Page 1

Gunilla Bergensten

Att älska varandra i längden – och på bredden


Tidigare utgivning Familjens projektledare säger upp sig (2008) När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) (2009) Konsten att vara otrogen på Facebook (2010)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Gunilla Bergensten 2013 Omslagsbild Lennart Sjöberg Omslagsdesign Helena Gyllensvärd Tryckt 2013 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13952-4


Till Magnus, Max och Lilo

För mullvaden, rymdisarna, alla skakbollarna och krokodilen som kommer när man minst anar det. För hamburgerkväll, road trips, ah och oh, fontänerna utanför Bellagio, lådmuseet, andraspråk och Elvis. För allt det som är vi fyra. För vardagens högsta lägstanivå.


När blev det så tråkigt att vara gift?

Jag fick en emigration i present när vi hade varit gifta i tio år. Tänka sig, jag som brukar klaga på att jag aldrig får några presenter, där fick jag allt en rätt ovanlig, rolig och spännande sak. Jag sitter i mitt arbetsrum i San Francisco. Vi har bott här i nästan fem år. Vi hyr en lägenhet i ett hus som klarade den stora jordbävningen 1906, men ibland funderar jag på om den kommer att överleva de nuvarande ägarnas negligering. Nakna, dammiga elledningar hänger fritt meter efter meter genom hela källarvåningen, förråden ser ut som soptippar, avloppet har stopp någon gång i månaden, om elen går tar det evigheter innan man får igång den. Tappar man något på golvet i tvättstugan får man tvätta om det. Och när spårvagnen sedan skramlar förbi så skakar det i lägenheten. Fönsterrutorna skallrar. Ibland känns det som om jag är med i en långfilm om någon som har det svårt och är fattig och tar droger för att orka med och på toppen av det eländet inte har råd att bo annat än bredvid ett spårvagnsspår. Men den här lägenheten, med sitt läge 7


vid spårvagnen, sina rum i fil och möss som då och då äter upp mina värmevetekuddar, kostar så mycket pengar att jag helst inte vill tänka på det. Det är helt enkelt ohyggligt mycket pengar. Jag tittar ut genom fönstret mot parken mitt emot där det rastas hundar hela dagarna. Det sägs att det finns fler hundar än barn i San Francisco. Och jag tror det är sant. Oavsett vilken tid jag tittar ut genom fönstret i arbetsrummet ser jag hussar och mattar stå och prata och dricka kaffe och kasta saker till sina hundar. Jag blir plötsligt kaffesugen och tar på mig min tunna skinnjacka, mer behövs aldrig. Blir det kallare tar jag en mössa och en halsduk. Det blåser ofta lite kallt, men solen skiner i stort sett varje dag – och det är fantastiskt. Jag går längs med hus i samma stil som vårt, dessa viktorianska skönheter med snickarglädje målade i allt från sobert vita och grå toner till skrikande lila kombinerat med grönt. Jag passerar en hemlös man som halvligger mot en husvägg. Han har hela sitt bohag i en shoppingvagn. Han röker. Och bryter mot lagen. Kan du gissa varför? Inte för att han är hemlös eller röker. Nej. Utan för att han sitter på trottoaren. Det är så man har försökt att komma till rätta med de hemlösa i den här staden. Jag har hört att i New York bussar man dem ut ur centrum, sätter av dem på landsbygden och sedan får de ta sig tillbaka till Manhattan på egen hand, lite som Hans och Greta. Här har man lagstiftat om att ingen får sitta eller ligga på trottoarerna. Som om problemet blir mindre om de ständigt är i rörelse. Just hem8


