Gamla tanter dรถr ju En deckarroman
Martina Ingjaldsson Spenaten fรถrlag
ISBN 978-91-639-2197-1 © Martina Ingjaldsson 2016 Spenaten förlag Omslag: Wille Kyrk och Tim Kyrk Fotot: Wille Kyrk och Tim Kyrk Tryck: Print Group Sp. z o.o - Polen 2016
Kapitel I ”Det står en kärring på balkongen här, jag får flytta på mig.” Den lösrykta meningen rullar upp och träffar Sveas trumhinnor när hon lutar sig ut över balkongräcket så långt det går. Snabbt drar hon in huvudet. Inte för att hon såg så mycket ändå. Inte mycket alls faktiskt. Balkongen vetter egentligen emot gatan, men om hon lutar sig ut, kan hon se lite runt hörnet. Jäklar, att hon inte ser mer. En sån här dag när gatan kryllar av polisbilar och uniformerade och när nyfikenheten håller på att äta hål på henne. Under balkongen är det igenvuxet med buskar och sly. Lite gammalt bråte ligger och skräpar emellan gammalt fjolårsgräs och slånbärsbuskar. Räcket klämmer henne i mellangärdet och hon suckar och kliver ner från pallen som hon så påpassligt fick användning av en sån här dag. Annars står den mest i vägen där ute på balkongen. Gammal och lite skraltig är den med. Kanske det är dags för den att flytta ner till grovsoprummet, en gång för alla. Eller, hon kanske ska göra som alla andra lata grannar, låta den segla ner från balkongen, en mörk natt när ingen ser. Svea ler lite för sig själv när hon gnider handen emot mellangärdet där räcket klämde värst.
Svea tycker mycket om sin balkong. Hon har pyntat lite med ett par pelargoner. Och så har hon sällskap av den gräsliga brunspräckliga porslinshunden som hon fått av sin son i födelsedagspresent. Sonen som hon sällan träffar nuförtiden. Där brukar hon sitta i sin gamla smutsfärgade plaststol med sin virkning och kan då både se och höra vad grannarna har för sig. Lagerstedt som gnatar på sin tant hela tiden. Damen med den lilla rufsiga hunden som röker cigarrcigaretter och går omkring i långa svarta kjolar. Det unga paret i lägenheten snett ovanför idkar umgänge med öppet fönster. Ja, det lyssnar hon förstås inte på. Då går hon in och kokar kaffe i stället. För någon gammal snusk tant, det är hon inte. Eller så slår hon på radion och lyssnar på P1 där någon gnällig politiker spyr galla över någon annan förtappad politiker. Ibland lyssnar hon på lite trevlig musik. Sån musik som Svea minns från sin ungdom. Jerry Lee Lewis får gärna fylla hennes lilla lägenhet med sina medryckande toner. Då skruvar hon upp så högt så att Svenson snett under till slut stöter med kvastskaftet i taket och hon får dra ner på volymen. Hon vill ogärna ha Svenssons onda öga när hon går förbi hennes dörr. Inte för att hon bryr sig så mycket om vad Svensson tycker, men den lea kärringen blänger elakt. Men annars tycker hon om när det är tyst, för nyfiken som hon är, vill hon gärna veta vad alla i huset har för sig. Hon brukar tänka på det som sin lilla hobby. En grannhobby. Där hon lyssnar och sedan försöker att fundera ut vad som egentligen hände. Ibland blir det rätt, och bland blir det alldeles käpprätt åt helvete. Men det gör inte så mycket. Hon tycker det är lika roligt ändå. Svea hör röster ute på gatan igen och hon är snabbt ute på balkongen. Nedanför trampar en viktigpetter omkring. Magen putar ut och kroppen är lite lätt bakåtlutad, när han med långa steg vankar fram och tillbaka just under hennes balkong. Han pratar högt i sin telefon som han håller hårt tryckt emot örat. Viftar med den lediga armen och pekar
med ett knubbigt finger. ”Ja, ja, så är det nog. Jo, jo. Vi hittade en kullvält stol på balkongen. Nej, nej, det tror jag inte. Ja ja, det ser vi snart. Nej nej.” Svea lutar sig ut för att höra bättre och råkar i sin iver stöta emot pallen så att den slår i cementgolvet med en smäll. Viktigpetter under balkongen blir tyst och tittar upp på Svea som försöker att se högst oskyldig ut medan hon stirrar ner i balkonglådans välvattnade mylla. Med bestämda steg travar han bort och utom hörhåll för Svea. Det var otur, nu fick hon inte höra vad viktigpetter hade att berätta för sin kollega. ”Jäklar i min låda.” Det är inte ofta som Svea svär, eller använder sig av starka uttryck heller för den delen, men ibland tycker hon att det är befogat. Som idag. Det