9789127088986

N&K-S책 fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 10

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 11

Du vet inte vad jag bär i mitt hjärta

Vi var stingsliga och överbetalda. Våra morgnar var utan hopp. De av oss som rökte hade åtminstone någonting att se fram emot kvart över tio. De flesta av oss gillade nästan alla, en del av oss hatade vissa personer, och så fanns det en eller ett par som älskade allt och alla. De som älskade alla blev enhälligt utskrattade. Vi älskade att få gratis bagels på morgnarna. De förekom alldeles för sällan. Våra förmåner var förbluffande i omfattning och kvalitet. Ibland undrade vi om det var värt det. Vi tänkte att det kanske vore bättre att flytta till Indien eller ta upp sjuksköterskestudierna igen. Göra något för de handikappade eller jobba med händerna. Det var aldrig någon som gjorde någonting åt de där impulserna, även om vi fick dem varje dag, ibland varje timme. I stället träffades vi i konferensrummen för att diskutera dagens arbete.

Vanligtvis rullade jobben in och vi slutförde dem punktligt och professionellt. Ibland sket det sig. Tryckfel och omkastade siffror.

Vi var i reklambranschen och detaljer var viktiga. Om den tredje siffran efter det andra bindestrecket i kundens avgiftsfria telefonnummer var en sexa i stället för en åtta, och om det gick till tryck och dök upp i Time i det skicket, kunde ingen som läste annonsen ringa nu och beställa i dag. Det spelade ingen roll att de kunde gå in på webbplatsen, vi fick ändå stå för kostnaderna för annonsen.

Tråkar det här ut er? Oss tråkade det ut varenda dag. Vår leda var konstant och kollektiv, och den skulle aldrig dö eftersom vi aldrig skulle dö.

11

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 12

Lynn Mason var döende. Hon var delägare i firman. Var hon döende? Det var osäkert. Hon var strax över fyrtio. Bröstcancer. Ingen kunde säga exakt hur vi hade fått reda på detta faktum. Var det ett faktum? En del kallade det ett rykte. Men i själva verket existerade inga rykten. Det fanns fakta, och så fanns det sådant som inte kom på tal. Bröstcancer var behandlingsbart om man började i tid, men Lynn kanske hade väntat för länge. När vi hörde nyheten om Lynn kom vi att tänka på Frank Brizzolera. Vi mindes hur vi hade brukat titta på Frank och tänka att han hade max ett halvår kvar. Gamle Brizz kallade vi honom. Han var en hängiven rökare. Om det så var snöstorm ute stod han framför entrén och inhalerade sina Old Gold enbart iklädd slipover. Då, och endast då, såg han oövervinnelig ut.

När han kom in igen kändes nikotinstanken på långt håll, redan innan han gick förbi oss i korridoren, och den stannade kvar långt efter att han hade gått in på sitt rum. Han började hosta och där vi satt i våra rum hörde vi bottensedimenten i hans lungor rivas upp.

På grund av det där hostandet var det en del som varje år satte upp honom på sin lista över kändisar som de trodde skulle dö under året, trots att han inte var någon riktig kändis. Han visste själv om det, han visste att han stod på de där listorna och att vissa personer hade slagit vad och skulle tjäna pengar på hans död. Det visste han därför att han var en av oss, och vi visste allt.

Vi visste inte vem det var som stal saker från andras skrivbord.

Det var alltid småsaker – vykort, inramade fotografier och liknande. Vi hade våra misstankar men saknade bevis. Vi trodde inte att den skyldige var ute efter bytet utan snarare efter spänningen, den där beroendeframkallande kicken som en snattare kunde få, eller så var det kanske ett rop på hjälp. Hank Neary, copywriter och en av företagets lätträknade svarta anställda, sa: »Men kom igen nu, vem skulle vilja ha min resetandborste?»

Vi visste inte vem som hade stoppat in sushirullen bakom Joe Popes bokhylla. De första dagarna hade Joe ingen aning om sushirullens existens. Sedan började han sniffa på sina armhålor i smyg och lukta på sin egen andedräkt genom att hålla handflatan mot 12

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 13

munnen. Mot slutet av veckan var han inte längre säker på att det var han. Vi kände det också. Den envetna lukten trängde långt in i näsborrarna och snart kändes det som om det låg ett dött djur i rummet. Joe fick kväljningar varje gång han kom in där. Veckan därpå var stanken så fasansfull att vaktpersonalen kopplades in och finkammade rummet tills de hittade vad som visade sig vara en Sunshine roll – tonfisk, torsk, lax och groddar. Mike Boroshansky, säkerhetschefen, gick omkring med slipsen tryckt mot näsan, som om han var en riktig polis på en mordplats.

Vi tackade varandra. Det var brukligt efter varje typ av utbyte.

Och det skedde helt utan baktankar och ironi. Vi sa tack för att du fixade det här så snabbt, tack för att du lade ner så mycket möda på det här. Vi hade ett möte och när mötet var slut tackade vi mötesarrangörerna för att de hade arrangerat mötet. Ytterst sällan sa vi något negativt eller nedsättande om möten. Vi visste mycket väl att nästan alla möten till stor del var ganska meningslösa och att vart tredje eller fjärde möte i själva verket varken nyttade eller syftade till någonting över huvud taget, men så fanns det ett antal möten då vi fick reda på precis det vi behövde veta, så vi gick på dem och efteråt tackade vi varandra.

Karen Woo hade alltid något nytt att komma med och vi hatade henne för det. När hon började prata blev våra blickar glasartade.

Kunde det vara så, som vi ibland fruktade på vägen hem, att vi var förhärdade, kallsinniga typer, oförmögna till medkänsla och fulla av förakt för andra människor utan någon som helst anledning förutom den att de alltid fanns i närheten? Då och då drabbades vi av den plötsliga insikten att vårt arbete, den där eviga nio-till-femlunken, drev oss allt längre bort från våra bättre jag. Borde vi sluta?

Skulle det vara en lösning? Eller var det helt enkelt medfött, var vi för alltid dömda att vara gemena och fattiga i anden? Vi hoppades att det inte var så.

Marcia Dwyer blev känd för att ha skickat ett mejl till Genevieve Latko-Devine. Marcia skrev ofta till Genevieve efter mötena. »Det är så irriterande att jobba med irriterande människor», skrev 13

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 14

hon en gång. Sedan skickade hon iväg det och väntade på Genevieves svar. När hon fick ett mejl från Genevieve brukade hon inte skriva något svar, eftersom det tog för lång tid – Marcia var art director, inte copywriter – utan i stället gå in på Genevieves rum och stänga dörren, och så pratade de båda kvinnorna med varandra. Det enda som gjorde att Marcia kunde stå ut med den irriterande episoden med den irriterande människan var tanken på att berätta om det hela för Genevieve, som skulle förstå bättre än någon annan. Marcia kunde ha ringt sin mor, modern skulle ha lyssnat.

Hon kunde ha ringt någon av sina fyra bröder, och var och en av de där råbarkade typerna från South Side skulle mer än gärna ha gett den irriterande människan en omgång. Men de skulle inte ha förstått. De skulle ha tyckt synd om henne, men det var inte samma sak. Genevieve behövde knappt nicka, så visste Marcia att de var på precis samma våglängd. Nog kunde vi alla förstå det där grundläggande behovet av att bli förstådd? Men svarsmejlet som Marcia fick var inte från Genevieve. Det var från Jim Jackers. »Menar du mig?» skrev han. Amber Ludwig skrev: »Jag är inte Genevieve.»

Benny Shassburger skrev: »Jag tror att du har gjort bort dig.» Tom Mota skrev: »Ha!» Marcia var tillintetgjord. Hon fick sextiofem mejl på två minuter. Ett av dem var från personalavdelningen som förmanade henne att inte skicka privat e-post på arbetstid.

Jim skrev en gång till. »Kan du inte tala om för mig om det var mig du menade, Marcia? Är det jag som är den irriterande människan?»

Marcia var rasande på Jim för att han vissa morgnar kom lufsande fram till hissarna och hälsade oss med orden: »Tjena, niggers!»

