9789127120280

Karleksforsok o svek Cover.qxd:Layout 1

10-02-09

I Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser skriver Sveriges mest kända psykoanalytiker uppriktigt och rannsakande om sin livsresa. Från barndomens sinnliga värld, pubertetsår och fram till vuxenlivets karriär – men också kärleksförsök och svek. clarence crafoord bjuder på berättelser om uppväxten i en privilegierad men hämmande överklassmiljö, om litterära drömmar, förälskelser och om drivkrafterna bakom sin yrkesbana som förnyare av den psykiatriska vården.

Kärleksförsök och svek är således en bok som kan läsas på många sätt: som en historia om psykiatrins reformering och psykoanalysens genomslag i Sverige, som en beskrivning av ett svunnet Stockholm eller som en skildring av en mans livsresa, sexuella uppvaknande och kärleksförsök. I ett kapitel beskriver författaren dessutom sin vänskap med Ingmar Bergman.

Kärleksförsök och svek

foto mia carlsson

foto: clarence crafoord

Sida 1

Clarence Crafoord · Kärleksförsök och svek

Sådan var min mamma i min barndom, närvarande men oåtkomlig.

Kanske var det så den blivande själsläkarens rottrådar fick näring: en ständigt levande önskan att undersöka mera, att undra över dolda möjligheter, att väcka nyfikenhet hos människor om att undersöka sina egna hemligheter...

09.59

En själsläkares berättelser

Clarence Crafoord

clarence crafoord är psykiater, psykoanalytiker, föreläsare och författare till en rad böcker utgivna vid Natur & Kultur, bland andra Människan är en berättelse (1994), Barndomens återkomst (1993) och Hjärtats oro (2004). Han var med och ledde översättningen av Freuds samlade skrifter i tolv digra band och är en av dem som förnyat psykiatrin i Sverige och »öppnat den mot samhället«.

Om Hjärtats Oro — Anteckningar från ett vardagligt sjukdomsfall (2004): »Hjärtats oro gav mig många eftertankar och Crafoords eleganta stil bidrar till att göra den till en fin läsning.« gregor katz, Läkartidningen.

Om Människan är en berättelse (1994): »Ett måste för alla som använder samtalet i sin dagliga gärning.« anders haag, SvD. »Den kan läsas som ett skönlitterärt verk och den ger näring till egen bearbetning och utveckling. Boken är ett mästerverk!« karin allgulin-sjölin, Omvårdaren.

,!7IJ1C7-bcacia!

ISBN 978-91-27-12028-0

95108 Karleksforsok OK3.indd 4

10-02-02 11.25.09

Innehåll

Förord 7 Sextioårsfesten 9 En historisk bakgrund 18 Fantasin om min födelse 24 Den sällsamma doften 33 Mamma 42 Livet i staden 51 Mitt litterära sinnesorgan 63 Hän mot och genom pubertetsår 69 Mina franska lärospån 88 Medicinarår och avstickare 113 Varför psykiatri? 151 Psykiatrisk och psykoanalytisk utbildning 156 Fruängens dagsjukhus 177 Uppbrott och eftertankar 187 PV i Luleå 198 Blekingepsykiatrin 217 Psykoterapiinstitutet 230 Kärlekens villospår 244 En spröd kontakt med en känslig själ 250 Den psykoanalytiska praktiken 258

95108 Karleksforsok OK3.indd 5

10-02-02 11.25.09

Att förmedla psykoanalys – Bulletinen, Divan och Freudöversättningen 265 Författarskapet 279 Vindflöjeln på Stora Sundby 294 Personregister 299

95108 Karleksforsok OK3.indd 6

10-02-02 11.25.09

Förord

I den här boken har jag efter min förmåga sökt skildra hur mitt levnadslopp vuxit fram ur de förutsättningar som kan sägas vara representativa för ett barn i en privilegierad överklassmiljö med en skyddad barndom i ett stabilt land. Jag har sökt skildra uppvaknanden och trevande ungdomskärlek, studentliv och de första utlandsresorna i Europa. Som ung vuxen kom jag att fångas av 1960-talets upproriska stämningar liksom av det som kallats »den sexuella revolutionen« som sannolikt för många ledde till bittra eftertankar. Resultatet blev ett för epoken ganska krokigt men ändå vanligt liv.

Arbetet med att skriva om mitt liv har varit som ytterligare en psykoanalys men på ett helt annat sätt än på analytikerns soffa.

Det har blivit en balansgång mellan sanningslidelse och hänsyn till andra som har deltagit under min levnad och till dem som varit föremål för mina kärleksförsök och svek.

Mina år som yrkesverksam psykiater och terapeut har framför allt präglats av en humanistisk grundsyn, en psykoanalytisk skolning och en aldrig sviktande tillit till att människan är en berättelse. Också denna grundsyn kan ses som ett kärleksförsök.

Min övertygelse är att den berättelse som är människan går att lära känna och förstå i ljuset av den psykoanalys som Sigmund Freud lade grunden till.

Boken är skriven ur minnet och utan att jag fördjupat mig i 7

95108 Karleksforsok OK3.indd 7

10-02-02 11.25.09

dagböcker, brev och annat som kan grävas fram ur vars och ens dokumentskatt. Jag har också valt bort foton och andra illustrationer för att låta var och en låta sin fantasi fritt spela kring texterna i boken.

Jag vill rikta ett tack till förlagets lyhörda medarbetare Lena Forssén, Kerstin Kjellin och Jessica Rydén och allra mest till min fru Gunnel som med tålamod, omdöme och fördragsamhet följt mitt självbiografiska företag. För många av mina närmaste medresenärer på min livsresa har den delvis vingliga färden ibland medfört smärta och förluster, ibland glädjeämnen. I den mån min bok kan ge ledtrådar till också deras öden så har den varit värd mödan att skriva. Många har jag nämnt vid namn, andra kanske känner igen sig som individer jag mött. För alla dessa känner jag stor ömsinthet, tacksamhet och respekt.

Hjälmsäter i november 2009 Clarence Crafoord

95108 Karleksforsok OK3.indd 8

10-02-02 11.25.09

Sextioårsfesten

den 7 juli 1996 skulle jag fylla sextio år. Jag hade länge tänkt ställa till med ett stort hejdundrande kalas detta år, men förstod att jubileet som vanligt inte kunde avhållas om sommaren, då alla människor är skingrade för vinden. En lördagskväll i början av september kunde passa bättre. Jag ville boka Riddarhusets lokaler, eftersom den möjligheten finns för den som är född i en adelsfamilj och huset inbjuder till pompa och ståt, för det ville jag ha. Nu hade jag ju i min radikala period på 1970-talet försökt avsäga mig mitt adelskap och slutat att betala de så kallade kapitationsavgifterna till Riddarhusets underhåll. Riddarhusdirektionen var obeveklig. Jag kunde endast få hyra lokalerna om jag betalade de trettio årens obetalda avgifter och så att säga återknöt till Riddarhusets traditioner. Jag tillställdes en räkning på de trettio årens avgifter och fick därefter nådigt tillstånd att boka lokalerna, vilket skedde ett par år i förväg.

