Issuu on Google+

PETRA MEDE

Kalle Lind är författare, skriftställare, kulturarbetare, trebarnsfar, radiomakare, manusskribent, skämtskrivare, ogift, tidningskrönikör, triviakännare, sambo, gubbfantast, akademiker, malmöbo, sjuttiotalist, född, teveskojare, välväxt, lättskrämd, tunnhårig, bloggare samt övrigt.

»Det är den roligaste boken jag någonsin läst. Den är så fruktansvärt rolig, bitter och allmänbildande. Och framförallt; den driver med några av Sveriges mest skitnödiga personer. […] Kalle Lind. Jag bugar.« MALIN WOLLIN, BLOGGEN FOTBOLLSFRUN »Detta är vad jag kallar glimrande humor i en klass för sig.« ROLLI FÖLSCH, BIBLIOTEKSTJÄNST »Jag tror att jag ska vara fullmatad med roliga gubbar och anekdoter sedan förra omgången. […] Men nej då. Jag sitter här och kluckar igen, gapskrattar, gråter. Blir närapå utslängd ur mitt eget hem.”« REBECKA ÅHLUND, SMÅLANDSPOSTEN

Kalle_Omslag_MSHHF_[orig].indd 1

Rekommen deras av författaren!

En bok om människor – journalister, jurister, andliga coacher – som sagt fel, hört fel, tyckt fel, antagit fel eller bara varit fel, fått saker om bakfoten, spått i fel kaffesump, varit ute och cyklat käpprätt mot Häcklefjäll, på vägen mot fanders, utan lyse och reflex. Här får vi detaljerna om migrationsministern som tolkade ett långfinger som en klapp på axeln, partiledaren som uppmanade en död kollega att rösta på honom och söndagsbilageredaktören som rekommenderade naveldiagnos. Vi läser om fackpampen som for till landet han bojkottade och läkaren som skrev ut tobak som medicin. ”Människor som har haft fel” rekommenderas till alla människor, men helst förstås till perfekta och felfria. Vi andra kan någon gång råka känna igen oss. Kalle Lind är diversearbetare i kulturbranschen med särskild inriktning på obskyra fakta. Han har tidigare skrivit julkalendrar, radiolarv, tevedrama, barnböcker, komiska faktaböcker och faktasprängda humorböcker. Hans ambition är att vara underhållande och undervisande samt någorlunda hel och ren.

»Som en vanlig bok. Fast rolig.« KRISTOFFER APPELQUIST

FÖR DIG SOM VILL KÄNNA DIG SMART NÄR DU SKRATTAR ÅT SIMPLA SKÄMT! www.roostegner.se http://kulturarbete.blogspot.com

MÄNNISKOR SOM HAR HAFT FEL Faktad granska ! till 90%

ULF ADELSOHN ”Hej nyblivna änka till socialdemokratisk partiledare! Vill ni ge era pengar till Moderaterna?”

En bok om snedsteg, misstag och förhastade slutsatser.

SVENSKA TOBAKS AB

JEHOVAS VITTNEN

LEIF SILBERSKY

”Jorden kommer att gå under 1918. Eller 1975. Eller vänta, den har redan gått under.”

”Du hittar inga hemma hosreportage med mig.”

MONEYBROTHER ALLAN SVENSSON ”Jag blir trovärdigare i min roll som bög om jag inte älskar män.”

JAN GUILLOU

En bok av KALLE LIND

Om ”Människor det varit synd om” och ”Människor som gått till överdrift”:

MÄNNISKOR SOM HAR HAFT FEL

© Foto: Roos & Tegnér

Med ”Människor som har haft fel” avslutar Kalle Lind sin trilogi om människor som ställt till det för sig själva och andra. Liksom i ”Människor det varit synd om” och ”Människor som gått till överdrift” har han rotat fram sånt som vi trodde att vi glömt och sånt som vi försökt förtränga ur arkiven.

F Ö R S T A U P P L A G A N 2 0 11

»Jag har sett Kalle Lind naken. Jag råder er att köpa boken istället.«

MÄNNISKOR SOM HAR HAFT FEL

OM FÖRFATTAREN

Rekommen deras av förläggarna !

”Mycket tyder på att Arn har funnits på riktigt.”

”Ja, men du vet om man går till gynekologen t.ex. och han är rånervös, men typ så hära: ’Jamen kan du dra ner brallorna, Moneybrother?’”

»Äntligen! Skvaller, fast med svåra ord« PETRA MEDE

JAN MYRDAL ”Jag har haft fel en gång.”

BARBRO HOLMBERG ”Den här misstroendeförklaringen tolkar jag som ett stöd.”

BJÖRN ULVAEUS AFFÄRSBEKANT ”Är det polisen? Den näst näst näst snyggaste i Abba är på väg att ta sitt liv!”

Ännu en bok av KALLE LIND SARA LIDMAN

AMELIA ADAMO

”Vem är den skådespelare som fråntogs sitt öga? Hade han gått med på lemlästningen i förväg?”

”Dansk läkare kan ställa diagnos via naveln!”

”Nu är det snart dags att börja producera hasch!”

JANNE JOSEFSSON ”Stoppa pressarna! Jag har avslöjat att kommunisterna är kommunister!”

NICOLAS MONARDES ”Som läkare kan jag inte annat än att rekommendera tobak.”

KJELL ALBIN ABRAHAMSSON ”Nu sitter jag och Carl Bildt på ett fik i Sarajevo. Om Norrmalm räknas till Sarajevo.”

AXEL OXENSTIERNA ”Norrland är Sveriges Indien!”

BÖRJE AHLSTEDT

HANS ZETTERBERG

”Jag ska nu hylla Astrid Lindgren med en anekdot om en hora.”

”Vi kan inte ha tjocka moderater i tidningen! Hur skulle det se ut?”

HERBERT TINGSTEN

HANS MAJESTÄT KONUNGEN

”Folkpartiet har vunnit valet!”

RUNAR SØGAARD

HEMMING STEEN

”Oprah är väl den kvinna i världen som påverkat kvinnor främst, men även människor.”

”Är det någon som tror att ett konkurrerande företag skulle våga hålla lägre TVteaterstandard än SVT?”

”Jag skänker härmed mitt finaste rockmärke till Herr Samvetslös Galning.”

KAY POLLAK ”Alla älskar min film.”

EXPRESSENREPORTERN SOM ”AVSLÖJADE” ”WANJA LUNDBY-WEDINS” ”VREDE” 2009 ”Här brister det för Wanja!”

2011-09-12 20:23


MÄNNISKOR SOM HAR HAFT FEL En bok av Kalle Lind

Roos & Tegnér


05. ROBERTSON, ALF (1941–2008)

Countrysångare.

”Visst katten har jag varit med om exakt samma udda sak som den där killen!” (Konstruerat citat).