Det var ironiskt menat, han försökte vara rolig, men han var helt enkelt inte typen som fixade det. Det kröp i skinnet på oss varenda gång det hände, speciellt på Marcia och speciellt om Hank var med.

På den tiden var det inte ovanligt att vi körde varandra riktigt fort genom korridoren i en kontorsstol. Annars tillbringade vi merparten av tiden inneslutna i långa, tysta pauser, var och en böjd över sitt eget skrivbord, upptagen av uppgiften för dagen, helt 14

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 15

absorberad – ända tills Benny plötsligt stod i dörröppningen och såg uttråkad ut. »Vad gör du?» brukade han fråga.

Det kunde vara vem som helst av oss. »Jobbar», var det vanliga svaret.

Då knackade Benny lite med sin topasring från college i dörrkarmen och släntrade iväg.

Vad vi hatade våra kaffemuggar! Våra musmattor, våra bordsklockor, våra almanackor och innehållet i våra skrivbordslådor! Till och med fotona av våra nära och kära som satt fasttejpade på våra datorskärmar i uppmuntrande syfte förvandlades så småningom till jolmiga påminnelser om all den tid vi avtjänat. Men när vi fick ett nytt rum, ett större, och tog med oss alla våra saker till det nya rummet, då älskade vi dem igen och funderade länge på var allting skulle placeras, och när vi var klara såg vi belåtet på hur bra våra gamla saker tog sig ut i det nya, stora, betydelsefulla rummet. I den stunden hyste vi inte minsta tvivel om att vi hade valt alldeles rätt, men de flesta andra dagar var vi vankelmodiga. Vart man än såg, i korridorerna och på toaletterna, i kaffebaren och kafeterian, i entréerna och kopieringsrummen – där stod vi med vårt vankelmod.

Det verkade bara finnas en enda elektrisk pennvässare på hela jävla stället.

Vi hade inte mycket tålamod med cyniker. Alla var cyniker till en viss grad, men vi var inte särskilt behjälpta av att gråta över våra ofattbara framgångar. På nationell nivå hade allting ordnat sig ganska bra för sådana som oss och det var lätt att få tag i investeringskapital. Det fanns bilar att köpa som knappt fick plats på våra uppfarter och som tilltalade oss med sin militära framtoning – så fort vi befann oss inuti dem skulle inget ont kunna hända våra barn. Det var marknadsintroduktioner hit och dit. Alla kände en bankman. Och så underbart det var med en cykeltur i naturreservatet en söndag i maj med våra mountainbikes, vattenflaskor och cykelhjälmar. Brottsligheten var lägre än någonsin och vi hörde talas om tidigare socialbidragstagare som hade fått fasta jobb. Nya 15

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 16

hårvårdsprodukter introducerades på marknaden varje dag och stod i prydliga rader på glashyllorna hos våra frisörer. Vi synade dem i spegeln medan vi småpratade, och alla tänkte vi samma sak: Det finns en där som passar just mig. Ändå hade en del av oss svårt för att hitta pojkvänner. En del av oss hade svårt för att knulla våra fruar.

Vissa dagar åt vi lunch tillsammans i köket på sextionde våningen. Det fanns bara plats för åtta runt bordet. Om alla stolar var upptagna fick Jim Jackers äta sin smörgås stående vid diskbänken och försöka delta i samtalet därifrån. Det var bra för oss eftersom han då kunde skicka en sked eller ett paket salt om vi behövde det. »Det är så irriterande», sa Tom Mota rakt ut i luften, »att jobba med irriterande människor.» »Dra åt helvete, Tom», svarade Marcia.

Vi jagades av headhuntrar. De ansatte oss med löften om bättre titlar och högre löner. En del av oss nappade men de flesta stannade kvar. Vi gillade framtidsutsikterna där vi var och hade ingen lust att utsätta oss för att träffa nytt folk. Det hade tagit oss ett bra tag att finna oss till rätta. Första dagen på jobbet gick namnen in genom det ena örat och ut genom det andra. Ena stunden blev man presenterad för en kille med eldrött hår och ljus, fräknig hy, och innan man hade hunnit blinka var det dags för någon annan och sedan ytterligare någon efter det. Det gick ett par veckor, och man började så småningom koppla ihop namnen med ansiktena, och så plötsligt en dag sa det bara klick och så satt det där för alltid: den ivriga rödhåriga killen hette Jim Jackers. Aldrig mer skulle man blanda ihop honom med »Benny Shassburger», vars namn brukade dyka upp i mejl och handouts men som man ännu inte hade identifierat som den något fyrkantiga judiska killen med det blekfeta ansiktet och korkskruvslockarna och det snabba skrattet. Så många människor! Så många figurer, hårfärger och klädstilar.

Marcia Dwyers hår hade aldrig tagit sig ur åttiotalet. Hon lyssnade på förfärlig musik, band som vi hade vuxit ifrån redan i tonåren.

En del av oss hade aldrig ens hört talas om musiken hon lyssnade 16

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 17

på, och det var obegripligt att hon kunde njuta av det där oljudet.

Andra tyckte över huvud taget inte om musik, vissa föredrog pratradio och så fanns det en stor grupp som ständigt hade sina radioapparater inställda på en kanal som körde gamla godingar. När alla hade gått hem för dagen, när vi alla låg och sov och staden hade försjunkit i dvala, då fortsatte de gamla godingarna att spelas i det övergivna kontoret. Föreställ dig det – bara en parallellogram av ljus i dörröppningen. En glad låt av The Drifters strömmar ut i mörkret klockan två eller tre på morgonen, samtidigt som det begås mord på andra platser, knarkaffärer görs upp och obeskrivliga våldsscener utspelar sig. Brottsligheten var låg, men hade ännu inte fallit ur bruk. På morgnarna var våra favoritradiopratare tillbaka och spelade våra favoritlåtar. De flesta av oss åt toppingen på muffinsen först och sedan resten. Det var samma låtar som man skulle ha spelat en hel atomvinter igenom.

Vi hade starka, rent fysiska minnen av oändligt tråkiga timmar.

Men så gick det plötsligt en hel dag då vi var i fullständig harmoni med våra projekt, våra familjemedlemmar och våra arbetskamrater, och vi kunde inte fatta att vi fick betalt för det. Vi bestämde oss för att fira med vin till middagen. Några av oss gillade en speciell restaurang medan andra spred ut sig över stan för att inspektera nya ställen. På det sättet var vi rävar och igelkottar. Det var av största vikt för Karen Woo att hon var den första som kände till en ny restaurang. Om någon nämnde en ny restaurang som inte Karen kände till kunde man satsa sin sista dollar på att Karen skulle besöka den samma kväll, och när hon kom till kontoret nästa morgon berättade hon för oss (dem av oss som inte kände till att den där andra personen hade känt till den nya restaurangen redan dagen innan) om den nya restaurang som hon nyss hade besökt, om hur fantastisk den var och att vi absolut måste gå dit. De av oss som följde Karens uppmaning gav samma råd till dem av oss som inte hade hört Karens uppmaning, och snart sprang vi allihop in i varandra på den nya restaurangen. Vid det laget skulle Karen hellre dö än bli sedd där.

