9789163725531

JAG HÖR TILL DE FÅ SOM KAN LEVA

Katarina Kuick Björn Qvarfordt

Om vi skulle nämna alla som bör tackas med namn, så skulle hela denna sida fyllas med små bokstäver.

Istället skriver vi så här: Tack till varenda själ som på ett eller annat sätt bidragit till denna bok.

Med timmars slit och mycken möda. Eller ”bara” med någon liten faktauppgift på ett forum eller en anekdot berättad i en biljettkö.

Eller genom att stå ut med att få en närgången kamera upptryckt i ansiktet i tid och otid. Eller genom en tankegång i ett samtal som ni trodde handlade om något helt annat än supporterkultur.

Ni vet vilka ni är. Och vi är löjligt tacksamma för er medverkan och all er hjälp.

Katarina Kuick och Björn Qvarfordt

info@ordblandning.se © Katarina Kuick och Björn Qvarfordt 2013 samt övriga fotografer för sina respektive bilder © Ordblandning Förlag 2013 Formgivning: Claes Morén Tryck: Livonia Print, Lettland 2013 ISBN 978-91-637-2553-1

INNEHÅLL

Turbo Hellman 8 Axel Sandin 24 Emelie Tengvall 38 Gustav Gelin 54 Patrik Sahlin 72 ”Felix” 88 Per-Lennart Börjesson 104 Johan Granath 128 Mia Maria Lindberg 146 Johan Nilsson Lihuvud 162 Jonas Lindström 178 Johanna Etzler 194 Åke Rydén 210 Ludvig Lundgren 224 Robin Lundberg 242 Birgit Jansson 260 Gabriel Isoz 272 Dick Kjellander 286 Tony Nilsson 304 Klas Johansson 322 Anders Jahn 338 Azar Menor 354 Tommy Öfors 374 Cristian Carlberg 394 Anna Enhagen 414 Ola Stockman 432 Johan Stormdal Starck 444 Magnus Hagström 462 Mikael Hällbom 482 Michal Wolski 498

7 Förord 20 I april är det julafton 34 Körsång 48 Identitet – jag, vi och dom andra 66 Publiken – individ och kollektiv 82 Idrottsföreningen 98 Tillträdesförbud – en rättsosäker särlagstiftning 116 Pepparsprej och upplopp 140 Ultras 156 Södermalm 172 Om oljerockar 190 Ordning och uppförande 204 Massan 220 Ska du på match nu igen?

234 Söderstadion 254 Klubbens själ – brädor i en båt 268 Den gamla släktgården 282 Ångest 298 Religion 316 Den som är beroende är inte fri 334 Fotbollen blir rumsren 350 Den poetiska supportern 366 Hårdhandskar och huliganer, säkerhetsarbete del 1 388 Publikservice och psykologi, säkerhetsarbete del 2 406 Media 424 Språkbruk – fula ord, sexism och känsliga öron 442 Sju punkter om polisfakturor 456 Att ge sig hän 476 Rädda våra liv, rädda våra barn 494 Lycka är …

510 Litteraturförteckning

Personkapitel

Temakapitel

FÖRORD

Några ord till dig som inte är supporter

Några ord till dig som är supporter men inte hammarbyare

Det här är en bok för dig som undrar vad vi egentligen håller på med, vi som springer runt i löjliga halsdukar och är oerhört engagerade i något så meningslöst som en idrottsförening.

Kanske tycker du genuint illa om brölande idrottsfans och önskar att vi helst försvann från jordens yta. Eller i alla fall lärde oss att veta hut.

Kanske är du snarare nyfiken och fascinerad, vad är det egentligen vi får ut av att titta på när andra jagar omkring efter en boll?

Kanske tänker du att det inte helt går att avfärda ett fenomen som trots allt tycks betyda så mycket i så många människors liv. Du kanske har en partner som du vill förstå bättre, eller en vän eller arbetskamrat som är ”sån där”, men som trots det verkar fullt normal till vardags.

Min förhoppning är att den här boken ska ge dig en annan förståelse för vårt sätt att leva.

Det här är en bok att känna igen sig i. Men också en bok som förhoppningsvis kan ge nya tankar kring ditt supporterskap.

I den här boken står det Hammarby och Bajen och grönvitt och Söderstadion på var och varannan sida. Jag hoppas du har överseende med det. Byt ut de för dig förhatliga orden mot Brage eller Elsborg eller Mjällby eller vad det nu är för klubb som just du brinner för.

Min förhoppning är nämligen att många av de resonemang jag för är överförbara även på andra klubbar. Givetvis inte helt och fullt, varje klubb är unik och Hammarby är ändå Hammarby.

Men supportrar har också mycket gemensamt, vad gäller livsstil och engagemang.

Och förlåt mig ifall jag någon gång raljerar lite över just din klubb. Det var i så fall meningen, men det överlever du, det vet jag ju.

Till dig som är hammarbyare – du behöver inget förord. Det är bara att bläddra framåt och börja läsa.

7

20

I april 채r det julafton

I APRIL ÄR DET JULAFTON Något som kanske inte är självklart för vanliga människor är att vi supportrar har vår egen almanacka. Det kan förstås hända att vi firar jul och midsommar som folk gör mest, men vi har också helt andra högtidsdagar inskrivna i kalendern.

Hur många beror på graden av engagemang.

Några prickar bara in de allra största högtiderna: säsongspremiären, derbyn, matcher mot storlag, mot ärkefiender och så eventuella avgörande matcher i säsongens slutskede.

Andra prickar in varje hemmamatch och anpassar övrig social samvaro efter det.

Och så finns det de som skriver in varenda match, hemma som borta, och tar ut semester därefter. De som aldrig nöjer sig med att följa matchen på avstånd utan vill vara på plats, från Umeå till Trelleborg.

Hammarbys spelschema är den kalender som vi inrättar våra liv efter.

Varje match är en högtid, men varje match är inte nödvändigtvis en fest. Ibland är det snarare begravning. Men man går dit ändå.

För den som gjort en idrottsklubb till en viktig del av sitt liv är detta inte ens något man funderar över. Man går dit för att man går dit för att man går dit. Få saker får komma före. För vanliga människor är detta svårt att förstå. ”Det kommer ju en ny match nästa vecka?” kan man få höra.

Och om jag säger till dig som säger så, vad gör det om du får jobba på julafton – det kommer ju en ny jul nästa år, eller hur?

Kanske kan man jämföra det med de obligatoriska släktmiddagarna hos den släktkära familjen.

