botten. Här nere var växtligheten överflödande frodig och artrik. Förutom alm och ask växte det här också ek och björk och en stor mängd andra trädslag och buskar. Han lade speciellt märke till ett knappt tre meter högt, gnistrande och glimmande träd från vilket det kom sprött klingande toner som från tusentals små silverklockor. De gröna och lätt silvriga bladen tycktes befinna sig i ständig rörelse trots den svaga vinden, och de klockliknande tonerna uppstod när bladen stötte emot varandra. Hela trädet var översållat med små, mycket väldoftande och lätt guldskimrande vita blommor. Hela landskapet vibrerade av liv. Doften från alla örter, blommande träd och buskar var nästan bedövande. Den livliga fågelsången, och allt surret från bin, humlor och andra insekter, 27


dränktes stundtals av det mäktiga dånet från hundratals och åter hundratals fladdrande vingar, när stora flockar med småfåglar kvittrande drog fram som mörka moln genom trädkronornas djupa grönska. Vid ett par tillfällen skymtade han hjortar mellan träden, och en stor fasanliknande fågels plötsliga uppflaxande framför hans fötter, fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen. Trots sin oro, trötthet, törst och hunger, kände han sig välkomnad och stärkt av det sjudande livet omkring sig. Det dröjde inte länge förrän han också kunde höra det efterlängtade ljudet av rinnande vatten. Efter att ha trängt sig igenom ytterligare några snår kom han fram till stranden av en bäck, vars vatten glittrade i solljuset. Han kastade sig ner på magen, stack ansiktet i det kristallklara vattnet och började dricka. Det var underbart att känna det kalla friska vattnet rinna genom den uttorkade strupen. När han hade släckt törsten strök han vattendropparna från hakan, reste sig upp och började ta av sig kläderna. Helt naken bortsett från medaljongen som han bar om halsen, steg han ner i bäcken. Vattnet var så kallt att det värkte i benen, men han stålsatte sig och började noggrant skölja av sig all svett och smuts. Speciellt noga var han med att tvätta ren skrubbsåren. När han var klar steg han huttrande upp på stranden. Han lade sig i det höga gräset för att torka och lekte lite förstrött med medaljongen. Solen värmde skönt och han lät sig långsamt glida in i ett lätt meditativt tillstånd. Ett stort inre lugn spred sig inom honom. Han var … medveten om och ändå inte medveten om … mark … växter … djur … och långt borta … sökande … Var det människor? … Icke människor? … Solens värme mot huden … insekters surr … fågel letande larver i björken bredvid honom … och långt borta … sökande … jagande … varelser som liknade människor, men som inte var människor … de jagade … honom! Med ett skräckslaget utrop 28


bröt han sig ur det tranceliknande tillståndet och satte sig upp med vilt bultande hjärta. Han satt en stund och försökte komma underfund med vad som skrämt honom, men då han inte kunde komma ihåg det, sköt han det hela ifrån sig. Här var allt så lugnt och fridfullt att han inte kunde finna någon anledning till oro. Nästan som en bekräftelse på detta, kom en gul fjäril fladdrande mellan träden och slog sig ner på en liten blå blomma strax bredvid honom. Den bredde ut sina vingar i det värmande solljuset, rullade ut sugsnabeln och trevade sökande i blommans mitt för att hitta ett ställe att sticka in den. En ljusreflex från medaljongen fick honom att istället fästa sin uppmärksamhet på denna. Nyfiken började han undersöka den. Medaljongen hängde i en tunn silverlänk, och bestod av en rund skiva av guld med en diameter på fem centimeter, vilande i en halvmåne av silver. På guldskivans framsida fanns bilden av en örn som reste sig upp ur flammande eldslågor med en slingrande orm i näbbet. Denna bild var innesluten i en uppåtriktad triangel vars bas utgjordes av en slingrande orm, den vänstra sidan av en blommande gren och den högra av ett brinnande svärd med uppåtriktad spets. På medaljongens baksida fanns ett mönster bestående av några böjda, korsande linjer. Efter att ha suttit ytterligare en stund i solen och torkat drog han på sig kläderna. Fast det fortfarande var många timmar kvar innan det blev mörkt, beslöt han sig för att ordna till en sovplats åt sig. Vattnet och badet hade visserligen haft en uppfriskande inverkan, men han var så trött och slut att han var tvungen att få sig lite sömn – att leta efter något ätbart orkade han inte, det fick vänta tills han hade vilat. Det tog en stund innan han fann en lämplig plats vid foten av en ek med stor, tät krona. Den såg ut att kunna ge honom ett ganska bra skydd ifall det skulle börja regna, för det hade 29


mulnat på alltmer. Han repade flera fång av det vassgräs som växte vid bäckstranden och redde av detta en mjuk liggplats. Så snart denna var klar lade han sig ner med en djup suck och drog manteln tätt omkring sig. På morgonen föll ett lätt duggregn. Mannen vaknade av att han frös och kände sig allmänt eländig. Han var mycket matt efter att inte ha ätit på flera dygn. När han reste sig snurrade allt runt och han var nära att falla. Med handen stödd mot ekens stam väntade han tills yrseln och illamåendet hade gått över, varpå han gick ut i regnet och ner till bäcken. Hur skall jag få tag på något att äta? undrade han. Han skulle inte klara sig länge till om han inte snart hittade något ätbart. Han började redan bli så matt att det snart kunde bli ett problem att orka leta efter föda. Växterna tycktes honom så välbekanta, men vilka gick att äta? Det är nog större risk att växter är giftiga än att djur är det…, tänkte han. Långsamt började han gå utmed bäcken. Här borde det gå att hitta något. En stor grågrön padda hoppade klumpigt undan hans fötter, snabbt böjde han sig ner och fångade den. …i värsta fall får jag väl äta vad som bjuds. Han såg med avsmak på djuret som kämpade för att komma ur hans grepp. Paddan såg knappast aptitlig ut, men kunde han inte få tag på något annat, så… Säkert måste det finnas fisk i bäcken…, tänkte han, och strök smeksamt med fingrarna över paddans vårtiga rygg. Försiktigt släppte han tillbaka det sprattlande djuret i gräset. … men hur i Karlirs namn, skall jag bära mig åt för att fånga den? Han började följa bäcken nedströms medan han kikade ner i det klara vattnet. Den största möjligheten att fånga en fisk 30


borde vara vid en fors eller ett vattenfall, tänkte han. Ett tag trodde han, att han skulle bli tvungen att överge alla tankar på fiske, eftersom bäcken envisades med att vilja dra sig åt väster, medan han kände att han själv måste fortsätta åt söder, men så började den gradvis vika av i en allt sydligare riktning. Att det fanns rikligt med fisk i bäcken kunde han se när han stirrade ner i vattnet, men det var fortfarande för djupt för att han skulle ha en möjlighet att utöva något fiske. För att fånga fisk med bara händerna behövde han grunt vatten. Till slut hittade han ett ställe där bäcken hade tvingats breda ut sig och bilda en grund, men strid fors. Han slog sig ner på en sten vid stranden, drog av sig stövlarna, kavlade upp byxbenen och steg försiktigt ut i de virvlande vattenmassorna. Något rött vid en stor sten borta vid den motsatta stranden fångade hans uppmärksamhet. Försiktigt balanserande på de hala stenarna på forsens botten tog han sig dit. Det visade sig vara ett stim rödryggade fiskar, en trettio centimeter långa, som simmade fram och tillbaka mellan det lugna vattnet bakom stenen och strömvirvlarna vid sidan av den. Tydligen utnyttjade de stenens skydd som utgångspunkt för sitt sökande efter den föda som följde med forsens vatten. Försiktigt närmade han sig fiskarna. När han kom fram tog de skydd i det djupa vattnet bakom stenen men kom strax utsimmande på nytt. Snart omgav de honom på alla sidor. Om jag nu bara kunde… Försiktigt, med bultande hjärta, böjde han sig ner och stack handen i vattnet. Snabbt högg han efter den närmaste fisken, men innan han hann få ett fast grepp om den for den iväg med ett slag av stjärten. I en blink försvann också de andra in bakom stenen, men till hans lättnad dröjde det inte länge förrän de kom ut på nytt. Snart omgav de hans fötter som om ingenting hade hänt. Ett par av dem försökte till och med se om hans 31


tår utgjorde något ätbart. Ett nytt försök och denna gång lyckades det, med en knyck på handen hivade han upp fisken bland buskarna på stranden. Flera försök misslyckades innan han fick nästa. Till slut hade han fått upp sju stycken, vilket fick räcka för tillfället. Han vadade tillbaka över forsen och hämtade sina stövlar. Med dem i handen återvände han och tog sig upp ur vattnet. Efter att ha gnuggat sina iskalla fötter varma, drog han på sig stövlarna och började leta efter sin fångst inne bland buskarna. Han hittade bara sex fiskar, den sjunde hade tydligen lyckats sprattla sig tillbaka ner i vattnet. Med hjälp av en pinne som han lyckades klyva, och nödtorftigt vässat mot en sten, sprättade han upp fiskarna och rensade dem. Det var inte tilltalande att äta fisken rå, så han beslöt sig för att försöka göra upp en eld. Efter mycket letande och testande hittade han ett par stenar som gav ifrån sig gnistor när han slog dem mot varandra. En stund senare hade han också hittat lite gräs, torr bark och lite snustorr märg från ett par torra grenar. Det tog ett tag men till slut hade han fått en liten låga att flamma upp. Därefter dröjde det inte länge förrän han hade en eld brinnande och kunde börja laga till sin fångst. Den första fisken fick han tvinga i sig tugga för tugga, då han blev illamående redan efter den första tuggan. Han hade varit utan mat så länge att han var tvungen att långsamt vänja magen vid födan. När han hade gjort ett uppehåll efter den första fisken, gick det lättare att få ner den andra och hans bristande aptit förvandlades till ren glupskhet. När han hade ätit upp alla fisken samlade han in mer bränsle till elden eftersom han ansåg att det bästa han kunde göra var att stanna kvar på platsen till nästa dag och samla krafter. Han tänkte också passa på att skölja upp kläderna och torka dem vid elden. Längre fram på dagen skulle han fånga fler fis32


kar och steka dessa så att han fick med sig lite som proviant när han gav sig av. Under natten drev de tunga regnmolnen bort, och det var till en underbart klar och frisk morgon han vaknade. Luften var mättad med den tidiga morgonens alla ljud och dofter. I den svaga vinden drog lätta dimslöjor fram som levande väsen över det fuktiga gräset. Solen hade börjat sila ner genom det täta lövverket i dalen, men det skulle dröja ytterligare några timmar innan den skulle ge någon värme. Han kände sig i betydligt bättre fysisk form än dagen innan, men känslan av att vara jagad hade kommit tillbaka. Snabbt gjorde han sig klar att återuppta sin vandring. Med fiskförrådet under vänster arm, inpackat i stora blad omvirade med vasstrån, och med de stenar som han använt som elddon nedstoppade i jackfickorna, tillsammans med tillräckligt med torrt bränsle för att kunna starta en eld, började han ta sig fram utmed bäckstranden på sin fortsatta färd mot söder. Snart blev han tvungen att lämna bäcken då denna vek av åt öster. Marken började stiga brant uppåt och det dröjde inte länge förrän han hade kommit ut ur dalen och in i en mörk granskog. Den moss- och barrtäckta marken gjorde det lätt att ta sig fram, men nu var han på nytt tvungen att hålla utkik efter sugfällor. När det började skymma hade han nått fram till foten av ett mindre berg. Här slog han sig ner för att äta och bereda sig ett nattläger. När han hade satt i sig ett par av de färdigstekta fiskarna, reste han sig upp för att samla in mer bränsle till elden. Då hörde han plötsligt snabba steg bakom sig. Förskräckt vred han på huvudet. I ögonvrån såg han något grått och lurvigt komma farande, sedan blev allt svart. 33


Kapitel 2

L

ångsamt gav mörkret vika. Något mjukt och vått vätte mannens ansikte och kallt vatten rann nerför halsen, in under kragen. Gradvis framträdde en vattenyta framför hans ögon. En jättelik, kraftigt hårbevuxen arm, och en hand med kloliknande naglar, nästan dubbelt så stor som en vanlig manshand, kom in i synfältet. Handen höll en stor trasa, splittrade vattenytan och färgade vattnet rött. Med en lätt undran såg mannen handen komma upp ur vattnet, krama ur trasan och försvinna ur blickfältet. I nästa ögonblick var det mjuka, kalla och våta tillbaka i hans ansikte. Gradvis vidgades synfältet. Han såg att vattnet fanns i ett ämbar på golvet framför honom. Själv stod han på knä stödd av en stark arm om midjan, medan någon tvättade blod ur hans ansikte. Det dunkade av smärta över höger öra som kändes svullet. Han kunde nu se att han befann sig i ett rum, där det valvformade taket och de delvis pälsbehängda väggarna bestod av jämnt huggen sten i ett enda stycke, som om rummet hade huggits ut ur själva berget. Mitt på golvet stod ett grovt tillyxat bord, på vilket det brann ett par armtjocka talgljus i kandelabrar av vackert bearbetad sten. De lätt fladdrande lågorna fick allt i rummet att kasta långa mörka skuggor. Runt bordet stod fyra stolar tillverkade av granslanor sammanbundna med smala skinnremsor. På en låg säng bredvid honom låg björn- och vargskinn utbredda. 34


Mannen kämpade sig upp på fötter. En plötslig smärta skar som en flammande kniv genom huvudet och allt virvlade runt för hans ögon. Hade han inte stötts av armen om midjan hade han fallit. Han fördes fram till sängen och lades varsamt ner. Det sista han var medveten om innan mörkret på nytt slöt sig om honom, var att stövlarna drogs av hans fötter. Han vaknade av ett lätt slammer och doften av mat. När han slog upp ögonen fick han se sin okände hjälpare stå vid bordet med ryggen vänd mot honom. Det var en mer än två meter lång och mycket kraftigt byggd varelse. Genom det långa askgrå håret stack ett par spetsiga öron fram. Varelsen var klädd i grå vadmalsbyxor och en ärmlös jacka av vargskinn som hölls samman om midjan med ett brett läderbälte. Om fötterna hade han breda skinnremsor, fastbundna om benen med korslagda läderremmar. Varelsen måste ha känt på sig att han var iakttagen, för han vred på huvudet och kastade en blick på den sängliggande. Ansiktet var grovt och knöligt med ett par ljusa genomträngande ögon av obestämd färg. När den fula varelsen såg att mannen var vaken, drogs de kraftiga läpparna till ett brett grin som fick ett par vassa huggtänder att skymta fram. Den långa och lätt böjda näsan fick ett nästan snabelliknande utseende. Varelsen tog ett par steg mot sängen och slog sin knutna högernäve mot vänster axel med ett tydligt dunkande. ”Välkommen åter från mörkret!” Rösten lät som ljudet av rullande sten. ”Mitt namn är Borulf Vargkrossaren. Var hälsad som en vän och högt ärad gäst.” Varelsen såg uppfordrande på den sängliggande, som fick en stark känsla av att det var viktigt hur han besvarade hälsningen. Och plötsligt visste han – hos det stolta folk som denna varelse tillhörde var hälsningsritualen så betydelsefull att det 35


kunde tas som en grov förolämpning om han inte besvarade den på rätt sätt. En iskyla spred sig inom honom när han insåg att det kunde innebära en ögonblicklig död. Ett kort ögonblick undrade han hur han kunde känna till detta, men så sköt han tanken ifrån sig och svarade med ett matt leende: ”Med tacksamhet accepterar jag alltid vänskap och gästfrihet där jag finner den!” Hans nästa ord var de avgörande. Inget namn hade han att ge varelsen, och att uppge ett falskt namn var detsamma som att skriva under sin dödsdom. Dessa varelser hade rykte om sig att kunna lukta sig till en lögn på mils avstånd. Det fanns bara en sak att göra – han måste ge sig själv ett namn som var en beskrivning av honom själv. ”Mitt dopnamn kan jag inte ge dig då jag har förlorat det i glömskans mörker, men du kan kalla mig…” Han tystnade, plötsligt kall ända in i märgen. Det var omöjligt för honom att ge ett beskrivande namn åt sig själv, när han inte kom ihåg någonting om sig själv. Han skall inte få slå ihjäl mig liggande! Han började resa sig upp ur sängen, men varelsen var framme hos honom i ett par långa kliv, och pressade honom milt men bestämt tillbaka. ”Det är för tidigt för dig att stiga upp än. Du har fått ett otäckt slag och behöver vila någon dag till.” ”Någon dag? Hur länge har jag legat här?” ”Två dagar har du varit under mitt beskydd”, svarade varelsen och vände tillbaka till bordet. ”Du har varit svårt sjuk.” Han tog en skål från bordet och kom tillbaka till sängen. ”Här!” Han räckte skålen och en träslev till mannen. ”Lite soppa kommer att göra dig gott och få dina krafter att återvända. Jag har gjort den på harkött och rötter från korbusken.” Mannen tog tacksamt emot skålen. Det luktar åtminstone gott, tänkte han och smakade försiktigt på soppan. Rotbitarna var något trådiga men smakade inte illa, även om de var i sö36


taste laget. Först nu märkte han hur fruktansvärt hungrig han var. Vargkrossaren satte sig vid bordet och drog till sig en annan skål. De åt båda under tystnad. Så fort mannen hade slevat i sig skålens innehåll var Borulf framme och öste upp en ny åt honom. När de hade ätit färdigt, frågade mannen: ”Vad var det som hände…” han fingrade försiktigt på den smärtande bulan över örat ”…och hur kommer det sig att jag är här?” ”Du blev överfallen av ett halvt dussin krigare från bergsfolket”. Vargkrossaren reste sig från bordet, tog en stol och satte sig vid sängen. ”Vid Uri … det är inte nog med att du dimper ner här i skogen, utan du gör det tillsammans med en skock globeriner. Och att få se stentuggarna så här långt inne i skogen…” Han skakade förundrat på huvudet. ”Något mycket viktigt måste ha fått dem att lämna tryggheten i berget och komma hit.” Han skrattade till, lätt hånfullt. ”Kanske har de hittat något som skyddar dem från trädandarnas hämnd?” När han såg mannens frågande blick fortsatte han förklarande: ”Bergsfolket är livrädda för trädens andar. Min bror, som är en av de få orner som har haft kontakt med dem, säger att globerinernas förfäder en gång för mycket länge sedan väckte upp skogsgudens vrede så till den milda grad, att guden lät trädandarna fördriva dem från markens yta, långt in i bergens innandömen. Globerinernas rädsla för trädandarna är så stor att bara en och annan av deras modigaste handelsmän vågar sig ner från bergen.” Ornern drog lätt i sin näsa och fortsatte fundersamt: ”Det finns visserligen en del orner som tror att det finns trädandar, men finns det några så är de då inte här… Och någon skogsgud har jag inte heller träffat på, även om det finns en och annan 37


