9789170029325

Kim Edwards debuterade med succé­romanen Bilden av Phoebe (The Memory Keeper’s Daughter) som såldes i miljon­upplagor över hela världen.

E

fter flera år i Asien återvänder Lucy Jarett hem till sin mor och sitt barn­doms­hem på USA:s östkust. Den gamla trävillan vid sjöns strand ruvar på många hemligheter och Lucy inser att hon inte alls har kommit över sin fars död, även om det är tio år sedan han drunknade under en fisketur.

Hon upptäcker också att hennes första kärlek, Keegan Fall, fortfarande bor kvar i den lilla staden. Han är nu en skicklig glaskonstnär och Lucy kan inte låta bli att dras till honom.

En natt när Lucy går omkring i sitt gamla barndomshem, hittar hon ett låst utrymme i en fönsternisch. Där finns en samling gamla saker, tidnings­ klipp och politiska pamfletter. Hon forskar vidare och upptäcker att hennes släkt har en helt annan historia än vad hon hittills trott.

KIM EDWARDS föddes i Killeen, Texas men växte upp i Finger Lakes i delstaten New York.

Hon har examen från Iowa Writers’ Workshop och undervisar på University of Kentucky.

Edwards har blivit nominerad till flera stora priser för sina romaner och noveller och hennes förra bok Bilden av Phoebe vann The British Book Award och Book of the Year i USA 2006.

”En gripande och välskriven roman med driv i handlingen. Riktigt bra!”



− HENNES

”En oerhört gripande historia, sorglig men ändå full av hopp, och så vackert och målande skriven”

är Kim Edwards andra roman och visar återigen hur skicklig hon är på att skildra relationerna mellan människor och de detaljer som formar våra liv.

”Underbart skriven, med levande bildspråk och känsla.”

”Detta är ett verk av en mycket begåvad författare.”

− BOOKREPORTER

− THE DAILY AND SUNDAY EXPRESS

”En övertygande blandning av känsla och intrig.”

”En förträfflig roman!”

− ÅRET RUNT

− MINNEAPOLIS STAR TRIBUNE

− PEOPLE

www.kimedwardsbooks.com ISBN 978-91-7002-932-5

Omslag: Göran Alfred / Alfredsdesign.com Bild framsida: © Trevor Payne / Trevillion Images Foto författare: © Deborah Feingold

BRA BÖCKER www.bbb.se

9

7 8 9 1 7 0

0 2 9 3 2 5

BRA BÖCKER

drรถmmarnas sjรถ

drömmarnas sjö Kim Edwards

Översättning Ingegerd Thungström

BRA BÖCKER

drömmarnas sjö

Originalets titel: The Lake of Dreams Copyright © Kim Edwards 2011 This edition published by arrangement with Wiking, a member of Penguin Group (USA) Inc. Utgiven av Bra Böcker AB 2012 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos Bookwell, Finland 2012 isbn 978-91-7002-932-5

Tillägnas min familj, särskilt mina föräldrar, John och Shirley

… allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten hon som med sin konst har format allt.

Vishetens bok, 7:21–22

… dess natur av mysterium beror därpå, att dess form icke är utsträckningens utan sfärens. Mysteriet är i sfären.

– Thomas Mann, Jaakobs upplevelser

Prolog

T

rots att det är nära midnatt smyger sig ett märkligt ljus in genom en glipa i ylletyget och stryker över hennes arm som en vingfjäder. I rummet bredvid sover föräldrarna och allt är stilla i den mörklagda byn, men hon har legat vaken i så många timmar och nu kliver hon ur sängen, golvbrädorna sträva under fötterna. I veckor har folk inte pratat om något annat än kometen, om att jorden kommer att passera genom molnet av giftiga gaser som utgör dess svans, att världen kan gå under. Hon är femton år och hela dagen har hon och hennes bror hjälpt till att försegla huset – fönster, dörrar, till och med skorstenen – med tjockt svart ylletyg och även från grannarna har hammarslagen ljudit, hela bygden har varit sysselsatt med samma sak.

En strimma av det egendomliga ljuset träffar henne, än här och än där, när hon går över golvet. Hon bär sin nästan urvuxna, blå klänning och det nötta bomullstyget känns lent mot huden. I det här rummet, ett lågt litet krypin ovanpå butiken som hon har för sig själv, sitter tyget bara löst framför fönstret och när hon rycker i ett hörn faller det till golvet och rummet fylls av kometens matta sken. Hon skjuter upp fönstret och drar ett djupt andetag. Sedan ett till – djupare. Ingenting händer. Inga giftiga ångor, inga svedda lungor, bara den genomskinliga våren och dofterna av allt som växer och gror, och på avstånd – havet.

Och det sällsamma ljuset. Eftersom hon är lika hemma bland stjärnbilderna som bland linjerna i sin egen handflata behöver hon inte söka efter kometen. Högt däruppe rör den sig, en gnistrande kaskad av ädelstenar, en cirkel som sluts, spännande och illavarslande. En hund skäller på avstånd och hönsen prasslar och skrockar i sina reden. Låga röster stiger i natten. Blandas. Hennes brors 9

och någon annans, någon som hon känner. Hjärtat slår snabbare, av vrede såväl som av längtan. Hon tvekar. Det här är inget hon har planerat, det här ögonblicket som ska bli vändpunkten i hennes liv.

