9789172995116

o Solveig Olsson-Hultgren Fyra systrar

o

Fyra systrar

o

OPAL

o

Fyra systrar är del tio i Solveig Olsson-Hultgrens serie om unga kvinnor i Sverige under 1900-talet.

Tidigare titlar i serien: Siden, sammet, trasa, lump Bonnier Carlsen, 2002 Opal Pocket, 2007 Bonnier Carlsen, 2003 Arbetets döttrar Opal Pocket, 2007 Bonnier Carlsen, 2005 Drömmar av glas Opal Pocket, 2008 Bonnier Carlsen, 2005 Nya tider Opal Pocket, 2008 Opal, 2006 Det fjärde rummet Opal, 2007 Skärvor av kristall Opal, 2008 Roller och ridåer Opal, 2009 Spränga gränser Opal, 2011 Revolternas år

www.opal.se

© Solveig Olsson-Hultgren, 2012 Omslagsformgivning: Maria Larkman, 2012 Omslagsfoto: Getty Images, Smith Collection Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook AB in Sweden, 2012 ISBN: 978-91-7299-511-6

Fyra systrar Solveig Olsson-Hultgren

Opal

Ett stort tack till min familj som stöttat mig under alla dessa år som jag skrivit den här serien.

Tack också till förlaget som ville satsa på systrarna Andersson.

Och till alla er andra som på olika sätt hjälpt till med att göra de här böckerna synliga.

Tack även till alla trogna läsare som följt systrarnas öden genom 1900-talet.

Sist men inte minst – tack till Elin, Mandi, Ida Sofia och Lill-Greta för att ni orkade kämpa.

Ett slut är inte bara ett slut. Ett slut är också en början på något nytt.

FÖRORD

N

är den här boken börjar är det 1975, samma år som den första kvinnan, japanskan Junko Tabei, bestiger Mount Everest.

I Sverige har vi fått en ny kung, Carl XVI Gustaf, Olof Palme är socialdemokratisk statsminister och ABBA kommer ut med sitt tredje album där låten Mamma Mia ingår.

Svenskarna lyssnar även på annan pop, förutom alla de som lyssnar på rock, progg eller dansband förstås. I ett land där rökning är okej, löpsedlarna visar nakna kvinnor och rätten till fri abort står inskriven i lagen.

Det gör däremot inte rätten till arbete. Lågkonjunkturen har kommit till Sverige, arbetslösheten ökar och många människor, inte minst ungdomar, har svårt att hitta en plats i tillvaron.

Strejker är vanliga, precis som protestaktioner av olika slag, och vänsterrörelsen är stark. Så är även feminismen, detta internationella kvinnoår. Världen över kräver kvinnor jämställdhet både i och utanför hemmet – hemmet som också kan vara ett kvinnokollektiv. Och det är i ett sådant sextonåriga Nina hamnar när hon tvingas lämna sitt hem i en förort till Malmö för att åka till släkten i Småland.

Elin, Judith, Maria, Saga … alla kommer de att ha betydelse för Ninas liv. Fast det vet hon ingenting om när hon kommer till kvinnokollektivet Fyra systrar med en cigarett i mungipan, sitt dåliga samvete i bagaget och sina sår i hjärtat.

Många år senare sluts cirkeln på ett sätt du inte kan ana, du som kanske följt systrarna Andersson och deras barn och barnbarn på vägen genom livet. Ifall din egen väg känns lika lång och krokig som deras ibland – glöm då inte att du kommer att komma fram! Bara du inte slutar gå.

Författaren

KVINNOKOLLEKTIVET FYRA SYSTRAR

D

e vida byxorna klafsade om smalbenen när Nina gick över gårdsplanen. Så blött och lerigt som det var skulle hon visst ha behövt dubbelt så höga platåskor för att inte jeansen skulle suga åt sig vätan från marken. Eller också borde hon ha sagt åt taxichauffören att köra ända fram i stället för att be honom släppa av henne nere vid vägen så att hon kunde ta ett bloss.

Skit samma, nu var hon framme i alla fall.

