9789127134096

Foto: Hans Gedda F o t o : p r i vat

Ane Gustavsson är illustratör och musiker.

Hon har tidigare främst illustrerat barn- och ungdomsböcker.

Nils Uddenberg Gubbe och katt

Nils Uddenberg är docent i både psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning. År 2003 fick han Augustpriset för sin bok Idéer om livet.

D

et här är berättelsen om hur Nils Uddenberg blev med katt fastän han aldrig i livet hade tänkt sig att ha något husdjur. En vintermorgon satt det en, som det skulle visa sig, herrelös katt utanför sovrumsfönstret och tittade på honom med stora runda gula ögon. Sakta men säkert nästlade den sig in i hans liv.

Med mycket humor och självdistans berättar Nils Uddenberg om hur tillvaron förändrades sedan Kissen flyttat in i huset i Lund. De känslor hon väcker överraskar honom. Han blir förälskad i denna gråbrunspräckliga lilla dam, som snart också sover i hans säng om natten.

Med sin bakgrund som psykiater kan Nils Uddenberg inte låta bli att fördjupa sig i Kissens själsliv. Har den humor? Är det ens rimligt att tillskriva den mänskliga känslor? Och den kanske knepigaste frågan av alla: »Är vår lilla kisse överhuvudtaget intresserad av den gemenskap med henne som vi lägger ner så mycket möda på att bygga upp?« Tillsammans med Ane Gustavssons oemotståndliga illustrationer blir det en berättelse som går rakt in i hjärtat.

Nils Uddenberg

»Hela tiden ringer det i bakhuvudet: Jag är inte en sådan som har husdjur.

Kan jag verkligen ta det ansvar som jag menar att en kattägare måste kunna ta?

Men här är jag nu, lika hjälplöst fången som en tonåring av sin första förälskelse.

Så frågar veterinären vad vi brukar kalla vår katt och jag svarar lite trevande att vi bara brukar tala om vår lilla kisse. Så blir hon då döpt. I veterinärjournalen står namnet: Kissen, med stort K, och hon är vederbörligen registrerad på oss.«

GUBBE OCH KATT En kärlekshistoria

ISBN 978-91-27-13409-6

9 789127 134096

Uddenberg-Gubbe och katt-Omslagsoriginal-120831.indd 1-5

2012-09-04 08.27

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 5

2012-09-06 16.54

till Lotta, Daniel, Samuel och Elias fรถr att ni gjorde Kissen mรถjlig!

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 5

2012-09-06 16.54

6

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 6

2012-09-06 16.55

I

J

ag är utbildad läkare. Jag är docent i psykiatri och i empirisk livsåskådningsforskning och regeringen har varit vänlig nog att tilldela mig »professors namn, heder och värdighet«. Själv kallar jag mig författare, jag har genom åren publicerat ett stort antal böcker och en del av dem har sålt tämligen bra. Numera är jag också kattägare eller, undrar jag, är det katten som äger mig? Jo, så är det nog. egentligen.

Det här är berättelsen om hur jag blev med katt fastän jag hade bestämt mig för att jag aldrig någonsin skulle ha några husdjur. Det är en banal berättelse, kanske till och med lite larvig. Men jag är över sjuttio år, jag har ingen status att försvara och ingen karriär att kämpa för. Jag kan kosta på mig att berätta den. Jag är, som många äldre män, ganska blöt och känslig. katten har däremot, som det snart ska visa sig, en vilja av stål eller kanske snarare en metodisk och mjuk mål7

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 7

2012-09-06 16.55

medvetenhet. Det kom aldrig till några konfrontationer, men i det långa loppet fick katten som den ville. Så här började det.

I slutet av oktober kom jag och min hustru hem från Namibia. Jag har alltid älskat att resa och vi har varit i afrika tidigare. Nu hade vi under två veckor kört fyrhjulsdriven bil genom de namibiska öknarna, besökt stora ödsliga nationalparker och sett elefanter, zebror och mängder av eleganta antiloper ströva över vidderna. Naturligtvis hade vi också sett de obligatoriska stora katterna, lejonen och leoparderna, fast inte så mycket av dem den här gången.

Vi bor i ett litet hus i centrala Lund och trädgården är omgiven av ett plank, som på de flesta ställen är helt inklätt i murgröna. bilen parkerar vi i en carport och i planket mellan trädgården och carporten har vi en port som alltid är låst.