lösheten, fattigdomen och de stora klyftorna, eller som det så fint heter ”den sociala utslagningen”, är det svåra med att bo i San Francisco, i USA. Jag har blivit väldigt svensk sedan jag flyttade hit. Jag nickar åt uteliggaren, han nickar tillbaka. Han ”bor” i de här kvarteren. John, min tonåring, ger honom ofta pengar. Han är liksom ”vår” hemlöse, vårt kvarters ansvar. Det är kö på Duboce café, som ligger två kvarter från vår lägenhet. Lång kö. Och högljutt. Det är det alltid på restaurangerna och kaféerna här. Det är så märkligt, man betalar hundratals kronor för att äta, men man måste skrika hela tiden. Att äta är som att gå på rockkonsert. Man måste ha bomull i öronen för att inte skada hörseln. Jag gissar att det beror på att mat är underhållning i San Francisco. Jag har hört att staden har flest restauranger per invånare i USA. Till och med jag, som inte ens är särskilt intresserad av mat och ogärna provar nya saker, har förstått grejen med god mat, och goda viner, här. Jag står i kön framför espressomaskinen som brummar och pyser, när en röd keps fångar mitt öga, en röd stickad keps. Kvinnan som bär den sitter med ansiktet vänt mot mig och med ryggen mot de stora fönstren. Solljuset förstärker det röda, leker med trådarna i kepsen. Mitt emot henne sitter en man. Han bläddrar i en karta, jag förstår att de är på besök. Det är inte ovanligt med turister här i vårt område som gränsar till Haight, där flower power-vågen startade, och Castro, som är centrum för gayrörelsen. 9


En stor stickad röd keps. Kvinnan är nog i sextioårsåldern. Eller är hon det? Kanske rent av sjuttio? Det är svårt att gissa vissa kvinnors ålder. När de har blivit så rynkiga som de kommer att bli, kan rätt många år passera utan att något händer (en rätt trivsam utsikt, måste jag säga). Kepsen är en sak, men framför allt är det kontrasten till hennes ansikte som fångar mig. Hennes mun är lite hopsnörpt. Hon ser ledsen ut och hennes ögon vandrar runt kaféet. Hon har händerna på bordet. Knäppta runt kaffemuggen. Kaffet blöder ut på servetten som ligger under. Hennes man bläddrar i kartan och hon tittar sig omkring. De pratar inte med varandra. Men det ser inte ut som om de är arga på varandra. Bara som om de inte har något att säga varandra. Varför tror jag det? Varför är jag så snar att dra den slutsatsen? Det är en ovanligt varm dag. Snart öppnar man de stora glasrutorna, så att inne blir ute. Och det är fullt överallt och kön är lång. Och jag blir stående och jag ser att paret fortfarande inte pratar med varandra. Sorlet som blandas med spårvagnens skrammel blir en kuliss som förstärker tystnaden mellan dem. Mannen lägger ner kartan. Men de säger inget. Kvinnan tar upp muggen och dricker lite. Är noga med att ställa tillbaka den på servettens kaffering. Innanför linjerna. Då ser jag att han inte har något kaffe framför sig. Han har 10


inte köpt något åt sig. De har inte ens det gemensamt, att de var kaffesugna. Inget att säga varandra. När händer det? När slutar man att ha något att prata om? När barnen flyttat ut? Kommer det att komma en dag då jag sörjer att jag och Magnus, min man, inte har någon logistik att bråka om? Inte ens om att något av barnen inte fick med sig gympakläder eller att det är födelsedagskalas eller vem som ska hämta var och när? Eller vad vi ska äta? Eller om barnen äter för mycket socker? Vad ska vi prata om då? Jag ser på den röda kepsen och kommer att tänka på Sex and the City, den andra filmen. Den hemska uppföljaren. Jag tar upp telefonen och försöker hitta ett klipp. Jag googlar, men till min förvåning kommer inget upp. Var den verkligen så dålig att ingen lagt upp någonting på Youtube? Märkligt. Jag letar efter scenen där Carrie säger till mr Big att hon är rädd för framtiden, att de ska få det trist tillsammans, bli ett tråkigt gammalt gift par, de har ju bestämt sig för att de inte ska ha barn. Hon säger: ”It’s going to be just us two”, och han, mr Big, svarar: ”Kid, we’re too much.” Vi är för mycket. Röda kepsen och tristgubben är uppenbarligen inte ”too much”. Det är tydligt. Och plötsligt blir jag rädd att allt vi, jag och Magnus, har att säga varandra ska ta slut. Det kan 11