är kanske dags för pallen att förpassas till grovsoprummet i alla fall. Hon tar den resolut i ett av de skrangliga benen och bär ut den i hallen. Hallen är liten, som resten av lägenheten. Där finns en kapphängare och hon har plats för den gamla byrån som hon ärvt efter sin mamma som i sin tur ärvde den efter sin. Den har svarvade ben och lite runda former, påminner om en välsvarvad dam i sina bästa år, brukar Svea tänka när hon drar ut den översta byrålådan för att plocka fram sina gamla slitna handskar. Om man sedan tittar in genom dörren närmast ytterdörren hittar man ett litet badrum, och i dörren bredvid, det lilla köket. Det var så man byggde förr. En hall och en massa dörrar. Genom den tredje och sista dörren kommer man till rummet där Svea har sin slitna gamla soffa i manchester och sin relativt nya tv. Den gamla, som hon haft i ett par sekel minst,
gick sönder för inte så länge sedan. Då fick hon ringa ett av de sällsynta samtalen till den upptagna sonen så att han fick hjälpa henne att köpa en ny. Hade hon fått välja själv, hade hon nog valt en sån där stor och rund historia, som hon hade innan. Men någon sådan fanns inte att få tag på, påstod sonen och köpte henne en platt liten sak. För liten i Sveas smak, men hon hade så smått vant sig, och nu tyckte hon att det var bra med den där lilla tv:n. Då kunde hon få plats med ett fotografi på sonen i konfirmationskostym och en souvenir som hon fått av honom efter en av hans många resor. Den var visst från Spanien och föreställde en tjur i grälla färger. Förskräckligt ful. Den påminde henne lite om den dåliga smak som sonens far hade haft för fruntimmer av tvivelaktig kvalitet. Men den färgglada tjuren hade ändå fått en hedersplats bredvid fotografiet. Innanför rummet fanns ett litet sovrum. Där hade det inte gått att klämma in en dubbelsäng. Men eftersom Svea efter att pappan till pojken till slut gett sig av med en av sina kvinnor med tvivelaktigt förflutet, inte hade haft lust att skaffa sig någon ny tråkmåns till karl, så fanns det gott om plats för hennes enkelsäng. Den bäddade hon varje morgon med ett virkat överkast som även det var ärvt efter modern. Nu var det slitet och lagat på flera ställen, men Svea tyckte ändå att det gjorde sig fint på sängen tillsammans med ett par broderade prydnadskuddar. Den ena med rosa rosor och den andra med ett ledset djur på. Svea trodde att det skulle föreställa en hund, men hon var inte säker. Det finns inte så mycket mer att göra den här dagen. Resolut plockar Svea ner sin gamla kofta från kroken på väggen i hallen. Koftan som hon alltid använder när hon går med soporna eller till tvättstugan. Den är gammal och ett par knappar saknas. En gång i tiden hade nog koftan varit beige, men nu hade färgen blekts av otaliga tvättar, och återstod
gjorde bara en obeskrivbar grå nyans. Men den var oöm och det var huvudsaken. Man kunde aldrig veta vad som kunde hända i soprummet eller i tvättstugan. Vid ett tillfälle hade någon spillt ut något förfärligt illaluktande på golvet i soprummet. Lukten bet sig fast i kläderna och Svea hade haft ett fasligt sjå att försöka vädra bort den. Så numera fick alltid den gamla koftan tas på innan besöket i soprummet. För några år sedan, hade hyresvärden som var ett stort kommunägt bolag, beslutat att i samband med en renovering av trapphuset, bygga bort sopnedkasten. Så nu var man tvungen att ta sina sopor, och vandra ner till soprummet som hade en egen ingång från gården. Där nere i soprummet var det ofta stökigt och illaluktande. Trots stora skyltar på väggarna om i vilken tunna man skulle lägga vilket skräp, låg det ofta sopor på golvet och när en tunna var full, så slängde man helt sonika det man ville bli av med i en annan tunna, eller släppte det bredvid. Om Svea hade varit lite mera rörlig, hade hon förmodligen varit där nere och ställt i ordning, men nu var hon stel och knäna var utslitna så hon hade bestämt sig för att inte bry sig. Bara strunta i de andra hyres-gästernas dumheter. Men ibland var det svårt. Det liksom kliade i fingrarna. Då funderade hon bara en stund på sitt beslut, och så vände hon ryggen till förödelsen och gick upp till sig i stället. Knäna på gumman är ömma och stela. Det går långsamt nerför de två trapporna. På var avsats stannar hon och vilar. Pustar lite och lyfter lite på fötterna för att avlasta knäna. Sura kärringen Svensson måste ha stått på lur innanför sin dörr för precis när Svea passerar, rasslar det till i dörren och den lea gumman stoppar ut sitt fula tryne. Svea är först tänkt att ignorera henne, men när Svensson väser bakom hennes rygg, stannar hon upp. ”Det är fru Olsson i grannhuset. Hon är stendöd. Mördad. Det förstår man ju eftersom det är så många poliser här.” Svea vänder sig om och tittar på sin granne. Svensson verkar