Den är alldeles intill vårt sovrumsfönster och när jag någon vecka efter det att vi hade kommit hem drog upp gardinen för att släppa in det bleka höstljuset satt det en katt på porten och tittade på mig med stora runda gula ögon. Det var en liten gråbrunspräcklig katt utan några vita fläckar. Vi hade aldrig sett den förut, men utgick från att den hörde hemma i något av husen i närheten. under de närmaste dagarna dök den lilla katten upp gång på gång och ganska snart fick vi klart för oss att den brukade hålla till i det trädgårdsförråd som är sammanbyggt med carporten, men som har ingång åt trädgården till. Vid några tillfällen då jag hämtade något i boden, tittade katten upp ur 8

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 8

2012-09-06 16.55

den trädgårdskorg där jag förvarade mina redskap och snart insåg vi att den ofta tillbringade natten i vårt trädgårdsförråd, där den hade ett bräckligt skydd mot vind, kyla och regn. uppenbarligen hade den sovit i min trädgårdskorg den där morgonen då den oväntat visade sig på trädgårdsporten. Den hade gjort det så bekvämt som möjligt för sig; det var kallt och när vi några dagar senare tittade in i förrådet såg vi hur den hade rullat ihop sig till en tät kringla.

Det kunde inte vara särskilt behagligt, trädgårdsredskap är just inget man vill dela säng med. Det enda som kunde ge lite komfort var mina trädgårdshandskar.

Vi reste till den lägenhet vi har i Stockholm och var hemifrån i nästan två veckor. hela tiden hoppades jag att katten skulle inse att vi inte var något att satsa på och att den skulle förstå att den hade allt att vinna på att återvända hem eller hitta någon annan beskyddare. Men när vi kom tillbaka låg katten fortfarande i min trädgårdskorg och tittade på oss med sina stora ögon då vi öppnade förrådsdörren.

Vintern var tidig det här året och vårt oeldade och dragiga trädgårdsförråd kan knappast ha varit någon angenäm plats att tillbringa några karga vinternätter. Men katten såg ut att må bra, den verkade pigg och vaken och var i god fysisk form, pälsen var tät och glansig. Men hur i all världen försörjde den sig? hade den någon husse eller matte någonstans i närheten, som den kunde söka upp för att få lite mat då och då, eller …

9

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 9

2012-09-06 16.55

Det är något visst med katters ögon. De är stora och riktade rakt fram; i likhet med människor och andra apor har katter ett tredimensionellt seende. Inte heller viker katter för blicken, precis som små barn stirrar de bara tillbaka. Det är lätt att läsa in något vädjande, kanske till och med förebrående i deras blick. hur som helst greps vi av medlidande, vi plockade bort de hårda trädgårdsredskapen och lade en gammal uttjänt badhandduk i korgen. Sonen med familj hade varit på besök några månader tidigare och glömt kvar lite av det torrfoder som de brukade ge sina hundar. kanske, tänkte vi, äter katter hundmat. Vi lade lite hundmat på ett blomfat och serverade utomhus, vi ville inte släppa in katten i huset. katten nosade först lite avvaktande på maten, så började den äta. Glupskt, tydligen var den duktigt hungrig. Ännu en gång reste vi till Stockholm och även denna gång var vi borta i nästan två veckor. När vi kom tillbaka hade det snöat och jag gick till förrådet för att hämta en spade för att kunna skotta undan snövallen utanför carporten. katteN VaR kVaR! Vad skulle vi göra? under tiden i Stockholm hade vi pratat en del om katten. egentligen hoppades vi att den skulle ha gett sig av, vi hade ju inte varit alltför gästfria mot den.

Visst var det en söt och pigg liten katt och inte för att vi hade något emot katter, men vi brukade tillbringa långa tider i vår våning i Stockholm och vi reste gärna. Med vår livsstil kunde vi inte ha katt, det var bara omöjligt. en katt behöver kunna lita på sitt värdfolk och vi var opålitliga. antagligen, tröstade vi oss, har den bara gått vilse, någon i närheten 10

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 10

2012-09-06 16.55

saknar säkert en liten gråbrunspräcklig kissekatt.

Vi satte upp anslag. en person i kvarteret bredvid svarade och undrade om hans katt var till besvär. Inte alls, svarade vi, men kanske han saknade den? Det gjorde han inte. tydligen var det inte hans katt som hade för vana att tillbringa nätterna i vårt trädgårdsförråd. Ingen annan intresserad anmälde sig och vi plockade ner anslagen igen. Där stod vi, lite hjälplösa, med en katt som hade bestämt sig för att bo hos oss.