Men inte heller är det en stundens ingivelse som får henne att klättra upp på fönsterbrädan och sätta sig med de bara fötterna dinglande några meter ovanför trädgården. Hon är ju när allt kommer omkring fullt påklädd. Och det var med avsikt som hon inte fäste tyget ordentligt. Hon har drömt om kometen hela dagen, om dess vilda, förtärande skönhet, undrat vad den kan betyda och på vilket sätt hennes liv kan komma att förändras.

Rösterna stiger och så hoppar hon.

10

Kapitel 1

M

itt namn är Lucy Jarret och innan jag visste något om flickan i fönstret, innan jag reste hem och snubblade över fragment av en historia som jag började pussla ihop, bodde jag i en by nära havet i Japan. Det hade varit en vår med många små jordskalv och den här natten vaknade jag tvärt, ryckt ur en dröm. Fotsteg avlägsnade sig i kullerstensgränden och i fjärran hördes dunket från tågen. Jag spetsade öronen tills jag kunde urskilja ljudet av havets dyningar. Men det var allt. Yoshis hand vilade lätt på min höft som om vi fortfarande dansade, vilket vi gjort tidigare på kvällen i det mörka köket, till musik från radion på låg volym, långsammare och långsammare, tills vi helt stannat upp och stått där och kysst varandra i den jasmindoftande kvällsluften.

Jag lade mig ner igen, smög mig tätt intill honom, sökte hans värme. I drömmen hade jag rest tillbaka till stället vid sjön där jag vuxit upp. Jag ville inte resa, men gjorde det ändå. Himlen var mulen och den murkna gamla stugan – jag hade sett den förut, men bara i drömmen – hade förlorat sin gröna färg och överskuggades av träd. Fönsterrutorna spruckna och grumlade av damm och snö. Jag gick förbi den, ner till stranden och fortsatte ut på den tjocka, genomskinliga isen. Jag gick tills jag var framme hos dem.

Alla människorna som levde sina liv strax under ytan. Bara glimtvis kunde jag urskilja deras ansikten och jag föll på knä, tryckte handflatorna mot den glasaktiga ytan – så tjock, så kall, så klar. Det var jag som på något sätt hade placerat dem där, det visste jag. Jag hade lämnat dem, varit borta alldeles för länge. Deras hår böljade i undervattensströmmarna och när våra blickar möttes läste jag samma längtan i deras som hos mig själv.

Jalusierna rörde sig. Jag stelnade till, mitt emellan dröm och 11

jordskalv, men det var bara ljudet av ett fjärran tåg som svaldes av berget. Varje natt i en veckas tid hade jag drömt samma dröm, framkallad av markens rörelser, en dröm som rörde upp minnen. Den tog mig tillbaka till en kväll när jag, en rastlös och äventyrlig sjuttonåring, gled ner från bönpallen bakom Keegan Fall – äppelblommen som bleka stjärnor ovanför våra huvuden. Jag bredde ut fingrarna och tryckte handflatan mot hans bröst innan han körde sin väg. Motorn skar genom natten. När jag vände blicken mot huset såg jag min pappa i trädgården. Månskenet fick de grå stråna i hans korta hår att lysa och det glödde i änden på hans cigarett; starkare, svagare, starkare igen. Syrener och tidiga rosor svävade i mörkret.

Snällt av dig att komma hem, sa pappa. Ledsen om du har varit oro­ lig, sa jag. Tystnad, doft av sjö och kompost och gröna små skott som pressade sig upp ur jorden, och sedan sa han: Vill du hänga med och fiska, Lucy? Vad säger du? Det var länge sedan. Han lät drömmande och jag tänkte på hur jag brukade stiga upp före gryningen för att möta honom, hur jag släpade den tunga lådan med fiskeredskapen över gräsmattan ner till båten. Jag ville gå och fiska, jag ville säga ja, men helst av allt ville jag gå upp till mitt rum och tänka på Keegan Fall. Så jag vände mig bort och sa med en röst lika vass som trasiga snäckor: Men, pappa. Jag är faktiskt ingen barnunge längre.

Det var det allra sista jag sa till honom. Många timmar senare vaknade jag till solsken och upprörda röster, sprang nedför trappan och genom det daggiga gräset, ner till stranden där min pappa låg – uppdragen ur sjön. Mamma stod på knä i det grunda vattnet och rörde vid hans kind med fingertopparna. Hans läppar och hud var blåaktiga. I mungiporna fanns spår av skum och ögonlocken var egendomligt självlysande. Som hos en fisk, tänkte jag, en absurd tanke, men den tystade åtminstone de andra, hemskare tankarna som jag har burit med mig sedan dess: Om jag hade följt med. Om jag hade varit där. Om jag bara hade sagt ja.