veta det mesta om alla i hela kvarteret, trots att hon är elak och ingen verkar vilja prata med henne. Även om Svea är nyfiknare än Nicke Nyfiken, så har hon inte klart för sig vad alla heter i husen bredvid. Hon hinner inget säga förrän Svensson fortsätter att väsa ut genom springan i dörren. ”De hittade na under balkongen. Nån har knuffat ner na. Sanna mina ord om inte jag får rätt i det här.” Illmarigt plirar hon genom springan på Svea. Det glittrar lystet ur de annars lite grumliga ögonen. Svea fnyser. Inte är gumman mördad. Hon har väl som hon själv stått på en pall för nära räcket och trillat ner. Men det säger hon inte till Svensson. I stället plirar hon illmarigt tillbaka. ”Det får väl framtiden utvisa. Nu ska jag gå med soporna.” Så vänder hon och fortsätter sin mödosamma vandring ner till porten. Svenssons ord ringer i öronen på Svea. Mördad. Knuffad. Nä, inte kan det vara så. Vem skulle vilja ta livet av en gammal pensionär med folkpension och en hyreslägenhet? Där fanns nog inget att hämta. Svea hade ingen aning om gamla fru Olsson hade haft några släktingar, men inte var dagens ungdomar så känslokalla att man knuffade ut sina gamla från balkongen? Ättestupan. Det var där de hamnade förr i tiden, när de inte gjorde någon nytta längre de gamla gubbarna och gummorna. En knuff i ryggen bara, så var man av med det problemet. Slapp man föda en gammal tandlös mun som bara gnällde och pep. Hade man ingen nytta av dem längre, så var de en belastning. En mun att mätta utan att få något tillbaka. Men nu. På 2000-talet. Då hade pensionärerna ett eget liv. Spelade golf och solade sig i Spanien tills liemannen förbarmade sig över dem. Bodde själva och hade hjälp av hemtjänsten om de inte orkade med alla vardagsbestyren. Levde tills de blev 100 år, blev omskrivna i lokalpressen och fick besök av Prinsessan Victoria. Inget var nu som det var
då. När Svea växte upp bodde mormor hemma hos dem och passade alla ungarna medan mamma arbetade tillsammans med de andra på gården. Matade grisarna och sådde havre. Mockade hos korna eller mjölkade. Hässjade hö eller körde den gamla traktorn. Morfar var död sedan länge, levde nog inte tills han var stort mer än 40. Dog av någon mystisk sjukdom som ingen någonsin talade om. Tynade bort på ett par månader. Då flyttade mormor in till dottern och tog hand om ungarna. Svea minns det bara sporadiskt. Hon var minst i skaran och kom som lite på sladden, och nu, så där en 70 år senare eller så, så är de alla borta. Kvar har hon bara sonen, som fortfarande levde ensam. Inga barnbarn har hon fått. När hon kommer ner till porten, står den på vid gavel. Utanför är det full aktivitet. Människor springer fram och tillbaka. Blåljusen blinkar och speglar sig i eftermiddagens gråa ljus. I dörren står en storväxt kvinna som hon inte känner igen. Ryggen är vänd in mot trapphuset och hon spanar ut på aktiviteten. Svea tar henne i armen och kvinnan rycker till och tittar ner på henne med barsk blick. ”Ursäkta mig.” Säger Svea och försöker att se högst försynt ut. ”Men vad är det som pågår?” ”Det har hänt en olycka.” Säger den storväxta kvinnan i dörren och ser om möjligt ännu barskare ut. ”Om det inte är alldeles nödvändigt tycker jag att du ska gå upp till dig igen.” Svea ser olyckligt på henne och viftar lite med den halvtomma soppåsen hon har i handen. Kvinnan ser ut att mjukna något. ”Jag tänkte gå till soprummet med de här gamla soporna. De har börjat lukta så förfärligt, och nu när mina gamla ben burit mig ända hit, de värker och lever så förskräckligt förstår du, så vore det bra om jag fick göra mig av med det här skräpet.” Den storväxta kvinnan studerar henne en stund, som om hon ville försäkra sig om att Sveas knän var ömma och att det
