Heteronormen, cisnormen och mononormen – varför bör vi känna till dem? Hur kan behandlare skapa ett samtalsklimat där klienterna kan känna sig trygga? Vilken kunskap om hbtq+-personers livsvillkor behövs för ett professionellt bemötande? Och varför räcker inte bara empati?
+ LU N D B E RG M A LM Q U I S T
Den här boken tar ett omfattande grepp om frågor som rör homo,
W U R M (red.)
bi, trans, queer och en rad andra identitetskategorier som alla relaterar till sexualitet, relationsbildning, kön och könsuttryck – i boken samlade under akronymen hbtq+. Trots en positiv utveckling i samhället leder minoritetsstress fortfarande till ökad ohälsa hos hbtq+-personer, och kunskapsluckorna är stora inom samhälls- och vårdinstanser. Författarna sätter in dessa frågor i ett historiskt och teoretiskt ramverk och gör en grundläggande genomgång av aspekter som rör hälsa och ohälsa i relation till hbtq+. Fördjupande kapitel rör områden som barn och ungdomar, föräldraskap och migration. Praktisk kunskap om professionellt bemötande tas upp och handfasta råd vägleder läsaren.
+
Boken vänder sig till dig som är studerande eller verksam inom ett människovårdande yrke. HBTQ+ är skriven av flera av Sveriges mest kunniga psykologer och forskare inom området. Antologins redaktörer är Tove Lundberg, leg. psykolog, fil.dr och forskare vid Lunds universitet; Anna Malmquist, leg. psykolog, fil.dr och forskare vid Linköpings universitet; Matilda Wurm, examinerad psykolog och doktorand i psykologi vid Örebro universitet.
Psykologiska perspektiv och bemötande Tove Lundberg, Anna Malmquist & Matilda Wurm (red.)
ISBN 978-91-27-14743-0
9 789127 147430
HBTQ+TRYCKFIL_33 mm.indd Alla sidor
2017-06-30 13:27
hbtqplus_pms.indd 2
2017-07-03 16:42
Innehåll
Inledning ����������������������������������������������������������������������������������������������������������7 Anna Malmquist, Tove Lundberg och Matilda Wurm
Del I. Bakgrund 13 Kapitel 1. Kapitel 2.
Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick ������������������������15 Anna Malmquist, Hans Hanner och Tove Lundberg Teoretiska och metodologiska perspektiv på hbtq+ ������������������ 35 Tove Lundberg
Del II. HBTQ och lite till 51 Kapitel 3. Kapitel 4. Kapitel 5. Kapitel 6. Kapitel 7. Kapitel 8. Kapitel 9. Kapitel 10. Kapitel 11.
hbtqplus_pms.indd 5
Asexuell ����������������������������������������������������������������������������������� 55 Madeleine Wickenberg och Maria Wedeen Bdsm �������������������������������������������������������������������������������������� 63 Emmelie Carlsson Bi och pan ������������������������������������������������������������������������������ 73 Anna Malmquist Gay ����������������������������������������������������������������������������������������� 83 Hans Hanner Intersex/DSD �������������������������������������������������������������������������� 93 Ingrid Dønåsen och Tove Lundberg Lesbisk ����������������������������������������������������������������������������������103 Tove Lundberg Polyamori ������������������������������������������������������������������������������� 113 Tanja Suhinina Queer �������������������������������������������������������������������������������������125 Reidar Schei Jessen Trans �������������������������������������������������������������������������������������137 Matilda Wurm
2017-07-03 16:42
Del III. Att möta och bemöta 149 Kapitel 12. Kapitel 13.
Kapitel 14.
Att möta samhället som hbtq+ ����������������������������������������������� 153 Matilda Wurm och Hans Hanner Psykoterapi med hbtq+-personer: kunskap, praktik och reflektion ��������������������������������������������� 169 Maya Kerosuo och Sara Nilsson Lööv Normkritiska metoder för psykologi ��������������������������������������189 Julia Narvola och Lisa Nordlund
Del IV. Fördjupning 203 Kapitel 15. Kapitel 16. Kapitel 17. Kapitel 18. Kapitel 19. Kapitel 20.
Barn och unga ���������������������������������������������������������������������� 205 Marja Onsjö Föräldraskap ������������������������������������������������������������������������� 227 Anna Malmquist och Matilda Wurm Hbtq+ och äldre ������������������������������������������������������������������� 245 Ingela Steij Stålbrand Funktionsvariationer ������������������������������������������������������������ 263 Sara Ytterbrink Migration och asyl �����������������������������������������������������������������281 Calle Brunell Våld mot hbtq+-personer �������������������������������������������������������301 Frida Darj
Del V. Avslutande reflektioner 319 Kapitel 21.
Hejdå hbtq+-kompetens. Vila i frid. Hoppas du aldrig mer behövs. �������������������������������������������������321 Malin Fors
Bilaga – riktlinjer �������������������������������������������������������������������������������������������333 Matilda Wurm och Mika Traczyk Begreppslista hbtq+ ����������������������������������������������������������������������������������������339 Förslag till vidare läsning ������������������������������������������������������������������������������� 355 Referenser ���������������������������������������������������������������������������������������������������� 364 Om författarna ������������������������������������������������������������������������������������������� 423 Register ������������������������������������������������������������������������������������������������������� 428
hbtqplus_pms.indd 6
2017-07-03 16:42
Inledning
När homosexuella, bisexuella och transpersoner möter vårdgivare är det många som avstår från att berätta om sin sexualitet eller könsidentitet, trots att det är en viktig del av personens identitet – och ofta en betydelsefull aspekt i relationen till vårdgivaren. Hur ska vi förstå detta? Och kanske än mer angeläget: Hur kan vi som behandlare skapa ett klimat där våra klienter kan känna sig trygga och bekväma? Den här boken tar ett samlat grepp om frågor som rör homo, bi, trans, queer och en rad andra identitetskategorier som alla relaterar till sexualitet, relationsbildning, kön och könsuttryck – i boken samlat under akronymen hbtq+. Med sitt fokus på psykologi och psykologisk behandling riktar boken sig till dig som är studerande eller verksam i ett människovårdande yrke.