Bredvid mig på tatamin suckade Yoshi och bytte ställning, hans hand gled av min höft. Månskenet föll i en rektangel över golvet och jalusierna rasslade svagt i brisen från vågorna mot stranden i fjärran.

Långsamt, nästan omärkligt tilltog skakningarna. Först var de bara 12

lätta, lika svaga som tågdunket en stund innan. Sedan började mina tibetanska sin-gong-skålar, som jag arrangerat i en grupp på golvet, att nynna alldeles av sig själva. Min stensamling gled långsamt ner från bokhyllan och träffade mattan med ett regnliknande smatter.

Från bottenvåningen hördes en duns och ljudet av något som krossades. Jag höll andan, som om jag genom att själv ligga orörlig kunde få världen att stillna, men skakningarna blev kraftigare, och ännu kraftigare. Hyllorna krängde våldsamt och flera böcker slungades ut över golvet. Sedan, som i en böljande kramprörelse, började väggarna svaja och golvet tycktes gå i vågor, som om ett stort djur hade vaknat och vänt sig på sidan, som om själva jorden var levande och marken bara en tunn, lättrörlig hud – oberäknelig.

Så slutade det, tvärt. Allt blev egendomligt stilla. På avstånd hördes vatten droppa ner i vatten. Yoshis andetag var jämna och lugna.

Jag vände på mig och skakade honom. Långsamt öppnade han ögonen. De här små svaga jordskalven var inget som oroade honom, trots att vi de senaste månaderna hade upplevt hundratals, ibland flera dussin på en dag, många så svaga att de bara kunde uppfattas av seismisk apparatur, andra, som det här, kraftiga nog att väcka oss. ”Jordskalv?” mumlade han. ”Ja, ett kraftigt. Det var något som gick sönder där nere.” ”Jaså? Ja, men nu är det över. Det är lugnt, eller? Nu sover vi igen.”

Han slöt ögonen och drog mig till sig. Hans andetag blev snabbt djupa och regelbundna. Genom det halvöppna fönstret, bortom hustaket på andra sidan gatan, skymtade jag spridda stjärnor. ”Yoshi?” sa jag. När han inte svarade smög jag mig upp och gick nedför trappan.

Aloeplantan hade fallit ner från fönsterbrädan i köket och krukan var krossad. Jag satte på vatten och sopade upp utströdd jord, glasskärvor och avbrutna stjälkar. Med största sannolikhet var alla de japanska hemmafruarna längs gatan i samma stund sysselsatta med precis samma sak, en tanke som gjorde mig olustig och en aning bitter. Det var tydligt att jag hade varit arbetslös alldeles för 13

länge. Jag tyckte inte om att vara beroende av Yoshi, att vare sig ha en inkomst eller ett meningsfullt arbete utanför hemmet. Jag är hydrolog, vilket betyder att jag studerar hur vattnet rör sig, på jordens yta och i jordens inre, och när jag träffade Yoshi i Jakarta hade jag arbetat som forskare för olika multinationella företag i nästan ett halvt decennium. Vi blev förälskade, så där som man lätt blir utomlands, avskuren från allt som är välbekant, och landet vi levde i hade vi egentligen skapat själva, anpassat efter våra egna behov.

Det här är den enda kontinent som betyder något, brukade Yoshi säga, och låta handen glida över min kropp. Det här är den enda värld som existerar. I ett år, och sedan två, var vi lyckliga. Sedan löpte bådas kontrakt ut samtidigt. Innan jag hade hittat ett nytt arbete fick Yoshi erbjudande om vad som först verkade vara ett drömjobb för en ingenjör. Och det var då vi flyttade till Japan, som visade sig vara ett helt annat land.

Jag hällde upp en kopp te och tog den med mig ut i vardagsrummet, där jag sköt upp fönsterluckorna och öppnade fönstret.

Nattluften strömmade in, sval och frisk. Det var fortfarande mörkt, men i grannskapet var man redan på benen. Vatten plaskade och tallrikar slamrade både när och fjärran. Från andra sidan den smala gränden hördes grannarnas låga röster – mörkare, ljusare – som ett slags växelsång.

Huset skakades lätt av bränningarna och slog sig sedan till ro.

Jag satt vid det låga bordet och smuttade på mitt te, lät tankarna glida in på den kommande dagen och vår sedan länge planerade utflykt upp i bergen. I Indonesien, det där andra landet, hade Yoshi och jag pratat om giftermål och till och med om barn, men i de vaga föreställningar jag då hade gjort mig av en sådan tillvaro, hade jag alltid haft ett meningsfullt arbete eller varit fullständigt nöjd med att studera japanska eller blomsterarrangemang och ta långa ensamma promenader. Jag hade inte förstått hur isolerad man kunde bli som arbetslös, eller hur mycket tid Yoshi skulle komma att lägga ner på sitt arbete. På senare tid hade vi gått varandra på nerverna, brusat upp för just ingenting. Inte heller hade jag räknat med att det förflutna skulle börja utöva sin gamla dragningskraft, 14

envisas med att göra sig påmint, så fort jag slog av på takten. Efter tre sysslolösa månader började jag undervisa i engelska bara för att få höra andra röster än min egen. Jag tog med mina unga skyddslingar på promenader, stannade till på stranden och lärde dem konkreta substantiv: sten, vatten, vågor, samtidigt som jag längtade efter den dag när jag själv, naturligt och självklart, skulle få använda just de orden i mitt dagliga arbete. Ibland hörde jag mig själv säga helt ovidkommande saker, långa meningar som jag var säker på att de inte förstod. Dinosaurierna har druckit av det här vattnet, visste ni det? Vattnet rör sig i ett evigt kretslopp och en dag, mina små vänner, kanske era barnbarn kommer att dricka era tårar.