Då och då när vi gick i vår butik hade vi sett affischer som vädjade om bidrag till en förening som tog sig an hemlösa katter. Det verkade vara kattvänliga och ömsinta människor, som var vana vid att ta hand om vilsekomna sommarkatter, kanske kunde de hjälpa oss att finna ett hem till vår lilla kisse. Jovisst, de förstod vårt problem och uppskattade att vi hade vänt oss till dem, men deras upptagningshem för katter i nöd var fullt – överfullt. Återstod polisen. Jag ringde upp. en vänlig kvinnlig röst svarade och jag berättade lite skamset att jag inte hade något brott att anmäla, bara en fånig fråga: »Vad gör man med en katt som slagit sig ner i ens trädgård?« kanske, hoppades jag, hade någon anmält till polisen att de saknade en bortsprungen katt. Jag kopplades vidare och fick tala med ännu en vänlig dam, denna gång en polis, som slog i sitt register över försvunna katter, men ingen saknade någon katt som såg ut som vår.

Jag fortsatte att tala med den vänliga polisen och medgav 11

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 11

2012-09-06 16.55

att vi hade svårt att värja oss mot kattens kontaktförsök.

Det kändes inte bra att låta den envist tillgivna varelsen sova ute i den smällkalla vintern. Damen i telefonen var mycket förstående, kanske hade hon själv katt. Vad vet jag? Visst, berättade hon, klarade katter av att vara ute på vintern – det visste jag ju själv att de gjorde – men om det blev alltför kallt for de trots allt illa. De kunde förfrysa öron och svansspets och de behövde få näring för att bygga upp ett skydd emot kylan. Jo visst, jag förstod.

Men om jag nu absolut inte kunde ha katt. hur i all världen skulle jag bete mig? Det viktigaste, svarade den vänliga polisen, var att aldrig ge katten mat. De är matfriare, förklarade hon, och om man ger dem mat så stannar de. Jag medgav lite skuldmedvetet att vi hade gripits av medlidande med den envist tillgivna lilla varelsen och att vi hade gett den mat någon gång. Men, tillfogade jag, liksom för att visa min principfasthet, det hade alltid skett utomhus. Det var, åtminstone nästan, sant. utan att vara det minsta förebrående, svarade hon att det nog kunde räcka. katten betraktade oss redan som en resurs som det gällde att ta till vara.

Jag begrep mycket väl vad hon menade.

Fast visst, fortsatte hon, kunde polisen komma och hämta katten, under förutsättning att jag lyckades fånga in den, transportburen höll polisen med. Jag förklarade att infångandet var det minsta problemet, det lilla djuret sökte kontakt med oss så snart vi visade oss. Jag vände på frågan: »Vad skulle polisen göra med katten när de väl hade fått hand om den?« Jo, berättade den förstående polisen, de skulle ta 12

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 12

2012-09-06 16.55

katten till ett djurstall som kanske kunde hitta någon som var beredd ta hand om den. I värsta fall fick de avliva den.

Jag kom ihåg de djurförsök på katter som jag gjorde när jag under en period i min ungdom arbetade som lärare och forskare på fysiologiska institutionen och frågade inte mer.

I stället tackade jag för vänligt bemötande och lade på luren.

Något i mig sa: »Nej!« Genom sin envisa uppvaktning hade katten visat oss någon form av förtroende, som jag hade svårt att inte bli berörd av. att låta polisen ta hand om den kändes som ett svek. Då, tänkte jag för mig själv, tog jag hellre katten till det närbelägna djursjukhuset och betalade för att få den avlivad så skonsamt som möjligt. en god död skulle vara bättre än ett dåligt liv. Jag hade börjat ta ansvar för kattens väl och ve.

Vi satte fram mat, fortfarande utomhus. katten åt. och fick fortsätta att sova i trädgårdsförrådet. till en början satte vi endast fram mat då och då. Men det var mycket snö och ordentligt kallt, medlidandet växte.

Lodjur och vildkatter, tänkte jag, klarar att överleva besvärliga vintrar. Men bara om de får mat. Sonens efterlämnade hundmat tog slut och vi försökte bjuda katten på våra egna matrester: korv, kyckling, fiskgratäng. Jodå, katten åt för all del men den var lite avvaktande och det dröjde inte länge förrän vi hade handlat en påse torrfoder med tonfiskarom i affären. Det kändes lite fånigt när jag satte kattmaten på bandet framför den välbekanta kassörskan i matbutiken.