ju hända. När vi inte har våra jobb att prata om. Och barnen, skolan, kompisarna och aktiviteterna. När jag tänker på våra intressen … Ända sedan Battlestar Galactica slutade har vi inget gemensamt tv-program som vi följer. Förr gjorde vi allt tillsammans. Vi såg samma tvserier, samma filmer. Men jag tycker att vi har blivit mer och mer olika genom åren. Kanske beror det på att vi har blivit mindre intresserade av att slösa bort vår tid? I början av vårt förhållande kunde jag mycket väl ha ”offrat” mig och sett en säsong av tv-serien 24, men med åren, då allt mer måste hinnas med, har jag blivit allt mindre entusiastisk över att till exempel se filmer som jag inte vill se. Det finns ju så många bra filmer som jag inte hinner se, då verkar det rätt knäppt att välja något som Red Planet. En film om planeten Mars och alger som producerar syre (stor hit i den manliga delen av familjen). Magnus läser böcker om kosmos och relativitetslära och universum och vetenskap. Jag läser mycket, men inga sådana böcker. Inga. Vi går ofta på bio, men kanske en av fem gånger är det tillsammans. Betyder det att vi håller på att glida isär? Och kommer vi då att sitta så här, mitt emot varandra på ett fik? Någonstans i världen? Utan att ha något att säga varandra? Herregud!!! Röda kepsen har kanske tvingat med trista gubben hit. Sagt att det skulle vara kul att gå till ett ställe där de gör gott kaffe, nu när de är i storstan. Kanske är hon i San Francisco för första gången och har sett fram emot att dricka 12


en cappuccino gjord i en riktig maskin. Av en sådan där barista. Få ett hjärta i mjölkskummet. Röda kepsen ser sig omkring. Jag önskar att hon inte såg så ledsen ut. Som om vi, storstadsmänniskorna, inte lever upp till hennes förväntningar. Eller så är det inte vårt fel att hon ser så ensam ut. Kanske är det så att hon inte vill resa med sin man. För att de inte längre har något att säga varandra. För att ”upptäcka varandra på nytt nu när barnen flyttat ut” inte har funkat i deras fall. Eller så har det som de upptäckt inte varit särskilt roligt. Eller kanske har inte så mycket hänt med någon av dem. Jag vet ärligt talat inte vad som är värst. Men jag vet att för en del tar det inte ens så här lång tid. Det blir tyst långt tidigare. Låååångt tidigare. Vad är det som händer med oss under våra äktenskap? Det som såg så lovande ut. Som skulle bli så bra. Som hade sådan potential. Hur kan det vara så att det som en gång var en sådan himlastormande kärlek att vi inte ville vara ifrån varandra en minut, bara ville ta i varandra, inte kunde se någon annan, sedan bara blir … tråkigt och vardag och vanligt. Vanligt som att man hellre sover med sockor än försöker värma sina bara fötter mot hans. Vanligt som att man tycker det är skönt att få vara ensam hemma. Skönt att äta smörgåsar till lunch och middag. Eller någon rest som man värmt upp. Eller räkor, utan att behöva skala till alla andra. Och skönt att slippa höra vad den andra drömt om (vill man för13