Och nu, flera veckor senare, hade jag börjat fråga mig om det här kanske, när allt kom omkring, var mitt framtida liv och inte bara ett kort avbrott i den tillvaro jag hade målat upp för mig.

På andra sidan rummet blinkade de små lamporna på min bärbara dator. Jag reste mig för att läsa mina mejl. Skärmen kastade ett ljusblått sken över händer och armar. Sexton meddelanden, de flesta skräppost, men även två från vänner i Sri Lanka och tre från före detta kollegor i Jakarta, som hade skickat foton från en utflykt i regnskogen. Jag ögnade snabbt igenom dem och tänkte på flodfärden som vi hade gjort med de där vännerna, den frodiga grönskan längs stränderna och hattarna som vi hade tillverkat av vattenliljor, som skydd mot den obarmhärtiga solen, och jag fylldes av längtan efter det liv som Yoshi och jag hade lämnat bakom oss.

Tre på varandra följande meddelanden var hemifrån. Det första från min mamma, vilket överraskade mig. Vi hade ganska tät kontakt och jag försökte att åka hem en gång varje år, om än bara på ett kort besök, men mamma använde sig av Internet på samma sätt som tidigare generationer hade använt rikssamtal – sällan, för korta koncisa meddelanden och bara om viktiga saker. För det mesta pratade vi på telefon eller skickade tunna blå flygpostkuvert, hennes adresserade till den plats på jorden dit mitt kringflackande liv för tillfället hade fört mig, medan mina landade i brevlådan framför det stora, oregelbundna huset som jag hade vuxit upp i, utanför en liten stad som hette Lake of Dreams.

15

Lucy, jag har råkat ut för en olycka, men ingenting allvarligt och du ska absolut inte oroa dig. Var snäll och ta allt som Blake skriver med en nypa salt. Han menar förstås väl, men han är lite överbeskyd­ dande och nära att driva mig till vansinne. Jag är nästan säker på att handleden bara är stukad, inte bruten. Doktorn säger att vilket det än är så kommer det att visa sig av röntgenbilderna. Det finns ingen som helst anledning för dig att komma hem.

Jag läste meddelandet två gånger och såg min mamma framför mig, ensam vid köksbordet, skadad på ett eller annat sätt. Fast det inte var befogat – det var nästan tio år sedan och vi hade alla gått vidare, åtminstone som det såg ut på ytan – kände jag mig förflyttad till sommaren efter min pappas död. Vi hade tagit oss igenom dagarna, levt som vanligt, försökt upprätta ett slags, om än bräcklig, ordning. Vi lagade mat som vi knappt smakade på och möttes i korridorerna utan att utbyta ett ord. Mamma tog sig för att sova i gästrummet på nedre våningen och stängde sedan av den övre, rum för rum. Hennes sorg var centrum för stillheten i huset och vi rörde oss så försiktigt, så tyst, runt den. Om jag tillät mig att gråta eller förbanna kunde allt brista, så jag behärskade mig. Och fort­ farande, när jag reste hem på besök, kunde jag känna hur jag föll in i det gamla mönstret, hur sorgen och saknaden satte gränser för tillvaron.

Nästa meddelande kom mycket riktigt från Blake, och det var lite alarmerande. Blake tillbringade somrarna på sin segelbåt och körde utflyktsbåtarna som avgick varannan timme från kajen i Lake of Dreams. Vintrarna tillbringade han på mer eller mindre samma sätt, fast i St. Croix. Han gillade Skype och hade kommit flygande från andra sidan jordklotet två gånger för att hälsa på mig, men han tyckte inte om e-post och skrev nästan aldrig. I sitt mejl berättade han fler detaljer om olyckan – någon hade kört mot rött ljus och enligt hans beskrivning var mammas bil ett vrak – och i mina öron lät han inte alls överbeskyddande, bara orolig. Den som däremot lät lite obalanserad var min kusin Zoe, men det gjorde hon å andra sidan alltid. Jag var nästan fjorton när hon föddes och

16

hon var så mycket yngre än oss andra att man ibland skulle kunna tro att hon hade vuxit upp i en helt annan familj. Hennes äldre bror Joey, den som skulle föra namn och förmögenhet vidare, var i min ålder, och vi hade aldrig kommit överens. Men Zoe, som nu var femton, älskade Internet och tyckte att jag levde ett fantastiskt, exotiskt liv, och jag fick ofta mejl där hon delgav mig dramatiska händelser ur skoltillvaron, trots att jag sällan svarade.