Jag var inte en sådan som köpte kattmat. Det ingick liksom 13

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 13

2012-09-06 16.55

inte i min självbild och jag upplevde ett behov av att förklara mig: »en liten katt hade slagit sig ner i vårt trädgårdsförråd och vi hade gripits av medlidande med den.« »Då stannar den nog«, förklarade hon. hon lät mycket övertygad, kanske hade hon egna erfarenheter. Jovisst stannar den, tänkte jag med en liten suck. kissen blev jätteförtjust när vi kom hem med den nya maten. Djurmatsfabrikanterna visste uppenbarligen vad som faller en katt på läppen. Sådan mat var dessutom billig, en påse räckte länge och vi såg till att ha kattmat hemma.

Så gradvis att det nästan inte hade hänt, började vi betrakta det lilla djuret som en del av vår vardag. Lite förvånad konstaterade jag att frågan: »Var är katten?« hade blivit en av våra vanligaste fraser. utan att någon gång ha fattat något beslut om det, hade vi blivit kattägare.

Men jag var fortfarande inte övertygad om att vi med vår livsstil var lämpliga att ha katt. Vår dotter, som hade mött katten vid flera tillfällen, kom till undsättning. Vi hade invigt henne i vårt dilemma och hon hade helt frankt förklarat att hon tyckte att vi »klädde i katt«. Vi mådde helt enkelt bra av att ha det lilla djuret springande runt oss. Dessutom hade hon själv blivit charmad av vår lilla kisse och hennes båda söner talade entusiastiskt om mormors och morfars katt. Men vår svärson var mycket bestämd, han ville inte ha någon katt i huset. Dottern, som är socionom och van att ordna upp både praktiska och emotionella problem åt folk, fällde de avgörande orden: »Vi kan väl ha delad vård14

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 14

2012-09-06 16.55

nad. Jag ser till kissen de veckor ni är i Stockholm.« Saken var avgjord. katten fick stanna. under julferien hade jag inte så många ärenden i Stockholm, en och en halv månad passerade utan en enda resa dit. Det utvecklades rutiner. katten – vi hade börjat kalla den för »vår lilla kisse« – sov fortfarande i trädgårdsförrådet. Var det vår tveksamhet inför att ha katt som gjorde att vi behandlade henne så, eller ville vi testa hennes målmedvetenhet?

Nå, den behövde vi inte tveka om. Varje morgon när vi rullade upp gardinen satt katten ovanpå porten, i snön eller till och med på fönsterblecket, andra gånger kom den snabbt springande i den gång barnbarnen hade skottat från trädgårdsförrådet fram till huset, de kallade den för kissens gång. Redan efter någon vecka blev det så att katten dök upp så snart vi rörde vid fönsterhakarna. hade den suttit och väntat på att vi skulle vakna? eller hörde den när vi började röra på oss och såg till att kvickt komma på plats? ett hopp in och så en rask promenad ut i köket för att kolla om det fanns mat och mjölk. Det gjorde det – inomhus numera.

Vid något tillfälle kom katten inte springande omedelbart. till min förvåning och irritation märkte jag att jag blev orolig. Var höll hon egentligen hus? hade det hänt något?

Var hon besviken och hade övergivit oss? Det var inte bara katten som hade blivit bunden vid oss, eller kanske snarare vid vår trädgård och vårt hus, vi hade också blivit bundna till kissemissen.

15

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 15

2012-09-06 16.55

Jag avskyr vintern. Som skåning har jag aldrig lärt mig att göra något roligt av minusgrader och snödrivor. Varken skridskor eller skidor passar mina fötter. Jag tycker bara att snön ligger i vägen och gör det oframkomligt och halt på gatorna. Varje snöig och mörk vinterdag är något som ska genomlidas, humöret blir inte det bästa. Folk brukar försöka trösta mig med att snön lyser upp. Jo för all del, medger jag, men jag tvekar inte att välja mörkret och framkomlig16

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 16

2012-09-06 16.55

heten. Det kan låta grinigt, men jag tycker ärligt att dimmiga blida vinterdagar är oändligt mycket bättre än en aldrig så strålande sol på nyfallen snö.