Något man gör regelbundet, för att ”vi gör så i vår familj”. Ibland kan de där födelsedags-, konfirmations- och studenttillställningarna vara rätt tråkiga, ibland går man rent av därifrån förbannad.

Men så ibland älskar man allt och alla, skrattar gott åt anekdoter och förstår precis varför man envisas. För att det är där man hör hemma. Och för att det, när det är roligt, är så oerhört roligt.

Analogin haltar dock en aning. Jag kan nämligen inte tänka mig att någon släktmiddag kan vara lika rolig som ett SM-guld eller ett mål på övertid som gör att Hammarby slipper kvala för att inte åka ur Superettan.

Men ändå.

Här finns en del av förklaringen till att man fortsätter att gå även när laget spelar uselt. Ingen vill riskera att missa de allra roligaste tillfällena, de där som ofta har en förmåga att inträffa när man minst anar det. Men också om det varit sju begravningar på raken och man vet att det är ännu en som väntar, så går den hängivne supportern dit.

Man sviker inte sin släkt.

Det är också därför som så kallade medgångssupportrar inte är så populära. De är som släktingen som kommer när det vankas hummer och champagne, men inte är med när sommarstugan ska målas om eller farmor behöver få blöjbyte i den servicelägenhet som sedan länge saknar service.

För den svenska fotbollssupportern är det julafton i april. Säsongspremiären är något man längtat efter i månader. Tiden innan är en enda lång uppladdningfas, fylld av förberedelser.

Man läser forum och bloggar och försöker hänga med i spekulationer kring nyförvärv. Man trissar upp förväntningar och man försöker tona ner dem.

Ska vi bli världsmästare eller åka ur? Jämför med nioåringen som fantiserar om allt vad julklappshögen kan innehålla. Men samtidigt försöker gardera sig med tankar om att det kanske bara är stickade yllesockor.

I april är det julafton

21

NAMN: AXEL SANDIN FÖDD: 1989 UPPVUXEN: SÖDERMALM, KUNGSHOLMEN BOR: SÖDERMALM SYSSELSÄTTNING: KANSLISEKRETERARE TIPPAT SLUTRESULTAT: 5-0 TIPPAD SLUTPLACERING: 2:a

UMEÅ–HAMMARBY, 16 APRIL 2012, KL. 19.20 Klockan i bussen visar 04.20. Det är tisdag morgon och vi står stilla på en bensinstation i något som kanske heter Gävlebro. Vi längtar alla hem till Gullmarsplan. Det är arton mil dit. Och bussen är trasig.

Innan vi stannade var det full fart i bussens bakre regioner. I den främre delen försökte man sova. En och annan lyckades till och med. Men nu är alla vakna.

Vi spyr galla över bussbolag och busschaufförer.

Peter Tvåmeter och Tuppen hoppar av för att försöka ta sig in till Gävle och hitta ett tåg hem.

Båda ska jobba idag.

Det är det fler på bussen som ska, men kanske har de mer flexibla arbetstider. Andra lär komma försent till skolan. Några kommer att skolka.

Men rätt många av oss har tagit ledigt både måndag och tisdag. Vis av erfarenheten vet man att prestationsförmågan inte är på topp efter en 24-timmars bussresa tur och retur till Umeå. Fast nu blir det snarare 26 timmar, eftersom vi står där vi står, med en buss som vägrar starta. ”Det händer att folk ifrågasätter det där”, säger Axel. ”Ska inte du jobba på måndag? får man höra, med lite anklagande ton. Men jag har lika många semesterdagar som alla andra. Fast de åker till Thailand, som jag inte känner mig särskilt lockad av.”

Att Axel skulle till Umeå var en självklarhet.

Egentligen hade han tänkt göra en perfekt säsong i år – och alltså inte missa en enda match. Men redan nu vet han att det inte kommer att lyckas.

Jönköping borta krockar med Almedalsveckan och dit måste han med jobbet.

Men övriga matcher hoppas han komma iväg på.

Att det blev buss till Umeå var också något av en självklarhet. ”Det är ju ofta de längsta resorna som blir allra roligast.”

Mellan Stockholm och Umeå är det 65 mil. 130 mil tur och retur. Hade vi åkt 130 mil söderut hade vi kunnat vara i München nu. (Eller åtminstone i stadens norra förorter.) Men nu åkte vi norrut. För att se en Superettanmatch som dessutom går på teve. Vi hade kunnat sitta hemma i soffan och sett Hammarby möta nykomlingarna Umeå FC istället för att frysa fötterna av oss i ett nollgradigt Västerbotten. Ändå var det ungefär 500 hammarbyare på plats på Gammliavallen.* Av dem är kanske 400 tillresta från Stockholm, medan resten är bosatta i Umeå eller andra orter i norra Sverige. En del flög upp och tar nattåget ner. Andra flyger åt båda hållen. Åter andra bilar. Många har delat upp resan på två eller tre dygn.

Men 200 åker buss.

De flesta Vanliga Människor tycker nog att det är en rätt sjuk sysselsättning. Åka buss i tio timmar för att gå på krogen, se en fotbollsmatch, och sedan åka buss i ytterligare tio timmar. ”Jo, det är det verkligen.”

Axel håller med. I alla fall först. ”Mamma vet ju att jag åker på mycket bortamatcher, men igår var första gången det kom en riktig reaktion. ’Buss till Umeå? Menar du allvar!’

Och då är det ändå hon och familjen som sett till att jag hamnat här. Att jag blivit hammarbyare.”

Axel försökte förklara. Få sin mamma att förstå att det verkligen är det bästa han vet. Hur roligt det är, även på vägen dit och hem. Att man lär känna massa fina människor. Till slut kom han på att jämföra med de båtresor till Baltikum som hans föräldrar gärna gör. ”Det tycker ju jag är hur pajigt som helst! Och det är också förknippat med mycket stök.” * Ja, officiellt heter den i år T3 Arena. Men arenor byter sponsorer och namn betydligt oftare än luffare byter strumpor och jag använder hellre de namn som används i folkmun.