resten någonsin det? Är inte det tortyr på en helt ny nivå, att tvingas lyssna på någons drömmar?). Eller som att man plötsligt säger: ”Det är skönt att få längta lite.” Vilket egentligen betyder: ”Jädrar, vad skönt det är att få vara ensam hemma en lång stund, som gärna sträcker sig över en natt och nästa dag, fram till kvällen.” När blev det så tråkigt att vara gift? Det är så tråkigt att vara gift att Shakespeare alltid har gifta par i sina tragedier. Till och med Shakespeare visste det, att det är roligare att bli ihop än att vara ihop. För varje komedi slutar med ett bröllop, och varje tragedi handlar om gifta människors olycka. Och Hollywood gör inget för att korrigera detta. Varenda romantisk komedi handlar om personer som trots motstånd, missförstånd och någon elak människas inflytande till slut får varandra. De misstolkar, har förutfattade meningar, förstår inte sitt eget bästa eller vill inte sitt eget bästa, men till sist blir det ändå bröllop. Om en film handlar om gifta människor kan man ge sig tusan på att de kommer att skiljas. Eller att de åtminstone har det rätt jobbigt mest hela tiden. Är det dessutom en film där någon har ett barn eller flera, då är de barnen en del av historien i form av hinder. Stora hinder. Barnen är alltid i vägen. De förenklar inte hjältens väg till målet. De fördröjer den. Gör den i stort sett omöjlig. Barn är som en sprängd bro mellan a och b i en krigsfilm, eller som ett av verklighetens toppmöten för freden, miljön eller euron. Du vet, då staden korkar igen av alla besökan14


de politikers bilkaravaner och allt tar mycket längre tid. Kan det verkligen vara så illa att Shakespeare hade rätt? Nej. Det tycker nog inte de flesta av oss. Men varför blir det då så tråkigt med tiden? När tidningen Metro gjorde en enkät om lycka, svarade endast 17 procent av de tillfrågade att de var så lyckliga som de kunde bli. Och det är klart att jag inte vet hur många av dem som var gifta, men rimligtvis var det rätt många och de där siffrorna pekar ändå på något. Det är kanske inte det att vi är så olyckliga i våra äktenskap – men det är inte särskilt roligt. Vi börjar i rätt ände. Är du lycklig? Är det roligt att vara gift? De flesta svarar: ”Ja, men …” Det finns alltid ett men. Det är okej, men inte så kul heller, typ. Vem säger: ”Det här blev precis vad jag hoppades på”? Problemet verkar inte vara att vi bråkar så mycket. För om vi gjorde det, då kunde vi ju skilja oss. Många gör det också. Motvilligt. Jag vet ingen som gjort det lättvindigt. Alls. Hur happy, happy andra än påstår att de blir av det, så kan nog de flesta av oss inte erinra sig många ”lyckliga” skilsmässor. Bara en massa meck och besvikelse och bitterhet och komplikationer. Så olyckliga är vi inte att vi funderar på skilsmässa på allvar. Nej, lite så där då och då funderar vi. Vi pratar inte om det, men vi funderar i smyg. Vi är inte så superolyckliga egentligen. Utan det handlar mer om att vi inte har det så roligt. 15


Vi hämtar och lämnar. Jobbar och har semester och hjälps åt. Oftast försöker vi trycka in så mycket vi kan: hans karriär och hennes (oftast på 80 procent då, men ändå, en vettig karl vill ju inte stå i vägen för sin fru. Självklart ska hon få göra karriär. Men 80 procent funkar bäst för familjen …). Vi åker tillsammans till festen och lämnar den tillsammans. En av oss är nykter och kan köra. Hem. Hem till våra hus och radhus med kullersten och granitskivor i köket och Myranstolar eller en kopia, och minst en soffa från Ikea. Vi hamnar allt mer sällan framför tv:n, vilket vi gärna skryter om, men det är inte sant. Vi har bara bytt skärm och ser på datorn numera. Genom alla playfunktioner och streaming ser vi allt och inget. Och vi tittar på Melodifestivalen och Let’s dance och har fredagsmys. Det gör vi. Allihop. Och vi skyndar hem efter jobbet, för att hämta barnen lite tidigare och inte lämna tonåringarna ensamma för länge, för att sedan ta itu med mejlen efter det att barnen gått och lagt sig. Och så jobbar vi en stund till och sedan sover vi för få timmar. Och på helgen är det barnens matcher och träningar och föreställningar och uppvisningar. Och barnkalas. Och det dåliga samvetet för listerna som aldrig blir uppsatta. Och vi måste åka till byggvaruhuset och lära oss allt om spadar och gödsel och svartjord och mossjord och grusjord och all-jord-i-hela-världen, för efter badrumsrenoveringen anlägger vi trädgård. Ordentlig trädgård. För det ska man ha. Oj, vad mycket man ska hela tiden. Man blir liksom aldrig klar. Och sedan försöker vi 16


