Issuu on Google+

»USA:s kanske bästa nu levande kriminalförfattare.« STEPHEN KING

ANDELEN GEORGE PELECANOS EN SPERO LUCAS-DECKARE


GEorge PElecanos

AndElen översättning HAns BErGgren

Modernista stockholm


ETt D e satt i ett kontor en trappa upp med en rad fönster med utsikt över D Street vid Femte, i ett hörnhus nära federala domstolen. Tom Petersen, stor och blond, satt bakom sitt skrivbord iklädd en paisleymönstrad utanpåskjorta, jeans och stövlar. Spero Lucas, i kläder från Carhartt, satt på stolen framför skrivbordet. Petersen var privatpraktiserande brottsmålsadvokat. Lucas var en av hans utredare. En svart anteckningsbok i skinnband och fickbibelstorlek låg uppslagen i Lucas hand. Han krafsade ner något i boken. »Det står alltihop i dossiern jag ska ge dig, sa Petersen med växande otålighet. Du behöver inte anteckna.« »Jag föredrar att göra det.« »Jag kan inte avgöra om du lyssnar.« »Jag lyssnar. Var snodde de Denalin ?« »De tog den uppe i Manor Park, på Peabody Street. Nära stads­delsparken, mittemot radiomasterna.« »Bakom polisstationen ?« »Precis bakom snuthäcken.« »Ganska djärvt«, sa Lucas. »Hur många killar ?« »Två. Tyvärr var min klient, David Hawkins, den som körde.« »Har du bara honom ?« »Den andre, Duron Gaskins, har tilldelats en offentlig försvarare.« »Duron«, sa Lucas. Petersen ryckte på axlarna. »Som målarfärgen.« »Hur hade David sån tur att han fick en stjärna som dig ?« »Jag representerar hans far i ett annat ärende«, sa Petersen. 7


»Så det här är liksom en tjänst.« »En fyrahundra-dollar-i-timmen-tjänst.« Lucas började bli stel i ryggen. Han flyttade sig på stolen. »Ge mig lite detaljer.« Petersen sköt fram en manillafolder. »Här.« »Tala med mig.« »Vad vill du veta ?« »Hur gjorde de det, till att börja med ?« »Stal fordonet ? Det var lätt. Pojkarna kommer gående gatan fram, ska vara i skolan, men vadå. Det är tidigt på morgonen och svinkallt. Du minns köldknäppen vi hade i februari ? En kvinna kommer ut från sin lägenhet, startar sin stadsjeep, lämnar den med motorn i gång och går in igen.« »Glömde hon nåt ?« »Hon värmde upp Denalin innan hon skulle köra till jobbet.« »Försäkringsbolagen gillar inte sånt.« »Hon lämnade bilen olåst dessutom. Och eftersom de är ­tonårsgrabbar hoppade de naturligtvis in och drog en repa med jeepen.« »Det hade jag gjort«, sa Lucas. »Det har du gjort, vill jag minnas.« »Vad hände sen ?« »Från Peabody körde David söderut på Nionde till Missouri där han tog till vänster. Han tog av norrut på Capitol, körde längs Rock Creek-kyrkogården, tog av västerut på den där gatstumpen som går förbi Soldathemmet.« »Det torde vara Allison«, sa Lucas som började se alltihop som om han tittade ner på en detaljerad karta. Han hade en snuts kännedom om D. C. eftersom han var ute på gatorna de flesta av de timmar han var vaken. När han inte måste köra sin Cherokee cyklade han runt i stan. På kvällarna promenerade han ofta. »Det var där de råkade illa ut. David, bör man komma ihåg, är femton och har ingen erfarenhet av att köra vad jag vet, och han 8


tappar kontrollen över jeepen. Han touchar en dam i en Buick så att hon kör in i ett par parkerade bilar.« »Vid det laget bör de vara vid Rock Creek Church Road.« »Ja, där«, sa Petersen. »Kvinnan i Buicken påstår sig ha fått nackskador.« »Inte bra.« »Jag ska ordna en uppgörelse med hennes advokat.« »Killens far måste vara tät.« »Det är han.« »Är det här polisen kommer in ?« »Det råkar sig så att ett par uniformer i en piket som står på tomgång vid Andra och Varnum ser kollisionen.« »Och jakten kan börja.« »Det tog poliserna en halv minut att hälla i sig kaffet och sätta på siren och saftblandare. Vid det laget har David fattat att det är kört, så han vräker upp bilen på trottoaren och tar till höger på Upshur Street.« »Köra på trottoaren, den är bra.« »Fly från polisen, lämna en olycksplats, stöld av fordon …« »Grabben har problem i långa rader.« »Han får sladd när han kör ut på Upshur, tar sig ur den och trampar gasen i botten. Du vet hur Upshur går västerut där ?« »En lång raka. Nedförsbacke.« Petersen lutade sig fram och började komma i gång. »Den här pojken kör så det tjuter nedför Upshur, Spero. Med Blowing Four-Ways eller Wale dånande genom fönstren.« »Nä, nä«, sa Lucas och skrockade. »Vad är det ?« »Nu hittar du på. Du vet inte vad de lyssnade på.« »Sant. De dundrar nedför Upshur, piketen är ganska långt efter men tar in på dem. Till slut når våra pojkar den där lilla gågatan som leder mot Georgia Avenue, vid Nionde.« »Jag känner till stället«, sa Lucas. Han skissade snabbt en karta i sin anteckningsbok. 9