verkligen var sopor i den hopknutna påsen. ”Ja ja, gå iväg, men ta inga onödiga svängar på gården, det är avspärrat.” Svea nickar bara och travar sakta, långsammare än hon egentligen behöver, bort emot soprummet. Blicken är koncentrerad och hon spejar för att se om hon kan uppfatta något av det som hänt. Men det är svårt att få någon reda i alla bilar och människor. De verkar mest att springa omkring som yra höns. Blåvita band är uppspända vid huset mitt emot. Ett par uniformerade poliser står utspridda. Bakom grannhuset ser hon ryggarna på ett par personer som står böjda över något på marken. Om hon så sträcker på halsen allt vad det går, kan hon inte uppfatta vad de gör. När hon är halvvägs framme till soprummet, reser sig en av dem upp och ropar till polisen som står närmast. ”Nu kan du skicka in båren!” Sveas steg blir om möjligt ännu kortare och lång-sammare. Handen med soppåsen darrar lite. Hon känner dramatiken i luften. Det blir fart på polisen, han viftar och ropar till en av bilarna som står parkerad på gatan. Den är stor och svart och saknar sidorutor. Ett par kraftiga män i svarta overaller öppnar dörrarna där bak och plockar fram en bår som de springer med över gården, duckar för det blåvita bandet och går in i det avspärrade området. Svea är framme vid soprummet nu, och just som hon ska öppna dörren åker den upp och den bohemiska damen står på insidan. Dagen till ära klädd i vinröd hellång kjol, glittrig blus i rosa och med flera lager halsband dinglande ner emellan brösten. Svea har svårt att bedöma hennes ålder. Smink och kläder förbryllar gamla människor. Att sedan Svea är lite skumögd, gör ju inte saken bättre. Kvinnan håller upp dörren för Svea samtidigt som hon tittar fascinerat bort emot männen med båren. Svea skyndar sig in med sin soppåse och återvänder sedan till kvinnan i dörren. Hon står som fastfrusen med handen på handtaget. Det skramlar lite om alla halsbanden när hon snabbt vänder huvudet emot Svea.
”Nu ska de köra bort henne. Till bårhuset.” Håret reser sig på de tunna armarna, och hon rister till i sommarvärmen. ”Fy vad läskigt! Jag vill aldrig hamna på bårhuset. Kallt och sterilt!” ”Det är nog inget vi kan råda över, kära du.” Svea tittar på den späda gestalten i dörren. ”Där hamnar vi nog alla till slut, vare sig vi vill eller inte.” Kvinnan stirrar på Svea med uppspärrade ögon. ”Ja men fy så läskigt! Stackars Märta, ensam tillsammans med en massa döingar!” Svea säger inget, nickar bara. De två männen har fått upp det som är kvar av Märta Olsson på båren, omsorgsfullt täckt över henne och nu bär de iväg henne till den svarta bilen. Svea och bohemkvinnan står kvar i dörren in till soprummet. Till slut blir lukten från gamla räkskal, bajsiga blöjor och mögliga matrester för mycket för Svea och hon påbörjar sin mödosamma promenad tillbaka till porten. Bohemkvinnan kommer efter och slår följe med Svea. Länge titta de efter fru Olsson när de svartklädda stuvar in henne bak i bilen och smäller igen bakdörrarna. Motorn mullrar igång och långsamt och lite majestätiskt glider bilen nerför gatan. Följd av blickar från grannar och poliser, nyfikna förbipasserande och kvarterets handlare som just kommer klivande. ”Bårhuset.” Säger bohemkvinnan och ryser ännu en gång innan hon med snabba steg springer in genom porten. Svea hör hur det klapprar av sandalerna. Den storväxta damen som stod i dörren är försvunnen. Svea stannar till i porten och vänder sig om. Det ser ut som om det är en annan aktivitet nu. Poliser och civilklädda börjar bära tillbaka väskor och utrustning till bilarna på gatan. Sakta rullar de iväg utför gatan. Svea ser viktigpetter som spatserar runt och fortfarande pratar i telefonen. Armar och ben sprätter. Kan aldrig vara nyttigt att hålla en sån där manick tryckt mot örat hela tiden, tänker hon. Hjärnan måtte väl bli strålad till slut.
Så ser hon att handlaren vänder blicken åt hennes håll. Hon har absolut ingen lust att prata med den småfeta och dryga handlaren. Nonchalant och girig tycker hon också att han är. Snabbt vänder hon tillbaka in i porten och påbörjar sin vandring upp till lägenheten.