Nu kom katten till undsättning. Där satt den en morgon som vanligt på fönsterblecket och tittade på oss med sina stora runda ögon. Men om den skulle kunna komma in måste den antingen backa eller hoppa tillbaka ner i snön för att sedan med ett nytt språng hoppa upp i rätt fönster. Den såg sig om, tittade med avsmak på snön och valde att backa. Men att gå baklänges på ett smalt snötäckt fönsterbleck är inte helt enkelt ens för en smidig liten katt och hennes manöver såg så komisk ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Mitt surmulna vintermorgonhumör blev genast bättre.

Visst hade katten berett oss en del bekymmer, inte minst då vi försökte att bli av med den, men det gick inte att förneka att vi också hade haft glädje av den. om vi hjälper dig att överleva vintern, tänkte jag, så hjälper du oss.

Det var som sagt en snörik vinter och vi hade massor av snö på vårt gamla tak där eternitplattorna efter femtio års tjänstgöring så sakta började ge upp. När det efter en tids kyla och snöfall plötsligt blev blidväder började det läcka in. I ett försök att få stopp på eländet satte vi upp stegar och försökte skotta bort snön. Det var ett tungt arbete, takrännorna var fyllda av hård is, stupröret igenfruset och täckt av en imponerande istapp. Vi skottade och svor, men katten var jätteförtjust. Den älskade att klättra upp på de ste17

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 17

2012-09-06 16.55

gar vi använde för att komma åt att arbeta på taket. Första gången vi såg att katten hade klättrat upp på taket undrade vi hur den skulle kunna ta sig ned igen. Det gick jättebra; lugnt och försiktigt satte den tassarna på stegpinnarna och kom ner hur elegant som helst. hustruns kamera åkte fram. Det var så gulligt. och, konstaterade vi stolt, vår lilla kisse var minsann både smidig och tillräckligt klipsk för att kunna ta sig ur en knipa.

Vi var fast! Vårt motstånd hade brutits ner, eller kanske snarare vittrat sönder. katten hade segrat. Jag tror att den hela tiden visste att den skulle göra det. annars hade den väl inte varit så metodiskt målmedveten. Min hustru och, inte minst, jag själv hade kapitulerat för dess förförelsekonster.

Några av mina jämnåriga manliga vänner har förälskat sig i en ny, oftast betydligt yngre, kvinna. Det skulle vara oärligt att förneka att jag kan känna en lockelse i att ännu en gång få uppleva hur kärleksruset föryngrar kropp och sinne. Men jag orkar inte och har för övrigt ingen anledning. hustrun och jag trivs utomordentligt med varandra, vi har delat ett långt gemensamt liv. att förlora henne skulle vara en större förlust än något nytt svärmeri någonsin skulle kunna kompensera. Då är det betydligt tryggare att bli småförälskad – för det är väl det jag är – i en katt. kissen väcker ömhet och intresse, hon har tytt sig till oss och är oss tämligen trogen. Mina känslor för henne överraskar mig. Liksom en blixtförälskelse är det som har hänt mig 18

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 18

2012-09-06 16.55

något fullkomligt oväntat. katten påverkar mitt liv lagom mycket. Jag behöver inte skilja mig, men kan ändå tillåta mig att bli engagerad på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle kunna bli. Vår dotter säger att kissen piggar upp mig och det kan nog ligga något i det.

19

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 19

2012-09-06 16.55

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 20

2012-09-06 16.55

II

J

ag har alltid varit fascinerad av djur och som pojke bodde jag i en villa där det fanns plats för ett mindre menageri. Jag hade ett akvarium i mitt rum, men också ett litet terrarium med skalbaggar och ett betydligt större med smaragdödlor, grekiska landsköldpaddor och ett par snokar.

Dessutom hade jag två fågelburar: en med undulater och en annan med zebrafinkar, steglitser och andra småfåglar. På nätterna kunde jag ibland höra möss klättra i gardinerna när de ville komma åt de frön som vi matade burfåglarna med.

De flesta skulle nog ha tyckt illa om att ha möss i sovrummet på natten, men jag tyckte bara att det var hemtrevligt.

I familjen fanns också en hund – en svart mellanpudel – och en gråbrun bondkatt: kissicki. Med tiden fick kissicki en unge som hade samma färg som sin mor. Vi tyckte att hon var fumligare än sin eleganta mamma och döpte henne till kisseklomp, fast oftast sa vi bara klompan.

21

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 21

2012-09-06 16.55

Själv hade jag ett väldigt sjå med att ta hand om alla dessa djur. att gå ut med hunden var väl inte så ansträngande, ofta hade jag sällskap av pappa eller av någon annan. hund- och kattmat minns jag aldrig att jag behövde bekymra mig om. akvariefiskarna fick torrfoder och, någon enstaka gång, vattenloppor, som vi köpte eller fångade i någon damm och fågelfrön var det inte heller någon större konst att få tag i.