»Och där står en annan piket parkerad«, sa Petersen. »Föraren väntar på sin partner som köper cigg i ett minilivs som ligger där vid gågatan.« »Vilket minilivs ?« sa Lucas. »Jag vet inte namnet. Spanskt ställe, nummer åttahundra­ nånting, på norra sidan om Upshur. Öl och vin, knaperstekta fläsksvålar, såna grejer. Det står i rapporten, tillsammans med adressen. Vad som händer nu är att David får syn på snutbilen och grips av panik, skulle jag tro, och nu begår han det sista misstaget. Han svänger tvärt till höger in i en gränd strax före Nionde.« »Och ?« »En bil står parkerad i gränden och spärrar vägen. Pojkarna hoppar ur jeepen och springer, David Hawkins grips på gatan. Den andra killen, Duron, tar de en stund senare; han för­sökte gömma sig på toaletten till en salvadoransk restaurang runt hörnet.« »Vem grep David ?« »Polisen som väntat i bilen. En assistent Clarence Jackson. Vid det laget har den andra piketen nått fram till platsen.« »Hur visste assistent Jackson att David var en av pojkarna i bilen ?« »I sin rapport uppgav Jackson att han observerade hur två pojkar hoppade ur en SU V som de kört in i gränden. Jackson fick först tag i David. De nyanlända poliserna grep Duron på restaurangen.« »Var stod Jackson parkerad när han såg det här ?« »Det står i papperen.« Lucas satt stilla en lång minut och stirrade på ingenting. Han slog igen anteckningsboken och reste sig från stolen. Han var en och åttio lång, vägde åttiofyra kilo, hade platt mage och bra bröst och axlar. Hans hår var svart och kortklippt. Hans ögon var gröna med guldstänk i och ofta omöjliga att läsa. Han var tjugonio år gammal. 10


Petersen såg på medan Lucas sträckte och tänjde på sig. »Ursäkta. Den där stolen skonar ingen.« »Det är det här trägolvet. Stolen står skevt eftersom golv­ bräderna har slagit sig.« »Det här huset har anor från artonhundratalet.« »Vad vill du säga med det ?« »Storheters andar vandra i dessa rum. Börjar jag mixtra med golven kanske de blir arga.« En ung juridikstudent från George Washington-universitetet kom in i Petersens rum och släppte en tjock trave papper på hans skrivbord. Hon var mörkhårig, kurvig och attraktiv utan ansträngning. Tom Petersens praktikanter såg mer eller mindre ut som yngre versioner av hans knockout till fru. »Föredragningarna i Parker«, sa kvinnan, vars namn var Constance Kelly. »Tack«, sa Petersen. Han såg Lucas beundra henne när hon gick. Petersen reste sig och gick till fönstret som vette åt öster. Nere på gatan rullade advokater sina dokumentväskor mot domstolsbyggnaden, uniformer och civilklädda snutar slängde käft med varann, mammor talade tålmodigt och argt med sina söner, tjänstemän tog en rökpaus och folk av alla de färger och former strömmade in och ut ur Potbellybutiken på bottenvåningen. »Life’s rich pageant«, sa Petersen. »Det var en rocklåt på din tid, eller hur ?« »Inspektör Clouseau, ursprungligen.« »Där fick du mig, den hade jag missat.« »Jag är tjugo år äldre än du. Ibland är perspektivet självklart. Andra gånger inte.« Petersen betraktade honom med den respekt som män som inte varit i strid ger dem som har varit där. »Du har sett mycket, eller hur ?« »Det har varit intressant så här långt.« Lucas stoppade anteckningsboken i fickan och tog David Hawkins-foldern som låg på skrivbordet. 11


