E.B. WHITE Svanens trumpet
Översättning
Kerstin Backman
Olle Backman
Illustrationer
Jenny Berggren Atrium
www.atriumforlag.se
Svanens trumpet
Text © 1970 E.B. White
Omslag och illustrationer © 2009 Jenny Berggren
Originalets titel The Trumpet of the Swan Översättning Kerstin Backman och Olle Backman
Första svenska upplagan Atrium Förlag, Umeå 2009
Tryckt hos Bulls Graphics AB, Halmstad 2009
ISBN 978-91-976201-9-2
7. Skoldagar
8. Kärlek
Sam
När Sam gick tillbaka till lägret genom sumpmarken undrade han om han skulle tala om för sin far vad han hade sett.
”Jag vet en sak”, sa han för sig själv. ”Jag ska gå tillbaka till den där lilla dammen igen i morgon. Och jag ska vara ensam. Om jag talar om för far vad jag såg i dag kommer han att vilja följa med mig. Jag är inte så säker på att det är en särskilt bra idé.”
Sam var elva år. Hans efternamn var Beaver. Han var stark för sin ålder och hade svart hår och mörka ögon som en indian. Sam gick som en indian också och satte den ena foten rakt framför den andra nästan helt ljudlöst. Sumpmarken där han gick var ren vildmark – det fanns ingen stig och marken var sank under fötterna, vilket gjorde det svårt att gå. Var fjärde eller femte minut tog Sam upp sin kompass ur fickan och kontrollerade att
han gick i rakt västlig riktning. Kanada är stort och
till största delen vildmark. Att gå vilse i skogarna och sumpmarkerna i västra Kanada skulle vara en allvarlig sak.
När pojken traskade vidare var hans huvud fullt av förundran över det han hade sett. Inte många människor i världen har sett en trumpetarsvans bo. Sam hade hittat ett vid den ensamma dammen denna vårdag. Han hade sett de båda stora fåglarna med sina långa vita halsar och svarta näbbar.
Ingenting han hade sett förut i hela sitt unga liv hade fått honom att känna på samma sätt som nu, vid den vilda lilla dammen och i närheten av dessa
två enorma svanar. De var så mycket större än någon fågel han någonsin hade sett förut. Boet var mycket större också – en hög av stickor och gräs. Honan låg på äggen; hannen gled långsamt fram och tillbaka och vakade över henne.
När Sam nådde lägret, trött och hungrig, fann han sin far som stekte fisk till lunch.
”Var har du varit?” frågade mr Beaver.
”På upptäcktsfärd”, svarade Sam. ”Jag gick bort till en damm några kilometer härifrån. Det är den vi ser från luften när vi kommer hit. Det är inte mycket till sjö – inte på långa håll så stor som sjön här bredvid.”
”Såg du någonting därborta?” frågade hans far.
”Tja”, sa Sam, ”det är en sumpig damm med en massa vass och kaveldun. Jag tror inte att den är bra att fiska i. Och den är svår att ta sig fram till –man måste gå över en myr.”
”Såg du någonting?” upprepade mr Beaver.
”Jag såg en bisamråtta”, svarade Sam, ”och några rödvingade trupialer.”
Mr Beaver såg upp från vedspisen, där fisken fräste i stekpannan.
”Sam”, sa han, ”jag vet att du tycker om att gå på upptäcktsfärd. Men glöm inte att de här skogarna och sumpmarkerna inte är som dem hemma i Montana. Om du går bort till den där dammen igen, måste du vara försiktig så du inte går vilse. Jag tycker inte om att du går över myrmarker. De är förrädiska. Du kan trampa ner i ett surhål och sjunka ner och där finns ingen som kan dra upp dig.”
”Jag ska vara försiktig”, sa Sam. Han visste mycket väl att han skulle gå tillbaka till dammen där svanarna fanns. Och han hade ingen tanke på att gå vilse i skogen. Han var lättad över att han inte hade talat om för sin far att han hade sett svanarna, men det fick honom samtidigt att känna sig lite konstig. Sam ville inte luras, men han var speciell på ett sätt: han tyckte om att hålla saker och ting för sig själv. Och han tyckte om att vara
ensam, speciellt när han var i skogen. Han tyckte om livet på sin fars boskapsranch i Sötgräsprovinsen i Montana. Han älskade sin mor. Han älskade Duke, sin ridhäst. Han älskade att rida över det öppna landskapet. Han tyckte om att se gästerna som kom för att bo inackorderade på Beavers ranch varje sommar.
Men det han tyckte allra mest om i livet var dessa campingturer i Kanada tillsammans med sin far. Mrs Beaver var inte intresserad av skogen, så hon följde sällan med – vanligen var det bara Sam och mr Beaver. De brukade köra bil över gränsen och in i Kanada. Där brukade mr Beaver hyra en vildmarksflygare som flög dem till sjön, där hans lägerkoja låg, för att de skulle få några dagars fiske och kunna ströva omkring och gå på upptäcktsfärder. Mr Beaver ägnade sig mest åt fiske och promenader och Sam gjorde upptäckterna. Och sedan brukade flygaren återvända för att flyga dem tillbaka. Han hette Shorty. De brukade höra ljudet av hans motor och springa ut och vinka och se honom glida ner på sjön och taxa sitt plan fram till tilläggsplatsen. Detta var de skönaste dagarna i Sams liv, dessa dagar i skogarna, långt, långt borta från allt – inga bilar, inga vägar, inga människor, inget oväsen, ingen skola, inga läxor, inga problem
förutom problemet att man kunde gå vilse. Och, naturligtvis, frågan vad han skulle bli när han växte upp. Varenda pojke har det problemet.
Efter middagen den kvällen, satt Sam och hans far en stund på verandan. Sam läste i en fågelbok.
”Pappa”, sa Sam, ”tror du att vi kommer tillbaka hit till lägret om en månad igen från nu – jag menar om ungefär trettiofem dagar eller så.”
”Det tror jag nog”, svarade mr Beaver. ”Jag hoppas verkligen det. Men varför om just trettiofem dagar? Vad är så speciellt med trettiofem dagar?”
”Åh, ingenting”, svarade Sam. ”Jag tänkte bara att det kanske skulle vara mycket trevligt häromkring om trettiofem dagar.”
”Det var det tokigaste jag har hört”, sa mr Beaver.
”Det är jämt trevligt här.”
Sam gick in. Han visste en massa om fåglar och han visste att det skulle ta en svan omkring trettiofem dagar att kläcka sina ägg. Han hoppades att han skulle kunna vara vid dammen och se de nykläckta ungarna komma ut ur sina ägg.
Sam skrev dagbok – en dagbok om sitt liv. Den var bara en billig anteckningsbok som alltid låg bredvid hans säng. Varje kväll, innan han gick till sängs, skrev han i den. Han skrev om allt han hade gjort, saker som han hade sett, och om sina tankar.
