NoK-Dรถden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 4
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 5
1
D
et kunde gå flera veckor utan att Ismay ens tänkte på det. Sedan kunde det hända någonting som gjorde att alltsammans kom tillbaka, eller också dök det upp i en dröm. Drömmarna började alltid likadant. Hon gick tillsammans med modern uppför trappan, strax bakom Heather, genom sovrummet till det som låg på andra sidan, och i drömmen var det inte ett badrum, utan en liten kammare med väggar och golv av marmor. Mitt i den fanns en spegelblank sjö. Det där vita som låg i vattnet flöt med ansiktet vänt upp mot henne under vattenytan, och konstigt nog sa modern: »Titta inte!» För det där som var dött var en man och han var naken och hon var en ung flicka på femton år. Men hon hade tittat, och i drömmarna efteråt tittade hon också, men det var Guys dränkta ansikte hon hade sett. Hon hade tittat på det döda ansiktet, och även om hon då och då skulle glömma vad hon hade sett kom det alltid tillbaka, och skräcken fanns fortfarande kvar i de döda ögonen och i näsborrarna som var utvidgade för att andas in vatten och inte luft. Heather hade inte verkat bli rädd, hon hade inte visat några känslor alls. Hon stod med armarna hängande vid sidorna. Hennes klänning var våt, den smetade åt runt brösten. Ingen av dem sa någonting, varken i verkligheten eller i drömmarna, ingen av dem sa ett ord förrän modern föll ihop på golvet och började gråta och skratta och prata en massa dumheter.
5
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 6
När hon flyttade hem var huset helt annorlunda. Hon hade naturligtvis vetat om att det nu skulle vara två separata lägenheter, en på övervåningen till modern och Pamela och en där nere till henne och Heather; två par systrar som representerade två generationer. Det hon under sin sista termin vid universitetet i Skottland sextiofem mil därifrån inte hade förstått var att en del av huset skulle försvinna. Det var Pamelas idé, fast Pamela visste inte varför. Hon visste inte mer om vad som hade hänt än vad någon annan gjorde. Hon hade i sin oskuld planerat och genomfört de här drastiska förändringarna enbart för att hon ville väl. Hon visade Ismay lägenheten på nedre botten och sedan tog hon henne med upp. »Jag vet inte riktigt hur mycket Beatrix förstår», sa hon och öppnade dörren till det som en gång hade varit det största sovrummet, det rum de den gången hade gått genom för att sedan hitta den drunknade mannen. »Jag har ingen aning om hur mycket hon kommer ihåg. Gud vet om hon ens fattar att det här är samma rum.» Jag fattar det knappast, tänkte Ismay. Chocken gjorde att hon blev tyst. Hon såg sig nästan skrämd omkring. Det var ett enda rum nu. Dörren till badrummet hade varit – var då? De franska fönstren till balkongen var borta, de hade ersatts av en enkel dörr med en glasruta i. Alltsammans såg större ut, var mer likt rummet i drömmen men ändå inte lika rymligt. »Det är bättre på det här sättet, tycker du inte det, Issy?» »Jo visst. Det är bara det att det blev en chock.» Kanske skulle det ha varit bättre att sälja huset och flytta. Men hur skulle hon och Heather då kunnat ha råd med att dela en lägenhet? »Har Heather sett det?» »Hon tycker om alla förändringarna. Jag kan inte minnas när jag senast såg henne så entusiastisk för någonting.» Pamela visade henne de två sovrum som en gång hade varit hennes och Heathers, det nya köket och det nya badrummet. När hon kommit uppför trappan hejdade hon sig och grep tag i pelaren vid trappan samtidigt som hon nästan bedjande vände blicken mot Ismay. »Det har gått nio år, Issy. Eller är det tio?» »Nio. Snart nio.» 6
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 7
»Jag tänkte att sådana här förändringar skulle kunna hjälpa er att äntligen lägga alltsammans bakom er. Vi kunde inte fortsätta att hålla det där rummet stängt. Hur länge sedan var det som någon var där inne? Skulle inte tro att ni varit där på alla de här nio åren.» »Jag tänker inte längre särskilt mycket på det», ljög hon. »Ibland tror jag att Heather har glömt det.» »Kanske kan jag glömma det nu», sa Ismay och gick ner för att leta reda på modern som var ute i trädgården tillsammans med Heather. Man kan inte tvinga sig till att glömma. Hon hade inte glömt men det där samtalet med Pamela och den där rundvandringen i det gamla hemmet blev ett slags vattendelare för henne. Även om hon den natten drömde om den drunknade Guy, förändrades gradvis hennes sätt att tänka, och hon märkte hur den börda hon bar blev lättare. Hon slutade fråga sig själv vad som egentligen hade hänt den där varma eftermiddagen i augusti. Var hade Heather varit? Exakt vad hade Heather gjort – om hon nu hade gjort någonting alls? Var det möjligt att någon annan skulle ha kunnat vara i huset? Under nio år hade hon hållit på att forska, undra och spekulera, och till sist frågade hon sig nu varför. Antag att hon fick reda på det, vad skulle hon då göra med den sanning hon upptäckt? Hon tänkte inte dela lägenhet med Heather, leva tillsammans med Heather för att skydda henne mot någonting, än mindre för att »rädda» henne. Det var bara praktiskt. De var systrar och de stod varandra nära. Hon älskade Heather och Heather älskade förvisso henne. Hon och Heather där nere, modern och Pamela på övervåningen. Första gången Ismay såg modern i det nya vardagsrummet, i det hörn hon hade gjort till sitt med hjälp av radion, pallen och handväskan som hon bar med sig överallt, studerade hon henne för att se om den där vaga, förvirrade blicken gled bort till den del av rummet som genomgått de största förändringarna. Det gjorde den inte. Det var faktiskt som om Beatrix inte förstod att det här var samma rum. Heather följde med henne dit upp när Pamela bjöd upp dem på ett glas och det var som Pamela sa. Hon uppträdde som om hon hade glömt, hon gick till och med bort till den nya balkongdörren och öppnade den för att se om det regnade. Hon stängde den och kom tillbaka, hejdade sig 7
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 8