»Kom tillbaka med nåt jag kan använda«, sa Petersen. Lucas nickade. »Jag är på väg ut.« Nästa morgon körde han till nordöstra delen av stan och stan­ nade till vid Glenwoodkyrkogården för att hälsa på sin baba. Glenwood var en gammal men välskött begravningsplats, högt belägen, med tunnland av böljande kullar med familjegravar som gick tillbaka till 1800-talet. Hans far låg begravd där bredvid sina föräldrar på begravningsplatsens västra sida som gränsade till en rad återvändsgator som strålade ut från North Capitol och kantades av småhus. Området hette Stronghold. Efter de sista gravkvarteren kom en brantare sluttning, och där löpte Bryant Street nedför med sina radhuskvarter i en elegant kurva. Lucas såg ner på sin fars gravsten och lade ett dussin rosor på graven. Han bad en tyst bön och tackade för livets gåva, gjorde sin stavro och satte sig i sin fyrhjulsdrivna igen. Han körde en Jeep Cherokee 2001:a, den gamla kantiga modellen med den legendariska raka sexan. Modellen hade slutat tillverkas för många år sedan, men eftersom den var robust och pålitlig fanns det många kvar på gatorna. I det avseendet var den nollnolltalets motsvarighet till gamla Dodge Dart. Med sin ­svarta Jeep utan dekaler eller reklam och sina jobbarkläder var Lucas med avsikt någon som man inte lade på minnet, en hantverkare, kanske, eller en mätaravläsare, ännu en knegare som lugnt skötte sina åtaganden i stan. Lucas körde upp till Peabody och började följa David Hawkins och hans vän Durons rutt. Missouri, North Capitol, Allison och Rock Creek-kyrkan, där det börjat spåra ur. Han mindes adrenalinskjutsen han känt den dagen han själv och ett par kompisar från brottarlaget i high school hade stulit en bil. Det spelade ingen roll vem som föreslagit det; de hade alla entusiastiskt deltagit, de åkte fast allihop, greps och åtalades. De erkände, och eftersom de var vita och från stabila hem slapp de undan med samhällstjänst och viss övervakning. Det blev inga fortsatta pro12


blem; Lucas misstag var en engångshändelse och han ville aldrig mer skämma ut sina föräldrar på det viset. När han mönstrade till marinkåren hade domen strukits. Han förstod varför David och Duron stulit stadsjeepen. Tonårspojkar gjorde dumma saker; deras hjärnor var inställda på skoj och impulshandlingar. Det var inte mer än tio år sedan han själv varit en av dessa dumdristiga pojkar, före 11 september och sin tjänsteperiod i Irak. Ett årtionde med dämpande effekt, ett årtionde som stulit hans ungdom. Lucas körde västerut på Upshur. Han gasade nedför backen och stannade när han nådde butikskvarteren nära Georgia Ave­ nue. Han såg gränden som löpte längs en laxrosa byggnad, tom för närvarande. Där hade pojkarna kört fast. Han tittade på n ­ orra sidan av gatan och den södra, studerade var butikerna fanns och hur gatan såg ut. I anteckningsboken ritade han en karta som visade firmornas platser. På södra sidan en begravningsbyrå, en kemtvätt, en takeaway med kinesiskt/ostgratinerad biff på menyn, en manikyrist och en damfrisörska. På norra sidan en kyrka i en butikslokal, ett minilivs som sålde vin och öl, en möbelaffär som verkade för chic för kvarteren, en frisersalong, ett karibiskt kafé, gränden, den laxrosa byggnaden, ännu en kinesisk-amerikansk hybrid, en takeaway för fisk och skaldjur, en spritbutik och på hörnet en igenbommad barberare. Många av butikerna hade skyltar på engelska och spanska i fönstret. Svarta, latinameri­ kaner och några få vita rörde sig på gatan. Han steg ur bilen och fotograferade butikerna och deras platser i kvarteret med sin iPhone. Ingen frågade vad han gjorde eller ställde sig i vägen. Han gick runt hörnet och kollade kommersen på Nionde: Petworths postkontor, en detektivbyrå, ännu en begravningsfirma, den salvadoransk-mexikanska restaurangen där Duron försökt gömma sig, en sybehörsaffär och på hörnet en spansk livsmedelsbutik utan en enda skylt på engelska. Den var stängd, plåtjalusierna var neddragna och låsta med hänglås. Över dörren till detektivbyrån fanns en ljusskylt med texten »Stranges 13


