9789113020556

EWB_SYSTRAR_Del0_START.indd 2

2010-03-30 20.07

EbBa wiTtBRATTstRรถm

Historien om mitt sjuttiotal

EWB_SYSTRAR_Del0_START.indd 3

2010-03-30 20.07

Bilder: Aftonbladet bild 133 Birgitta Lagerström 26, 94, 95 Paolo Rodriguez 141 Börje Thuresson 39 Bo Östlund 287:4 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 22, 25, 47, 80, 88, 134 LO-tidningen A-bild 119 Inger Blomgren 210 S. Boussard 137 Dagens Nyheter Rolf Söderberg 288 Marie Falksten 188 Flickr Commons / Nationaal Archief 19 Anne Forslind 181, 183 Catherine Grandin 121:1-2 Jytte Hammenskog 64 KHS: Kvindehistorisk Samling, Århus 103

Birgitta Lagerström 37, 44, 72, 73, 74, 142, 155, 163, 167, 173, 184, 193, 264, 290:2 AnnMari Langemar 71:2-4, 93, 152, 153, 154, 160, 220, 221, 230, 231, 261 Anne Lidén 12:2, 33, 42, 43, 67, 145, 228 Irene Lundholm 2 Sven Melander 238 Anna Molin 270 Reportagebild 170 Råsmari Nilsson 109 Monica Sjöö/Museum Anna Nordlanders konstsamling 249 Stockholms Stadsteater 125 Katarina Tongue 82 Wikimedia Commons 108, 287:1 George Charles Beresford 287:3 Guercino (Giovanni Francesco Barbieri) 172 Ebba Witt-Brattström 101, 110, 114:1-2, 268

Förlaget har tyvärr inte lyckats nå upphovsrättsinnehavarna till alla bilder, men vi är givetvis beredda att i förekommande fall ersätta upphovsmännen enligt branschens standardtariff.

isbn: 978-91-1-302055-6 © Ebba Witt-Brattström, 2010 Norstedts, Stockholm formgivning: Sara R. Acedo omslagsfoto: Birgitta Lagerström tryckt hos: Livonia Print, Lettland 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

EWB_SYSTRAR_Del0_START.indd 4

2010-03-30 20.07

innehåll Förord

DEL 1: 1971–73

6

Vem var hon? 10 Konsten att göra politik av kön 22 Intervju med Iréne Matthis och Louise Waldén 44 Systerskap är makt! Kvinnor i alla länder, förena er!

DEL 2: 1974–78

En kvinna utan man är som en fisk utan cykel 96 Ååå alla kära systrar, dagen är äntligen här! 124 Intervju med AnnMari Langemar 154 Nio kvinnor, elva liv 162 Intervju med Inga-Lisa Sangregorio 196

DEL 3: 1979–82

Käre kamrat 214 Intervju med Erik Sidenbladh 236 Och en dag ska barnen säga... 248 Intervju med Enel Melberg 274 En gång rödstrumpa, alltid rödstrumpa Läsa mera

EWB_SYSTRAR_Del0_START.indd 5

68

282

302

2010-03-30 20.07

fÖroRd Vi är många Vi är hälften Av alla människor i stan Av alla här i landet Vi är många Vi är hälften Ja, hälften av alla som finns Är kvinns Wawa Stürmer

en av sjuttiotalets typiska kvinnoaktivister: Ebba. Vi var många, vi var kvinnor i rörelse. Den nya kvinnorörelsen var större än Grupp 8, men i Sverige var vi vågkammen på den kvinnofrigörelse som svepte över hela västvärlden efter 1968. Som proteströrelse var kvinnorevolten unik.

Det personliga är politiskt (inte att förväxla med dagens: det privata är offentligt) var mer än en paroll, det var en aktivistisk livsstil som skapade en frizon för antipatriarkalt tänkande, en effektiv lobbyverksamhet som sparkade igång den jämställdhetspolitik vi idag tar för given i Norden. Om hur det gick till när kvinnokampen revolutionerade synen på kvinnan, och som en konsekvens därav synen på mannen, handlar den här boken.

