9789163387241

Jag är fri!

Snabbt rullade han undan och for upp på fötter. I samma ögonblick reagerade ziteriten som om han just hade vaknat upp ur djup trance, och kastade sig mot Virlor med en blåskimrande kniv i handen. Virlor fick grepp om svärdet och lyckades få upp detta framför sig. Ziteriten hann inte hejda sig utan sprang rakt på svärdet som med ett gnisslande ljud trängde in i hans mage. Virlor ryckte snabbt ut svärdet och måttade ett vilt hugg mot ziteritens nacke. Med ett skrik som var något av det mest fasansfulla Virlor hört, upplöstes ziteriten i samma ögonblick som huvudet skildes från kroppen. På marken låg den döde ziteritens kläder kvar i en hög bubblande grönt skumartat slem.

Ett ögonblick stod Virlor och betraktade resterna efter ziteriten, men så nådde honom ljudet av skräckslagna rop.

Borulf!

Han rusade igenom buskarna lagom för att få se Borulf komma gående med blod droppande från dubbelyxan i sina händer. ”Hej!” Ornerns ansikte lyste upp av ett stort grin när han fick se Virlor. ”Skönt att du lever! Jag trodde att de hade fått dig.” Han sparkade till ett globerinlik. ”Det blev några kvar som du ser, de andra lyckades fly.”

Virlor drog en djup suck av lättnad – under ett kort ögonblick hade han fruktat att inte få se Borulf i livet. Ornern blödde från en skada på överarmen. ”Det är ytligt”, grymtade Borulf när han såg Virlors blick.

Virlor såg sig misstroget omkring på alla lik. Hur i Karlirs namn, hade ornern kunnat klara sig? ”Hur många kom undan?” ”Sju, tror jag”, svarade ornern, ”två var rätt illa tilltygade.” Han repade lite gräs och började torka av yxbladet. ”De 104