för att titta på en tavla som Pamela hade hängt på väggen där handdukshängaren fanns förut och där Beatrix’ skål med färgglada tvålar hade stått. Det enda som påminde en om att det en gång hade varit ett badrum där var ironiskt nog den där tavlan, ett tryck av Bonnard som föreställde en naken kvinna som torkade sig efter badet. Om de andra kunde glömma eller avfärda eller acceptera det, vilket de nu gjorde, så måste hon också göra det. Det hade hon gjort. Hon var nästan stolt över sig själv för att hon hade gjort det som folk sa att man måste göra: gå vidare. Nästa gång hon var där uppe hos modern då Pamela var ute, reste hon sig upp och gick över det polerade golvet, över de två mattorna, ställde sig framför bordet på den plats där duschkabinen en gång hade varit och tog upp en brevpress i glas som hade ett mönster av rosor. Hon höll upp den mot ljuset och märkte hur hjärtat började slå fortare. Sedan lugnade sig pulsen, blev rytmisk och långsam och hon vände sig medvetet om för att se bort mot det ställe där Guy hade dött. Beatrix hade satt på radion och hade vridit på kroppen som hon alltid gjorde, lutat sig åt vänster så att hon nästan vilade huvudet mot hyllan där radion stod och tryckte örat mot den. Även om hon märkte var Ismay befann sig, visade hon det inte, men hon lyckades le ett tankspritt leende när dottern log mot henne. Sedan hittade hon ganska snabbt ett arbete inom marknadsföringsbranchen och Heather hittade ett i ett storkök. De kom bra överens, det hade de alltid gjort. Förresten hade Ismay nästan omedvetet redan för länge sedan utsett sig själv, inte till Heathers beskyddare, nej absolut inte, men till hennes sällskapsdam. Inte direkt för att vaka över henne, inte som man brukar säga »för att hålla ett öga på henne», utan helt enkelt för att vara där och se. Varje gång hon kommit hem, varje gång de hade träffats under de där fyra åren som de varit skilda åt, hade hon iakttagit och undrat och lyssnat till vad Heather hade att säga. Hon tänkte aldrig särskilt mycket på framtiden, på den där oundvikliga separationen som måste inträffa en vacker dag. Måste ske eller måste undvikas, och till ett fruktansvärt högt pris för dem båda två. 8
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 9
Nu när de bodde tillsammans diskuterade de aldrig förändringarna i huset, än mindre vad som hade hänt den där augustidagen då hon var femton och Heather var två år yngre. Om de hade gjort det skulle Ismay varit tvungen att ställa den fråga hon aldrig ställt. Var och en av dem betalade sin del av hyran till Beatrix och det var det deras mor levde på. Det gick ett år och hälften av nästa. Ismay blev kär. För Pam, som lyssnade och för modern som aldrig verkade bry sig eller ens lyssna, beskrev hon det som om hon hade fallit pladask. Det hade aldrig funnits en kärlek jämförbar med den hon kände för Andrew CampbellSedge. Heather lyssnade också men hon hade ingenting att berätta i gengäld. Heathers kärleksaffärer, om hon nu hade några, måste ha varit korta, ytliga och ljumma. När Andrew var där sa hon nästan ingenting och Ismay förstod varför. Hon var alltid tyst tillsammans med folk hon tyckte illa om, men nu var det mer än så. Andrew såg ut som Guy. Han var av samma sort. Han skulle ha kunnat vara Guys lillebror. Var det därför som hon älskade honom och Heather inte tyckte om honom? Den natten när Ismay förstod det drömde hon återigen den där drömmen, men nu var det Andrews ansikte hon såg i det klara, ljusgröna vattnet.
9
NoK-Dรถden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 10
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 11
2
M
arion var där när Edmund kom hem från arbetet. Det var andra gången den här veckan som det hände. »Marion var snäll och handlade åt mig i dag», sa hans mor, »så jag bad henne stanna kvar för att äta middag med oss. Jag visste att det skulle göra dig glad.» Gjorde hon? Varför det? Så vitt han kunde minnas hade han inte uttryckt några åsikter alls om Marion, förutom att han för några månader sedan hade sagt att han tyckte det var ett mysterium att kvinnor färgade håret i den där onaturligt mörkröda färgen. Hon log mot honom, satte sig vid bordet och började på sitt livliga sätt tala om alla de gamla hon hälsade på och som hon tyckte så mycket om att hjälpa – »Vi kommer ju alla att bli gamla en dag, eller hur?» – om hur hemhjälpen fungerade och om sin avlidna mors uppskjutna höftledsoperation, om lugnande tabletter, smärtstillande medel och alternativ medicin. Hon trodde att det var hans »område», det var meningen att göra honom intresserad. Senare skulle han tvingas följa henne till stationen. Den låg bara nedanför kullen, men han kunde inte låta henne gå ensam när det var mörkt på gatorna. Hon skulle hela vägen pladdra om hur fantastisk hans mor var trots alla de problem med hälsan som hon hade. Hans mor hade lagat avokado med räkor som följts av spaghetti carbonara. »Underbart gott, Irene», sa Marion, som enligt sin egen åsikt själv inte var någon dålig kock. Hon hade köpt med sig en tårta som present. »Om jag blundar skulle jag kunna inbilla mig att jag var i Bologna.» 11
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 12
Jag skulle önska att du var det, tänkte Edmund. Då var det alltså »Irene» nu. Förra gången hon var här hade hon fortfarande sagt »mrs Litton». Marions hår var rödare och mörkare än det hade varit i början av veckan, och hennes lilla apansikte var mer målat. Han hade aldrig tidigare träffat en kvinna som var så rastlös av sig. Hon kunde inte sitta stilla i fem minuter utan hoppade upp och ner, studsade omkring på sina små spinkiga ben och sina kattassar. »Du får inte känna att du måste följa mig», sa hon till honom när hon hade serverat kaffet och sedan dukat av det. Det var också första gången hon gjorde det. »Det är inget besvär alls», sa hans mor, som om det var hon som skulle göra det. »Tänk om det händer något. Han skulle aldrig förlåta sig själv.» Hon log. Hon gjorde en konspiratorisk min åt Marion, ett slags ser-du-inte-att-han-längtar-efter-att-följa-dig-min. Det var då han förstod. Det var meningen att han skulle ha Marion. Hon var en present som hans mor hade valt ut åt honom. Antagligen inte från början, inte redan när de lärde känna varandra för ett eller två år sedan, men kanske sedan ett halvår tillbaka. Han hade varit en idiot som inte hade märkt det. Nu fattade han. Hon var äldre än han men kanske inte mer än fem eller sex år. Det var meningen att hon skulle bli hans flickvän och sedan hans fästmö och om ett eller två år hans fru, en fru som gärna skulle dela ett hus med hans mor. När man hamnar i desperata situationer behöver man ta till desperata metoder. Han följde Marion nerför kullen och lyssnade bara med ett halvt öra till hennes pladder om hans mors artrit och om hur tapper hon var (som om Irene var nittio och inte sextiotvå) och vad gamle mr Hussein och gamla mrs Reinhardt hittat på på sista tiden. Hela tiden funderade han på hur han skulle bära sig åt. När hon utanför stationen tackade honom för att han följt henne lyfte hon upp ansiktet mot hans. Väntade hon sig en kyss? Han ryggade tillbaka, sa god natt och lämnade henne. »Vilken rar kvinna», sa hans mor. »Flicka borde jag väl säga.» Hon gjorde en paus så att detta skulle sjunka in. »Vi har fått en ny granne. Jag såg när han flyttade in i dag på eftermiddagen. En mr Fenix. 12