Match 2: Umeå–Hammarby, 16 april 2012, T3 Arena

25

NAMN: EMELIE TENGVALL FÖDD: 1984 UPPVUXEN: VÅRBERG BOR: HÄGERSTENSÅSEN SYSSELSÄTTNING: K ONTORSANSVARIG TIPPAT SLUTRESULTAT: 2-1 TIPPAD SLUTPLACERING: 3:a KVALAR MOT DJURGÅRDEN OCH VINNER

HAMMARBY–BROMMAPOJKARNA, 23 APRIL 2012, KL. 19.20 1991. I en lägenhet i Vårberg står en sjuårig flicka och vägrar klä på sig. Bredvid står en stressad och frustrerad pappa. Förstår inte dottern att de har bråttom? Varför kan hon inte bara ta på sig kläderna så att de kan ge sig av. Skolan väntar, jobbet väntar.

På en stol ligger kläderna som mamman tagit fram kvällen innan. En vanlig tröja, ett par vanliga byxor. Vad är det för fel på dem nu då?

Flickan blir mer och mer förtvivlad. Pappan mer och mer frustrerad. ”Men pappa, ser du inte?” snyftar flickan fram till slut. ”Det är ju svarta byxor och gul tröja!”

Och med ens blir pappa Kitte mycket mer förstående. Nej, det kan man ju begripa att hans dotter inte vill gå till skolan i AIK-färger. Vreden vänds till stolthet – han har lyckats bra i sin uppfostran.

I år har den lilla flickan hunnit bli tjugoåtta år.

Men motviljan mot AIK finns där fortfarande. ”Jag jobbar i Mordor”, skriver Emelie när vi mejlar för att bestämma mötesplats på matchdagen.

Mordor, Saurons mörka rike i Tolkiens sagovärld, är många hammarbyares benämning på Solna där AIK:s hemmaarena ligger. Innan Emelie lämnar kontoret på Svetsarvägen för att bege sig mot pendeln och Södermalm sätter hon på sig den grönvita halsduken. En kollega hinner säga något klämkäckt – i Emelies öron tröttsamt – om att den borde vara gul och svart istället.

Mellan de tre stora stockholmsklubbarna, AIK, Hammarby och Djurgården, finns en långvarig rivalitet och derbymatcherna drar oftast storpublik. Enligt Svenska Akademiens ordlista är ett derby: fotbollsmatch mellan lag från samma ort, och ska man strikt följa den definitionen är även dagens match ett derby – ingen kan förneka att Brommapojkarna är ett stockholmslag. På sätt

och vis mer så än AIK, som visserligen grundades i Stockholm men som sedan 1937 haft hemmaplan i Solna.

Men kallar man dagens möte för derby tillåter man att ordets djupare betydelse urvattnas. I begreppet derbymatch ligger nämligen också en stor förväntan, en underförstådd överenskommelse om att det handlar om hög rivalitet, hyfsat jämbördiga supporterskaror och mycket prestige. År 2009 låg Hammarby, BP, AIK och Djurgården i Allsvenskan samtidigt. Derbymatcherna mellan Djurgården och Hammarby drog runt 16 000 åskådare per match och mellan AIK och Hammarby var det runt 23 000 på plats. Medan BP–Hammarby lockade 4 834 och Hammarby– BP 7 360 – en siffra som för övrigt var Hammarbys näst lägsta på hela säsongen.

Nej, matcherna mot Brommapojkarna är inga riktiga derbyn. BP har helt enkelt inte den publik som behövs för att det ska kunna bli någon derbystämning. Kanske om femtio år, ifall klubben då har mer än femtio ungdomsspelare i sin klack.

Så för oss hammarbyare är dagens match en match som alla andra. Det enda speciella är möjligen att Brommapojkarna av en del experter tippats som en av toppkandidaterna i årets serie.

På pendeltåget från Solna är det därför ingen derbystämning i luften. Inga passagerare med konkurrerande halsdukar. Inga pysande ölburkar. Inga ramsor. Vanligt folk märker knappast att det är match idag.

Vid Södra station väntar Sofia. Den ursprungliga planenvar att åka till en av krogarna vid Gullmarsplan före match, men nu verkar det som om de flesta de känner ska till något nytt ställe på Folkungagatan istället. ”Och varför ska vi sitta på Gullmars om alla andra är på Honey Honey?”

Match 3: Hammarby – Brommapojkarna, 23 april 2012, Söderstadion

39

”Dricker du Coca-Cola idag, Emelie?”

Det är Kitte som kommit in på Honey Honey.

Emelies pappa är en av få som den här dagen vet den egentliga orsaken till Emelies coladrickande*, men han spelar med genom att reagera som han skulle ha gjort i vanliga fall.

Som tonåring tillhörde Kitte ”generationen efter Kvarnengänget”. Han var inte med i det gäng som ställde sig upp och började sjunga hösten 1970, däremot han var med och etablerade sången på läktaren några år senare. ”Vi var ett gäng från Gröndal. Sen var det Kärrtorpsbajarna med Magnusson [senare en av föreningen Bajen Fans grundare och dess första ordförande] och så alla Farstabajarna.”

En av killarna som kommer fram och slänger käft med Emelie och Sofia är Jesper Skult.

Honom har Emelie känt sen hon var i princip nyfödd, eftersom Jesper är son till Stefan Skult, också han från Gröndal och en av Kittes bästa

44

kompisar från de åren. Kärleken till en idrottsklubb går ofta i arv. Föräldrar köper sparkdräkter i rätt färger, lär dem sjunga klubbhymnen och tar med dem på matcher.

För både Kitte och Skult var det självklart att stå i klacken, även när barnen var med. ”Jag har aldrig upplevt klacken som nåt läskigt ställe. Tvärtom. Det har varit en god stämning. Vi som är där är bröder och systrar.”

På Söderstadion står Emelie där hon alltid har stått, tillsammans med Kitte, trots att hon nu har sin egen umgängeskrets. Strax till vänster om trappan, mellan trummorna och mittlinjen. ”Man har funnit sin trygghet, sin egen plats.

Och man vet att där står den och där borta står den ...”

Ett tag efter att dagens match dragit igång blir Kitte irriterad på att det sjungs dåligt, trots *

I november 2012 föddes Emelies och Rickards dotter Ofelia.

Match 3: Hammarby – Brommapojkarna, 23 april 2012, Söderstadion

att läktaren är full. Han peppar alla runt omkring – tycker han själv alltså, men en man några bänkrader högre upp retar sig på Kittes aningen aggressiva ton. ”Du ska inte säga till mig vad jag ska göra”, fräser mannen. ”Jag har stått här längre än vad du gjort!”

Jag har svårt att inte brista ut i gapskratt. Den arge, som jag känner igen men inte känner, är minst tio år yngre än Kitte och alltså knappt född när Kitte sjöng här för första gången. Samtidigt knuffar Emelie på mig och muttrar: ”Gissa varför Calle hellre står på Östra?”