Det var nära gryningen. Jag reste mig och gick fram till fönstret.

Där utanför ljusnade det över kullerstenarna och trähusen tonade fram som grå skuggor ur natten. Ett dämpat skrammel av kastruller på andra sidan gränden, följt av ljudet av rinnande vatten, ryckte mig ur tankarna. Mrs Fujimoro kom ut för att sopa gången framför huset. Jag klev ut på uteplatsen och nickade god morgon. Hennes tag med kvasten var så bestämda och energiska att jag inte upptäckte att det hade börjat mullra i marken igen, förrän hon upphörde med sopandet. Först kunde man inbilla sig att det bara var något vanligt ofarligt – en stor våg som slog mot stranden, en lastbil som körde förbi på gatan. Men nej. Jag mötte mrs Fujimoros blick. När skalvet bredde ut sig, började svälla, grep hon min hand.

Löven skälvde och vattenytan i pölen vid våra fötter krusades.

En smal spricka öppnades under Fujimoros köksfönster, rörde sig i spiral ner mot husgrunden. Jag höll hennes hand och stod blickstilla, tänkte på min mammas olycka, på ögonblicket när hon insåg att det var lika omöjligt att hindra bilen från att köra på henne som att ändra månens bana.

Skakningarna upphörde. En barnröst med ett frågande tonfall hördes från huset. Mrs Fujimoro drog ett djupt andetag, tog ett par steg tillbaka och bugade. Hon tog upp kvasten från marken. Hennes ansikte som helt nyss hade tappat sin mask var nu lika reserverat som vanligt. Jag stod ensam på de nötta kullerstenarna. ”Stängde ni av gasen?” frågade hon. ”O ja!” försäkrade jag. ”Jo, jag stängde av gasen!” Det var ett replikskifte som vi ofta hade, en av mina få meningar på perfekt japanska.

När jag vände mig om stod Yoshi i dörröppningen med rufsigt 17

hår och en gammal T-tröja neddragen över joggingshortsen. Han tittade vänligt på oss och bugade lätt för mrs Fujimoro, som bugade tillbaka och började prata snabbt på japanska. Hennes man hade varit skolkamrat med Yoshis pappa och huset vi hyrde var deras. Vid de få tillfällen som Yoshis föräldrar hade kommit på besök från London – hans mamma var brittisk – hade de bott i en annan av Fujimoros lägenheter runt hörnet. ”Vad pratade ni om?” frågade jag Yoshi, när han efter att ha bugat för mrs Fujimoro igen gick tillbaka in. Han hade vuxit upp med två språk och rörde sig obehindrat mellan dem, något som jag både beundrade och avundades. ”Åh, hon berättade om den stora Kanto-jordbävningen på tjugo­ talet. Hon hade familjemedlemmar som omkom i den och hon tror att det är därför som hon blir så rädd, även när skalven bara är svaga. Hon är livrädd för bränder. Och hon ber om ursäkt att hon skrämde dig när hon tog dig i handen.” ”Det gör inget”, sa jag och följde Yoshi ut i köket, plockade upp min tomma kopp på vägen. ”Jordskalven skrämmer mig också. Jag fattar inte att du kan ta det så lugnt.” ”Tja, antingen slutar det eller också slutar det inte. Det är inte mycket man kan göra, eller hur? Dessutom, titta här”, tillade han och visade på tidningen, som jag naturligtvis inte kunde läsa. ”På första sidan. Det sägs att en ö håller på att formas under havsytan och sedan blir allt bättre. De här små skalven hjälper till att lätta på trycket.” ”Ja, men då så. Då känner jag mig mycket lugnare.” Jag betraktade honom när han med smidiga, vana rörelser hällde vatten på tebladen. ”Yoshi, min mamma har varit med om en olycka”, sa jag.

Han tittade upp. ”Vad var det som hände? Är hon okej?” ”Det var en bilolycka. Inget allvarligt, tror jag inte i alla fall.

Eller också var det allvarligt, men hon mår bra. Fast det beror på vems version man läser.” ”Aj då. Det var illa. Ska du åka hem och hälsa på henne?”

Jag dröjde med svaret. Ville han att jag skulle åka? Skulle det 18

kännas som en lättnad? ”Det tror jag inte”, sa jag till slut. ”Hon säger att hon mår bra. Dessutom måste jag hitta ett jobb.”

Yoshi granskade mig med det där vänliga uttrycket som jag en gång i tiden hade funnit så tilldragande och som nu oftast väckte klaustrofobiska känslor – som om han förstod mig, inifrån och ut. ”Söka jobb kan du fortfarande göra, nästa vecka eller nästa månad.”

Jag tittade ut genom fönstret, fäste blicken på grannens husvägg. ”Nej, Yoshi. Jag vill faktiskt inte skjuta upp det. All den här fritiden håller på att göra mig galen, känns det som.” ”Ja”, sa Yoshi glatt och slog sig ner vid bordet. ”Det ligger något i det.” ”Jag har verkligen ansträngt mig”, sa jag kort. ”Du har ingen aning.”