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 13
Marion säger att han betalade över en miljon pund för det där huset, och hon borde veta.» Nästa dag på vårdhemmet återsåg han sina sjuksköterskekolleger. Alla kvinnorna var gifta eller bodde tillsammans med en pojkvän. På förmiddagsrasten gick han ner till kafeterian för att köpa en skiva pepparkaka eller lite strudel till sitt kaffe. Jean Langholm hospis var känt för den höga standarden på maten. Som Michelle, en av kokerskorna, sa: »Lika bra att inse det, folk kommer hit för att dö. Det minsta man kan göra är att se till att deras sista måltider blir cordon bleu.» Nu höll Michelle på att hjälpa Diane att göra i ordning grönsaker: skölja broccoli och borsta morötter. Heather, som var kokerska, höll på att göra lövtunna pannkakor till lunch. Edmund gick bort till Heather, det gjorde han ibland, för att fråga hur hon mådde och berätta hur det var med mr Warriner, en cancerpatient på hans avdelning som hon hade visat ett visst intresse för. Hon bara log när hon hörde hans första fråga och nickade när han berättade hur det stod till med mr Warriner. Hon var en tystlåten och intetsägande flicka, lugn, rofylld och robust med en välutvecklad kropp utan att vara tjock. Hon såg alltid ut som om hon precis hade tagit ett bad och tvättat håret. Ögonen var porslinsblå och det vackra ljusa håret var tjockt och kortklippt med lugg. Hon frågade om han hade kommit för sin kaka och undrade om han ville ha en skiva mandelkaka eller en bit tigerkaka. Edmund valde tigerkaka och sedan sa han: »Skulle du ha lust att gå ut och ta ett glas någon kväll?» Hon blev förvånad över att han hade frågat. Det märkte han. »Visst», sa hon. »Då så, är du ledig i kväll?» Hon behövde inte ens fundera. Hon såg på honom: »Om du vill.» »Hur dags slutar du här?» »Sex.» »Då kommer jag och hämtar dig klockan sex.» Det skulle innebära att han måste vänta där uppe en hel timme, men det hade han inte något emot. Han skulle kunna prata lite med mr Warriner om hans son och hans hund och hans frimärkssamling som varit så fantastisk en gång i tiden. Hur trist kvällen än blev, hur 13
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 14
många långa tystnader och dystra blickar den än skulle medföra, skulle han i alla fall slippa Marion och hennes pladder. Kvällen skulle inte bli ännu ett steg in i den fälla som modern och Marion höll på att gillra för honom. »Kan du tänka dig?» sa Ismay, »Heather har fått en pojkvän.» Andrew, som höll på att hälla upp vin, blev så häpen att han lät vinet rinna över kanten. Ismay sprang till badrummet för att hämta en handduk. Han skrattade och kysste henne. »Vem är denne hjälte?» »Men Andrew, det var inte snällt sagt. Hon är ju min syster. Och även om du inte älskar henne så gör jag det.» »Förlåt mig, älskling. Skulle tro att jag dömer henne på förhand och tror att hon ska behandla andra killar så som hon behandlar mig. Hon är den talande tystnadens mästarinna. Men det skulle inte spela så stor roll om hon inte bodde tillsammans med dig.» Andrew räckte henne ett glas, slog sig ner bredvid henne och tände en cigarett. Ismay tyckte illa om när folk rökte, men inte när Andrew gjorde det. Hon tyckte att han rökte lika elegant som en skådespelare i en Hollywoodfilm från trettiotalet. »Vet du vad», sa han, »jag tycker att jag borde få lite beröm för att jag faktiskt stannade kvar trots att jag fick reda på att den där lilla skräcködlan som hade förskansat sig på den här soffan var din syster och att du delade lägenhet med henne. Nej, bli nu inte sårad, du vet ju att jag älskar dig. Vem är han förresten? Berätta om honom.» »Han är syrra.» »Nu skämtar du. Menar du verkligen att han är en manlig sjuksköterska?» »Det är klart att han är manlig sjuksköterska om han är karl, Andrew. Han är sjuksköterska på Jean Langholm hospis, där som Heather arbetar.» »Det förklarar saken. Har du träffat honom?» »Inte än. Han heter Edmund Litton och han har tydligen så många meriter som sjuksköterska som man över huvud taget kan få. Han bor i West Hampstead och han är trettiotre.» »Hur bär du dig egentligen åt för att klämma ut så mycket upp14
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 15
lysningar ur en tegelstensmur? Jag kan ju knappast få ett ord ur henne. Verkligen en kontrast till hur du pladdrar. Ärligt talat undrar jag ibland om ni verkligen är systrar. Hon är kanske en bortbyting. Du är så vacker och hon är ju inte precis någon oljemålning.» »Inte vad då?» »Det var något min mormor brukade säga. Jag gillar det faktiskt. Det är så målande. Men så är det en sak till som jag gärna skulle vilja veta. Kommer han att gifta sig med henne? Kommer denne tappre sjukvårdare att gifta sig med henne och ta henne med sig härifrån så att du och jag kan få flytta ihop, så som jag har försökt göra det senaste året?» »Nej, Andrew, det tror jag inte», sa Ismay. »Han bor hemma hos sin mor.» Det var ett ganska stort hus från mitten av trettiotalet. Irene Litton skulle aldrig ha begärt att hennes son skulle bo tillsammans med henne i en lägenhet eller i ett litet hus. Det intalade hon sig i alla fall själv. Men om man nu hade ett hus med fyra sovrum var det ju helt enkelt oförståndigt att inte använda det – tja, på ett förståndigt sätt. Visserligen hade Edmund alla de där betygen och diplomen men han tjänade inte särskilt