Sjuttiotalsfeminismen var också ett fenomenalt kunskapsprojekt, en kvinnornas egen motståndskultur som rymde såväl Alexandra Kollontajs historiematerialism som Erica Jongs knapplösa knull. Vi bedrev medvetandehöjning från topp till tå, analyserade kvinnoförtrycket under senkapitalismen, praktiserade feministiskt moderskap samt kamratkärlek och diskuterade våra kroppar, våra jag. Vi demonstrerade, gick ut på nattliga raider mot porrklubbar, gjorde Kvinnobulletinen, arrangerade kvinnokulturfestivaler, kvinnoutställningar, skrev sånger och böcker. Vi var socialfeminister, kulturfeminister, kvinnofrigörelsefeminister. Heterosexuella, bisexuella, lesbiska. Vi trodde på den individuella erfarenhetens kollektiva sprängkraft. Jag vet, för jag var med.

DE T HÄR ÄR BER ÄT TELSEN OM

6

EWB_SYSTRAR_Del0_START.indd 6

2010-03-30 20.07

1972 började mitt kvinnoliv. Då gick jag, arton år på det nittonde, med i Grupp 8. Under en period i livet när en ung kvinna vanligtvis famlar efter en identitet och depression är ett normaltillstånd, fick jag chansen att känna min betydelse. Tillsammans med hundratals systrar som ville förändra världen, lärde jag mig att utveckla en åsikt och stå för den. Med Grupp 8-uppmaningen Gråt inte! Gör motstånd! Var glad! Gå till angrepp! föddes en helt ny kvinnotyp, en som gick med bestämda steg och skrattade befriat åt patriarkatets kvinnoförakt. Tillsammans skapade vi ett nytt politikbegrepp som perforerade de vattentäta skotten mellan offentligt och privat. Upp på agendan kom frågor som kvinnolönerna, dubbelarbetet, kvinnors sexualitet och hälsa, kravet på fri abort, delat föräldraskap, dagisbristen, den patriarkala historieskrivningen och mycket mer. Vi skrev historia, vi tänkte Kvinnor i alla länder, förena er! Samtidigt var det också en tid av konflikter: systerskapsideologin var ibland inte så lätt att leva upp till, och männen ville inte alltid vara våra kamrater, även om de var inbjudna.

Grupp 8 var livsavgörande inte bara för mig, utan för många, många kvinnor i Sverige. Vi var en liten kärntrupp som nådde långt med vårt budskap. Alla var inte med oss, men ingen förblev oberörd av vår jublande känsla att kvinnor tillsammans skulle kunna förändra samhället. Med hjälp av några kära röster från tiden, Iréne, Louise, AnnMari, Inga-Lisa, Erik och Enel, vill jag förklara hur den nya kvinnorörelsen gjorde det möjligt att tänka själv, ta sitt liv och sin kropp i egna händer, självbilda sig, utvecklas, påverka sin tid – och dessutom ha så in i helvete roligt! Å alla mina kära systrar, er tillägnar jag denna bok.

Gråt inte!

Gör motstånd!

Var glad!

Gå till angrepp!

7

EWB_SYSTRAR_Del0_START.indd 7

2010-03-30 20.07

del 1 8

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 8

AKTIVISTEN I

2010-03-30 20.44

1971–73 VEM VAR HON ?

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 9

9

2010-03-30 20.44

Aktivisten

Vem VAr hon?

19 71 Å R S K A L E N D E R Ä R F R A N S K , för Ebba Marcelle WittBrattström, född 1 juni 1953 i Årsta, gick i Franska skolan på Döbelnsgatan i Stockholm. Varför då? Tja, det var en av Sveriges sista flickskolor och den gällde för att vara bra – och lite fin. Hagasessorna, nuvarande kungens fyra systrar, hade gått där. Som så många nya svenskar än idag, ville mina föräldrar ge sina barn en bra utbildning. (Min pappa, som var tysk antinazist kom till Sverige 1933, min mamma kom 1944 som båtflykting över Östersjön när Sovjet ockuperade Estland.)