Då var det värre med alla djuren i terrarierna. Sköldpaddorna ville ha färskt grönt, men åt ofta dåligt, ödlorna uppskattade daggmask som man med lite ansträngning kunde gräva upp i trädgården. Värst var det med snokarna, som ville ha levande föda, allra helst grodor. oftast älskade jag att hålla på med mitt menageri och jag hade god hjälp av min syster.

Men det fanns en gräns.

Jag var väl sexton eller sjutton år gammal, när jag någon gång vid början av hösten fattade ett orubbligt beslut: djuren skulle bort. Jag ville bli av med ansvaret och ägnade en hel helg åt att göra mig av med mitt menageri. Snokarna var inget problem, det var bara att släppa ut dem på ett lämpligt ställe och skalbaggarna var svenska arter, så de fick gå samma väg. Sköldpaddorna och smaragdödlorna fick en terrarieintresserad biologilärare ta hand om. han var nog rädd att de hade någon sjukdom som kunde smitta hans egna betydligt dyrbarare djur, så till en början var han lite motvillig. Men han förstod min nöd och till slut lät han sig ändå övertalas. Vad han gjorde av mina djur vet jag inte. akvariefiskarna fick invänta »naturlig avgång«, den blå guramin 22

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 22

2012-09-06 16.55

levde kvar längst. Fåglarna vill jag minnas fick flytta in i min fågelintresserade lillasysters rum, och hunden och katterna var strängt taget hela familjens ansvar och dessutom kärast.

När jag har fattat livsavgörande beslut – att gifta mig och så – har de i allmänhet vuxit fram successivt. Men den här gången kommer jag ihåg hur det plötsligt stod fullständigt klart för mig att jag aldrig mer skulle ta ansvar för några husdjur. Jag stod fast vid det beslutet i nästan sextio år. Men nu ligger alltså kissen i korgen framför mig vid mitt skrivbord och det påminner mig om min ungdoms katter, som var mitt ständiga sällskap när jag gjorde mina läxor. De låg gärna på bordet under skrivbordslampan, där det var varmt och gott.

Men även om jag hade fattat ett orubbligt beslut att aldrig mer ta ansvar för några husdjur, släppte jag inte mitt intresse för djur. Jag fortsatte att samla skalbaggar och titta på fåglar. Det var betydligt enklare än att hålla egna djur. Skalbaggarna krävde inte mycket av mig, där de satt på sina nålar i min samling, och vilda fåglar är självförsörjande. Fortfarande känner jag igen betydligt fler småkryp än genomsnittssvensken och när min hustru och jag har rest över världen är det bland annat fåglarna som lockat. Men även andra djur, stora som små, har intresserat oss.

Jag är nog lite präglad på katt. kissicki – eller var det klompan – brukade ligga i min säng på nätterna. Det var antagligen sedan fågelburarna och därmed mössen hade flyttat. en gång minns jag att en av katterna, det var nog den klumpigare dottern, lyckades halka ner i vårt badkar som var fyllt 23

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 23

2012-09-06 16.55

med vatten. hon blev både rädd och plaskvåt, och när vi hjälpt henne upp sprang hon rakt in i mitt rum och borrade in sig mellan mitt över- och underlakan. Det var ganska rörande, men sängen fick bäddas om sedan lakanen hade torkat.

På lördagskvällarna, då jag inte hade några läxor, brukade jag ligga i sängen och lyssna på »karusellen«, ett mycket populärt radioprogram med Lennart hyland, som sedan blev vårt lands första tv-idol. Då hade jag katten i sängen och det kändes tryggt, varmt och mysigt. Så, som sagt, jag är nog lite präglad på katt och det har vår katt utnyttjat. Fullkomligt hänsynslöst. Även sedan jag blivit vuxen har det funnits katter i min värld. Mamma, som blev änka redan i femtioårsåldern, hade alltid både hund och katt. Jag tror att det gav henne trygghet, hon var ingen sällskapsmänniska men tyckte om att det fanns något som rörde sig runt henne. egentligen var det katterna som passade mamma bäst. hundar vill gå långa promenader och det var aldrig mammas grej; katterna, som bara fanns där, vållade henne mindre problem.