Lillebror Calle, som nu hunnit bli femton, började för några år sen ställa sig tio rader högre upp, med sina kompisar. I år har han istället säsongskort på kortsidan.

Själv har Emelie inte haft några större problem med sin pappa, tyckte inte han var pinsam ens i tonåren.

”Pappa har alltid varit så himla lätt. Jag har aldrig skämts för honom.”

Kanske har det också att göra med att hon bara bodde hos honom varannan helg, medan Calle får dras med fadern på heltid.

Hur blir det på nya arenan då? Har de bestämt var de ska hålla till? Kommer de fortsätta att stå tillsammans?

En mångårig tradition kommer att brytas i och med att Söderstadion rivs och Hammarby flyttar in på Nya Söderstadion på andra sidan Globen.

Grupperingar splittras. Många i Emelies krets funderar på att lämna ståplats och istället placera sig på den sektion som ska heta ”Sjungande sittplats”.

Emelie är kluven. Men Kitte vet vad han vill. ”När jag var tjugo sa jag att när jag är femtio, då kommer jag sitta på gubbläktaren mittemot.

Men aldrig i livet. Jag tänker stå på ståplats tills jag dör.”

Match 3: Hammarby – Brommapojkarna, 23 april 2012, Söderstadion

45

NAMN: ”FELIX” FÖDD: 1986 UPPVUXEN: SÖDERMALM BOR: SÖDERFÖRORT SYSSELSÄTTNING: STUDERANDE TIPPAT SLUTRESULTAT: 0-0 (OCH VI MISSAR EN STRAFF, KANSKE) TIPPAD SLUTPLACERING: 2:a

IFK VÄRNAMO–HAMMARBY, 13 MAJ, KL. 18.00 ”Alla har en ko i Värnamo, alla har en ko i Värnamo”, skanderas med största sannolikhet i en eller annan buss på väg mot Värnamo denna söndagseftermiddag. En variant på Alla heter Glenn i Göteborg, ramsan som började som ett hån mot IFK Göteborg* och som sedan anammats av göteborgarna själva. På samma sätt har Värnamo vänt hånet och gjort det till sitt eget. De har numera en ko som maskot och i år har de en fantastisk reklamfilm där en dribblande ko uppmanar folk att komma på matchen.

Bortareseföljet med hammarbyare kommer dock vara något mindre än normalt. Gustav Gelin är till exempel inte på väg till Småland, och det paradoxalt nog just på grund av Hammarby.

I kväll är det nämligen Bajen Aid** på rockklubben Debaser på Medborgarplatsen, ett arrangemang som Gustav är i hög grad ansvarig för. Han kommer själv att DJ:a, matchen kommer att visas i maffig storbild och efteråt uppträder en mängd artister, tillika hammarbyare – Weeping Willows, Petter, Lalla Hansson, Sofia Karlsson, Love Antell och Tomas Andersson Wij är några av dem.

Samtliga är hammarbyare, samtliga ställer upp gratis och alla kvällens intäkter går till Bajen Aid, som redan i våras lovade att finansiera delar av Max von Schlebrügges övergång, bland annat med pengar från denna stödgala.

Festen är ett välkommet alternativ till tevesoffan för alla som inte hinner, vill eller kan åka till Värnamo och se matchen live.

Eller för dem som inte får.

Felix är en av dem som inte får. Han har slagits i samband med en hammarbymatch och har därför tillträdesförbud till samtliga fotbollsmatcher i Allsvenskan och Superettan i år. Landskamper får han inte heller gå på. Bryter han mot tillträdesförbudet riskerar han fängelse.

”Jag skiter väl i landslaget, men Hammarby!”

Det syns på Felix, som alltså inte heter Felix utan något annat, att det smärtar att inte få se matcherna. När han fick tillträdesförbudet trodde han också först att han skulle missa hela sista året på Söderstadion. ”Det sög så inåthelvete. Men sista matchen skulle jag ha gått på ändå. Jag skulle aldrig inte göra det. Och det är ju inte så att de slänger ut en, det funkar inte så, man blir åtalad efteråt istället.”

För Felix del kom därför förseningen av den nya arenan som en present – i november går tillträdesförbudet ut och nästa år får han gå igen, det som alltså blir det sista halvåret på Söderstadion innan den rivs.

Felix är född på Söder och uppvuxen ett stenkast från Medborgarplatsen. (I alla fall om man har en mycket bra kastarm, eller möjligen en granatkastare till hjälp …) Växte upp med mamma och pappa och en storebror, i en alldeles vanlig och välfungerande familj, om ock inte särskilt idrottsintresserad. ”Men alla på dagis höll på Hammarby och jag började spela knattefotboll i Hammarby när jag var fem.”

Felix deltog i Hammarbys fotbollsskola som hålls första veckan på sommarlovet. Som avslutning fick man gå på McDonalds och Söderstadion. ”Det var höjdpunkten – jag kommer verkligen ihåg det. Jag vet att vi mötte Spårvägen, för klacken skrek ’Spårets målvakt ser ut som en banan’.”

Som spelare i S:t Erikscupen hade han gratis inträde till alla stockholmslagens matcher, i mån av plats. *

I början av 80-talet hade IFK Göteborg inte mindre än fyra spelare med namnet Glenn i startelvan. Ramsan uppstod dock långt senare.

**

ajen Aid är en stödförening som bildades 2010 då Hammarbys fotbollsklubb B befann sig i akut ekonomisk kris. En stödfest och två auktioner drog in drygt 800 000 kronor.

Match 6: IFK Värnamo – Hammarby, 13 maj kl. 18.00 Finnvedsvallen

89

”Jag började gå själv ganska tidigt faktiskt. Jag har klara minnen av att jag går över Skanstullsbron eftersom jag inte hade något busskort. Jag stod alltid precis bakom målet på Västra, jag stod där och hängde på räcket. Jag kollade nog inte så mycket på matcherna, jag stod mest och kollade på klacken.”

Riktigt hur gammal han var då minns han inte. ”Sju … åtta … Nä, lite äldre måste jag väl ha varit? Jag vet att jag fick gå själv för min morsa.

Ibland gick jag med någon i laget, men var det ingen som kunde gick jag ensam. Mina föräldrar är helt ointresserade av idrott. Eller … min farsa är gnagare …”

Det Felix menar är att hans pappa tillhör de där som håller på ett lag utan att för den skull brinna för klubben. Att säga att man är något är inte det samma som att vara det.