mycket. Fast om han hade blivit läkare så som hans far hade velat … Som saker och ting nu förhöll sig skulle det helt enkelt vara dumt av honom att med hans lön ta ett lån för att kunna köpa en lägenhet. Visst, om man bortsåg från hur mycket hon älskade huset i Chudleigh Hill som hade varit hennes hem i trettiosex år, det hem hon en gång hade kommit till som ung brud, så skulle hon ju ha kunnat sälja det och dela vinsten med Edmund. Det skulle han aldrig ha tillåtit. Han hade alltför stor respekt för hennes känslor och för hennes minnen. Förresten skulle hon inte leva länge. Hon skulle inte bli gammal. Det hade hon alltid vetat, ända sedan den gången då Edmund föddes och det var så fruktansvärt svårt för henne, trettioåtta timmar med värkar. De hade vänt sig till hennes man och frågat vem de skulle rädda, hans fru eller hans ofödda barn. Han hade naturligtvis sagt frun. Det visade sig emellertid efter mardrömslika plågor då hon trodde att 15
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 16
hon skulle dö, att barnet hade fötts och att hon hade överlevt. Men från den stunden hade hon vetat att hennes hälsa inte var stark. Det kunde den ju inte vara när det var så mycket som fattades henne: migrän som gjorde henne utslagen dagar i streck, en dålig rygg som Edmund sa antingen var artrit eller skolios – men han var ju ingen läkare – kroniskt trötthetssyndrom som gjorde att hon inte orkade någonting, sura uppstötningar, en stelhet i händerna och fötterna som hon visste var begynnande parkinson och på sista tiden även panikattacker som nästan skrämde livet ur henne. Hon hade inte trott att hon skulle leva till hon blev femtio. Genom ett rent under hade hon gjort det, och längre ändå, men det kunde inte fortsätta mycket länge till. När hon dog, om två eller tre år, skulle huset och allting i det bli Edmunds. Marions också hade hon hoppats, men så skulle det inte bli. Nåväl, ungdomarna måste få välja själva. Och göra sina egna misstag. Hon hoppades för Edmunds skull att han inte hade begått något misstag då han valde den där Heather. Han hade tagit henne med sig hem till Chudleigh Hill. Hon var inte helt säker på att han hade tagit med henne hem för att hans mor skulle få träffa henne. Det skämdes han nog för att göra, flickan var minst sagt tafatt och hon stirrade på en på ett förbryllande sätt med sina klarblå ögon. Man skulle kunna säga att hon hade oförskämda ögon, tänkte Irene, och kände sig nöjd med uttrycket. Irene hade mött dem då de kom ner båda två. Det var mitt på lördagseftermiddagen, så det var inte tal om att de hade varit där uppe och gjort något de inte borde göra. Edmund skulle aldrig göra det. Inte innan han var gift. Eller kanske inte innan han var förlovad, tänkte Irene djärvt, för hon måste ju följa med sin tid. »Mor», sa Edmund, »det här är Heather.» »Hur står det till?» »God dag, mrs Litton», sa flickan med ett tonfall som var alltför nonchalant för Irenes smak. Vackert hår, tänkte Irene, fast för övrigt var hon inte mycket att titta på. »Vill ni ha lite te?» »Vi ska gå på bio», sa flickan. »Så trevligt. Vad ska ni se för någonting?» 16
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 17
»Manchurian Candidate.» »Åh, den skulle jag vilja se», sa Irene. »Nicole Kidman är väl med i den, eller hur?» »Det tror jag inte.» Heather vände sig från Edmund och såg på henne med ett leende. »Ursäktar ni oss, mrs Litton? Vi måste gå. Kom nu Ed, annars kommer vi för sent.» Ed! Ingen hade någonsin kallat honom så. Hon kunde inte låta bli att tänka på hur annorlunda Marion skulle ha varit. För det första skulle Marion säkert ha frågat henne om hon inte ville följa med dem, när hon nu hade sagt att hon gärna skulle vilja se den filmen. Det var ren artighet att göra det. När man tänker efter skulle Edmund ha kunnat fråga henne. Ett skruvstäd kramade henne i trakten av midjan och hon kände smaken av varm galla i halsen. Hon undrade om hon kunde ha gallsten. När Edmund kom hem skulle hon fråga honom, han skulle kunna svara även om han inte var någon doktor. Ismay vaknade senare på natten när Andrew hade gått och kunde inte somna om utan låg där i mörkret och tänkte på sin syster. Fanns det någon chans att den här mannen skulle gifta sig med Heather? Hon hade inte ens tänkt den tanken förrän Andrew antydde det. Edmund och Heather hade haft sällskap mindre än en månad. Men det verkade som om Heather tyckte om honom och gillade att alltid vara ute någonstans med honom. Ismay hade inte någon gång sedan de kom för att bo här varit med om att systern varit borta från lägenheten så mycket. Och även om Heather hade haft en eller två pojkvänner medan hon gick i yrkesskola, hade så vitt Ismay visste, ingenting varit tillnärmelsevis så allvarligt. Hon gick upp för att gå på toaletten. Det hade blivit gryning och med gryningen hade det där grå ljuset som föregår soluppgången kommit. Heather hade lämnat sin dörr öppen och Ismay stannade för att titta in i rummet på systern som låg och sov tungt. Det vackra håret låg utbrett på kudden som en gyllene silkeskudde och den starka och smidiga högra handen låg utslängd bredvid det. Det var alltför tidigt för att tänka på att Edmund skulle kunna gifta sig med henne, men å andra sidan hade en sådan situation aldrig tidigare uppkommit. 17
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 18