Vilken var då min avsikt med denna vidunderliga fest som jag hade i tankarna? Jag hade tänkt tillbaka på mitt krokiga levnadslopp och hur jag hade flera äktenskap och sorgliga skeenden bakom mig, att jag hade flyttat mellan olika landsändar, att jag hade dragit mig tillbaka för sabbatsperioder av skrivande och att mina barn ofta hade fått uppleva sin pappa på avstånd. De hade själva skaffat sig olika partner i livet och slagit sig in på skilda områden och så småningom själva fått barn. Jag hade inträtt i en ny generation

95108 Karleksforsok OK3.indd 9

10-02-02 11.25.09

utan att egentligen märka det och urskilde hur jag hade utvecklats till att vara en lika bristfällig farfar/morfar som jag varit förälder.

Inga aldrig så goda föresatser har kunnat ändra på detta. Jag har varit sysselsatt med arbetsuppgifter och författarskap i flera decennier och likt så många andra män i min generation under dessa år prioriterat arbete framför familj.

Mitt hopp stod då till idén om att arrangera denna väldiga fest!

Ett slags återföreningskalas! År 1996 var alltså inne och detta år var sextioårsfesten utsatt.

Under den tid som gått mellan bokningen och tiden för kalaset hade min fru Eva avlidit och en ny kvinna, Gunnel Saxon, kommit in i mitt liv. Sorg och tumult liksom en ny kärlek hade vänt upp och ner på mitt liv. Förutsedda program under festligheterna liksom delar av gästlistan måste förändras. Jag rådgjorde med många. Skulle jag ställa in hela kalaset? De flesta svarade nej och ett argument var att inte låta de döda härska över de levande. Eva som tog sitt liv måste ensam bära ansvaret för sin handling, hur medskyldiga andra än kan känna sig. Gunnel, som blivit min närmaste vän, förhöll sig neutral i dessa överläggningar. »Festen är ju bara din.

Du måste själv avgöra hur du vill ha den«, sa hon.

På våren 1996 bestämde jag mig för att trots allt avhålla festen och tänkte att jag verkligen skulle inbjuda alla både från min släkt och från mina olika arbetsplatser. Tanken som växte fram inom mig var ett slags vision av en försoningsfest, där mina svek och alla mina försök till kärlek skulle kunna mötas i form av de människor som hade varit del av mitt liv. Det blev en planering av en »Här är ditt liv!«-föreställning och jag fylldes av en övertygelse om att det skulle vara möjligt att låta mina barn och barnbarn och deras närmaste i släkten få möta alla människor från mitt yrkesliv. Tal skulle hållas och barnen skulle ges en möjlighet att förstå vad som drivit mig under mitt yrkesliv och få en bättre förståelse för vad jag uträttat på så stort avstånd från dem. Mina kolleger och arbetskamrater från olika delar av landet skulle få möjlighet att möta medlemmar ur min familj och träffa mina barn och barnbarn. Mina gamla vänner 10

95108 Karleksforsok OK3.indd 10

10-02-02 11.25.10

från Paris hade med glädje rest upp till festen och var omtänksamt placerade vid fransktalande kolleger. Det skulle inte sparas på välfägnad, mat eller vin, musiken skulle ljuda och det hela avslutas med dans till levande musik, helt enkelt en varm försoningsritual.

Tanken fyllde mig med glädje och tillförsikt.

Dessa försonliga tankar delade jag nu med Gunnel som med liv och lust deltog i planeringen av den stora sammankomsten. En hake i planeringen var att min äldste son Alexander väntade sitt tredje barn, och hans son Tom föddes bara några dagar före festen. Kanske han och hans fru Pia måste stanna hemma med den nya babyn.

Detta faktum kunde emellertid inte grumla min växande glädje över att denna festlighet skulle bli ett slags kulmen på alla mina strävanden. Jag hade också bjudit min första fru Margareta och många människor från tidigare liv och verksamhet. * Säckpipeblåsare från Skottland inledde vid gästernas ankomst, den bästa meny man kunde uppbringa serverades och ett utsökt vin som min bror Carl-George specialimporterat från Spanien bjöds i riklig mängd under hela måltiden. Min svärson Fredrik Kugelberg i flottans paraduniform var toastmaster och talens rad lovade bli lång. Min förväntan var stor och präglades framför allt denna kväll av en inre glädje över att så mangrant ha samlat hela denna församling från mitt växlingsrika liv.

Gunnel och jag tog emot gästerna i entrén och efter några sketch­er och uppträdanden i Riddarsalen, satte sig de nära hundra gästerna till bords i Lantmarskalkssalen och talen utropades av toastmastern.

Atmosfären fylldes av glatt sorl och smått högtidlig förväntan. Mina bröder höll så var sitt humoristiskt och vänligt tal och Carl-George påminde om att min födelse fått honom att svimma. Min äldsta dotter Louise talade om mina åldrande händer och sitt förhållande till händerna. Hon kom så in en del på min frånvaro och talade lätt ironiskt om hur jag vid olika möten med henne talat om att »anknyta« till barnen och hennes blivande familj. Så kom turen 11

95108 Karleksforsok OK3.indd 11

10-02-02 11.25.10

till min äldste son Alexander, som till slut infunnit sig ensam men som jag i festens inledning inte riktigt känt igen. Han verkade en smula spänd och frånvarande och jag gissade att detta hade att göra med den nyss inträffade tilldragelsen med födelsen av ytterligare en son.

Alexander reste sig och började nu i sitt tal till mig utveckla sin syn på mitt liv, inte som en rad viktiga arbetsinsatser utan som en lång serie svek och övergivanden: »Pappa, du har faktiskt svikit allt som du har satsat på!« fyrade han av. »Du gav dig av med din nya fru Karin när jag bara var fem år, och när du kom hem var det Eva som gällde och nu heter hon visst Gunnel!« Alexander nickade menande åt Gunnels håll.

Hela den församlade menigheten blev tvärtyst. Detta var knappast vad man hade väntat sig vid denna ståtliga fest. De tillresta fransmännen vände sig oroligt till sina tolkar och bad om förklaring. Alexander fortsatte med den situation som han som femåring hamnat i när jag lämnade familjen och barnen för att flytta till Luleå och han utropade retoriskt: »Hur kunde du!« Paus. Tystnaden och förstämningen i salen djupnade alltmer. Min dotter Caroline sökte min blick och skakade sakta på huvudet, men jag kunde inte se genom tårarna om gesten gällde mig eller brodern. När sorlet långsamt kom igång igen, fortsatte han att tala om sin saknad efter mig när jag försvann till Norrland och sin bitterhet över att vara så övergiven, både geografiskt och känslomässigt. »Och när du var färdig i Luleå och vi trodde att du skulle komma hem, då drog du iväg ända till Karlskrona! Men vi längtade ju efter dig!« Talet blev mycket långt och människor började skruva på sig. Feststämningen började vika och man försökte låta det rikliga vinet lätta den tunga atmosfären i salen.

Själv var jag helt tillspillogiven, förtvivlad och tillika häpen.

Mina försök att omfamna min son och treva efter en försoning misslyckades. Alexander var precis så otillgänglig och oförsonlig som festanledningen varit en illusion om förbrödring och försoning.

Sakta gick denna sanning upp för mig. Detta var en oväntad attack 12

95108 Karleksforsok OK3.indd 12

10-02-02 11.25.10

som närmast liknade en offentlig avrättning. Det blev så mycket mera drabbande då jag i alla år haft en föreställning om att ingenting kunde rubba det nära förhållande som jag inbillade mig fanns mellan mig och Alexander sedan hans första år. Nu framstod han för mig som förvandlad. Eller hade jag varit alldeles blind och döv?

Våra gemensamma somrar och våra resor tillsammans flimrade förbi. »Du har svikit allt du satsat på«, ringde det i mina öron.