Att Felix är hammarbyare råder det inget tvivel om, präglad på Söderstadion som han blev redan som femåring (McDonalds hyser han dock inga djupare känslor för idag).

Han berättar hur han under en match äntligen lyckades tjata sönder vakten i grinden mellan familjeläktaren och klacken, så att han till slut, med en kvart kvar av matchen, blev uppsläppt på klackläktaren.

Han berättar om guldmatchen 2001, då det inte var tal om att komma in med något S:t Erikscupskort. Och någon biljett lyckades han inte få tag på. ”Jag satt i en bil hem från Nynäshamn när slutsignalen gick, vi hade varit där och spelat handboll. Han som körde åkte direkt in till Söder och släppte av oss här.”

Den kvällen kokade Södermalm av människor som bara gick runt i ett märkligt lyckorus. Och här, just på Medborgarhusets trappa, byggdes det veckan därpå upp en scen dit laget kom för att

90

höja SM-bucklan och där flera av de artister som ska stå på scen i kväll också uppträdde, då inför 30 000-40 000 åskådare.

När vi den här söndagen står i kvällssolen på Debasers uteservering i samma trappa träffar både Felix och jag hela tiden människor vi känner. Felix och jag har aldrig tidigare pratat med varandra, känner inte ens igen varandra från läktaren, det skiljer nästan tjugo år mellan oss, men det visar sig snart att vi har flera gemensamma vänner – cirklarna går i varandra.

Medelåldern på Debaser är högre än på klackläktaren; inträdet på trehundra kronor avskräcker nog en del yngre, liksom det faktum att du måste ha målsman med dig om du är under arton.

Artister som Lalla Hansson och Magnus Carlson appellerar kanske också mer till medelålders hammarbyare än till tjugofemåringar. ”Fast jag gillar verkligen Weeping Willows”, säger Felix. ”Petter ska bli kul också.”

Det är snart dags för avspark och vi söker oss in i konsertlokalen där alla nu står vända mot storbildsduken uppe på scen. Vi är drygt 650 personer som har löst biljett till Debaser, det är varmt, det är trångt, det är förväntan och nervositet i luften – det här är det närmaste läktargemenskap man kan komma utan att faktiskt vara på plats.

Match 6: IFK Värnamo – Hammarby, 13 maj kl. 18.00 Finnvedsvallen

Felix har tippat 0–0, men det är mest för att han föredrar att vara pessimist. ”Jag tror alltid att vi förlorar.”

Men innerst inne förväntar han sig seger mot ett gäng från Värnamo och när matchen dragit igång slappnar han inte av många sekunder. Hammarby inleder rätt svagt, men i 28:e minuten får Lallet en boll av Erik Figueroa och klipper till. ”Mycket känsla i den högern”, konstaterar Felix när jublet lagt sig en aning.

Andra halvlek blir en enda lång utdragen pärs.

Efter att Mikael Rynell fått gå ut i halvlek – en känning i låret, sägs det – tappar Hammarby initiativet. ”Rynells pappa har jag haft som tränare”, berättar Felix. ”Hans lillebrorsa spelade i samma lag som jag i några år. Och hans mamma var lagledare. De är superhammarbyare hela familjen.”

Rynells skada gör att Hammarby får möblera om på mittfältet och man får inte spelet att flyta igen. Värnamo tar över allt mer, Hopf i Hammarbys mål får göra några svettiga räddningar och med fem minuter kvar har hemmalaget en boll i ribban. Fjärdedomaren visar för ovanlighetens skull bara två minuters övertid och så till slut blåses matchen av.

En påtagligt lättad publik. En påtagligt lättad Felix. En oförtjänt seger är också en seger. Tre pinnar. Mot bardisken.

Vad är det då Felix har gjort för att inte få vistas på Söderstadion eller Finnvedsvallen? ”Det var en träningsmatch mot ett spanskt lag förra sommaren*.

Vi satt på Jameson på Folkungagatan före match. ’De kommer att komma’, var det någon som sa, men det har man hört så många gånger förr. Så plötsligt började rutorna smälla.” ”De” syftar här på Firman Boys, AIK:s så kallade firma. Med Wikipedias definition: ”En grupp

som sysslar med huliganism, alltså att utöva våld i en idrottsklubbs namn.” Flertalet av de hammarbyare som satt på Jameson den kvällen ingick i KGB, Hammarbys firma, vilket ska utläsas Kompisgänget Bajen. Felix är alltså en firmakille. En så kallad ”grabb”. Enligt media en huligan, enligt polisens tidigare språkbruk en kategori C-supporter.

AIK:s grabbar hade suttit på en krog uppe vid Mosebacke. Gnaget skulle inte spela match den kvällen och Felix och hans kompis Yngve, som var med på Jameson men har klarat sig undan tillträdesförbud, är rätt övertygade om att attacken inte var något spontant infall som gnagarna fick där och då. ”Det där hade de planerat i veckor. Man drar inte ihop hundra man spontant.”

Det låter inte heller som en slump att de samlats just vid Mosebacke – därifrån är det lätt att på bakgator ta sig ner till Folkungagatan utan att dra till sig allt för mycket uppmärksamhet.

Yngve befann sig vid dörren när det smällde.

”De kom aldrig in i lokalen. Jag hamnade på golvet.

Det bara flyger glas och grejer överallt. Ölglas som de hade plockat med sig där uppifrån. Stolar och sånt från uteserveringen.”

Hammarbyarna sitter inte passiva utan kastar tillbaka och så småningom tar de sig ut på gatan där bråket fortsätter, om än i mindre omfattning eftersom större delen av AIK:arna ger sig av. Om det är för att polisen är på väg eller för att de tycker att de gjort tillräckligt är svårt att säga. ”De var lite splittrade, det var väl hälften som ville dra och hälften som tyckte ’Stanna! Låt dem komma ut’.” ”Men de flesta drar när de andra drar. Det är några tuffa som står kvar och vill ta fajten. Och de får rätt mycket stryk.” *

nsdagen 13 juli 2011. Hammarby – RCD Mallorca på Söderstadion inför 2578 O åskådare.

Match 6: IFK Värnamo – Hammarby, 13 maj kl. 18.00 Finnvedsvallen

91

98

Tillträdesförbud – en rättsosäker särlagsstiftning

TILLTRÄDESFÖRBUD – EN RÄTTSOSÄKER SÄRLAGSSTIFTNING Vad ska vi göra med människor som slåss? Låsa in dem och kasta bort nyckeln? Ge dem spöstraff eller hugga av dem händerna? Stänga dem ute från alla de sammanhang där de kan tänkas bråka?