Ismay erkände för sig själv att hon på något sätt hade förutsatt att Heather aldrig skulle ha ett allvarligt förhållande, än mindre gifta sig. När hon frågade sig själv varför blev svaret otillfredsställande. För att det rörde sig om Heather, för att hon inte var som andra flickor, för att hon inte attraherade män. Men trots det måste hon ju attrahera Edmund. Naturligtvis hade hon aldrig lovat att hon skulle stanna kvar hos Heather och att de två alltid skulle dela lägenhet. Det skulle det inte ha varit någon mening med. Heather var en självständig människa, fullt kapabel att ta hand om sig själv, att bo för sig själv eller, skulle hon tro, att vara gift. Hon borde inte ens betrakta henne på samma sätt som Andrew gjorde, som en person som var lätt otillräknelig. Hon skulle kunna flytta från Heather, och de skulle kunna vara som vilka normala systrar som helst som naturligtvis älskade varandra men som inte var bundna vid varandra … Det var för att det var natt, så var det, klockan fem på morgonen, en galen, dyster tidpunkt. Hon återvände till sin säng och låg där med öppna ögon i det blekgrå ljuset och insåg till sist att detta inte hade någonting att göra med tidpunkten på dygnet eller med att hon ville leva med Andrew eller med Heathers temperament. Det hade att göra med det som Heather hade gjort för tolv år sedan. Som hon måste ha gjort, som hon säkert utan något som helst tvivel hade gjort. Ingen utom de tre, hon själv, modern och Heather, kände till det. Vetskapen om det hade drivit ut modern över kanten, in i schizofrenins skuggvärld. De hade diskuterat Heathers inblandning, Heathers skuld, hon och modern, men bara med varandra, aldrig med Heather. Vad Heather anbelangade skulle Guy fortfarande kunna vara i livet, på andra sidan jordklotet, försvunnen eller borta, för hon talade aldrig om honom eller om hans död och det verkade inte ens som om hon kom ihåg honom. Men han var död och det berodde på Heather. Ibland tyckte Ismay att hon visste det lika säkert som om hon själv hade varit vittne till gärningen och ibland tyckte hon att hon visste det för att det inte fanns några andra möjligheter. Om Heather gifte sig med Edmund Litton, borde han då få reda på det? Det var en allvarlig fråga. Skulle hon kunna låta denne uppen18
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 19
barligen trevlige, gode och intelligente man – eller vilken man som helst förresten – ta sig an Heather utan att veta vad hon hade gjort? Men om han fick reda på det, skulle han då ta sig an henne? Jag älskar min syster, viskade hon för sig själv i mörkret. Vad än Andrew säger är hon värd att älska. Jag klarar inte av att skada henne, beröva henne hennes lycka, avskärma henne från livet, så som man tidigare brukade låsa in flickor i kloster bara för att … Men vänta lite, bara för att hon hade dränkt någon. Hon hörde hur Heather gick upp och mycket tyst gick ut i köket. Skulle hon överlämna sin vård av Heather, hur halvhjärtad den än hade varit, till Edmund? Det är fortfarande tidigt att tänka på det, intalade hon sig, men hon lyckades inte somna om.
19
NoK-Dรถden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 20
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 21
3
O
m man inte är mycket ung är det svårt att ha sex när man inte har ett eget hem eller pengar för att kunna skaffa sig en tillfällig tillflyktsort. Nu var det fem år sedan Edmund senast hade sex. Senast hade varit med en inhyrd sjuksköterska på hospisets julfest, i ett rum som kallades »sköljen» och som var fullt med handfat. Och det hade varit en engångsföreteelse. Sedan han började sällskapa med Heather hade han med skam och tvivel sett tillbaka på åren mellan tjugo och trettio då han i stort sett levt utan sex. De var i fråga om åtrå och potens de bästa åren i en mans liv, och han hade låtit dem passera bara för att han inte hade vågat tala om för sin mor att han tänkte ta hem en flicka som skulle sova över. Det var ingen idé att ångra sig. Det var inte för sent och han tänkte redan i kväll tala om för sin mor att han hade planerat att resa bort över veckoslutet – och varför. Han hade sedan en tid tillbaka börjat trotsa henne. Långt innan han träffade Heather hade han gått för att äta middag hemma hos en god vän, den läkare, Ian Dell, som hade ansvar för den palliativa vården vid hospiset, och han träffade då Ian tillsammans med hans mor. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att hans viljestarke och beslutsamme vän kunde vara så kraftlös och försonlig och vara så kuschad av en förälder som Ian var. Mrs Dell var en liten gammal käring (som Edmund elakt formulerade det för sig själv) inte alls lik Irene Litton, men de hade likadant diktatoriskt sätt. Han tyckte det verkade som om Ian löd mrs Dell i fråga om nästan allting och efteråt urskuldade 21
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 22
han sig till och med inför Edmund för att han – mycket stillsamt – hade vägrat att ta ledigt från hospiset nästa dag för att köra henne till hennes syster i Rickmansworth. »Jag antar att du tycker att jag borde köra henne», sa han. »Jag har innestående kompdagar och vi har inte särskilt mycket att göra just nu, eller hur? Men jag skulle tro att jag var ganska självisk och tänkte att om jag gav henne lillfingret så skulle hon bara ta hela handen. Jag ska gottgöra det och ta med henne på en utflykt någonstans nästa veckoslut.» Edmund såg i Ian en spegelbild av sig själv. Han måste ändra på sig. Om han inte klarade av att stå på sig nu när han bara var lite över trettio, så skulle det vara för sent. Trots att han och Heather aldrig hade diskuterat hans mor, var det ändå på något sätt Heathers närvaro i hans liv som hjälpte honom. Gav honom självförtroende och muntrade upp honom. Så när Irene sa till honom – sa till, inte bad honom – att följa med henne till hans moster och morbror i Ealing den första lediga lördag han hade haft på en månad, tog han ett djupt andetag och sa nej, han skulle vara upptagen. Det påföljande grälet blev bittert och slutade med att Irene fick ett anfall av panikångest. Det är emellertid det första steget som räknas, som Edmund gång på gång sa till sig själv, och efter det blev saker och ting gradvis allt lättare. Han skulle kunna berätta för henne om det veckoslut som han hade planerat, och vilket syfte han hade med det, och hon skulle helt enkelt bli tvungen att finna sig i det, tänkte han för att samla mod. Den där första gången då han bjöd ut Heather på en drink hade han knappast trott att deras förhållande skulle utvecklas till någonting. Ett par veckor, trodde han, och inget sex, för det blev det aldrig. Förresten hade Heather inte attraherat honom särskilt mycket. Hon var bättre än den magra Marion med sitt vita ansikte och röda hår, men det skulle nästan vem som helst ha varit. Fast nu när de hade varit ute ett par gånger för att ta ett glas, hade ätit middag tillsammans tre gånger, varit på bio två gånger och en gång på teatern och dessutom på en utställning om mat under århundradena som hon varit intresserad av, såg han henne med nya ögon. »Jag är en tystlåten människa», hade hon sagt till honom en kväll. 22