enfaldig orn som hävdar sig har sett honom.” Han blängde plötsligt till på mannen. ”Vid Uris grönklädda fotknölar… Kan man tänka sig något otrevligare än att ha vidskepliga globeriner och blodtörstiga människor rännande här i skogarna? Skall jag nu ha er springande i mina marker för jämnan?” Borulf stack handen i en av byxfickorna, rotade omkring, och fick fram ett par stora nötter. Han str��ckte fram en nöt till mannen, när denne tyst skakade på huvudet stack han först den ena och sedan den andra i munnen, och knäckte dem mellan sin kraftiga tänder. Medan han pillade fram innehållet ur skalen med en kloformad nagel, fortsatte han: ”Det var när jag skulle ut och gillra mina fällor som jag fick syn på dig. Du hade slagit läger framför ingången till min bostad. Då jag inte var säker på att du var ensam, drog jag mig tillbaka. Jag stod och iakttog dig en stund medan jag försökte komma underfund med vad som kunde ha fört en människa till dessa trakter – dessutom ensam och obeväpnad.” Han stoppade nötterna i munnen och malde sönder dem med så tydligt välbehag att mannen ångrade att han hade tackat nej. ”Det var fascinerande”, fortsatte ornern, ”att se dig sitta där livslevande och äta fisk, eller vad det nu var du glufsade i dig”, han gav mannen en hotfull blick, ”för ditt folk brukar inte få behålla livet länge i dessa trakter.” Han skakade på huvudet med ett lätt förundrat uttryck i ansiktet. ”Tar inte sugfällorna er så brukar artarerna göra det.” Vargkrossarens röst blev med ens lika hård som klipprummets väggar ”…eller vi orner!” Han stirrade anklagande på sin gäst. ”Ditt släkte är ett av de grymmaste och blodtörstigaste som finns, värre än artarerna. Ni tycks finna glädje i att döda oss orner så fort ni får tillfälle. Stöter en orn på en människa i dessa trakter slår han ihjäl henne på fläcken!” Hans blick blev genomträngande som om han för38


sökte se in i mannens innersta. ”Gudarna måste ha styrt dina steg till min tröskel, för hade du påträffats av någon annan av mitt folk hade din skalle blivit tillplattad som ett mosat ägg. Till skillnad från andra orner så har jag umgåtts en del med ditt folk, och har en del vänner bland er människor. ”Medan jag stod och grubblade på om jag skulle slå in skallen på dig eller erbjuda dig att bli min gäst, dök sex krigare från bergsfolket upp. Varken du eller jag hade någon möjlighet att upptäcka dem förrän det var för sent, för de höll sig väl dolda bland klippblocken. Eftersom jag stod gömd i klyftan in till min bostad kunde de i sin tur inte se mig. En av dem drämde en klubba i skallen på dig.” Ornern klämde lätt på näsan som om han kände efter hur fast den var. Ett svagt leende började leka på hans läppar. ”När de började bära bort dig emellan sig beslöt jag mig för att du nog trots allt kunde betraktas som min gäst…” Leendet stelnade till ett grymt grin som fick kalla kårar att kila nerför ryggen på mannen. Denne tyckte sig skymta döden i ornerns plötsligt iskalla blick. ”…och ingen stentuggare skall röva bort mina gäster – åtminstone inte utanför min dörr! Jag krossade skallen på en av dem och kortade av armen på en annan.” Ornern skrockade till vid minnet. ”De andra blev så chockade att de inte kom sig för att göra något förrän jag hade hivat dig över axeln och skuttat iväg som en skrämd hare mellan träden. Sedan var det bara att kånka in dig hit.” Mannen såg på den stora varelsen. Denne hade en humor som tilltalade honom. Inte ett ögonblick trodde han att ornern hade ”skuttat iväg som en hare”. Borulf blickade tillbaka med en överraskande vänlig blick. Det var svårt att tro att det var samma person som ögonblicket innan. Under den vänligt varma och trygga ytan fanns en dödligt farlig individ, som utan att tveka skulle kunna slita hjärtat ur kroppen på sin fiende. 39


Mannens tankar gick till globerinerna. Varför tog de mig till fånga? undrade han. Varför dödade de mig inte? Han rös vid tanken på vad som kunde ha hänt om inte ornern hade räddat honom. Trots att han inte kände till något om globerinerna, väckte tanken på att hamna i deras händer en sådan fasa inom honom att han inte förmådda tänka tanken till slut. Lovad vare Karlir, att ornern ingrep! tänkte han med en så plötsligt översvallande känsla av lättnad och tacksamhet att han var på vippen att brista i gråt. Må Karlir belöna honom för detta! ”Du räddade mitt liv”, sade han med grumlig röst. ”Jag…” ”Ingen orsak!” Borulf viftade avvärjande med sin stora hand. Ett glatt grin spred sig över det grova ansiktet. ”Nöjet var mitt! Jag har inte haft så roligt på länge.” Så blev han åter allvarlig. ”Vad har du gjort bergsfolket?” ”Inget vad jag vet”, suckade mannen tungt. ”Det ser ut som om de mycket gärna vill ha tag i dig. Medan du vilade i den lilla dödens armar, försökte jag ta reda på vad de hade för sig här i skogen. Jag spårade dem mer än en mil tillbaka. Det visade sig att dina och deras spår sammanföll. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att de hade följt efter dig.” Men varför i Karlirs namn, skulle de jaga mig? tänkte mannen. Så gott som hela tiden hade han haft en stark känsla av att vara förföljd, så på något vis måste han omedvetet ha känt till – eller kommit ihåg – att bergsfolket jagade honom. På samma sätt som han uppenbarligen kände till ornernas seder. Men var det verkligen dessa globeriner han var på flykt ifrån? Och så var det den här känslan av brådska, att det var något som han måste göra, något som han måste uträtta… Mannen satt tyst en lång stund och försökte få ordning på 40


sina tankar. Huvudet värkte och det bultade i bulan. Han kände sig som om han var två helt olika personer: ett nyfött litet barn, skrämt, osäkert och sårbart, som inte visste något om någonting, och en vis gammal man, lugn, trygg och säker, som visste det mesta om det mesta. En stark förtvivlan fick plötsligt grepp om honom, och han fick en nästan överväldigande lust att slå händerna för ansiktet och gråta. Han blev medveten om att ornern satt och iakttog honom, och kände ett plötsligt behov av att få ge utlopp för sina tankar, sin rädsla och sin förtvivlan – att få lätta på sin inre spänning – men något fick honom att hålla sig tillbaka. Borulf reste sig och försvann ut genom en öppning som mannen inte hade lagt märke till tidigare. Efter ett kort ögonblick var han tillbaka med stav i handen. ”Vet du vad detta är för något?” Han räckte staven till sin gäst, som nyfiket tog emot den. Staven, som var trettio centimeter lång, var av gul metall med mycket små men oerhört detaljerade bilder ingraverade på hela ytan. Bilderna föreföll honom skrämmande bekanta, och ju mer han betraktade dem ju obehagligare blev han till mods. Händerna började ofrivilligt skaka och han fick svårt att andas, svetten trängde fram på pannan. Med en kraftansträngning lyckades han hålla den växande paniken borta. ”Ta bort den!” viskade han hest och räckte tillbaka staven. Ornerns blick var genomträngande. Med skakig röst fortsatte mannen, nästan oförmögen att ta blicken ifrån staven i Borulfs händer: ”…men … var rädd om den … för … för … för det är … den är…” Under en kort stund hade han tyckt sig veta vad det var för stav, men nu var den vetskapen som bortblåst. Borulf såg fundersamt på sin gäst. Ett kort ögonblick såg det ut som om han tänkte påpeka något, men det enda han sade 41


var: ”Det är nog bäst att du försöker vila och få lite mer sömn. Vi kan titta närmare på den i morgon när du har blivit starkare.” Tacksamt sjönk mannen tillbaka i bädden. Han kände sig känslomässigt utmattad. Han drog björnskinnet över sig och slöt ögonen. Han vaknade till ljudet av dämpade röster. Språket var främmande men verkade så bekant att han nästan tyckte sig kunna förstå vad som sades. Han slog upp ögonen. Det var ljust i rummet och han var ensam. Rösterna tystnade och efter en stund kom Borulf in i rummet. Han ställde ifrån sig en dubbelyxa i ett av hörnen. Det fanns spår av färskt blod på det slarvigt avtorkade yxbladet. Borulf log när han såg att hans gäst var vaken. Han är så ful, att han nästan är vacker, tänkte mannen. ”Välkommen tillbaka från sömnens rike!” hälsade ornern bullrande och kom fram till sängen. ”Jag har fått veta något som kanske kan intressera dig.” Han drog eftertänksamt i näsan. ”Jag undrar om inte…” ”…din näsa är tillräckligt lång?” Den ljusa, retsamt skrattande stämman fick ornern att häftigt snurrade runt. In i rummet kom en liten, knappt en meter lång, rödhårig figur, klädd helt i grönt. Det lilla runda, fräkniga ansiktet var ett enda stort retsamt grin. På var sin sida om den lilla uppnäsan glittrade ett okynnigt grönt öga. ”Hur kom du in?” krävde Borulf ilsket att få veta. ”Jag har ju hängt upp rosenröta för att hålla dig borta!” ”Käre Borulf!” fnittrade den lilla varelsen och drog retsamt i näsan så som Borulf hade gjort med sin. ”Hi, hi, hi! Korkad är du, men hur kan du vara så korkad? Rosenröta? Hi, hi, hi! Hur enfaldig får en orn vara? Det vill till mer än lite rosenröta för att stoppa en grost! Hi, hi, hiii…” Han räckte retsamt ut tungan åt ornern som med ett ra42


sande vrål kastade sig fram för att hugga tag i honom, men just som Borulfs stora nävar slöt sig om den lilla varelsen, försvann denne. Strax var han tillbaka, men nu längre in i rummet, skrattande så våldsamt att han vek sig dubbel. Borulf knöt händerna i vanmäktigt raseri. Han slog sig för pannan och skrek med en röst som fick det att slå lock för öronen på mannen: ”Jag står snart inte ut!” och störtade ut ur rummet. Grostern kom och ställde sig ett par meter ifrån mannen, som fascinerad hade följt uppträdet. Med händerna i sidan och med ett illmarigt uttryck i de gröna ögonen skärskådade grostern honom. ”Såå!” sade han skrattande. ”Såå … det är så du ser ut? Det var inte mycket att föra oväsen för.” I nästa ögonblick var han försvunnen. Borulf valde det ögonblicket att komma tillbaka in i rummet. Han såg sig omkring och sade med stor lättnad: ”Han är borta? Skönt! Hoppas att han aldrig mer kommer tillbaka, men det är naturligtvis att hoppas på för mycket.” ”Vad var det för en … eller skall jag kanske säga – för något?” undrade hans gäst. Borulf slog ut med händerna i en uppgiven gest. ”Det var en av de förbannade grosterna! De tränger sig in, och snokar och lägger sig i, och hittar på allt slags djävulstyg. Ett nyfiknare och retsammare släkte får man leta efter!” ”Grosterna?” ”Ja. De dyker upp här och där. Ingen vet egentligen var de hör hemma … förresten vet man ingenting om dem.” Ilsket morrande fortsatte han: ”Just denne grost – må han för evigt vara förbannad i Zitas sjunde helvete – dyker upp då och då här i trakten … ingen vet varifrån. Han håller på att driva mig till vansinne! Flera gånger har jag försökt att lägga nävarna på ho43


nom trots att jag vet att det är lönlöst – det aset försvinner ju bara! Ändå kan jag inte låta bli att hoppas att jag en dag skall lyckas. Då skall det bli mig ett sant nöje att få dra ut hans hals och knyta den om midjan på honom!” Borulfs ansikte lyste av grym tillfredsställelse vid blotta tanken. Han satte sig tungt på en stol och fortsatte med en djup suck: ”Men som sagt, den glädjen lär jag väl aldrig få uppleva. Jag fick tipset av en av våra kloka äldre att hänga upp påsar med rosenröta i rummen, för rosenröta lär hindra groster från att tränga in i våra bostäder. Men det tycks snarare ha motsatt effekt – den sista veckan har aset varit här flera gånger om dagen!” Mannen såg nu att det på ett par ställen i rummet hängde små skinnpåsar på väggarna. Borulf reste sig, slet ilsket ner påsarna, och kastade dem i en hög på bordet. Trots upprördheten undgick det inte ornerns skarpa ögon att något tycktes ha hänt med hans gäst. Det magra, kantiga ansiktet hade blivit mer avslappnat, och de smala läpparna hade fått något mjukt roat över sig. I de grå ögonen lyste en glöd som inte hade funnits där tidigare. Det var som om grostens uppdykande hade fått något att vakna till liv i hans gäst. ”Jag skall göra i ordning litet frukost åt oss.” Lätt förbryllad lämnade Borulf rummet. Mannen satte sig på sängkanten och drog på sig stövlarna. Han kände sig i betydligt bättre form än dagen innan. Det bultade fortfarande i bulan och örat var ömt, men det kunde han leva med. Så snart han hade fått i sig litet frukost skulle han ge sig iväg. Han kom ut i en kort gång som förde honom till ett kokrum av ungefär samma storlek som det rum han lämnat. Här brann det en stockeld mitt på golvet och över denna hängde en järngryta i en kraftig kedja från stentaket. Kedjan var fastsatt i 44


en järnstång som gick tvärs över en uthuggen rökgång. Medan ornern lagade till maten, någon form av gröt, plockade mannen fram skålar och slevar som han hittade i ett grovt tillyxat skåp vid den ena väggen. När gröten var klar hällde Borulf upp denna i en stor skål som han tog med sig tillbaka till rummet. De åt gröten under tystnad. Borulf berättade att den var gjord på gryn från en växt som han kallade borot, och som var allmänt förekommande i trakten. Mannen tyckte att den smakade vedervärdigt men tvingade ändå i sig den. När de hade ätit färdigt försvann ornern för att strax komma tillbaka med två små lerkrus med éle, en dryck som han berättade var gjord på jäst honung och frön från éle-busken. Drycken hade en mustig och något bitter smak. Den var det vanligaste berusningsmedlet hos ornerna, fick mannen veta. Plötsligt hördes ett skratt och grostern stod på nytt i rummet. Så fort mannen fick se denne greps han av lugn säkerhet och en impuls fick honom att säga, innan varken ornern eller grostern hann reagera: ”Lämna mig ej, rödhårige vän! Ditt namn jag söker, det sanna och rätta – det dig Karlir har givit, att vårda och skydda.” Orden lät som en besvärjelse. De fick också en förbluffande effekt. All munterhet försvann ur grosterns ansikte, som förvreds till en skön blandning av raseri och förtvivlan. ”Nej! Nej! Neeej!” skrek han högröd i ansiktet och hoppade upp och ner av ilska. ”Nej! Neej! Varför skall allt behöva hända meej?!” Han kastade sig raklång på golvet, sparkade med benen och bankade och slog med sina knutna händer i den hårda stenen medan han skrek och svor av ursinne. ”Låt mig gå!” skrek han. ”Jag skall aldrig besvära er mer! 45


Låt mig gååå!” Mannen och ornern stirrade helt fascinerade på honom. Plötsligt for grostern upp på fötter, satte händerna i sidorna, närmade sig hotfullt mannen och spände blicken i honom. ”Varför gör du mig detta?” skrek han rasande. I ögonvrån såg mannen hur ornern spände sig färdig till språng. Grostern höjde sina små händer som för att uttala en besvärjelse. ”Hur vågar du?” sade han med en överraskande lugn stämma, full av dödligt hot. ”Är du inte rädd att jag skall förvandla dig till en stor äcklig padda?” Mannen skrattade mjukt och såg lugnt tillbaka. ”Den makten har du inte min vän. Mycket kan du, men inga sådana trollkonster.” Han log roat. ”Ge mig ditt namn och du blir min bundsförvant, är det inte så? Vill du inte bli vän med mig?” ”Vem vill vara vän med en idiot till människa?!” fräste den lille. ”Akta dig ditt kryp!” vrålade Borulf som for upp från stolen med sådan fart att denna dansade iväg över golvet. ”Jag skall lära dig att vara oförskämd mot mina gäster!” Han högg tag i kragen på den lille, lyfte upp honom i luften och höjde sin väldiga knytnäve. ”Sätt ner honom!” Mannens röst skar som en pisksnärt genom rummet. Till hans förvåning lydde ornern, som släppte – med ett uttryck av största avsmak – grostern så att denne föll i golvet. Den lille reste sig upp och borstade med en förnärmad min av sina kläder. Mannen såg leende på den lilla varelsen. En stark värme för denne, liksom för ornern, växte sig stark inom honom. Det kändes som om något djupt inom honom höll på att vakna till liv, likt ett frö som börjat gro. ”Du behöver inte ge mig ditt namn”, sade han mjukt, ”men ett skall du veta; när du en dag ger mig ditt namn av egen 46


fri vilja, kommer jag att ta emot det med glädje i mitt hjärta. Gå i frid min vän, och må gudarna styra dina steg!” Borulf såg på mannen som om han inte trodde sina öron, men grosterns ögon glittrade till av plötslig munterhet. Ett stort grin spred sig över det lilla runda ansiktet, i nästa ögonblick var grostern försvunnen. Mannen var förvånad över sig själv, över att ha funnit de rätta orden. Var det hans oåtkomliga minnen som gav honom denna starka känsla av att groster och orner var något mycket välbekant? Det fanns helt klart en kunskap inom honom, klar att användas när han väl behövde den. ”Varför lät du honom gå?” frågade Borulf missnöjt. ”Varför tvingade du honom inte att säga dig namnet?” Mannen såg vänligt på den indignerade ornern. ”En vänskap given av hjärtat, är en vänskap som ger båda styrka. En påtvingad vänskap, är ingen vänskap utan ett tyranni!” Med en suck fortsatte han: ”Jag fattade tycke för den lille…” Borulf fnyste till vilket fick mannen att dra på munnen. ”…varför skulle jag då plåga honom genom att förvandla honom till en slav? Det hade jag gjort om jag hade tvingat ur honom namnet. Dessa varelser lever efter andra lagar än vi. Om de tvingas ge oss sina rätta namn, blir de för alltid tvingade att vara våra bundsförvanter och utföra allt vi säger till dem, oavsett om de vill det eller inte. Först när man ger dem deras namn tillbaka kan de åter bli fria att leva sina egna liv.” Mannen tystnade, förvånad över vad han sagt. Det var egendomligt och skrämmande att först inte veta ett dyft, och sedan plötsligt ha en massa kunskap vällande upp inom sig. Vad har hänt med mig? undrade han. Varför kan jag inte komma ihåg något om mig själv? Plötsligt var den lille grostern tillbaka. ”Vill ni vet'at?” frågade han, med ett förväntansfullt leen47