Yoshi hade börjat skala en satsuma, på det där proffsiga sättet som gjorde att skalet bibehölls i ett enda stycke, som en tom lanterna, och han lyfte inte blicken. ”Det där konsultuppdraget då, vid det kinesiska dammprojektet i Mekongfloden? Följde du upp det?” ”Inte än. Det står på min lista.” ”Din lista. Lucy, hur lång kan den egentligen vara?”

Jag tog ett djupt andetag innan jag svarade. Vi hade sett fram emot den här bergsvandringen i flera veckor och jag ville inte sätta igång ett gräl. ”Jag har gjort lite efterforskningar om företaget”, sa jag och försökte tänka på att det bara var några timmar sedan vi dansade i mörkret, där i samma rum, med luften omkring oss fylld av dofter.

Yoshi erbjöd mig en klyfta av sin satsuma. De här små frukterna, mikan, växte på träd utefter bergssluttningarna i närheten och såg ut som färgglada prydnader när de mognade. Vi hade sett dem vid vårt besök hösten innan, när Yoshi precis hade blivit erbjuden det här jobbet och det fortfarande hade känts som om alla möjligheter stod öppna. ”Lucy, varför tar du inte en paus och åker och hälsar på din mamma? Jag skulle också kunna komma över, vi kunde träffas där, 19

efter den här affärsresan till Jakarta. Det skulle vara roligt. Jag vill gärna träffa henne.” ”Men det är så långt.” ”Bara om du planerar att gå till fots.”

Jag skrattade, men Yoshi var allvarlig. Han släppte mig inte med blicken, de onyxfärgade ögonen mörka som skogstjärnar. Jag drog efter andan och tänkte på kvällen innan, hur han hade sett mig i ögonen utan att blinka, medan fingrarna rört sig så fjäderlätt över min hud. Yoshi reste ofta i arbetet – som ingenjör konstruerade han broar åt företag med filialer i flera länder – och den här resan till Jakarta hade jag sett som bara en i raden av alla skilsmässor. Vilken ödets ironi om den nu skulle visa sig bli det som förde oss samman igen. ”Ska jag aldrig få träffa henne?” envisades han. ”Det är inte det”, svarade jag, och det var det faktiskt inte. Jag lyfte det tomma satsumaskalet som vilade lätt i handflatan. ”Det är timingen bara. Och för övrigt så är mammas tillstånd inte allvarligt. Det är ju inget akut.”

Yoshi ryckte på axlarna och tog en satsuma till från koboltskålen. ”Ibland kan ensamhet vara ett akut tillstånd, Lucy.” ”Vad menar du?” ”Jag menar bara att du på sista tiden har känts som en sorgsen och ensam människa.”

Jag vände bort blicken, blinkade förvånat när mina ögon, helt oförklarligt, fylldes med tårar. ”Du.” Han rörde vid min hand, fingertopparna kändes kladdiga. ”Förlåt mig, Lucy. Okej? Nu oroar vi oss inte mer för det här.

Jag föreslår att vi tar och gör den där vandringen upp i bergen som vi har planerat.”

Och det gjorde vi. Nere vid havet var det varmt och fuktigt, men allteftersom tåget sicksackade uppför berget blev luften högre och dagen klar och solig. I början av våren hade plommon- och körsbärsträdens blommor avtecknat sig mot samma landskap, täckt marken med en matta av vita kronblad och då hade mina gloslektioner haft ett drag av poesi: träd, blommor, fallande, kron­ 20

blad, snö. Nu var årstiden så långt framskriden att riset reste sig ur de vattendränkta fälten nere vid havet, medan våren dröjde kvar uppe i bergen. Hortensian hade precis gått i blom, de svagt gröna blomklasarna övergick gradvis i lavendel och sedan i blått, pressade sig tätt mot kupéfönstret.

Vi vandrade upp till ett friluftsmuseum under en baldakin av cederträd och åt lunch i en bergsby vid randen av en sovande vulkan, samtalade obesvärat, glatt och avslappnat, precis som under våra bästa stunder tillsammans. Det hade nästan börjat skymma när vi var framme vid ingången till en rotemboro, ett utomhusbad uppbyggt kring en varm källa, där vi skildes åt. Omklädningsrummet var avskalat, bara ljus tall och rinnande vatten, lugn och stillhet. Jag skrubbade mig ordentligt, från topp till tå, hällde varmt vatten över mig och vandrade helt naken bort till bassängen som inramades av stenhällar. Luften var sval och månen steg på den indigoblå himlen.

Två kvinnor låg och pratade, utsträckta på de släta hällarna, deras hud lyste vit mot den grå stenen, de bleka kropparna nedsänkta i vatten upp till midjan. Två behagliga ljud. Det ena, kvinnornas röster, det andra, vattnet som sipprade ur källan. Längre bort, på andra sidan muren, hördes männens röster och plaskande.