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 23
»Jag talar med min syster, men inte särskilt mycket med andra. Med dig kan jag prata.» Det gjorde honom väldigt rörd. »Det gläder mig.» »Det är lätt att tala med dig för du säger inte dumma saker. Det är trevligt.» Han följde henne hem till Clapham. När han inte lämnade henne vid Embankment utan följde henne hela vägen, sa hon: »Du är så snäll mot mig. Jag tycker inte om att gå ensam hem från stationen.» »Det är klart att jag följer dig», sa han och när de började gå längs med utkanten av The Common tog han hennes hand. Det var en varm hand med ett fast grepp. Han såg i skenet från gatlyktan in i hennes ansikte och märkte att hon hade blicken fäst på honom, stora, blå ögon, ogenomskinliga och dimmiga som glasyr på keramik. Och så var det annat, sådant som män först lade märke till: de fylliga brösten och de runda höfterna, de tjocka läpparna och så det där håret, det glänsande, tjocka och skimrande håret vars färg skiftade från rågblont och majsgult till arton karats guld. Hon pratade aldrig mycket, men när hon gjorde det var hennes röst mjuk och lågmäld och de sällsynta leendena gjorde att ansiktet sken upp och hon blev söt. Huset hon bodde i var mycket större än vad han hade väntat sig, en fristående villa i en rad likadana, men det var det enda som hade en inglasad gång från grinden till trappan och ananasfrukter i sten på grindstolparna. Det var tänt både på övervåningen och där nere. »Min syster Ismay och jag bor på nedre botten och mor och hennes syster bor där uppe.» Hon hejdade sig vid trappan men släppte inte taget om hans hand. »Ismay och hennes pojkvän», sa hon tyst, »de kommer att vara borta nästa veckoslut.» »Kan jag få bjuda ut dig nästa fredag?» Hon lyfte sitt ansikte och i det glimrande halvmörkret tänkte han att han aldrig hade sett någon som såg så tillitsfull ut. Han förde sina läppar mot hennes och kysste henne så som han hade kysst henne de senaste veckorna, men det var någonting nytt i hennes reaktion som gjorde att han kände sig eldig, passionerad och andfådd när deras läppar skildes. Hon höll honom tätt intill sig. 23
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 24
»Heather», sa han. »Älskade Heather.» »Kom och stanna över veckoslutet.» Han nickade. »Jag ser väldigt mycket fram emot det.» »Jag kommer att vara borta under veckoslutet», sa Edmund till sin mor. »Kommer tillbaka på söndag.» De hade precis slagit sig ner för att äta. Irene lyfte sin första gaffel med mat till munnen, men lade sedan ner den igen. »Du brukar ju aldrig resa bort under veckosluten.» »Nej, det är hög tid att jag börjar.» »Vart ska du resa?» »Till Clapham.» »Du behöver inte resa bort för att åka till Clapham. Clapham ligger i London. Vad du än ska göra i Clapham kan du göra på dagarna och sedan komma tillbaka hit för att sova.» Någonstans ifrån fick han styrka. Var det från Heather? »Jag tänker tillbringa veckoslutet hemma hos Heather.» Edmund fortsatte att äta. Hans mor hade slutat. Hon skakade mycket långsamt huvudet från sida till sida och sa: »Men Edmund, Edmund, jag trodde inte att du var den sortens man.» Han var fortfarande på sin vakt mot henne, men nu på ett helt annat sätt än tidigare. Det var en enorm skillnad. Hans ansträngningar hade lönat sig och det var ingen tvekan om att deras sammandrabbningar numera ibland roade honom. »Vad då för slags man, mor?» »Låtsas inte som om du inte förstår vad jag menar.» »Jag tänker vara borta över veckoslutet tillsammans med min flickvän, mor. Jag antar att du inte vill att jag ska gå in på några detaljer.» Det var första gången som han hade talat om Heather som sin flickvän. Att göra det kändes nu som om hon kom honom närmare. »Och nu skulle jag vilja avsluta min middag.» »Jag tror inte att jag kan äta mer», sa Irene, lutade sig tillbaka i stolen och tog djupa andetag. »Jag mår inte alls bra. Det känns som om jag håller på att få migrän.» Edmund fick lust att säga något i stil med: »Du blir alltid dålig när jag säger något som irriterar dig», eller kanske till och med: »Det 24
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 25
kan väl aldrig vara psykosomatiskt?» Men han förblev tyst för han ville inte bråka mer med henne eller tvingas försvara sig (Gud förbjude). Naturligtvis skulle hon föra saken på tal igen – och igen. Hon gjorde det i samma stund som han lade kniv och gaffel diagonalt över sin tomma tallrik. »Jag kommer att vara alldeles ensam här i huset.» »Om du inte kan övertala Marion att stanna kvar.» »Det är svårt när man är i min ålder och inte så stark längre.» »Mor», sa han, »du har mr Fenix i huset bredvid, och han är en trevlig granne, och sedan har du andra trevliga grannar mitt emot. Du har både vanlig telefon och mobiltelefon. Du är bara sextiotvå år gammal och det är inget fel på dig.» Så sent som för ett halvår sedan skulle han inte ha lyckats uppamma den styrka som behövdes för att säga detta. »Inget fel på mig!» Hon upprepade orden med ett ironiskt skratt. »Det är märkligt att ens snälla små barn kan växa upp och bli så känslolösa. När man första gången lade dig i mina armar som en mycket liten baby, efter allt det som jag hade gått igenom för att skänka dig livet, då kunde jag aldrig drömma om att du skulle återgälda mitt lidande genom att behandla mig på det här sättet, aldrig.» »Jag kan ringa upp Marion åt dig, ska jag göra det så att du kan fråga henne?» »Nej, nej, nej. Jag får inte bli beroende av främlingar. Jag måste bära detta ensam. Om Gud vill kommer jag inte att bli sjuk.» I vilket fall som helst åkte Edmund till Clapton på fredagen, men inte förrän de hade haft ännu fler bråk om det. Irene »insjuknade» i förkylning kvällen innan. Det var en riktig förkylning. Till skillnad från sura uppstötningar, som man bara behöver tala om att man har, går det inte att låtsas nysningar och rinnande näsa. Irene påpekade att det bara var tre veckor sedan hon senast var förkyld. Det var ett välkänt faktum att förkylning efter förkylning alltid resulterade i lunginflammation. Hon hade drabbats av det när hon var liten som resultat av en rad förkylningar, dubbelsidig lunginflammation. »Du kommer inte att få lunginflammation, mor», sa Edmund, sjuksköterskan. 25
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 26