Vad innebar det för min utveckling till feminist att jag gick i flickskola under hela min skolgång, från ettan (»första förberedande«) till sista årskursen i gymnasiet? Rent mentalt hade det sina fördelar: jag slapp uppleva att pojkarna bredde ut sig i klassrummet. Istället intog vi flickor växelvis alla roller från busar till våp. Och det fanns inga killar att rivalisera om. Å andra sidan var det lite olyckligt att vi läste franska flera timmar i veckan, för det innebar att jag redan vid sju års ålder fick min första duvning i genusgrammatik. Läxan gick ut på att hamra in att det första könet alltid styr över det andra: om det

10

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 10

AKTIVISTEN I

2010-03-30 20.14

i en församling av hundra, tusen, miljoner, miljarder kvinnor finns en enda man, om så nyfödd, så blir pluralformen maskulin, »ils« och inte (som i en ren kvinnoförsamling), »elles«. Inbränd i min hjärnbark är för alltid den pedagogiska illustrationen av denna genuslag: på en näpet tecknad bild står en odrägligt överlägsen kille och drar lite förstrött med ena handen åt sig ett rep. I andra änden har ett gäng småflickor kollapsat med sina hårrosetter på ända.

Det är kanske inte så underligt att jag efter den tidiga betan skulle komma att akta mig för killar (nåja) och aktivt uppsöka elles-grupper. Jag saknade aldrig pojkar i skolan. Tvärtom. Det var härligt att vara »bara« flickor. Säkert har det påverkat min uppfattning om kvinnor, som är hög. Jag har alltid insisterat på att ta kvinnor på allvar (mer än män, illa). Har man dessutom en mormor som under brinnande inbördeskrig tagit sig, sin tvååring och sitt spädbarn, levande från Odessa i nuvarande Ukraina till Tallinn i Estland, är man predisponerad för nolltolerans inför kvinnor som vägrar att ta ansvar för sina liv. Signalera hjälplös liten kvinna, huvudet på sned, pussmun med neddragna mungipor, ligger inte för mig.

Det var också lärarnas hållning på Franska skolan. Inget tycka-synd-om där inte. Att sitta över en gympalektion för att man fått mens var accepterat, men inte vanligt. Jag gjorde det aldrig. I dagboken antecknar jag hösten 1971 Simone de Beauvoirs skarpsinniga analys av våpfenomenet: kvinnor som vältrar sig i »immanensen«, som söker de »inautentiska flyktvägar« som erbjuds dem (en karl). Då hade jag just tenterat i franska på Det andra könet. Sjuåringens plågsamma inträde i könsmaktsordningen har funnit sin filosofiska förklaring hos den nykläckta studenten som pluggar Beauvoir.

VEM VAR HON ?

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 11

Skolpolis, Franska skolan.

11

2010-03-30 20.14

Motton för 1971 års kalender, skrivna med rött bläck: »Barn, djur och kvinnor är lyckliga, vi människor är det icke.« Gustav Wied (aforism) »Bogo Mater = jungfru Maria.« (Jag läste ryska som C-språk, dessutom bad min mormor, utan att vara katolik, till en gipsmadonna. Jag har ärvt den.) »Kvinnans villkorliga frigivning. Hon har givits fri endast under den outtalade förutsättningen att hon alltjämt ser sin huvuduppgift i att vårda o fostra barnen och skapa deras uppväxtmiljö.

Bara hon inser att detta är hennes naturliga uppgift, på ngt sätt inbyggd i hennes egenskap av könsvarelse, så visst erkänner samhället henne som en fullt fri individ, med rätt att yrkesarbeta = Kvinnans dubbla roll.«

På väg till dagis.

12

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 12

Citatet är (lite fritt) från Eva Mobergs kända stridsskrift Kvinnans villkorliga frigivning från 1961. Jag var en klar feministwannabe, även om det tills vidare inte gick att se med blotta ögat.

(Min svarta existentialistperiod är över och jag klär mig efter det franska modet.) 17 år gammal noterade jag att det 1969 fanns 600 000 förskolebarn, 130 339 frånskilda kvinnor men endast 30 000 daghemsplatser. En omöjlig ekvation i den vardagsmatematik som kvinnor tvingades leva med. Det tidiga intresset för kvinnosak kan förklaras med min familjebakgrund: yrkesarbetande, frånskild mamma och förstås, mitt eget älskade dagis »Negerbyn« (nuvarande Sköntorpsgården i Årsta).

Jag hade kunnat skriva ner fler och färskare siffror om jag hade känt till Låginkomstutredningen, som slog ner som en bomb med sitt första betänkande, »Svenska folkets inkomster«, våren 1970: av en miljon extremt lågavlönade var AKTIVISTEN I

2010-03-30 20.14

VEM VAR HON ?