Jag gled ner i det ångande vattnet, föreställde mig nätverket av underjordiska floder som försåg de här källorna med vatten, tänkte på hur allt hängde samman och hur mitt och Yoshis liv tillsammans hade utvecklats ur ett slumpmässigt beslut som jag fattat en kväll under någon av mina första veckor i Jakarta, för drygt två år sedan.

Jag hade återvänt, helt utmattad, från en veckas inspektion av ett kanalsystem ute på fältet och när jag släppte ner resväskan på det svala marmorgolvet hade jag inga andra planer än att ta en dusch, en tallrik nasi goreng och en drink. Men kvinnan som jag delade hus med arbetade på irländska ambassaden och hon föreslog att jag skulle följa med på en fest, lockade med god mat och ännu bättre musik. Först tackade jag nej, men ändrade mig i sista stund. Om jag inte hade följt med hade Yoshi och jag aldrig träffats.

Festen hölls i ett stort hus fyllt med sorl och skratt. Jag bar ett enkelt mörkblått sidenfodral som jag hade sytt själv. Det satt snyggt 21

och färgen var smickrande för mina ögon. Länge rörde jag mig från rum till rum, pratade och skrattade. Sedan råkade jag passera en altan som såg lugn och ostörd ut och beslöt mig för att hämta lite luft. Yoshi stod lutad mot räcket och betraktade floden under sig.

Jag tvekade, det var något i hans hållning som gjorde att jag inte ville störa honom. Men han vände sig om och log så där som bara han kan le – hela ansiktet lyste upp, varmt och välkomnande. Han frågade om jag ville titta på vattnet.

Det ville jag. Jag tog några steg över stenplattorna och ställde mig bredvid honom vid räcket. Först sa vi inte mycket, stirrade fascinerat på det snabbflytande, leriga vattnet, de starka strömmarna.

Men när vi väl började prata visade det sig att vi hade en hel del gemensamt. Förutom arbetet och smaken för resor även åldern, och att vi båda var allergiska mot öl. Samtalet flöt så lätt och ledigt att vi inte märkte att folk kom och gick, att våra glas var tomma eller att himlen förändrades, inte förrän monsunregnet var över oss med sin tropiska plötslighet och intensitet. Då såg vi på varandra och började skratta och Yoshi lyfte armarna mot himlens öppnade slussar. Eftersom vi redan var genomblöta såg vi ingen mening med att gå in. Vi stod kvar och pratade tills regnet upphörde, lika snabbt som det hade börjat. Yoshi följde mig hem längs mörka, ångande gator. När vi kom fram drog han handflatorna över mina kinder för att stryka bort regnet och så kysste han mig.

Till en början var det lätt att hindra förhållandet från att rota sig. Jag hade fått nog av den där sortens kortvariga kärleksaffärer på långdistans som man nästan oundvikligen råkar in i när man reser mycket. Sedan började det regna igen. Monsunregnen kom tidigt det året och var ovanligt häftiga, de fick stadens nät av öppna kanaler att svämma över och gatorna fylldes med vatten. En stor del av Jakarta är byggd på låglänt terräng och staden är känslig för översvämningar. Även exploateringen av ytterområdena – skövlingen av träd och grönområden – gör sitt till för att det inte ska finnas många ställen där vattnet kan bindas. Vattnet steg och steg. En morgon sam det fiskar i den översvämmade gräsmattan och vid middagstid var vattendjupet över en meter i vardagsrummet. På 22

nyheterna såg vi, kvinnan som jag delade hus med och jag, hur vattnet sköljde bort bilar, husfasader och en hel by med 143 invånare.

När vattnet började dra sig tillbaka organiserade Yoshi, tillsammans med två av sina arbetskamrater, en uppröjning av ett barnhem. Han hämtade mig i en gammal Nissan-lastbil som han hade lånat och vi åkte genom den ödelagda, genomdränkta staden. Barnhemmets tomt var täckt av lera och fylld av bråte. Det stank. Vi arbetade hela den dagen och hela nästa och Yoshi tycktes befinna sig överallt samtidigt, skyfflade lera och dirigerade frivilliga. Vid ett tillfälle hejdade han sig framför en pojke i en sliten röd skjorta, som stod i leran och grät, lyfte upp honom och bar in honom i huset.

Himlens slussar öppnade sig än en gång när han körde mig hem den där andra dagen. Trevande i väskan efter nycklarna sprang jag från bilen, halkade och grep tag i ett mangoträd för att inte falla. En kaskad av blad och grenar kom nedfarande, beströdde mig med frön, pollen och torra kvistar. Som om inte röjningsarbetet skulle ha gjort mig tillräckligt smutsig. Yoshi tog min arm och vi stapplade in i huset. Du darrar ju, sa han. Kom. Vi lät kläderna falla på golvet utanför den ångande duschen. Blunda, sa han och ställde sig bakom mig medan det varma vattnet strömmade över oss och sedan kände jag hans händer i håret, de löddrade upp vartenda hårstrå med schampo, smekte hårbottnen, masserade axlarna. Smutsen och kylan rann av mig, tillsammans med muskelspänningarna och alla mina betänkligheter. Axlarna slappnade av under hans beröring, han höll mina bröst som blommor och jag vände mig om.