Inom den berättande countrymusiken gäller som regel att inga ämnen är för små för att göra en låt av. Allt i livet – stort som smått, banalt som viktigt – kan tonsättas och besjungas med darr på stämbanden. Inte minst kan allt förvandlas till sentimentalitet: ett risigt ruckel där vägglöss trängts med fyllon blir vårt kära gamla hus som badade i ljus, en byracka som bitit av dig sätesmusklerna och tvingat dig till sju stelkrampssprutor blir din kära gamla vän som du aldrig får igen, en bortopererad svulst blir min kära gamla blemma som var så skön att klämma. En av de flitigaste svenska företrädarna för genren hette Alf Robertson. Från genombrottslåten ”Riv inte vårt kvarter” 1969 till en inte helt oväntad död 2008 gav han oss över hundrafemtio bitterljuva stumpar om femöreskolor, Finlandsbåtar, alkoholiserade grillbarsföreståndare och en kille som hette Nisse Karlsson men kallades för Fegis. Runt femtio plattor lär han ha gett ut – varav många innehöll samma 


män n i s kor som har haft f e l

låtar som många andra – och däremellan hann han också med att röka cigaretter, dricka whisky, smita från hotellnotor, samla på hjärtinfarkter, bo i Finland och göra konserter ihop med Alf Svensson. Kanske inte den man som Statens rasbiologiska institut skulle ha lyft fram som det perfekta mänskliga materialet – även om han en gång lär ha uppträtt på Folknykterhetens dag(1) – men onekligen originell. Vänner och bekanta vittnar om att löften inte var Alf Robertsons starkaste sida, åtminstone inte att hålla dem, men i rättvisans namn svek han lika gärna sig själv som andra. Det heligaste löftet gav han sig själv efter sin andra stroke: ”Att aldrig lura fruntimmer och att inte dricka mer än nubbar.” Lakoniskt tillade han: ”Jag kunde inte hålla löftet. Inte som jag tänkt i alla fall.”(2) Alla Alf Robertsons låtar var inte helt och hållet hans egna. Många översatte han från amerikanska original – ibland bara till hälften.”Emily’s Picture” blev ”Emily’s foto”, ”High Heel Sneakers” ”Ta på dej höghälspumpsen”. Och det var väl normalt ingen som hade synpunkter på detta. Förr i världen var det comme il faut att alla anglosaxiska låtsuccéer kläddes i mer eller mindre passande svensk språkdräkt. Hittar som ”Lady Madonna”, ”24 hours from Tulsa” och ”Okie from Muskogee” blev ”Hej fröken Solsken!”, ”15 minuter från Eslöv” och ”Vi röker inte haschisch här i Tranås”. Få hade egentligen haft synpunkter på att Alf Robertson plockade sina låtar från de amerikanska förebilderna Kris Kristofferson och Tom T. Hall – om inte Robertson en dag plötsligt börjat hävda att han inte gjorde det. Han hävdade det dessutom med emfas. Han gick så långt att han stämde dem som hävdade motsatsen. Och stämma folk i Sverige ska man som bekant akta sig för, om man inte gillar att bli till allmänt åtlöje. Vilket för all del Alf Robertson inte verkade ha några större problem med.

(1) Börje Lundberg: ”Alf Robertson. Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg” (Reverb förlag, 2008). (2) Kvällsposten 2008-07-20.




r o b e rts o n , a l f

Låtar som Alf Robertson har gjort: Jag ställer klockan på väckning Tacka vet jag vanligt folk En femöres kola Fille filur Finlandsbåten och januari blåste kall Balladen om Nisse Karlsson Duvan Herbert Det var vi som sluta’ skolan -57 Vem ska ge mina grisar mat? Hon steg på Finlandsbåten Åtsittande jeans Louise från Kalmar Erik Hultbergs industrier Balladen om tre soffor Filip Melanders son Morsan brände farsans ölschapp igår kväll När det regnar över Hägersten

Låtar som Alf Robertson kunde ha gjort: Jag gick för att köpa snus En ensam ölkorv Balladen om direktreklam Tunt regn över Folktandvården Morsan, kan jag få en tia till lemonad? Vi begravde vår hamster Tårar och stryktips Jag fick yoggi när jag bad om fil När dom klippte våran fotbollsplan Den slitna lekparkens slitna rutschkana En tunnbrödrulle i Alingsås Det gamla gänget från brandskyddskursen Balladen om den pittögde SYO-konsulenten Mitt gamla munsår Jag glömde mitt hålfotsinlägg hos dej Vi glömde ställa videon




män n i s kor som har haft f e l

Det började med en teverecension. En recensent som tidigare under dagen bråkat med Försäkringskassan, råkat slita snörena av sina nya mockapjuck, fått en för salt pytt på lunchhaket, trampat i en kollegas kvarglömda spya, upptäckt en konstig knöl på ett jobbigt ställe på kroppen och sen åkt på skituppdraget att få betalt för att hinka folköl i tevesoffan medan han krafsade ner lite spridda anteckningar,(3) skrev ner Robertson i sin kolumn. Det var ”ett hela 70 minuter långt svenskt program om countrymusik” som gjorde kritikern Lars Björkvall ”uppretad”. Irritationen tog sig uttryck i en till text förklädd uppkastning med en FPM-frekvens (Förolämpningar Per Mening) som lär ha haft svenskt rekord tills Ulf Lundell skickade ”har du alldeles kissat ner dig?”-brevet till DNkritikern Karolina Ramqvist 1998: Jag är förstås allergisk mot själva genren – en pretentiös och korkad musikstil – men förstår ändå inte hur Alf Robertson blivit en överstepräst i sammanhanget. Han sjunger illa, snor låtar och saknar humor. Som programvärd fick han visserligen inte chansen till sina allra värsta sentimentala orgier, men hans uppsyn är ändå alltid rena tortyren. Att den mannen är en av folkdjupets käraste kan till och med få mig att tvivla på demokratin. Måtte han fastna för alltid i någons steel guitar.(4) Lars Björkvalls irritation gjorde Alf Robertson irriterad och han gick bryskt ut till sitt eget försvar. Okej för tortyr och folkförakt – men några låtar hade han minsann inte stulit! Jaså, svarade Björkvall, hur är det då med din stora hit ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”? Påminner inte den alldeles förtvivlat mycket om Tom T. Halls ”Old dogs and children and watermelon wine”?

(3) Allt detta utom tevesoffan – och möjligen folkölen – ur luften gripna uppgifter. (4) ”Korkad musikstil” (Expressen 1982-08-28). Kursiverna är mina. Lundells brev återgavs i boken ”Fittstim” (1999) och består av en serie mer eller mindre kryptiska smädelser: ”Jag föreslår att du går ut och ger lite kärlek så kanske du får en pyts du också”, ”Din blick rostar”, ”Varför denna outhärdliga tråkighet?”, ”Saknas pojkvän?”




r o b e rts o n , a l f

Där borde väl egentligen Robertson ha sagt att visst påminde hans dunderdänga om Tom T. Halls låt – den förra var ju trots allt en översättning av den senare. I Halls original sitter sångaren på en bar i Miami när en svart städare – 65 år och 11 månader – lite opåkallat slår sig ner och berättar att det bara finns tre ting i livet ”that’s worth a solitary dime”: ”Old dogs and children and watermelon wine”. I Robertsons låt sitter sångaren på en bar i Östersund när en finsk städerska – 65 år och 11 månader – lite opåkallat slår sig ner och berättar att det bara finns tre ting i livet ”som är värda en sekin”: ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. Hade Robertson bara sagt att han översatt låten rakt av så hade Expressen knappast haft ett case. Nu tillstod Robertson visserligen att melodin för all del var Tom T. Halls – men lik förbannat hade Robertson upplevt precis exakt på pricken det där som han berättade om i låten. Expressen ställde Robertson mot väggen i en artikelrubrik: ”Var finns din städerska, Robertson?” Robertson framhärdade i att han verkligen hade suttit på den där baren och träffat den där kvinnan och att hon verkligen hade talat sig varm för nåt så udda som hembryggt äppelvin. Detta hade han varit med om 1969. 1972 gav en amerikansk countryartist ut en sång om en identisk händelse på andra sidan Atlanten.(5) Dumt nog valde Robertson att berätta sin historia först 1976 och dessutom till Halls melodi. Det gjorde det något svårare för honom att bevisa sin oförvitlighet. Och något lättare för Expressen att antyda att Robertsons förhållande till sanningen var flytande. Utan att förhäva mig vill jag påstå att sannolikheten för att två vitt skilda countrysångare med likartat vibrato inom loppet av bara några år träffar på två olika lokalvårdare ur olika etniska minoriteter vid exakt samma ålder som berättar om i princip samma tre glädjeämnen med ord som går in på samma melodi, är vad man inom matematiken kallar ”ganska liten”. Om vi antar att det 1969 fanns 500 000 personer i Sverige som kunde sägas tillhöra en etnisk minoritet och åtta miljoner sammanlagt så gör det 500 000/8 000 000 eller 1 på 16. Om vi sedan antar (5) Allt enligt Börje Lundberg i ”Alf Robertson – Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg”.