Utredningar« med flera bokstäver förstorade av förstoringsglaset i logon. Han hade hört talas om mannen, Derek Strange, och hans senaste partner, en medelålders grek vars namn han inte kom på. Lucas gick tillbaka samma väg, korsade Upshur och ställde sig utanför den kinesiska syltan, där assistent Clarence Johnson enligt sin rapport stod parkerad och konstaterade att man faktiskt hade fri sikt in i gränden därifrån. Han tog ett foto från den vinkeln. Han kastade en blick över gatan mot minilivsen där Jacksons partner köpt cigaretter och såg att det fanns en brandpost framför butiken. Det kunde förklara varför Jackson parkerat på andra sidan gatan. Det hade förklarat saken perfekt om det inte varit för det faktum att Jackson var polis. Lucas korsade Upshur igen och steg in i butiken. Den var ren och välsorterad i sprit, basvaror och skräpmat i påsar. I kassan stod en man i fyrtioårsåldern med runt, brunt ansikte, vit, uppknäppt skjorta som lät en skymta ett guldkrucifix i den svarta hårväxten på bröstet. Av hans hållning och guldringen med diamanten på hans finger slöt sig Lucas till att han var ägaren. Han frågade mannen, som bekräftade. Lucas sa sitt namn och presenterade sig bara som »utredare«. Han frågade om ägaren, som ­hette Odin, mindes dagen då pojkarna greps, och visste gjorde han det. Han frågade Odin var assistenten stått parkerad när hans partner steg in och köpte sina cigg. »Han stod här utanför«, sa Odin. Då Lucas påpekade att det fanns en brandpost där, svarade Odin, som i likhet med många hårt arbetande latinamerikaner höll på lag och ordning, ganska defensivt: »Men han är ju polis; han parkerar var han vill !« Lucas fick mannens telefonnummer, tackade honom och gjorde en anteckning i sin bok om hur Odins namn uttalades. Han gick ut ur butiken och tog flera foton av gränden från den tomma platsen framför brandposten. Han beskar dem så att brandposten alltid fanns i förgrunden på bilderna. 14


Nästa dag satt Lucas på praktikanten Constances skrivbordskant och försökte övertala henne till något, när Peterson ropade på honom från sitt kontor. »Vi borde fortsätta det här samtalet senare«, sa Lucas. »Du tycker det ?« sa Constance med en hårslinga över ena ögat och några spridda fräknar på näsan. Hon påminde Lucas om tjejerna i reklamen för J. Crews kläder. Man såg inte tillstymmelsen av ett leende i hennes ansikte, men det fanns ett ljus i hennes ögon och Lucas visste att om han ville in så var han inne. Petersen satt bakom skrivbordet i skrikig randig utanpåskjorta och med ansiktet omgivet av stripigt blont hår. Han såg ut som en åldrad Brian Jones. Han tittade på foton på sin dator, foton som Lucas bränt på en skiva från sin iPhone. »De här är intressanta«, sa Petersen nu när Lucas stod bredvid honom. »De med brandposten i förgrunden ? De motsvarar ungefär assistent Jacksons synfält. Från det ställe där han egentligen stod parkerad, till skillnad mot var han sa att han stod parkerad.« »Han kan inte ha sett särskilt långt in i gränden därifrån.« »Han kan bara ha sett början, och bara nån meter in. Enligt rapporten återfanns Denalin vid bortre änden av den rosa byggnaden. Från den här platsen kan alltså Jackson omöjligen ha sett David och Duron hoppa ur bilen.« »Kan någon vittna om att Jackson stod parkerad utanför mini­livsen  ?« Lucas fick upp anteckningsboken ur bakfickan och slog upp den. »Ägaren. Hans namn är Odin Nolasco.« Lucas stavade det och Petersen skrev ner det. »Det uttalas O-din. Jag tror inte att han frivilligt skulle bestrida en polismans rapport. Du blir tvungen att kalla in honom och kanske behandla honom som ett fientligt vittne när du har honom i båset.« »Tack för den juridiska rådgivningen, advokaten.« »Jag säger bara som det är.« »Den visuella identifieringen, länken mellan pojkarna och 15


stadsjeepen, det är det enda åklagaren har.« »Fanns inte pojkarnas fingeravtryck på Denalin ?« »Den var full med deras tryck. Men det är mindre viktigt än vad vi har här. Jag funderade på ett erkännande mot åtalseftergift, men nu vill jag ta det här till rättegång. Kan man väcka tanken att en polis vittnade falskt, för att sätta dit en minderårig, i huvu­ det på en jury i D. C., då kommer den juryn i nio fall av tio att fria, även om det finns starka indicier för att fälla.« »Här har du ammon i så fall.« Lucas höll upp anteckningsboken. »Här finns gatukartor som jag ritade, ifall du behöver dem.« »Lucasevangeliet.« »Jajamen. « »Bra jobbat, mannen.« »Tack.« Lucas började gå men Petersen hejdade honom. »Spero ?« »Ja ?« »Stör inte Constance. Hon är en fin flicka.« »Jag gillar fina flickor«, sa Lucas. Han menade det också. Det gick som Petersen sagt att det skulle gå. En månad senare ringde han Lucas på mobilen. »David Hawkins frikändes«, sa Petersen. »Och Duron ?« »Duron går också loss.« »Får jag en bonus eller nåt ?« »På sätt och vis. Men inte från mig.« »Det vore inte likt dig.« »Davids far, Anwan Hawkins, vill träffa dig. Jag tror att han har nånting i stil med ett extra kuvert i tankarna.« »Dealaren Anwan Hawkins ?« »Jepp. Som för ögonblicket står åtalad för narkotikabrott, ­tyvärr. Han sitter häktad i D. C.« »Och han vill att jag ska komma dit ?« »Just det.« 16