Ökad psykisk ohälsa Bland hbtq+-personer finns i dag en avsevärt större psykisk ohälsa än bland den övriga befolkningen. Statistik från Folkhälsomyndigheten (från 2014) visar att nivåerna av stress, ångest och sömnbesvär ligger påtagligt högre hos homo-, bi- och transpersoner än hos andra. Ibland blir den psykiska ohälsan så olidlig att den drabbade överväger att avsluta sitt liv i förtid. Eftersom självmordstankar är ett mycket konkret och allvarligt uttryck för psykisk ohälsa vill vi här använda förekomst av just självmordstankar för att belysa den psykiska ohälsan inom hbtq+-gruppen. Så mycket som var fjärde bisexuell kvinna och var sjätte homosexuell kvinna uppger att de haft självmordstankar det senaste året. Bland homo-
hbtqplus_pms.indd 7
2017-07-03 16:42
och bisexuella män är det nära nog var femte som har självmordstankar. Bland transpersoner är andelen än större, mer än var tredje transperson har det senaste året allvarligt övervägt att ta sitt liv. Hos majoritetsbefolkningen är förekomsten av självmordstankar avsevärt lägre – ungefär var tjugonde person. För att förstå den större psykiska ohälsan bland hbtq+-personer behövs det kunskap om rådande normer, det vill säga om de (ofta oskrivna) regler och förväntningar som vi anammar inom en social gemenskap. Det kan handla om något så vardagligt som att vi ler och säger hej till den vi möter i en korridor. Många normer är så självklara för oss att vi inte tänker på dem förrän någon bryter mot dem. För många hbtq+-personer blir dock de normer som rör sexualitet och kön starkt begränsande. Det kan handla om att en persons sätt att känna sexuell attraktion, vilka hen blir förälskad i eller hur hen gillar eller inte gillar att ligga, inte överensstämmer med det andra förväntar sig, eller hur andra tycker att hen borde leva. Sådana normer brukar benämnas som heteronormer och de handlar dels om en förväntan hos oss om att människor vi möter är heterosexuella, dels om en värdering av heterosexualitet som det önskvärda och naturliga. De normer som begränsar oss kan också handla om att en persons köns identitet, eller hens sätt att uttrycka kön, kanske genom de kläder hen bär eller hur hen rör sig, inte överensstämmer med vad andra ser som rätt och passande. Dessa normer kallas för cisnormer. Cis (från latinets cis, som betyder ”på samma sida”) är benämningen på en person vars könsidentitet och könsuttryck överensstämmer med det kön som hen tilldelades vid födseln, det vill säga en person som inte är trans. Cisnormen bygger således på föreställningen att varje människa föds som antingen flicka eller pojke och att individens könsidentitet och könsuttryck överensstämmer med normativa förväntningar utifrån födelsekönet. De individer som på olika vis bryter mot dessa normer upplever ofta en förhöjd stressnivå, så kallad minoritetsstress. Det är denna stress, tillsammans med den ökade utsattheten, som förklarar den ökade psykiska ohälsan hos hbtq+, och därmed den ökade andelen personer med självmordstankar. Hbtq+-personer är dessutom i högre grad än andra utsatta för våld, hot, diskriminering och kränkningar. Den vanligaste formen av negativt bemötande handlar dock om mikroaggressioner, det vill säga om subtila kommentarer, blickar eller frågor som markerar att hbtq+-personen skiljer 8 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 8
2017-07-03 16:42
sig från majoritetsnormen. Mikroaggressioner är ofta så subtila att den som inte återkommande utsätts för dem lätt kan se dem som bagateller. Dock kan de, för den som ständigt behöver förklara eller försvara sin identitet eller sitt sätt att leva, vara oerhört påfrestande. Mikroaggressioner är inte minst vanliga i många sjukvårdskontakter där klienten möter behandlare som saknar tillräcklig kunskap om hbtq+, eller där vårdrutinerna har utformats för en alltför snäv patientgrupp. Många som arbetar inom människovårdande yrken identifierar sig själva som hbtq+, men det ger inte någon självklar immunitet mot fördomar och okunskap, eftersom vi alla präglas av samhällets normer. Under akronymen hbtq+ finns dessutom många olika subgrupper mellan vilka motsättningar kan uppstå. För att åstadkomma ett gott bemötande av hbtq+-personer i vården är adekvat kunskap centralt. I den här boken ges därför en gedigen introduktion till psykologiska perspektiv på hbtq+ i form av teoretisk kunskap och praktisk vägledning. Ett särskilt fokus ligger på professionellt bemötande, med handfasta råd för kliniskt arbete. Boken är lika relevant för dig som studerar som för dig som är kliniker. Den har huvudfokus på psykologer, men kan med fördel läsas av yrkesverksamma och studerande i alla människovårdande yrken.
Vad är hbtq+? Innan bokens innehåll presenteras närmare är det på sin plats att ge en kort introduktion till begreppet hbtq+. En rad definitioner har historiskt använts för att belysa kön, könsidentitet, sexualitet och relationer som går bortom hetero- och cisnormen. Under 1990-talet började man på engelska använda akronymen lgbt – lesbian, gay, bisexual and transgender. Bokstaven ”q” – för queer och/eller questioning – lades till något senare. På svenska används ofta förkortningen hbtq, som står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera. Vilket begrepp som ska användas om de grupper som ryms under akronymen hbtq är något som återkommande diskuteras såväl inom aktivism som inom forskning. Olika versioner av akronymen har vuxit fram och mött både uppskattning och kritik. En kritisk aspekt handlar om det problematiska i att infoga både sexualitet och könsidentitet under samma paraply, Inledning · 9
hbtqplus_pms.indd 9
2017-07-03 16:42
med risken att dessa då sammanblandas. Inte sällan används hbtq dessutom i sammanhang som i själva verket främst rör homosexuella. Inkluderandet av bisexuella, transpersoner och queera blir då lätt en chimär. Dessutom anses ordningen på bokstäverna upprätthålla ett system där homosexualitet ses som viktigare än andra uttryck, identiteter och relationsformer. En annan kritik av akronymen hbtq är att den är alltför exkluderande och att den behöver utökas ytterligare. Ett vanligt tillägg är ”i” för intersex eller intergender. Ibland läggs ”a” till, som kan stå för asexualitet/aromantisk, ”allierad” eller för ”alla”. Det finns även längre akronymer som försöker få in så många grupperingar som möjligt, exempelvis BLLAGTITTISQQ . En strategi för att komma runt växande och omdebatterade förkortningar är att använda helt andra termer. På engelska används exempelvis allt oftare ”gender and sexual minorities”. Problemet med detta är att personer som inte är inlästa på området inte alltid förstår att det handlar om hbtq-frågor. I den här boken används genomgående ett plustecken efter hbtq – alltså beteckningen hbtq+. Detta är ett försök att vara inkluderande och ta hänsyn till att fler grupperingar kan komma att ingå i begreppet i framtiden. Argument mot att använda plustecknet på det här sättet är att de specifika kategorier som hamnar under plus trots allt osynliggörs. Mot bakgrund av detta bör valet av beteckningen hbtq+ i den här boken ses som en tillfällig lösning med en specifik historia. Här används hbtq+ också med en medvetenhet om att en del av de personer vars erfarenheter beskrivs i boken inte själva skulle använda den akronymen.
Om bokens upplägg Boken är indelad i fem delar, som i sin tur består av flera olika kapitel. I Del I: Bakgrund får du som läsare en historisk och metodologisk introduktion till ämnesområdet. Kritiska historiska och metodologiska perspektiv är essentiella för förståelsen av vår egen samtid och vår samtida kunskapsproduktion. Dessa kapitel är särskilt viktiga när boken används som kurslitteratur. I Del II : HBTQ och lite till presenteras olika identitetskategorier inom hbtq+ i nio separata kapitel. Förutom de kategorier som vanligen inlemmas i akronymen hbtq (lesbiska, gaymän, bisexuella, transpersoner och queera) inkluderas även asexuella, bdsm-utövare, personer med intersex/DSD -erfa10 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 10
2017-07-03 16:42
renhet samt polyamorösa. Flera av dessa grupper är i dag marginaliserade, inte bara inom psykologin och kunskapssamhället i stort, utan även i befintlig litteratur om hbtq+. För dig som söker grundläggande kunskap om olika identitetskategorier ger dessa kapitel en god översikt. De kan också med fördel läsas av vårdpersonal i anslutning till möten med enskilda klienter. I Del III : Att möta och bemöta står det professionella mötet i fokus. Bland författarna finns några av de mest kunniga och erfarna kliniska psykologerna med hbtq+-fokus i Sverige. I tre kapitel belyses möten mellan hbtq+-personer och vårdgivare ur flera olika perspektiv, med ett särskilt fokus på psykologisk praktik och psykoterapi. Det professionella mötet har stor relevans både för kliniskt verksamma och för studerande på olika vårdutbildningar. Dessa kapitel hjälper dig som läsare att granska din egen kliniska praktik och ger både teoretisk kunskap och praktiska verktyg som kan förbättra och förfina möten med hbtq+-klienter. Del IV : Fördjupning innehåller sex kapitel som berör olika delar av hbtq+-personers liv, samt belyser hbtq+-personer som även tillhör andra marginaliserade grupper. Den här delen kan med fördel läsas av dig som studerar på fördjupande kurser, men också av dig som är kliniker, som då kan välja de kapitel som specifikt berör det egna verksamhetsområdet. Arbetar du exempelvis inom geriatrik kan du läsa kapitlet om åldrande, eller kapitlet om funktionsvariationer om du arbetar inom habilitering. I Del V: Avslutande reflektioner presenteras kritiska perspektiv på hbtq+-psykologin. Här problematiseras vår egen samtid och idén om det hbtq+-kompetenta mötet utmanas. Boken innehåller även en bilaga där riktlinjer för psykologiskt arbete med hbtq+ presenteras. Dessa riktlinjer utgör en sammanfattning av alla kapitel i boken och syftar till att ge en snabb överblick över viktiga färdigheter och kunskaper. De räcker inte som enda kunskapskälla, men kan fungera som en påminnelse för dig som läst boken eller som en första vägledning för dig som vill lära dig mer. Du som inte tidigare har bekantat dig med hbtq+-området kan komma att möta många begrepp och termer som är obekanta. Sist i boken (sidan 339) finns därför en begreppslista där en mängd termer samlats. De begrepp som tas upp i listan är kursiverade i texten första gången de används i varje kapitel (förutom i kapitel 21). Begreppslistan går även att skriva ut från bokens hemsida: www.nok.se/hbtq+. Till varje kapitel finns även litteraturtips Inledning · 11
hbtqplus_pms.indd 11
2017-07-03 16:42
för dig som vill fördjupa dig i ett område. Dessa finns samlade i slutet av boken på sidan 355–363. HBTQ + – psykologiska perspektiv och bemötande kan läsas från pärm till pärm, men det går också bra att läsa enskilda kapitel separat eller att använda boken som uppslagsbok. Återvänd gärna till den flera gånger! Juni 2017 Anna Malmquist, Tove Lundberg och Matilda Wurm
12 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 12
2017-07-03 16:42
Del I
BAKGRUND
hbtqplus_pms.indd 13
2017-07-03 16:42
I
den här första delen av boken ges en historisk och metodologisk bakgrund till ämnesområdet hbtq+. Dessa perspektiv är viktiga att känna till för att vi på djupet ska kunna förstå vår egen samtid. Delens första kapitel, kapitel 1, ”Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick”, placerar hbtq+ i en historisk kontext och ger en översikt över tiden från slutet av 1800-talet och fram till våra dagar. Här finns ett särskilt fokus på psykologin, som länge spelat en central roll för hur hbtq+ har uppfattats både inom vetenskapen och i samhället i stort. Kapitel 2, ”Teoretiska och metodologiska perspektiv på hbtq+”, tar ett metodologiskt grepp om ämnet och belyser hbtq+ ur olika vetenskapliga perspektiv. Här tydliggörs hur hbtq+ kan uppfattas på radikalt olika vis inom olika vetenskapliga traditioner, där forskning utgår från olika syn på vad kunskap är och hur kunskap skapas. Detta kapitel ger en viktig bakgrund, inte minst för dig som söker vidare kunskap om hbtq+ i tillgänglig forskning.