män n i s kor som har haft f e l

att medellivslängden var 70 år och att sannolikheten för att vara i en viss ålder är jämnt fördelad så är det 1 på 840 att någon är 65 år och 11 månader. Vad gäller att gilla barn, hundar och udda sorters vin så är det klurigare att ta fram pålitliga siffror, men låt oss säga att 1 på 50 000 håller fram just de tre glädjeämnena. Detta ger oss alltså: (1/16) x (1/840) x (1/50000) = 0,0625 x 0,00119048 x 0,00002 = 0,000000012, det vill säga cirka 1 på 83 333 333. Denna siffra ska sedan multipliceras med sannolikheten att någon träffar en liknande lirare i USA. Om vi antar att sannolikheten är lika stor i USA som i Sverige så blir det 1 på 6 944 444 888 888 889, eller en på 7 triljoner. Den siffran ska sedan multipliceras med antalet människor de träffat under de aktuella åren, vilket ger oss det ungefärliga oddset 3 på 7 tusen biljoner.(6) Trots att han alltså hade sank mark under fötterna, valde Robertson att stämma Expressen för den infama teverecensionen som var hela härvans startskott. Hans advokat Peter Wolde visade samma känsla för proportioner som killen som hämnades Andrés Escobars självmål i Colombias VM-match mot USA 1994 genom att skjuta honom tolv gånger: ”Alf Robertson har utpekats som en brottsling och utsatts för psykisk misshandel. Därför måste Expressens ansvarige utgivare ställas till ansvar för förtal.”(7) Det gick naturligtvis på arslet för Robertson. Trettio begärda laxar blev istället femtio laxar i nacken. Efter fyra timmars rättegång hade Expressens chefredaktör Bo Strömstedt och några expertvittnen inom countrygenren tvingat den stackars juryn att lyssna noga på äppelvinslåten och strimlat Robertsons påståenden i småstycken. Så var det plötsligt klubbat i tingsrätten att Robertson var en lögnare och en låttjuv. I efterhand framstår Robertsons beslut att stämma Expressen lite grann som Robertsons låttitel ”Olles Bar & Grill”: inte särskilt genomtänkt. (6) Jag ska villigt erkänna att jag inte har en aning om vad de där två styckena betyder. Jag tackar min bror Sven Lind för att han inte valde den humanistiska banan. Dessutom kan jag i och med det låna pengar av honom. (7) ”Countrymusik i rättssalen”, Expressen 1982-12.10.




29. WACHTMEISTER, IAN (1932–)

Greve, industriman, satiriker, politiker, rebell.

”S.O.S.! S.O.S.! Eller … typ S.O.S. i alla fall …” (Helt igenom påhittat citat.)

Ian Wachtmeister har alltid hävdat att han är i strid mot Etablissemanget. Själv tillhör han en av landets finaste adelsfamiljer(1) och har genom ett långt liv förflerat sina ärvda miljoner genom hyfsat attraktiva jobb som företagsledare, verkställande direktör och styrelseordförande. Ovanpå det har han varit riksdagsman. Av detta drar vi slutsatsen att jag och Ian Wachtmeister har olika definition på begreppet ”etablissemang”. 2009 gav han ut en samling lösryckta minnen, varvade med en typ av skämt som antagligen går hem när företagsledare dricker sprit och pangar änder på olika ärvda gods i Mellansverige.(2) Han berättar om hur han supit med Pirre Wallenberg, Anders Wall och Carl XVI (1) Adeln har – förstås – noggrant uppställda listor på vilken adelssläkt och vilken gren inom respektive släkt som är finast. Intresserade – vilket oftast är adelsmän – kan läsa mer i den årligen utgivna medlemsmatrikeln ”Sveriges Ridderskaps och Adels kalender”. (2) ”Om Louvren låg i Stockholm skulle vänstern jobba för en total ombyggnation till feministiska akutmottagningar, daghem för alkoholiserade barn, bostadsrätter för förtjänta politiker, andrahandsbutiker för jeans, nytt kontor för ekobrottsmyndigheten och fängelse att ersätta Kumlabunkern med.”




män n i s kor som har haft f e l

Gustaf i Houston, raggat damer åt blivande New York-borgmästaren Rudy Giuliani, ätit lunch med sedermera presidentkandidaten Ross Perot samt gått på Lundsberg, fått rejält med stryk och älskat det. Boken heter ”Rebellerna”. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ikeagrundaren Ingvar Kamprad, H&M-grundaren Ehrling Persson, festfixaren Marianne Flach, imitatören Göran Gabrielsson samt sig själv. Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definition på ”rebell”. Sen han första gången dök upp i det svenska folkmedvetandet – lanserad som en helfestlig gubbe som gillade att klä ut sig i talkshowen ”Gäst hos Hagge” (1989) – har Ian Wachtmeister hela tiden framställt sig som underdog och utmanare. Wachtmeisters satirbok ”Ankdammen” (1988) inleds med ett kapitel om hur fruktansvärt dumma i huvudet lapplisor är som har mage att sätta små tarvliga lappar på Ians Mercedes. Boken blev en succé. Det fanns inte en skattefuskare i hela Sverige som inte skrattade sig fördärvad åt Ians iakttagelser om vilka jädra parasiter alla lågavlönade lågstatuspersoner i offentliga sektorn är. På något vis fick Wachtmeister det att framstå som att han var förloraren och lapplisan som han pissade på vinnaren. Några år senare raggade han upp en gasstinn tivoliägare från Västgötaslätten och bildade ett parti. Det hette Ny demokrati och hamnade i riksdagen. Konstiga saker sker ibland. Kalvar föds med två huvuden, okända ljusfenomen syns på himlavalvet, 6,7 procent av en myndigförklarad befolkning röstar in två självgoda rättshaverister i rikets styrande församling. Attraktionskraften hos Bert Karlsson och Ian Wachtmeister låg i att de vågade säga Sanningen, hur lögnaktig den än var. Samt att Ian Wachtmeister bar festliga slipsar. Kritiker kallade det ett missnöjesparti, Wachtmeister kontrade på sitt slagfärdiga vis att det var ett massnöjesparti. Idag är Ny demokrati främst ihågkommet som partiet som gjorde främlingsfientlighet rumsrent, men de hade så klart också många andra frågor på agendan. De ville inte bara dumpa u-landsbiståndet och aidstesta alla asylsökande, utan även sänka spritskatten, höja hastighets


wac ht m e i st e r, ia n

gränserna, skära ner den otäcka byråkratin och ta bort turistmomsen. Den sista frågan, som låg högt upp på deras önskelista, råkade av en slump sammanfalla med Bert Karlssons egen verksamhet som vd för Skara sommarland. Som de skämtare och ironiker de var höll de upp ”sunt förnuft” som sin viktigaste devis. Ny demokrati fick tre år i riksdagen, och sen var det av någon anledning inte så många som röstade på dem nästa gång. De hann byta partiledare flera gånger under tiden, och gick även ut med att både advokaten Pelle Svensson och diskuskastaren Ricky Bruch skulle bli nya partiledare, vilket förvånade inte minst Svensson och Bruch. Så småningom sjönk Ny demokrati tillbaka ner i det träsk där det en gång fått liv, men de båda grundarna – adelsrebellen i de festliga slipsarna och schlagermiljonären – fortsatte sin politiska gärning. Bert Karlsson bildade lokalpartiet Skara Framtid som fick tre mandat i Skara kommunfullmäktige 1994, Ian Wachtmeister blev plötsligt bekymrad över den skenande svenska statsskulden. Därför kallade han till presskonferens på Norrmalmstorg i Stockholm. Av en ren slump råkade jag själv gå förbi där.(3) Likt en narkoman som inte kan låta bli fixen trots att han vet att den främst utgörs av Ariel Ultra, stannade jag till för att bevittna det hela, fast att jag visste att det skulle krävas många duschar efteråt. Framträdandet lämnade ett outplånligt intryck i mig. Kanske är det mitt livs starkaste minne.(4) Inte minst såg jag med egna ögon hur ett allvarligt fel begicks. Wachtmeister skriver i sin memoarbok att ”själva presskonferensen på Norrmalmstorg var lyckad” och att ”tilldragelsen fotograferades livligt”. Av detta måste vi dra slutsatsen att jag och Wachtmeister också har olika definition på begreppen ”lyckad” och ”livligt”. En publik på tio generade förbipasserande kan förstås göra en tillställning lyckad, en ensam fotograf kan så klart fotografera hur livligt som helst. Där tycker vi uppenbarligen olika, så där kan jag inte beslå Wachtmeister med något direkt fel. (3) Det är faktiskt helt sant. Det kan låta besynnerligt för den läsare som föreställt sig författaren som en man som lever hela sitt liv i lysrörsupplysta arkivgångar, livnärande sig på mikrofilm och gamla nummer av Röster i Radio/TV, men det har genom livet hänt med ojämna mellanrum att jag befunnit mig utomhus och bland människor. (4) Jämte ”Cosby”-avsnittet där lilla Ruby begravde sin guldfisk i toaletten.