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 13

13

2010-03-30 20.14

14

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 14

AKTIVISTEN I

2010-03-30 20.14

700 000 kvinnor. »På varje hundralapp som mannen tjänar, tjänar kvinnan endast 66 kronor«, stod det i första numret av Kvinnobulletinen, 1970. Isberget Kvinnan kom sakta upp till ytan i ett aningslöst Sverige. Mycket tack vare Grupp 8, som skickligt använde siffrorna för sin agitation. Åttornas första utåtriktade möte var ett fullsatt »diskussionsmöte« på Stockholms stadsmuseum den 6 mars 1969: »Kvinnor-LåglönerDeltidsarbete«, med bland andra Per Holmberg, Låginkomstutredningens modige sekreterare. Men då var jag 16 år och satt på tillväxt.

• 1971 är det år då jag fyller 18, tar studenten, dubbelläser filmvetenskap och franska på universitetet, flyttar hemifrån, inleder mitt första förhållande med en man, och framför allt: drömmer om att gå med i Grupp 8, som jag läst om i Dagens Nyheter.

Vår stränga klasslärare, fröken Tham, brukade skälla ut oss om vi inte hade läst en dagstidning på morgonen. Vi skulle inte tro att vi kunde leva utanför samhället, sa hon och spände ögonen i oss. Det var alltså tack vare Margareta Tham som mitt politiska uppvaknande kom genom ett DN -reportage om Women’s liberation movement i USA , en morgon i första årskursen på gymnasiet. Om jag inte minns fel så nämndes både begreppet »Woman Power« och Women’s Liberations slogan »Sisterhood is powerful« i artikeln. Än idag kan jag känna den härliga rysningen längs ryggraden. (Samma slags rysning som när jag första gången läste Edith Södergrans »Violetta skymningar«, skriven 1916, och censurerad i alla skolantologier, gissa varför: »Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna/ Vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor… ».)

VEM VAR HON ?

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 15

15

2010-03-30 20.14

»Res er kvinnor, inte för att bli män, utan för att bli fria!« Rödstrumporna

16

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 16

Fick man säga så, fick man skriva så? I Dagens Nyheter var det Kerstin Vinterhed som gått kvinnornas fredsmarsch i Washington. När det gällde kvinnokamp levde vi i Sverige länge i en andlig burka, citat Margareta Garpe. Grupp 8 fanns som lobbygrupp sedan 8 maj 1968, men det visste inte jag förrän våren 1970 då gruppen presenterades i DN , med bild på vad jag tyckte var härligt stolta kvinnor (och barn!). I hela Norden rasade ett kvinnouppror, i Köpenhamn tågade Rødstrumperne nerför Ströget och skanderade: »Res er kvinnor, inte för att bli män, utan för att bli fria!« Så stod det i tidningen i april 1970. Det var långt till examen och långt till mitt riktiga kvinnoliv skulle börja. För inte ville väl Grupp 8 ha en liten gymnasist från Franska skolan hängande i sina kjolar? Bland mina klasskamrater – flera härliga unga kvinnor – var jag den enda med klar feministisk inriktning.

För att förbereda mig inför mitt inträde i kvinnokampen följde jag under vårterminen 1971 en föredragsserie i kvinnohistoria på Historiska museet, där Eva Åsbrink talade om 1800-talets kvinnosyn och Sinnika Ortmark om »Kvinnan idag och imorgon«. Den 18 februari antecknade jag i dagboken att det hade handlat om »Kvinnan i svensk medeltidsrätt«, och den 21 februari såg jag med behållning en historisk dräktparad.

Föga anade jag att Grupp 8:s grundare samma månad fått smaka på relativiteten i begreppet »Sisterhood is powerful«.

Det var i en abonnerad buss på väg hem från ett internationellt kvinnokampsmöte i Lunds kårhus, där Grupp 8 debatterat med de mer anarkistiskt lagda radikalfeministerna från engelska Women’s Lib och de danska Rödstrumporna. I bussen ner hade åttorna enats om att köra en hård, socialistisk debatteknik med slagord som »Skit i kosmetik/vi vill snacka politik« och »Kvinnosolidaritet/solidaritet/solidaritet/KvinnoAKTIVISTEN I

2010-03-30 20.14

solidaritet/solidaritet/solidaritet« – som svar på dumma frågor.