Nina kastade en blick runt omkring sig men såg inte en människa, bara en massa uthus, cyklar och en gammal grå folkvagn. Så det var väl bara att knacka på i det stora, röda boningshuset då. Huset som tydligen skulle föreställa hennes hem den närmaste tiden. Ett hus där de ljusbruna dubbeldörrarna förblev stängda fastän hon bankade hårdare och hårdare.

Jaha, vad skulle hon göra då? Leta upp någon annan ingång och prova där? Eller kliva in ändå? Hon hade ingen lust att stå kvar ute i duggregnet och dörren var olåst när hon kände efter. Dessutom visste de ju faktiskt att hon skulle komma även om tåget från Malmö varit försenat.

Nina fattade på nytt tag i sin stora svarta bag och kassettbandspelaren som hon ställt ifrån sig på trappan. Hon baxade in både sig själv och grejerna genom ena dörrhalvan innan hon blev stående och bara glodde.

Jäklar, vad många skor! Nog för att hon visste att det 7

var ett kollektiv hon kommit till men ändå … Att döma av antalet gummistövlar, näbbstövlar, trätofflor och sandaler som låg slängda överallt på golvet verkade det bo flera hundra här.

Hon fick av sig de leriga platåskorna, placerade sina grejer i ett hörn efter att ha föst ihop några barntofflor, och öppnade på måfå en av dörrarna i hallen.

– Hallå …?

Ingen svarade. Köket som dörren lett till var tomt men det stod en stor gryta på spisen, en gryta som det verkade småkoka i, så någon måste väl vara i närheten. Nina steg över tröskeln, öppnade jackan och såg sig omkring. Hon hade aldrig sett ett sådant kök förut, enormt och med en märklig blandning av gammalt och nytt. Själva inredningen såg gammaldags ut, med avskavda köksskåp och bänkar plus en stor, svart vedspis bredvid en vanlig elektrisk där grytan stod och puttrade. Det jättelika matbordet med alla sina pinnstolar verkade också gammalt men de stormönstrade gardinerna i gult och grönt var helt klart moderna liksom de färgglada affischerna med kvinnosymboler som satt lite här och var på väggarna.

Det satt fingeravtryck överallt också, feta fingeravtryck på skåpdörrar och fönsterrutor, och smulorna knastrade under Ninas fötter när hon gick bort till spisen för att kolla innehållet i grytan. Inte för att det var hennes problem om någon lämnat mat så där men hon kunde ju alltid röra om i kastrullen ifall det behövdes. Äcklat stirrade hon ner på bönorna eller vad det var, tog några tag med träsleven och backade bakåt för att slippa de söta och nästan lite kväljande matångorna som steg upp från grytan. I samma ögonblick hördes det ljud utifrån hallen och Nina tog några snabba steg mot kökssoffan. Hon dun8

sade ner på den stoppade dynan och försökte se ut som om hon suttit där hela tiden när någon kom in genom dörren.

Någon som väl måste vara Judith, mammas kusin, även om Nina knappt kände igen henne. Det var flera år sedan de träffats och då hade Judith sett helt annorlunda ut, ovanligt snygg och välmejkad för att vara en medelålders tant. Nu var hon osminkad, klädd i en säckig lila overall och med det ljusa håret som ett yvigt burr kring huvudet.

Fast ögonen var desamma som Nina mindes dem, stora och lysande blå bakom de runda glasögonen.

– Där är du ju, Nina!

Judith kom emot henne med utbredda armar men hejdade sig när Nina hastigt reste sig och sträckte fram handen.

Hon hade faktiskt ingen lust att bli kramad av någon avlägsen släkting!

– Vad roligt att se dig, jag väntade dig för ett bra tag sen, sa Judith och tog hennes hand.

– Tåget var försenat så jag missade bussen hit. Jag fick ta en taxi.

– Oj, det måste ha blivit dyrt! Jag är ledsen att jag inte kunde hämta dig men som jag sa till Louise i telefon i går så bestämde sig min gamla folka för att lägga av helt plötsligt. Och de andra var ju upptagna med sitt så …

– Det är okej, jag hade pengar. Mamma hälsar förresten.

– Tack. Jisses, hur har det gått med maten …!

Judith rusade fram till spisen och drog grytan åt sidan innan hon inspekterade innehållet.

– Vad är det för nåt? Nina kunde inte låta bli att fråga.

– En linsgryta. Sönderkokt, sa Judith med en grimas.