17

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 18

I början av budgetbalansernas och den formidabelt stigande Nasdaqbörsens tid fick vi pikétröjor i bomull av hög kvalitet med reklambyråns logga högst upp till vänster. Tröjorna delades ut inför något företagsevenemang och alla hade dem på sig för att visa sin starka företagskänsla. När evenemanget var slut såg man nästan aldrig någon i den där pikétröjan igen – inte för att vi hade tappat vår företagskänsla, utan för att det på något sätt var genant att bli sedd i någonting som alla visste att man hade fått gratis. Våra portföljer var faktiskt fulla av Nasdaqaktier, och våra föräldrar hade kanske bara haft råd med kläder från Sears, men vi kunde handla på Brooks Brothers och behövde inga gratiströjor. Vi gav bort dem till välgörenhetsorganisationer eller så låg de bortglömda i våra byrålådor eller så satte vi på oss dem när vi skulle klippa gräset. Några år senare grävde Tom Mota fram sin företagströja ur en låda under sängen. Det var antagligen i samband med att paret Motas lösöre delades upp. Han tog på sig den när han gick till jobbet. Precis som alla vi andra hade han haft på sig den där pikétröjan på pikétröjedagen, men hans liv hade genomgått dramatiska förändringar sedan dess och vi tänkte att det var ett tecken på hur tankspridd han var att han inte hade något emot att bli sedd i en tröja som de flesta av oss använde till att tvätta bilen med. Tygkvaliteten lämpade sig väldigt bra för det. När Tom kom i samma tröja nästa dag också undrade vi var han sov på nätterna. Den tredje dagen bekymrade vi oss för hans hygien. När Tom hade haft på sig samma pikétröja i en hel vecka tyckte vi att den borde börja lukta. Men han måste ha tvättat den, och vi föreställde oss honom där han stod barbröstad på en tvättomat och stirrade på sin enda pikétröja medan den snurrade runt i torktumlaren, därför att hans fru inte lät honom komma hem till deras hus i Naperville.

Mot slutet av månaden insåg vi att det hela inte hade någonting med Toms skilsmässa att göra. Trettio dagar i rad i samma företagströja – det var upptakten till Toms agitationskampanj. »Tänker du någonsin ta av dig den?» frågade Benny. »Jag älskar den här tröjan. Jag vill bli begraven i den.»

18

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 19

»Kan du inte åtminstone ta min, så att du har en att byta med?» »Hemskt gärna», sa Tom. Så Benny gav Tom sin pikétröja, men Tom använde den inte som ombyte. I stället tog han på sig Bennys tröja ovanpå sin egen. Han kom till oss allihop och tiggde om att få våra tröjor också. Jim Jackers försatt aldrig ett tillfälle att ställa sig in, och snart gick Tom runt i tre pikétröjor. »Lynn Mason börjar undra», sa Benny. »Företagskänsla», sa Tom. »Men tre på en gång?» »Du vet inte vad jag bär i mitt hjärta», sa Tom och bankade med knytnäven på loggan på bröstet tre gånger. »Företagskänsla.»

Vissa dagar hade han den gröna överst, ibland den röda och ibland den blå. Senare fick vi veta att det var han som hade tejpat fast sushirullen på baksidan av Joes bokhylla. Han var skyldig till många saker, bland annat till att ha ändrat kanalinställningarna på folks radioapparater, gjort pornografiska skärmsläckare och lämnat sin sperma på golvet på herrtoaletterna på sextionde och sextioförsta våningen. Vi visste att det var han därför att när han hade blivit uppsagd fick radioapparaterna vara ifred och städpersonalen klagade inte längre hos ledningen.

Det var gratisvykortens och krimskramsets tid. Världen flödade över av snabba pengar och vi fick vår beskärda del. Vi var av den bestämda meningen att logotypdesign var minst lika viktigt som produktutförande och distributionssystem. »Skitcoola» brukade vi kalla de loggor som vi hade designat. »Jävligt B» kallade vi de som andra byråer hade designat, såvida det inte var en riktigt väldesignad logga, för i så fall lade vi oss på knä framför den, ungefär som mayaindianerna inför sina avgudar. Även vi trodde att det aldrig skulle ta slut.

19

N&K-S책 fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 20

N&K-S책 fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 21

In i ett nytt 책rhundrade

N&K-S책 fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 22

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 23

1

Uppsägningar – Toms sista stund – Janine Gorjancs tragedi – Konjunkturnedgången – Drastiska åtgärder – Debatten om Tom – Läskiga bilder – Historien om Tom Motas stol – Gå på spanska genom korridoren – Sanderson – Två mejl – Historien om Tom Motas stol, del 2 – Pro bono-annonserna – Lastivsyra – Lynn Mason

Uppsägningarna var igång. Ryktet om dem hade florerat i månader, men nu var det officiellt. Hade man tur kunde man stämma företaget. Om man var svart, gammal, kvinna, katolik, jude, homosexuell, fet eller fysiskt handikappad hade man i alla fall ett giltigt skäl. Det fanns inte en enda bland oss som aldrig hade blivit kallad att vittna. Vi räknade med att bli kallade att vittna i Toms rättegång – ingen tvivlade på att det skulle bli en sådan. Inte för att han hade något giltigt skäl, såvida inte rövhål hade lagts till på listan. Och det var inte bara vi som kände så. Hans exfru hatade honom. Besöksförbud. Han fick inte träffa sina två små barn utan övervakning. Hon hade flyttat till Phoenix för att komma bort från honom. Vi hade inte kunnat kalla honom för rövhål om vi inte hade uppnått en väldigt hög samstämmighet i frågan. Amber Ludwig tog avstånd från det specifika uttrycket eftersom hon ogillade fula ord sedan hon blivit gravid, men det fanns helt enkelt inget annat ord, och hennes avståndstagande kunde egentligen bara räknas som en nedlagd röst.

23

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 24

När Tom fick veta att han hade fått sparken ville han kasta ut sin dator genom fönstret. Benny Shassburger hade varit där. Benny var inte direkt Toms bästa vän eller så men han var den som ibland brukade äta lunch med Tom och avlägga rapport för oss efteråt. Nyheten om Tom spreds snabbt och då var det förstås Benny som gick dit. Han sa att Tom gick av och an på sitt kontor som en fånge som just blivit inspärrad. Han sa att han kunde föreställa sig hur Tom hade sett ut den där natten då han åkte till huset i Naperville med ett slagträ av aluminium och polisen fick komma och gripa honom.

Vi hade aldrig hört den historien förut. Där och då var vi tvungna att hejda Benny mitt i inledningen av historien om Toms sista stund så att han först kunde berätta historien om slagträet. Benny var chockad över att vi inte hade hört den historien förut; det var han säker på att vi hade. Nej, det hade vi inte. Så där lät det alltid.

Så Benny berättade historien om Tom och slagträet innan han berättade historien om Toms sista stund. Båda var goda historier och tillsammans slog de ihjäl en dryg timme. En del av oss älskade att slå ihjäl en timme av företagets tid medan andra hade skuldkänslor efteråt. Oavsett vilka känslor vi hade måste den där timmen tidsredovisas, så vi fakturerade en kund för den. När räkenskapsåret var slut hade våra kunder betalat oss en avsevärd summa pengar för att sitta och snacka skit, kostnader som de i sin tur lastade över på dig, konsumenten. Det var så det gick till, men några av oss fruktade att det tydde på att slutet var nära och jämförde med den sedeslöshet som föregick romarrikets fall. Det var så mycket pengar inblandade, och en del av dem singlade faktiskt ner till oss, en liten summa som gjorde att vi kunde räkna oss till den rikaste procenten av världens befolkning. Det var ett nöje som varade, åtminstone tills uppsägningarna började.

Tom ville kasta ut sin dator genom fönstret, men bara om han kunde vara säker på att den skulle gå igenom glaset och landa på gatan nedanför. Han låg på knä under skrivbordet och drog ut sladdar och kontakter. »Det är sextiotvå våningar, Tom», sa Benny.

Och Tom höll med om att det var en dum idé, om det nu var så att 24

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 25

han inte kunde krossa glaset. I så fall skulle de säga att Tom Mota inte ens kunde sabba någonting ordentligt – och det nöjet ville han inte ge dem, de jävlarna. Det var vi som var de där jävlarna, åtminstone en del av dem. »Men jag tror inte att den går igenom glaset», sa Benny. Tom slutade att dra i sladdarna. »Men någonting måste jag göra», sa han och satte sig upp på huk.

Vi saknade hans nit. Vårt kontor låg på Magnificent Mile i centrala Chicago, i ett hörn några kvarter från Michigansjön. Det var byggt i art déco-stil och hade två förgyllda karuselldörrar. Vi släpade oss sakta uppför trappstegen mot karuselldörrarna, rädda för vad som väntade oss där innanför. I början blev vi uppsagda i stora skaror. Sedan förfinade de tekniken och sparkade en i taget, efter tycke och smak. Vi var rädda för att hamna på Lower Wacker Drive, det nedre planet av den dubbeldäckade vägen längs Chicagofloden.