män n i s kor som har haft f e l

Nej, felet han begick var av grövre art. Brottslig art. Kanske inte i klass med det brott vi annars förknippar Norrmalmstorg med – bankrånet och gisslantagningen 1973 – men absolut en lagöverträdelse. Tro mig, jag var alltså åsyna vittne när Ian Wachtmeister passerade lagens råmärken. Men låt oss ta ”presskonferensen” (även det en definitionsfråga med tanke på att ingen direkt press var på plats) punkt för punkt. Det bjöds naturligtvis på underhållning. Entertainern Deri Rowlands, iförd randig barbershopkavaj, halmhatt och hallickmustasch, sjöng ”I’m just a gigolo”, kompad av en kort skallig man som hette Pancho och trakterade elpiano.(5) I slutet av låten dansade Wachtmeister och Rowland lite arm i arm. Åtminstone två av de närvarande på Norrmalmstorg tyckte det var mäkta underhållande (Panchos uppfattning gick inte att avläsa). Det var förstås en bisarr syn. Men knappast olaglig. Ian Wachtmeister ville också tydligt åskådliggöra de problem han identifierat i samhället. Han hade därför investerat i ”en jättelik neonskylt som löpande tickade fram statsskulden”. På skylten kunde man alltså se hur landet Sverige sekund för sekund blev fattigare och fattigare, dignande under vår skuldbörda till internationellt kapital. ”Skylten var tretton meter lång och min idé var att sätta upp den på en byggnad i huvudstaden, men ingen hyresvärd vågade hjälpa till med slik subversiv verksamhet.” Eftersom Norrmalmstorg är ganska stort så såg inte den där skylten nåt vidare imposant ut. Dessutom framgick det inte så tydligt vad det var för siffror den sprutade ur sig. Var det Deri Rowlands lön? Var det Wachtmeisters promillehalt? Som pedagogisk effekt lämnade skyltförevisningen en del i övrigt att önska. Men olaglig var den förstås inte. Wachtmeisters lagöverträdelse gjordes alldeles i föreställningens början: ”Jag öppnade med att avfyra en kraftig nödraket som steg hundratals meter upp i luften, exploderade och med ett starkt rött sken långsamt dalade ner mot jorden.” Varför i all världen gjorde då (5) Rowlands och Pancho går att boka. Mejla info@fantastiskanojen.se eller ring 08-19 50 50. Rowlands specialitet är ”medryckande sång, utsökt brittisk humor och toast mastership”.




wac ht m e i st e r, ia n

karln detta? Hade han verkligen inget bättre för sig? Enligt honom själv hängde raketen ihop med neonskylten: ”Min tanke med skylten var att det skulle gå en nödraket för varje miljard som statsskulden ökade. Det hade blivit ett storartat fyrverkeri!”(6) Nödraketer får man naturligtvis bara skicka upp om man befinner sig i nöd, till exempel i en båt eller på en is eller i fjällen.(7) Normalt räknar vi inte välbärgade adelsmän i festliga slipsar som står och höftledsdiggar till gamla evergreens som nödställda. Brottet heter ”missbruk av larmanordning” och kan leda till böter eller upp till sex månaders fängelse. Två veckor efter att Wachtmeister tagit den breda vägen hörde Kustbevakningen av sig med en anmälan. Wachtmeister hade, som alltid i Wachtmeisters historieskrivning, svar på tal: Medan jag funderade över hur jag skulle bemöta denna i och för sig begripliga tolkning av det skedda, kom ytterligare ett brev från Kustbevakningen, som nu meddelade att raketen hade avfyrats från land och att det knappast kunde finnas något fartyg i sjönöd på Norrmalmstorg, varför anmälan drogs tillbaka. Jag tackade Kustbevakningen för deras förstående inställning, men påpekade att ett sakfel hade insmugit sig. Det fanns visst ett fartyg i sjönöd på Norrmalmstorg, det hette M/S Svea och höll på att sjunka i rask takt. Det sista är ett skämt. Gissar jag. M/S Svea är ju ingen båt utan en stat. Så då måste det ju vara ett skämt. Vilket indikerar att jag och Ian Wachtmeister också har olika definition på begreppet ”humor”. Fyra år senare gjorde Ian Wachtmeister ytterligare ett försök att rädda Sverige, genom att lansera det nya partiet Det Nya Partiet. (6) Under hela 1994 ökade Sveriges statsskuld med 100 miljarder (från 1286,6 till 1386,6 miljarder kronor), vilket alltså skulle föranleda Wachtmeister att skicka upp en nödraket knappt var tredje dag. Med andra ord har Wachtmeister och jag även olika definitioner på begreppet ”storartat”. (Källa: www.ekonomifakta.se.) (7) Artikelrubriken i Dalarnas Tidningar (2001-01-16) är alltså bara delvis korrekt: ”Olagligt att skjuta nödraketer”. Dessbättre rättar sig artikelförfattaren i ingressen: ”Att skjuta nödraketer utan att det är någon nödsituation är inte tillåtet” (min kursivering).




män n i s kor som har haft f e l

För att ha något ålderstigna, för att inte säga nattståndna, åsikter är Wachtmeister påfallande förtjust i begreppet ”ny”. Så himla nytt framstod inte Det Nya Partiet precis. Familjepolitiken hade de plockat från Kristdemokraterna, skattepolitiken från MUF och resten från en ordinär insändarsida i PRO-bladet. Det Nya Partiet fick 25 276 röster vid riksdagsvalet 1998 (cirka en halv procent). Det berodde, enligt Wachtmeister, på att partiet tystades av medierna. Det kan också ha berott på att de flesta av de 368 281 svenskar som röstat in Ian Wachtmeister sju år tidigare fortfarande skämdes.




34. MYRDAL, JAN (1927–)

Stridbar.

”Jag hade fel 1963.”

(Korrekt, om än något stympat, citat.)

För den lilla spillra av mänskligheten som fortfarande bryr sig om Jan Myrdal framstår han mest som ett lustigt original, en figur i ovanligt buskig rotborstmustasch som sitter i ett hus utanför Skinnskatteberg, instiftar priser döpta efter gamla våldsverkare(1) och kastar argsinta åsikter omkring sig. En sån som, om han varit sextio år yngre, hade haft en blogg och en realityshow och varit ett stående festligt inslag hos Filip & Fredrik. Jan Myrdals usp – unique selling point – har alltid varit kontroversen. Har någon tyckt något, har Jan Myrdal snabbt varit framme och tyckt nåt annat. Dessutom med övertygelse. Och med hänvisning till en ledare i New York Times 1973. Och till Engelbrekts krig mot Erik av Pommern. Och till något mycket klokt han själv skrivit en gång.