Du förstår, Rosa och jag, ja, det är vår chilenska medlem i kollektivet, vi var tvungna att rusa i väg när Pettersson ringde och sa att fåren tagit sig över stängslet igen. Det är 9

ju egentligen Bodils får, hon använder ullen till sånt hon tillverkar, men hon var inte hemma så vi fick rycka ut och försöka få in djuren igen. Det är ett elände med får när de väl fått smak på att rymma! Rosas ungar följde också med och ingen tänkte visst på maten …

Hon tystnade andfått efter sin långa förklaring samtidigt som det hördes barnröster utanför huset. Det var väl de omtalade ungarna då, den där Rosas barn, om Nina förstått sammanhanget rätt.

– Hur många bor det här egentligen? frågade hon mest för att ha någonting att säga.

– Få se nu, det är fyra barn, Rosas och Monas, och så fem vux … nej, sex vuxna med Maria, min dotter du vet. Mona jobbar på bruket, Bodil är textilkonstnär och ­Inger … Äsch, det är lika bra att alla får presentera sig själva på mötet.

– Mötet? Vad då för ett möte?

– Jo, så här gör vi förstår du.

Judith berättade att kollektivet brukade ha två stormöten i veckan, ett på söndagar där medlemmarna gick igenom schemat inför nästkommande vecka, sådant som hade med handling, städning och annat praktiskt att göra, och så ett på torsdagar som i dag. Då brukade de ta upp övrig verksamhet, informera om sånt som var aktuellt och dra upp riktlinjer för olika gemensamma projekt.

Nina hade ingen aning om vad ”gemensamma projekt” innebar men hon orkade inte fråga. Just nu ville hon bara få stänga en dörr om sig, slippa spela artig och intresserad.

Och det verkade som om Judith förstod vad hon tänkte för hon la snabbt till att mötet inte var förrän i kväll. Först skulle hon visa Nina var hon skulle bo så att hon kunde packa upp och kanske vila lite, och sedan, när alla kommit 10

hem, var det middag. Egentligen hade hon tänkt visa Nina runt också, utomhus alltså, men eftersom det var så blött och regnigt var det kanske bättre att de tog det i morgon.

– Mm, sa Nina och tittade ner på sina blöta byxben.

Förresten åt jag på tåget så jag skippar nog middagen också.

Egentligen hade hon inte ätit mer än ett äpple men tanken på linsgrytan var inte särskilt lockande.

– Jaha, ja, du gör som du vill. Då går vi väl upp då, så ska jag visa dig ditt rum. Välkommen till kvinnokollektivet Fyra systrar förresten, ifall jag inte sa det. Hoppas du ska trivas här!

Judith log mot henne och Nina försökte le tillbaka även om det stramade i mungiporna. Släktingen visste ju varför hon kommit hit även om hon inte låtsades om det.

Hon visste att Nina inte haft mycket till val när mamma plötsligt sagt att antingen fick hon åka till Judiths kollektiv i Småland eller så skulle de sociala myndigheterna bli inkopplade. Visst, hon kunde väl ha ställt till ett jäkla liv.

Vägrat åka. Rymt sin väg. Vad som helst. Men det var som om hon inte hade någon kraft längre. Hon var bara trött på allt. Sexton år och trött.

– Tack, mumlade hon. Jag ska bara hämta grejerna.

På väg upp för trappan till övervåningen berättade Judith att de flesta av kollektivets medlemmar sov häruppe, alla utom hon själv och Mona och hennes barn. Mona började tidigt på pappersbruket inne i samhället och ville inte störa de andra när hon och barnen gjorde sig i ordning på morgonen. Och Judith själv, tja det kom sig nog helt enkelt av att hon varit först på plan och valt det stora ljusa gavelrummet till sitt innan de andra flyttat in.

– Och här får du alltså bo, fortsatte hon och öppnade

11

en av dörrarna längst bort i hallen. Ja, det är ju inte stort men …

Telefonen ringde någonstans på nedervåningen och Judith skyndade i väg eftersom Rosa verkade ha stannat ute med barnen.

– Det ligger rena lakan på sängen om du vill bädda, sa hon över axeln. Så ses vi sen!