Hade han kanske alldeles rätt?

Alla gästerna i salen slog ner sina blickar och jag kände mig ohyggligt utlämnad och ensam. Jag tyckte mig se en triumfatorisk glimt i Alexanders mamma Margaretas blick. Några av gästerna såg mer förvirrade ut och skruvade på sig. Kunde någon ingripa?

Toastmastern i sin paraduniform såg sig om. Till slut tog Kjell och Anita Grede ordet och sökte med värme och humor gemensamt kommentera Alexanders utfall. De talade direkt till honom om livets variationsrikedom men han föreföll inte att lyssna. Stämningen var fortsatt dyster och dämpad. Därpå kallades min son William fram och han framförde några försonliga ord, varefter han för första gången framförde sin ironiska men varmhjärtade sång »Missarna man minns«, som på ett avväpnande sätt skildrade hur misstagen kan styra våra liv: Hon som missa’ tåget, nog kommer hon ihåg’et, hon gifte sig med ortens stins!

Det är missarna man minns!

Det förlösande skrattet som följde behövdes för att lätta den tryckta stämningen, och en rörelse förmärktes i församlingen.

Jag var nog mest förvirrad, men när jag i minnet återkallar skeendena tycker jag mig kunna urskilja en dold dramatik bakom det som hände den här kvällen och som ingen av de närvarande kommer att glömma. Många av mina tidigare medarbetare höll uppskattande tal i olika former som nog de flesta har glömt, utom 13

95108 Karleksforsok OK3.indd 13

10-02-02 11.25.10

kanske ett tre kvart långt anförande om psykoanalytisk teori som kollegan Imre Szecsödy hade förberett och avlevererade som om inget hade hänt.

Men något hade förvisso hänt.

Jag kunde i efterhand förstå att Alexander vid detta tillfälle hade befriat sig själv genom det symboliska fadermord som jag själv aldrig förmått utföra när jag i olika livsavgörande situationer stod inför min egen far, en rad uteblivna handlingar som förmodligen bidragit till de olika svek som utspelats i mitt senare liv. Det är en del av detta som jag kommer att söka skildra i det följande. Kanske har det uteblivna fadermordet också bidragit till min genomgående känsla av instängdhet samtidigt med en rasande pliktuppfyllelse som ibland har kunnat liknas vid ett slags botgöring.

Mina bröders lite bleka framförande av familjeanekdoter som konventionellt passade väl i en sådan här tillställning sjönk i glöms­ ka liksom många av mina medarbetares inlägg. Sakta, sakta och med det goda vinets hjälp steg stämningen igen, men det inhyrda dansbandet fick vänta länge på dansande. Vid avskedet på kvällen uttalade många av de närvarande att de tyckte att jag kunde vara stolt över mina barn som haft mod och förmåga att uttrycka en sådan uppriktighet. Andra tyckte kanske annorlunda om kvällens upplevelser, indirekt uttryckt med ord som »en oförglömlig afton«.

För mig var de följande dagarna en desillusionens och tomhetens tid. Jag hade fantiserat om en försoningsfest och mött en mördande besvikelse. Det skar djupt i mitt sinne, inte minst eftersom jag, som sagt, hade haft illusionen om att Alexander stod mig genuint väldigt nära. Men så var det inte, och sorgen, saknaden och bristen kom framgent att kännas som en tagg i det inre. Jag har mer på avstånd sett Alexander med jättesatsningar och oerhört mycket arbete bygga upp en egen verksamhet och kunnat känna mig stolt och också känt igen mig i honom. Också mina vuxna döttrar har med kreativitet och arbetsförmåga byggt upp sin arbetsamma och ambitiösa tillvaro. Min son Wille har fortsatt sitt artistliv och har 14

95108 Karleksforsok OK3.indd 14

10-02-02 11.25.10

funnit en positiv och livsbejakande filosofi. Han arbetar liksom jag med ord, och hans symbolik i misstagsvisan bottnar i en försonlighet och förståelse för sin gamle fars krokigheter och misstag.

Mina unga döttrar med Karin, Sheila och Ellinor, framförde gratulationer och uppvaktade på sitt sätt, Sheila, tjugotre, lite blygt och avsides och Ellinor, sjutton, i ett tal med några väl avvägda, uppriktiga men försonliga ord. Min förmåga att ta emot vad de framförde var sorgligt nog inte särskilt stor, eftersom jag ännu var bedövad efter de dramatiska skeendena i festens inledning.

Under den harmlösa och konventionella ytan i en sådan här tillställning öppnas givetvis en scen för ett uppspelande av familje­dramer som vanligen döljs under den glansfulla ytan. Vid sextioårsfesten uppfördes en del av den charad som har kallats för »borgarklassens diskreta charm« och som mina bröder med rutin och vana spelade med i.

Det stilfulla livet som utspelades hos mormor och morfar på Stora Sundby och som repeterades av mina föräldrar på Marielund och som mina bröder var uppväxta i och präglade av kom att brytas av mig som kom in så sent i den världen. Den förvirring jag upplevde under festen motsvarade kanske i viss mån den förvirring jag kände inför det fadermord som jag aldrig utförde och som ägde rum just på denna borgerliga scen. Valet av Riddarhuset kom ju i sig att symbolisera hela den värld som jag tvehågset sökt bryta mig loss ifrån men bara ofullständigt lyckats med. I den här boken ska jag försöka lägga fram huvuddragen i mitt livslopp som jag alltmer har kommit att beteckna med orden »kärleksförsök och svek«. Den stort anlagda försoningsfesten ägde rum som ytterligare ett sådant försök. Det var en kraftansträngning som avslöjade omöjligheten i att förena den borgerliga överklassens vanliga försök att sopa alla konflikter under mattan med den uppväxande generationens starka önskan att ersätta ett gammalt förljuget samhälle med något uppriktigare och kanske rättvisare. Alla Riddarhusets insignier, otaliga vapensköldar och vördnadsbjudande porträtt såg ner på den församlade skaran och riktade särskilt sina förbluffade blickar 15

95108 Karleksforsok OK3.indd 15

10-02-02 11.25.10

på Alexander. Hans namne var en av de första pionjärerna att i revolt lämna Skottland för fyra sekler sedan. Han hade revolterat mot den dåvarande hämndlystne hövdingen och genomfört ett slags fadermord. Denne Ur-Alexander tvingades i landsflykt. Hans ättlingar kom så småningom till Sverige som fria män.

De vördnadsbjudande fäderna på väggarna i Riddarhuset syntes, liksom jag och mina gamla bröder, skaka på huvudena. Ingen kommer att glömma den annorlunda utvecklingen av mitt storstilade försoningsförsök. För min egen del förbyttes en jubileumsglädje i en sorg och en smärta som kom att bryta fram under lång tid, ja, i omgångar under de följande åren. Speciellt har den oförsonlighet som jag mött blivit en fortsatt plåga liksom det motsatta: att det skedda var en lustig bagatell. För mig medförde denna planerade återsamlingsfestlighet tvärtom en splittrande förskingring åt alla håll, och bitarna har ännu inte kommit på plats utan fortsätter att värka i mitt sinne ännu efter många år. Min förhoppning kan bara vara att den befrielse och självständighet som ett symboliskt fadermord medför för dem som deltog, med tiden kan leda till det kärleksfulla överseende som döljer sig under varje passionerat utbrott.