Och vad ska vi göra med människor som vi tror kan få för sig att börja slåss?

Lagen om tillträdesförbud trädde i kraft 1 juli 2005 och reviderades 1 april 2009. Den tillkom som en åtgärd mot det så kallade idrottsrelaterade våldet. Genom att underlätta för arrangören att utestänga de individer som hade betett sig illa på arenan eller som utgjorde någon form av hot, hoppades man bli av med mycket bråk.

Den möjligheten fanns redan tidigare, och finns än, med de så kallade arrangörsavstängningarna. De har dock visat sig vara ett rätt trubbigt instrument. Dels är det svårt att identifiera och stoppa de portade personerna vid insläppen.

Dels är det svårt att avvisa avstängda personer som väl har släppts in. Den som har tagit sig in riskerar heller inget annat än att bli utslängd.

Istället instiftades därför en lag som ger arrangörer och polis möjligheten att via åklagare få ett tillträdesförbud utfärdat. Åklagaren fattar i regel sitt beslut utifrån de uppgifter polisen tillhandahåller. Personen i fråga kan höras i ärendet och den arrangerande klubben ska också inkomma med sina åsikter om det hela, men det är inte alltid det sker. Förbudet börjar sedan gälla från det datum då personen har delgivits beslutet.

Den avstängda personen kan då överklaga beslutet och först i så fall prövas det hela i domstol. Man är dock avstängd fram till dess att tingsrätten fattat sitt beslut. Även om du är helt oskyldig, exempelvis har förväxlats med en annan person som har likadan jacka som du,

kan du alltså tvingas avstå från att se flera matcher i väntan på det beslutet. Någon ekonomisk kompensation för den säsongsbiljett du inte kunnat utnyttja kan du inte begära.

Tillträdesförbudslagstiftningen är till för att skydda arrangören. Och ett tillträdesförbud är inte ett straff i juridisk mening. Däremot upplevs det helt klart som ett straff av den som drabbas och i viss mån används det också som ett straff.

För många som drabbas är det också ett oproportionerligt hårt straff. Tillträdesförbudet är en betydande inskränkning i just din personliga frihet. Du berövas ett viktigt socialt sammanhang och något som är mycket viktigt i just ditt liv. ”Jag skulle hellre haft fotboja än att inte ha fått gå på Söderstadion”, säger en person jag pratat med.

Jag tycker inte att folk ska slåss, varken på eller utanför idrottsarenor. Jag tycker inte folk ska slåss någonstans i samhället. Jag har därför inget principiellt emot att personer som missköter sig grovt inne på en idrottsarena kan stängas av. Men det är inte alltid så lagen tillämpas och hela lagstiftningen är på flera sätt rättsosäker.

1. Du behöver inte ha gjort något som helst olagligt för att dömas enligt ”Lag om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang”. ”En person kan få tillträdesförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att han eller hon kommer att begå brott under idrottsarrangemang som avses i 1 § och brottet är ägnat att störa ordningen eller säkerheten där.”

Så står det i lagtextens andra paragraf. Det kan alltså räcka med att någon tycker att det finns risk för att du kan komma att begå brott under ett

Tillträdesförbud – en rättsosäker särlagsstiftning

99

282

Ă…ngest

ÅNGEST När Gustav från match 4 får höra att jag ska ha ett kapitel om ångest i boken blir hans reaktion ”Bara ett kapitel?”

Supporterskap handlar till stor del om ångest.

Eller i alla fall om nervositet, oro, anspänning och stark frustration.

Ska laget vinna derbyt? Åka ur? Hänga kvar?

Ta SM-guld?

Matchdagar vaknar många med en annan känsla i kroppen än andra dagar. Från ett förväntansfullt pirr till ren och skär ångest.

Efter match kan det vara ännu värre.

Dagen efter en av sommarens förluster hittar jag följande uppdatering på Facebook: ”KAOS! När Bajen är KAOS så är jag också KAOS! Det här är helt jävla förjävligt, fan va illa allt är nu...

Och det kan bara stavas KAOS..........”

Staffan Bäckström Kemper Kaos är bänkgranne med ångest.

Grundläggande för mig och alla andra fotbollsåskådare är att det som utspelar sig på planen ligger utanför vår kontroll.

Spelarna spelar som spelarna gör. Hela bollen är varken rund eller ligger still. Domarna har brass i pipan och dömer som han vill. Jag står maktlös på läktaren och tittar på.

På ett sätt är det väldigt skönt. Det är nog ett starkt skäl till att jag älskar läktarlivet, det är inte jag som måste prestera.

Prestationen ligger utanför mig själv, men jag kan ändå njuta av frukterna. Och genom mitt engagemang har jag rätt att göra det. Spelarna är trädgårdsmästaren, eller själva äppelträdet om ni så vill, men om inte jag hade varit där och gödslat

med biljettpengar och sång, hade där aldrig blivit några äpplen. Å andra sidan är det just bristen på möjlighet att påverka som är så oerhört frustrerande och ångestframkallande. Vi kan stå utanför fruktträdgården och vråla Våga växa, tufft att bära frukt! hur mycket som helst, men det är inte säkert att äppelträdet mår bättre av det.

Eftersom vi inte kan påverka resultatet, men ändå vill, tar vi till alla möjliga knep.

Vi sätter på oss rätt strumpor, tar rätt väg till arenan, står på rätt plats på rätt bänkrad, tänder en cigarett i 22:a minuten, drar in rök bara när Hammarby har bollen.

Och så vidare, in absurdum.

Att det gick vägen i Karlstad 1989 har vi Pommac att tacka för. Inte Niclas Jönsson som gjorde 6-0 eller Leffe Strandh som satte 5-0, inte Dragan Stevovic som brände en straff för Vasalund uppe i Luleå, inte domaren som lade till tre övertidsminuter eller bollkallarna som var mutade med ett par målvaktshandskar för att snabbt kasta tillbaka bollen när den gick ut.

Nej, det är Pommac vi ska tacka. Han låg nämligen hemma i badkaret, lyssnade på sportradion och vägrade röra sig ur fläcken förrän Bajen hade vunnit. Vattnet blev allt kallare, men att fylla på mer varmvatten vore fusk. Kanske skulle en sådan liten rörelse rubba världsordningen. Kan en fjärils fladdrande i Amazonas djungler orsaka en orkan i Texas, så kan väl en vattenkrusning på ett badkar i Täby påverka bollens studsande på en fotbollsplan i Karlstad.