(1) Jan Myrdalsällskapet delar årligen ut Leninpriset ( Jan Myrdals stora pris), med samma namn som den sovjetiska totalitarismens fader, och Robespierrepriset ( Jan Myrdals lilla pris), med samma namn som det franska skräckväldets frontman. Namnen på prisen har ifrågasatts av folk som inte tycker pöbelvåld är lika charmigt som Myrdal tycker.




män n i s kor som har haft f e l

Det har nog inte alltid varit så himla viktigt vad Jan Myrdal tyckt. Det viktiga är att han har tyckt annorlunda. Och att han har haft rätt. Och att de som inte tycker som han är ”ordfnask” (Göran Rosenberg)(2) eller har ”ansiktet i arslet och hatten i hand” (Per Wästberg).(3) Och rentav bör få sina ”ögon i årtusenden hackade av gamar” (vietnamesiske presidenten Pham Văn Dông).(4) För den som inte är så insatt i Myrdals politiska tänkande är han mest känd för sitt något komplicerade förhållande till sina föräldrar. Gunnar och Alva Myrdal var sin tids socialdemokratiska societet – ideologer, ekonomer, samhällsbyggare, Nobelpristagare i ekonomi och fred – och respekterades av alla utom just sin son. På åttiotalet gav han ut en serie böcker där han förklarade hur in i helsicke värdelösa de i själva verket var på alla sätt och vis, vilket kastade en rejäl skugga över makarna Myrdals sista år i livet, vilket antagligen inte fick Jan att ligga vaken av dåligt samvete. Väl medveten om vilken kreativ drivkraft taskiga föräldrar kan vara, lät Jan Myrdal döpa sin egen son till Janken Myrdal. Suffixet -ken förutsätter jag är en diminutivform av Jan (jfr fru – fröken, tyskans ”chen” i ”Mädchen och ”Brötchen”), det vill säga Jan Myrdal gav sin son namnet ”Lille Jan”. Vilket inte bara låter snuskigt, utan också ofrånkomligen ställer avkomman i skuggan av sin far för all tänkbar framtid. Som sagt: Jan Myrdal är inte rädd för kontroverser. Kliver Jan Myrdal in i ett sterilt och folktomt rum börjar han med största sannolikhet argumentera med strömbrytaren. För att bevisa hur fruktansvärt rätt han har haft har Myrdal många gånger hänvisat till att en Gun Kessle tycker likadant. För en utomstående har det varit ett besynnerligt argument: varför är det intressant vad en människa som låter som en ostmassa tycker i ämnet? Det har inte alltid framgått i Myrdals argumentation att Gun Kessle inte bara var fotograf och konstnär, utan också, som av en slump, Myrdals livskamrat under dryga femtio år. (2) FiB/Kulturfront 3/1998. (3) FiB/Kulturfront 1/1998. (4) Jan Myrdal: ”Kampuchea hösten 1979” (PAN/Norstedt, 1979).




my r da l , ja n

I sina många många texter hänvisar Jan Myrdal många många gånger till olika samtal han och Gun Kessle haft, där Jan har tyckt något klokt och Gun genast replikerat något som understrukit hur klokt det Jan har tyckt har varit. Tillsammans samlade de på japanska träsnitt och mexikanska revolutionsaffischer och gjorde många långa bilfärder till Kina, Indien eller Albanien, där de sen slog sig ner några månader för att skildra hur mysig fattigdom kan vara om den bara är kommunistisk. På ålderns höst började de gemensamt lägga undan pengar för att kunna åka till en schweizisk självmordsklinik den dagen någon av dem blivit för skröplig för att kunna arbeta.(5) Jag vet inte hur Myrdal och Kessle träffades, men gissar att Myrdal själv har skrivit om det i nån av sina närmare hundra böcker.(6) Jag föreställer mig däremot gärna kontaktannonsen: Jag, man med rotborstmustasch som hatar mina föräldrar och tycker det där med våld mot oliktänkande är en intressant idé, söker dig, kvinna som tycker exakt likadant. Du bör dessutom vara intresserad av att köra runt på den asiatiska landsbygden och bo i slumpvisa byar under primitiva förhållanden. Stort intresse för asiatiska skulpturer och självmord ett plus. Svar till ”Mamma var dum – jättedum faktiskt”. Åtminstone Gun behövde aldrig lösa in sina investerade självmordspengar utan fick dö värdigt i hemmet 2007. Den då åttioårige Jan Myrdal hittade snart en ny dam – 47-åriga Andrea Gaytán Vega – som han gifte sig med iförd mexikansk folkdräkt. Allt enligt principen ”kan man väcka uppmärksamhet så bör man”. Men om Jan Myrdal idag bara framstår som ett gammalt rotborstigt byoriginal med ovanligt stor megafon att gå runt och skrika i, så (5) ”Jag tar hellre mitt liv än äter hemtjänstmat”, Aftonbladet 2004-12-13. (6) Han har nämligen skrivit om precis allt annat han nånsin tyckt, känt eller gjort. I boken ”När morgondagarna sjöng” (1994) berättar han till exempel om en kärleksstund i ungdomen: ”Jag hade ju hållit på att runka sedan jag var sex, sju år. Och nu sedan det börjat gå på riktigt för mig i somras runkade jag ett par gånger om dagen. Men det här hade jag aldrig känt. Och inte heller var det som då före kriget när vi pojkar brukade sitta i en ring i skogen och runka åt varandra.”




män n i s kor som har haft f e l

lär det faktiskt ha funnits en tid när Jan Myrdal betraktades som en guru. Hans böcker ”Rapport från en kinesisk by” (1963) och ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” (1964) lästes som vore de läxböcker, liksom hans extremt uppmärksammade söndagskolumner i Aftonbladet, vilka han dock fick upphöra med när han inte tyckte som Aftonbladet. Varje demonstrationståg med självaktning hyrde in honom som talare och för en generation svenska revolutionärer trädde han fram som en lärd, om än något omständlig, storebror. När vänstermagasinet Folket i Bild/Kulturfront startade 1971 fanns Myrdal med mer som en sorts väsen, som övriga redaktionen tillbad under ceremoniella former, än som reporter. Han skrev – och skriver alltjämt – en text till varje nummer under rubriken ”Skriftställning”, men mer än så satt han vid sin telefon nånstans vid Mälaren och väntade på att få berätta för övriga redaktionen vad de skulle tycka. Så har det åtminstone lagts fram av Jan Guillou, så det måste vara sant.(7) Åter andra har tyckt att Jan Myrdals åsikter är en smula otrevliga. Genom livet har han vägrat att ta avstånd från Pol Pot i Kampuchea, Mao Zedong i Kina och Enver Hoxha i Albanien – figurer som många andra kallar ”massmördare” och ”tyranner” och annat läskigt. Myrdal har också proklamerat att den kinesiska regeringens massaker på Himmelska fridens torg i Beijing 1989 var ”politiskt nödvändig”, liksom ayatollornas dödsfatwa mot författaren Salman Rushdie samma år. Detta har gjort Myrdal illa sedd i vissa sammanhang – sammanhang som Jan Myrdal själv förstås tycker är värdelösa och ändå inte vill erkännas av. 2009 arrangerade Forum för levande historia – en statlig myndighet med uppdraget att informera om kommunisters, nazisters, islamisters och Jan Myrdals brott mot mänskligheten – en utställning om en resa som Jan Myrdal och tre andra gjorde till Kambodja/ Kampuchea 1978. Utställningens tema var ”ideologiska skygglappar och selektivt seende”, men det gick inte att komma ifrån känslan av att någon av arrangörerna en gång blivit brädad på dansgolvet av Jan Myrdal. (7) Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt” (Piratförlaget, 2009). Där beskriver han också hur tidningens alla redaktionsmedlemmar skaffade Jan Myrdal-mustasch, vilket låter som en elak överdrift tills man ser foton på gamla medarbetare.