de. ”Nej! Försvinn!” Borulf slog ilsket ut med sin stora hand som om han försökte vifta bort en irriterande fluga. ”Vi har fått nog av dig!” Borulfs ilska förvandlade den lilles ansikte till ett enda stort flin. Grostern ställde sig med händerna i byxfickorna och såg på mannen. ”Stenätarna letar fortfarande”, sade han, och fnittrade som åt ett hemligt skämt. Mannen fick ett starkt intryck av att grostern var fullt sysselsatt med att roa sig på bergsfolkets bekostnad. Varför får det mig att tycka synd om dem? undrade han förvånat. ”Bäst att du stannar här!” fortsatte grostern. ”Jag säger till när du kan fortsätta.” I nästa ögonblick var han försvunnen. Lika snabbt var han tillbaka. ”Goll, är mitt namn!” ropade han glatt och försvann. Ornern och hans gäst satt tysta med sina krus en lång stund efter att grostern hade försvunnit; ornern med ett förvirrat uttryck i sitt fula ansikte, mannen med ett leende på sina läppar. Efter en stund bröt mannen tystnaden. ”Innan Goll dök upp sade du att du visste något som skulle kunna intressera mig?” ”Ja!” Ornern vaknade till liv. ”Medan du sov tog jag kontakt med min bror, Zarck Vargtand. Vi tog oss en spaningsrunda i omgivningarna. Det visade sig att det dräller av globeriner här i skogen, och det märkligaste av allt är att det är ziteriter som leder dem!” Han tog en stor klunk éle och fortsatte: ”Zarck brukar göra affärer med de globeriner som då och då vågar sig ut ur bergshålorna för att bedriva handel, så han kan lite av deras språk. Vi kunde inte komma tillräckligt nära globerinerna för att höra vad de sade, men vi lyckades ta en av dem tillfånga.” Borulfs ansikte lyste av bister tillfredsställelse när han 48


fortsatte: ”Med lite vänlig övertalning fick vi ur honom att ziteriternas ondskefulle härskare, Zalar, har fått globerinernas kung Belor, att sända ut krigare för att ta tillfånga en människa som på inga villkor fick komma undan. Av vilken anledning visste inte vår fånge, men han trodde att den de jagade hade fått veta något som inte fick komma till människornas kännedom.” Han såg eftertänksamt på mannen och drog lätt i näsan. ”Han trodde att skuggmännen, ziteriterna, leder jakten därför att de har magiska krafter, något som globerinerna saknar. De har nämligen – globerinerna alltså – fått order om att kalla på ziteriterna så snart de stöter på mannen, och inte själva försöka ta honom tillfånga. Anledningen till att ziteriterna behöver globerinernas hjälp, tycks vara att ziteriterna inte själva kan spåra honom, vilket jag tycker är mycket märkligt. Efter vad jag har hört våra gamla berätta, så lär ziteriterna ha en rent magisk förmåga att finna de offer de är ute efter.” Han skakade lätt bedrövad på huvudet. ”Tyvärr kunde vi inte få ur globerinen något mer. Jag sade gång på gång till Zarck att han var för hård i nyporna, men han ville inte lyssna på det örat. Det var hans fel att globerinens huvud sprack, annars hade vi kanske kunnat få veta lite mer.” ”Man varför förföljer de mig?” undrade mannen förbryllad. Så slogs han av en tanke. ”De måste ha tagit mig för någon annan!” Men på något sätt så trodde han inte riktigt det. Kan det vara så att jag har fått ett uppdrag att utföra, fast jag inte längre minns det? tänkte han. Det skulle kunna förklara den känsla jag har av att det är något mycket viktigt och brådskande som jag måste uträtta. Som om jag måste varna någon för en stor fara. Frustrerad slog han handflatan i bordet så att éle-krusen hoppade. ”Om jag bara kunde få tillbaka mitt minne!” Tomt stirrande ner i éle-kruset mellan sina händer började 49


han berätta för Borulf hur han hade vaknat uppe i bergen utan minne. ”Det är hemskt att inte veta vem man är – att inte ens komma ihåg vad man heter”, avslutade han sin berättelse och gnuggade trött tinningarna. Huvudvärken var på väg tillbaka. När han lyfte blicken från kruset fick han se ornern stirra skräckslaget på honom. Och plötsligt visste mannen, att detta att inte kunna minnas sitt eget namn, var något oerhört för en orn. Det var som att egentligen inte vara någon, eller något – att inte ha en identitet! Och den som inte har någon identitet, har inte heller någon verklig existens. Och han visste att en orn hade minst tre namn: ett dopnamn som denne fick vid en speciell namngivningsceremoni ett år efter sin födelse, ett eller flera beskrivande namn, varav barnet fick det första under den initiationsrit som förde honom eller henne in i vuxenvärlden, och ett sant namn eller som det också kallades, det verkliga namnet, som barnet fick strax efter födelsen. Borulfs dopnamn var just Borulf, medan Vargkrossaren, inte som hos människorna var ett släktnamn, utan ett beskrivande namn. Ett beskrivande namn var ett namn som beskrev en egenskap hos bäraren, eller något som denne hade uträttat. Vargkrossaren antydde att Borulf någon gång hade dödat en varg under sådana förhållande att det ansågs som något speciellt anmärkningsvärt. Det egendomliga var att Vargkrossaren inte var ornska, utan på mannens eget språk – eller hade Borulf översatt det ornska namnet för honom? Borulfs verkliga namn, var ett namn som han hade fått bara några timmar efter födelsen av en speciell namngivare, utsedd av hans föräldrar. Detta hade skett under en ceremoni där namngivaren gick in i en gudomlig trance, och i barnets öra viskade det namn guden gav honom genom gudomlig inspiration. När namngivaren kom ut ur sin trance hade han inget min50


ne av det namn han hade givit barnet, medan barnet egendomligt nog kom ihåg det, trots sin späda ålder. Det verkliga namnet var med andra ord det namn guden, Uri, livets gud, hade givit barnet, därför var det både ett heligt och ett magiskt namn, som måste vaktas väl så att ingen annan fick vetskap om det. All denna kunskap for igenom mannens huvud med en klarhet och skärpa som om han alltid hade känt till den. Nästan som om han själv hade varit en orn, eller hade levt en mycket lång tid hos dem. Det var omskakande! Han tog sig snabbt samman och sade: ”Borulf, att jag inte minns mitt namn, innebär inte att jag inte har något! Jag har ett namn! Det är bara dolt för mig på samma sätt som ditt dopnamn var okänt för mig tills du sade det till mig.” Borulf släppte ut luften i en utdragen suck. ”Vid Uri, jag fick för mig att du var en av De Namnlösa! När du inte gav mig ditt namn – när jag gav dig mitt – trodde jag att det berodde på det kraftiga slag som du fått. Vid sådana händelser kan man ju tillfälligt tappa bort ett och annat. Är du helt säker på att du inte är en av De Namnlösa?” Det sista lät mer som en bön, än en fråga. ”Jag är helt säker på att jag har ett namn även om jag just nu inte kan komma ihåg det”, lugnade mannen honom. Så fick han en idé. ”Kanske du skulle vilja ge mig ett?” Han visste att för Borulf var detta en stor ära. Att få namnge någon var för ornerna detsamma som att ge denne en identitet. Ett namn påverkar alltid den som bär namnet, påverkar dennes känsla av identitet och hans bild av sig själv utan att han är medveten om det. Bara den som har lärt känna sitt innersta väsen är fri från namnens magi. För en sådan spelar namn inte längre någon roll – en sådan person är i sanning både namnlös och ägare av samtliga namn! Och mannen visste att det egentligen inte spelade någon roll vilket namn Borulf gav 51


honom. Det som var viktigt var dess betydelse för ornern. Borulf satt tyst en lång stund. Till slut sträckte han på sig och sade med en stämma som darrade av rörelse: ”Det är en stor ära du gör mig! Jag skall kalla dig Virlor, som på mitt språk betyder Den utan namn. Det är möjligt att du har ett namn som du har glömt, men du kan också tillhöra De Namnlösa fast du inte minns det.” Mannen förstod att Borulf genom att ge honom namnet Virlor hade gjort honom ofarlig ifall han trots allt skulle visa sig vara en av De Namnlösa. Det blev på ett intressant sätt både ett beskrivande namn, och ett omskrivande namn. Ett omskrivande namn var ett namn man använde när man inte ville väcka det farligas uppmärksamhet genom att nämna det vid dess vanliga namn. Som när man säger, hon, den ondskefulla, istället för Zita. ”Det är ett bra val av namn, min vän!” sade han mjukt. ”Ett passande val!” Han höjde sitt éle-krus. ”Låt oss skåla för mitt nya namn!” När de hade skålat satte Virlor ner éle-kruset. ”Vad är De Namnlösa för några?” frågade han. ”Jag vet inte riktigt”, svarade ornern, ”men det sägs att de är sådana som har avsvurit sig alla namn och därmed sin jordiska existens. De lär vara döda, men ändå vid liv!” ”Levande döda?” Borulf nickade. Han förde éle-kruset till läpparna och drack ett par djupa klunkar. Virlor kunde se att ornern tyckte det var obehagligt att tala om De Namnlösa. ”Det berättas mycket underliga ting om dem, och det är svårt att säga hur mycket som är sant och hur mycket som är hopdiktat. En del påstår att de dricker de levandes blod, och därigenom kan uppträda och se ut som de levande. Andra säger att detta inte är sant, utan att de är varelser som du och jag, men 52


att de äger magiska krafter och en stor kunskap om allt som existerar. De kan döda med sina ögon, väcka upp döda, få berg att spruta eld och mycket annat. De rövar bort små barn som de offrar till dödsguden, Orgul… Det är vad jag har hört många säga, men jag vet inte vad som är sant. ”Alfir, en av människornas största trollkarlar och en mycket vis människa, har berättat för mig att han har träffat en del av De Namnlösa. Han påstod att De Namnlösa är hanar och honor från många olika raser och folk – även från oss orner – som söker en mystisk kunskap som lär finnas inom oss alla, och därför har dragit sig undan till ödsliga platser.” En kännedom om De Namnlösa hade växt fram inom Virlor medan ornern talade. ”Jag tror denne, Alfir, talar sant”, sade han, och fortsatte tankfullt för sig själv: ”Om jag är en av De Namnlösa då vet jag att han talar sant, och om jag inte tillhör De Namnlösa, så säger mig ändå mina känslor att han talar sant. De Namnlösa är personer som besitter en kunskap långt utöver den vanliga människor har, men de är varken bättre eller sämre än någon annan.” Han sköt alla tankar på De Namnlösa ifrån sig och fortsatte: ”Eftersom mitt minne har slukats av glömskans mörker, har allt som tidigare kan ha varit känt för mig försvunnit, därför är globeriner och ziteriter något helt okänt för mig. När jag hade tagit mig nerför berget, upptäckte jag öppningen in till vad som skulle kunna vara en stor grotta – är det bergsfolket, globerinerna, som har skapat den?” ”Ja, det är en av portarna in till en av deras underjordiska städer. Den har funnits där så länge jag kan minnas, men tycks aldrig användas. Jag har i varje fall aldrig sett någon gå ut eller in genom den. Å andra sidan är det inte så ofta som jag jagar i det området. Men det är troligt att de krigare som anföll dig kom genom den öppningen, även om det också finns en i när53


heten av Gapet.” ”Vad är ziteriterna för slags zalariter?” Ordet zalariter formade sig ofrivilligt på Virlors läppar som en sammanfattande benämning på alla de varelser som befann sig i Zalars sold. Ordet kändes vant i hans mun, men laddat med en ondskefull fasa. Under ett kort ögonblick tyckte han sig känna hur ett stort mörker, fyllt av intensivt hat, sträckte ut sina sökande tentakler efter honom. Han rös ofrivilligt till. ”De är mörkervarelser som lär ha en förmåga att lägga av sig sin kroppsliga form”, svarade Borulf. ”De ser då ut som mörka skuggor och det är anledningen till att de oftast kallas skuggmän. Deras hemvist ligger på andra sidan bergen. De är ondskefulla varelser som gör allt levande – de som de inte genast dödar – till sina slavar genom att förvandla dem till själlösa kroppar, berövade all vilja. De äter sina offers själar, sägs det. Deras kung, Zalar, påstås vara Den Onde själv och son till demongudinnan Zita.” Borulf tog en ny klunk éle och fortsatte: ”Trollkarlen Alfir berättade för mig att ziteriterna för flera tusen år sedan strövade omkring i hela landet och förintade allt i sin väg. Stora områden lades öde. Vid den tiden styrdes landet av en kung som endast var en ung pojke. Trots sin ungdom lyckades han samla en armé, och tillsammans med en stor magiker från grannlandet Osir, besegrade han ziteriterna i ett stort slag vid Gapet. De överlevande ziteriterna flydde tillbaka över bergen till Risor, som Zalars rike heter. ”Så för tusen år sedan kom de tillbaka. På den tiden regerade en kung som hette Ao. Han var en stor trollkarl och med sin magi drev han bort ziteriterna och deras ondskefulle kung. Sedan dess har bara en och annan ziterit iakttagits på denna sida av bergen – tills nu. Det är mycket olycksbådande att de har kommit tillbaka. Det kan inte båda något gott!” 54


”Säkert inte”, instämde Virlor. Han fortsatte mycket tankfull: ”En ensam människa kan knappast utgöra ett hot för Zalar. Att han har tvingat bergsfolkets kung att ge ziteriterna hjälp i sitt sökande efter mig, kan innebära att han tror att jag har fått veta något som det är mycket viktigt att jag inte får möjlighet att delge andra människor. Men vad skulle det kunna vara?” En plötslig rysning for genom hans kropp. ”Han står i färd med att invadera vårt land på nytt!” Med en kraftansträngning skakade han av sig den känsla av annalkande katastrof som kom över honom. ”Det kan inte var frågan om något annat än en invasion av vårt land, det känner jag på mig.” Han skrattade plötsligt till lite besvärat. ”Om nu detta är mitt land – jag vet ju inte ens dess namn.” ”Aldorn heter det”, sade Borulf, och tillade syrligt: ”Jag är ganska säker på att det är ditt land, även om det inte är mitt.” ”Vad menar du?” ”Landet ��r människornas och ingen annans!” svarade Borulf argt. ”Varken vi orner eller artarerna räknar Aldorn som sitt land. Inte heller gör något av de andra folken det, så vitt jag vet. Det är bara ni människor som sätter upp en massa gränser och säger att området innanför dessa gränser är ett land, och att alla inom det landet, vilka de än är, måste underkasta sig de lagar som landets hövding bestämmer. Men vi orner, liksom de andra folken, vi är fria! Vi underkastar oss inga andra lagar än våra egna, och de bestäms av våra egna sedvänjor och våra hövdingar!” ”I sanning!” skrattade Virlor förtjust. ”Jag respekterar detta! Varje folk bör ha rätt till sin livsform – naturligtvis under förutsättning att de respekterar andras! Men du har fel, Borulf, för ni orner har också ert land även om det inte har några klara gränser. Ditt land sträcker sig dit där varje individ av din ras befinner sig. Och det folk som du kallar artarer har också sitt 55


land, för jag antar att de bebor ett område som de uppfattar som sitt?” En skugga for över hans ansikte. ”Skillnaden ligger bara i att större och starkare folkgrupper drar gränserna för sina länder så att dessa innesluter även mindre folkgruppers områden. Sedan hävdar de, med orätt, att också dessa tillhör dem, och att de folk som kanske har bebott och uppfattat dessa områden som sina under tusentals år, inte har någon rätt till dem. Artarernas och ornernas områden ligger inom de gränser aldorerna kallar Aldorn, och därmed anser aldorerna att varken ni orner eller artarerna har något land utan lyder under dem. Försöker ni hävda era rättigheter blir aldorerna mäkta förgrymmade.” Borulfs fula ansikte drogs till ett leende. ”Så har jag aldrig tänkt på det, men det ligger något i vad du säger. Artarerna accepterar definitivt inte att det kommer några människor och påstår att det är deras mark som de bor på. Alla som tar sig in på artarernas område blir snabbt ett huvud kortare! Och finns det något folkslag som aldorerna hatar och fruktar mer än några andra, så är det artarerna.” Båda försjönk i egna tankar. Virlor tänkte på vad Borulf hade berättat om skuggmännen, och på vad globerinen hade berättat för ornern och dennes bror. Kunde det vara så att den man som zalariterna egentligen var ute efter, hade givit Virlor i uppgift att varna Aldorn? Och minnet? Varför hade han förlorat det? Hade det något att göra med att han var förföljd? Men minnet fanns ju där, någonstans under ytan, han kunde bara inte komma åt det. Det måste ju finnas där, eftersom han gång på gång, fick tillgång till en massa kunskap i det ögonblick han behövde den. Hur kunde det komma sig? Kunde det vara så att han hade skickats iväg som budbärare med en inplanterad kunskap som skulle hjälpa honom att utföra uppdraget, medan hans minnen i övrigt 56


hade suddats ut, för att han inte skulle kunna avslöja något ifall han blev tillfångatagen? Var det av den anledningen som globerinerna inte hade dödat honom, utan försökt ta honom levande? Frågorna tumlade runt i Virlors huvud utan att han kunde finna svaret på en enda av dem. Att Zalar kunde få bergsfolkets kung att springa hans ärende, måste innebära att skuggmännen, även om de inte hade gjort globerinerna till några viljelösa slavar, ändå på något sätt hade satt sig i besittning av bergsfolket och deras bergsstäder. Zalariterna är på väg att invadera Aldorn som för tusen år sedan! tänkte han. Jag kan inte låta dem sprida skräck och terror i landet! Men vad kan jag göra…? I vilket fall som helst måste människorna varnas för faran så att de kan möta invasionen i tid. Jag kan inte dröja längre! Jag borde egentligen vara på väg! Men Goll hade sagt att han skulle tala om när det var säkert att ge sig av. Kunde han lita på grostern? Eftersom han gav mig sitt rätta namn frivilligt, innebär det att han av någon egendomlig anledning betraktar mig som en vän. Det bästa jag kan göra är att vänta tills han kommer tillbaka, så att jag inte springer rakt i armarna på skuggmännen. Virlors ansikte drogs till ett brett leende när det slog honom att grostern också hade inneslutit Borulf i sin erbjudna vänskap, genom att säga sitt namn så att ornern hörde det. Men det innebar också ett problem. Genom att avslöja sitt namn hade Goll gjort sig sårbar. Det var Virlors skyldighet att se till så att inte ornern, i sin fientlighet mot grostern, använde dennes namn för att skada honom. Man fick aldrig använda en grosts rätta namn när det fanns risk att någon annan kunde höra det, för då kunde denne få makt över grostern. Om man med hjälp av namnet ville kalla på en grost när man var tillsammans med 57