»Besöksdagarna bestäms av första bokstaven i efternamnet, är det så ?« »Det är för sociala besök. De samtalen spelas in. Du går in som min officielle utredare. De samtalen är konfidentiella.« »Jag förstår.« »Jag skriver till fängelsemyndigheten. Det tar ett dygn att få tillstånd.« »Vet du vad Hawkins vill ?« »Jag tror att han vill ge dig ett förslag. Men du kan inte göra nåt jobb på sidan om förrän om nån vecka. Du måste göra de där intervjuerna åt mig om det där fallet i Southeast. Jag försvarar Reginald Brooks, mannen som sköt. Om du minns.« »Visst gör jag det.« »Nå, vad ska jag säga till Anwan ?« Petersen fick inget svar från Lucas. »Spero ?« »Jag ska träffa honom«, sa Lucas. »Höra vad han har att säga.« Och det var så Spero Lucas kom att möta Anwan Hawkins, och långtradaren började rulla nedför backen.


TVÅ L u c a s stängde av sin iPhone och lade den på nattduksbordet, bredvid en digital väckarklocka, en sänglampa med ett kuddvar över skärmen, bibeln och ett par andra böcker. Han brukade ha två i gång, en roman och en fackbok. Han vände sig på sidan stödd på armbågen. Constance Kelly låg bredvid honom, naken i sängen. »Det var din chef«, sa Lucas. »Din också.« »Jag har ingen chef.« »Inte jag heller, tekniskt sett. Jag är praktikant. Du får åtminstone betalt.« »Femton dollar i timmen.« »Fickpengar i alla fall.« »Glöm inte lunchförmånerna. Horace and Dickies, Litteri’s …« »Tom gillar att hålla trupperna mätta och belåtna.« Lucas lade sig intill henne. De kysstes. »Varför ringde han dig en måndagskväll ?« sa Constance. »Han hade en sak till mig.« »Ett fall ?« Lucas skakade på huvudet. Han lät handen ströva nedför hennes hals, bröstet, revbenen. Insidan av hennes lår och in mellan hennes ben. »Jag står inte i vittnesbåset«, sa Lucas. »Du gör jobb på sidan om«, sa Constance. »Visst gör du ?« I det dämpade ljuset från sänglampan såg hon mycket ung ut. »Nånting sånt.« »Det är så du har råd med allt det här.« Hon menade hans 18


rym­liga lägenhet. Cykeln, bilen, kajaken som hängde på verandan åt baksidan. I washingtontermer var det inte mycket. Men för henne, som levde på en knapp budget, såg det mycket ut. »Allt det här«, sa han och hittade ett ställe som hon gillade. Hon flämtade till och krökte rygg. Hon sög på hans läpp och han drog sig undan och såg ner på henne, beundrade henne. »Jag tror du tror att du är ganska smart«, sa Lucas. »Bara observant.« »Och underbar.« Hennes bröst rodnade och han skrattade. »Sluta«, sa hon. »Sluta vadå ?« »Prata.« »Varför så bråttom ?« »Jag menar det«, sa hon med blicken lätt beslöjad. Hon drog honom till sig och han makade in sig, lyfte hennes ena ben. Det började långsamt. De sökte och fann det och snart blev det något annat och sängen ryckte fram över golvet. Constance kramade lakanet med händerna, hennes pupiller vidgades, håret låg utslaget runt ansiktet. Hon var den tysta typen, men han kände hur hon spände sig under honom, och när det gick för henne släppte Lucas en het flod till sats. De låg där utan att röra sig. Sexlukten hängde tung i rummet. Hon tyckte om att han dröjde kvar. När hon var färdig sköt hon honom lite bakåt och han gled ur med ett litet plopp. Hon vände sig i sängen och reste sig. Hon gick långsamt genom rummet, menande, så han fick insupa henne. Hon var stolt över sin kropp, och med all rätt. Han hörde henne tvätta sig i badrummet och så strilande av vatten i handfatet. Det här är vad jag drömde om när jag var utlandskommenderad, tänkte han, en stor skön säng i en egen lägenhet, pengar på fickan, fina unga tjejer att ha kul med, ibland bara för att knulla, ibland för att älska. Herregud, vad behöver man mer ? En kvart senare var hon klädd och stod vid ytterdörren. Han 19