Det kanske kan te sig egendomligt att det varit möjligt för mig att leva mitt liv i ett slags blind ambition att fullgöra plikter och vidareutveckla mina grundläggande idéer om en humanistisk kultur inom vård och psykiatri utan att samtidigt visa en liknande omsorg om dem som levt allra närmast mig och som jag försökt visa kärlek, en kärlek som jag i hela min levnad tagit för given. Som min levnadsberättelse kan utvisa har jag emellanåt snubblat fram genom tillvaron på spaning efter nya mål och nya vidder i en paradoxal kombination av målmedvetenhet och aningslöshet. Eftersom det är en paradox som har rötter i min historia vill jag berätta den från början. Den handlar om en begynnelse i ett stadigt fundament och en yrvaken fortsättning i möten med en värld av alternativa vägar som gör en oförberedd vandrare rådvill och vilsen.

Det går kanske aldrig att på ett gott sätt förbereda ett barn på hur 16

95108 Karleksforsok OK3.indd 16

10-02-02 11.25.10

livets villkor ska tacklas. Den enda vägen måste vara att visa tillit till barnets egen förmåga och lyhört lyssna till vem barnet är. Min historia kanske kan illustrera hur avgörande moment och beslut i tillvaron kommit att präglas av dunkel och oklara konturer och där svek följts av olika övergivanden. Kanske Alexander formulerade detta allra brutalast. »Du har svikit allt som du har satsat på.« Ändå tror jag inte han har känt till mycket av vad som har hänt.

Jag kan bara försöka berätta historien.

17

95108 Karleksforsok OK3.indd 17

10-02-02 11.25.10

95108 Karleksforsok OK3.indd 278

10-02-02 11.25.45

Författarskapet

alltsedan skoltiden har skrivandet lekt mig i hågen. I skilda sammanhang under mitt liv har lusten att formulera mig skriftligen känts olika starkt och jag har skrivit och publicerat kortare och längre berättelser sedan skoluppsatsernas och gymnasietidningarnas tid.

Mina skönlitterära och berättelseinriktade skrivförsök klingade av under medicinartiden, medan människointresset och lusten i formulerandet kanaliserades i det författande som hörde ihop med studentperioden – inför yrket i skrivandet av väldisponerade journaler och epikriser, intyg och utlåtanden, i fritidsverksamheten små kåserier och reportage i studenttidningar och redigering av Medicinska föreningens tidskrift på 1950-talet.

Birgitta Dahl – Ken – var en vän under en del av dessa år och lyssnade tålmodigt till mina texter; hon var moderligt stödjande men sällan entusiastisk. När hon själv försvann in i tidningsvärlden i Folket i Bild och VeckoRevyn förlorade vi successivt kontakten. Mitt skrivande kom att vila. Pehr Henrik Törngren fångade min språkkänsla, och under flera år arbetade jag som språkgranskare för Nordisk medicin fram till Törngrens död 1965. Bernt Bernholm, medicinsk reporter på Expressen, hade läst något av det jag skrivit, och en period fick jag några uppdrag att skriva recensioner av medicinsk populärlitteratur som en liten biinkomst under småbarnsåren.

Dessa småuppdrag i skrivandets värld lärde mig korrekturteknik 279

95108 Karleksforsok OK3.indd 279

10-02-02 11.25.45

och blick för språket men utvecklade på intet sätt vad jag önskade utan att veta om det, nämligen att hitta en ton för mitt eget berättande utan att känna att jag förmådde samla ihop mig till något större projekt. Som sekreterare i Svenska Psykiatriska Föreningen 1964–1968 fick jag därtill gedigen träning i att uttrycka mig på byråkratsvenska i remissvar och protokoll.

Förmågan att berätta och beskriva skeenden utan större ansträngning har i hög grad hjälpt mig i det formulerande och skrivande yrke som det psykiatriska faktiskt handlar om. Det har gällt att upptäcka ett observationsinstrument för att känslomässigt och dynamiskt urskilja människors problematik och att kunna beskriva processer och tolkningar. Jag lärde mig under åren att »skriva i huvudet« för att efter olika uppgifter direkt diktera ner de relevanta iakttagelserna och på detta sätt spara mycket tid. Under Blekinge­tiden dikterade jag oerhört mycket under cykelturer eller bilfärder, och dessa texter resulterade i artiklar och en diger dagbok över utvecklingsstegen i själva omdaningsprojektet inom psykiatrin.

En önskan att uttrycka mitt livs dilemman i förtätad form grep mig emellanåt, och en tid kommunicerade jag med Karin genom att forma små dikter om min upplevelse av svårigheterna i vår relation. Som ett slags budskap satte jag upp dikter på väggar och skåpdörrar, en form av väggtidning att begrunda. Vid ett besök i vårt hem fick Bengt Andersson vid Norrbottens Bildningsförbund syn på några uppnålade dikter och sa att han ville ge ut dem på förbundets förlag, om det fanns fler. Så kom Motljus till 1984. Vid en ny genomläsning av diktboken under författandet av Kärleks­ försök och svek återupplever jag det jag då kände: Du sluter dig alltmera, varm, mjuk men orörlig.

Vänd mot mig men utan framsida.

Mina trevanden ger inte fäste och får ingen ledning.

280

95108 Karleksforsok OK3.indd 280

10-02-02 11.25.45

Också jag stillnar eller faller i ensam gråt – tills din hand kommer med en tunn smekning, en sorgsen tröst.

Eller tag titeldikten: motljus I motljuset blir dina drag dunkla, mitt ansikte naket och belyst.

När solen bränner min nacke svider din tydlighet och jag vänder mig bort.

Lusten att skriva växte sig dock allt starkare efter hemvändandet till Stockholm från åren i landsorten. Tanken att skriva skönlitterärt fanns inte längre, men däremot att använda de pedagogiska modellerna från undervisningen av personalen till att skriva något sammanhängande, till exempel med utgångspunkt i borderline­ begreppet.

Jag tog på våren 1985 upp saken med min svärson Claes Hofmann som arbetade på IBM , som jag visste tillverkade moderna elektriska skrivmaskiner. »Kan du välja ut en riktigt bra skrivmaskin åt mig, för jag har något som jag vill skriva nu«, bad jag honom. Claes tittade lite förvånat på mig och sa: »Skrivmaskin? Nej, jag skulle råda dig att satsa på en ordbehandlare!« »Ordbehandlare? Vad är det för något?« Jag var skeptisk. »Vad menar du?« Claes förklarade: »Vi tillverkar ordbehandlare också. De är mycket bättre. Du skriver helt enkelt i en datamaskin och till den behöver du en skrivare.« 281

95108 Karleksforsok OK3.indd 281

10-02-02 11.25.45

Jag var lika skeptisk som oförstående. Claes demonstrerade en maskin för mig och hur man kunde rätta det man skrivit, skriva om utan att börja från början och få utskrifter på papper som matades ut med perforering i kanten, som en filmremsa. Sedan var det bara att riva av kanterna så hade man en utskrift. Jag blev intresserad och förvärvade min första dator, en otymplig sak med hela 20 kilobytes minne, en ofantlig kapacitet kunde jag räkna ut. Sakta vande jag mig vid apparaten, men när det så småningom vara dags att lämna manus till förlaget, gjorde jag det i pappersform.

