Förord
”Fortsätta som förut har börjat låta precis som världens undergång.” Denna mening etsade sig fast i mitt minne när jag läste en artikel om klimat och energi i Newsweek för flera månader sedan. (1) Även om denna tanke kanske förvånar många, kommer den inte som någon överraskning för forskarna som följer den globala miljöutvecklingen på områden som avskogning, jorderosion, sjunkande grundvattennivåer och stigande temperatur. De har redan en längre tid sagt att vi kommer att få problem ifall dessa trender fortsätter. Det som inte varit lika klart är vilka uttryck problemen skulle ta sig. Nu förefaller det som om maten är den svaga länken, så som den varit för många tidigare civilisationer. Vi går in i en ny tidsålder när det gäller livsmedlen, en tid som kännetecknas av att matpriserna blir högre, antalet hungriga människor växer snabbt och konkurrensen om jord- och vattenresurser blir allt mer intensiv samtidigt som den skär tvärs över landsgränserna genom att länder som importerar livsmedel försöker köpa eller arrendera väldiga landområden i andra länder. Till skillnad från tidigare uppgångar i spannmålspriserna som förorsakades av enstaka händelser – som torka i Sovjetunionen eller uteblivet monsunregn i Indien – och vanligtvis rättade till sig med nästa skörd, skapas denna nya prisuppgång av trender. Bland de orsakande trenderna har vi befolkningstillväxt, sjunkande grundvattennivåer, stigande temperatur, issmältning och användning av spannmål till att framställa bränsle för bilar. När spannmålspriset under tidigare årtionden steg, såg USAs jordbruksdepartement med hjälp av sina stödprogram helt enkelt till att obrukad åkermark sattes in i produktionen igen, men idag är all mark redan tagen i anspråk. Plötsligt har livsmedelstryggheten blivit en mycket invecklad fråga. Energipolitiken kan påverka framtidens livsmedelstrygghet mer än jordbrukspolitiken gör. Ska hungern kunna utrotas kan det hänga mera på Förord
7