Utan jobb skulle vi inte få någon lön, utan lön skulle vi bli vräkta från våra bostäder och utan bostad skulle vi hamna på Lower Wacker Drive med varsin kundvagn och svartnande, allt mer vinterhärdade fötter. I stället för att jaga efter nya och finare titlar skulle vi rota efter fimpar i gränderna. Vi hade kul när vi fantiserade om vår slutgiltiga förtvivlade misär. Det gjorde oss också förtvivlade.

Vi trodde egentligen inte att vi skulle sitta på Lower Wacker Drive och se våra före detta arbetskamrater köra förbi i sina Lexusbilar på väg hem till sina förorter. Vi trodde inte att de skulle tuta på oss och att vi skulle bli tvungna att vinka åt dem från våra brinnande oljefat. Men det var inte uteslutet att vi skulle bli tvungna att fylla i en ansökningsblankett för arbetslöshetsersättning på nätet. Att vi skulle få kämpa för att få ihop till hyran eller amorteringarna var en reell och skrämmande möjlighet.

Men vi var i alla fall fortfarande vid liv, det måste vi komma ihåg.

Solen sken fortfarande in på oss där vi satt bakom våra skrivbord.

Vissa dagar räckte det med att titta ut på molnen och hustaken. Det höll oss uppe, för en stund. Det gjorde oss »lyckliga». Vi kunde rentav vara ovanligt vänliga. Ta till exempel den gången då vi smugglade in ett paket Old Gold till Frank Brizzolera när han låg 25

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 26

på sjukhuset. Eller när vi gick på Janine Gorjancs lilla dotters begravning, hon som hade hittats strypt på en ödetomt. Det var svårt att tro att någonting sådant kunde hända någon vi kände. Man har inte sett någon gråta förrän man har sett en mor på hennes mördade barns begravning. Flickan var nio år gammal. Hon hade rövats bort på natten genom ett öppet fönster. Det stod om det i alla tidningar. Först var hon försvunnen. Sedan hittade de hennes kropp.

Att se Janine på begravningen, omgiven av foton på Jessica, familjen som försökte hålla henne upprätt – det fick till och med Tom Motas hjärta att brista. Vi stod på parkeringsplatsen utanför begravningsbyrån efteråt och pratade dämpat med varandra när Tom plötsligt började slå på sin Miata -94. Snart hade alla lagt märke till honom. Han slog på bilfönstren med knytnävarna och skrek »Helvete!» med en fruktansvärd röst. Han sparkade på dörrarna och däcken. Till slut föll han ihop vid sidan av bilen, utmattad av gråt.

Det var inget orimligt beteende med tanke på omständigheterna, men vi blev lite förvånade över att Tom skulle vara den som reagerade allra starkast. Han krälade på asfalten i slips och kostym och bölade som ett barn. Några gick dit för att trösta honom. Vi antog att hans beteende delvis berodde på att hans exfru hade tagit med sig barnen till Phoenix. En sak visste vi helt säkert, och det var att oavsett hur säkra vi var på saker och ting var det mycket svårt att gissa vad en annan person tänkte i ett visst ögonblick.

Vi levde i tron att konjunkturnedgångarnas tid var över tack vare den nya ekonomin med dess geniala teknik. Vi trodde att vi var immuna mot sådant som fabriksnedläggningar i Iowa och Nebraska, där avlägsna landsmän brottades med infallna tak och kreditkortsskulder. Vi såg fabriksarbetarna intervjuas på teve. Så länge inslaget varade var det omöjligt att inte känna den sorg och ängslan som de måste ha upplevt för sin egen och sina familjers skull. Men sedan kom vädret och sporten och nästa gång vi tänkte på dem var det en annan fabrik i en annan stad, och myndigheterna erbjöd åtgärdspaket, arbetsmarknadsanpassning och omskolningskurser.

De skulle klara sig fint. Tack och lov behövde inte vi oroa oss för att 26

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 27

drabbas av en sådan otur. Vi var företagsmedborgare, vi hade våra fina examina i ryggen och var ordentligt inbäddade i företagets skyddande fettskikt. Vi stod över sådana nyckfulla marknadskrafter som överproduktion och misskötta lager.

Vad vi inte tänkte på var att i en konjunkturnedgång var det vi som var det misskötta lagret, och vi skulle bli dumpade som ett överskottsparti importerade kretskort. På väg hem i våra bilar funderade vi över vem som stod på tur. Scott McMichaels stod på tur.

Hans fru hade just fött barn. Sharon Turner stod på tur. Hon och hennes man hade just köpt hus. Namn, bara namn för andra, men för oss var de individer, och de väckte vår djupaste sympati. De som packade ner sina saker i en kartong, tog några personer i hand och gick utan att klaga. De hade inget val, de kunde bara tyst resignera inför det som drabbat dem vid en så oläglig tidpunkt. När de försvann hade vi nästan en känsla av att de offrade sig för vår skull. De gick för att vi skulle få stanna. Och vi stannade kvar, men det var inte utan att vi tänkte på dem. Sedan var det Tom Mota, som ville kasta ut sin dator genom fönstret.

Han hade bockskägg och såg ut som en bulldogg med sina korta, stabbiga ben och dallrande hakor. Han hörde inte hemma hos oss.

När vi säger så är det inte ett uttryck för förakt utan snarare ett försök till välvillig uppriktighet från vår sida. Han hade varit lyckligare någon annanstans – bakom spakarna på en skogsmaskin eller på en fiskebåt i Alaska. I stället gick han klädd i kakifärgat, drack latte i en modulsoffa och diskuterade hur vi på bästa sätt skulle göra vår blöjkunds varumärke synonymt med »högabsorberande». Det var alltså när vi fortfarande hade kvar vår blöjkund. När Tom hade bestämt sig för att inte kasta ut datorn genom fönstret riktade han i stället in sig på sina tidskrifter. Han sa till Benny: »Benny, för helvete, du måste hämta mina tidningar från Jim. Den jäveln har haft dem i två månader. Jag går inte härifrån utan dem – men jag kan inte visa mig där ute. Jag vill inte prata med någon.» När Benny berättade det tyckte vi synd om Tom. Det hade Tom naturligtvis inte velat. Han skulle ha spottat på oss om vi talade om det. Ingen ville 27

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 28

bli ömkad. Det enda de ville var att komma därifrån, försvinna utom synhåll, försöka skaka av sig känslan av skam och förödmjukelse och glömma hela skiten. Då kunde de inte promenera runt i korridorerna bärande på tidskrifter. Benny kom tillbaka tio minuter senare med några exemplar av Car and Driver, Rolling Stone och Guns and Ammo i händerna. Tom satt på golvet i sitt rum och snurrade på sin armbandsklocka. »Tom», sa Benny. Tom svarade inte. »Tom?» sa Benny. Tom fortsatte att snurra på sin klocka. Sedan reste han sig, drog ut en skrivbordslåda och tog upp en av pikétröjorna som han brukat ha på sig flera dagar i rad. I samma låda låg även den blå (Bennys) och den gröna (Jims). Tom tog av sig skjortan med buttondownkrage och satte på sig den röda pikétröjan. »De tycker att jag är en clown», sa han till Benny. »Nej», svarade Benny. »Ingen tycker att du är en clown, Tom. De har satt åt dig utav bara helvete, Tom – det vet alla.» »Ge mig den där saxen», sa Tom. Benny berättade att han vände sig om och fick syn på en sax i Toms bokhylla. Benny berättade att han inte ville ge Tom saxen. »De tycker att jag är en clown», upprepade Tom och gick bort till bokhyllan och hämtade saxen själv och började klippa av sina snygga slacks i höjd med knäet. »Vad håller du på med, Tom?» frågade Benny med ett osäkert litet skratt. Han hade fortfarande Toms gamla tidskrifter i händerna. Han tittade på medan Tom klippte hela vägen runt tills byxbenet föll ner på ankeln. Sedan tog Tom itu med pikétröjans ena ärm, på motsatt sida det avklippta byxbenet. »Tom», sa Benny. Snart syntes Toms hela bondbrända arm ända upp till axeln. En taggtrådstatuering ringlade sig runt hans biceps. »Men allvarligt talat, Tom – vad sysslar du med?» »Kan du göra mig en tjänst», bad Tom, »och klippa ett hål i ryggen på min tröja?» »Tom, varför gör du så här?»