my r da l , ja n

I en film som visades på utställningen sades bland annat: Är du också trött på massmord, tortyr och diktatorer som förtrycker och förintar? Då ska du prova Maoglasögonen! Gör som […] Jan Myrdal, åk till landet kallat Det demokratiska Kampuchea!(8) 1991 bjöds Jan Myrdal in till SVT:s tevestudio. Programmet hette ”Centrum” och sände från Kulturhuset i Stockholm (där centrum som bekant ligger), temat var folk som inte får komma till tals i debatten. Förutom Myrdal befolkades studion av ekonomiprofessorn Bo Södersten, mest känd för sin uppdelning av samhället i ”närare” och ”tärare”, och psykoanalytikern Rigmor Robèrt, som i ett par filmer(9) lagt fram tesen att män är våldsamma och kvinnor gosiga av naturen och att detta inte går att ändra på utan tvärtom är ganska härligt. Dessa tre, som syntes flitigt i debatten, skulle nu få synas ännu flitigare i debatten genom att flitigt debattera om varför de inte fick synas tillräckligt flitigt i debatten.(10) Det blev väl en tevediskussion som så många andra, det vill säga många munnar och ännu flera ord, men mitt i tävlingen om vem av de tre medieexponerade som fick minst medieexponering utväxlade plötsligt Jan Myrdal och programledaren Eva Beckman några intressanta meningar. Eva Beckman: Men en sak undrar jag, Jan Myrdal, det måste jag fråga: Har du aldrig nånsin tänkt att anledningen att du står ensam kvar kan vara att du har fel? Jan Myrdal: Jag har haft fel i vissa frågor. Jag hade fel 1963 när jag trodde att den kommande arbetslösheten skulle innebära att folk gick direkt ut på gatan. (8)

”Middag med Pol Pot” visades i Forum för levande historias lokaler i Stockholm 2009–2010 och är under 2011 på turné i Sverige, nu ”reviderad” sedan JO kritiserat den för personförföljelse.

(9)

”Gott om pojkar – ont om män?” (1995) och ”Flickor, kvinnor – och en och annan drake” (1997), båda regisserade av Marianne Ahrne.

(10)

Jfr hur Sverigedemokraterna nu på tiotalet får rejäla mängder medieutrymme för att beklaga sig över att de inte får något medieutrymme.




män n i s kor som har haft f e l

Det är ett mycket fascinerande uttalande, särskilt om man lite fult håller handen över några meningar och låter Myrdals ”Jag hade fel 1963” stå alldeles för sig självt. 1991 kunde Jan Myrdal alltså komma på att han hade haft fel en gång – tjugoåtta år tidigare. Genom ett redan då långt liv i ständig debatt hade han en säger en säger 1 (1!) gång haft fel. Åtminstone som han kunde komma på på rak arm. Och det gällde nåt som bara Jan Myrdal riktigt kom ihåg och hängde med i. Ägnar man sitt liv åt att producera tvärsäkra uttalanden i alla upptänkliga frågor – förutom att skriva upp diktaturer i FiB/Kulturfront har Myrdal också haft en vinspalt i Vår bostad – så är det nästan omöjligt att inte träffa fel några gånger. Jan Myrdal har träffat fel en gång. Enligt Jan Myrdal.(11) Och då ska vi för sakens skull än en gång beakta att Jan Myrdal under de många gångna decennierna alltså försvarat Kinas diktator Mao Zedong, Albaniens diktator Enver Hoxha, Kambodjas diktator Pol Pot, Irans dödsdom mot Rushdie, kinesiska regeringens massaker på Himmelska fridens torg och ockupation av Tibet, uppkallat ett pris efter en massmördare, uppkallat ett annat pris efter en annan massmördare, argumenterat för svenskt dödsstraff,(12) motarbetat homoäktenskap(13) och – inte minst – döpt sin son till Janken.

(11) Intressant nog påstod Jan Myrdal även sexton år senare (Aftonbladet 2007-07-19) att han bara haft fel en gång, men då i en helt annan fråga vid ett annat tillfälle (värnplikten, som han 1965 varit mot men sen kommit på att han var för). Det innebär att Jan Myrdal egentligen måste ha haft fel fyra gånger: 1) 1963 angående arbetslöshet, 2) 1965 angående värnplikt, 3) 1991 angående att han bara haft fel en gång (eftersom det egentligen måste ha varit minst två), 4) 2007 angående att han bara haft fel en gång (eftersom det egentligen måste ha varit minst tre). (12) ”Dödsstraffet måste återinföras”, SvD 1979-05-26. (13) 2006 initierade några religiösa farbröder ett upprop mot homosexuella äktenskap. Uppropet påstod bland annat: ”Om äktenskapsbegreppet utvidgas till att omfatta två män eller två kvinnor, öppnas […] dörrarna för att också andra samlevnadsformer, som inte är allmänt accepterade idag, ska definieras som äktenskap.” Underförstått: ska två vuxna män få gifta sig så kommer snart folk att vilja gifta sig med ankor och paraplyer. Bland de fyrtio första som skrev på fanns, förutom andra religiösa farbröder, Jan Myrdal, Gun Kessle och boxaren Paolo Roberto.




37. MAJESTÄT KONUNGEN, HANS (1946–)

Statschef.

”Varsågod, kompis!” (Fejkcitat.)

2010 blev svenska hovets skandalår. Då avslöjades vad flera av oss kanske haft på känn: att Hans Majestät inte alltid gått med gylfen knäppt och att kvinnosynen inom kungahuset är ungefär lika daterad som själva konceptet kungahus. Boken ”Den ofrivillige monarken” vände på stenarna i H M Konungens förflutna och fram kröp kaffeflickor och den gamla discodrottningen Camilla Henemark. Republikanerna förfasade sig över den konungsliga omoralen, rojalisterna förfasade sig över journalisternas tilltag. Det borde väl finnas lämpligare byten att granska än landets statschef ? Fanns det inte nån socialtjänstsansvarig i nån mellanstor kommun att hänga ut istället? Bara för att kungen har handlat oriktigt ska han väl inte behöva anklagas för att ha handlat oriktigt! Han har väl för tusan bövlar sina demokratiska rättigheter att bete sig som han vill utan påföljd! Ett av de vanligaste argumenten för att lämna hovet i fred – det vill säga vid alla de tillfällen då kungahuset inte bjuder in presskåren 


män n i s kor som har haft f e l

att glo på bröllop och födelsedagar – är att hovet ändå inte har nån makt. De representerar bara – och det gör de bra, förbannat bra. Inga är bättre på att duka fint, inga är bättre på att åka i ornamenterade landåer. Vi ska vara förbålt tacksamma att H M Konungen är beredd att åka så mycket ornamenterad landå för vår skull! Vem skulle sätta sig i full operettmundering i ett rullande museiföremål och sen åka lite hit och dit om inte konungen funnes? Och vad får han i gengäld? Otack! Från alla utom Herman Lindqvist och servicehemmens förtroenderåd! Och hur ska vi rimligen få utländska företag att investera i Sverige om ingen åker ornamenterad landå?!? Kungen har antagligen inte haft det så lätt i livet. Visserligen har han väl haft det lättare än de flesta andra, undantaget prinsessan Lilian, men det har säkert ändå varit jobbigt för honom. Som ung stod hans håg till något annat än det krävande statschefandet och landååkandet: han ville partaja. Men inte bara partaja – han ville också festa, rumla, chilla, softa, dansa, hänga löst, kruta, groova loss och ha lite tjofaderittan lambo. Han hade höga ambitioner för sitt liv. Han ville inte vara vilken rucklare som helst – han ville vara Superfestaren, The Master of Hedonistiskt Höftskakande, The King of Slips Runt Huvudet. Han närde drömmar, han smed planer, han bad säkert till gudarna. Men ödet, och grundlagen, ville annorlunda. Blott tjugosju år gammal slets han från sitt älskade cocktailparty för att ta över sin farfars tron och tillbringa resten av sitt liv ystert vinkande från slottsbalkongen. Vi ska inte döma honom alltför hårt om han, så fort kamerorna stängts av och journalisttungorna gett hans fotbeklädnader en sista rundsmörjning, återvände till den fest han aldrig bad om att få lämna. Det är naturligtvis inte lätt att vara kung. Särskilt inte i ett land där kungen uttryckligen inte får bestämma. Förfäderna och föregångarna på tronen har nog tittat förebrående på honom från slottsporträtten: vad säger du, Tjabo? Är de purkna för att du gör dig av med byxklådan? Skriver de skandalösa böcker om dig? Beslagta deras tryckpress! Sänd fogdarna på dem! Tvångsbeskatta dem! Va? Får du inte tvångsbeskatta dem? Men tvångsbeskatta dem i alla fall – det är det som är poängen med tvångsbeskattning! Va? Riksdag? Folkmakt? Demokrati? Vad är 