Jag skrev alltså på den nya apparaten Victor under sommaren 1985 ett manuskript som dels var en utbyggnad av min lilla publikation från 1971 Borderlinepersonligheten, dels en sammanfattning av mina erfarenheter från dagsjukhuset i Fruängen och av undervisningen i Blekinge. Jag vände mig till bokförlaget Natur och Kultur som jag kände till. Förlaget skickade min första version av manuskriptet till Ludvig Igra, vilket jag så småningom fick veta, och denne tillstyrkte publicering. Jag hade många funderingar kring bokens titel men fastnade till slut för det enklaste: En bok om borderline. Den kom ut 1986. Det var för mig ett förstlingsverk och kändes som en viktig händelse. Det var också en speciell känsla att ha skapat ett omslag till boken med en väv av vännen Anita Grede som förlaga. Jag hade haft mycket kontakt med Gredes och fäst mig vid Anitas expressiva bilder och naturfärgade material.

Förlagsredaktör vid tillkomsten av boken var Agneta Hebbe, språkmänniska och erfaren efter många år i branschen. Hon tyckte om mitt sätt att skriva och vi kom att samarbeta kring flera böcker. »Om den här boken kommer in på utbildningarna, så är din lycka gjord«, sa hon uppmuntrande. Det vågade jag knappast hoppas, men den har visat sig användbar och finns efter snart tjugofem år fortfarande kvar i förlagets sortiment. Jag har många gånger föresatt mig att göra om boken som självfallet har åldrats. Men i det fallet har jag en märklig hämning. Det är ofattbart svårt för mig att gå tillbaka och träda in i en gammal text. Det tar emot något oerhört, och jag kan inte förstå dem som omarbetar sina böcker 282

95108 Karleksforsok OK3.indd 282

10-02-02 11.25.46

och texter gång på gång i nya utgåvor och versioner, putsar och kompletterar. Jag känner snarare en nästan fysisk motvilja mot att gå in i en författad text, ändrar ogärna en formulering som jag gillat och har ofta märkt att jag vid ingrepp kan »trasa sönder« min text så att rytmen i ordflödet störs. När det någon gång händer, ändrar jag oftast tillbaka.

Borderlineboken blev ändå en hygglig framgång, och sommaren efter den hade jag ytterligare ett manus med mig till Agneta Hebbe, nämligen Den möjliga och omöjliga psykiatrin, som kom ut 1987. Jag minns att jag hade med mig manuskriptet i form av några floppy-skivor från min Victormaskin. På förlaget ställde man sig ännu frågande till detta nya medium. Kunde man lita på sådana skivor? Några år senare var förlaget fyllt av datorer!

Den möjliga och omöjliga psykiatrin beskrev »den nya psykiatrin« som den psykiatriska vård kallades som byggde på sektoriseringstanken och den skildrade verksamheterna i Luleå och Blekinge.

Under vintern visade jag Paul-Claude Racamiers bok Le psych­analyste sans divan för Johan Cullberg. Det var en bok om sektors­ psykiatrin i Paris, där några kända psykoanalytiker hade etablerat psykiatrisk service inom 13:e arrondissementet i staden. Boken skildrade hur psykoanalysen är användbar inom alla psykiatrins områden. »Varför skriver du inte en svensk version?« frågade Johan.

Jag tyckte mig på sätt och vis ha gjort det med Den möjliga och omöjliga psykiatrin men fick en annan idé. Jag skulle engagera ett antal kolleger som jag visste arbetade inom olika fält med tillämpning av psykoanalytiska kunskaper och därefter sammanställa en bok med flera författare. Detta arbete påbörjade jag våren 1988.

Under höstmånaderna redigerade jag och omarbetade tillsammans med de olika författarna det som så småningom blev samlings­ volymen Psykoanalytiker utan soffa som kom ut 1989.

Jag minns att jag ondgjorde mig över tilltaget att arbeta med sexton olika författare och klagade många gånger ungefär med innebörden: »Det är sjufalt jobbigare att vara redaktör för en massa olika texter än att skriva själv!« Jag tror därför att jag blev en 283

95108 Karleksforsok OK3.indd 283

10-02-02 11.25.46

ganska grinig redaktör. Imre Szecsödy var författare till ett av avsnitten där han blev mycket personlig, och jag gladde mig åt att hans kapitel i Psykoanalytiker utan soffa blev en av hans mest lysande texter. Alla kapitlen i boken var i och för sig intressanta, numera också kanske som tidsdokument. Boken kom ut vid en tid då psykoanalysen ännu hade en, som det tycktes, stabil etablering inom psykiatrin i Sverige.

Sommaren därpå skrev jag en bok om kontaktmannaskap, den form av psykiatrisk vård som byggde på tanken om miljöterapi. Under våren 1990 hade jag arbetat med en kurs i kontaktmannaskap i Umeå och hade ett material som verkade användbart. Tanken var att all vårdpersonal skulle behöva en grundkunskap i bemötande och stödjande psykoterapi, och boken gav med talrika exempel en grundkunskap inom området kontaktmannaskap. Bokens titel Utvecklande förtrolighet var en god beskrivning av det förhållande som jag tyckte att vårdaren skulle ha till sin patient. Boken kom att under flera år användas inom många vårdutbildningar. Numera anses den måhända omodern i Sverige med sitt psykodynamiska anslag, men den danska översättningen som utfördes av den danske psykiatern Jens Emil Viftrup, som genast fäst sig vid bokens tema, används alltjämt efter snart tjugo år.

Mitt sätt att skriva känns kanske igen av många mer skönlitterära författare. Skrivandet har blivit ett slags besatthet, som föregås av en intensiv längtan efter att »komma ner på stolen«. Med detta uttryck menar jag en process av oro under vilken materialet samlar sig i huvud och tänkande. Det kan vara en bokidé som kommer smygande i tankarna, men det kan också vara mer konkreta formuleringar eller avsnitt som så att säga formar sig själva så att besattheten tilltar. Så kommer den tidpunkt då det är möjligt att praktiskt »sitta vid« i längre perioder, och då liksom exploderar ett bokprojekt på så vis att jag tidigt en morgon – vanligen en mycket tidig försommarmorgon – »kommer ner på stolen« och skriver.

Därvid kommer texten flödande i den takt som det är möjligt att röra fingrarna över tangentbordet, och tiden flyger iväg. Plötsligt 284

95108 Karleksforsok OK3.indd 284

10-02-02 11.25.46

är klockan tolv eller ett på dagen, och jag har ibland inte en aning om vad som blivit till. Så är det dags för lunch och arbetsdagen är avslutad. Jag gör en utskrift på eftermiddagen, redigerar, rättar, läser texten högt och lägger den på högen. En tung trötthet infinner sig nu, som om jag hade avverkat ett hygge eller kört många lass grus. Nästa dag följer samma schema och så småningom blir takten lugnare och boken »sätter sig«. Samma procedur gäller artiklar och föredrag med sammanhängande text. Ibland krävs mycket läsning och förarbete, innan jag »kommer ner på stolen«, men principen är densamma. Efter utskriften rättar jag mycket lite annat än korrekturfel. Duger inte texten måste arbetet tas om från början och den skrivna versionen kastas. I mitt skrivande förekommer i ringa grad »klippande och klistrade«. I regel är det skrivna i mina ögon på något sätt så färdigt att det bara blir språkligt sämre om jag petar och petar i det en gång skrivna. Enstaka gånger kommer synonymordboken fram, men vanligen sitter texten där den sitter. Takten kan variera, cirka tio till femton sidor per skrivardag.