Nina nickade och gick in på sitt rum, släppte packningen på golvet och såg sig omkring. Nej, det var verkligen inget stort rum, betydligt mindre än det hon hade hemma i lägenheten i Rosengård. Det enda som fick plats var en säng och ett nattduksbord, en liten byrå och så en nästan likadan korgstol som den som fanns hemma. Och så fanns det ett fönster också, som tur var, annars hade hon väl fått cellskräck. Nina tog några steg framåt och tittade ut, rakt in i ett stort träd som växte precis utanför. På andra sidan grenverket med sina små, hårda knoppar som visade att det ändå var vår, bredde ett stort fält ut sig. Längst bort gick några kor och hon undrade ifall de också tillhörde kollektivet. Borde inte de också rymma i så fall, med tanke på hur lite gräs som verkade ha kommit upp? Äsch, vad visste hon om djur och landet, hon som inte satt sin fot hos släkten i Småland sedan hon var liten. Och nu skulle hon alltså bo här … Nina stirrade på bagen men beslöt sig för att vänta med att packa upp. I stället flyttade hon undan högen med sängkläder, la sig ovanpå sängen och stirrade i taket tills ögon föll ihop.

En timme senare vaknade Nina till ljudet av röster och porslinsskrammel från nedervåningen. Hon låg kvar en stund innan hon motvilligt reste sig och försiktigt kikade ut genom dörren. Hon hade faktiskt inte lust att träffa någon förrän hon varit på toa, fått kissa och blaska av sig i 12

ansiktet så att hon vaknade till. Och så måste hon byta sina jeans som fortfarande var blöta nertill.

Var låg badrummet förresten? Det hade Judith glömt att säga och Nina såg sig villrådigt omkring i hallen. Någon av dörrarna måste väl gå till ett badrum? I samma ögonblick såg hon den lilla skylten på dörren närmast trappan och smet lättad in. Fast något badrum var det inte, bara en pytteliten toalett som visserligen verkade nästan nyinredd men som även den behövde städas. Inte nog med det – ringen var uppfälld och det fanns gula stänk på emaljen.

Var inte detta ett kvinnokollektiv, eller?

Jo, nog var det ett kvinnokollektiv alltid, konstaterade Nina när hon kom ner i vardagsrummet där medlemmarna höll på att samlas. Fast tre av barnen som for runt var faktiskt pojkar så det var väl någon av dem som var skyldiga till den uppfällda toalettringen då.

– Hej, mumlade hon och blev stående i dörröppningen.

– Hej, hej!

Ansikte efter ansikte vändes mot henne och Nina visste inte vart hon skulle ta vägen när alla stirrade så där. Som tur var kom Judith emot henne så att hon slapp stå där ensam.

– Vad bra att du kom! Vi tänkte ha vårt möte nu så du kan väl slå dig ner nånstans. Ja, just det, det var ­Louise som ringde förut – hon ville höra att du kommit fram ordent­ligt.

– Judith, kan vi börja nu? sa en rödhårig kvinna i grön, fotsid kjol otåligt. Jag skulle gärna vilja hinna jobba lite mer i kväll.

Nina drog sig lättat undan till en stor sittkudde i ena hörnet. Hon sjönk ner och såg sig omkring i rummet med sina rödmålade väggar, överfulla bokhyllor och enorma gröna växter som stod överallt. Några vanliga mattor fanns 13

det inte, däremot ulliga fårskinn som låg här och var på golvet. Och så en massa affischer på väggarna förstås, precis som i köket. En av dem föreställde en svart kvinna med stort burrigt afrohår och Nina undrade vem hon var.

– Ja, det här är alltså Nina, sa Judith från den stora öronlappsfåtöljen där hon parkerat sig. Hon får berätta lite mer om sig själv sen men först kan vi väl ta en presentationsrunda så att hon får veta vilka vi är och varför vi valt att leva i ett kollektiv.

Nina ryckte till. Skulle hon också vara tvungen att prata?

Inför alla dom här? Hon stirrade ilsket på Judith som börjat berätta varför hon startat kollektivet för några år sedan.

– Som de flesta av er vet så hade jag nyligen skilt mig från en man som var alkoholist och Maria hade ju flyttat hemifrån för länge sen så jag behövde inte tänka på henne.