träffa familj och vänner. Och det blir sent igen. För sent. Och tonåringen går aldrig och lägger sig och sover till strax före ett på dagen och alla äter frukost vid olika tider så ingen är hungrig vid lunch, förutom det yngsta barnet i familjen som redan fått ett utbrott och ligger och sparkar i hallen på grund av lågt blodsocker. Och man suckar. Men man bråkar inte. Det är bara inte så roligt mellan oss. Man driver mer en taxi­rörelse, en väldigt bokad sådan (varför måste barnen ha så mycket aktiviteter? Jag bara undrar!). Vi köper saker och planerar och renoverar och dricker vin och längtar efter sovmorgon och semester. Men sällan längtar vi efter varandra. Frågan jag ställer mig är: Varför är vi inte gladare? Vi har ju allt som vi ville ha. Vi träffade någon, vi blev kära, vi gifte oss, sedan ville vi ha barn och så fick vi det, och vi köpte hus och kaklade om, och barnen visade sig vara: 1. Det/de sötaste barnet/en i hela världen (det var liksom synd om alla de andra på BB). 2. Det/de smartaste barnet/en i universum, visade det sig strax före ettårsdagen (vem hade kunnat ana det?). Man har haft sådan jäkla tur. Ibland tar vi i och fixar barnvakt, och bokar hotell och åker bort. Och det är ju roligt. Men. Det förändrar inget. Det är som att dricka en Red Bull – upp men lika snart ner. Man ska ha sex, men det är inte så jätteintressant längre. 17


Man ska klä upp sig, men det är mycket skönare med mysbyxor. Man ska enas. Och inte bråka. Och det vet vi ju alla hur enkelt det vore om bara ens partner tyckte rätt saker. Kan det bli roligare att vara gift? Eller är det en tragedi? Har Shakespeare rätt? Mitt äktenskap är ingen tragedi, tack och lov. Jag brukar säga att allt roligt hände efter det att jag gifte mig med Magnus. Men det är ett jobb att hålla det roligt. Hela vägen roligt. Det blev så många vardagar. Det hade jag inte riktigt räknat med. – Magnus, varför vill du gifta dig med Gunilla? frågade K. K är en god vän till oss, och pastor. I Metodistkyrkan. Vi hade precis fyllt trettio, men K hade redan fått lite gråa hår i sin täta kalufs. Runt ögonen hade han skrattrynkor, de syntes tydligt i hans solbrända ansikte. På bordet framför honom låg hans bibel. Den var välanvänd, lädret hade ljusnat i kanterna. Magnus och jag hade bett honom att viga oss. Vi hade varit tillsammans något år och väntade barn. Vi satt i skuggan under en stor björk, vid en sjökant. Björkarna susade lite där de hängde över vattnet och doppade sina grenar. Det var stilla, man hörde knappt landsvägen. Gräsmattorna var klippta ända ner till strandkanten. Bryggor och hopptorn. Uppe i backen låg en röd byggnad, en rest från när frikyrkan var stor och rik och hade både kyrka i centrum och sommargård vid sjön. Förutom graviditetsillamåendet är det inte mycket jag 18