Konferensen »Psykoanalysen i kulturlivet« ägde rum 1989. Jag hade ombetts att delta med ett föredrag kring »barndomsminnet« som fenomen och jag stimulerades av att återvända till läsning av litterära barndomsskildringar. Strindbergs Tjänstekvinnans son och Marcel Prousts stora roman om minnet var självklara referenser.

Jag bestämde efter konferensen att ägna ett sabbatsår åt ämnet.

Det kändes som en fantastisk lyx att frigöra tid för ett stort arbete med läsande och skrivande kring detta tema. Jag lade ner möda på att frigöra året 1992 för detta arbete. Min dotter Sheila stod inför sista året i gymnasiet och skulle ta studenten i juni 1992 och det innebar att i planeringen innefatta festligheterna kring studenten och sommarlovet på Hjälmsäter.

Resten av sabbatsåret tillbringades i ett hyrt hus i Provence och där inställde sig den välkända oron inför att »komma ner på stolen« efter en flera månaders förberedelseperiod av läsning och citatinsamling liksom studium av kommenterande litteratur. Jag 285

95108 Karleksforsok OK3.indd 285

10-02-02 11.25.46

hade tjänstledigt från Psykoterapiinstitutet och det var en fröjd att ägna hela dagar åt att läsa romaner! Så här har litteraturvetarna det, tänkte jag, att bara utan dåligt samvete hela dagarna hänge sig åt goda böcker! Det visade sig dock ganska segt att trycka i sig Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som jag läste omväxlande på franska och på svenska. Jag läste på franska så långt jag förstod innehållet och när jag körde fast i de långa, slingriga meningarna, gick jag över till Gunnel Vallqvists utmärkta översättning. Så småningom blev jag allt mindre ambitiös. Jag läste den svenska versionen och då och då undrade jag: »hur har Proust skrivit det här?« och återgick till att en stund bada i franskan. Jag läste också in Strindberg och Lagerlöf och en mängd litteratur om författarna. Förvånad och lite imponerad fick jag plötsligt i Frankrike mig tillsänd en ny bok om Strindberg och Dagerman av Johan Cullberg. Författarporträtt ligger kanske i tiden, tänkte jag.

Under våren hade jag skrivit ett inledande teoretiskt kapitel som jag på sommaren bad Kjell Grede läsa kritiskt. Med honom hade jag ibland diskuterat olika texter, hans och mina. Han sa att kapitlet var urtråkigt och att jag i stället skulle pröva en annan väg: »Börja med dig själv!« tyckte Kjell. Så skrev jag om kapitlet och fick infallet att inleda med ett eget barndomsminne vilket var ett lyckokast. Skrivbesattheten infann sig så småningom och jag hade hygglig överblick kring mina citat som jag använde flitigt som illustrationer till texten. Det blev tre essäer och en inledande och avslutande del om barndomsminnet som fenomen och som analysmaterial. Titeln Barndomens återkomst tyckte jag var välfunnen, men den var delvis lånad av Mikael Enckell som vid kulturkonferensen 1989 hållit ett föredrag betitlat »Fädernas återkomst«. Min bok fick ett övervägande positivt mottagande, men mötte också kritik. Särskilt illa berörd blev jag av proustianen Mona Vincents ilskna recension i Divan som i någon mån uppvägdes av vännen Birgitta Holms replik: »En gammal hederlig hermeneutiker.« Boken har dock tryckts om och används i undervisningen i litteraturvetenskap, och jag tror att tiden arbetar för bokens litteratursyn, 286

95108 Karleksforsok OK3.indd 286

10-02-02 11.25.46

eftersom entusiasmen kring »upplösningen av författarjaget« verkar ha avtagit. Nu finns boken också i pocket med sitt vackra omslag av Harald Lindberg, vars bild »Sommarlovets sista dag« en gång inköptes av mig direkt från Lindbergs staffli. Hösten 1993 presenterade jag boken vid Bok & Bibliotek-mässan i Göteborg där den väckte ett visst intresse. Efter mässan ringde Lennart Wolff hem och berättade stolt att jag blivit nominerad till Augustpriset. »Vad är det?« undrade jag förvirrad. Han förklarade. Det var tydligen fint som fan! Vid prisutdelningen på Dramatens stora scen fick jag tillfälle att gratulera Peter Englund som fick priset för Ofredsår om 30-åriga kriget. Att välja ut en psykoanalytisk bok hade måhända varit alltför radikalt. Populär historia säljer bättre. Men jag blev dock oväntat nominerad! Jag var nöjd med denna utmärkelse.

Vid en sammankomst hos Imre Szecsödy träffade jag Otto Kernberg med inflytande i Jason Aronsons förlag i New York. Vi kom att tala om min bok och han föreslog mig att skicka översättningar till engelska av recensioner samt en sammanfattning av boken.

Jag menade att det kunde vara svårt att finna auktoriserade översättningar till alla citaten, men lovade översända provtexter på engelska. Ett hopp om översättning väcktes, men därav blev tyvärr ingenting. Kanske glömde Kernberg bort hela saken, och jag drog mig för att påminna honom.

När jag någon tid efter prisceremonin kom upp till Lennart Wolff, frågade han som den naturligaste sak i världen: »Nå, vad ska du skriva härnäst?« Jag studsade lite. Jag visste inte vad jag skulle svara först. Men tydligen hade anspråken på mig som författare vuxit. Efter en stunds eftertanke svarade jag: »Kanske något om konsten att samtala…« Lennart log sitt varma leende. »Det tycker jag är en utmärkt idé«, sa han.

Jag hade inte planerat att skriva någon sådan bok. Däremot hade jag ett uppdrag som handledare för blivande psykiater som under sin ST-kurs skulle gå i en form av samtalsmetodik med video­ inspelningar av intervjuer med efterföljande diskussioner sedan man studerat det inspelade materialet. Jag hade erfarenhet av denna 287

95108 Karleksforsok OK3.indd 287

10-02-02 11.25.46

videostödda metodik som vi tillämpade under åren i Luleå. Jag har kommit att gilla videotekniken allt mindre, medan andra i stället har kommit att använda den mer och mer. Min erfarenhet har varit att man går en omväg via inspelning, att rollspelet påverkas av att deltagarna är ovana att se sig själva på film och omedvetet skådespelar sig själva i stället för att vara sig själva. Samtalet om samtal i rollspel eller verklighet blir mer givande utan omvägen med videon och diskussionen mer djupgående. Dessutom slipper man de fördröjningar som de tekniska arrangemangen med start och stopp och rewind samt play och stopp orsakar. Allt sådant tekniskt påverkar också sinnesförfattningen hos deltagarna och hindrar fördjupning. När jag skissade på boken, som skrevs under sommaren 1993, ville jag ta fasta på detta och ge en skildring av samtalsprocessens »själ« i olika avseenden genom att öppna samtalarnas perspektiv på vad som döljer sig bakom olika sätt att lyssna, vara tigande, avvaktande eller mer eller mindre mångordig, hur man kan dölja genom att avslöja, locka genom att dölja det ena för att betona det andra och så vidare.