Och nu är hon ju dessutom här så …

Judith log mot den unga kvinnan i ljus fläta och snickar­ byxor som satt nersjunken i en annan av sittkuddarna.

Nina hade inte fattat att det var Judiths dotter. Hon fattade inte vad hon förväntades säga om sig själv heller. Var det meningen att hon skulle redogöra för sitt eget ”missbruk”?

Berätta om ölburkarna som gick runt i gänget? Thinnertrasorna? Haschrökandet? Hur det kändes att vakna upp med ångest i maggropen. Känna sig som en värdelös skit …

– Hur som helst så verkade det vara en bra idé att bo tillsammans med andra kvinnor jämfört med att vara alkoholisthustru eller leva ensam, fortsatte Judith. Att dela på hemarbetet och ekonomin, kunna satsa fullt ut på teatern.

Apropå det så kommer min pjäs att ha premiär i mitten av juni, sa hon och vände sig mot Nina. Det är en nytolkning av Vara vit mans slav som jag och min ensemble ska uppföra på teatern inne i stan.

14

Vit mans slav? Hade Judith skrivit en pjäs om slaveriet?

Var inte det ett ganska omodernt ämne om man sa så?

– Dikten av Sonja Åkesson, förklarade Judith.

Som om Nina skulle fatta mer för det. Sonja Åkesson?

– Men det kan jag berätta mer om sen, sa Judith hastigt.

Jaha, vem vill fortsätta? Maria?

Judiths dotter rätade upp sig i sittkudden och deklarerade att hon bara bodde i kollektivet tillfälligt. Till hösten skulle hon förhoppningsvis komma in på Socialhögskolan i Göteborg, annars hade hon ju kvar sin studentlägenhet i Växjö även om hon just nu hyrde ut den i andra hand till en tjej från Namibia. Men hon var fortfarande inskriven som student så hon åkte in till stan med jämna mellanrum, gick på föreläsningar och sådant.

Varför bodde hon överhuvudtaget här ute då? Nina stirrade undrande på Maria som avslutade sin presentation med att mumla något om att hon behövt byta miljö ett tag, efter ett sprucket förhållande.

Jaha. Så det var det det handlade om. En kille. Nina tänkte på Tommy, killen som hon själv varit ihop med, eller vad man skulle kalla det, de senaste månaderna. Han som var kvar i Rosengård medan hon satt här, på en gård ute i skogen. Saknade han henne? Förmodligen inte. Han hade knappt reagerat när hon berättat att hon var tvungen att dra. Fast det kunde ju bero på att han varit lite dimmig då förstås.

Efter Maria var det dags för en mullig kvinna i försiktig pagefrisyr. Hon hette Inger, var i trettiofemårsåldern och berättade att hon nyligen lämnat sin man. Med låg röst beskrev hon hur han fått henne att känna sig som om hon inte dög till något annat än att laga mat och sköta hemmet, 15

knappt det ens en gång. Tills hon träffat Bodil som fått henne att bryta upp och börja tro på sig själv. Inger nickade tacksamt mot den rödhåriga kvinnan som satt bredvid henne i den grånoppriga jutevävssoffan.

– Så nu går jag på Komvux och läser in gymnasiekompetens, ekonomisk linje.

Nina hade också börjat på gymnasiet förra hösten. Hon hade kommit in med ett nödrop och efter en dryg månad skolkat från de flesta lektionerna. Den här terminen hade hon knappt satt sin fot i skolan överhuvudtaget.

– Och det går faktiskt bra, fortsatte Inger stolt.

– Ja, varför skulle det inte göra det? sa kvinnan vid Ingers sida och höjde lätt på ögonbrynen. Själv har jag aldrig åstadkommit så mycket som efter min egen skilsmässa. En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel, det är min åsikt.

– Fiskar behöver väl inga cyklar heller, fnissade ett av barnen, en liten flicka som plötsligt dykt upp bakom soffan.

– Nej, just det, log den rödhåriga kvinnan innan hon vände sig till Nina. Ja, jag heter alltså Bodil, kommer från Stockholm och är feminist och textilkonstnär.

Hon var ganska snygg också, med sitt långa röda hår och gröna ögon, så det där Nina hört om att feminister bara var fula tjejer verkade inte stämma.