andra, fick man göra det genom att endast i tankarna ”ropa” namnet, vilket inte var lika effektivt som att uttala det högt. Virlor var tvungen att ge grostern ett namn som han och Borulf kunde använda sinsemellan. Grost, var ett namn som kom för honom som mycket lämpligt. ”Goll gav oss båda sitt namn”, sade han, ”det innebär att han även betraktar dig som en vän. Av någon anledning så litar han på dig.” Det sista sade han med ett roat leende. Borulf blängde ilsket på honom. Det var inte svårt att förstå att ornern inte hade den minsta lust att vara vän med sin plågoande. ”Han kan gräva ner sig så jag slipper se honom”, muttrade han. ”Vi får inte använda hans rätta namn”, sade Virlor allvarligt, ”det vill säga, Goll, så att någon annan får kunskap om det. Det får bara användas i yttersta nödfall. Om det finns den minsta risk att någon annan kan höra det får vi inte uttala det högt. Jag föreslår därför att vi ger honom ett annat namn som vi kan använda oss av sinsemellan. Jag föreslår Grost.” ”Vi kan kalla honom Retling, för en sådan är han”, föreslog Borulf torrt. ”Låt oss då kalla honom Grost Retling”, skrattade Virlor. Även ornern brast i skratt och de båda nyblivna vännerna skålade högtidligt för sin nye vän. Virlor kom att tänka på staven som ornern hade visat honom dagen innan. Vad var det som var så välbekant med den? Varför blev jag så rädd? På något sätt visste han att det inte var staven i sig som hade ingett honom rädslan. Det var snarare något inom honom som hade skrämt honom; något som hade med staven att göra och som gjorde att han känslomässigt inte vill veta av den. På något sätt var staven betydelsefull. Om han fick titta på den igen kunde han kanske komma underfund med vad det 58


var som hade skrämt honom. Kanske den rent av kan få mig att minnas något? tänkte han. ”Skulle jag kunna få se staven som du visade mig igår?” Borulf försvann ut ur rummet för att strax komma tillbaka. Han räckte staven till Virlor som tog emot den med en ökande känsla av obehag. Liksom föregående dag började en mörk ångest växa sig stark, men med en kraftansträngning lyckades han behärska den. Efter en stund började ångesten tona bort tills han endast upplevde en svag känsla av obehag. Den trettio centimeter långa staven var helt täckt med bilder och tecken. De tycktes berätta en historia, men Virlor kunde inte komma på i vilken ordning de skulle betraktas. Hur han än vände och vred på staven lyckades han, till sin stora besvikelse, inte få den att ge ifrån sig några av sina hemligheter. Den fick honom definitivt inte att minnas något. Virlor skulle just lämna tillbaka staven till Borulf då hans blick fångades av bilden på dess ena kortändan. Han öppnade skjortan och drog fram medaljongen. Det vara samma motiv på denna som på staven, en örn som reste sig ur flammande eldslågor. För att lättare kunna jämföra bilderna med varandra började Virlor föra medaljongens länk över huvudet, men när länken kom i höjd med öronen tog det plötsligt emot. Det var som om en osynlig hand hade gripit tag i länken och hindrade honom från att dra denna över huvudet. Han tog i av alla krafter tills svetten strömmade nerför pannan, men förmådde inte dra den längre än till öronen. Virlor gav upp och strök svetten ur pannan. ”Det är en magisk medaljong som det inte är meningen att man skall kunna ta av sig”, sade Borulf, som intresserad, med ett lätt drag av fruktan, hade följt Virlors kamp med länken. ”Den skyddar den som bär den. Om man försöker ta den ifrån ägaren trots att denne är död, genom att till exempel hals59


hugga liket, så förstör medaljongen sig själv och dödar på samma gång den som försöker ta den.” Virlor såg på Borulf med ny respekt. ”Du vet mycket fast du bor långt ute i ödemarken! Hur kommer det sig att du känner till detta?” ”Jag var en av trollkarlen Alfirs följeslagare när han besökte Gapet för några år sedan”, svarade ornern, inte utan stolthet. ”Då såg jag honom ge en liknande medaljong till sin elev, Vita. Han sade till henne att medaljongen skulle följa henne under hela hennes liv, och att hon genom den kunde få både hjälp och beskydd om hon skulle behöva det.” Jag undrar vad det är för gap han talar om? tänkte Virlor. Plötsligt dök en fråga upp, som fyllde honom med oro. Hittade Alfir något? Med ens ville han fråga ut Borulf om trollkarlen Alfir och dennes resa till Gapet, men beslöt sig för att först ägna sig åt staven. Han började på nytt granska bilden på dess kortända. Stavens diameter var bara två centimeter, men det var samma motiv på dess kortända som på staven, fast medaljongens bild var vänd åt motsatt håll. På stavens andra kortända fanns det en bild som föreställde en strålande sol i vilken det fanns inristat en uppåtriktad, liksidig triangel. Ut ur triangelns mitt stirrade ett öga. Bilderna var mycket små så han fick verkligen anstränga sig för att se vad de föreställde. ”Var har du fått tag i staven?” Borulf betraktade honom med spänd uppmärksamhet. ”Det är väl ungefär ett år sedan som jag hittade den någon mil härifrån.” Hans granskande blick lämnade inte för ett ögonblick Virlors ansikte. ”Den låg strax invid kanten på en sugfälla, så jag antar att ägaren gick ner sig i fällan. Kanske tappade han den när han föll i.” ”…eller kastade den”, tillade Virlor tankfullt. ”Har du nå60


got emot att jag behåller den?” ”Naturligtvis får du behålla den!” svarade ornern utan att tveka. ”Jag tror att den hör ihop med dig … eller det du är. Det har jag varit övertygad om ända sedan jag fick syn på din medaljong. Det var därför jag visade dig staven igår.” Virlor höjde förvånad på huvudet och stirrade på honom. ”Jag såg medaljongen och bilden på den när jag knäppte upp i halsen på dig, när du befann dig i det mörker ni människor kallar medvetslöshet. Jag lade då märke till att bilden på din medaljong är en spegelbild av den på staven. Jag tror knappast att det är en tillfällighet. Det kan rent av vara du som har tappat den!” ”Spegelbild!” Virlor började på nytt jämföra de båda bilderna. ”Ja, du har rätt! Hur dum kan man egentligen vara?” Han skakade på huvudet åt sin egen blindhet. ”Jag lade bara märke till att örnarna var vända åt olika håll, men du har rätt, bilderna är helt identiska, men spegelbilder av varandra, om man bortser från att de är av skilda storlekar.” ”Du är en spegelbild av din spegelbild!” fnittrade en röst vid hans armbåge. Där stod Goll och kikade intresserat på de båda bilderna. Innan någon hann säga något fortsatte han: ”Fältet är fritt, så skynda dig att packa! De kommer snart tillbaka. De söker längre bort. De kommer snart att inse att du finnas kvar här i närheten.” Han såg plötsligt skarpt på Virlor. ”Minnet borta? Du måste hitta det själv. Gå till staden vid kusten. Den ni människor kallar Gudstad.” Han försvann lika plötsligt som han kommit. ”Han har rätt, jag måste skynda vidare!” Virlor reste sig från bordet, drog på sig jackan och stoppade staven i en av de djupa innerfickorna. ”Du kan inte ta dig ensam igenom dessa marker”, sade Borulf. Hans ögon hade fått en förväntansfull glöd. ”Jag känner 61


väl till dem, så jag följer med dig och visar vägen till Gudstad. Jag skall bara hämta det vi behöver på färden.” Borulf försvann snabbt ut i köket för att genast komma tillbaka med ett par stora säckar av en typ som kunde spännas fast på ryggen. ”Det var en snabb packning”, skrattade Virlor när han fick se dem. Borulf grinade tillbaka. ”Jag packade dem redan igår”, avslöjade han. ”Jag gjorde allt klart för att vi skulle kunna komma iväg så snabbt som möjligt.” Han försvann in bakom ett av skinnen på väggen för att strax komma tillbaka. ”Här!” Han räckte Virlor ett svärd i en vackert utsmyckad skida. ”Spänn på dig detta. De områden vi skall igenom är de allra värsta, fulla med sugfällor och går rakt igenom artarernas marker.” Det förvånade Virlor, att han inte var förvånad över att Borulf tänkte följa med. På något sätt hade han väntat sig det. Rentav utgått ifrån det. De hjälptes åt att rulla ihop några vargskinn som de band fast överst på sina packningar. Borulf slängde upp den största packningen på ryggen och fäste den med läderremmar över bröstet, varpå han hjälpte Virlor med den andra. Med dubbelyxan i höger hand gick Borulf före genom en korridor och sköt upp en stendörr. Snart passerade de tysta igenom en klyfta mellan några stora klipphällar. I berget bakom dem kunde ingen se att det fanns en dörr.

62


Kapitel 3

T

ysta och vaksamma tog de sig fram i halvdunklet under de höga granarna, med ögon och öron på helspänn. Virlor halvspringande efter Borulf som med långa, nästan ljudlösa steg tog sig fram över den fjädrande mattan med gamla torra granbarr. Granarnas vida och täta grenverk hindrade effektivt solens strålar från att tränga ner till den barrtäckta marken som saknade all form av växtlighet. Ornerns blick for hela tiden granskande omkring. ”Jag ser inga tecken på att stenätarna har varit här”, grymtade han. Men båda visste att det inte behövde betyda något i den stiglösa skogen. De hade sett dagsfärska spår efter dem i närheten av Borulfs berg. Av dessa att döma hade globerinerna fortsatt sitt sökande söderut. Det fanns därför en stor risk att Borulf och Virlor kunde stöta ihop med dem, trots att Borulf hade valt att ta en mer sydöstlig riktning. ”Enligt Grost så finns det globeriner kvar i närheten”, sade Virlor som började bli andfådd. ”Har vi otur springer vi rakt i armarna på dem.” ”Det förvånar mig att de inte låg på lur utanför dörren.” ”Det är inte lätt att få ögonen på den”, skrattade Virlor, ”den är ju för tusan osynlig!” ”Osynlig?” grymtade Borulf lätt föraktfullt. ”Bara för de som inte har ögon att se med.” ”Det är inget fel på mina ögon!” protesterade Virlor. 63


”Det har jag aldrig tänkt på” sade Borulf förvånat, ”att andra varelser inte kan se ingångarna till våra bostäder. För oss orner är de hur synliga som helst.” Han var tyst ett kort ögonblick, och fortsatte sedan: ”I vilket fall som helst borde stenätarna ha sett vart mina spår tog vägen. Sedan hade de bara behövt undersöka bergväggen.” ”För att kunna läsa spår lika bra som du”, påpekade Virlor, ”måste man vara uppväxt med det. Hade du inte pekat ut deras spår för mig, hade jag aldrig sett dem. Globerinerna, som har levt hela sitt liv inne i bergen, bör vara sämre på att uppfatta spår än vad jag är. Särskilt på så hård mark som den intill bergsidan.” ”Det ligger kanske något i det”, höll Borulf med om, ”men glöm inte att de har skuggmän med sig. De borde ha hittat ingången.” De fortsatte under tystnad en stund, så sade Virlor: ”Du har rätt, det är något som inte stämmer. Enligt den fånge som ni tog behöver skuggmännen globerinerna för att spåra mig, men – som jag sade förut – globerinerna bör vara urusla på att läsa spår.” ”Ja, och det som är ännu mer förbryllande”, sade Borulf, ”är att skuggmännen, åtminstone enligt vad som sägs, alltid finner sina offer hur väl dessa än gömmer sig.” ”Allt pekar på att de inte har hittat din bostad”, sade Virlor, ”eller ens är medvetna om att du har räddat mig – vilket de borde vara!” Han snubblade till på en trädrot, men lyckades återfå balansen. ”Om det är som du säger, så undrar jag om det inte är något som hindrar skuggmännen från att spåra mig. I så fall är det möjligt att samma krafter också dolde din grotta för dem, när jag befann mig i denna.” ”Något magiskt?” undrade Borulf. ”Ja … men hur? Kan det bero på medaljongen?” ...eller 64


är det Grost som ligger bakom? tänkte Virlor. Det tog sig tysta vidare. Virlor började bli trött av den höga fart som Borulf höll. ”Det är möjligt”, sade Borulf efter en stund, ”att de har gett upp och återvänt till Risorbergen.” ”Inte efter vad Grost sade.” ”Grost!” Borulf fnyste ilsket. ”Inbillar du dig att du kan lita på vad en grost säger?” ”Varför skulle jag inte göra det?” ”Man kan inte lita på en grost! Deras enda nöje här i livet är att ställa till djävulskap för andra!” Borulfs ilska fick honom att ytterligare sträcka på benen. ”Överdriver du inte nu?” skrattade Virlor, som småspringande, varm och andfådd, försökte hänga med. ”Bara för att Grost retades lite med dig?” ”Retades!” Borulf tvärstannade och snodde runt. ”Retades!” skrek han. ”Kallar du det för att retas! Det aset har ju terroriserat mig!” Ornern såg ut som om han var färdig att drämma yxan i huvudet på Virlor. ”Lugna dig för Karlirs skull!” väste Virlor och såg sig oroligt omkring. ”Du hörs över hela skogen!” ”Om du inte vet det”, sade Borulf med en röst som darrade av raseri, ”så skall jag tala om för dig, att grosterna är ett folk som livnär sig på att ställa till sattyg för alla andra varelser. Det ena djävulskapet värre än det andra. Ju otäckare spratt de kan hitta på, desto roligare har dom. Påståendet att zalariterna fortfarande letar efter dig, kan vara Grosts sätt att driva gäck med oss. De kan mycket väl ha gett upp och återvänt till Risorbergen.” Han vände sig om och fortsatte gå med långa, ilskna steg. ”Det skulle inte förvåna mig ett förbannat dugg, om det lilla rödhåriga eländet dyker upp och skrattar tarmarna ur sig när 65


han ser hur vi springer benen av oss utan minsta anledning.” Ornern såg sig misstänksamt omkring som om han väntade sig att få se grostern flinande kika fram bakom ett träd. ”Det tror jag inte”, flämtade Virlor och började knäppa upp jackan för att få lite svalka. ”Han har gett oss sitt namn och det innebär att vi kan lita på honom.” Borulf fnyste tvivlande. ”Namn eller inte … de där små djävlarna kan hitta på vad som helst! Hur kan vi veta att han gav oss rätt namn?” Han tog ett fastare grepp om dubbelyxan. ”Vi får hoppas att han inte har satt dem på vårt spår bara för att jäklas med oss.” Virlor kunde inte låta bli att le för sig själv. Av någon outgrundlig anledning började han tycka mer och mer om den store ornern. Och Borulf hade rätt, grosterna var allt det han påstod att de var – man kunde inte lita på dem. Men Virlor visste att de hade kunnat lita på Grost, även om denne inte hade gett dem sitt namn. Som om ornern hade anat sig till hans tankar sade han: ”Det är förvånande … ena ögonblicket känner du inte till ett förbaskat dugg om någonting, och i nästa ögonblick beter du dig som om du visste allt! Endera är du något mer än vad du ser ut att vara … eller helgalen!” Ornerns ord fick Virlors mage att knyta sig. Han stannade upp och strök flämtande svetten ur pannan. ”Borulf!” ropade han efter ornern. ”Har du klart för dig att dina ben är en halv mil längre än mina?” Ornern stannade överraskat upp. Han såg undrande på Virlor och sedan ner på sina ben. ”Vad sade du? Är det något fel på mina ben?” Virlor satte sig på en sten. Innan han hann förklara, fortsatte Borulf: ”Du vill ta en paus? Ingen dum tanke. Med de korta ben som du har behöver du vila mer än jag. Vet du vad, 66


jag kan gå lite långsammare. Du kanske inte har märkt det, men jag har faktiskt längre ben än du.” Han krängde av sig packningen och gav Virlor en skarp blick. ”Vad är det som är så roligt?” Han snörde upp packningen och drog fram ett éle-krus. Han räckte det till Virlor. ”Här, ta dig ett par rejäla klunkar, det sätter fart på alla vacklande livsandar, som min farfarsfar brukar säga.” Virlor tog kruset, drog ur korken och drack törstigt. Élen visade sig ha en utmärkt förmåga att släcka törsten. ”Förresten”, sade Borulf med rynkad panna när han hade fått tillbaka éle-kruset och själv tagit sig en rejäl klunk, ”vad var det du sade om mina ben? Är det något fel på dem?” ”Glöm det!” skrattade Virlor. ”De är som de skall vara.” Ornern såg misstänksamt på honom, ryckte sedan på axlarna, tog sig en ny klunk éle, och stoppade tillbaka kruset i packningen. ”Om du har vilat så kanske vi skall fortsätta.” Han slängde upp packningen på ryggen. ”Jag tycker inte om tanken att globerinerna kan vara i närheten, särskilt inte när de har skuggmän i sällskap.” Virlor hade gärna velat sitta en liten stund till, men det fick räcka med den vila han fått. De fortsatte i en betydligt lugnare takt. Långt bakom dem hördes ett egendomligt skrattande läte som sände kalla kårar utefter Virlors ryggrad. ”Vad var det för något?” frågade han. ”Jag vet inte”, viskad Borulf hest, ”men jag tycker inte om det!” För att lägga så långt avstånd som möjligt emellan sig och eventuella förföljare, tog de under resten av dagen bara ett par korta raster under vilka de snabbt slängde i sig lite mat. De insåg att om globerinerna fortfarande sökte i närheten av Borulfs berg, så som Grost hade sagt, så var det bara en tidsfråga innan zalariterna skulle vara dem i hälarna. Hur dåliga de än 67