14 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 14
2017-07-03 16:42
1
Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick Anna Malmquist, Hans Hanner och Tove Lundberg
De individer, identiteter, uttryck och samlevnadsformer som i dag kan sammanfogas under akronymen hbtq+ har genom historien betraktats på många olika vis. Psykologin har varit central för hur hbtq+ har förståtts, definierats och behandlats. I detta kapitel betraktas hbtq+-historien därför med psykologiska glasögon.
Normbrytande historia Centralt i det här kapitlet är de normer som bidrar till att skapa trygghet och stabilitet inom olika grupper. Ju större behovet av trygghetsskapande är, desto striktare är normerna. Personer med hög social status har större möjlighet att påverka en grupps normer, medan normbrytare ofta ifrågasätts och straffas genom att ställas utanför gruppen, allt i syfte att stärka gruppens sammanhållning. I samma syfte har inte sällan hbtq+-personer sammankopplats med grupper som setts som ett hot mot samhället. I sovjetisk propaganda från 1930-talet gavs exempelvis nazister en homosex-stämpel,
hbtqplus_pms.indd 15
2017-07-03 16:42
samtidigt som det i Nazityskland gjordes antisemitiska sammankopplingar av homosexuella och judar (Silverstolpe, 2000; Hilton, 2015). Den som stöts ut ur en grupp behöver finna en ny trygghet. Flera av de personer som nämns i detta kapitel är pionjärer som har varit med om att från grunden bygga upp nya alternativa grupptillhörigheter, många gånger i en relativ ensamhet. Samtidigt har det funnits olika organisationer och rörelser som verkat för förbättrade levnadsvillkor för hbtq+-personer under hela den tidsrymd som kapitlet skildrar. Sammanhållning och gemensam kamp mellan hbtq+-personer synliggörs, men också motsättningar. En dragkamp har alltid förts mellan dem som förordat försiktighet och assimilering i majoritetssamhället, och de som krävt radikala förändringar. Det har också funnits motsättningar mellan olika delar av hbtq+-gruppen, där transpersoner, bisexuella och lesbiska kan vittna om utsatthet och underläge i förhållande till de homosexuella männens dominans. Manlig homosexualitet får stort utrymme i skildringen av sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, medan kvinnors ökade frihet och den allt större öppenheten för mångfald inom hbtq+-sfären blir tydligare när kapitlet närmar sig vår egen samtid. I ett större perspektiv kan vi se en hbtq+-emancipation där samhället har rört sig från kriminalisering av samkönad sexualitet, via patologisering, till nutidens relativa öppenhet och stolthet. Detta kapitel syftar till att ge läsaren en ökad kunskap om hbtq+-psykologins historia, men läsaren uppmanas också att beakta historieskrivningens komplexitet. Kapitlet börjar under sent 1800-tal, vilket är en tid då flera av de begrepp som är centrala för hbtq+ uppkommer. Därefter följs historien fram till våra dagar, kronologiskt och tematiskt. Texten skildrar västvärlden med ett särskilt fokus på den svenska kontexten.
1860–1900 Homosexualitet etableras som identitet
Den tyske juristen Karl Heinrich Ulrichs har i modern tid tilldelats epitetet ”Den förste bögen i världshistorien” (Sigusch, 2000). Efter att ha blivit avskedad från sin tjänst som jurist – som en direkt följd av att hans läggning hade blivit allmänt känd – publicerade han texter om den sam könade kärlekens berättigande. År 1867 krävde han att alla paragrafer mot 16 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 16
2017-07-03 16:42
homosexualitet skulle strykas i en kommande strafflagsreform, men detta mötte högljudda protester (Silverstolpe, 2000). I stället antogs 1871 en lag i Tyskland som bestraffade homosexuella handlingar med upp till fem års fängelse. Ulrichs var för tidigt ute för reformer och han fängslades för sina texter – men hans ord spreds. Samtida med Ulrichs var den ungerske journalisten och författaren Károly Mária Kertbeny. Han argumenterade för att manlig homosexualitet var en privatsak som inte skulle vara straffbar. År 1869 myntade han termerna ”homosexualist” och ”heterosexualist”. Dessa återgavs senare av professorn i psykiatri Richard von Krafft-Ebing, som 1886 publicerade boken Psychopathia Sexualis, vilken gav de båda termerna spridning (Krafft-Ebing, 1886). Homosexualitet var i Krafft-Ebings bok ett patologiskt begrepp och definierades som en form av könsvariation (Stryker & Whittle, 2006). En kvinna som attraherades av andra kvinnor uppfattades vara mer lik en man, medan en man som attraherades av andra män uppfattades vara mer lik en kvinna. Transsexualism (att inte identifiera sig med det kön som tilldelades vid födseln) ansågs i sin tur vara en extrem variant av homosexualitet. Denna patologisering innebar ett argument för avkriminalisering, eftersom den såg homosexualiteten som en medfödd sjukdom som en person inte kunde skuldbeläggas eller straffas för. Samtidigt gav det nya synsättet förutsättningar för skapandet av en homosexuell identitet. Den franske historikern Michel Foucault (1978) hävdar att det var först under 1870-talet som homosexualitet kom att förstås som en läggning eller personlighet. Dessförinnan fanns visserligen samkönade sexuella aktiviteter men, menar han, dessa sågs som just aktiviteter, inte identiteter. Sverige och kriminaliseringen av ”otukt”
I Sverige infördes 1864 en lag som förbjöd ”otukt som emot naturen är”, vilket bland annat avsåg samkönade sexuella handlingar (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Den åtalade kunde dömas till straffarbete i upp till två år. Det var i huvudsak män som dömdes, trots att även kvinnors samkönade sexuella handlingar var förbjudna. Mansrollen under 1800-talet möjliggjorde dock vänskapssvärmeri mellan män. En person som dokumenterat detta, och också skrivit ett unikt försvar för homosexuell kärlek, var den svenske professorn i filosofi Pontus Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 17
hbtqplus_pms.indd 17
2017-07-03 16:42
Wikner. Hans Psykologiska självbekännelser lades dock i ett konvolut som inte fick öppnas förrän efter hustruns och sönernas bortgång. I sin text berättar han bland annat om smärtan i att förstå sin homosexuella läggning i ett samhälle där den var förbjuden och uppmanar framtidens samhälle att inrätta äktenskapliga förbund för homosexuella (Silverstolpe, 1980; Silverstolpe, 1999).