– Jag har min ateljé här ute på gården så du får gärna titta in en dag, fortsatte Bodil. En del av mina alster kan du se här i huset också, och så kommer jag att ha en utställning i Folkets Hus till hösten. Jag har inte riktigt bestämt temat än men …

– Kan vi prata om temat en annan gång så att jag kan få barnen i säng snart? avbröt den näst sista kvinnan i församlingen.

Hon väntade inte på svar innan hon presenterade sig 16

som Mona, talade om att hon arbetade på bruket några mil härifrån och att två av barnen som stojade runt omkring dem var hennes.

– Och så hade jag en karl också, en bra karl. Det finns nämligen såna, la hon till med tydlig adress åt Bodil. Tyvärr dog han knall och fall när Sofi bara var året gammal och det är därför jag bor här nu. Det är tungt att leva ensam, och utan släkt i närheten, när man jobbar heltid och har små barn. Visserligen går de ju på dagis men det händer ju att de blir sjuka eller att jag behöver barnpassning på kvällarna och då är det en trygghet att det finns folk runt omkring, som kan ställa upp.

Hon såg allvarligt på Nina som nickade för det var ju inte så svårt att förstå. Inte nog med det, hon visste faktiskt hur det kändes när någon i familjen gick och dog också.

Hennes egen pappa hade dött när hon var elva år, av en hjärtattack. Och nu var det väl Rune som skulle föreställa hennes pappa. Ha! Den mörkhåriga Rosa med sitt härjade ansikte stod sist på tur, om man inte räknade med Nina själv förstås. På en blandning av bruten svenska och spanska berättade hon sin historia och även om Nina inte förstod allt så framgick det att Rosa flytt till Sverige tillsammans med sina barn efter militärkuppen i Chile. Strax innan flykten hade hennes man blivit hämtad mitt i natten av Pinochets soldater, och sedan dess hade hon inte hört av honom. Nu ägnade hon dagarna åt att gå i skola precis som barnen, plugga svenska på Komvux, och att längta tillbaka till sitt hemland.

– Svårt, sa Rosa och såg sorgsen ut.

Nina visste inte om hon menade att lära sig språket eller att tvingas leva i ett främmande land, eller kanske båda delar. Hon förstod inte heller riktigt hur det kom sig att Rosa 17

hamnat på ett kollektiv i Småland efter sin flykt, men det kanske visade sig så småningom.

Själv kände hon sig också som om hon kommit till ett främmande land och hade svårt för språket. Inte minst nu när alla tittade på henne, tittade och väntade på att hon skulle säga något.

– Ja, jag heter alltså Nina och bor i Malmö, sa hon tvekande. Jag är här för att …

Nej, så fan heller! Hon kände inte de här människorna och hade inte den minsta lust att berätta om en massa saker som inte angick dem! Ville de veta något mera så fick de väl pumpa Judith då. Om de inte redan gjort det.

– … för att mamma tyckte att jag skulle lära känna släkten i Småland lite mer, drog Nina till med och slängde ett trotsigt öga på Judith.

Mer än så tänkte hon faktiskt inte säga. Inte så här och inte nu. Och kanske syntes det på henne för ingen sa eller frågade något. I stället harklade sig Judith och gick snabbt över till nästa punkt på dagordningen, någonting om en städerskestrejk som kvinnokollektivet samlade in pengar till. Efter det blev det diskussion om vad som skulle stå på plakaten inför första maj om drygt en vecka och sedan var mötet äntligen slut så att Nina kunde smita i väg.

En stund senare dök Judith upp på trappan till köksingången där Nina satt och rökte i skymningen.

– Får jag slå mig ner?

Nina ryckte på axlarna. Det var ju Judiths hus så hon fick väl göra vad hon ville. Förresten tänkte hon strax gå in i vilket fall som helst – trappan var kall och fuktig och när hon ändå inte fick vara i fred så …

Judith satte sig på trappsteget nedanför henne, makade sig tillrätta på det hårda underlaget och teg en lång stund.

18

– Det blev lite dumt därinne, va? sa hon till slut.

– Mm. Var det meningen att jag skulle berätta att jag super och är med killar och inte har gått i skolan sen jul? sa Nina hetsigt och drog ett djupt bloss på cigaretten innan hon mosade den mot stentrappan. För det har väl mamma berättat för dig? Att det är därför som hon och hennes sambo inte vill ha mig hemma längre.