kommer ihåg från den här tiden. Det är nästan fascinerande, eller rent av sorgligt, hur lite jag minns av bröllopet. Men jag kommer ihåg vigselsamtalet. Och att vi hade glömt hindersprövningen i Göteborg. – Men den måste jag se, sa K med skratt i rösten. Det förstår du ju, efter omständigheterna … Han var faktiskt tvungen att se just hindersprövningen, eftersom han bara sju eller åtta år tidigare hade varit gäst på mitt första bröllop. Jag var skild sedan ett år tillbaka, så det är klart han ville se hindersprövningen, att jag verkligen var skild. Skild och fri att börja om igen. – Varför vill du gifta dig med Gunilla? frågade han. Det kan tyckas som en ohyfsad fråga. Verkligen. Jag satt ju till och med bredvid. Men det är en relevant fråga. Jag hade fått frågan först, varför jag ville gifta mig med Magnus, men jag har ingen aning om vad jag svarade. Kärlek? Eller något annat dumt. Jag minns inte. Och det i sin tur säger väl något om svaret. Magnus svarade utan att blinka. Utan att tveka sa han det mest insiktsfulla jag någonsin hört. Men det förstod jag inte då. – För att vardagen har så hög lägstanivå. Hög lägstanivå, sa han som aldrig varit gift förut. Han som gjorde det här för första gången hade inte valt mig för att jag var så jädra snygg eller rolig eller smart. Jo, det hade han. Också. Men framför allt för att vi hade en så bra vardag. Jag som däremot hade varit gift i sex år och borde ha 19


vetat det här, jag tänkte bara på hur kära vi var. Allt sex. Alla drömmar, resorna, barngörandet. Och hur fantastiskt det var att just vi hade träffat varandra. Att just vi hade korsat varandras spår. Att vi hittat varandra. Av alla människor. Och vem kunde ha anat att just vi skulle vara så bra tillsammans? Så rätt? Och att vi skulle få ett barn tillsammans, detta underbara barn som vi bara inte kunde låta bli att börja göra på en gång. På en enda gång. Men Magnus hade redan insett att det som hade varit en intensiv period av förälskelse inte hade något med verkligheten att göra. Och Magnus svarade det som jag inte knäckt. Jag visste visserligen att lycka inte hade med förälskelsen att göra, men att den hade att göra med alla de andra dagarna man ska leva med varandra hade jag inte tänkt på. Jag kan inte påstå att jag visste mycket om vardagens lite mer grå sidor: som att hämta och lämna och planera middag och hitta galonbyxor och boka Friskis och Skuttis och välja mellan pannkakor eller våfflor eller köttbullar igen och rytmik och städdag på dagis och panikköpa vinterskor för att kylan slår till i oktober. Om det visste jag inget. Sådant hade jag ingen erfarenhet av. Jag hade ännu inte blivit förälder. Den enda verklighet jag visste något om handlade mest om hämtmat när man blev hungrig, att somna tätt ihop, ta långa sovmorgnar, sena kvällar, vänner, filmer och resor. Och vet du, jag blev besviken när han sa det. Det kan jag säga nu. Jag skulle hellre ha hört att det var för att jag var snygg, smart och rolig. På något sätt kändes det inte som 20


om ord innehållande vardag kunde ringa in denna enorma kärlek som vi nu hyste till varandra. Som naturligtvis var större och vackrare än någon annans kärlek i hela universum. Han pratade om lägstanivå på vardagen. Jag drömde om … par som springer i motljus på stranden och solen går ner men det är ändå varmt och hemma ligger det en bebis och bara väntar och mår bra och sover hela nätterna. Nu är det femton år sedan vi satt där i högsommargrönskan. Jag kan inte säga som mr Big, vi är knappast too much, jag och Magnus. Men fortfarande är lägstanivån på vardagen hög. För det allra mesta. Men shit vad man får ligga i för att hålla den kvar där.

21

9789137139524  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you