Så där låg då vår hjälte Pommac i sitt badkar och blev kallare och kallare, med alltmer russinlik hud.

Men va’ fan – det funkade ju!

Ångest

283

NAMN: TONY NILSSON FÖDD: 1957 UPPVUXEN: SKÄRMARBRINK/FARSTA BOR: FARSTA SYSSELSÄTTNING: K ARAMELLFABRIKÖR TIPPAT SLUTRESULTAT: 1-2 TIPPAD SLUTPLACERING: 4:a

ASSYRISKA–HAMMARBY, 12 AUGUSTI 2012, KL. 18.45 ”Det är märkligt det här med Hammarbyidentiteten. Hur mycket det faktiskt är som snurrar kring det här. Man hänger upp årtal och minnen och relationer och allt möjligt på Bajen. För den som står utanför måste det se jäkligt bisarrt ut. På nåt sätt kan jag förstå Jehovas vittnen och sådana, för det är lite samma grej, en samhörighet som ser jäkligt knepig ut för utomstående.” ”Fast vi slipper knacka dörr!” påpekar Björn.

Vi sitter på förortskrogen Lilla Farsta vid Sunneplan. Några hundra meter härifrån ligger en Rikets sal. Alla som bor här har mött dem, de prydligt klädda männen och kvinnorna som knackar dörr eller står utanför pendeltågsstationen Farsta Strand och säljer Vakttornet. ”Ja, men det är lite så – fast det är de positiva sektsidorna, inte de negativa.” Tony är allvarlig. ”Vi slipper knacka dörr och vi slipper allt det här med skuldbeläggelsen, rädslan att bli utesluten och det … Även om man skulle hamna i onåd någonstans, så finns det ändå en massa andra polare. Ingen kan ju ta Bajen ifrån en, det är ju så.”

Men något negativt måste det ju finnas med hammarbyskapet också? ”Jo, bakfyllorna är inte så kul …” Skratt. ”Men drickandet ingår liksom i konceptet. Det är en del av våran identitet.”

Tonys matchdagar inleds ofta här, på Sunneplan, två minuters promenad hemifrån. Ett sunkhak, skulle många säga. Eftersom det är ett sunkhak. Men också ett extra vardagsrum, precis som de allra flesta sunkhak. ”Här finns armbågsrum. Man får vara lite stollig om man vill, och det är viktigt. Att folk får vara det de är.”

Tony har bott i Farsta i stora delar av sitt liv.

Flera som sitter här inne och tar en öl denna söndag har han också känt i stora delar av sitt liv.

Tony fortsätter – det finns mer än bakfyllor som inte är så kul. ”Ångestgrejerna kan vara jävla jobbiga. Förra året var ingen lek. När vi höll på att åka ur Superettan, det är helt klart bland det värsta jag varit med om …”

Själv har jag ibland lekt med tanken att Hammarby plötsligt skulle upphöra att existera. Det skulle kunna vara som en befrielse. Att slippa all ångest. Att en massa tid frigjordes, som kunde ägnas åt något annat.

Jag testar tanken på Tony.

Först ett tveksamt: ”Nej …”

Sen ett bestämt: ”NÄ!”

Följt av: ”Vafan, tänk dig känslan att gå upp på morgonen, öppna DN, kolla sportsidorna och hoppas det står om ett nyförvärv!”

Det är tonfallet, inte orden i sig, som förmedlar den förväntansfulla njutning som ligger i en sådan vardagsmorgon. (Och för alla läsare av yngre årgång är det bara att byta ut sportsidorna mot valfritt nätforum eller twitterföreteelse, byta ut öppna DN mot att slå på datorn eller mobilen.) ”På många sätt tycker jag Silly Season är roligast på hela året. Det är som julafton hela veckan!

När kommer tomten? Kommer han över huvud taget? Det är ju det här med hoppet! Drömmen om paradiset! Det hänger ihop med det där religiösa. Men det är klart, det kanske pekar på att man har ett torftigt liv, vad vet jag. Men jag tror inte det.”

I ett helt annat sammanhang hörde jag en man säga att det var något oerhört beklämmande över dödsannonser med ett klubbmärke istället för ett kors eller någon annan symbol. När jag bad honom förklara sig var det just ordet torftigt han använde. Att det var ett tecken på torftighet. ”Bajen är inte ett substitut, det är en bonus!” säger Tony bestämt. ”Det tycker jag är viktigt att

Match 19: Assyriska–Hammarby, 12 augusti 2012, Södertälje Fotbollsarena

305

316

Den som 채r beroende 채r inte fri

DEN SOM ÄR BEROENDE ÄR INTE FRI ” Jag började gå på matcher med min kompis Klara när jag var sexton. Efter ett tag började man känna det här suget. Lite som när man började röka och kände att det här är skitdåligt egentligen, för min psykiska känsla, men jag måste göra det. Typ, så.”

Anna Rojas Beroendet. Hammarbyberoendet. Matchen hägrar där framme och att stanna hemma är inget vidare alternativ, i alla fall inte om det är hemmamatch.

Kan man inte vara på plats så är man ändå beroende av resultatet. Man följer matchen via tevesändningar, nätets direktrapporteringar, vännernas sms-rapporter, text-tv eller radiosporten.

Vi är många som minns radiosportens måljingel som evighetslång tortyr. ”Nu har det blivit mål på Söderstadion, men först över till Örjans vall för att höra vad som händer där.” Ren sadism från producentens sida, ansåg vi.

Och innan internets tid, då telefoni till och från utlandet fortfarande var för dyrt för det mesta utom rena krissituationer, var varje utlandsvistelse förknippad med en jakt på svenska tidningar och matchresultat som var fem dagar gamla.

Vi är beroende av och är trogna vår klubb.

Få människor är så trogna som fotbollssupportrar.

Det finns gott om exempel på människor som byter karriär eller äkta hälft, till och med gudar kan vara utbytbara.

Men extremt få byter fotbollslag.

Flyttar du till en annan stad eller ett annat land kanske du skaffar ett andralag att engagera dig i, men du slutar för den skull inte älska och följa din första klubb.

På många sätt är vi att likna vid nikotinisten eller heroinisten. Vi behöver vår fix. Vår kick. Vi kan inte lägga av, även när vi inser att vi mår dåligt psykiskt av det som sker.