stod bredvid henne i jeans men utan skjorta och skor. »Du får stanna kvar«, sa Lucas. »Jag vill vakna hemma. Jag har en föreläsning i morgon bitti. Och så har jag lite jobb att göra för Tom.« »Jag känner mig utnyttjad.« »Det gör du inte alls. Du är lycklig och tacksam.« Hon fingrade på hans bröst, lyfte hans krucifix och kände på den lilla kula av blått glas och silver som hängde bredvid på halskedjan. »Vad är det här ?« »En mati. Det betyder öga.« »Som onda ögat ?« »Tvärtom. Det vänder ondskan mot betraktaren.« »Jag är ond.« Hon flyttade handen till hans ena bröstvårta och nöp till. Lucas log. »Vet jag väl.« »Jag hoppas att vi inte väckte damen där nere«, sa Constance. »Hon har bott här med sin man i över femtio år. Jag skulle tro att de har döpt vartenda rum här i huset vid ett eller annat tillfälle. Miss Lee förstår att jag är en frisk ung man.« »Jag vill mena det.« Han följde med henne nedför trappan till sin egen ingång. Han hade hela övervåningen för sig själv i ett gediget hus i ­kolonialstil på hörnet av Emerson och Piney Branch Road, i 16th Street Heights. Det var inte den Piney Branch som löpte långt in i Maryland, en led som pendlarna kände till, utan en liten gata som gick från Buchanan upp till Colorado Avenue, i ett lummigt område med stilla gator och vägar och lantlig atmosfär som bara låg femton minuter norr om Vita huset och centrum. En kort cykeltur nedför Colorado till Blagden kunde föra Lucas till Rock Creek Park. Närbelägna 13th Street låg inom trampavstånd till alla ställen dit han behövde ta sig. Han hade haft tur och hittat lägenheten när Miss Lee, en sjuttioårig dam med rynkigt ansikte, kort bomullsaktigt hår och vackra, illmariga svarta ögon, hade annonserat ut den på gammalt sätt genom att häfta upp en lapp 20


på en telefonstolpe. Han fick syn på lappen en dag när han cyklade omkring i området på sin Trek. När hon intervjuade honom gjorde hon klart att huset var betalt, att hon inte behövde en hyresgäst för pengarnas skull utan bara ville känna sig trygg med någon i huset. Han nämnde att han var veteran och marinsoldat, och detta tillsammans med det faktum att han flera gånger kal­ lade henne Miss Lee i stället för hennes dopnamn, Willie Mae, avgjorde saken. Med tanke på lägenhetens storlek och den låga hyran visste han att han verkligen haft tur. »Kom tillbaka«, sa Lucas till Constance. »Det ska jag.« Han kysste henne och såg henne gå till sin bil, en Civic -99 som kunde haft »student« stämplat på plåtarna. När hon satt sig i bilen och startat motorn gick han in igen. Han hade saker att göra under de närmaste dagarna innan han besökte Anwan Hawkins. Han måste gå till biblioteket, kolla tidningarnas bårhusmaterial om offret och försöka skaffa info om honom från Petersen. Han hade också planer på att äta middag med sin bror nere vid U Street. Besöka några av soldaterna på Walter Reedsjukhuset, lämna några böcker. Och så måste han förbi sin mors hus i Silver Spring och klippa gräsmattan. Faktum är, tänkte han på väg uppför trappan, att jag borde ringa henne när jag kommer upp. Säga att jag älskar henne, säga god natt. På detaljerade kartor identifierades det som D. C. Central Deten­ tion Facility, men stadsborna – medborgarna såväl som internerna och snutarna – kallade det bara D. C.-fängelset. Det låg vid 19:e och D, på mark som också inramade stadens gamla allmänna sjukhus och RFK-stadion. Fängelsekomplexet var vidsträckt, fult och dystert. Fångarna brukade säga att de bodde på en sjötomt eftersom många av cellerna på östra sidan hade utsikt över Anacostiafloden. I säkerhetskontrollen skrev Lucas sitt namn i boken, lämnade 21