Han avrådde från toddy med whisky utan lagade varm citronsaft med honung till henne och sa att hon skulle ta aspirin var fjärde timme. »Du är inte någon läkare», sa hon som hon så ofta gjorde till honom. »Jag borde ta antibiotika.» »Förkylning beror på virus och antibiotika hjälper inte mot virus.» »Det kommer säkert att vara ett virus som ger mig lunginflammation.» Irene Litton var en lång, välbyggd kvinna som hade ungefär samma slags figur som Heather Sealand. Edmund hade noterat det, men vägrat att dra den psykologiska slutsatsen att han attraherades av kvinnor som såg ut som hans mor. Hur som helst slutade likheten där, för Irene hade mörkt hår som nästan inte hade några gråa strån ännu, och även om hon var av helt igenom engelsk börd hade hon samma ansiktsdrag som Maria Callas: kraftiga, örnlika och markerade. Hon var själv medveten om detta och man hade hört henne säga att hon skulle ha kunnat nå liknande framgångar som operasångerska om hon bara hade fått tillfälle att skola sin röst. Hon klädde sig i draperade, gärna långa och släpande kläder i starka glittrande färger, vinrött, safirblått, mörkgrön eller lila, ofta med fransar som hon tillverkade själv och som det hängde rader med pärlor i, och hon rörde sig långsamt, rakryggat och höll huvudet högt. Hennes i vanliga fall goda hälsa passade hennes typ och hon var som värst när hon var rödnäst och snorig. Marion lade med en gång märke till detta och var full av medlidande. Hon hade kommit precis innan Edmund gav sig iväg för veckoslutet – han trodde att hon hade planerat sin ankomst för han var övertygad om att modern hade bjudit henne trots att hon svurit på att hon inte gjort det. Han var också ganska säker på att hon visste vart han skulle åka och med vem, för när de var ensamma i hallen innan hon skuttade in för att träffa Irene, gav hon honom en förebrående blick, till hälften vänligt positiv, till hälften sorgsen. »Jag har tagit med några av mina hembakta muffins», sa hon. »Du förstår, muffins har blivit på modet igen. Det är så trösterik mat och hon behöver tröst.» När han hade gått nerför trädgårdsgången och ut genom grinden, vände han sig om och såg hur de båda två stod i burspråksfönstret och 26
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 27
såg efter honom. De där två kvinnorna skulle säkert huvudsakligen tala om honom, om att han var obarmhärtig, omoralisk, en dålig son, kallsinnig och att han inte var läkare. Han skulle antagligen ha hicka hela kvällen. Därför bestämde han sig för att inte låta tankar på det förstöra hans kväll. Marion släppte ner den beige, damastmönstrade gardinen och gick tillbaka till den öppna spisen – en gaskamin som såg ut som en vedspis med glödande men oförstörbara kolstycken och vedträn med fladdrande lågor – och började flänga omkring, kände på Irenes panna, fyllde på hennes vattenkaraff, hämtade echinaceadroppar och hosttabletter och stoppade till sist febertermometern i hennes mun. »Man skulle tycka att Edmund borde ha gjort allt det här», sa Marion. »Hmm-mm-hmm-hmm.» »Han är ju trots allt sjuksköterska.» »Mm-hmm-hmm», kom det med lite mer eftertryck. Temperaturen visade sig vara normal. »Det kan inte stämma.» »Det är kanske något fel med den. Jag försöker igen senare, tycker du inte det? Eller ska jag kila ut och se om jag kan få tag på en ny på det nattöppna apoteket? Eller ska jag springa hem och hämta min?» »Skulle du vilja göra det, Marion? Du är så snäll mot mig. Jag börjar nästan betrakta dig som min dotter, förstår du. Eller – vågar jag säga det? – som den-som-skulle-ha-kunnat-bli-min-svärdotter.» Marion sprang till stationen, ändrade sig sedan och sprang hem genom de slingrande gatorna till Finchley Road. Hon sprang alltid, precis som hon talade jämt och ständigt. Trots att hon hade gjort ett försök att uppvakta Edmund hade hans avvisande inställning inte stört henne i så hög grad som Irene trodde. Det hon ville ha var inte en ung mans åtrå utan äldre, förmögna personers tillgivenhet och beundran. Förutom Irene hade hon gamle mr Hussein och gamla mrs Reinhardt, hon hade siktet inställt på ett par andra och hon hade haft gamla mrs Pringle, fast gamla mrs Pringle hade dött förra året. Och även om hon inte hade låtit Marion få ärva sitt enorma hus på Fitzjohn’s Avenue, hade hon lämnat henne en stor summa pengar och några riktigt vack27
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 28
ra smycken. Det hade gjort så att Marion kunnat köpa källarvåningen och bottenvåningen i det hus på Lithos Road som hon nu gick in i för att hitta termometern. Eftersom hon var tvångsmässigt ordentlig – allt skulle finnas på sin plats och allt skulle ha en speciell plats – hittade hon den genast i badrumsskåpet på hyllan bredvid den bruna flaskan med morfinsulfat, och hon sprang tillbaka men tog tunnelbanan den här gången; det var bara en hållplats till West Hampstead och Irene. Edmund hade trott att Heather skulle vara blyg och kanske nervös. Hon kanske till och med var oskuld. Medan han åkte först med Jubilee Line och sedan med Northern Line till Clapham började den glada förväntan som han hade känt tidigare under veckan blekna bort och han undrade om hon var så oerfaren att han skulle bli tvungen att – nej, det trodde han inte – undervisa henne. Blotta tanken räckte för att kyla av honom på ett högst oönskat sätt. För det första var han säker på att han aldrig skulle klara av att lära en kvinna någonting om konsten att älska och för det andra var han rädd för att hon skulle vara oförstående och rädd. När tåget körde in på Clapham South intalade han sig att han inte var kär i henne – kanske skulle det ha varit lättare om han inte varit det – och om detta kom emellan dem i stället för att förstärka deras förhållande skulle det ändå inte vara hela världen. Han skulle kunna hitta andra kvinnor. Marion var inte det enda alternativet. När han gick uppför trappan under glastaket kom han emellertid ihåg den kyss och den tillitsfulla blick hon gett honom när hon tog hans hand. När han kommit uppför trappan såg han att det vid den nedre ringklockan stod I. och H. Sealand och på den övre stod det Sealand och Viner. Han ringde på och medan han väntade märkte han plötsligt att han längtade efter att få träffa henne och tänkte att han skulle ta henne i sin famn när hon öppnade. Det blev helt annorlunda än vad han hade trott när han satt på tåget. När han väl hade kommit över sin förvåning märkte han att han var tillsammans med en passionerad partner, entusiastisk och ohämmad. Inte alls tyst och lugn som hon var när de var ute tillsammans 28