1900–1930 Tidig organisering i Europa
Strax innan sekelskiftet 1900 bildades i Berlin den första tyska organisationen med huvudsyfte att verka för avkriminalisering av manlig homosexualitet, Wissenschaftlich-humanitäres Komitee (WhK) (Söderström, 1999). En av grundarna var läkaren Magnus Hirschfeld. Den ideologiska bakgrunden till organisationens kamp var hans teorier om ”det tredje könet”. Hirschfeld skapade en kategori av ”sexuella mellanstadier” där homosexualitet och trans inordnades på en gemensam skala och där även fysiska könsvariationer inkluderades – det som i dag benämns som intersex eller DSD (Stryker & Whittle, 2006). Han lanserade också begreppet transvestit, som då hade en bredare innebörd än i dag eftersom han inte gjorde någon tydlig skillnad mellan könsuttryck (som begreppet syftar till i dag) och könsidentitet. År 1919 grundade Hirschfeld institutet för sexualvetenskap med fokus på forskning, politisk verksamhet, undervisning och medicinsk behandling. Institutet kom att bli ett högkvarter för en internationell reformrörelse och fungerade som rådgivningsbyrå och mötesplats för homosexuella och transsexuella, såväl på ett nationellt som ett internationellt plan. På 1920och 1930-talen genomfördes här de första könsbekräftande operationerna någonsin. Lagföring och debatt
Runt sekelskiftet utspelade sig många rättsprocesser kring homosexuella i Europa och flera av dem växte till offentliga skandaler. I England dömdes 1895 författaren Oscar Wilde till fängelse för homosexuella handlingar (Domeier, 2015) och i Tyskland, under åren 1906–1908, anklagades furst von Eulenburg för att ha haft en homosexuell relation. I rättegången vitt18 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 18
2017-07-03 16:42
nade Magnus Hirschfeld till förmån för von Eulenburg och uttalade sin åsikt om att homosexualitet ingick i naturens och skapelsens plan, likvärdig med heterosexualitet. Efterspelet fick en stark antisemitisk slagsida där von Eulenburg framställdes som en arisk heterosexuell som hade smutskastats av juden Hirschfeld. I Danmark utspelades en sedlighetsskandal 1906–1907, då åtta män anhölls för homosexuella handlingar (Eman, 1999) och i Sverige dömdes 1907 Nils Santesson till tio månaders straffarbete för homosexuellt umgänge, en dom som var hårdare än någon som tidigare utdömts för homosexuella handlingar i Stockholm. Domen slogs upp stort i tidningarna och begreppet homosexualitet blev nu på allvar tillgängligt för allmänheten. Rättsprocesserna runt om i Europa gjorde homosexualiteten synligare även i Sverige och gav syre åt mycken rädsla. Ett visst motstånd rymdes dock i den offentliga debatten. Bland annat pläderade psykiatriprofessorn Frey Svensson i Dagens Nyheter för att homosexuellt könsumgänge borde betraktas som en privatsak och inte vara straffbart. På liknande vis publi cerades flera debattartiklar och böcker där straffrihet förordades och där en önskan om samkönade äktenskap framfördes (Eman, 1999). Ökad synlighet för lesbisk kärlek
Det faktum att lesbisk sexualitet inte var straffbelagd i många länder hänger samman med att den inte var lika synlig som manlig homosexualitet, vilket i sin tur kan ses som en konsekvens av kvinnans starkt begränsade plats i det offentliga rummet. Kvinnliga par hade länge kunnat leva tillsammans som ”väninnor” utan att väcka alltför stort uppseende (Lindholm & Nilsson, 2002). För att den lesbiska kärleken skulle bli synlig behövde också kvinnan bli synligare. År 1904 ägde i Tyskland ett första möte rum mellan kvinnoaktivister och WhK (Silverstolpe, 2000). Bland kvinnoaktivisterna intog Helene Stöcker en särskild plats. Hon var jämnårig med Hirschfeld och engagerad både i den sexuella reformrörelsen och i kampen för kvinnors rättigheter, abort rätt och kvinnlig rösträtt. När det 1909–1911 lades förslag på att även göra lesbiska sexuella handlingar straffbara aktiverade Stöcker sig. Hon hävdade att den tyska regeringens intentioner var ett gravt misstag. Hon initierade också ett internationellt upprop för homosexuella rättigheter, ett upprop som undertecknades av många intellektuella, däribland Sigmund Freud. Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 19
hbtqplus_pms.indd 19
2017-07-03 16:42
Freud och psykoanalysen
Vid tiden för förra sekelskiftet lanserade läkaren Sigmund Freud nya sätt att se på mänsklig sexualitet genom psykoanalysen (Freud et al., 1953–1974). Här framställdes heterosexualitet som det önskvärda resultatet, medan homosexualitet och bisexualitet sågs som ofullbordad psykosexuell utveckling. Samtidigt visar flera av Freuds texter på en protest mot samtidens dömande inställning till normavvikande sexualitet, där bland annat Krafft-Ebing och Hirschfeld används som kunskapskällor. Freud skrev att de omedvetna fantasierna hos alla neurotiker har exakt samma innehåll som det av KrafftEbing dokumenterade beteendet hos ”perversa” (Freud, 1905). I motsats till Krafft-Ebing såg Freud inte homosexualitet som något medfött. Freud gjorde också en åtskillnad mellan sexualitet och könsidentitet. År 1910 presenterade Freud en förklaringsmodell för den psykiska uppkomsten av manlig homosexualitet, med tillägget att de förklaringar han presenterade inte var tillräckligt sammanhängande för att skapa en slutlig förklaring av ”problemet”. Långt senare, 1935, svarade han på ett brev från en mor som skrivit till honom rörande sin sons homosexualitet: ”Homosexuality is assuredly no advantage, but it is nothing to be ashamed of, no vice, no degradation; it cannot be classified as an illness; we consider it to be a variation of the sexual function, produced by a certain arrest of sexual development. [. . .] It is a great injustice to persecute homosexuality as a crime – and a cruelty too” (Freud, 1951 [1935], s. 786). Parallellt med sin önskan att hitta en förklaring av ”problemet” framstår Freud här som liberal i sin samtid. Sekelskiftestiden i Sverige
I Sverige stod landets första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, och hennes livskamrat rektorn Maria Aspman, för ett viktigt pionjärarbete. Widerström och Aspman ansåg att sexualhygien borde vara en del av undervisningen i naturvetenskap vid alla typer av skolor (Widerström, 1899). Erfarenheter från Widerströms egen gynekologiska praktik visade henne hur lite kvinnor kände till om sina kroppar. Aspman hade liknande erfarenhet från de flickklasser hon undervisade. Widerström gav 1899 ut boken Kvinnohygien med teckningar av de kvinnliga könsorganen, något som vid tiden saknades i de existerande böckerna i hälsolära (Christensen Sköld, 2014; Nilsson, 2005). 20 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 20
2017-07-03 16:42
1930–1945 Andra världskriget
År 1933 utnämndes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland. Bara någon månad efter maktövertagandet förstördes Hirschfeld-institutets samlingar och dess böcker brändes på bål (Pettersson, 1983). I nära anslutning till detta deklarerade Berlins polismästare att han skulle låta stänga alla homosexuella kaféer och klubbar i staden. SA -chefen Ernst Röhm protesterade dock mot beslutet och Hitler hörsammade hans kritik. Berlin fortsatte en tid att framstå som en nöjesstad för turister och privilegierade nazister (Silverstolpe, 2000). Året därpå upphörde dock toleransen i samband med att Gestapo sände ut ett meddelande till alla polisstationer med uppdraget att ”skicka in en namnlista på samtliga personer som på något sätt betett sig homosexuellt” (Silverstolpe, 2000, s. 86). Närmare 100 000 homo- och bisexuella män registrerades. Omkring 10 000, däribland även transpersoner, sattes i koncentrationsläger med en rosa triangel på fångdräkten, där de flesta dog under ohyggliga former. Heinrich Himmler såg homosexualitet som ett resultat av ”rasblandning” och engagerade sig i medicinska experiment i syfte att ”bota” homosexuella. Även efter krigsslutet var manlig homosexualitet kriminaliserad i Tyskland och de som burit den rosa triangeln förvägrades kompensation av tyska myndigheter, med hänvisning till deras begångna ”brott” (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008; Tamagne, 2007). Kvinnlig homosexualitet kriminaliserades inte i Nazityskland, men det hände att lesbiska kvinnor fördes till koncentrationsläger som asociala eller politiska fångar. Det är dock mycket oklart hur vanligt detta var (Tamagne, 2007). Avkriminaliseringen i Sverige