– Louise gick inte in på några detaljer ifall du tror det.

Hon sa bara att hon var orolig eftersom du inte var rädd om dig.

– Jaha. Och vad ska du och det där gänget därinne göra åt det då?

– Det är nog inte så mycket vi kan göra åt det är jag rädd, svarade Judith lugnt. Men ibland kan det vara bra att komma bort från allt gammalt, se nåt annat. Även om det kanske var en smula tufft att börja med ett stormöte … Vi borde förstås ha pratat med varandra innan men då, när du kommit och satt där i köket, blev jag ärligt talat lite skärrad och visste inte vad jag skulle säga. Och sen blev det ju ingen tid.

– Skärrad? Varför då? frågade Nina förvånat och stirrade på sin släkting.

– Tja, du såg väl inte direkt ut som om du ville vara här.

Och jag undrade väl vad jag hade gett mig in på.

– Jag med!

– Då får vi väl se då. Båda två. Vad vi har gett oss in på, sa Judith allvarligt. Men det var väl inte så dum idé, det där du sa om att lära känna släkten lite bättre. Nu när du ändå är här menar jag. Elin, ja, min mor alltså, bor ju inte alls långt härifrån och på andra sidan sjön ligger Dalsjögården där vi också har släkt.

Judith fortsatte berätta om Elisabeth Dalsjö och hennes familj, men Nina lyssnade inte så noga.

19

– Nej, nu är det visst regn på gång igen så jag tror jag går in, avbröt Judith sig själv. Följer du med?

Nina tvekade en sekund innan hon nickade och reste sig upp hon också. Med en grimas tog hon sig åt baken och konstaterade att det var andra paret jeans som blivit blöta i dag. Precis så många som hon hade med sig. Det hade hon inte haft en aning om, att det gick åt så mycket kläder på landet.

Jävla väder. Jävla allting!

Lika bra att gå upp på rummet och dra något gammalt över sig.

20

MINNEN

N

ästa morgon sken solen när Nina drog upp rullgardinen och tittade ut. Hon hade ingen aning om vad klockan var eftersom armbandsuret stannat, men det var i alla fall tyst i huset till skillnad från för en stund sedan. Då hade hon än en gång vaknat av porslinskrammel från köket som verkade ligga precis under hennes eget rum, vatten som spolade och dörrar som slogs igen. Dessutom hade det galt en jäkla tupp någonstans, gång på gång!

Nina gäspade och fick upp det tröga fönstret efter några försök. Hon rotade fram det skrynkliga cigarettpaketet ur jeansen som låg på golvet, tände en cigarett, lutade sig ut och försökte vakna till av den kyliga morgonluften. Tänkte på gårdagskvällen. Hon och Judith hade knappt hunnit in i huset förrän Maria kommit rusande, ropat att den västtyska ambassaden i Stockholm blivit ockuperad av terrorister och att de hotade att skjuta gisslan.

– De visar det på teve, kom!

Nina hade blivit sittande tillsammans med de andra i det lilla teverummet bredvid vardagsrummet, suttit och stirrat på de svartvita bilderna med en alltmer upphetsad reporter som försökte rapportera om vad som egentligen hände därinne på ambassadområdet. Det var tydligen några medlemmar i något som kallades Röda Arméfraktionen som krävde att den västtyska regeringen skulle frige några fängslade personer ur samma organisation.

Och visst var det hemskt, framför allt när de faktiskt 21

börjat skjuta folk ur gisslan. Samtidigt hade Nina inte kunnat låta bli att tycka det var rätt skönt att uppmärksamheten var vänd mot teven i stället för mot henne själv. Efter ett tag hade hon passat på att försvinna, smitit upp på sitt rum och lagt sig på sängen. Lyssnat på det ena blandbandet efter det andra, låtit kassettbandspelaren gå tills ögonen fallit ihop än en gång.

Men nu var det morgon igen. Dags att klä på sig. Gå ner och äta frukost. Hoppas att alla hunnit ge sig i väg.

Köket var tomt så när som på Judith som satt och drack kaffe och läste tidningen. Hon hade inte dukat av efter sin frukost så det var bara för Nina att slå sig ner efter att ha mumlat godmorgon.