Men mammas katter kom mig aldrig lika nära som kissicki och kisseklomp och det gjorde, naturligt nog, inte heller mina systrars katter eller hundar. Jag klappade dem gärna, småpratade med och om dem, men tänkte samtidigt: Nej, katt eller hund ska jag aldrig ha. Det visste jag säkert.

Men nu är jag alltså där.

Mamma blev med tiden något av en »kattoman«. Förut24

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 24

2012-09-06 16.55

om sina levande raskatter – bara en åt gången – hade hon en samling av ett hundratal katter i lergods, porslin, metall och papier-maché. en del av dessa katter var banala fynd från någon loppmarknad, hon fick mängder av katter i presenter av barn och barnbarn som inte visste vad de skulle ge henne i julklapp eller födelsedagspresent. andra var veritabla konstverk, som hade kostat henne en vacker slant då hon köpte dem. Några av de senare har jag kvar i det hus där jag nu bor, där de pryder sin plats. Men de flesta av mammas katter har skingrats för vinden. Själv har jag aldrig köpt någon sådan porslinskatt och kommer aldrig att göra det. tror jag, är det kanske säkrast att tillägga.

25

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 25

2012-09-06 16.55

kattdjurens skönhet, skygghet och rovlystnad har alltid fascinerat människorna, och de har varit ett kärt motiv för konstnärerna. Mammas färgglada porslinskatter är väl mest dekorativa. andra bilder av kattdjur har haft betydligt mer storslagna budskap att förmedla.

Forntidens österländska despoter lät sig gärna avbildas under lejonjakt. eleganta reliefer från Ninive visar hur konungarnas konung, assurbanipal, står i sin stridsvagn med en pil på den spända bågen medan en skur av andra pilar redan är på väg efter de flyende djuren. På en annan bild ser man hur kungen stöter sin lans i en lejoninnas muskulösa kropp; det döende djuret blottar sina rovdjurständer, då det vänder huvudet mot sin förföljare och vrålar av vrede och smärta. hela scenen är en hyllning till den kunglige jägaren, den som kunde betvinga ett sådant vilddjur måste vara en mycket mäktig människa. Som heraldiska djur är lejonen oöverträffade. otaliga vapensköldar och slottsentréer pryds av dessa stora katter. allt är mycket storslaget och skrytsamt maskulint.

I det gamla egypten, som kanske är alla huskatters urhem, var det däremot just katterna som gällde. och de var mer husliga än storkonungens lejon. Gudinnan bast, bastet eller ubasti var visserligen från början en lejongudinna, men hon utvecklades med tiden alltmer i riktning mot tamkatt. Det kan tyckas som en bakvänd karriär, men bastet hade tydligen en stor plats i de gamla egyptiernas hjärtan. Det finns mängder av bilder och statyer av henne och på en del bilder omges hon av en hop kattungar. katterna har alltid haft 26

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 26

2012-09-06 16.55

rykte om sig att vara fruktsamma och en kvinna som inte blev havande kunde följaktligen ha all anledning att anförtro sig till denna gudinna. arkeologerna har funnit hundratusentals kattmumier i tempel som varit invigda åt henne. När huskatten dog kunde familjen uppenbarligen sakna den, och om det fanns pengar tillräckligt balsamerades älsklingen – eller var det kanske snarare skyddsgudinnan – och begravdes på en sådan »kattkyrkogård«.

Det finns något tilltalande med den egyptiska kattkulten. katter är vardagliga och stillsamma djur, som inte gör mycket väsen av sig. Ändå har de en viss pondus. till och med vår lilla katta får något av gudinna över sig, när hon självmedvetet lägger sig till rätta på den bekvämaste platsen i huset. Så nog finner jag henne mer dyrkansvärd än de lejonhanar, som makthavarna i alla tider har prålat med, men som vid närmare skärskådan visar sig vara lata pultroner och barnamördare, som låter honorna sköta jakten och biter ihjäl deras ungar.

Visst är det nervkittlande med de stora katterna: lejon, leoparder och tigrar. en tiger som fått smak för människokött är sinnebilden för all den grymhet naturen kan uppvisa och ett rytande lejon i den afrikanska natten är en mäktig upplevelse. Men min drömkatt är av ett helt annat slag. Det minsta av alla kattdjur och ett av de mest sällsynta. en hona av den sydafrikanska svartfotskatten väger inte mer än hälften av vår lilla kisse, som ändå bara väger omkring tre kilo, hanen är något större. Mycket få männi27

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 27

2012-09-06 16.55

skor har sett eller ens hört talas om svartfotskatterna och just detta förhållande gör dem extra fantasieggande. »Svartfötterna« är nattdjur. De håller sig stilla under dagarna, men under nätterna smyger de runt i det vidsträckta sydafrikanska busklandskapet på jakt efter sorkar, gräshoppor, skorpioner och annat ätbart. De har haft förstånd att hålla sig undan från människorna och är utpräglade individualister.