ma j e stät ko n u n g e n , h a n s

detta för galenskaper? Får du inte förtrycka ditt folk hur du vill? Sänd hela flocken till Poltava så ska du se att de inte är så sturska! Det är heller inte lätt att vara en statschef som inte får tycka nåt i en stat som är neutral och därför inte heller tycker nåt. Uppdraget är att hålla sig väl med alla, att vara insmickrande utan att berömma, att nicka leende medan en stat dänger bomber i huvudet på en annan och sen vara snabbt framme och erbjuda bägge staterna en tröstande Volvo. Det är klart att det snurrar runt i roten ibland. Det är klart att man ibland måste trösta sig med en gammal discodrottning. Det finns dock poänger med att vara neutral chef över en neutral stat. Det innebär också att man kan tycka lite vad man vill eftersom man officiellt ändå inte tycker nåt. Carl Gustaf Bernadotte har genom åren tyckt både det ena och det andra. Inte minst har han flera gånger uttalat sympati för människor som vi andra kanske skulle kalla ”diktatorer”. 1972, när han fortfarande var kronprins, svarade han något överraskande på frågan ”vilken människa har gjort starkast intryck på dig?”: Mao Tse-tung! En otrolig man. Tänk, när han och alla hans anhängare bara vandrade omkring dag och natt i Kina och kämpade för att nå sitt mål. Vilken insats. Dessutom har han skrivit fin prosa och utmärkta dikter.(1) Några decennier senare for Deras Majestäter Konungen och Drottningen på statsbesök till Brunei för att träffa sultanen (samt premiärministern, finansministern och försvarsministern) Hassanal Bolkiah, islamistisk envåldshärskare. Med sig hade kungen för all del ”en av de största handelsdelegationer som de har tagit emot här, skulle jag tro”, men mycket tydde också på att Carl Gustaf och Hassanal var lite mer kompisar än konventionen kräver. Svenska kritiker tyckte inte det var alldeles passande att (1) Damernas Värld 34/1972. Mao Zedong skrev mycket riktigt poesi, helst i en revolutionär-naturlyrisk stil där imperialismen liknas vid en (pappers)tiger, Japan vid en drake och konflikten mellan Kina och Sovjet ”en ond dimma”. Dikterna har titlar som ”Folkets befrielsearmé intager Nanjing” och ”Poem skrivet på ett fotografi av kvinnliga milissoldater”, och innehåller rader som ”Den röda armén räds inte det långväga fälttågets mödor / tiotusen floder och tusen berg är bara en munter lek” (översättning av Göran Malmqvist, 1973).




män n i s kor som har haft f e l

den svenske kungen uttryckte sig positivt om en förtryckarstat, men kungen ville inte riktigt skriva under på att Bruneis förtryck var så himla förtryckande: Jag har inte, he, av olika anledningar så har jag inte haft, så att säga, den, eh, den känslan … utan den … jag upplever snarare tvärtom, att han har ju kolossalt nära … det är ju ett litet land, va, man ju ha det i, i, baktanken och förståelse också och, eh, lång historia. Och han har ju kolossal närhet till, till folket. Han är ju, öh, först, ta som exempel på hans födelsedag så tar han ju emot 40 000 människor här, det är ju open house, på sitt, öh, palats, som är då stort, självklart, för annars får man ju inte plats med 40 000 människor. Han hälsar på 20 000, varannan, öh, två dagar i följd, och bjuder på en stor buffé. Ja ja, hela familjen, sen åker de varje, efter det, på en fjorton dagars rundresa, motsvarande en eriksgata som vi gör. Det gör de ju varje år till alla, ehhh, det blir ganska … till varje by i stort sett och hälsar ju på varenda invånare i, ehh, handskakar och då finns det ju alla möjligheter för en nära direktkommunikation med alla hans in-in-invånare i Brunei, så jag upplever det som en väldigt nära, väldigt väldigt nära …(2) Och så vidare. Den som läser ovanstående med indignerat rynkad panna, bör komma ihåg att begrepp som ”diktatur” och ”demokrati” faktiskt inte är så himla självklara. Visst, det vanligaste är väl att ”demokrati” ungefär definieras som ”ett land med folkinflytande”. Men man kan förstås också definiera demokrati som ”ett land där folket bjuds på buffé”. Det ena är inte nödvändigtvis rättare än det andra. Och plussar du sen buffén med en handskakning så kan man som medborgare knappast kräva mer av en ledare. (2) Ordagrant transkriberat i Expressen 2004-02-11. Kungen sammanfattade för övrigt sina intryck av Bruneis statschef: ”Det är faktiskt ganska fantastiskt.”




ma j e stät ko n u n g e n , h a n s

Men kanske kan man tycka att statschefen i det demokratiska Sverige har en ohälsosamt uppskattande attityd till gubbar som styr hela länder som Ingmar Bergman styrde sina ensembler. Till majestätets försvar måste dock påpekas att han aldrig brytt sig det minsta om huruvida diktatorn han beundrar står till höger eller vänster på den politiska skalan. På det viset har han varit väldigt fördomsfri. För att inte säga neutral. Under perioden då kungen hängde som mest intensivt med Bruneis sultan, och kanske även högg in på folkbuffén, passade han på att ge sin bruneiske yrkesbroder en gåva. En mycket fin gåva. En gåva som bara kungen kan dela ut och som bara hans kollegor i statschefsbranschen alternativt hans familj kan föräras: Serafimerorden.

Serafimerordens kraschan Grannlåt Patriarkalkors

Malteserkors

Glitter

Ryschpysch

Bjäfs

Guld

Serafhuvud

Mer guld

Kristusmonogram

Krimskrams

Tingel-tangel

Lite extra guld Kungamonogram




män n i s kor som har haft f e l

Alla vi som inte prenumererar på tidningen Rojalisten(3) ställer oss då frågan: vad i helsicke är Serafimerorden? Ja, att döma av bilderna jag hittar på nätet är det en … grej. Typ ett simborgarmärke pimpat av Babsan. Själva broschen kallas kraschan, till detta kommer ett ordenstecken och, om mottagaren är riktigt fin, en kedja. Den som, genom hårt arbete till folkets fromma, gjort sig förtjänt av en Serafimerorden bär sedan titeln ”Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts orden” och tituleras i vanligt tal med det gamla adliga tilltalsordet ”Herr”. Som ytterligare bevis på hans storhet låter kungen sin kungliga målare måla den nye riddarens vapen med Serafimerordens insignier på ett stycke kopparplåt. När riddaren/kommendören dör, hängs denna plåtbit upp i den särskilt pampiga Riddarholmskyrkan. På riddarens begravningsdag ringer sen en särskild Serafimerklocka en särskild Serafimerringning mellan klockan 12:00 och 13:00. Som framgår av alla dessa viktiga hedersbetygelser så är Serafimerorden det tjusigaste som över huvud taget finns och delas bara ut till människor som verkligen förtjänar en extra dunk i ryggen. Bland mottagarna hittar vi sålunda prins Daniel, lyxgymsägare från Gästrikland; prinsessan Lilian, kungens farbrors gamla ligg; samt alltså buffésultanen av Brunei. Där finns också ex-Jugoslaviens ex-diktator Tito, Saudiarabiens oljebröder Fahd och Khalid samt Nicolae Ceauşescu, mannen som styrde Rumänien i tjugofyra år till dess att han avrättades till folkets jubel. Nicolae Ceauşescu och hans fru/vice premiärminister Elena anlände till Stockholm på statsbesök den sjätte november 1980 och åkte fyra dagar senare tillbaka som Elena och Herr Nicolae. Elena Ceauşescu valde att dyka upp hos Sveriges konung – hedersordförande i Världsnaturfonden – iförd päls av den utrotningshotade ozeloten. Första kvällen fick paret en exklusiv visning av livrustkammaren och därefter hölls en intim galamiddag för hundrafyrtio personer, där Herr Bernadotte höll tal till sina gäster despoterna och prisade Rumänien för ”en internationellt aktiv och konstruktiv politik”. (3) Utges av Rojalistiska föreningen med 4 nummer/år. Föreningen verkar bland annat för ”att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin i Sverige”, annorlunda formulerat ”att aktivt låta allt vara precis som det är”.