Titeln på boken var ursprungligen »Samtalskonst« med underrubriken »Människan är en berättelse«. Det var, tror jag, Lennart Wolff som föreslog en omkastning, och boken fick heta Människan är en berättelse med underrubriken Tankar om samtalskonst. Den kom ut hösten 1994. Mottagandet blev gynnsamt i olika media och man uppfattade boken som en »annorlunda« samtalsbok som skilde sig från de samtalsböcker som tidigare funnits som mer liknade reseparlörer eller kokböcker i samtalsmetodik. Omslaget valdes med omsorg bland Peter Dahls bilder som jag tycker bättre än de flesta andra skildrar människor i samtal, ofta från krogmiljöer och danspalats.En ny utgåva kom 2005 i serien »Psykologins klassiker«, något som gladde mig. Boken används ännu inom många utbildningar. År 1995 blev författandet inte som de föregående åren. Jag fick infallet att skriva en roman om en mans relation till sin gamla mor, indirekt skildrande hans svårigheter med relationer. Jag kom 288

95108 Karleksforsok OK3.indd 288

10-02-02 11.25.46

ändå »ner på stolen« tidiga morgnar och arbetade fram kapitel efter kapitel. Det blev denna sommar ett tjockt manus, som några få människor läst. När min fru Eva hastigt gick bort i september, stoppade livet upp för mig och manuskriptet blev liggande. Sorg, saknad och skuld övermannade mig och jag sökte ensamheten och kände mig denna höst helt tillspillogiven.

Påföljande år levde jag huvudsakligen ensam men alltför orolig och svårmodig för att »komma ner på stolen«. Jag levde mest för arbetet med PBI och de texter som krävdes i studiematerialet vid PI , men minns tiden mest som en period av trötthet. När våren kom tog jag långledigt på Hjälmsäter. Jag arbetade om min roman, men fick den inte att fungera som jag ville. Resan med Agnes ligger ännu opublicerad.

I detta läge blev min blivande hustru Gunnel Saxon oumbärlig för mig men jag kom till den inställningen att jag inte kunde leva med henne. Och inte heller utan henne! Ken, min gamla väninna sedan 1950-talet, träffade jag vid gemensamma luncher emellanåt.

Hon sa: »Har du aldrig tänkt på möjligheten att leva ensam?« Jag genmälde att jag nog tänkt tanken men att jag alltid greps av en märklig diffus längtan och oro som grumlar tankarna och då behöver någon. »Hm«, muttrade Ken, »jag undrar om du inte borde prova, ändå.« Hon konstaterade att jag nästan aldrig sedan ungdomen varit ensam och jag kunde se att jag hela tiden behövt någon. Kanske är det lika mycket ett beroende som något slags kärlek. Mina tankar gick ibland till min relation till mamma och till Naeimi och hur dessa mödrar fått mig beroende och sedan dragit sig undan eller försvunnit. Det var likadant med dem. Jag kunde inte vara tillsammans i närhet och inte heller vara utan närvaron.

Allt går igen.

Under jul- och nyårshelgerna och omkringliggande dagar, det vill säga barnens jullov, tillbringade vi, Gunnel och jag, i Eilat vid Röda havet. Med oss följde Ellinor, sjutton år. Hon hittade genast kompisar som hon gled runt med på klubbar och diskotek. Jag diskuterade med Gunnel en ny bok om platser i tillvaron och deras 289

95108 Karleksforsok OK3.indd 289

10-02-02 11.25.47

betydelse. Under resan besökte vi en mängd platser i Israel som har betydelse för religiösa människor: Klagomuren, Oljeberget, Klippmoskén och Döda havet och den viktiga handelsplatsen längs Sidenvägen mot Asien, Petra i Jordanien. Jag började i huvudet skissa på en bok om platser.

Hemkommen från Israel sökte jag mig »ner på stolen« ganska tidigt, före sommaren på Hjälmsäter, och kunde tidigare än vanligt lämna ett manuskript som blev till boken Platser för vårt liv. År 1997 hade Freudarbetet börjat och därtill hade jag ombetts delta i en kommitté för Psykiatriutredningen som skulle skriva om ideologier i psykiatrin. Det var professor Marie Åsberg, gammal kurskamrat som blivit stor inom den akademiska psykiatrin, professor Lars Jacobsson som jag kände från Norrlandstiden och jag. Vi var i färd med att skriva ett slutdokument efter ett par års arbete och samlades ett par gånger på Hjälmsäter under sommaren. Åter ett triumvirat! Vi lyckades åstadkomma ett dokument om tre ideologier eller synsätt för psykiatrin som sedermera blev en artikel i Läkartidningen med rubriken »Psykiatrins tre kärlekar«. Någon bok blev det inte av detta, men det var ett försök från min sida att rubba den starka upprustningen med en alltmer dominerande bio­logisering av psykiatrin. Den lyckades inte, utan marschen bort från det psykodynamiska tänkandet i riktning mot »evidensbasering«, KBT och biologisk neurovetenskap fortsatte inom psykiatrin. År 1997 hade jag avslutat mitt arbete inom offentlig vård vid PI och ägnade mig åt heltids psykoanalytisk praktik. Vid PI hade vi under några år arbetat med ett projekt med handledning av psykoterapier under lång tid med svårt störda borderlinepatienter.

En grupp terapeuter på PI , Cecilia Andræ, Kerstin Schewenius, Inger Johansson, Ulla Floberg, Sonja Härdelin och jag med David Titelman som vetenskaplig konsult sökte fånga skeenden i våra terapier med sådana svårt personlighetsstörda patienter som kan beskrivas som borderline eller svår narcissism. Vi sammanställde arbetet med fallskildringar och systematisk genomgång och David 290

95108 Karleksforsok OK3.indd 290

10-02-02 11.25.47

och jag skrev ett teoretiskt slutkapitel. På lång sikt kallade jag boken som kom ut 1999.

Mitt bokskrivande började så småningom leda till en rad engagemang som föredragshållare och handledare i olika sammanhang.

Jag fick tillfälle att åter igen resa i Sverige och även i Danmark och Finland för föreläsningsuppdrag och framträdanden. Lite yrvaken inför denna uppmärksamhet skaffade jag en karta över Skandinavien och placerade färgglada nålar på de platser jag besökt för att leverera utläggningar kring mina böcker – mestadels inför människor inom vårdsektorn men också inför allmänheten, bland annat vid Bok & Biblioteksmässan och liknande arrangemang. Kartan täcktes snart av cirka 200 nålar från norr till söder. Jag började känna mig som ett slags psykiatrisk folkbildare. En form av agentur blev psykologkonsulterna Jan Nilsson och Barbro Sjölin som, med Uppsala som bas, under några år i slutet av 1990-talet anordnade rikstäckande heldagskurser kring mina böcker.

Jag var en smula förvånad över att mina framträdanden kunde tilldra sig så mycket intresse men förstod efter hand att jag kanske hade en förmåga att formulera komplicerade sammanhang på ett begripligt sätt vilket uppskattades. Kanske fanns också ett uppdämt behov av psykologisk vårdkunskap. Allt eftersom det psykoanalytiska tänkandet förlorade i popularitet efter millennieskiftet, kom så småningom dessa engagemang att upphöra, något som väl sammanföll med min egen önskan att trappa ner på arbetet.

Jag gjorde dock ännu ett försök att sammanfatta mina ståndpunkter i en ny bok och fick nu Christian Nilsson som förlagsredaktör, vilket gladde mig. Vi hade etablerat ett gott samarbete under utgivningen av Freuds samlade skrifter på svenska som påbörjades 1996.

Jag ville i den nya boken Införlivanden beskriva mer om bakgrunden till mitt sätt att tänka om den utvecklande dialogen och söka förtydliga de processer som är verksamma när barnet tar in i sig och integrerar känslor, fenomen och begrepp och hur denna process kan störas av bristfällig förankring och primitiva psykologiska 291

95108 Karleksforsok OK3.indd 291

10-02-02 11.25.47

försvar. Den var ett försök till sammanfattning och fördjupning av en tankemodell som sysselsatt mig sedan 1983, alltså i över tjugofem år. Råmanus blev klart i slutet av januari 2001.