var på att läsa spår i terrängen, så hade de trots allt följt efter Virlor från Risorbergen. Skogen blev efter hand mer blandad och vildvuxen och det var tidvis mycket besvärligt att ta sig fram. De stötte ofta på stora områden som var helt belamrade med manshöga, mosstäckta stenblock, och vid mer än ett tillfälle tvingades de leta sig runt större vindfällen där träden hade vräkts omkull under någon av alla de höststormar som brukade dra fram över skogen. Å andra sidan behövde de inte hålla någon särskild utkik efter sugfällor eftersom Borulf kände till denna del av skogen. Det var åtminstone vad han envist fortsatte att hävda, trots att de för kanske tionde gången, tvingades leta sig förbi ett särskilt besvärligt, och för Borulf helt oväntat hinder. Först när deras väg spärrades av ett mindre berg började Borulf se en aning besvärad ut. ”Det fanns inte här sist”, ursäktade han sig lite lamt. ”Hur länge sedan var det du var här?” undrade Virlor misstänksamt. ”Ett tag sedan”, svarade Borulf undvikande. ”Då har säkert berget växt upp sedan dess”, skrattade Virlor, och fick en sårad blick av ornern. Det var i och för sig inte så konstigt om Borulf inte kom ihåg varenda liten vrå av detta väldiga skogsområde, det som däremot var förvånande var att ornern kunde vara så säker på att det inte fanns någon risk för sugfällor. Virlor tänkte just fråga honom varför, när Borulf satte iväg på nytt. När mörkret till slut gjorde det omöjligt att fortsätta, letade de upp en lämplig lägerplats. De tände ingen eld eftersom det kunde finnas zalariter eller artarer i närheten, men Borulf halade fram en liten vaxljuslampa ur packningen och tände denna för att de skulle kunna se att äta i det allt tätare mörkret. Det var med stor lättnad som Virlor trött sjönk ner på 68


vargskinnen och drog stövlarna av sina värkande fötter. Borulf skar loss ett par rejäla bitar av ett stort torkat köttstycke som han påstod var björnkött, och gav Virlor den ena biten. Virlor lät sig väl smaka och åt med glupande aptit. Han ansåg att mat skulle avsmakas under tystnad, däremot hade det inte gjort honom något om Borulf hade låtit munnen gå, men ornern delade tydligen hans inställning. ”Någon gång i morgon kväll kommer vi att nå sugfälleområdet”, sade Borulf när de hade ätit färdigt och han hade slutit till proviantsäcken. ”Det är ett stort, brett bälte med sugfällor, som sträcker sig ända från Nisslaskogen i öster till Gapet i väster. Sugfällorna ligger så tätt att det är lättare att ta sig igenom Gapets labyrinter än att ta sig igenom sugfälleområdet. Mer än en gång kommer vi att bli tvungna att gå tillbaka i våra egna spår för att leta oss fram på nytt. ”Jag har tagit mig över vid flera tillfällen, men det är lika besvärligt varenda gång. Det är helt omöjligt att komma ihåg hur man tog sig över sist, och alla markeringar man gör hinner försvinna till nästa gång man skall över. Att hitta lämpliga lägerplatser är ännu svårare. Man vill ju inte gärna riskera att falla ner i en sugfälla när man sover.” ”Kan vi inte att ta oss runt dem på något sätt?” ”Jovisst, om du vill ta flera veckor på dig. Då kan vi ta oss åt väster till Gapet, och förbi dem där. En annan möjlighet hade varit att försöka ta sig förbi dem i öster, men då hade vi blivit tvungna att ge oss in en bit i Nisslaskogen. Hade vi överlevt de faror som döljer sig där inne, så hade vi kanske vunnit en hel dag, om inte mer, eftersom det kommer att ta oss minst tre dagar – om vi har tur – att gå rakt över sugfälleområdet.” ”Ja, men då tar vi naturligtvis vägen genom Nisslaskogen”, menade Virlor. ”Ju fortare vi kommer till Gudstad, desto bättre!” 69


”Nej, vid Zitas kjortelfåll!” En tydlig rysning for igenom ornerns stora kroppshydda. ”Jag har varit inne i Nisslaskogen en gång, när jag var ung … och det får räcka! Det var rena mardrömmen! Nej, vi tar vägen genom sugfälleområdet!” Virlor såg undrande på honom. ”Vad är det för speciellt med Nisslaskogen?” ”Allt!” Borulf blev sittande tyst en lång stund. Till slut tog han ett djupt andetag och sade: ”Redan innan jag och två av mina färdkamrater, Orvu och Reva, tog oss in i Nisslaskogen visste vi att ingen som gått in i den hade kommit tillbaka. Jag är troligen den ende…” Hans röst dog bort. Virlor väntade tålmodigt på att han skulle fortsätta. Efter en lång stund fortsatte ornern dovt: ”Nisslaskogen påstås vara den äldsta skogen i världen – tillkommen vid själva skapelsen. Hela skogen består av jätteträd som är så höga att de når upp till molnen, och deras stammar är så tjocka att det skulle krävas hundratals orner, som håller varandra i händerna, för att kunna nå runt en enda stam. Ute i skogens ytterkant är träden betydligt mindre, men de är rena jätteträd jämfört med vanliga träd. ”Det man har att berätta om Nisslaskogen handlar om egendomliga och skrämmande händelser ute i skogsbrynet. Man kan höra hemska skrik och tjut ifrån det inre, och många påstår att de har sett okända varelser och hemska odjur inne bland träden. Det har till och med påståtts att träden själva skulle vakna till liv på nätterna … och det är sant! ”Jag och mina två färdkamrater beslöt oss för att inte låta oss skrämmas. Vi var unga då, modiga och dumdristiga. Hela dagen gick vi utan att varken se eller höra något som kunde innebära någon fara. Frampå kvällen förstod vi att vi hade gått vilse. Istället för att gå ute i skogsbrynet hade vi kommit långt 70


in i skogen. Hela dagen hade vi varit rädda men ändå tagit oss vidare, men nu blev vi faktiskt skräckslagna. Runt omkring oss växte dessa jätteträd som fick oss att känna oss små som myror. Vi var tvungna att försöka ta oss ut ur skogen, och det enda sättet var att försöka ta sig tillbaka. Lyckligtvis hade vi lämnat spår efter oss i den djupa mossan så det var inget större problem att följa dessa tillbaka, men vi hann inte så långt förrän mörkret föll och vi var tvungna att slå läger för natten.” Borulf tystnade, drog till sig en av säckarna ur vilken han plockade fram ett krus éle. Han korkade upp kruset, tog ett par djupa klunkar, torkade sig om munnen med baksidan av handen och räckte kruset vidare till Virlor. ”Du kommer inte att tro mig”, sade han, ”men de förbannade träden pratade! Vi kunde inte höra vad de sade, orden lät som viskningar i deras grenar, men det var ord!” Han tog éle-kruset ifrån Virlor som såg att ornerns händer darrade lätt när de fattade om kruset. Borulf tog sig en rejäl klunk innan han fortsatte: ”Det var svartare än i Zitas helvete! Vi hade flera gånger försökt göra upp eld, men varje gång krympte den bara ihop och slocknade. Nu satt vi där i mörkret, darrande, tätt ihopkrupna som vettskrämda barn. Det kändes som om mina armar och ben hade förvandlats till sten och blodet frusit till is. Ibland kunde vi höra ljudet av tassande steg i mörkret, som om någon – eller något – gick runt oss varv efter varv – ibland närmare, ibland längre bort.” Ornern tystnade, tog en ny klunk éle och fortsatte: ”Plötsligt hörde jag ett ohyggligt skrik alldeles bredvid mig, ett skrik av ren dödsångest. Det var Orvu som skrek! ’Vad är det? Vad är det?’ vrålade jag och började skaka honom. Men det var inte längre min färdkamrat jag skakade, bara något som kändes som ett tomt skal som föll ihop i mina händer. Jag greps av en sådan 71


panik att jag bara blint rusade iväg. ”Jag minns inte mycket mer av den natten. Troligen sprang jag tills jag stupade av ren utmattning för när jag vaknade till liv låg jag framstupa på marken strax utanför Nisslaskogen, nästan ute på andra sidan sugfälleområdet. Mina kläder var i trasor, och själv var jag helt sönderslagen. Ansiktet och kroppen var fulla av revor, sår och blåmärken. Tydligen hade jag i min panik sprungit på mer än ett träd i mörkret.” Han tystnade och sade sedan med låg stämma: ”Vad det blev av Reva vet jag inte, han sågs aldrig till mer.” De båda färdkamraterna satt länge tysta, var och en i sina egna tankar, medan de byttes om att halsa éle-kruset. Det var slutligen Virlor som bröt den långa tystnaden. ”Om jag är försiktig och ser till att jag inte avviker från min kurs, skulle jag kunna ta vägen genom Nisslaskogens utkant”, sade han. ”Om du ger mig lite färdkost så fortsätter jag ensam, för jag kan inte begära att du skall riskera livet för min skull. Om du talar om för mig hur jag skall fortsätta efter det att jag har tagit mig igenom till andra sidan, så kan jag nog leta mig vidare till Gudstad.” Han försökte låta lugnare och säkrare än vad han egentligen kände sig. Helst av allt skulle han velat vända och söka upp någon lugn och trygg plats där han kunde gömma sig, och glömma all den oro och rädsla som han kände inför de faror som hotade på vägen till Gudstad, men han visste att det inte fanns någon återvändo. Jag har inget val, tänkte han. Jag måste fortsätta! Jag kan inte låta hela landet läggas öde! Borulf stirrade på Virlor med bestörtning och förfäran målad i ansiktet. Gradvis förändrades de grova anletsdragen och ögonen blixtrade till. ”Är du galen!” röt han till och drämde med full kraft knytnäven i marken. ”Tror du att jag skulle låta dig ge dig av 72


ensam?” Han blängde på Virlor som om denne hade förolämpat honom på det allra grövsta. ”Ingen orn viker för någon som helst fara när det gäller att bistå en färdkamrat – inte ens om han skulle dö på kuppen! Visserligen föredrar jag att vi tar vägen över sugfälleområdet, men eftersom du så gärna vill ta vägen genom Nisslaskogen – så må det vara hänt! Men glöm inte att jag har varnat dig!” Med de orden rullade han häftigt in sig i vargskinnen, och lämnade en skakad och häpet gapande Virlor ensam med det nästan tomma éle-kruset. Virlor sov den uttröttades sömn när Borulf skakade honom vaken. Han satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Ornern stack en mugg med en rykande varm dryck i hans hand. Borulf berättade att han hade kokat den på ett slags bönor som han hade bytt till sig av sin bror. Denne hade fått tag på dem när han för ett halvår sedan hade besökt en handelsplats några dagsresor ifrån en stad som människorna kallade Nordstad. ”Zarck vet inget bättre än att dra land och rike omkring och byta till sig olika saker. Dessa bönor…” Borulf höll upp en skinnpåse, ”…är det bästa som han har fått tag på. Det finns inget – utom möjligen éle – som smakar bättre när man nyss har vaknat.” Virlor smakade försiktigt på drycken. Efter att ha tömt muggens innehåll var han böjd att hålla med ornern. ”Var ligger Nordstad?” undrade han. ”Långt borta i öster”, grymtade ornern. ”Är det längre dit än till Gudstad?” ”Det är mycket besvärligare och farligare att färdas till Nordstad. Och det är inte dit du skall om du tänker få människorna att – vad var det du kallade det – moblilisera? Grost, 73


den förbannade puttefnasken, hade rätt när han sade Gudstad, för det är där som er kung bor. Jag tror inte att människorna kommer att göra något om inte kungen säger till dem att göra det.” ”Det heter mobilisera”, rättade Virlor honom. ”Nej, jag tror att du har rätt. Jag måste få kungen eller någon av hans närmaste rådgivare att lyssna på mig, och framförallt tro mig … hur det nu skall gå till.” Ytterligare ett bekymmer, tänkte han dystert. Hur in i Zitas blåsvedda helvete skall jag kunna få dem att lyssna till en landstrykare som jag? Han såg ner på sina kläder. Innan han ens gjorde ett försök skulle han bli tvungen att skaffa sig nya, annars skulle han inte ha en chans att komma i närheten av de som hade makten i Aldorn. Men det var dags att oroa sig för det när han väl hade kommit dit, nu gällde det att först och främst ta sig till Gudstad helskinnad. ”Hur långt är det till Nisslaskogen?” frågade han. ”Det kommer att ta oss en och en halv till två dagar att ta oss dit, sedan tar det säkert en och en halv igenom själva skogen, där vi skall ta oss igenom den.” ”Men jag tyckte du sade att vi kunde vinna en dag på att ta den vägen, och att det skulle ta tre dagar att gå rakt över sugfälleområdet?” ”I bästa fall tar det tre dagar att gå rakt över”, sade ornern och skruvade besvärat på sig, ”…men det finns inga bästa fall. Oftast får man nog räkna med en fem dagar. Det går inte fort att leta sig fram mellan fällorna. De kan ligga ganska tätt.” ”Varför sade du inte det då?” ”Jag ville inte oroa dig i onödan”, svarade Borulf lätt skamset. Virlor misstänkte att det inte var hela sanningen. ”Snälle Borulf! Lova att du i fortsättningen inte undanhåller mig något. Jag oroar mig hellre, än blir obehagligt över74


raskad.” ”Jag lovar!” grymtade ornern, och försökte dölja sin förlägenhet. ”Om jag då har fattat det rätt, så kan vi faktiskt vinna mer än två dagar genom att ta svängen in i Nisslaskogen, stämmer det?” ”Ja”, svarade Borulf motvilligt, och fräste sen ilsket, ”om vi inte blir uppätna av något förbannat monster på vägen! Det är i så fall ditt fel, din…” ”Du skall passa dig noga för att säga det du har på tungan”, avbröt honom Virlor skrattande. Han mätte Borulf med blicken, ”annars kanske jag bryter av dig på mitten.” Det började rycka lätt i ornerns mungipor, och så började det mullra i bröstet på honom. ”Med de där speterna till armar kan du inte ens klara av en myra!” Han brast ut i ett bullrande skratt. När han lugnat ner sig gav han Virlor en godmodig dunk i ryggen och sade: ”Låt oss inte sitta här och dröna längre utan se till så att vi kommer iväg.” Han drog till sig sin packning och började snabbt packa ihop. Virlor följde hans exempel. Efter ett par timmar svängde Borulf av i östlig riktning. Skogen blev tätvuxen och snårig och det blev mycket arbetsamt att ta sig fram. Vid middagstiden nådde de, varma och svettiga, stranden av en stor sjö vars yta till stora delar var överväxt med vass och näckrosor. En stor feslända kom flygande rakt emot Virlors ansikte vilket fick att instinktivt ducka. Sländan tvärstannade i flykten ett par meter ifrån honom och blev hängande i luften på vibrerande vingar som endast var ett skimmer i luften. Med ett tvärt kast åt sidan försvann hon ut över vassen. ”Vi har kommit lite för långt åt söder.” Borulf stod obeslutsam en stund innan han bestämde sig och började lufsa fram utmed sjöstranden mot norr. 75


Det myllrade av liv vart Virlor än såg. Sjön verkade vara ett paradis för sjöfåglar. Han kände igen de flesta. Där han traskade fram i hälarna på ornern över den vattensjuka stranden, roade han sig med att se om han kunde sätta benämningar på dem. De flesta är måsar, tänkte han. De bruna med svarta huvuden där borta, måste vara skrikmåsar. Ett högst lämpligt namn på dem. Och är inte det där ett par soltärnor? Soltärnorna jagade varandra strax över vattenytan så skummet yrde om de snabbt piskande vingspetsarna. Han rynkade undrande pannan. Brukar inte de hålla till vid havet? Ute vid vasskanten sam ett par gräsbyggaränder och lite längre bort kunde han se ett sångandpar. En svarthöna sprang över näckrosbladen och den liggande vassen på tunna styltor till ben och med så långa spretiga klor, att det var ett under att hon inte snubblade på dem. Längre ut på sjön, drabbade ett par svarthalsade svanar samman med ett trumpetsvanpar, och jagade dessa under kraftigt väsande långt ut på sjöns öppna vatten. Virlor insöp allt med hungriga sinnen. Det var underbart att kunna sätta namn på de fåglar han såg – att veta vad de brukade kallas. Det tog mer än ett timmar innan de nådde den norra stranden och kunde börja följa denna mot öster. Efter att ha lämnat sjön bakom sig och resten av dagen tagit sig över ett vidsträckt område med kärr och mossar hamnade de till slut i en tät granskog. När mörkret föll slog de läger vid en liten skogstjärn. Trots att det endast växte ett fåtal näckrosor och några ensamma vassruggar i tjärnen, hade ett par änder fattat tycke för den. Helt orädda kom de simmande för att ta emot de borotbitar Virlor kastade till dem. När Virlor vaknade nästa dag stod solen redan högt på himlen. 76


Med ett ryck satte han sig upp för att väcka Borulf, men denne var borta. Tanken att ornern hade övergivit honom under natten dök upp, men ersattes snabbt av skamsenhet, när han såg att Borulfs packning låg kvar där denne hade lagt den kvällen innan. Det dröjde inte länge förrän ornern dök fram mellan granarna med dubbelyxan som vanligt i näven. Han ställde ifrån sig yxan mot en gran och slog sig ner. På Virlors frågande blick förklarade han att han hade spanat litet i omgivningen men inte funnit något tecken på att de var förföljda. Han hade inte velat väcka Virlor eftersom han tyckte att Virlor skulle få vila ut ordentligt efter den tröttsamma vandringen dagen innan. ”Låt oss få i oss litet mat så att vi kommer iväg”, sade ornern strävt och drog till sig proviantsäcken. ”Det tar några timmar innan vi är framme vid Nisslaskogen”, han kastade en hoppfull blick på Virlor, ”för du har väl inte ändrat dig?” Virlor skakade på huvudet. Han gissade att Borulfs rädsla för Nisslaskogen hade kommit tillbaka nu när de närmade sig denna. Det var tydligt att ornern var på ett uruselt humör. ”Jag kunde väl tänka mig det!” muttrade Borulf, och rev bland säckens innehåll och såg ut som om han ville mörda någon. Snabbt slängde de i sig maten; Virlor ivrig att komma iväg, Borulf att få det hela överstökat. Virlor misstänkte att ornern var rädd att inte våga fortsätta om de tog för god tid på sig. Med Borulf före gav de sig iväg. Ornern med så långa steg att Virlor blev tvungen att springa för att kunna hänga med. Vid middagstiden började skogen helt plötsligt ändra karaktär. Träden blev allt grövre och högre tills en del nådde rent gigantiska proportioner. Det var med en viss bävan som Virlor förstod att de befann sig i utkanten av Nisslaskogen. Han hade uppfattat Borulfs beskrivning av trädens storlek som en ren 77