körkortet i utbyte mot en passersedel, gick genom en metalldetektor, visiterades och kollades med detektorspö. Han var den ende manlige besökaren som inte uppenbart var advokat eller någon sorts polis. Mödrar, mormödrar, fastrar, flickvänner och en nunna väntade i kön. De yngre kvinnorna fördes in i ett litet rum där de blev tillsagda att ta av sig behån och skaka den. En tjej klädd i minishorts och djupt urringad tröja, ett dubbelt brott mot klädselreglerna, blev avvisad. Hon gjorde en högljudd sorti. Nu satt Lucas på en plaststol i besöksrummet bland kvinnor som besökte män. Där fanns flera vakter. Mitt emot honom, bakom en glasruta, satt Anwan Hawkins klädd i orange. Hawkins var mycket lång, senig och abnormt bredaxlad. Han var mellan trettio och fyrtio. Långa flätor inramade ett skarpskuret ansikte. En framtand var av guld. Hans skägg var glest spritt och ovårdat. Det blev kvar där det växte. De talade i telefon. Trots att de var inom spotthåll från varandra fick telefonförbindelsen det att låta som om kontinenter skilde dem åt. »Tack för att du hjälpte min son«, sa Hawkins med låg och skovlig röst. »Jag gjorde mitt jobb.« »Mister Petersen säger att du gör det bra.« »Han måste gilla mitt arbete. Han håller mig sysselsatt.« Hawkins bedömde honom. »Du ser ut som om du kan klara dig själv där ute.« »Jag försöker bara visa folk respekt.« »Det är min inställning också.« Hawkins nickade. »Mannen sa att du har kämpat i Mellanöstern.« »Jag var där.« »Dödade du nån ?« Lucas svarade inte. »Okej«, sa Hawkins. »Jag förstår.« Lucas väntade. »Min son David är ingen gangster«, sa Hawkins. »Inte det 22


minsta. Det han gjorde, att sno den där bilen, var bara tillfället som gjorde tjuven.« »Det var mitt intryck också. Inlåsning skulle inte lära David nånting han inte redan vet. Han har fått en bra uppfostran.« »Av dig ?« »Hans mor gjorde alla tunga lyft. Jag är inte stolt över det. Jag hade inte tänkt få barn och sen inte finnas där i pojkens liv. Jag ville att mitt äktenskap skulle hålla. Men ibland klarar inte en man och en kvinna att få det att funka.« Hawkins gjorde en gest med hakan åt Lucas håll. »Är du gift ?« »Nej.« »Hans mamma och jag bor inte ihop, men jag ger henne alltid mitt stöd. Nu känner jag att det är extra viktigt att jag kommer ut här ifrån, så att jag kan finnas där för honom, föregå med gott exempel.« »Där kan jag inte hjälpa er, Mr Hawkins.« »Jag har den bästa brottsmålsadvokaten i stan. Jag behöver inte mer juridisk hjälp.« »Nå ?« »Du vill komma till saken.« »Vi har bara en halvtimme. Lite har vi redan bränt.« »Hur uttalar du ditt namn, exakt ?« »Spero.« »Spii-row. Vi kan tala fritt, eller hur ?« »Ja.« »Mr Petersen har berättat vad jag sitter häktad för ?« »Det behövde han inte. Du var involerad i ett av de största marijuanabeslagen i District of Columbias historia. Jag läste om det i tidningen.« »Självklart gjorde du det. Över en miljon dollar, i grossist­ ledet. Du vet att de kommer att försöka bura in mig för lång tid framåt. Uppför sig som om jag var nån jävla Rayful Edmond. Men jag har aldrig sålt kokain eller heroin. Det skulle jag aldrig göra.« 23


»I lagens ögon är alltihop illegalt.« »Och det kommer det att förbli. För det är så de fyller fängel­ serna och skapar förutsättningar för att bygga fler. Anställa fler plitar. Mera administration och plitfackföreningar. Syftet är att hålla det här stora fånghållningsindustrikomplexet rullande. När jag var grabb var de flesta som satt på kåken dömda för våldsbrott. Nu sitter de flesta i fängelse för narkotikabrott utan våld.« »Det finns våld med i bilden«, sa Lucas. »Jo, jag vet. Bakom din rökbit som du har undanstoppad i byrålådan är det nån nere i Juarez som hugger huvudet av nån. Vore det legalt skulle inte sån skit hända.« Hawkins lutade sig fram. »Det är en stötta, mannen. Skit samma vad det är, gör man innehav av mjölk olagligt, då skapar man en underjordisk ekonomi där folk säljer mjölk på hörnet eller bakom låsta dörrar. Och somliga kommer att döda bakom den där mjölkkartongen. Men inte jag. Det är inte min grej.« Lucas såg honom i ögonen. »Säg varför jag är här.« »Jag har förlorat nånting«, sa Hawkins. »Jag har förstått att du är specialist på att hitta sånt som försvunnit.« »Berätta.« »Vet du hur jag brukade frakta in min produkt ?« »Mexikaner från Kalifornien tog den till D. C. i långtradare. De stannade vid vägkanten och lastade över till dina lastbilar. Ibland kunde de till och med stanna på Beltway eller B-W Parkway.« »Du har läst på.« »Jag läste om det, som sagt. Det är ingen story man glömmer.« »Det låter djärvt eller dumt, beroende på hur man ser det. Men faktum är att det funkade länge. Grejen är att det inte var på vägen vi torskade. Nån svikare blev grillad av snuten och golade mig. Gör detsamma vem. I min bransch vet man att den dagen kommer. När jag väl blev en person av intresse var det bara en tidsfråga. Polisen ville inte ha mitt parti, de ville ha mig. Så de GPS:ade en av mina lastbilar, lät den köra sin runda och följde 24