Och här var vi nu, många dagar och kilometer senare. Yoshis röst, hans skratt, kom glidande över muren som skilde de två bassängerna från varandra. Jag sänkte mig djupare i vattnet och vilade huvudet mot en fuktig sten. Mina svagt självlysande lemmar flöt, och ångan steg. Kvinnorna på stranden mitt emot pratade lågmält.

De var nog mor och dotter, tänkte jag, eller systrar födda med många års mellanrum, för de hade samma kroppsform och deras gester var som spegelbilder av varandra. Än en gång dök bilden av min mamma upp, sittande ensam i sitt hus.

På sista tiden har du känts som en sorgsen och ensam människa.

23

Kommentaren gjorde fortfarande ont, men jag kunde inte låta bli att fråga mig om det var sant. Som bedövad av sorg, men fast besluten att undfly tystnaden som hade lägrat sig över huset likt en ond förtrollning, hade jag, bara några veckor efter min pappas död, rest hemifrån för att börja på college. Keegan Fall hade gång på gång försökt att bryta tystnaden, men jag hade bryskt avvisat honom, två gånger, tre gånger, tills han slutat ringa. Under åren som följde hade jag varit i ständig rörelse. Från college till forskarutbildningen, från bra jobb till ännu bättre och från den ena romansen till den andra, på flykt undan sorgen – och jag hade aldrig tillåtit mig att sakta farten. Tills nu när jag, arbetslös i Japan, helt hade stannat upp.

En efter en reste sig kvinnorna ur bassängen, rörde upp små vågor och droppade vatten på stenarna. Jag mindes min dröm, ansiktena strax under isen. Min pappa brukade berätta historier för mig i vilka jag alltid var hjältinnan, historier som alltid slutade lyckligt. Ingenting hade förberett mig för chocken som hans död inneburit. Han hade ramlat, fastslog man vid obduktionen, slagit huvudet i båtkanten och glidit ner i vattnet – en udda olycka som inte helt kunde förklaras och inte heller göras ogjord. Flera dagar senare hade man hittat hans metspö, intrasslat i vassen vid kanten av våtmarksområdet.

Jag steg upp ur bassängen och klädde mig, men eftersom Yoshi ännu inte hade kommit ut började jag gå, ensam och lite på måfå, nedför en stenlagd stig. Den följde en smal bäck, som vidgades till en damm, rund som en skål och silverglänsande i månskenet. Jag stannade vid dess kant. Någonting rörde sig i mörkret vid den motsatta stranden.

Det var inte första gången den här jordskalvsfyllda dagen som jag drog efter andan. Bland skuggorna vid strandkanten stod en stor blå häger, med benen dolda i det mörka vattnet, vingarna tätt infällda mot kroppen. Vattnet i dammen lade sig till ro, glänste som pärlemo. En annan, mindre häger reste sig bredvid den första.

Jag tänkte på de två kvinnorna i bassängen, man kunde nästan föreställa sig att de hade gått hit ner till dammen och låtit sig för24

vandlas till dessa stilla, vackra fåglar. Sedan ropade Yoshi mitt namn och hägrarna bredde ut sina vingar och lyfte, långsamt och graciöst, kastade skuggor över vattnet innan de försvann bland träden. ”Lucy”, ropade Yoshi igen. ”Om vi skyndar oss hinner vi med nästa tåg.”

I takt med att vi tappade höjd blev värmen alltmer tryckande och hortensiornas blomklasar mot kupéfönstret såg alltmer bedagade och ofräscha ut, som om årstidens långsamma, gradvisa förlopp hade komprimerats till en enda timme. När vi nådde vår hållplats vid havet var de redan överblommade, endast det glänsande bladverket stod kvar. Vi vandrade hemåt längs smala kullerstensgränder. Gräshopporna spelade och marken skakade lätt av bränningarna. Två gånger hejdade jag mig. ”Är det där havet?” frågade jag. ”Kanske.” ”Inget jordskalv?”

Yoshi suckade, lite trött, kändes det som. ”Jag vet inte. Kanske ett väldigt svagt skalv.”

En blomvas som stod på bordet hade vält. På golvet låg flera böcker utströdda. Jag torkade upp vattnet och samlade ihop blombladen. Precis när jag rätade på mig kom en enda snabb, hård stöt, så kraftig att till och med Yoshi reagerade och drog mig till sig i dörröppningen där vi stod kvar i flera minuter, än en gång uppmärksamma på marken, på klotets ombytliga, skälvande liv. Jag var så trött och gruvade mig för den kommande natten, med sina jordskalv och drömmar. Jag gruvade mig för nästa dag också, för alla små gräl som skulle uppstå ur ingenting och för tystnaden som skulle attackera mig från alla håll så snart Yoshi hade gått till arbetet. Jag tänkte på hägrarna vid kanten av dammen, hur de bredde ut sina mörka vingar. ”Yoshi”, sa jag. ”Jag tror att jag ska åka hem och hälsa på i alla fall.”

25