Väl på plats i den fulla salen, prydd med banderollen »Systerskap är makt«, imponerades många av de engelska och danska feministernas avspänt systerliga tilltal till publiken. Medan Rödstrumporna kollektivt läste ur sitt manifest, förde Iréne Matthis Grupp 8:s talan i ett välstrukturerat anförande: »Kvinnornas revolutionära kamp är inget mindre än en kulturrevolution och den har kommit för att stanna.« I bussen hem gick en mikrofon runt för att alla skulle få berätta om sina intryck. De nyare åttorna bekände då att de kände sig som »meniga« inför de gamla medlemmarna, »stjärnorna«. De efterlyste andra arbetsformer än vänsterns traditionellt hierarkiska, kanske pröva självstyrande smågrupper efter dansk och engelsk modell, så att alla vågade yttra sig.

Kritiken av »klickväldet« var inte nådig. Följden blev att flera av ur-åttorna hade dragit sig tillbaka när jag kom in i Grupp 8.

Våren 1971 låg ännu systerskapet i all sin sköna motsägelsefullhet framför mig. I mitt flickrum förtvivlade jag över mitt specialarbete om den militanta afroamerikanska rörelsen Black Power och Svarta panterpartiet. Antecknade ilsket Stokely Carmichaels yttrande: »Den enda ställning kvinnan har i vår organisation är den horisontella!« I övrigt satt jag mest och pluggade till Beatles »Let it be« den vintern. När jag inte jobbade som extra bokuppsättare på Stadsbiblioteket förstås, tre kvällar i veckan och på lördagar.

Ebba Witt-Brattström är en person som gör saker grundligt.

Det är inte svårt att se vartåt det ska barka. I dagboken kommenterade jag surt den komplett manliga litteraturhistoria som lärdes ut i skolan: Bradbury, Orwell (»trååååkig«), Pär Lagerkvist (»jag hatar Barabbas!«), Eyvind Johnson, Hjalmar Gullberg (»vad bryr sig en vind om förbud, haha«), Ekelöf (»underbar«), VEM VAR HON ?

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 17

»Kvinnornas revolutionära kamp är inget mindre än en kulturrevolution och den har kommit för att stanna.« Iréne Matthis

»Den enda ställning kvinnan har i vår organisation är den horisontella!« Stokely Carmichael

17

2010-03-30 20.15

Lindegren, Tranströmer, Aspenström och Harry Martinson.

Med min läshunger hade jag redan nosat upp Moa Martinson (för folklig för att läsas i skolan), så Moas exmake, vars Nässlorna blomma vi läser i skolupplaga, får betyget »tråkigare« (jämfört med Moas mästerverk Mor gifter sig). Hemma läser jag allt som min mamma, lärare i engelska, avråder mig från (»för mycket sex«). Som Germaine Greers The Female Eunuch (Den kvinnliga eunucken) eller Doris Lessings The Golden Notebook (Den femte sanningen), den internationella kvinnorörelsens bibel. Nog är jag på gång alltid!

Fredagen den 10 juni 1971 tar jag studenten, stoppar ner min studentmössa i en papperskasse och kliver på bussen till Film18

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 18

AKTIVISTEN I

2010-03-30 20.15

huset och uppropet för sommarkursen i filmvetenskap, ett nyetablerat universitetsämne tillräckligt kuriöst för att mina föräldrar skulle ge upp hoppet om att kunna påverka min framtid (det lyckades). Samtidigt står en grupp rödstrumpor från Köpenhamn och reser armétält på Nordens första (och snart mest berömda) kvinnoläger: Femø. Dit skulle jag åka ett par år senare, och uppleva den speciella kvinnooffentlighet som styrdes helt efter rödstrumpeprinciper: rullande schema för matlagning och andra infrastruktursysslor, i varje tält en basgrupp som bedrev medvetandehöjning, höll temamöten, deltog i stormöten och förstås i kvällsfesterna i värdshus tältet Røda hoser. Inga speglar (utom privata fickspeglar som man fick smussla med).