Samtidigt som förföljelsen av homosexuella pågick i övriga Europa förändrades synen på homosexualitet i Sverige. I samband med den långsamt ökande synligheten för kvinnlig sexualitet agiterade sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen för abort, mot lagar som förbjöd upplysning om preventivmedel och för avkriminalisering av homosexualitet (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). År 1933 grundade hon RFSU , Riksförbundet för sexuell upplysning. Hennes arbete var vid den här tiden olagligt och hon var vid ett flertal tillfällen nära att hamna i fängelse. Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 21
hbtqplus_pms.indd 21
2017-07-03 16:42
I samband med en av sina föreläsningar mötte Ottesen-Jensen Eric Thorsell, som kom att bli en viktig pionjär för homosexuell frigörelse. Thorsell försökte starta en svensk förening och en upplysningstidskrift om homosexualitet, men allmän räddhåga hos andra manliga homosexuella och bristande ekonomiska resurser gjorde att försöken utmynnade i intet. Han valde i stället att arbeta inom RFSU i nära samarbete med Ottesen-Jensen (Söderström, 1999). Många aktivister, såsom Ottesen-Jensen och Thorsell, argumenterade för att homosexualitet skulle avkriminaliseras, och strafflagen betraktades av allt fler som omodern (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Från mitten av 1930-talet skedde en dramatisk ökning av män som dömdes för otukt med andra män, samtidigt minskade strafftiden. Straff kom nu i hög grad att ersättas av placering på mentalsjukhus på obestämd tid och ofta förordades kastrering. Homosexualitet sågs i och med detta mer som en patologi än ett brott. Sexuella handlingar mellan vuxna av samma kön avkriminaliserades slutligen 1944. Samtidigt infördes dock skärpta straff för vuxna som hade samkönade sexuella kontakter med ungdomar. Straffskärpningen syftade till att skydda ungdomar från att ”förledas” i homosexualitet av äldre vuxna, eftersom det vid den här tiden ansågs att ungdomars sexualdrift var ofärdig och påverkbar (först 1978 infördes samma åldersgräns för sam- och olikkönade sexuella handlingar).
1945–1960 RFSL bildas
År 1950, sex år efter avkriminaliseringen av homosexuella handlingar, bilda des en svensk sektion av det danska Forbundet af 1948, vilken ett par år senare kom att bli RFSL , Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (Petersson, 2000). En av grundarna, Allan Hellman, kallades i tidskriften Se ”Sveriges modigaste man” eftersom han offentligt hade gått ut med sin homosexualitet i hemstaden Lysekil i samband med att han annonserade bildandet av RFSL (Salomon, Larsson & Arvidsson, 2004). Under det rådande samhällsklimatet, med mycket homofientlighet, valde RFSL att hålla en låg profil från starten 1950 fram till 1970-talet (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). År 1953 framförde dock förbundet i en 22 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 22
2017-07-03 16:42
skrivelse till Socialdepartementet att de krävde införande av ”homofila äktenskap”. Kravet tycks dock ha skapat oro inom den egna organisationen och ett tillbakadragande övervägdes. Vid sidan av sin sexualpolitiska verksamhet hade RFSL också en viktig social funktion som mötesplats för dess medlemmar (Pettersson, 2000). Det tidiga RFSL var starkt dominerat av homosexuella män och endast i mindre grad en mötesplats för lesbiska, transpersoner eller bisexuella. Vid den här tiden möttes och inledde lesbiska kvinnor relationer i varandras hem, och bildade även gemensamma hushåll (Lindholm & Nilsson, 2002). Rädsla för förändring
Efter andra världskriget ökade den offentliga homofientligheten i Europa och övriga västvärlden (Norrheim et al., 2008). Människor som påstod sig vara både radikala och demokratiska deltog i en klappjakt på homosexuella och tidningarna beskrev olika homosexuella ”affärer” med en hård ton. Homosexualitet kom även att utgöra föremål för ett flertal konspirationsteorier och offentliga skandaler, i Sverige genom de så kallade Haijby- och Kejne-affärerna. Psykiatri och behandling
Den samhälleliga synen på homosexualitet återspeglades inom psykiatrin, och flera vidareutvecklingar av psykoanalytiska och sexologiska teorier såg homosexualitet som en störning. Den första versionen av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM ), som togs fram av American Psychiatric Association (APA ) 1952, innehöll diagnosen ”avvikande sexualitet”, vilken inkluderade homosexualitet, transsexualism, pedofili, fetischism och sexuell sadism. Diagnosen var placerad under de sociopatiska personlighetsstörningarna, vilka karakteriserades av låg sjukdomsinsikt trots uppenbara beteenden som avvek från samhällsnormerna (Bayer, 1987). Inom psykiatrin och psykologin togs också olika terapiformer fram för att behandla personer som hade fått denna diagnos (Burns & Zitz, 2015). Exempelvis utvecklades psykoanalytiska långtidsterapier med fokus på att reparera skadade objektrelationer, liksom behavioristiska terapier med fokus på ombetingning, för att bota homosexualitet. Aversionsterapier med hormonterapi, elektriska stötar och hypnos genomfördes också. Studier med sådana behandlingar gjordes till exempel av Bill Masters och Virginia Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 23
hbtqplus_pms.indd 23
2017-07-03 16:42
Johnson, som i slutet av 1950-talet utförde laboratoriebaserad forskning om mänskligt sexuellt beteende på både ett psykologiskt och fysiologiskt plan (Haldeman, 1991). Forskning för förändring
Den amerikanske sexologen Alfred Kinsey publicerade på 1940- och 1950-talen två kontroversiella böcker som rapporterade sexuellt beteende hos den amerikanska befolkningen (Kinsey, Pomeroy & Martin, 1948; Kinsey et al., 1953). Kinsey var av åsikten att kvinnor och män var mer lika i den biologiska aspekten av sin sexualitet än man tidigare trott och att sexualiteten var formad, inte bara undertryckt, av social och kulturell påverkan. Böckerna presenterade höga procentsiffror för samkönat sexuellt beteende, inte minst bland män (37–50 procent), vilket förändrade synen på homo- och bisexualitet. Också transpersoner började nu uppmärksammas i forskningen. År 1949 beskrev den amerikanske sexologen David Oliver Cauldwell transsexualism som en skillnad mellan det biologiska och det upplevda, psykologiska, könet (Murjan & Bouman, 2015). Ungefär vid samma tid blev läkaren Harry Benjamin ombedd av Kinsey att träffa ett barn som hade en önskan att bli flicka, trots att hon tilldelats ett manligt kön vid födelsen (Meyerowitz, 2002). Benjamin ordinerade östrogen, en behandling som helt avvek från dåtidens mer typiska ingrepp med lobotomi och elchocker. Hans behandling mötte emellertid patientens behov. Benjamin blev nu omtalad och han behandlade därefter i flera hundra fall transsexuella med hormonella och kirurgiska interventioner. De första könsbekräftande operationerna hade dock, som nämnts ovan, genomförts redan på 1920- och 1930-talen, i vilka Hirschfeld varit delaktig. Benjamins arbete ledde till att världens första professionella organisation för vård av transpersoner startades 1979, i dag under namnet World Professional Association for Transgender Health (WPATH ) (Murjan & Bouman, 2015). Amerikanerna Robert Stoller, professor i psykiatri och psykoanalytiker, och John Money, professor i pediatrik och medicinsk psykologi, är kända för sina teorier kring vad som konsoliderar en persons könsidentitet (Downing, Morland & Sullivan, 2015). De vävde in biologiska, hormonella, psykologiska och samhälleliga influenser i sina teorier, samt vikten av vilket kön en person tillskrivs vid födelsen. Stoller hävdade också att hotet mot en persons könsidentitet liknar hotet mot en persons jag, och att det resulterar 24 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 24
2017-07-03 16:42
i psykiska försvar i form av perversioner. Med psykoanalysen som bas kämpade han därför för att normalisera ”sexuella perversioner”.