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 29
eller när hon höll på att arbeta i köket på hospiset, utan mjuk men ändå aktiv, outtröttlig och härligt ivrig vilket talade för framtida påhittighet. Om det skulle behövas undervisning var det nog hon som skulle få bli läraren, inte han. »Första gången är aldrig bra», sa hon när de vid ett tillfälle var helt tillfredsställda. »Det är i alla fall vad folk säger. Men för oss var det mycket bra.» Från att betrakta henne som en »bromskloss» som skyddade honom mot Marion, en flicka med snygg figur som inte sa särskilt mycket, hade han nu blivit helt förtrollad av henne. När han på söndagskvällen lämnade henne med en passionerad omfamning – han hade ingen lust att träffa systern och hennes pojkvän – märkte han att han frågade om de inte kunde träffas på måndag kväll och på tisdag. Båda gjorde skämtsamt förtvivlade grimaser över att de inte hade någonstans att ta vägen och sedan skrattade de åt sig själva. »Issy tänker låta Andrew sova över här», sa Heather. »Du skulle kunna komma hit.» »Kan jag det?» sa han. »Det vill jag hemskt gärna.» Han kunde inte berätta för henne om den scen med modern som nu väntade honom. En trettiotreårig man som står under sin mors toffel är ju en komisk figur och absolut inte någon eldig älskare. Men nu stod han inte längre under moderns toffel. Han hade fortfarande långt kvar, det insåg han, och han måste vara ståndaktig. När han tänkte tillbaka på sina två nätter tillsammans med Heather blev han så omåttligt förtjust att han tyckte sig bli starkare, och när han öppnade dörren till huset i Chudleigh Hill var han fast besluten att föra saken på tal med en gång. Olyckligtvis var Marion där. I samma stund som han gick in i vardagsrummet sprang hon ut därifrån för att mycket snabbt komma tillbaka med en bricka där det stod en varm dryck till hans mor, en muffins på ett fat, två aspirin på ett tefat, en flaska inhalationsmedicin med pipett, en burk med Fisherman’s friends och näsdukar i en ask som var färgglad och blank så att man trodde det var julpynt. »Överdriver du inte en liten smula nu?» Han kunde se att modern var mycket bättre nu än vad hon hade va29
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 30
rit i fredags. Hon sa ingenting utan tittade bara med höjda ögonbryn på honom. Marion lyckades åstadkomma ett osäkert leende åt hans giftiga kommentar och började pyssla med medicinerna samtidigt som hon pladdrade på: »Har du haft trevligt, Edmund? Vad har du gjort?» Vilken fråga! Älskat, tänkte han. Blivit kär. Upplevt två dygn i salighet … »Det har varit fruktansvärt kallt, eller hur? Jag träffade mr Hussein när jag var ute i morse och jag sa till honom att kylan måste vara värre för er än för oss andra, ni som kommer från ett så varmt ställe. Och vet du vad han då sa? Han sa att jag kommer från Ladakh – jag tror att det var Ladakh men det kan ha varit Lahore, det var ett namn i den stilen – och det är mycket kallare där än vad det någonsin blir här, sa han. Det förvånade mig. Man skulle ju tro att det är varmt ständigt och jämt i Indien, eller hur? Ja, jag gör det i alla fall. Hur som helst ska det bli mildare i morgon, i alla fall ingen frost.» När hon gjorde en paus för att hämta andan skyndade han sig att säga det han hade på hjärtat, för han var rädd att om han väntade tills Marion hade gått skulle han aldrig göra det: »Jag kommer att vara borta över natten på tisdag också.» Han hade bestämt att han skulle gå till lägenheten i Clapham på måndag kväll men gå därifrån före midnatt. Han blev modigare medan han talade: »Jag tänker gå ut och äta middag med Heather och stannar kvar hos henne över natten.» »Jag förstår.» Moderns ord föll som stenar genom en stilla vattenyta. Till och med Marion tystnade. Irene hade blivit mörkröd i ansiktet. »Tycker du verkligen att det är trevligt», sa hon, »att tala på det sättet om en ung dam? Jag för min del tvivlar på att det någonsin i mänsklighetens historia har gått för sig för en man att tala på det sättet om en respektabel flicka. Stanna kvar över natten hos henne, jo, jag tackar, jag! Mycket har jag hört, men detta!» Marion fnissade. Hon reste sig och skruvade på locket till flaskan med inhalationsvätska igen. »Ja, jag må då säga att det verkligen förvånade mig», sa hon i samtalston. »Jag kunde inte låta bli att funde30
NoK-Döden genom vatten
09-01-15
15.29
Sida 31
ra på hur jag själv skulle känna mig om min – tja, min käresta, skulle jag tro – talade på det sättet om mig. Jag skulle inte tycka om det. Jag skulle bli så generad. Sådana saker kräver ett visst mått av diskretion, tycker jag, håller du inte med mig om det?» »Eftersom du frågar», sa Edmund som blivit stark och tapper av ett riktigt sexlivs alla fröjder, »så bryr jag mig inte det bittersta om vad du tycker. Du borde inte lägga näsan i blöt.» Ett litet skrik från Marion och ett »Gud bevare mig!» från modern fick Edmund att lämna rummet. Han gick rasande upp till sig men gjorde sitt bästa för att bevara sitt lugn. Han kunde höra hur Marions fötter snabbt trippade omkring där nere. Gud vet vad hon kunde syssla med. Medan han packade upp sin väska tänkte han på Heather, på hennes ögon som var sömnigt tillfredsställda, på hennes runda, vita armar som vilade mjukt runt hans hals. Ytterdörren stängdes tyst, kattassarna trippade nerför trädgårdsgången till grinden och sedan uppför Chudleigh Hill. Där nere väntade honom rena tortyren men han gick ner; först till matrummet där de förvarade dryckesvarorna. I stället för att hälla upp en vodka och tonic till sig (klockan var fem på eftermiddagen) motstod han det stärkande universalmedlet och promenerade in i vardagsrummet. Hans mor låg på soffan med slutna ögon. Utan att öppna dem sa hon: »Så grovt förolämpad som Marion blivit, tvivlar jag på att hon kommer att sätta sin fot i det här huset igen.» »Jo, det kommer hon säkert att göra», sa han. »Inte ens en sju vilda hästar skulle kunna hålla henne borta.»
31