Ibland krävdes det drastiska åtgärder. Det hände att någon måste ta en bil och köra hela vägen till Palatine med ett paket, till det FedEx-kontor som hade den senaste inlämningstiden i hela delstaten, bara för att paketet garanterat skulle komma fram nästa mor28

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 29

gon. En tävling om en ny kund där bidragen skulle vara inne på måndagen innebar arbetsdagar till klockan ett på natten hela veckan och några få timmars sömn på en soffa på söndagen. Det kallades brandlarm, och när det kom ett sådant måste man släppa allt.

Man kunde inte gå till gymmet. Teaterbiljetter avbokades. Man träffade inte någon, varken sin femåring, sin familjeterapeut, sin stödperson eller sin hund. Vi fruktade brandlarmen. Samtidigt var detta tillfällen då vi alla engagerade oss för en gemensam sak, och efter fem dagars slit kunde vi plötsligt med förvåning upptäcka hur gruppen hade förändrats. Vi åt hämtmat, skrattade tillsammans i ett bås i kontorslandskapet, slog våra kloka huvuden ihop för att lösa någonting svårt, och efter fem eller sex sådana dagar var det ingen som kunde värja sig mot kamratandan längre. Till slut var vi tvungna att erkänna att de vi jobbade med faktiskt inte var så hemska när allt kom omkring, trots alla sina ovanor och manier och begränsningar. Var kom detta ifrån? Hur kunde vi bli så trevliga mot varandra? »Den allt överstigande kärleken till din bror», sa Hank Neary, och det var tydligen ett citat någonstans ifrån. Han svängde sig alltid med citat och det hatade vi honom för, såvida vi inte var mitt uppe i ett brandlarm för då älskade vi honom som en bror.

Veckan efter var kärleken som bortblåst. Men så länge det varade var arbetet den sol och det livgivande vatten som närde vårt älskade brödraskap.

Sedan kom konjunkturnedgången och det blev inga fler brandlarm. Inga ilfärder till Palatine, inga sena nätter och ingen allt överstigande kärlek till vår bror.

Benny åkte ner i hissen med Tom. Med kläderna hängande i trasor liknade Tom en man som spolats upp på land efter ett skeppsbrott, illa medfaren och fastklamrad vid en brädbit. Skorna och strumporna hade han lämnat kvar på rummet, tillsammans med tidskrifterna, fotona på barnen samt de kasserade bitarna av byxorna och pikétröjan. »Vad tänker du göra?» frågade Benny. »Vad tror du att jag tänker göra?» frågade Tom retoriskt i 29

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 30

samma stund som hissen nådde bottenplanet. »Jag tänker skaffa ett nytt jobb.» »Nej, jag menar just nu», sa Benny. »Vad tänker du göra just nu?»

De gick ut ur hissen. Tom hade hällt ut pennorna ur en mugg som han hade haft på skrivbordet och den tomma muggen var nu hans enda ägodel. Tom blev stående på marmorgolvet utanför hissarna och väntade på att de andra hissdörrarna skulle öppnas. »Har du läst Ralph Waldo Emerson?» frågade Tom. Benny visste inte vilken fot han skulle stå på. Han berättade för oss att han inte visste varför de stod kvar där utanför hissarna. »Vad ska vi göra här, Tom?» »Lyssna till Emersons ord», sa Tom. Han började citera. »’Med all vår gottköpsvisdom, med allt vårt själsmördande slaveri under vanan, råder det ej något tvivel om att alla människor har sublima tankar.’ Hörde du det, Benny? Hörde du vad jag sa, eller ska jag säga det igen?» »Jag hörde vad du sa», svarade Benny. »De har aldrig vetat vem jag är», sa Tom och pekade upp mot de där jävlarna samtidigt som han skakade på huvudet. »Aldrig.»

Den första hissdörren öppnades och några lunchhungriga advokater kom ut. Tom sträckte fram sin tomma mugg. »Skänk en slant till de arbetslösa», bad han och skakade på muggen. »Hallå, skänk en slant!» »Tom», sa Benny. »Släpp mig, Benny, för fan! Du, killen, har du en slant över? Jag blev av med jobbet i dag.»

Och det var Toms sista stund.

Detta hörde vi från Benny direkt efter det att han hade berättat historien om hur Tom åkte till villan i Naperville med ett slagträ av aluminium en gång när han visste att barnen var hos sin mormor och allt som enligt bodelningsavtalet var Toms och som gick att slå sönder med ett slagträ fick utstå Toms högersving tills polisen kom och övermannade honom.

Amber Ludwig, som hade en kraftig och kompakt kropp som en säl, mycket små händer och mörka, tättsittande ögon, sa att hon var 30

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 31

rädd för att Tom skulle komma tillbaka och skjuta ner oss, som man brukade höra talas om på nyheterna. »Allvarligt talat», sa hon. »Jag tror att han har fått en skruv lös. Eller jag tror inte att den någonsin har suttit fast.»

Det syntes inte på Amber än, men alla visste om det. Hon övervägde abort men till Larry Novotnys stora besvikelse lutade hon åt att behålla det. Larry måste bestämma sig för vad han skulle göra med sin fru, som ganska nyligen själv hade fött barn. Vi tyckte synd om Larry, som den våren oavbrutet fingrade på sin Cubskeps med dess svängda, tummade skärm, men vi tyckte också att han själv kunde ha fattat att han borde ha hållit gylfen stängd. Vi tyckte synd om Amber också, men som alla vet krävs det två för att dansa tango. Vi hoppades bara att de inte gjorde det på våra skrivbord.

Vi frågade Amber om hon verkligen på allvar trodde att Tom var kapabel till att anstifta ett blodbad. »Ja», sa hon. »Jag tror att han är kapabel till vad som helst. Han är en galning.»

Vi försökte övertyga henne om att sådana saker bara hände i fabriker och lagerlokaler, och bara på South Side. Det uppstod en debatt. Var Tom sinnessjuk på riktigt? Eller var han bara en clown?

Ta till exempel den gången på Janines dotters begravning, när han grät och grät och inte slutade ens när vi hade gått till den där baren? Tydde inte det på att killen hade ett gott hjärta? »Okej», sa Amber, »men ta då alla gånger han har stått på elementet och moonat för hotellgästerna genom sitt fönster. Vad tyder det på?»

Hon talade om hotellpoolen på det tak som Toms fönster vette mot, och Toms vana att trycka sina nakna skinkor mot glaset. Ett skämt! skrek vi. Det var ju kul! Inget som visade att han var sinnessjuk. Amber blev nedröstad. Vi kände Tom. Vi kände Alan Glew, Linda Blanton och Paul Saunier. Vi kände Neil Hotchkiss och Cora Lee Brower och Harold Oak. Ingen av dem skulle komma tillbaka till oss med en mardröm i en ryggsäck. De hade blivit uppsagda. De 31

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 32

hade packat ihop sina saker och lämnat oss för gott, för att aldrig mer återvända.

Alla blev förvånade när Janine kom tillbaka. Det var förstås självklart att hon fick komma tillbaka när hon ville, men vi trodde liksom inte, med tanke på allt hon hade gått igenom, att hon skulle vara behjälpt av att köra på som vanligt igen. Men det kanske var precis det hon behövde för att skingra tankarna. Hon såg äldre ut, speciellt på ögonen. Alla hennes blusar var skrynkliga. Det bruna håret som hon förr hade stylat varje dag var nu platt och torrt, och vissa dagar luktade hon illa. Första dagen hon var tillbaka på jobbet tackade hon oss för flygbladen. Det var Lynn Mason som hade kommit på idén att vi skulle trycka upp flygblad när vi först hörde talas om att flickan var försvunnen. Genevieve Latko-Devine, som man nog kunde säga var den raraste och snällaste av oss, körde ända till North Aurora där familjen Gorjanc bodde för att be om ett foto på Jessica. Hon kom tillbaka till kontoret vid lunchtid med ett skolfoto från fjärde klass. Vi skannade in det, lade upp det på servern och började skissa på flygbladet.