Den svenska kvinnorörelsen var tam som en katt, i jämförelse med systerrörelserna i västvärlden. Ta den holländska Dolle Mina, som startade i januari 1970. De saboterade Miss Hollandtävlingar, brände korsetter vid rösträttsledarinnan Wilhelmina Druckers staty, ställde sig vid Amsterdams pissoarer med skära banderoller och krävde »allmän plaskrätt«, döpte om Mors dag till Ogifta mammas dag – och skickade blommor till hemmen för ogifta mödrar. Den italienska kvinnorörelsen gick inte av för hackor den heller. När Collettivo di Lotta Feminista i Rom demonstrerade för fri abort skanderade man »Ner med männen« och »Död åt alla spermier«. Otänkbart i ett Grupp 8-tåg, där man (oftast) disciplinerat ropade de slagord som klubbats på stormötet. (I ett protokoll från april 1971 som finns på ArbetarVEM VAR HON ?

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 19

Dolle Mina demonstrerar vid Wilhelmina Druckers staty.

19

2010-03-30 20.15

rörelsens arkiv finner jag ett alternativt, mig veterligt aldrig genomfört förslag till 1 maj-firande. Det är Suzanne Osten, Gunilla Thorgren och Ulla Torpe, som med kritiken av »klickväldet« i Grupp 8 i minne undertecknar sig med »klicken«: » SKALL VI SPEXA FÖRSTA MAJ ? Kvinnor, barn, män, ballonger, riktiga paroller: USA ut ur Indokina, Nej till EEC , Geijer gillar låglönetjejer osv, osv på ett lastbilsflak/eller två eller tre/vi ser fler ut då, vi är rörliga. På förmiddagen den 1 maj ???«) Själv kom jag först i kontakt med franska MLF, Mouvement de Libération des Femmes (kvinnornas befrielserörelse) grundad i november 1970. Deras tidning hette Le Torchon brule (Disktrasan brinner), och när jag bad min franske pojkvän att skicka ett nummer fick jag det omgående, tillsammans med ett sarkastiskt avskedsbrev. Jag har sparat det men kommer aldrig att läsa om det. Maj 1968 hade »min« Jean-Maurice varit med i Paris och skrikit »det är rätt att göra uppror«. Men kvinnorna skulle förstås hålla sig på mattan. Det gjorde de inte, istället uppmanade de högljutt de förslavade kvinnorna att resa sig och slita sönder sina bojor. »Nous qui sommes sans passé, les femmes«, Vi kvinnor som är utan historia, hette deras kampsång, och det är typiskt för tiden att vi trodde att kvinnorna inte hade någon historia. Kanske var det därför som systerskapet blev så viktigt, det var redskapet med vilket kvinnorna skulle erövra framtiden. På Femø 1974 träffade jag franska feminister och en kväll skrev jag ned deras »Les filles du MLF«, en provokativ hymn till systerskapet: »Jag älskar tjejerna från MLF, alla tjejer säger jag – det finns inga vackra, feta, fula mer. Jag älskar tjejerna och jag är en tjej.

Jag älskar de lesbiska, de heterosexuella, de paranoida, de hysteriska, de frånskilda, de ensamstående. Jag älskar de ogifta mammorna, jag älskar Annie, Christine, Françoise, Jocelyne, Julie, 20

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 20

AKTIVISTEN I

2010-03-30 20.15

Suzon – som bara behållit sina förnamn. Jag älskar tjejerna som just har kommit ut, som vågar sjunga och lära känna varandra, som vågar dansa, älska, spela – saxofon, klarinett. Jag älskar flickorna som gör uppror, som smäller i dörrar, som gör slut med alla karlar som tryckt ner dem. Ögonen, munnen, brösten, stjärten, sluta stycka oss! Vi ska återta våra kroppar och själva njuta av dem – karlarna kan dra, falloskukarna, don juan-raggarna, jag hatar dem, MEN jag älskar flickorna från MLF…« Och så började vi om från början. Kvällen blev natt, det var högsommar och satt man runt en liten lägereld på stranden kunde man hålla på hela natten. Femø var befriat område, och det var rätt att vara kvinna.

• Men där var jag inte än, det var fortfarande 1971 och jag stod som fastklistrad framför badrumsspegeln och undrade vad jag skulle göra med min hopplösa Nixonnäsa.

VEM VAR HON ?

EWB_SYSTRAR_Del1_1.indd 21

21

2010-03-30 20.15