efter den tillbaka till mitt lager. Jag hade en lokal vid Kansas Avenue, uppe vid Lamont, där det finns en hel rad med lagerbyggnader.« »Jag känner till området.« »Jag var där den dagen lastbilen rullade in. Och nu är jag här.« Hawkins knäppte händerna på bordet och gjorde en konstpaus. Han var en showman. »Fortsätt.« »Trots att jag blev häktad kunde jag inte bara lägga ner verksamheten. Jag menar, jag har anställda att ta hand om, för att inte tala om advokatarvoden. Min andreman, en ung kille vid namn Tavon, fortsätter att frakta in produkten, men nu gör han på ett annat sätt. Du känner till FedEx-metoden, va ?« »Ja«, sa Lucas. »Och det gör polisen också.« »Ändå är det svårt att stoppa det. Leverantören fedexar paket till adresser där vi vet att ingen är hemma under dagtid. Vi spårar paketen på internet så vi vet nästan precis när de ska komma fram. Vi plockar paketen strax efteråt och ingen har märkt nåt.« »Frånsett att det har slagits upp stort i nyheterna på sista tiden.« »Uh-hmm. Först var det den där incidenten i Maryland där SWAT-gänget sköt hundarna för de där misstänkta som visade sig vara oskyldiga. Sen var det artikeln i Washington Post, där det där paret tog in paketet och upptäckte att det var flera kilo gräs. De fick det att låta som om det var ett nytt fenomen eller nåt.« »Ungarna skickade röka hit och dit på det viset när jag gick i high school.« »Det är en beprövad metod.« »Inte riktigt«, sa Lucas. »Nån har kapat åt sig, eller hur ?« Hawkins nickade förläget. »Jag har mist ett paket. Mer än ett, faktiskt.« »När ?« »För tre veckor sen ungefär. Ett femtonkilospaket stals från verandan till ett hus i Brookland. Och sen stals ytterligare femton 25


kilo av min egendom från nåns förstutrapp så sent som i förra veckan.« »Det är pengar.« »Det är det.« Hawkins skakade undan en skog av rastaflätor från ansiktet. »Lustigaste delen av den där artikeln var när polisen påstod att dealarna inte bryr sig om vedergällning i såna här fall. Att ekonomin var sådan att de kunde ta skiten filosofiskt och tåla förlusten. Det är rent skitsnack. Fatta mig rätt, jag är inte ute efter att bruka nån sorts våld mot nån. Som sagt, det är inte min grej. Men jag kan inte ta det med jämnmod heller. I min situation just nu behöver jag pengarna. Jag har betalat för den där produkten och den är min. Jag vill ha tillbaka den.« »Du vill att jag ska leta rätt på dina försvunna paket.« »Eller pengarna, ifall de redan har krängt det vidare. Jag är inte ute efter muskler här, Spero. Bara skaffa tillbaka det som är mitt. Jag har ingen med dina talanger. Jag såg vad du gjorde för min son. Jag blev imponerad, måste jag säga.« »Vad är värdet på produkten ?« »Partipris ?« »På gatan.« »Cirka hundrafyrtiotusen dollar paketet.« »Jag skulle ta fyrtio.« »Tusen ?« »Procent«, sa Lucas. »Det är drygt femtiotusen.« »Femtiotvå. Per paket.« »Hur kommer du fram till det ?« »Fyrtio procent är mitt standardarvode.« »Din andel«, sa Hawkins. »Precis.« Anwan Hawkins lutade sig tillbaka i stolen. Han stirrade på Lucas och det syntes en skymt av guld när han nästan log. »Var snoddes det andra paketet ?« sa Lucas. »Varför det andra ?« 26


»Spåret efter det första har troligen kallnat vid det här laget.« Hawkins gav honom en adress. Lucas frågade: »Vet du hur ni kontaktar mig ?« »Säg ditt mobilnummer. Jag ska se till att Tavon får det.« »Tala inte mer med Petersen om det här.« »Uppfattat«, sa Hawkins. »Din mobil ?« Lucas sa numret och upprepade det. »Kommer du ihåg det ?« »Visst.« »Jag gör inga bytesaffärer. Jag tar mitt arvode i kontanter.« Hawkins synade honom. »Du är rätt kaxig av dig, vet du det ?« »Det har jag nytta av i mitt jobb.« »Gör inte av med alla pengarna riktigt än«, sa Hawkins. »Med de belopp som du begär har jag faktiskt inte bestämt mig för om du och jag ska göra affärer.« »Inte jag heller«, sa Lucas.


9789186629892