Jag höll ett föredrag i serien Freuds bar om D W Winnicott den 8 februari 2001 och ett par dagar efter föredraget talade jag med Ingmar Bergman i telefon. Han frågade om min hälsa och jag uppgav att jag var fullt frisk. Dagen därpå insjuknade jag i min hjärtinfarkt, och ett blad vändes i mitt liv. Jag har skildrat samtalet med Bergman i den bok jag skrev om mina erfarenheter av att drabbas av sjukdomen.

Det blev tydligt för mig att hjärtåkomman var ett budskap från min kropp om att lugna ner arbetstakten. Jag berättade om infarkten för Ingmar, som kommenterade: »Så du bär dig åt!« Sedan talade han sin vana trogen om sitt eget dåliga hjärta som han trodde skulle lägga honom i en för tidig grav. Tyckte jag att han skulle lägga av och bli Fårögubbe nu? »Nej«, svarade jag honom. Jag sa, som jag tidigare berättat, att jag tyckte att han skulle jobba på tills han föll ner. »I din ålder kan man inte prata om en för tidig grav!

Du är ju bara lite över åttio.« Han svarade inte. Han var redan på väg till Fårö och skulle sedan aldrig lämna sin älskade ö.

Hjärtinfarktens olika faser och reflexioner över sjukvården ledde till boken Hjärtats oro som skrevs som ett slags rehabilitering.

Jag skickade boken till sjukhuset där jag vårdats men fick aldrig någon kommentar eller något tack därifrån, och det kan jag förstå.

Boken kom ut 2004 och sedermera som pocket 2008. Den ledde till en rad seminarier med kardiologer och hjärtkirurger och ett framträdande på Läkarsällskapets riksstämma, men framstegen inom hjärt­sjukvårdsområdet går så snabbt att boken för länge sedan sprungits förbi av utvecklingen på det medicinska området. Men de psykologiska avsnitten förlorar inte i aktualitet.

Jag var nu sjuttio år fyllda och påtagligt tröttare. Träning på gym och återupptaget gammalt golfspel ger viktig kroppsmotion.

Men skulle jag upphöra med skrivandet? Jag gjorde ett försök att samla mina kortare uppsatser och andra texter i en samlingsvolym, 292

95108 Karleksforsok OK3.indd 292

10-02-02 11.25.47

som jag sammanställde under en arbetsperiod i Kroatien 2005.

Samlingsvolymen ville man inte ge ut på förlaget, den spretade åt för många håll. »Lägg ut den på nätet!« var ett förslag i takt med tiden. Där finns den nu på min hemsida sedan 2007 med titeln Kärlek, dikt och dröm. Den kan laddas ner från min hemsida www.enigma.se/crafoord liksom ett antal andra kortare texter.

Mitt skrivande fortsätter dock med några rader varje dag vid datorn. »Nulla die sine linea«, brukar det heta. Ingen dag utan en skriven rad. Jag hoppas kunna fortsätta på detta sätt tills jag faller ner, som jag rådde Bergman. Lusten i skrivandeprocessen var ett ämne som Ingmar och jag ibland talade om. Han kunde uttrycka den på ett oerhört konkret vis: »Jag finner lust i att skriva för hand och använder sedan många år en särskild sorts gult papper i block som jag köpt på mig för en livstid. Och jag skriver alltid för hand.

Varför? Jag vill inte avstå från den lustfyllda, sensuella känslan i att forma varje bokstav med handen!« Jag blev lite förstummad och en smula avundsjuk. När jag försökt skriva för hand kommer krampen i fingrarna efter en stund. Det gör så ont att jag måste sluta. Handstilen rinner ut i oläslighet. Det blir en plåga och inte en njutning.

Jag formar nog orden som ohörbara ljud inuti huvudet när en idé börjar sysselsätta mig. Den kan vevas runt, runt medan jag tänker på annat. Drömmar kan blanda sig i och störa eller stimulera, det beror på. Promenader, golfrundor och andra samtal stör inte den här processen. Någonting mognar fram, och när jag »kommer ner på stolen« vilar jag armarna i mina specialgjorda armstöd så att de inte belastas. Därefter rinner texten ut över tangentbordet och jag kan skriva oavbrutet i flera timmar utan att läsa vad jag skrivit.

Under skrivandet fylls jag av en stark lust som inte liknar någon annan. Efteråt kan jag resa mig trött och vet att det jag skrivit utgör en rytmisk text. Hur detta går till vet jag inte. Några skrivfel måste rättas, det är allt. Det går förunderligt lätt och somliga skakar på huvudet och förstår inte. En och annan nickar igenkännande. När det händer för mig är det bara en underbar lust och en stor gåva.

293

95108 Karleksforsok OK3.indd 293

10-02-02 11.25.47

Karleksforsok o svek Cover.qxd:Layout 1

10-02-09

I Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser skriver Sveriges mest kända psykoanalytiker uppriktigt och rannsakande om sin livsresa. Från barndomens sinnliga värld, pubertetsår och fram till vuxenlivets karriär – men också kärleksförsök och svek. clarence crafoord bjuder på berättelser om uppväxten i en privilegierad men hämmande överklassmiljö, om litterära drömmar, förälskelser och om drivkrafterna bakom sin yrkesbana som förnyare av den psykiatriska vården.

Kärleksförsök och svek är således en bok som kan läsas på många sätt: som en historia om psykiatrins reformering och psykoanalysens genomslag i Sverige, som en beskrivning av ett svunnet Stockholm eller som en skildring av en mans livsresa, sexuella uppvaknande och kärleksförsök. I ett kapitel beskriver författaren dessutom sin vänskap med Ingmar Bergman.

Kärleksförsök och svek

foto mia carlsson

foto: clarence crafoord

Sida 1

Clarence Crafoord · Kärleksförsök och svek

Sådan var min mamma i min barndom, närvarande men oåtkomlig.

Kanske var det så den blivande själsläkarens rottrådar fick näring: en ständigt levande önskan att undersöka mera, att undra över dolda möjligheter, att väcka nyfikenhet hos människor om att undersöka sina egna hemligheter...

09.59

En själsläkares berättelser

Clarence Crafoord

clarence crafoord är psykiater, psykoanalytiker, föreläsare och författare till en rad böcker utgivna vid Natur & Kultur, bland andra Människan är en berättelse (1994), Barndomens återkomst (1993) och Hjärtats oro (2004). Han var med och ledde översättningen av Freuds samlade skrifter i tolv digra band och är en av dem som förnyat psykiatrin i Sverige och »öppnat den mot samhället«.

Om Hjärtats Oro — Anteckningar från ett vardagligt sjukdomsfall (2004): »Hjärtats oro gav mig många eftertankar och Crafoords eleganta stil bidrar till att göra den till en fin läsning.« gregor katz, Läkartidningen.

Om Människan är en berättelse (1994): »Ett måste för alla som använder samtalet i sin dagliga gärning.« anders haag, SvD. »Den kan läsas som ett skönlitterärt verk och den ger näring till egen bearbetning och utveckling. Boken är ett mästerverk!« karin allgulin-sjölin, Omvårdaren.

,!7IJ1C7-bcacia!

ISBN 978-91-27-12028-0