1960–1980 Forskning om levnadsvillkor
Under 1960-talet växte ett intresse för homosexuella personers mående, anpassning och identitetsutveckling bland psykologiska forskare (Clarke et al., 2010). Detta stod i stor kontrast till den tidigare forskningen som mest fokuserat på orsaker till och psykologisk behandling av homosexualitet. I en studie av den amerikanska psykologen Evelyn Hooker (1957) utmanades en tidigare förhärskande föreställning om att homosexuella hade fler psykiska problem än heterosexuella. I en jämförelse mellan homo- och heterosexuella män kunde inga signifikanta skillnader påträffas. Resultaten tolkades som ett tecken på att homosexualitet i sig inte behövde innebära någon patologi. Andra viktiga anglosaxiska studier som under 1960- och 1970-talen bidrog till en normaliserande syn på hbtq+-personer var dels June Hopkins (1969) forskning, som visade att lesbiska kvinnor hade bättre anpassningsförmåga och mådde bättre jämfört med heterosexuella kvinnor. En annan var Vivienne Cass (1979) modell av homosexuellas identitetsutveckling samt Richard Greens (1978) studier på barn till homosexuella och transpersoner, som visade att dessa inte nämnvärt skiljer sig från barn till heterosexuella. Stonewallupproret och 1970-talets radikala gayrörelse
Stonewallupproret i New York 1969 betecknas ofta som inledningen på den nya gayrörelse som sedan växte sig stark under 1970-talet. Stonewall Inn var en bar i New York där transpersoner samt homo- och bisexuella möttes (Rizzo, 2007). De utsattes ofta för trakasserier från polisen, men vid en razzia 1969 gjorde besökarna motstånd vilket resulterade i ett gatuupplopp som kom att pågå i flera dagar. Kort därefter bildades mer politiskt inriktade radikala gayrörelser över hela västvärlden, under namn som Gay Liberation Front och liknande. Stonewallupprorets betydelse i sammanhanget kan ifrågasättas, men klart är att det vid den här tiden uppstod en brytning mellan en mer diskret homofilirörelse inriktad på assimilation, och en som var mer inriktad Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 25
hbtqplus_pms.indd 25
2017-07-03 16:42
på politisk gayaktivism. Ett behov av ”homosexuell frigörelse” lanserades och parollen ”det personliga är politiskt” banade väg för en ny öppenhet där homosexuella i allt högre grad kom ut offentligt. Parallellt med att öppenhet bland homosexuella betonades ökade marginaliseringen av bisexuella i homorörelsen (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Begränsande och uteslutande normer inom den homosexuella gruppen blev nu synliga. Bisexualitet sågs som ett bekvämt sätt att slippa vara öppen med en ”verklig” homosexualitet, eller som en övergående fas hos den som ännu inte vågat komma ut helt och hållet. Bland lesbiska feminister kunde bisexuella ses som svikare som ”gick till sängs med fienden”. Också transpersoner marginaliserades ofta inom homorörelsen, det sågs med oblida ögon på den som med en transidentitet stack ut från normen. I Norge ledde den lesbiska aktivisten Kim Friele det norska homoförbundet i en mer politiskt radikal riktning (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Detta inspirerade också svenska RFSL , som blev mer synligt och progressivt. Nu krävde RFSL återigen att sammanboende samkönade par skulle ges rättslig trygghet för sina relationer (Pettersson, 2000). Som gensvar uttalade lagutskottet i riksdagen 1973 att homosexuell samlevnad är en fullt acceptabel samlevnadsform. Tätt sammanlänkad med 1970-talets kvinnorörelse växte också en lesbisk feminism fram, i Sverige under namnet Lesbisk Front (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Den lesbiska feminismen betonade solidaritet mellan alla kvinnor och framhöll som en fördel för lesbiska kvinnor att de slapp förhandla med män på det vis som heterosexuella kvinnor behövde göra för att få sina kärleksrelationer att fungera. Även för transpersoner skedde en förändring. År 1972 blev Sverige det första landet i världen som införde en lag som möjliggjorde ett juridiskt könsbyte, dock endast för dem som var svenska medborgare, ogifta, sterila och över 18 (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Homosexualitet tas bort ur diagnossystemen och en bekräftande terapiinriktning föds
Den förändrade synen på homosexualitet inom psykologin bidrog till att diagnosen ”avvikande sexualitet” 1973 togs bort i DSM -II och ersattes av diagnosen ”sexuell orienteringsstörning”. I DSM -III , från 1980, bytte dia gnosen ännu en gång namn, nu till ”ego-dyston homosexualitet”. Trots 26 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 26
2017-07-03 16:42
olika namn i DSM -II och DSM -III ämnade de nya diagnoserna endast inkludera de personer som upplevde sitt samkönade begär som ett problem, vilket utgjorde en viktig skillnad mot de tidigare diagnoserna som patologiserade alla homosexuella handlingar. Det var först i DSM -IV , från 1994, som alla diagnoser kopplade till homosexualitet helt försvann ur DSM . I Sverige ströks homosexualitet ur Socialstyrelsens sjukdomsklassifikation 1979. I DSM -III tillkom också diagnosen könsidentitetsstörning, en diagnos som patologiserar transsexuella. Den kvarstod i DSM -IV och återfinns i modifierad form även i DSM -5 under namnet könsdysfori. Förändringarna på 1970- och 1980-talen skedde under en tid då psykologin generellt var i förändring (Burns & Zitz, 2015). Terapier fokuserade nu mindre på diagnoser och utgick mer från klienternas egna upplevelser av sina problem, historia och kontext. Vidare möjliggjorde ny feministisk och sexologisk forskning nya behandlingsmetoder som var bekräftande och stödjande. Allt detta banade i sin tur vägen för en förändring av hur homosexuella bemöttes och behandlades inom psykologin. I den anglosaxiska världen växte en ny psykoterapiinriktning fram som benämndes ”gay and lesbian affirmative psychotherapy” (Milton, Coyle & Legg, 2002). Här sågs, till skillnad från de tidigare patologiserande perspektiven, homosexualitet i stället som en naturlig variation. Terapeuten uppmärksammade hur sociala strukturer, såsom homofobi, kunde ge psykisk ohälsa och såg inte sexualiteten i sig som problematisk. Under samma tidsperiod fick också bisexuella och transpersoner ökad synlighet (Bowes-Catton & Hayfield, 2015). Flera forskare kritiserade det tidigare osynliggörandet av bisexualitet och den började alltmer ses som en distinkt identitet snarare än som en variant av homosexualitet. Trots borttagandet av flera sjukdomsklassifikationer och framväxandet av affirmativ psykoterapi, kom föreställningen om homosexualitet som en mentalsjukdom att kvarstå länge inom flera grenar av psykologin. Exempelvis skrev den svenske psykiatrikern Johan Cullberg (1985), så sent som i mitten av 1980-talet, att homosexualitet orsakas av en problematisk uppväxt där en omedveten fruktan för det motsatta könet grundlagts.
Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 27
hbtqplus_pms.indd 27
2017-07-03 16:42
1980–2000 Hiv och aids
Den förändrade och mer accepterande synen på homo- och bisexualitet som hade växt fram under 1970-talet utmanades när hiv/aids uppmärksammades på 1980-talet (Bowes-Catton & Hayfield, 2015). När viruset beskrevs för första gången 1981 kallades det Gay related immune deficiency (GRID ), trots att det bland de tidiga patienterna också fanns personer som inte hade haft samkönade sexuella relationer med andra män. Tillståndet bytte redan 1982 namn till acquired immune deficiency syndrome (aids), men trots detta blev sjukdomen ändå starkt förknippad med homosexuella mäns livsstil (Noaks Ark, 2016). Samtidigt blev bisexuella män stigmatiserade eftersom de ansågs föra aids från homosexuella till heterosexuella. Ett stort engagemang fanns dock hos de drabbade, inom sjukvården och hos personer inom RFSL och George Svéd (2000) konstaterar att många människor i dag har en naturligt positiv syn på homo- och bisexualitet trots aids, tack vare detta idoga arbete. I Sverige har cirka 2 400 personer dött av aids sedan början av 1980-talet och fram till 2010 (Folkhälsomyndigheten, 2016). Med förbättrad kunskap om det humana immunbristvirus (hiv) som ligger till grund för sjukdomen och bättre bromsmediciner sjönk dödstalen drastiskt i slutet på 1990-talet (Noaks Ark, 2016). I kölvattnet av hiv/aids förändrades också synen på sexualitet. Teorier och tankar kring identitet och sexualitet ansågs nu mer komplexa än tidigare. För att bättre förstå överföringen av sexuellt överförbara sjukdomar började forskarna intressera sig mer för personers sexuella beteende, snarare än deras upplevda identitet. Kategorier som homosexualitet ansågs otillräckliga och begrepp som MSM (män som har sex med män) eller KSK (kvinnor som har sex med kvinnor) introducerades (Clarke et al., 2010). Nya forskningsperspektiv och organisering inom psykologi
Den psykologiska forskningen inspirerades på 1980-talet av både socialkonstruktionistiska och biologiska perspektiv på kön och sexualitet. Forskarna använde socialkonstruktionistisk teori för att visa hur identitetsskapande kan ses som en komplex process, där språkligt konstruerade diskurser får kön och sexualitet att framstå som något essentiellt, trots att det i hög grad är något som har påverkats av sin specifika historiska, sociala 28 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 28
2017-07-03 16:42
och kulturella kontext. Ett betydelsefullt bidrag inom psykologin var Celia Kitzingers (1987) bok The Social Construction of Lesbianism. Hon menade att de affirmerande teorierna som hade växt fram på 1960- och 1970-talen inte var särskilt frigörande eftersom de producerade en fastlåst bild av vad lesbiskhet var och osynliggjorde den mångfald av levd erfarenhet och behov som lesbiska faktiskt representerade. Ett alternativt perspektiv på homosexualitet som också växte sig starkt inom psykologin under samma tid, och som bland annat företräddes av neurobiologen Simon LeVay (1991), såg homosexualiteten som medfödd. I samband med förändringarna i DSM på 1980-talet bildades det första utskottet i världen med fokus på hbtq+ inom det amerikanska psykologförbundet (APA ). Division 44: The Society for the Psychological Study of Lesbian and Gay Issues var på så vis ett första steg i att etablera hbtq+-psykologi som ett professionellt forskningsfält (Clarke et al., 2010). Även brittiska psykologer försökte bilda ett liknande utskott, men det tog nästan ett helt decenniums idogt arbete innan utskottet hade tillräckligt stöd för att kunna förverkligas. Motståndet har tolkats som en konsekvens av heteronormativitetens starka fäste inom psykologin. Sedan 1990-talet har dessa utskott, vilka nu finns inom en rad psykologförbund internationellt, arbetat aktivt för att motverka heteronormativitet och heterosexism i psykologisk forskning och praktik. Även i Sverige organiserade sig psykologer på 1990-talet i den fristående föreningen Homooch bisexuella psykologer i Sverige. Organisationen var aktiv under något år men engagemanget rann senare ut i sanden (Lundberg & Wurm, 2016). Queer etableras som identitet och teori
Det tidiga 1990-talet kan ses som ännu en viktig brytpunkt i hbtq+-historien. Precis som på 1970-talet, då aktivister kritiserade den homosexuella rörelsen för att inte vara tillräckligt politiskt radikal, vände sig denna tids aktivister mot gayrörelsen som nu ansågs stå för en assimilationssträvan (Kulick, 1996). Gayrörelsen hade länge sökt majoritetssamhällets acceptans genom att visa att homosexuella var precis som heterosexuella, med den enda skillnaden att kärleken riktades mot någon av det egna könet. De individer som ansågs sticka ut för mycket, som ”fjollor”, bdsm-utövare eller transpersoner, sågs som problematiska i gayrörelsens strävan efter omvärldens acceptans. De nya aktivisterna kritiserade denna exkluderande assiHbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 29
hbtqplus_pms.indd 29
2017-07-03 16:42
mileringssträvan. Nu restes i stället krav på att få leva på sina egna villkor, utan att passa in i samhällets normer. Den nya rörelsen återtog begreppet queer, ett ord som på engelska betyder knäpp eller konstig och som länge hade använts nedsättande om homosexuella. Queer syftade till att omfatta alla som ställde sig utanför den heterosexuella normen och markerade en brytning med gay, som betyder glad. Också inom den akademiska världen anammades queerbegreppet, och queerteorin växte fram som ett eget teoretiskt perspektiv och forskningsfält (Kulick, 1996). Teorin tog sin utgångspunkt bland annat i idéhistorikern Michel Foucaults forskning om hetero- och homosexualitetens socialt konstruerade aspekter. Genom dessa perspektiv kunde helt nya forskningsfrågor ställas. Heterosexualiteten och heteronormativiteten sattes under lupp och forskare ställde frågan hur det kommer sig att heterosexualitet konstrueras som det önskvärda sättet att leva, och vilka effekter det får för hbtq+-personer. Rättsligt skydd för samkönade parförhållanden
Under hela den tidsrymd som detta kapitel överblickar har homoaktivister framfört krav på rättsligt skydd för samkönade parförhållanden. I Sverige togs de första stegen mot en mer inkluderande lagstiftning under 1900-talets sista decennier (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). År 1988 infördes lagen om homosexuella sambor och från 1995 kunde samkönade par registrera partnerskap. Som registrerade partner hade paret skyldigheter och rättigheter mot varandra som i stort sett var identiska med vad som gällde för gifta makar. Ett väsentligt undantag fanns dock: när partnerskapslagen skrevs uteslöt lagstiftaren allt det som sades om föräldraskap i äktenskapsbalken. Samkönade par förblev därmed ännu en tid utestängda från möjligheten att ha gemensam vårdnad om barn och dela rättsligt föräldraskap.