överdrift, men nu började han inse att den kunde vara riktig. De minsta granarna var så grova att tre vuxna män med sammanlänkade armar inte kunde nå runt deras mossbeväxta stammar. De största var mer än tre gånger så grova. Från grenarna hängde en smutsgrå skägglav likt slarvigt upphängda draperier. På ett ställe nådde skägglaven ända ner till marken och var så rikligt förekommande att de båda vandrarna blev tvungna att sopa undan den med armarna för att kunna ta sig fram. En tät mossa täckte mark och klippblock likt en tjock rostfärgad matta i vilken de båda vandrarna sjönk ner ända till fotknölarna. På mossan under granarna låg det torra bruna barr, mer än tio centimeter långa och lika tjocka som hans fingrar. De verkade lika hårda och otäckt sylvassa som pilspetsar, men när Virlor plockade upp ett par av dem, upptäckte han till sin förvåning att de var mjuka, nästan svampiga till sin karaktär. Allt omkring dem vilade på en och samma gång i ett trolskt ljus, och ett evigt skymningsmörker. Det kändes som om de hade stigit in i en annan värld där allt andades urtid. Virlor kunde mycket väl tänka sig att skogen hade kommit till vid skapelsen början. Den kändes verkligen – uråldrig! Plötsligt hejdade Borulf Virlor. ”Se upp! Här har vi sugfällor!” ”Var då? Jag ser inga!?” ”Där har du en.” Borulf pekade på marken ett par steg framför sig. ”Var! Skojar du med mig?” Flera gånger under deras vandring hade Virlor haft på tungan att fråga ornern vad sugfällor egentligen var för något, men av någon anledning hade han inte kommit sig för. Nu ansträngde han sina ögon till det yttersta för att kunna se vad det var ornern pekade på men han kunde inte se något ovanligt. Marken såg likadan ut överallt. 78


”Studera färgen!” uppmanade Borulf honom. ”Fällorna skiljer sig ifrån den fasta marken genom en viss skillnad i färgton.” Nu när Virlor visste vad han skulle titta efter kunde han faktiskt se att mossan och barren på ett nästan cirkelrunt område strax framför Borulfs fötter hade en något annorlunda färgnyans än marken i övrigt – en svag skiftning i färgton. Nu kunde han också svagt skymta ett par andra nästan cirkelrunda fläckar lite längre bort. Han tog en gren och satte sig på huk bredvid sugfällan. ”Var försiktig så att du inte får något på dig!” varnade Borulf. Virlor stack försiktigt grenen i sugfällan och rev upp dess yta, och ryggade häftigt tillbaka när marken plötsligt vaknade till liv. Sugfällan visade sig bestå av en enda krälande brungrå massa av knappt urskiljbara små kulformade djur, knappt synliga för ögat. De rörde sig med en otrolig snabbhet i förhållande till sin storlek och var helt ljud- och luktlösa. Den levande massan häftade fast vid grenen som ett klibbigt, brungrått pulver. Virlor blev sittande och stirrade ner i sugfällan med äckelfylld fascination. Plötsligt gav han till ett förskräckt utrop och släppte grenen. Den levande massan av småkryp hade nästan nått fram till hans hand och på vägen dit hade de helt löst upp grenen. Det som var kvar föll ner i fällan och inom ett par sekunder fanns det inte ett spår kvar av den. Virlor roade sig med att släppa ner mossa, en stor näve jord och ett par mindre stenar för att se vad som skulle hända. Till hans förvåning mötte allt han släppte ner i fällan samma öde som grenen. Allt förintades inom bara några sekunder. ”De äcklen äter allt”, sade Borulf, som road hade stått bredvid och sett på medan Virlor utförde sina experiment. ”Det konstiga är att de, trots att de ger sig på alla mindre buskar och 79


stenar, lämnar träd och större stenblock helt orörda.” Så snart Virlor lämnade fällan ifred började det översta lagret att på nytt anta samma struktur och utseende som den omgivande mossan, och arrangerade sig till och med i form av barr, förvirrande lika originalen. Det var bara färgnyanserna som inte riktigt stämde överens och som avslöjade att sugfällan fanns där. De återupptog försiktigt sin vandring. Virlor följde ornern tätt i hälarna där denne kryssande tog sig fram mellan sugfällorna. Trots dunklet mellan träden hade Borulf inga som helst svårigheter att se dem. Virlor lade märke till att sugfällorna alltid var runda till formen, utom där deras utbredning hindrades av ett träd eller ett stenblock. Storleken varierade mellan en diameter på bara några centimeter, upp till en diameter på mer än tio meter. Kanske fanns det ännu mindre sugfällor, men de var i så fall omöjliga att upptäcka. Virlor hoppades att de i så fall skulle vara för små för att kunna orsaka någon skada om han satte foten på dem. Han lade också märke till att sugfällorna förekom i grupper eller kolonier. Vissa områden var överfulla av dem, medan de helt saknas på andra. ”Om du tycker att det är gott om dem här”, sade Borulf när de passerade ett område fullt av fällor, ”så skall du se hur det ser ut ute i sugfälleområdet!” Han gav Virlor en ilsken blick. ”Men var glad du så länge vi bara har att göra med sugfällor…” Trots det stora antalet sugfällor var denna del av Nisslaskogen inte helt tom på liv. Vid ett tillfälle såg de en stor älgtjur försiktigt ta sig fram genom en koloni sugfällor, och vid ett annat tillfälle skrämde de upp en gråhare, som i sin flykt hamnade mitt i en fälla där den snabbt sögs ner. Dess höga plågade skrik, fyllt av smärta och dödsångest, fick Virlor att må mycket 80


dåligt, som om det rörde vid något djupt inom honom. Även utan sugfällor var det bitvis mycket besvärligt att ta sig fram. Flera gånger sjönk de ner ända till midjan i halvruttna trädstammar som låg begravda under den tjocka mossan och ofta var de tvungna att göra stora omvägar kring nedfallna jätteträd, eller i de fall då det gick, klättra över dem. Ju längre deras vandring fortsatte, ju mer spänd blev Borulf. Han kastade allt oftare oroliga blickar omkring sig. Även Virlor lät blicken fara spejande in mellan jätteträden, men allt var lugnt och stilla. Han kunde inte se något skäl till oro. När skymningen närmade sig slog de läger under en av jättegranarna. Medan Borulf plockade fram provianten samlade Virlor bränsle och gjorde upp eld. De räknade med att vara så långt ifrån eventuella förföljare att ljuset från elden inte spelade någon roll. Möjligen skulle den kunna locka till sig andra obehagligheter, men en eld höll många nattjagande varelser på avstånd, och det skulle kännas betydligt tryggare med en eld brinnande än ingen alls, om något skulle försöka smyga sig på dem under natten. …men förutsättningen är att vi kan hålla den brinnande, tänkte Virlor med rynkad panna. Elden brann med en mycket mindre låga än den borde ha gjort med tanke på att det bränsle han hade samlat in var ovanligt torrt och fint. Han sneglade på Borulf. Ornern satt spänd och iakttog de flämtande lågorna. Själv kände sig Virlor ovanligt lugn och rofylld. ”Försök att slappna av!” rådde han ornern. ”Din största fiende just nu är din egen rädsla. Du får inte låta den ta överhanden.” ”Jag avundas dig ditt lugn”, svarade Borulf ansträngt. ”Jag möter hellre en armé skuggmän, än jag går igenom samma sak igen.” Virlor såg ut i det allt tätare mörkret mellan trädstammar81


na. Han borde egentligen inte känna sig så här lugn med tanke på att det faktiskt kunde lura stora faror där ute. Borulfs berättelse från kvällen innan hävdade ju bestämt att så var fallet, och han kunde själv se att det var något onormalt med elden – som om den påverkades av okända krafter i omgivningen. Han kastade en blick på sin kamrat och lade märke till att Borulfs rädsla var på väg att nå en farlig styrka. Ornern hade börjat slänga vilda blickar omkring sig och såg ut att ha gripits av en våldsam rädsla. Snart kommer han att råka i panik! Vad skall jag göra? Plötsligt visste Virlor vad han skulle göra. Han reste sig, drog svärdet och drev ner detta rakt i elden. Ornern såg förbluffad på honom, men utan att säga ett ord tog Virlor Borulfs yxa och drog en stor cirkel runt lägerplatsen. ”Nu är vi väl skyddade”, sade han och slog sig ner på nytt. ”Inget med ondskefullt uppsåt kan ta sig igenom cirkeln, för jag har nu helgat denna plats åt Karlir, Ljusets Gud, Den Store Ormguden. Jag har överlämnat oss i hans händer.” Han hade inga skuldkänslor för att han lurade ornern. Tanken att han var tvungen att göra något radikalt för att dämpa dennes rädsla, hade uppväckt idén att utöva lite ”magi”. Han log för sig själv vid tanken på att hans ”magi” tydligen också hade haft en inverkan på honom själv, för när han stack ner svärdet i elden hade han känt det som om han verkligen utövade en magisk handling – som om någon form av kraft hade strömmat igenom honom. Det var naturligtvis inbillning. Han trodde inte ett ögonblick att ceremonin skulle ha någon annan effekt än att dämpa Borulfs rädsla. Och Borulf verkade redan betydligt lugnare, men han betraktade Virlor med ett slags vördnad i blicken, vilket denne upplevde som obehagligt störande. ”Låt oss få litet sömn”, sade Virlor strävt. ”Jag tar första 82


vakten, eftersom du lät mig sova hela förra natten.” Borulf nickade och drog vargskinnet över sig. Det dröjde inte länge förrän ornerns ljudliga snarkningar och det svaga knastret från elden var de enda ljud som hördes i skogen. ”Snart kommer jag att känna mig orolig för att jag inte känner mig orolig”, mumlade Virlor för sig själv, och drog lätt på munnen åt sina ord, där han satt och blickade in i den svaga elden vars lågor lojt slickade bladet på det resta svärdet. Det var egentligen vansinnigt att låta svärdet stå där och bli glödhett ifall han skulle bli tvungen att använda det, men han kände ett starkt motstånd mot att ta det ur elden. Åter gick hans tankar till Borulfs berättelse. Vad hade egentligen hänt de tre ornerna? Hade deras rädsla fått dem att i fantasin förstora upp saker och ting? Inbillningens kraft var speciellt stor vid sådana här tillfällen. Som det där svaga prasslet som han hörde därute i mörkret. Ett prassel som säkert bara orsakades av något litet nattjagande djur. Men hur lätt var det inte att föreställa sig att det kom från ett hemskt monster som bara väntade på ett tillfälle att kasta sig över honom? Han kunde själv känna hur bara tanken fick håret att resa sig i nacken på honom. Hur lätt hade inte ornerna kunnat bli fångar i sina egna inbillningar. När dessa väl hade fått dem i sina klor hade de redan skräckslagna ornerna mycket väl kunnat höra träden tala, och höra hur hemska varelser tassade omkring ute i mörkret, färdiga att kasta sig över dem. Rädsla och skräck släpper alltid inbillningen fri och när den kommer loss ger den ytterligare näring åt skräcken. Om denna demoniska cirkel inte bryts når skräcken till slut en sådan nivå att man grips av panik. Det kunde ha varit det som hände Borulf och hans vänner. Borulf hade haft den sagolika turen att springa åt rätt håll så att han kom ut ur skogen, medan hans kamrat istället sprang längre in i denna, 83


eller gick ner sig i en sugfälla. Men hade inte den ena av Borulfs kamrater förvandlats till ett tomt skal…? Virlor lyssnade ut i mörkret. Inte ett ljud hördes utan allt var ytterst tyst och stilla, om han bortsåg ifrån Borulfs snarkningar och eldens sprakanden. Egentligen är det rent förbannat tyst, tänkte han. Skrämmande tyst! Jag skulle inte haft något emot att höra några träd tala. Han flinade till. Fast då skulle jag väl göra på mig! Han såg på elden och blev med ens allvarlig. Varför brinner den så dåligt? Det var som om elden försökte visa honom, att det Borulf hade berättat var sant. Han satte sig bättre tillrätta med ryggen mot trädstammen. Han tänkte låta ornern sova så länge som möjligt eftersom denne inte hade fått någon sömn föregående natt. Om han inte själv hade varit så sömnig skulle han rent av ha låtit Borulf sova hela natten. Han gäspade och gnuggade sig i ögonen för att hålla sömnen borta. Det fanns inte mycket att fästa blicken på. Mörkret var så ogenomträngligt att det var som att sitta innesluten i det urmörker som måste ha rått före skapelsen. Det är svartare än svart, tänkte han, och betraktade fundersamt eldens flämtande lågor. Men urmörkret skulle uppsluka och förkväva elden och dess ljus helt och hållet, eftersom inget vanligt ljus skulle kunna existera i ett sådant mörker. Det kan bara dess verkliga motsats – Det Gudomliga Ljuset. Han vågade inte stirra för länge in i elden eller ut i mörkret, för han märkte att båda hade en starkt hypnotiserande effekt på honom. En effekt som förstärktes av tystnaden och Borulfs rytmiska snarkanden. För att ha något att göra plockade han fram den mystiska stav han hade fått av ornern, och flyttade sig närmare elden för att kunna studera dess bilder i det svaga ljuset. I det röda skenet 84


från lågorna verkade de få ett eget liv. En av bilderna drog till sig hans blick mer än de övriga. Det var bilden av en orm som högt upprest på stjärten riktade sina kallt stirrande ögon på honom. Virlor tyckte sig se hur ormens ögon … betraktar honom med en kallt värderande blick medan tungan spelar i munnen… Plötsligt … han är ett barn … femton år … Han sitter på en stol. På bordet framför honom står en statyett av en grön orm med högt upplyftat huvud. Han mediterar över ormen framför sig när denna plötsligt vaknar till liv och säger med mäktig stämma: ”Jag, Karlir, kommer alltid att finnas vid din sida… ” Sedan … skrik av skräck och fasa … Stridslarm … Brinnande hus … Nedhuggna män, kvinnor och barn … Han förs i gyllene bojor ner i en fängelsehåla. Hans skräck är stor för han vet att han kommer att torteras. I sin nöd anropar han ormguden. Med ens fylls hela hans varelse av oerhörd styrka, och ur hans mun kommer ord fyllda med stor vidunderlig kraft – ormguden har tagit honom i besittning! Han spränger sina bojor … fångvaktarna flyr i vild panik … han dödar med eld från sina händer … Han är fri! … Sedan … ett svärd står i en eld omgiven av ett svart ogenomträngligt mörker. En grön orm slingrar sig upp ur elden, runt svärdets blad och vänder sitt huvud emot honom, och åter hör han guden Karlirs mäktiga stämma: ”Frukta intet, min närvaro är alltid med dig!” Med ett ryck vaknade Virlor till medvetande om sin omgivning. Jag måste ha slumrat till, tänkte han lätt ångerfylld. Han hade visst drömt något om en orm, eld och lemlästade kroppar. Med en rysning skakade han av sig drömbilderna och stoppade tillbaka staven innanför jackan och satte sig bättre tillrätta mot 85


granen. Bredvid honom sov ornern tungt. När det första gryningsljuset letade sig ner mellan de väldiga träden väckte han Borulf. När ornern gäspande hade satt sig tillrätta med yxan över knäna, lade han sig ner och drog vargskinnet över sig. Så snart de hade fått i sig litet frukost fortsatte de sin vandring. Borulf var på ett strålande humör. Det verkade som om ornern inte längre kände någon som helst fruktan för skogen, och av de närmast vördnadsfulla blickar som han gav Virlor, förstod denne att Borulf verkligen trodde att det var hans, Virlors, ”magi” som hade skyddat dem från skogens fasor under natten. Tydligen räknade ornern med att den skulle skydda dem även i fortsättningen. Detta oroade Virlor, för det närmast onaturliga lugn som han hade känt under natten hade försvunnit i samma ögonblick som han tog svärdet ur den slocknande elden och stack det i skidan. Nu kände han sig istället fruktansvärt utlämnad och sårbar, helt ur stånd att kunna skydda sig själv och allra minst någon annan. Mer än någonsin hade han velat krypa in i ett hål och gömma sig. Det skrämde honom att Borulf tog det så lugnt. Det fick honom att känna sig ännu mer … övergiven. I flera timmar tog de båda vännerna sig fram i dunklet mellan jätteträden utan att se skymten av något djurliv. Träden stod där, raka, mörka och hotande, som om de i vilket ögonblick som helst kunde vräka sig ner över de båda inkräktarna och krossa dem till stoft. Så hade inte Virlor upplevt skogen dagen innan, men nu var hotet så påtagligt att det nästan gick att ta på det. Han önskade att han verkligen hade varit en trollkarl så att han hade kunnat ”binda” en skyddande skärm av kraft omkring sig och ornern. Men han var ingen magiker! Den ceremoni han hade utfört föregående kväll, hade endast haft till 86


uppgift att minska Borulfs rädsla och ingenting annat. Han kastade en blick på ornern som gick några steg framför honom, spanande med blicken på marken efter sugfällor. Borulf gick med lätta, nästan dansande steg trots sin stora tyngd, och till Virlors stora förvåning började han också sjunga, med en djup och vacker bas. Virlor kände sig fruktansvärt irriterad – här gick han och var hotad till livet och så gick det där stora åbäket och sjöng som om de var ute på någon slags förbannad lusttur! Ett fruktansvärt tjut i närheten förvandlade plötsligt hans blod till isvatten. I nästa ögonblick var det som om tusentals små osynliga demoner kastade sig över honom: slitande, rivande, bitande, gnagande. Det kändes som om all kraft började rann ur honom. Benen var på väg att vika sig och han var nära att falla. Trots att det kändes som om hela hans kropp blev full av blodiga sår kunde han inte se det minsta märke när han slet upp skjortan för att tittade efter. Han kastade en dimmig, smärtfylld blick på ornern och skyndade ifatt denne för att inte komma för långt efter. Borulf gick och smånynnade för sig själv som om ingenting hade hänt. Hade han inte hört tjutet? På något sätt gav bilden av den nynnande ornern Virlor nya krafter och han kämpade sig vidare medan det fortsatte att riva och slita i honom. Det finns inga angripare, försökte han intala sig. Det är bara inbillning! Rädsla kan få en att inbilla sig vad som helst. Gradvis blev han medveten om en annan smärta, en brännande och dunkande punkt mitt på bröstbenet. Ut från denna spred sig en hetta som snart genomströmmade hela hans varelse. Plötsligt brast hela hans kropp ut i flammor. Han kunde tydligt se hur hans kropp, händer och armar stod i brand, men det var en eld som brann utan att förbränna något. Det hela varade bara ett par sekunder så tonade flammorna bort och försvann. 87