Vart och ett av de små djuren har ett vidsträckt revir som det försvarar mot alla inkräktare, något flockliv som hos lejonen är det inte tal om. alla försök att tämja svartfötterna – det har gjorts flera – har varit förgäves. De små katterna må se aldrig så näpna ut, men de håller envist fast vid sin ensliga rovdjursnatur.

Ibland tycker jag att vår katt är ganska lik en svartfotskatt. hennes fötter är lika svarta som deras och även om svart28

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 28

2012-09-06 16.55

fötternas päls är kraftigare mönstrade än hennes, har hon ungefär samma färg på pälsen som de. Ibland kan jag inte låta bli att fantisera om att hon ändå har lite svartfotskatt i blodet, och visst skulle det vara spännande om hon bara var hälften så stor och ändå hade mycket av kattdjurens naturliga vildhet i blodet. Jag har genom åren sett ganska många lejon och det är jag glad för, men en svartfotskatt skulle vara ännu häftigare och någon sådan lär jag nog aldrig få möta.

När jag nu har katt och ser tillbaka på mitt liv får jag upp ögonen för något som jag inte varit så medveten om tidigare. katterna har alltid funnits där och jag har gillat dem. Det är nästan som om de hela tiden har vetat att jag förr eller senare skulle falla för deras förförelsekonster. Jag är uppvuxen med katt, mina båda systrar har alltid haft både hundar och katter, min son har två hundar och min dotter är med glädje »reservmatte« till kissen. Det är jag som har varit avvikaren.

Men det stod nog inskrivet i mitt öde att jag också till slut skulle bli med katt, en liten men självständig husgudinna.

29

9789127134096_Uddenberg_Gubbeokatt_text section.indd 29

2012-09-06 16.55

Foto: Hans Gedda F o t o : p r i vat

Ane Gustavsson är illustratör och musiker.

Hon har tidigare främst illustrerat barn- och ungdomsböcker.

Nils Uddenberg Gubbe och katt

Nils Uddenberg är docent i både psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning. År 2003 fick han Augustpriset för sin bok Idéer om livet.

D

et här är berättelsen om hur Nils Uddenberg blev med katt fastän han aldrig i livet hade tänkt sig att ha något husdjur. En vintermorgon satt det en, som det skulle visa sig, herrelös katt utanför sovrumsfönstret och tittade på honom med stora runda gula ögon. Sakta men säkert nästlade den sig in i hans liv.

Med mycket humor och självdistans berättar Nils Uddenberg om hur tillvaron förändrades sedan Kissen flyttat in i huset i Lund. De känslor hon väcker överraskar honom. Han blir förälskad i denna gråbrunspräckliga lilla dam, som snart också sover i hans säng om natten.

Med sin bakgrund som psykiater kan Nils Uddenberg inte låta bli att fördjupa sig i Kissens själsliv. Har den humor? Är det ens rimligt att tillskriva den mänskliga känslor? Och den kanske knepigaste frågan av alla: »Är vår lilla kisse överhuvudtaget intresserad av den gemenskap med henne som vi lägger ner så mycket möda på att bygga upp?« Tillsammans med Ane Gustavssons oemotståndliga illustrationer blir det en berättelse som går rakt in i hjärtat.

Nils Uddenberg

»Hela tiden ringer det i bakhuvudet: Jag är inte en sådan som har husdjur.

Kan jag verkligen ta det ansvar som jag menar att en kattägare måste kunna ta?

Men här är jag nu, lika hjälplöst fången som en tonåring av sin första förälskelse.

Så frågar veterinären vad vi brukar kalla vår katt och jag svarar lite trevande att vi bara brukar tala om vår lilla kisse. Så blir hon då döpt. I veterinärjournalen står namnet: Kissen, med stort K, och hon är vederbörligen registrerad på oss.«

GUBBE OCH KATT En kärlekshistoria

ISBN 978-91-27-13409-6

9 789127 134096

Uddenberg-Gubbe och katt-Omslagsoriginal-120831.indd 1-5

2012-09-04 08.27