Från 2000 till i dag En alltmer inkluderande lagstiftning i Sverige
Under 2000-talets första decennier har den svenska lagstiftningen ytterligare stärkt hbtq+-individers rättigheter, dels genom ett ökat skydd mot diskriminering och dels genom en förändrad familjelagstiftning. Diskri30 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 30
2017-07-03 16:42
minering på arbetsmarknaden på grund av sexuell läggning förbjöds 1999, och under 2000-talets första år utökades lagstiftningen till att innefatta diskriminering även i andra kontexter, exempelvis inom utbildningsväsendet och i sjukvården. År 2003 började en hatbrottslagstiftning att gälla och 2009 inkluderades könsidentitet och könsuttryck som lagskyddad grund i diskrimineringslagstiftningen. Sedan 2003 tillåts samkönade par att ansöka om adoption. Emellertid har möjligheten att adoptera gemensamt visat sig vara mycket svår att genomföra i praktiken. Lagändringen öppnade dock en möjlighet för samkönade par att ansöka om närståendeadoption, vilket innebär att om en person i ett par redan är rättslig förälder till ett barn, kan partnern ansöka om adoption. Paret kan på så vis dela rättsligt föräldraskap med varandra. År 2005 fick lesbiska par tillgång till assisterad befruktning med donerad sperma och 2009 ändrades äktenskapsbalken så att två ogifta personer oavsett kön kan ingå äktenskap med varandra. Lagen om registrerat partnerskap blev då överflödig och togs bort. Ökad insikt om mångfald
Under 2000-talets första decennier har förståelsen för hbtq+-gruppens mångfald ökat, både inom den egna aktivismen och i samhället i stort. Detta avspeglas i att RFSL 2007 bytte namn från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter (i dag, 2017, ingår även queer i namnet). Detta avspeglas också i psykologin, där engelskspråkiga forskare har börjat tala om LGBTQ psychology, och lämnat det äldre Lesbian and gay psychology (Clarke et al., 2010). Nu uppmärksammas att de frågor som rör bisexuella, transpersoner och queera har varit kraftigt marginaliserade. Ett större fokus riktas också mot asexualitet och intersex och i internationella fora har diskussioner förts om hur hbtq+ bör definieras och vilka begrepp som ska användas. Den ökade kunskapen om mångfald och variation i människors sexualitet och könsuttryck har förändrat synen på normalitet och patologi. En viktig bidragande faktor till detta har varit förändringarna i diagnossystemen. I Sverige strök Socialstyrelsen transvestism, fetischism och bdsm ur den svenska versionen av diagnossystemet ICD 2009. Vidare förändrades diagnosen könsidentitetsstörning till könsdysfori i DSM -5 från 2013. Diagnosen innebär en kvarvarande patologisering av personer med trans Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 31
hbtqplus_pms.indd 31
2017-07-03 16:42
erfarenheter, men den underlättar samtidigt för transpersoner att få könsbekräftande behandling. I Sverige var sterilisering under många decennier ett krav för att få byta juridiskt kön. Efter ett intensivt aktivistarbete avskaffades dock dessa tvångssteriliseringar 2013. Socialstyrelsen tog i samband med detta också fram ett kunskapsunderlag för könsdysfori som ska säkra god vård (Socialstyrelsen, 2015a; 2015b), i vilket det står att en diagnos uttrycker ett vårdbehov snarare än en sjukdom. Ytterligare ett exempel är Världshälso organisationens uppdaterade diagnosmanual, ICD -11, med utgivning 2018, i vilken det ges möjlighet till vård, men där trans inte längre definieras som en psykiatrisk sjukdom (World Health Organization, 2016). I England gav det brittiska psykologförbundet 2012 ut evidensbaserade riktlinjer för psykologer som arbetar terapeutiskt med ”sexual and gender minority clients”. Någon motsvarighet till dem finns ännu inte utgivna av det svenska psykologförbundet. I bilagan i denna bok finns därmed de första riktlinjerna för psykologisk behandling med hbtq+-klienter som har publicerats på svenska (se sidan 333). Dynamik och debatt inom den svenska psykologkåren
Sedan början av 2000-talet har upprepade debatter förts bland psykologer där psykologkårens okunskap om hbtq+-frågor har belysts och kritiserats. Diskussionerna har aktualiserats exempelvis då Sveriges Psykologförbund har uttalat sig som remissinstans i flera av de hbtq+-relaterade lagändringar som har skett under 2000-talet. År 2001 var förbundet avvisande till förslaget om adoption för samkönade par. Det hävdade att barnets bästa skulle sättas i första rummet och att adopterade barn inte skulle gynnas av att ha homosexuella föräldrar. Psykologförbundets inställning har senare starkt ifrågasatts som okunnigt och vilande på föråldrade psykodynamiska föreställningar om kön och sexualitet (Malmquist & Zetterqvist Nelson, 2008). Flera år senare, 2013, krävde en grupp psykologer i en insändare till Psykologtidningen att förbundet offentligt skulle tydliggöra en ändrad ståndpunkt i frågan (Malmquist et al., 2013). Psykologförbundets ordförande svarade att förbundet nu står bakom samkönade pars rätt till adoption (Ahlin, 2013). En grupp svenska psykologer med fokus på hbtq+, fristående från Psykologförbundet, har varit mer eller mindre aktivt organiserade mellan 2000 och 2010 (Lundberg & Wurm, 2016). På Psykologförbundets kongress 2013 fattades dock beslut om att göra hbtq till ett fokusområde under den då 32 · HBTQ+
hbtqplus_pms.indd 32
2017-07-03 16:42
kommande mandatperioden. Som ett led i detta bildades Sveriges psykologförbunds hbtq-nätverk 2014.
Blickar mot framtiden Historien vittnar om en positiv förändring i levnadsförhållanden för hbtq+-personer såväl nationellt som internationellt. På senare år har flera länder skärpt sin diskrimineringslagstiftning och utökat möjligheten för fler juridiska kön än två. Även inom psykologin har viktiga milstolpar nåtts. Exempelvis har flera psykologförbund i världen tagit aktivt avstånd mot alla behandlingar som syftar till att försöka förändra personers sexuella orientering. Internationella konferenser om LGBTQ psychology anordnas numera också på olika ställen runt om i världen. Trots detta finns det mycket kvar att göra. Att vara hbtq+-person är fortfarande kriminaliserat i många länder i världen (International Lesbian Gay Bisexual Trans and Intersex Association, 2016). Hatbrott drabbar hbtq+-personer över hela jorden och vi nås regelbundet av rapporter om dödlig utsatthet för hbtq+-personer på olika håll i världen. Det mest omfattande skedde så sent som 2016 då besökare på gayklubben Pulse i Orlando utsattes för en terrorattack där 49 personer dödades och ytterligare 53 skadades. Svenska rapporter visar också att hbtq+-personer löper större risk att uppleva psykisk ohälsa jämfört med heterosexuella (Folkhälsomyndigheten, 2014; RFSL , 2013). Detta förstås som en konsekvens av den minoritetsstress som hbtq+-personer upplever i vårt samhälle. Hur framtiden formas är avhängigt de vägval som kommer att göras genom politiska beslut och andra samhällsförändringar. Genom att utmana de samhällsstrukturer och ifrågasätta de normer som begränsar hbtq+-personers livsvillkor kan nya dörrar öppnas. Med historien i ryggen kan psykologer och andra yrkesverksamma inom människovårdande yrken bidra till en positiv utveckling. Vår förhoppning är att den här boken erbjuder verktyg till en sådan förändring.
Hbtq+ och psykologi i en historisk tillbakablick · 33
hbtqplus_pms.indd 33
2017-07-03 16:42
Heteronormen, cisnormen och mononormen – varför bör vi känna till dem? Hur kan behandlare skapa ett samtalsklimat där klienterna kan känna sig trygga? Vilken kunskap om hbtq+-personers livsvillkor behövs för ett professionellt bemötande? Och varför räcker inte bara empati?
+ LU N D B E RG M A LM Q U I S T
Den här boken tar ett omfattande grepp om frågor som rör homo,
W U R M (red.)
bi, trans, queer och en rad andra identitetskategorier som alla relaterar till sexualitet, relationsbildning, kön och könsuttryck – i boken samlade under akronymen hbtq+. Trots en positiv utveckling i samhället leder minoritetsstress fortfarande till ökad ohälsa hos hbtq+-personer, och kunskapsluckorna är stora inom samhälls- och vårdinstanser. Författarna sätter in dessa frågor i ett historiskt och teoretiskt ramverk och gör en grundläggande genomgång av aspekter som rör hälsa och ohälsa i relation till hbtq+. Fördjupande kapitel rör områden som barn och ungdomar, föräldraskap och migration. Praktisk kunskap om professionellt bemötande tas upp och handfasta råd vägleder läsaren.
+
Boken vänder sig till dig som är studerande eller verksam inom ett människovårdande yrke. HBTQ+ är skriven av flera av Sveriges mest kunniga psykologer och forskare inom området. Antologins redaktörer är Tove Lundberg, leg. psykolog, fil.dr och forskare vid Lunds universitet; Anna Malmquist, leg. psykolog, fil.dr och forskare vid Linköpings universitet; Matilda Wurm, examinerad psykolog och doktorand i psykologi vid Örebro universitet.
Psykologiska perspektiv och bemötande Tove Lundberg, Anna Malmquist & Matilda Wurm (red.)
ISBN 978-91-27-14743-0
9 789127 147430
HBTQ+TRYCKFIL_33 mm.indd Alla sidor
2017-06-30 13:27