Och med dem försvann hans osynliga angripare. Förvirrad och chockad över vad som hänt traskade han efter Borulf som inte hade en aning om att något var galet. Virlor hade nästan börjat tro att han var fri från sina osynliga angripare när nästa attack kom. Åter flammade den egendomliga elden upp och än en gång slogs angreppet tillbaka. Och så fortsatte det. Varje gång som han attackerades drev den inre elden tillbaka angriparna, men så fort elden avtog anföll de på nytt med förnyad styrka. Trots att ornern vid ett par tillfällen kastade en blick bakom sig för att se om Virlor hängde med, verkade det inte som om han såg att Virlor stod i lågor. Virlor själv var knappt längre medveten om sin omgivning. Som i djup trance följde han efter Borulfs breda ryggtavla. Trots att det blev sen eftermiddag fortsatte de att gå utan uppehåll för de hade bestämt att de skulle försöka ta sig ut ur skogen innan kvällen, och skulle därför inte ta några raster om det inte var absolut nödvändigt. Virlor var knappt medveten om någonting annat än den strid som rasade mellan branden inom honom och de osynliga angriparna. Borulf kastade då och då en blick bakåt på sin färdkamrat för att se om denne orkade fortsätta utan vila. Men då Virlor travade på efter honom utan några synbara svårigheter, fortsatte Borulf att söka sig fram mellan jättegranarna. Plötsligt var attacken över! Den intensiva lättnaden fick Virlor att vakna till med en chock. I det ena ögonblicket pågick striden för fullt, i nästa var den över. Nu fanns det inget hot, ingen rädsla och ingen smärta längre. Träden stod där, men inte längre mörka och hotfulla, utan lugna, trygga och skyddande. En svag vind, som förde med sig den behagliga doften av barr och kåda, svalkade hans av svett våta ansikte. Den inre elden avtog långsamt och han 88


kände sig lugn, men mycket, mycket trött; varje muskel i hans kropp darrade av utmattning. Han hade helst velat slänga sig raklång på marken för att vila, men han förstod att det inte kunde dröja länge innan de kom ute ur Nisslaskogen. Han föredrog att inte vila förrän dess. De osynliga angriparna hörde hemma i Nisslaskogen och skulle säkert stanna kvar där. Hur hade förresten ornern kunnat ta det så lugnt? Varför hade inte han blivit angripen? Virlor började undra, om det som han hade upplevt verkligen hade hänt. Kanske hade han andats in något giftigt, något som hade gett honom hallucinationer? Det kunde vara förklaringen till att Borulf inte hade sett honom brinna. Äntligen började det glesna mellan träden, som också började anta en mer normal storlek. Det var med en oerhörd lättnad som Virlor följde ornern ut ur Nisslaskogen, och ut på ett stort vidsträckt område med täta busk- och hallonsnår, ur vilka en och annan ung björk höjde sig. ”Jag orkar inte längre!” ropade han hest och sjönk utmattad ner på marken. ”Jag måste vila lite innan vi fortsätter!” Borulf stannade upp och vände sig om. Hans ansikte förvreds av förskräckelse när han nu för första gången såg hur blek och förstörd hans färdkamrat såg ut. ”Milda Gudar!” utropade han. ”Hur är det fatt? Är du sjuk? Varför har du inte sagt något?” Han rev av sig packningen, slet upp denna och fick fram ett éle-krus. ”Här!” Han korkade upp kruset och föll på knä vid Virlors sida. När han såg att Virlor var för svag för att orka greppa om kruset, lade han armen om sin utmattade kamrats axlar och förde kruset till hans torra läppar. Virlor tog en djup klunk, hostade och flämtade när den starka élen brände i hans uttorkade strupe. ”Ge mig lite vatten”, bad han med svag röst, ”…och ho89


nung … om det finns någon kvar.” Borulf hämtade vatten och den lilla honungskrukan. Han såg bekymrat på medan Virlor drack vattnet och började suga på en stor klick honung. ”Vad har hänt med dig?” krävde han att få veta. ”Låt oss tala om det sedan”, svarade Virlor matt, ”jag har bara förlorat en massa energi. Får jag lite mat i mig och en stunds vila, så är jag snart i form igen.” ”Jag skall genast ordna till lite mat!” Borulf reste sig upp. ”Vila du under tiden, jag väcker dig när maten är klar om du skulle somna.” Virlor slöt ögonen. Han hörde hur Borulf gjorde upp eld, plockade med packningen och började tillreda deras måltid. Vattnet och honungen hade redan haft den effekten att han inte längre kände sig lika kraftlös och yr, men han var fortfarande mycket trött. Någonstans långt borta hördes ett obehagligt skrattande läte, men han orkade inte bry sig. Istället lyssnade han på en svarttrasts klockrena toner alldeles i närheten. Lite längre bort stämde en annan in i sången. Ett svagt prassel i en buske ett tiotal meter längre bort talade om för honom att ... …en liten mus, som hade blivit överraskad av deras ankomst, försiktigt lämnade sitt tillfälliga gömställe för att ta sig tillbaka till sitt bo några buskar längre bort, där hennes sex ungar väntade. Ett hundratal meter längre åt väster gick en älgko med sin lilla kalv och betade. Kon lyfte på huvudet och vädrade misstänksamt i luften. Den svaga lukten av orn och människa hade nått hennes känsliga näsborrar, men doften var inte tillräckligt stark för att hon skulle uppleva någon omedelbar fara. Hon tog en björkgren mellan tänderna, repade av en munfull löv och började tugga. Virlor log inom sig åt den lilla kalven när denna nyfiket nosade på en fjäril och förskräckt hoppade till när denna fladdrade iväg. 90


Virlors sinnen började röra sig hit och dit över området: lyssnande, kännande, luktande, seende. Det var som om han inte längre hade någon kropp, utan gled fram som på vingar, ibland högt uppe i luften, ibland mellan buskarna som en skugga, ibland som en mus krypande ner i gången till sitt bo, där hennes ungar hungrigt väntade på henne. Han såg sig själv ligga som livlös på marken: blek, smutsig och orakad – när rakade han sig sist? Egendomligt hur verkliga en del drömmar kan vara, tänkte han slött. Just nu drömmer jag att jag ligger här och drömmer. Han kände sig plötsligt störd. Något pockade på hans uppmärksamhet. Hans sinnen rörde sig fram över marken, förbi älgkon med sin kalv, vidare ut över en mindre mosse. Han började känna sig rädd. Han ville vakna men kunde inte. Det fanns något mycket hotfullt just här! Ett kort ögonblick skymtade något skugglikt mellan buskarna och han förnam en annans närvaro. I samma ögonblick höljdes alla buskar framför honom in i ett ogenomträngligt mörker. Inifrån detta uppfattade han gutturala röster. Åter förnam han den andres närvaro – något inte mänskligt, något fientligt, rasande, hatfullt. Plötsligt var det som om någon hade gett honom ett våldsamt slag! Förskräckt öppnade han ögonen och snabbt bleknade minnet av hans upplevelse bort. Virlor gäspade och satte sig upp. Borulf satt vid elden och slevade upp grytans innehåll i ett par skålar. Ornern kom fram till Virlor och räckte honom den ena. Soppans doft fick det att vattnas i munnen. De åt som vanligt under tystnad. När de hade ätit färdigt frågade Virlor: ”Vad tror du det var för skrik vi hörde?” Borulf såg förvånat på honom. ”Vilket skrik? Jag har inte hört något skrik. Var hörde du det?” 91


”I Nisslaskogen naturligtvis!” fräste Virlor irriterat. ”Kom inte och säg att du inte hörde det, för det hade kunnat väcka de döda till liv!” ”Det är sant!” sade Borulf med eftertryck. ”Jag har inte hört något!” Han betraktade bekymrat Virlor. ”Hur känner du dig nu?” ”Jag mår bra. Lite trött bara.” ”Vi kanske skulle ta och stanna här över natten så att du får vila ut”, föreslog Borulf. ”Det är ju ändå inte så många timmar kvar tills det blir mörkt.” ”Nej, jag orkar fortsätta nu. Dessutom känner jag på mig att vi är jagade. Jag tror att våra förföljare inte är så långt borta och jag vill helst slippa möta dem här. Har vi tur kanske vi lyckas ta oss igenom sugfällorna innan de hinner upp oss. Dessutom tror jag att vi rentav kan ha större chans att försvara oss inne i sugfälleområdet.” ”Det har du säkert rätt i för där kan vi utnyttja sugfällorna så att de inte kan falla oss i ryggen. Men vad får dig att tro att de har kommit efter oss hit?” undrade ornern. ”Det är bara en känsla jag har, men den är så stark att jag är benägen att tro att det är så”, svarade Virlor fast. ”Låt oss då genast komma iväg!” Gemensamt packade de ner utrustningen. Borulf slängde upp sin packning på ryggen och hjälpte Virlor med hans. Med ornern som vanligt i spetsen började de bana sig väg genom snåren. ”Om jag minns rätt så bör vi vara framme vid de första sugfällorna innan det mörknar”, sade ornern efter en stund. ”Om vi skyndar oss kanske vi hinner ta oss in bland dem och hitta en lämplig plats att slå läger på. Då är det mindre risk att vi blir överfallna under natten.” Det höll Virlor med om och de skyndade sig så snabbt de 92


kunde genom den täta växtligheten. Efter en halv timmes tröttsamma vandring sade Borulf: ”Mitt minne svek mig trots allt inte. Se där! Den där bergknallen känner jag igen!” Han pekade på en klippa som höjde sig några meter över den omgivande terrängen. ”Det var här jag hamnade efter min flykt ur Nisslaskogen, men då var all mark här omkring uppbränd av en skogsbrand, så det fanns bara ljung och några enstaka buskar här. Men den där bergknallen känner jag igen, så nu är det knappt mer än ett par kilometer kvar till de första sugfällorna.” ”Hur brett är sugfälleområdet här?” ”Det bör inte vara bredare än att vi kan ta oss över på några timmar – eller allra högst en dag.” De båda vännerna fortsatte med förnyade krafter, och snart var de framme vid de första sugfällorna. Det hade börjat skymma men än så länge kunde de uppfatta skillnaden mellan normal mark och sugfällornas förrädiska yta. ”Vi får skynda oss att hitta en säker plats, för det blir snart mörkt”, sade Borulf. Virlor hörde knappt vad han sade, för hans uppmärksamhet var fästad på bergknallen som skymtade över snåren långt bakom dem. Han hade en längre stund känt att något hotfullt och fientligt följde dem i spåren. Detta hot fanns nu i närheten av bergknallen, det var han ganska övertygad om, även om han inte kunde förstå hur han kunde veta det. Han anade att förföljarna var för många för honom och Borulf att ta upp en strid med, men trots sin oro och gnagande rädsla kände han en allt ökande irritation. Omedvetet sökte sig hans hand till medaljongen. Må gudarna och Karlir i synnerhet, bevara oss, tänkte han, men jag måste bli av med den där efterhängsna svansen! Plötsligt sköt en så våldsam ilska upp inom honom att 93


den var nära att kväva honom. ”Jag är trött på er!” fräste han tyst mellan hårt sammanbitna tänder. ”Vill ni ha strid så skall ni vid Karlir, också få det!” ”Borulf!” sade han högt med iskall stämma. ”Vad säger du om att minska på antalet förföljare?” Borulf som stått och sett ut över sugfällorna, vände sig alarmerad om med yxan höjd till strid. När han såg att det inte fanns någon omedelbar fara slappnade han av. ”Vad menar du?” ”Våra förföljare kommer där borta vid bergknallen”, sade Virlor bistert. ”Vi kan inte se dem än, men de är där!” Han drog svärdet och kände prövande med tummen på eggen. ”Jag tänker visa dem hur en orm stinger – hänger du med?” Ett hårt, grymt grin spred sig över Borulfs ansikte. Hans blick fick något våldsamt över sig. ”Ha, dina ord är som musik i mina öron, färdkamrat!” Han rev snabbt av sig packningen och stuvad in den bland buskarna. ”Vi skall ta och överraska dem”, sade Virlor medan han följde ornerns exempel. ”Jag föreslår att vi går dem till mötes och tar dem från var sitt håll. Du kommer ihåg de där täta hagtornssnåren? Om vi skyndar oss dit kan vi lägga oss i bakhåll och ta dem från var sin sida.” ”Det låter bra i mina öron, men vad gör vi om de har skuggmän med sig?” ”Jag har inte en aning”, svarade Virlor torrt, ”men det får vi se då. Jag bryr mig inte om ifall de allihop är skuggmän, för nu är jag förbannat trött på dem!” De började snabbt ta sig tillbaka i sina egna spår, mycket noga med att hålla sig dolda av snåren. Virlor kom att tänka på vad ornern hade berättat för honom om skuggmännen. ”Det är möjligt att skuggmännen har en förmåga att ana 94


sig till våra tankar eller rent av kan läsa dem”, sade han. ”Låt oss därför försöka föreställa oss att vi sitter vid vår packning och har slagit läger. På det viset kanske vi kan undvika att tänka på vad vi verkligen har för oss. Tror du att du kan klara det?” Borulf nickade bistert. ”Visst!” grymtade han. ”Om du känner att det är för svårt, försök då i stället att tömma din hjärna på alla tankar”, rådde honom Virlor. De satte sig på nytt i rörelse. När de kom fram till platsen för sitt tilltänkta bakhåll kunde de höra gutturala röster närma sig från andra hållet. ”Vänta med att attackera tills du hör mig ropa och tills de har vänt ryggen åt dig”, viskade Virlor. Snabbt smög de båda färdkamraterna in bland snåren på var sin sida om spåret. Med vapnen redo väntade de sedan spänt på förföljarna. Virlor med en stark känsla av att det de gjorde var ren galenskap.

95


Kapitel 4

M

ed vilt bultande hjärta och hårt sammanbitna tänder låg Virlor hopkrupen bland buskarna och väntade på att förföljarna skulle dyka upp på den knappt synliga

viltstigen. Han torkade av sina svettvåta händer på byxbenen och tog ett fastare grepp om svärdet. Det kändes som om han i dagar och år inte hade gjort något annat än flytt för sitt liv, för att så äntligen ha fått mod att sätta sig till motvärn. På en och samma gång uppleva han en berusande stridslust och en rädsla som nästan fick honom att hacka tänder. Han kunde inte undgå att höra förföljarna närma sig. Det lät som om en hel boskapshjord trängde fram genom snåren. En plötslig tanke kom för honom – att han skulle komma att dö här och nu! I detta fanns en viss lockelse – att få ända allt i en enda strid på liv och död, och ta så många som möjligt med sig i döden. Men om det fanns ziteriter… Med plötslig iskyla slog det honom att han hade glömt hålla hjärnan fri från tankar. Om skuggmännen ägde en tankeläsande förmåga, hade det funnits en chans att de inte skulle ha uppfattat något förrän det var för sent – men nu… Virlor svor tyst för sig själv. Vad tusan håller jag på med? Det här är rena rama självmordet! Men det för sent att ångra sig… Plötsligt drog han efter andan och spände sig, färdig till 96


språng. Den förste globerinen kom framstultande mellan de täta snåren med de andra i en lång rad efter sig. Det var kortväxta varelser, knappt en och femtio långa. De var nästan klotrunda till formen med mycket långa grova armar och korta krumma ben. Deras huvuden satt direkt på axlarna och kröntes av bruna läderhuvor under vars uppvikta kanter ett krulligt, pälsliknande grått hår skymtade fram. Ögonen saknade helt synliga pupiller och liknade ett par stora gråvita glaskulor, fastsatta på var sin sida om den breda, platta näsan. Över knälånga, vadmalsgrå tunikor bar de bruna läderbrynjor, beslagna med tunna rektangulära metallplattor. Med sina tunga bredyxor slog de undan buskarna för att lättare kunna ta sig fram. …fem … sex … sju … vid Karlir, hur många är de? …tio … elva … Nu måste väl hälften ha passerat! Han tog sats för att rusa upp, när hjärtat plötsligt slog en volt och håret reste sig på ända. Det är något bakom mig! Skräckslagen vred han på huvudet och frös till. Ett par meter bakom honom stod en smal människoliknande varelse i svart långrock, svarta byxor och svarta stövlar. En svart bredbrättad hatt lade ansiktet i djup skugga ur vilken två ögon lyste illröda, som glödande kol. Med ett vrål av skräck och ilska flög Virlor upp på fötter och riktade ett våldsamt svärdshugg mot den svartklädda gestaltens huvud. Det blixtrade till i de röda ögonen. Varje nerv i Virlors kropp tycktes med ens explodera, bli till tunna linjer av en så outhärdlig smärta att inte ett ljud kom över hans läppar. Stel som en pinne, med varje fiber i kroppen utsträckt till bristningsgränsen, slungades han till marken med spretande armar och ben. Svärdet flög ur hans krampaktigt utspärrade fingrar, snurrade runt i luften och borrade sig ner i marken ett par centimeter från hans egen strupe. Under vad som tycktes en evighet blev Virlor liggande på 97


rygg, omtöcknad, vilt kippande efter andan, så tog överlevnadsinstinkten över och han försökte komma upp på fötter, men till sin stora fasa kunde han inte röra sig – fick inte kroppen att lyda! Som ett spöke gled ziteriten fram till hans sida och Virlor greps av vild panik. Förtvivlat kämpade han för att få tillbaka sin rörelseförmåga, men han var lika hjälplös som en groda infrusen i ett isblock. Skuggmannens ögon glödde allt intensivare. Virlor tyckte sig se in i helvetets alla eldar. Och… NÅGOT TRÄNGDE MED OEMOTSTÅNDLIG KRAFT IN I HONOM…

…något som grep tag, och började dra … Herre Gud! Nej! …dra honom ut ur sig själv … Neej! …ut ur kroppen … Oooh, miiiin Guuuuud! Smärtan och fasan var fruktansvärd! Han började skrika, och skrek och skrek – men inte ett ljud kom över de smärtfyllt förvridna läpparna. Borulf såg den ene efter den andre av bergsfolket passera. Med stigande otålighet undrade han när tusan Virlor tänkte ge signal till anfall. Och så kom den… Virlors vilda vrål när han gick till attack mot ziteriten fick globerinerna att med bestörtning vända sig mot det buskage skriket kom från. Borulf lät ingen tid gå till spillo. Som en tornado for den store ornern ut ur snåren. Den närmaste globerinen hann aldrig fatta vad som hände innan han föll med kluvet huvud. Ytterligare två föll offer för den vinande yxan innan de chockade globerinerna hann sätta sig till motvärn, men då gick de till motattack som en flock rabiessmittade hundar. 98