– God morgon. Det finns kaffe i kannan. Och ägg i kylen ifall du vill koka ett, sa Judith frånvarande och vände blad.

Nina skakade på huvudet. Det fick räcka med mackor och kaffe. Fast brödet såg konstigt ut, jättemörkt och med en massa hårda fröer eller vad det var i det. Hon synade misstänksamt brödskivan innan hon bredde lite smör och la en ostskiva ovanpå.

– Det är Maria som bakat brödet.

Judith hade tittat upp från tidningen och såg roat på Nina när hon försiktigt bet i sin smörgås.

– Hon är väl den som är mest mån om mathållningen här i kollektivet, fortsatte hon. Så hade hon fått bestämma skulle vi blivit vegetarianer allihopa. Nu fick det bli en kompromiss, vegetarisk mat tre dar i veckan.

– Vilka dagar då? frågade Nina hastigt.

– Ja, du får väl kolla där borta på veckoschemat ifall du vill undvika dom, sa Judith och skrattade. Jag måste erkänna att jag själv har lite svårt för linsgrytor.

22

Själv verkade Nina ha svårt för all mat just nu. Hon borde ju vara rejält hungrig efter gårdagen, ändå fick hon knappt ner smörgåsen. Men det kanske var tanken på linsgrytan som fortfarande förstörde aptiten.

Det var en annan sak hon tänkte på också. Mammas telefonsamtal i går. Var det verkligen bara för att höra om Nina kommit fram ordentligt …? Hade hon inte velat prata med henne? Eller åtminstone sagt något om när hon skulle ringa igen.

– Jo, jag undrar …

– Ja? Judith tittade undrande på henne när frågan fastnade i halsen. Fan också, hon ville inte känna sig som en barnunge som gnällde efter morsan!

– Hur det gick med det där gisslandramat i går, sa Nina snabbt.

– Tre döda, sa Judith lakoniskt. Två från ambassaden och så en av ockupanterna när han sprängde sig själv i luften. En annan är visst livsfarligt skadad och resten togs av polisen.

Hon berättade inlevelsefullt om nattens drama och Nina försökte se intresserad ut medan hon dukade av efter sig.

– Och det är klart att man kan fundera på om det var rätt av de västtyska myndigheterna att inte förhandla med terroristerna, avslutade Judith tankfullt sin redogörelse.

Vad tycker du?

Nina ryckte till.

– Va? Det vet jag inte. Du, var finns det en dusch i det här huset?

23

Spränga gränser 1956 Rebeckas dotter Cecilia är 16 år. Mer och mer upptäcker hon att tillvaron är full av osynliga regler för vad man får göra och inte göra. Till exempel säger folk att tjejer inte kan spela i ett rockband. Men det ser Cecilia och hennes kompisar till att ändra på.

ISBN: Frihet,978-91-7299-362-4 jämlikhet, systerskap ... Det är 1975 och i den

lilla småländska byn har en av gårdarna förvandlats till Revolternas år 1968 kvinnokollektivet Fyra systrar. Dit kommer sextonåriga Medan tonåringen Åsa villvårdag, flytta från familjegården och bli moNina en kall och regnig dittvingad av sin mamdedesigner Saga vilja att allt som det alltid har ma Louiseskulle som tycker att Nina har förblev spårat ur totalt. varit.

Men deras mamma Elisabeth har blivit allvarligt skadad i Även medlemmarna i kvinnokollektivet verkar ha spårat enurbilolycka, och de behöver ta ansvar för familjen och där de står med sina plakat utanför affären i bruks-gården.

Samtidigt de egna föreställningar om hur deras liv ska vara, samhället,har tycker somliga i alla fall. Vadå kvinnokamp? och de försöker – och lyckas – förändra något.

När boken slutar är det 1999 och ett nytt millennium ISBN: 978-91-7299-413-3 är på gång. Det har gått hundra år sedan Elin Andersson och hennes familj flyttade in i torpet i skogen. Ingenting är längre som förut. Eller ...?

Fyra systrar är den tionde och avslutande delen i serien om de småländska systrarna Andersson och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

ISBN: 978-91-7299-511-6

OPAL