Genevieve satt vid datorn och gjorde jobbet. Jessica var en alldaglig flicka med blont hår, ljus hy och ett skevt leende som inte gjorde saken bättre. Vi sa åt Genevieve att Jessica såg blek ut. »Och vad vill ni att jag ska göra åt det?» frågade hon. »Vi får fixa till henne», sa Joe Pope. »Lägg in henne i Photoshop.»

Vi använde Mac. Några av oss hade nya Macar, andra hade snabba bärbara datorer och så fanns det några stackars satar som fick sitta och trampa allt vad de orkade under skrivbordet för att hålla sina utdöda modeller vid liv. Layouterna gjorde vi i QuarkXPress medan Photoshop användes till all bildbehandling. Genevieve öppnade fotot av flickan i Photoshop och ökade kontrasten på flickans hår och fräknar. Vi tog en titt och alla var överens om att hon fortfarande såg blek ut.

32

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 33

»Försök att göra det här området mörkare», sa Joe och ritade en cirkel runt flickans ansikte med fingret. »Herregud, vad din skärm är smutsig», tillade han. Han tog en pappersnäsduk ur hennes ask och dammade av skärmen. Sedan tog han en ny titt. »Nu är hon blekare än någonsin.»

Genevieve testade några olika saker. Vi tittade på flickan. Joe skakade på huvudet. »Nu ser hon solbränd ut», sa han. »Gå tillbaka lite.» »Jag tror att vi skjuter över målet lite grann», sa Genevieve.

Men vi var rädda att ingen skulle lägga märke till bilden om flickan såg blek ut.

Genevieve saknade inte uppslag. »Förstora upp försvunnen lite mer», sa Jim Jackers. »Belöningen på 10 000 dollar måste synas mer», tyckte Tom. »Jag vet inte riktigt hur, du kan väl … ta ett annat typsnitt eller något.» »Och så måste du kerna texten på några ställen», påpekade Benny från åskådarplats.

Alla ville hjälpa till. Genevieve justerade än det ena, än det andra och arbetade på flygbladet i ytterligare en timme, ända tills någon tyckte att hon skulle fixa till den lilla flickans leende så att det blev mer symmetriskt. Hon skulle bli sötare då. »Nu räcker det», avgjorde Genevieve. »Det är klart nu.»

På eftermiddagen tryckte vi ut mängder av färgutskrifter och klistrade upp dem på kartongark. Flera av oss körde ut till North Aurora och ägnade hela kvällen åt att sätta upp dem – på biblioteket, ungdomscentret, kaféerna, biograferna, i mataffärerna, på Toys”R”Us och på alla telefonstolpar i hela området. Tre dagar senare hittades hon inrullad i plast på en ödetomt.

Vi satte upp flaggdekorationer och köpte tårta när Janine skulle komma tillbaka. Nästa dag fann Joe Pope henne inne på herrtoaletten, där hon stod och grät framför spegeln. Hon hade råkat ta fel dörr. Det var ovanligt att få reda på saker och ting genom Joe Pope, eftersom han inte pratade med så många, så vi skulle antagligen 33

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 34

aldrig ha fått veta att han hade hittat Janine på herrtoaletten. Men han pratade faktiskt med Genevieve Latko-Devine, och Genevieve pratade med Marcia Dwyer, och Marcia pratade med Benny Shassburger, och Shassburger pratade med Jim och Amber, som pratade med Larry och Dan Wisdom och Karen Woo, och Karen träffade aldrig någon som hon inte pratade med. Så till slut visste alla om det, och det var så vi fick veta att Janine inte hade kommit över sorgen, inte på långa vägar, eftersom hon var så förvirrad att hon gick vilse in på herrtoaletten. Vi såg henne framför oss där hon stod vid handfatet och höll sig fast i marmorkanten, med huvudet nedböjt och de trötta ögonen fyllda av tårar, utan att lägga märke till pissoarerna i spegeln. Sedan hon kom tillbaka sa hon nästan aldrig ett ord på lunchen.

Vi pratade om episoden med Janine på herrtoaletten. Ingen tyckte att det borde hållas hemligt, men vi var noga med att inte förlöjliga händelsen eller skämta om den. Några av oss gjorde det, men inte så många. Självklart var det tragiskt. Vi visste vad som hänt, men hur skulle vi kunna ha en aning om hur det kändes?

En del av oss diskuterade saken för att få ett välbehövligt avbrott, men de flesta av oss använde informationen som en förklaring till varför hon var så tyst på lunchen. Sedan lade vi episoden till handlingarna. Ända tills Janine började ta med sig bilder på Jessica som hon placerade på skrivbordet och i bokhyllan och hängde upp på väggarna. Bilderna fullkomligt strömmade in och konkurrensen om utrymmet blev stenhård. Hundra bilder av hennes döda dotter på de sju kvadratmeter som utgjorde hennes kontor. De tre på väggen mitt emot henne var de sorgligaste vi någonsin hade sett. Dessutom var det läskigt, rent ut sagt. Det gick så långt att vi försökte undvika hennes kontor. När vi var tvungna att gå in där, i något brådskande jobbrelaterat ärende, visste vi aldrig åt vilket håll vi skulle titta.

34

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 35

En tisdag i maj kvart över tolv hade Lynn Mason kallat till briefmöte. Vi samlades på hennes kontor för att delta. Briefmöten gjorde oss glada för det innebar att vi hade jobb på gång. Vi arbetade på den kreativa avdelningen där vi framställde reklam och vi betraktade vårt arbete som kreativt, men det var inte hälften så kreativt som det arbete vi lade ner på att salta våra tidrapporter varje måndag morgon sedan uppsägningarna hade börjat. Ett briefmöte innebar ett riktigt jobb, vilket i sin tur innebar att nästa veckas tidrapportering skulle te sig mindre skrämmande. Men vissa av oss gillade inte briefmöten när de låg kvart över tolv. »Ursäkta mig, men är det inte då de flesta av oss brukar gå på lunch?» sa Karen Woo. Lunchen var helig för Karen. »Varför inte lägga mötet kvart över elva?» undrade hon. »Eller rentav klockan ett?» De flesta av oss tänkte bara: Jaha, lunchen blir en timme sen i dag, spelar roll. »Men jag är hungrig», sa Karen. Hon verkade inte ha någon förståelse för det faktum att Lynn Mason just hade fått reda på att hon hade cancer och kanske hade annat att tänka på. Dessutom kunde Lynn lägga ett möte precis när hon ville, eftersom hon var delägare i firman. »Naturligtvis kan hon lägga ett möte precis när hon vill», sa Karen. »Men borde hon göra det? Det är frågan. Borde hon verkligen det?» Många av oss tyckte att Karen skulle vara glad att hon fortfarande hade ett jobb.

Medan vi väntade på att Lynn skulle komma fördrev vi tiden med att höra Chris Yop berätta historien om Tom Motas stol. Vi älskade att fördriva tiden och hade fulländat konsten på ett flertal olika sätt. Vi vandrade runt i korridorerna bärande på papper som gav intryck av att vi var ute i något viktigt ärende trots att vi egentligen bara letade efter gratiskarameller. Vi fyllde på våra kaffemuggar på våningar där vi inte hörde hemma. Hank Neary hade stor aptit på böcker. Han brukade komma tidigt på morgonen i sin manchesterkavaj och med en bok från biblioteket, kopiera hela boken och sedan sitta vid sitt skrivbord och läsa vad som för en förbipasserande såg ut som några viktiga jobbpapper. Han kunde ta sig igenom ett par trehundrasidiga romaner i veckan. Billy Reiser, en 35

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 36

haltande kille som jobbade för en annan av delägarna, var ett hängivet Cubs-fan. Han hade en kompis som installerade paraboler. De lyckades lura till sig ett tillstånd att gå ut på taket, där de monterade en parabol på ett undangömt ställe och riktade den så att signalen studsade mot byggnaden intill och in i Billys rum. Sedan satte Billys kompis upp en teve under hans skrivbord, i en sådan vinkel att Billy kunde se bilden bara han lutade sig bakåt en aning i sin skrivbordsstol. När det hela var klart hade han två hundra kanaler och kunde se Cubs på bortamatcherna också. Vi samlades på hans rum i mindre skaror när Sammy Sosa skulle försöka slå home runrekordet. Det enda problemet var att Billy oroade sig för att någon skulle få nys om teven, så varje gång Sammy gjorde home run och vi jublade som vansinniga blev vi utkastade.