Borulf fick all möda i världen att hinna parera deras ursinniga hugg. Globerinerna var svårt handikappade av sina korta ben i den snärjande vegetationen men i gengäld hade de en fruktansvärd kraft i sina armar. Varje hugg som Borulf parerade kändes ända ner i tårna. Flera gånger var det nära att yxan hade slungats ur hans händer. Borulf drog sig tillbaka in bland hagtornssnåren för att globerinerna inte skulle kunna falla honom i ryggen. Snåren gav honom ett bra skydd åt sidorna så att bara ett par globeriner kunde nå honom åt gången. Borulf höll på att få en yxa i bröstet men lyckades i sista ögonblicket fånga upp den med yxskaftet. Samtidigt måttade en annan globerin ett hugg från sidan, men Borulf undgick att bli avhuggen på mitten genom att snabbt snurra runt ett helt varv. Globerinens hugg missade honom med en hårsmån, istället träffade Borulfs dubbelyxa den överraskade globerinen strax under örat med en sådan kraft att övre delen av huvudet med läderhjälm och allt, flög in bland buskarna. Under tiden hade den förste hunnit förbereda ett nytt hugg, men Borulf slog globerinens yxa åt sidan och gav honom en spark i magen så att han hamnade på rygg. Snabbt rullade globerinen över på magen och försökte kravla sig undan, men hindrades av sina kamrater som försökte komma förbi honom för att nå ornern. Borulf drämde yxan i den runda ryggen, och något inom bergsmannen small av som när en gren bryts. Snabbt lät Borulf yxan svepa upp från den sprattlande kroppen och på uppvägen kapa en arm med vidhängande yxa ifrån en annan angripare, för att sedan svepa tillbaka och med sin andra egg bita sig in mellan hakan och bröstet på en tredje. Så fort Borulf högg ner en globerin intogs dennes plats av en ny. I sin blodtörstiga iver att komma åt honom sprang de ständigt i vägen för varandra, och de fick allt svårare att ta sig 99


förbi och över liken av sina fallna kamrater. Några började släpa undan de dödas kroppar för att bereda väg för sina kamrater, medan andra ursinnigt började hugga ner buskarna för att den vägen nå fram till sitt hatobjekt. Borulfs krafter började tryta. Han insåg att han inte kunde hålla stånd länge till, om inte Virlor snart kom till undsättning. Den minsta lilla blotta – eller om han bara snubblade till under ett bråkdels sekund – kunde betyda slutet för honom. Saken blev inte bättre av att de förbannade globerinerna blev mer och mer mordiska för varje kamrat som föll för hans yxa. Borulf började smått ångra att han hade låtit sig ryckas med av Virlors galna påhitt att lägga sig i bakhåll. Han insåg, att om han ville stanna kvar i livet så var han snart tvungen att komma undan. Men hur tusan skulle det gå till? Han hade ju stängt in sig själv… Var är den förbannade aldoren? Vid Uris grönklädda fötter, han har väl inte gått och blivit dödad? Men så slog det honom att Virlor kunde ligga sårad någonstans inne i snåren. Och tanken på att lämna honom försvarslös i fiendens händer, att kanske bli en levande död, att kanske förlora sin själ till en ziterit, det var mer än vad Borulf kunde stå ut med. Dessutom var Virlor inte bara en färdkamrat. Han hade ju trots allt tagit aldoren under sitt beskydd. Hade gett honom ett namn! Hur skulle han då kunna överge honom? Om Borulf hade varit istånd till att tänka över de känslor han i det ögonblicket kände för Virlor, hade han säkerligen fått en chock. De var helt främmande för en orn. En orn gick inte och fäste sig vid andra, de var alltid sig själva nog. Men hade de åtagit sig något så genomförde de det. Och man övergav aldrig någon som stod under ens beskydd. Skulle jag överge en färdkamrat … överge Virlor? Aldrig!!! Det knäppte liksom till inom honom och han greps av ett 100


vitglödgat ursinne. ”Nej, vid Uriiii...!” vrålade han och kastade sig in bland globerinerna. Den närmaste föll för hans yxa. Och nästa… Och nästa… Som en dödens lie började han gå fram bland globerinerna. Virlor började gradvis förlora medvetandet. Varje fiber i hans kropp skrek av outhärdlig smärta när hela hans varelse försökte stå emot den invaderande kraften, den kraft som drog hans medvetande, hans andliga jag, själen, allt längre ut ur dess kroppsliga hölje. Han kände hur han sträcktes ut likt ett allt tunnare elastiskt band mellan sin egen kropp och ziteritens ondskefulla skepnad. Ett band som kunde brista i vilket ögonblick som helst… Plötsligt exploderade något med våldsam kraft på hans bröst och en hetta spred sig som flammande lågor genom hans kropp. Med ens var han fri! Tillbaka i sig själv! All smärta var plötsligt försvunnen och med en oerhörd lättnad kände han hur han på nytt började fylla upp sin egen kropp. Han kände igen den brännande hettan! Det var samma slags hetta som hade hjälpt honom i Nisslaskogen. Hans blick klarnade och han blev åter medveten om de glödande ögonen. Han försökte få undan blicken men upptäckte att han fortfarande var helt förlamad. De röda ögonen började plötsligt pulsera, och en stark sövande matthet kom över honom. Allt eftersom hans krafter försvagades minskade också den brännande hettan inom honom. Han blev allt dåsigare. 101


Herregud! Det stod plötsligt klart för Virlor att ziteriten likt en vampyr hade börjat suga livskraften ur honom nu när denne hade misslyckats med att ta hans själ! Förtvivlat försökte Virlor uppbåda all sin viljestyrka för att kämpa emot, men han fick allt svårare att tänka klart, att koncentrera sig. Som vatten rinner mellan fingrarna, kände han hur hans livskraft lämnade hans kropp. Och han längtade efter att få sova. Sova! Men någonstans långt bak i huvudet visste han att han inte fick ge efter, att han var tvungen att kämpa emot. Den eld som hade brunnit så hett inom honom hade krympt ihop och låg nu som en bit glödande kol på bröstbenet. Om jag bara kunde slita undan blicken! Det var från ziteritens ögon hotet kom. Jag får inte somna! Om han somnade skulle ziteriten tömma honom på all energi, för att sedan kasta bort hans kropp som en spindel kastar bort en utsugen fluga. Men Gud vad sömnig han var… Allt började snurra runt. Det susade i öronen. Det ven. Ett vinande och susande som bara tilltog i styrka. Det kändes som om han snurrade runt, fångad i en vinande virvel som snurrade allt vildare. Dimmigt insåg han att han kände igen känslan. Det var döden som närmade sig. I vilket ögonblick som helst skulle hjärtat upphöra att slå… Men hjärtat upphörde inte att slå. Istället blev han långsamt medveten om att susningarna hade börjat anta en ny kvalité. Där fanns en svagt pulserande ton. En ton som växte sig starkare och tydligare. Den lät alltmer lik klangen från en mycket avlägsen tempelklocka. Och klockklangen blev allt tydligare och starkare. Den fick hans paralyserade kropp att börja 102


vibrera. Och gradvis började det vilda snurrandet avta. Klockklangen blev högre och mäktigare. Varje slag satte hans inre i så kraftig vibration att det snart var som om han befann sig inuti en gigantisk tempelklocka. Snart existerade inget annat än den allt uppslukande klockklangen. Och han upptäckte att… …han var kläppen i tempelklockan. Han svängde fram och tillbaka och framkallade de mest vidunderliga toner när han slog emot den gyllene metallen. Och han insåg, att om han gick under skulle klockan tystna för alltid, för utan kläpp kunde den inte göra sig hörd… ...OCH KLOCKAN FICK INTE TYSTNA! Oväntat dök en bild av medaljongen upp för hans inre syn, och han drabbades av plötslig insikt – mina krafter börjar återvända! Klockklangen försvagade den förlamande kraften från ziteritens ögon! Han började intensivt rikta in sina tankar på medaljongen. Hämtade styrka ifrån den utan att veta hur, och genast tonade klockklangen bort. Virlor kände hur han på nytt fick kontakt med verkligheten. Och plötsligt visste han: De röda ögonen har inte längre någon makt över mig! Instinktivt, med en brinnande hunger, började han istället själv, likt en vampyr, suga livsenergi ifrån skuggmannen. Styrkan i hans hunger var så stor att han helt bröt igenom ziteritens försvar. Och han sög, och sög. Inom ett ögonblick hade han sugit i sig all den energi som ziteriten hade berövat honom. Och han kände en stark hunger efter mer, ville ha mer … men lyckades hejda sig, för han förstod instinktivt att det var viktigt att han inte tog mer än vad som tagits ifrån honom. Motvilligt bröt han kontakten med ziteritens livsflöde och släppte denne fri. Med ett ryck slet han undan blicken från de röda ögonen. Han försökte röra armarna. Det gick! 103


Jag är fri! Snabbt rullade han undan och for upp på fötter. I samma ögonblick reagerade ziteriten som om han just hade vaknat upp ur djup trance, och kastade sig mot Virlor med en blåskimrande kniv i handen. Virlor fick grepp om svärdet och lyckades få upp detta framför sig. Ziteriten hann inte hejda sig utan sprang rakt på svärdet som med ett gnisslande ljud trängde in i hans mage. Virlor ryckte snabbt ut svärdet och måttade ett vilt hugg mot ziteritens nacke. Med ett skrik som var något av det mest fasansfulla Virlor hört, upplöstes ziteriten i samma ögonblick som huvudet skildes från kroppen. På marken låg den döde ziteritens kläder kvar i en hög bubblande grönt skumartat slem. Ett ögonblick stod Virlor och betraktade resterna efter ziteriten, men så nådde honom ljudet av skräckslagna rop. Borulf! Han rusade igenom buskarna lagom för att få se Borulf komma gående med blod droppande från dubbelyxan i sina händer. ”Hej!” Ornerns ansikte lyste upp av ett stort grin när han fick se Virlor. ”Skönt att du lever! Jag trodde att de hade fått dig.” Han sparkade till ett globerinlik. ”Det blev några kvar som du ser, de andra lyckades fly.” Virlor drog en djup suck av lättnad – under ett kort ögonblick hade han fruktat att inte få se Borulf i livet. Ornern blödde från en skada på överarmen. ”Det är ytligt”, grymtade Borulf när han såg Virlors blick. Virlor såg sig misstroget omkring på alla lik. Hur i Karlirs namn, hade ornern kunnat klara sig? ”Hur många kom undan?” ”Sju, tror jag”, svarade ornern, ”två var rätt illa tilltygade.” Han repade lite gräs och började torka av yxbladet. ”De 104


var jäkligt ettriga. De var på väg att göra hackmat av mig när det hårresande skriket kom som en skänk från ovan.” Han skrattade bullrande. ”Stentuggarna blev alldeles gröna av skräck och studsade iväg i vild panik. Vem hade kunnat tro att de kunde springa så fort med de korta benen? De for iväg som omogna tomater med vingar.” Virlor betraktade globerinernas sönderhuggna kroppar. Det ser mer ut som slakt än strid, tänkte han. Hur i Karlirs namn, kunde han klara sig ensam mot en sådan övermakt? Som om ornern hade läst hans tankar, rynkade han pannan och borrade ögonen i Virlor. ”Vart tog du vägen? Och det där osaliga skriket … var kom det ifrån?” ”Kom skall du få se!” Virlor gick före ornern in bland buskarna där resterna efter ziteriten låg. Slemmet hade slutat bubbla och höll på att torka. ”Helige Uri!” utbrast ornern och petade försiktigt med foten på ziteritens grönslemmiga kläder. ”Vad är detta?” ”Det är vad som blir kvar när man dödar en skuggman”, svarade Virlor bistert. Borulf flög bakåt som om han hade blivit biten av en orm. ”Du menar inte att du har dödat en ziterit? Vid Uris grönklädda fötter … det är bara trollkarlar som kan ta livet av dem!” ”Och det säger du nu?” Virlor rös vid tanken på vad han hade genomgått, en upplevelse han aldrig skulle glömma. Han gav ornern en blick. ”Varför ställde du upp, när du visste att de kunde ha ziteriter med sig?” ”Ingen orn drar sig inte undan en strid även om chansen till seger är liten!” svarade ornern stolt, och inte helt sanningsenligt. Hans läppar drogs till ett stort grin: ”Du ville ju ta dem, så varför inte?” 105


”Galning!” muttrade Virlor och skakade på huvudet. ”Precis som du”, flinade Borulf glatt, och tänkte att han nog visste vem som var den störste galningen. Nu när all spänning släppte blev de som berusade av segerns sötma. Skrattande började de dunka varandra i ryggen och gratulerade varandra till segern. Virlor var glad att han hade Borulf med sig. Det kändes tryggt. Vilken krigare var inte ornern som helt ensam hade fällt tolv globeriner! Innan de lämnade platsen sökte de noga igenom de dödas kläder, inklusive ziteritens, men fann inget av intresse förutom skuggmannens egendomligt blåskimrande kniv. Bara att hålla i kniven ingav dem ett så starkt obehag att de beslöt sig för att slänga den i närmaste sugfälla. De var övertygade om att den var full med ondskefull magi, och ansåg att den inte fick hamna i orätta händer – eller några händer överhuvudtaget. När de båda vännerna, trötta och hungriga, kom tillbaka till platsen där de hade lämnat sina packningar hade det mörknat. Medan Borulf packade upp och gjorde i ordning lägret letade Virlor reda på bränsle och gjorde upp eld. De trodde inte att de hade något att frukta från de överlevande globerinerna, så de kopplade av och njöt av maten och vilan medan de berättade för varandra vad som hade hänt dem under striden. Borulf lyssnade på Virlors berättelse med stigande fasa och avsky. ”Jag tror i varje fall att jag lärde mig en del om skuggmännen”, avslutade Virlor sin berättelse. ”En sak är klar, de tillhör inte människosläktet, trots att de i sin rätta gestalt liknar oss så mycket att de skulle kunna röra sig mitt ibland oss utan att bli upptäckta – om det inte hade varit för deras ögon. De avslöjar dem. ”Det tycks stämma att de är själsätare, men de kan också suga ur sina offer deras livskraft, deras livsenergi. Det var det 106


skuggmannen försökte göra med mig när han misslyckades med att ta min själ. Hade det inte varit för medaljongen…” Han rös till. ”Jag undrar om de inte rent av livnär sig på andra varelsers livskraft, är ett slags energivampyrer.” Han tog en klunk éle ur kruset Borulf räckte honom, torkade sig om munnen med baksidan av handen och fortsatte föreläsande: ”Jag vill att du lägger allt som jag säger på minnet för jag tror att det är viktigt. Kom ihåg vad jag sade om hans ögon! För de flesta intelligenta varelser – och djur med för den delen – är ögonen ett mycket viktigt kommunikationsmedel, kanske rent av det viktigaste efter språket. Därför är det naturligt för oss att se varandra i ögonen, och detta utnyttjar skuggmännen. De fångar blicken och håller den kvar. ”Visserligen skickade skuggmannen, med hjälp av sina ögon, iväg en form av energiladdning som förlamade mig, men jag tror inte att han hade lyckats om jag inte just då hade sett honom i ögonen. Jag tror att själva ögonkontakten fungerade som ett slags bro för laddningen. Så, om man undviker att se skuggmännen i ögonen och hugger ner dem direkt, innan de hinner göra sig okroppsliga, kan man döda dem utan att vara magiker. ”Jag kan också tänka mig att de, genom att suga det mesta av livsenergin ur sina offer så att dessa förlorar all motståndskraft, kan beröva dem deras identitet och därmed också deras minnen, känslor och tankar. Offren reduceras då till varelser i vilka ziteriterna kan inympa nya minnen och känslor, och kanske även en viss tankeförmåga – allt formsytt för skuggmännens egna ondskefulla syften. Offren blir ett slags levande döda.” ”Helige Uri, må de brinna i Den Eviga Elden!” svor Borulf. 107


”Det kan vi skåla på!” skrattade Virlor och höjde kruset. Det började regna under natten och det regnade fortfarande när de båda kamraterna tidigt nästa morgon sökte sig fram över sugfälleområdet, kryssande mellan sugfällorna. Regnet, vätan och det halkvåta gräset gjorde det till en mycket förrädiskt vandring. Där sugfällorna låg som tätast hade de inte mycket mer än en smal remsa på en knapp fot att ta sig fram på. De hade huggit till ett stort antal käppar, som de använde för att testa marken med på de ställen där Borulf inte riktigt kunde avgöra var sugfällorna hade sin kant. Varje gång som de råkade sticka en käpp i en fälla blev de tvungna att kasta den. Det tog därför mycket längre tid än de hade räknat med att ta sig över området. Först sent på eftermiddagen kunde de se att de började närma sig vad som såg ut att vara säker mark. De hade kanske högst ett femtiotal meter kvar till fast mark, när de hörde höga poffande ljud från flera håll samtidigt. De stannade hastigt upp och såg sig omkring. I det täta regnet var det omöjligt att se vad det var som gav upphov till de egendomliga ljuden. ”Vid Uri, det låter som en jätte med väderspänning”, muttrade ornern och försökte med blicken tränga igenom vattenridån. Poff! En sugfälla flög i luften knappt ett hundratal meter ifrån dem. Det dödligt farliga innehållet sprutade rakt upp i luften och spreds i miljontals fragment åt alla håll. En stor klump hamnade i en sugfälla bara ett par meter ifrån Virlor, det hördes ett kraftigt fräsande ljud, och hela fällan började bubbla och koka. ”Spring!” skrek han. I detsamma exploderade en annan sugfälla inte mer än ett tjugotal meter bakom dem. Genom en ren slump undgick de att 108


träffas av de kringflygande fragmenten. En klump, stor som en knytnäve, slog ner i en sugfälla strax till höger om dem, utan att det denna gång började ”koka” i fällan. De sprang så fort de vågade. Trots att sugfällorna låg glesare här, låg de ändå så tätt att de båda kamraterna bara kunde ta sig fram halvspringande. Virlor försökte att så gott det gick trampa i ornerns fotspår. Poff, poff, poff! Fler och fler sugfällor flög i luften. De passerade de sista fällorna, och med benen arbetande som trumpinnar lade de dessa bakom sig. När de hade kommit på ett betryggande avstånd från dem, sjönk de flämtande ner på marken under ett stort glowanträd, där de blev sittande och såg tillbaka på det inferno som de hade undsluppit med knapp nöd. Vi måste trots allt ha gudarna på vår sida! tänkte Virlor. ”Milde Uri!” utbrast Borulf. ”Jag har aldrig varit med om något liknande. Hade vi startat ett litet ögonblick senare…” Han slog ut med handen mot sugfälleområdet där luften nu var svart av kringflygande sugfällor. Borulf var inte sen att plocka fram éle-kruset och de tog var sin klunk för att få lite värme i sina frusna, våta kroppar. Under glowanträdets stora röda blad var de väl skyddade från det strilande regnet.

109


110


9789163387241