Den sista vilan
BOKFABRIKEN 3
Tidigare utgivning på annat förlag: Dödsängeln (2005) Violinisten (2006) Den röda damcykeln (2007) Mordet på Ragnhildsholmen (2009) Dömd för livet (2010) Dockmakarens dotter (2012) Trasdockorna (2013) Ondskans spår (2014) Utgivning på Bokfabriken: När inget annat återstår (2016) Öga för öga, tand för tand (2017)
Copyright © 2017 Mats Ahlstedt Den sista vilan Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsdesign: Miroslav Sokcic Grafisk form & sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76295-58-8 www.bokfabriken.se
4
prolog Klangen från kyrkklockan i malm fick luften att vibrera. Den vita kistan framme vid koret var inbäddad i ett hav av blommor. Kyrkan var fullsatt, några av begravningsgästerna blev tvungna att stå och trängas nere vid kortväggen. Tårarna brände bakom ögonlocken när Fatima Wallinder betraktade kistan. Då och då vände hon på huvudet och lät blicken vandra över bänkraderna. Det var en brokig samling som deltog i begravningen av fängelseprästen Johannes Brobeck. Längst fram satt Johannes syster och svåger, hans enda släktingar som fanns kvar i livet. Många av de övriga gästerna var kollegor till henne på Polisregion Väst, några var från kriminalvården, men ett frapperande stort antal hade en klädsel och en attityd som utan tvekan placerade dem i den kategori som inte gjort sig känd för att älska poliser. Den nu avlidne Johannes Brobeck, som de senaste åren gått under namnet Deckarprästen, hade närmast fått legendstatus även i kriminella kretsar. Var det någon Fatima älskade, förutom Dragan och dottern Miranda, som nu hunnit bli sju år, så var det Johannes. Han hade kommit att stå henne närmare än till och med hennes adoptivföräldrar. Johannes hade vigt henne och Dragan, döpt deras dotter och ofta suttit barnvakt åt Miranda som sett den gamle prästen som sin extramorfar. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna när orgelmusiken tonat ut och Beatrice Larsdotter tog upp sin violin och spelade ”Air” av Bach. Att en av världens mest framträdande violinister spelade solo vid en begravning var en sensation. Hon hade flugit från New York mellan två framträdanden för Johannes skull, eller rättare sagt för att Fatima hade bett henne.
7
Fatima blundade och lät sig svepas med av de spröda tonerna. Tänkte tillbaka på fallet med Beatrice Larsdotter som blivit kidnappad av en stalker. Det var hennes andra ärende med Sören Högström som förundersökningsledare. Hon öppnade ögonen och flyttade blicken till Högström som satt på andra sidan gången några bänkrader längre fram. Hennes chef och mentor, vars dotter hon räddat livet på när hon var nyanställd kriminalinspektör i Göteborg. Mycket vatten hade runnit under broarna sedan dess. Det var säkert tolv år sedan hon kom till Göteborg från polisen i Lund där hon inte hade dragit jämnt med de manliga kollegorna. Hon slog ner blicken när Högström vände på huvudet åt henne håll. Han måste ha känt att hon tittade på honom. Vad hade hänt om … Hon avbröt sina tankar och fokuserade på Johannes i stället. Fatimas hjärta var nära att brista när de gick fram till kistan och Miranda storgråtande la ner sin röda ros och tryckte sina läppar mot det vita trälocket. De hade länge tvekat om Miranda borde vara med på begravningen men till slut kom hon och Dragan fram till att låta henne ta farväl av Johannes. Det Miranda inte kände till var att hon spelat huvudrollen i ett kidnappningsdrama när hon bara var några månader. Även Johannes hade i högsta grad varit inblandad och mer eller mindre levande begravd i en källare med ett lik som enda sällskap. Men Johannes hade klarat sig förvånansvärt bra, trots det svåra traumat. ”Min tro hjälper mig mer än vilken psykolog eller terapeut som helst”, hade han slagit fast. Hoppas att han sitter i sin himmel och ser ner på oss nu, tänkte hon när hon med tårfyllda ögon mötte det bländande sommarljuset utanför den gamla kyrkan från 1100-talet med dess tjocka väggar av kalkad gråsten. Dragan hade dröjt sig kvar inne i den svala kyrkan, förmodligen pratade han med någon av hennes kollegor. Mirandas tårar torkade förvånansvärt snabbt i solskenet. Den hjärtskärande sorgen verkade hon ha lämnat kvar inne i kyrkan. Hon såg sig nyfiket omkring. – Vem är gubben därborta som tittar på dig hela tiden, mamma? En man med svart, bakåtkammat hår, solglasögon, skinnjacka och
8
jeans stod vid stenmuren i skuggan av ett lummigt lövträd med ansiktet vänt mot henne och Miranda. – Spring in i kyrkan och hämta pappa, är du snäll. Så fort Miranda försvann in bakom kyrkporten gick Fatima fram till mannen. Ögonen doldes bakom svarta solglasögon, auran runt honom gick nästan att ta på. Den här typen hade hon mött många gånger. Män med makt byggd på ett omfattande våldskapital. Polisen hade koll på de flesta individerna i de olika nätverken, men han kunde vara en av dem som smugit under radarn. Problemet var att de här individerna flöt omkring, nya konstellationer uppstod och försvann. Vänner i går, dödsfiender i morgon. Det var så det såg ut. Satt några inlåsta stod rekryterna på kö i de förorter som såväl Gud som politikerna hade glömt. – Hej, sa Fatima prövande. Du kände också Johannes förstår jag. För det är väl därför du är här? – Beklagar sorgen, kommissarien. – Tack. Fatima vände på huvudet och såg att Dragan och Miranda var på väg mot dem. – Har ni öppnat en förundersökning än? Hon såg frågande på mannen. – Tänker du på något speciellt? – På honom. Deckarprästen. Han nickade mot den vita kistan som fördes ut ur kyrkan i procession för vidare transport till Kvibergs kyrkogård där kroppen skulle kremeras. Urnan skulle däremot gravsättas på Fridhems kyrkogård, eftersom Johannes bott och arbetat på Hisingen de sista åren. Mannen spottade i gruset. – Jag trodde du var bättre än så, Fatima. Men jag förstår att det inte är lätt att vara omgiven av idioter. Vissa av oss är skenheligare än andra. Ibland verkar det som om Gud går hand i hand med djävulen. Han vände på klacken och gick med snabba steg mot parkeringen, hoppade in i en silvergrå BMW och körde iväg.
9
336