ma j e stät ko n u n g e n , h a n s

Dagen därpå fortsatte pompan och ståten när statschefsparen åkte en liten bit genom Stockholm i varsin öppen ornamenterad landå, vilket säkert kändes rejält glamouröst i början av november. Enligt pressen uppstod inga allvarliga intermezzon, bortsett från att kortegen slog upp ett meterdjupt hål i Slottsbacken och att ”inte så många” (läs: pinsamt få) stockholmare masat sig ut för att bli vinkade åt.(4) På det hela taget var dock reaktionerna positiva från svenskt håll. Visst gnälldes det lite på ledarsidorna, där man försiktigt påpekade att Ceauşescu var en kallhamrad tyrann med en personlighet byggd på lika delar paranoia och narcissism. Men som 48-åriga hemmafrun Annelise Knutsson i Kalmar svarade på Aftonbladets Vi 5-fråga ”Är det någon nytta med statsbesök?”: Ja. Vi har så lite som är roligt och vackert här i landet. Det behövs lite glädje och fest ibland – även om det är så enkelt som ett statsbesök.(5) För det här var trots allt 1980. Det skulle dröja ytterligare nio år innan Ceauşescus pangades ihjäl och västvärlden kom på att de egentligen hade varit skitonda hela tiden. Det var fortfarande kallt krig i världen och det var inte lika självklart då som nu att USA verkligen var ofelbara och att allt kommunistiskt var värdelöst. Sjuttiotalet var precis över och på den tiden var inte USA lika bra som det är idag, när presidenten får Nobelpriset i fred.(6) På den tiden krigade USA som bara den och kastade en massa bomber i huvudet på barn i Sydostasien. På den tiden var det bara USA:s utrikesminister som fick Nobelpriset i fred. Det fick han när han lovade att sluta kasta en massa bomber i huvudet på barn i Sydostasien.(7) (4) Svenska Dagbladet 1980-11-07. (5) Aftonbladet 1980-11-08. Man kan inte låta bli att fundera på hur hemmafru Knutsson definierade en mer avancerad fest. (6) President Barack Obama fick Nobels fredspris 2009, nio månader efter att han tillträtt presidentposten i USA. Han fick det bland annat för ”sin vision om att arbeta för en värld utan atomvapen”, vilket så klart är en jättebra vision, men som också hade kunnat motivera fredspriset till vilken jädra hippie som helst. (7) Utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris 1973, tio månader efter att han beslutat att utöka de massiva bombningarna av Vietnam till att även omfatta Kambodja. Han fick det tillsammans med den nordvietnamesiske förhandlaren Le Duc Tho, som dock vägrade att ta emot det eftersom han inte riktigt kunde se vari Kissingers fredliga handlande låg.




män n i s kor som har haft f e l

Men dessutom tyckte också USA att Ceauşescu var relativt god för att vara så ond. Ceauşescu fördömde gärna Sovjet och ville inte ställa upp på deras vanvettiga påhitt, av det underförstådda skälet att han ville hitta på egna. Och eftersom USA hatade Sovjet så måste ju någon som också hatade Sovjet vara vad vicepresidenten George Bush d.ä. kallade ”en av de goda kommunisterna”.(8) Så fram till det ögonblick då Ceauşescu officiellt blev in i helvetes jävla skitond, några sekunder efter att han blivit skjuten och ändå inte kunde ta några lån mot höga räntor, så var han rätt okej. Vår svenske monark var inte ensam om att bjuda in honom på landårace. Hans brylling, Elisabeth II av Storbritannien, hade också paret Ceauşescu på besök i Buckinghampalatset 1978. Hon hade säkert också nån gammal dammig medalj att ge honom. Både Nicolae och Elena gillade nämligen det pråliga. Faktum är att de älskade det pråliga. Dyrkade det. Högaktade det. Var beredda att sälja den heder de inte hade för det. På åttiotalet rev de en sjättedel av Bukarest för att bygga den tre och en halv kilometer långa Boulevard för socialismens seger, som ledde fram till Folkets palats, näst Pentagon världens största offentliga byggnad. När inte titlar som president, premiärminister och generalsekreterare i kommunistpartiet lyckades täcka allt mäktigt som Ceauşescu stod för, gav han sig också den gamla fascistiska titeln ”conducator”.(9) Givetvis med folkets goda minne. Det var ju en folkrepublik han basade för. Och inför det svenska statsbesöket 1980 hade Ceauşescus också lite ödmjukt föreslagit att Uppsala universitet skulle ge Elena ett litet hedersdoktorat i kemi, nu när hon ändå hade vägarna förbi. Hon hade redan erövrat flera akademiska examina i hemlandet, där vi får förmoda att hennes forskningsresultat verkligen fingranskades, och tyckte väl inte det var mer än rätt att också andra länder skulle få hylla henne. Gänget på kemiska fakulteten i Uppsala avböjde dock påtryckningen. Tydligen är det inte skäl nog att bli hedersdoktor att man väldigt gärna vill. Inte ens om man, som Ceauşescus, skickar med en muta i form av ”en fin bokutgåva”. (8) Sagt i samband med Bushs statsbesök i Rumänien 1983. (9) Populär Historia 3/2008.




ma j e stät ko n u n g e n , h a n s

Men där de akademiska institutionerna vägrade med hänvisning till stolthet, kunde det svenska hovet alltså rycka in och ge bort sin allra finaste pin till presidenten/premiärministern/generalsekreteraren/ conducatorn/tokdåren. Ceauşescus åkte hem med varsin ny glittrig julgransprydnad att bära på bröstet: han med Serafimerorden, hon med Storkorset av Nordstjärnan. Sverige fördjupade sitt utbyte med Rumänien och såg till att ett femårigt handelsavtal undertecknades. Alla nöjda, alla glada och det enda man behövde offra var ett par gamla broscher och lite anständighet. Nio år senare, på juldagen 1989, arkebuserades paret Ceauşescu, hastigt och olustigt dömda för ekonomisk brottslighet och massmord. Efter att deras sönderskjutna kroppar visats upp för världens tevebolag kastades de i varsin grop, grävda med några meters mellanrum med motiveringen att paret ställt till så mycket elände tillsammans i livet. Samtidigt dånade Serafimerklockan över hela Riddarholmen under en hel timmas tid. Och i samma veva smög sig väl någon vaktmästare fram för att spika upp plåten med Ceauşescus vapen och Serafimerordens insignier på hedersplats inne i kyrkan. Tjugoett år senare grävdes Ceauşescus upp igen, för att på deras efterlevandes begäran DNA-testas. Tvivel förelåg om det verkligen var Nicolae och Elena som hade begravts 1989 eller nåt annat likartat diktatorspar. Expertis kunde konstatera att visst var det Ceauşescus och så dumpades kadavren åter till maskarna. Inga rapporter har dock influtit om att någon ny Serafimerringning hölls denna andra begravning. Där, men först där, gick uppenbarligen gränsen.




9789186691103