Tom Mota hade blivit uppsagd veckan innan Chris Yop berättade historien om hans stol. Yop sa att han hade hållit på att städa skrivbordet när han plötsligt tittade upp och fick se kontorskoordinatorn stå i dörren. Vår kontorskoordinator luktade hamamelis och mattfibrer, hade ett rejält födelsemärke på vänstra kinden och hälsade aldrig på någon. Det sades att hon liksom en myra kunde bära flera gånger sin egen vikt på ryggen. Hon stod i Yops dörröppning med armarna i kors, lutad mot dörrposten och med blicken fäst på Yops bokhyllor. Hon frågade om de var Tom Motas. »Och då sa jag till henne», berättade Yop, »’Tom Motas? Vad då, de där?’ ’Bokhyllorna’, sa hon. ’Är de Toms?’ ’Bokhyllorna? Nej’, sa jag, ’de är inte Toms. Det är mina bokhyllor.’ ’Någon har i alla fall tagit Toms bokhyllor från hans rum’, sa hon till mig, ’och jag måste se till att de kommer tillbaks.’ Det var bara någon dag efter det att Tom fick sparken, förra tisdagen var det. Jag menar, liket har inte ens kallnat än och så står hon i min dörr och anklagar mig för stöld? Så jag säger det igen: ’Det är inte hans bokhyllor’, säger jag till henne, ’det är mina.’ Men då kommer hon in i rummet, kan ni fatta det? Hon kommer in i mitt rum och så säger hon: ’Är det där hans stol? Är det Toms stol du sitter på?’ Hon pekar på den. Hon tror att det är hans stol. Det är min stol. Det är hans bokhyllor, visst. När han fick 36

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 37

sparken tog jag dem och bar in dem till mig. Men det är fan inte hans stol. Det är min stol! Så jag säger: ’Den här? Den är min. Det här är min stol.’ Och då säger hon, hon kommer in i mitt rum och ställer sig väldigt nära mig, och så säger hon, hon är ett par decimeter, kanske en halvmeter ifrån mig och hon pekar på min stol och säger: ’Har du något emot att jag tittar på serienumret?’ Va? Har ni hört? Är det någon som har hört talas om serienumren förut?» frågade han oss. Ingen av oss hade någonsin hört talas om några serienummer. »Jodå, serienummer», fortsatte Yop. »De har serienummer på baksidan av allting. På det viset kan de hålla reda på alla möbler, vem som har vad och i vilket rum det står. Visste ni det?»

Vi lät honom gå på om serienumren ett tag eftersom hans utbrott var så typiskt. Chris var en nervös kille, och medan han pratade såg det ut som om hela hans ansikte vibrerade. Hans händer skakade lite, som om han led av koffeinabstinens. Han ville att vi skulle kalla honom Yop för det fick honom att känna sig yngre, coolare och mer accepterad. Han hade låtit sitt gråa hår växa så att det lockade sig vid öronen, men det hade börjat glesna uppe på hjässan. Han var gift med en kvinna som hette Terry och på helgerna spelade han dålig sjuttiotalsrock i ett coverband. Jämt frågade han oss vad vi lyssnade på nu för tiden. Vi tyckte att han var lika hjältemodig som patetisk när vi gick förbi hans rum och hörde att han spelade något av de senaste rap-albumen trots att alla visste att han egentligen helst lyssnade på Blood on the Tracks. Vi lyssnade på hans historia om Tom Motas stol från olika hörn av Lynns fullspäckade kontor. Hon hade ett bord med glasskiva och en vit skinnsoffa och vi stod i dörröppningen och längs väggarna och fördrev tiden medan vi väntade på henne. Karen Woo tittade oupphörligt på klockan och suckade eftersom Lynn kom för sent till sitt eget möte. »Och jag bara: ’Serienummer?’» fortsatte Yop. »Och då säger hon, hon står bakom mig alltså och så säger hon: ’Titta efter själv.’

Så jag reser mig upp och tittar efter, och där är det! På baksidan av stolsryggen! ’Hur kom det dit?’ frågar jag henne. Hon svarar inte. I 37

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 38

stället säger hon: ’Får jag låna en penna?’ Hon vill låna en penna så att hon kan skriva upp serienumret! Vad är det här för fascistställe, tänker jag. ’Hallå?’ säger jag. ’Det här är min stol.’ Men hon tar ingen notis om mig – hon skriver upp serienumret! Sedan går hon bort till bukhyllorna och börjar anteckna deras serienummer och så säger hon: ’Hur är det med de här bukhyllorna?’ Nu sitter jag i klistret, för jag ljög om bukhyllorna, det gjorde jag, men inte om stolen. Jag skiter fullständigt i de där bukhyllorna. Ta bukhyllorna.

Bara jag får behålla min stol.»

Vi sa åt Yop att han menade bokhyllorna. »Vad sa jag då?» undrade han.

Vi talade om att han hade sagt bukhyllorna. »Bukhyllorna?»

Precis – först var det bokhyllorna, men sedan började han plötsligt säga bukhyllorna. »Skit i det», sa han. »Det är bara jag som rör till det. Men hör nu här, hon får gärna ta bokhyllorna. Bara jag får behålla min stol.

Det är min stol. ’Men är de dina?’ frågar hon då. Vems de är, är en moralisk fråga för den här kvinnan. Så då säger jag: ’Ja, de är mina, men du får gärna ta dem. Jag vill inte ha dem längre.’ Vill jag inte ha dem längre? Vem skulle inte vilja ha de där bokhyllorna? Men jag vill inte bli av med min stol, min rättmätiga stol, så jag säger bara: ’Var så god, ta dem du.’»

Vi ville egentligen inte avbryta honom igen, men vi kände oss tvungna att påminna honom om att det var hennes jobb som kontorskoordinator att hålla reda på möbler och liknande.

Yop ignorerade oss. »Vad är det hon har där på handleden?» frågade han.

Yop menade kontorskoordinatorns tatuering. Den föreställde en skorpion vars stjärt slingrade sig runt hennes vänstra handled. »Hur kan en kvinna vilja ha någonting sådant på sin kropp?» frågade han. »Och hur kan vi anställa en kvinna som har det?»

Det var en bra fråga. Vi förmodade att han hade hört skämtet. »Vilket skämt?» frågade han.

38

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 39

Att skorpionen satt där för att vakta hennes ringfinger. »Då ska jag tala om någonting för er», sa han. »Det var kul, men det där ringfingret behöver inte vaktas. Men okej, visst – hon gör bara sitt jobb. Men det där är min rättmätiga stol. Det är min stol. Hon vill ta min stol ifrån mig, och det har hon ingen rätt till.

Sedan säger hon till mig: ’Varför skulle du vilja ge mig dina bukhyllor om de verkligen är dina, som du säger? Jag vill inte ha dem om de är dina’, säger hon, ’jag vill bara ha dem om de är Toms. Alla Toms saker har försvunnit och det är mitt jobb att skaffa tillbaka dem.’ Då försöker jag verka helt oskyldig och ovetande och så säger jag: ’Vad har de tagit, då?’ ’Låt mig tänka efter’, säger hon. ’Hans skrivbord, hans stol, hans bukhyllor, hans …’»

Vi bad om ursäkt för att vi avbröt honom, men nu gjorde han det igen. »Vad då?» undrade han.

Han sa bukhyllor.