Ibland gör vi ett försök. Bryter tvärt eller trappar ner. Men förr eller senare blir suget för stort och vi är tillbaka igen.

Sportsliga resultat har föga med troheten att göra. Går resultaten emot kan det bli lättare att hoppa över en viss match. Och det finns de som inte pallar att se match efter match med uselt spel.

Men vi byter inte klubb för det.

Thomas Ernström fanns med i det gäng som 1970 hängde på Kvarnen och började sjunga på Söderstadion. Han blev senare ägare av samma krog och drev den under större delen av 90-talet.

Hammarbyare har han varit hela sitt liv. ”Jag minns hur jag ligger på hallgolvet hemma och gråter, helt förkrossad, då är jag sju eller åtta år. ’Mamma, mamma, varför kunde jag inte få hålla på något bra lag?’”

Thomas minns inte vad det var för match som orsakade störtfloden av tårar, han minns bara känslan. Men med tanke på att han var sju år när Hammarby åkte ur Allsvenskan 1957 kan vi ju ana sammanhanget.

En sak som länge har förundrat mig är att så många utan att blinka överför sitt eget beroende till sina barn. Man till och med gläds när avkomman lär sig säga Bajen som sitt tredje ord efter mamma och pappa.

Kanske är det ett bevis på att glädjen trots allt är större än ångesten och lidandet?

För vem vill att ens barn ska ligga förkrossad och gråta på hallgolvet?

Den som är beroende är inte fri

317

456

Att ge sig h채n

ATT GE SIG HÄN En fotbollsmatch är en föreställning utan manus och regi.

Dramat utvecklas och utspelar sig framför dina ögon och utgången är alltid oviss.

Däri ligger skillnaden mot mången annan kulturupplevelse.

Först skrev jag konstupplevelse, inte kulturupplevelse. Men det är fel. Enskilda spelmoment kan vara ren konst, en exakt slagen frispark, en perfekt genomförd glidtackling. Men fotboll är inte konst på det sätt som en teaterföreställning är konst, det vill säga något konstlat, något som är i stället för verkligheten. På teatern krävs det att du accepterar fiktionen, att du accepterar att det du ser är något annat än vad det är.

Fotboll handlar om en annan typ av äkthet.

Visst kan man se det som ett ställföreträdande krig – mellan två länder, städer, stadsdelar – men det är också en högst påtaglig och äkta kamp som utspelar sig framför dina ögon. Med riktiga människor som gör saker på eget initiativ i stridens hetta och inte för att det står så i manus.

(Såvida de inte är mutade, men då har de också brutit mot spelets hela grundläggande idé. ) Också en fotbollsmatch har en dramaturgi, men den är inte bestämd i förväg. Först när matchen är slutspelad kan vi se den dramaturgiska kurvan. Vi kan också se att många av de matcher som lyfts fram som extra minnesvärda är de som har tydligast inslag av klassisk dramaturgi, med upptrappning, klimax och avrundning, och så lite överraskande vändpunkter på vägen. Matcher där händelseförloppet blivit något annat än det man förväntat sig eller trodde halvvägs in i matchen.

Mål i slutsekunderna, ett underläge som hämtats in eller en stor seger mot en ärkerival.

En konsert eller en teaterföreställning kan

även den bjuda på en mängd överraskningar för dig som publik. Men en del av din hjärna är medveten om att det är en show, att någon har tänkt ut varje bit av helheten. Skådespelarna visste att Ofelia och Hamlet skulle döden dö, musikerna visste när crescendot skulle inträffa och rökbomben brisera, även om du blev överraskad.

Men på fotbollsarenan vet varken vi eller aktörerna på planen ifall skottet ska gå ribba in eller ribba ut förrän det har gjort det.

I de avgörande ögonblicken blir därför publiken och aktörerna ett med varandra på ett sätt som aldrig uppnås i en teatersalong.

Kanske är det därför vi är så många som vrider oss när marknadsnissar och andra börjar prata om idrott som en del av underhållningsindustrin.

Vi vet att det här är en annan typ av föreställning. Något mycket mer äkta.

Observera att jag anser att även konst och kultur – teater, skulptur, fotografi, litteratur med mera – är uttryck för något äkta. Uttrycker de inte något äkta är de inte konst eller kultur utan just underhållning eller spekulativ Mammonverksamhet.

Det är också därför jag hellre kallar fotboll för kultur än för underhållning. Underhållning är till för att roa, en stunds tidsfördriv. Kultur berör på ett djupare plan.

Här ett stycke ur Nick Hornbys Fever Pitch i Erik Anderssons översättning. Den elvaåriga gossen Nick har varit på sin första fotbollsmatch och är klart berörd av upplevelsen: ”Jag hade naturligtvis varit på offentliga spektakel tidigare; jag hade varit på bio och julspel och sett mamma sjunga i kören på Värdshuset Vita Hästen i stadshuset. Men detta var annorlunda. De sorters publik jag hittills ingått i hade betalat för att ha roligt, och även om jag kanske

Att ge sig hän

457

472

Match 28: Ljungskile–Hammarby, 21 oktober 2012, Markbygg Arena

Match 28: Ljungskile–Hammarby, 21 oktober 2012, Markbygg Arena

473

” Det finns så mycket mer än vinster på plan som driver mig.

Kärleken till ett fotbollslag är större än resultaten i tabellen.”

En fotbollssäsong.

Trettio matcher.

Trettio personporträtt av hängivna supportrar från femtonåriga Ludde till sjuttiofyraåriga Birgit.

Dessutom tjugonio temakapitel om ångest och lycka, körsång och religion, spontandiktande och särlagstiftning och en hel del annat. ” Jag blev så betagen i hela grejen. Det var liksom: Oj, vad är det här för värld egentligen? Här fanns precis det jag sökte. I form av gemenskap och nya vänner och bekanta.” ” Det händer att jag svarar Hammarby när folk frågar om jag tror på nåt. Då flinar folk lite grann, och kanske jag också.

Men egentligen menar jag ju det.” ” Bajen är inte ett substitut, det är en bonus! Det tycker jag är viktigt att man fattar. Man ersätter inte nåt i livet med Bajen.

Man får något extra.”

En bok om en kultur som varken är en subkultur eller en Svenssonkultur. En bok om att vara supporter.

En bok om att leva.

En bok av Katarina Kuick (hammarbyare och författare) och Björn Qvarfordt (hammarbyare och fotograf).

OR DBL ANDNI NG