Yop lyfte båda armarna upp i luften. Han hade en slafsig gammal Hawaiiskjorta på sig och håret på armarna började bli grått. »Men lyssna på mig då!» skrek han. »Kan ni inte bara lyssna på vad jag säger! Jag försöker tala om någonting viktigt här. De vet allting! De visste om varenda sak vi hade tagit! Så jag hade inget val. ’Du kan få bukhyllorna, okej?’ sa jag. Bara du inte tar min stol. ’Men är de Toms?’ undrar hon. Det är det hon vill veta. ’Tog du de här bukhyllorna från Toms rum?’ Och det är då det går upp för mig. Jag kommer att få sparken bara för att jag tog Toms bukhyllor.»

Bokhyllor! skrek vi. »Ja!» skrek han. »Och för deras skull kommer jag att få sparken!

Jag har amorteringar att betala. Jag har en fru. Jag är fan i mig skicklig på det jag gör. Får jag sparken så här sent i karriären är det kört för mig. Det är ungdomarnas marknad. Jag är för gammal.

Vem skulle anställa mig om jag fick sparken? Jag ser ingen annan utväg än att erkänna alltihop, så jag säger så här: ’Okej, så här gör vi. Du ser de där bukhyllorna där? Jag ska se till att de kommer tillbaka till Toms rum. På hedersord. Jag ber om ursäkt.’ ’Men du har 39

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 40

inte svarat på min fråga’, säger hon då. ’Är de dina? Eller tog du dem?’ Ni kan fatta hur jag känner mig då. Här försöker jag vara någotsånär uppriktig mot henne. Jag försöker spela på något slags medkänsla eller medmänsklighet i henne. Men det fungerar inte.

Hon är byråkrat rakt igenom. Så då säger jag: ’Allt jag vet är att de stod här när jag kom tillbaka från lunchen.’ Då tittar hon på sin klocka och säger: ’Klockan är kvart över tio.’ ’Jaha?’ säger jag. ’Kvart över tio på förmiddagen’, säger hon. ’När tog du lunch, halv tio eller?’ Sedan pekar hon på bukhyllorna och säger: ’Och jag antar att alla de här buckerna plötsligt bara stod här när du kom tillbaka från lunchen, de med? Från din halvtiolunch?’ Jag säger ingenting, och då säger hon: ’Och hur är det med den fina stolen som du sitter på? Kom den också från ingenstans?’ Och jag säger ingenting, och då säger hon: ’Jag kommer tillbaka när jag har kollat dina serienummer. Om det där är Toms bukhyllor föreslår jag att du ställer tillbaka dem på hans rum omgående. Och detsamma gäller allt annat som tillhör Tom.’ Och det är då jag säger till henne: ’Hallå där, vänta ett tag, lilla fröken. Vad fan menar du med det, tillhör Tom? Ingenting tillhör Tom. Tom var bara en som jobbade här. Ingenting har någonsin tillhört honom. Det finns över huvud taget ingenting som tillhör någon på det här stället, för de kan ta ifrån en det bara så där.’» Yop knäppte med fingrarna. »Och hör här vad hon svarade», sa han. »’Öh, jag är ledsen, men så är det inte’, säger hon. ’Allt det här tillhör faktiskt mig.’»

Yop spärrade upp ögonen och slog ut med händerna i en bedjande gest. Han trodde att vi skulle bli rasande över att kontorskoordinatorn bara kunde häva ur sig en sådan sak, men sanningen att säga blev vi inte det minsta förvånade. På sätt och vis var det faktiskt så att det tillhörde henne. Hon skulle aldrig få sparken. Alla behöver en kontorskoordinator. »Åh, jag var så förbannat lack», sa han. »Det finns ingenting som retar mig så mycket som alla småsinta typer på det här stället som har så här lite makt och utnyttjar den på alla sätt de bara kan tills de har TOTAL kontroll över en. Och nu kommer hon att kolla sina 40

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 41

serienummer och få reda på att jag har Ernie Kesslers gamla stol.»

Vänta ett tag. Var det inte hans stol? »Sedan han gick i pension», sa Yop något lugnare. »Förra året.»

Vi kunde inte fatta att det inte var hans stol. »Nu är den det. Den var Ernies förut. Tills han gick i pension.»

Vi kände oss lurade. Han hade gett intryck av att det åtminstone var hans stol. »Det är min stol», sa han. »Han rullade ner den till mig. Ernie alltså. Jag bad honom att jag skulle få stolen och då rullade han ner den till mig och så tog han min stol och rullade in den på sitt rum.

När han gick i pension. Vi bytte stolar med varandra, helt enkelt.

Vi kände inte till serienumren. Nu när jag känner till serienumren fattar jag att det är slut med mig. Den där kontorskoordinatorn kommer att tala om för Lynn att jag tog Toms bukhyllor, och hon kommer att säga att jag tog Ernie Kesslers stol också, trots att han gav den till mig. Så jag har inget val, eller hur? Om jag vill behålla mitt jobb måste jag låtsas att det är Toms stol och rulla bort den till hans rum! Det är inte hans stol – den har någon annan – men förra veckan gjorde jag just det. Jag rullade bort Ernie Kesslers stol till Tom Motas rum när alla hade gått hem. Jag var tvungen att låtsas som om det var Toms stol, och nu har jag låtsats i en hel vecka, samtidigt som jag har suttit på en annan stol, en liten jävla skitstol, bara för att slippa få sparken. Det var min rättmätiga stol», sa han och hans knutna nävar vibrerade ångestfyllt i luften framför honom.

Vi kunde förstå att han var upprörd. Han hade haft en underbar stol – justerbar och med en stoppad sits som gav efter bara en liten aning just när man satte sig ner.

Åtstramningarna började i entrén, med blommorna och godisskålarna. Benny tyckte om att lukta på blommorna. »Jag saknar de fina blommorna», sa han. Sedan fick alla på kontoret ett PM om att det var slut på arbetstidsförkortningen på sommaren. »Jag saknar 41

N&K-Så fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 42

arbetstidsförkortningen ännu mer än blommorna», var hans kommentar. På ett möte följande månad fick vi veta att de hade infört anställningsstopp på hela företaget. Innan vi visste ordet av hade de tagit bort vår bonus. »Jag skiter fullständigt i arbetstidsförkortningen», sa han, »men ska de ta ifrån mig min bonus nu också?»

Till slut började de säga upp folk. »Blommorna, arbetstidsförkortningen, bonusen – allt det där är helt okej», sa Benny. »Bara jag får behålla mitt jobb.»

I början hade vi helt förutsägbara sätt att beskriva det på – hon har blivit uppsagd, sa vi, han har fått gå. Sedan blev vi mer kreativa.

Få foten, få nådastöten, bli spolad. På sista tiden hade det dykt upp en ny fras som verkligen hade fått fäste. »Gå på spanska genom korridoren.» Någon hade hört det i en låt av Tom Waits, men det var tydligen ett riktigt gammalt uttryck, vilket vi kunde läsa i vår idiomordbok. »Under den tid då sjörövare härjade i Karibiska havet», stod det, »använde piraterna med förkärlek ett grepp som gick till på så sätt att de tog tag i nackskinnet på fången, lyfte upp honom och tvingade honom att gå med tåspetsarna knappt nuddande vid däck.» Det tyckte vi passade in. I låten sjunger Tom Waits om en man som är på väg till sin avrättning, och det passade också in. Vi brukade se den utvalda personen följa efter kontorskoordinatorn genom den långa korridoren och försvinna in bakom Lynn Masons dörr, och några minuter senare såg vi ljuset från lamporna fladdra till av spänningsfallet, vi hörde det fräsande ljudet, och lukten av bränt kött letade sig ut till oss i våra skyddade vrår.

Då snurrade vi runt i våra skrivbordstolar och tittade ut på flygplanen som gick ner för landning på O’Hare. Vi satte på oss våra hörlurar. Vi lutade oss tillbaka och slöt ögonen. Vi tänkte alla samma sak: Tack och lov att det inte var jag.

Jim knackade på Bennys dörrpost. »Har du sett till Sanderson på sista tiden, Benny?» »Vem då?» »Sanderson. Will Sanderson.»

Benny visste fortfarande inte vem Jim pratade om.

42

N&K-S책 fick vi se slutet

08-07-31

06.00

Sida 43