9789164202864 by Smakprov Media AB

Tidigare böcker i serien om Cecilia Lund: Bedragen, 2008

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

isbn 978-91-642-0286-4 © Katerina Janouch 2009 Utgiven av Piratförlaget Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag: Nina Leino/PdeR® Omslagsfoto: Getty Images Tryckt i Finland hos WS Bookwell 2009

mäklaren hade varit osentimental och saklig. En ung man i grå kostym, med anteckningsboken i handen och ett par hornbågade glasögon på näsan. Han doftade friskt av något icke alltför påträngande rakvatten och hans cendréfärgade hår var omsorgsfullt vattenkammat. Först hade han skakat hand med dem båda, sedan ställt sina skor prydligt åt sidan. Så hade han gett dem varsitt visitkort. Pierre Andersson, Nordenmäklarna AB. Visitkortet var vitt med mäklarfirmans blå logotyp på mitten. Cecilia tog emot det och log matt. – Jaha, en trevlig villa detta. Eller, villa och villa, snarare småhus, sa mäklaren och läste av vardagsrummet med van blick. Tyvärr har huspriserna dalat en smula på sistone. En smula. Tidningarna hade varit fulla av rapporter om den internationella bolånekrisen, med höjda räntor och sjunkande huspriser som följd. – Folk verkar definitivt ha fått tunnare plånböcker, fortsatte mäklaren. Vad var det ni hade gett för huset när ni köpte det? – Lite över en miljon, sa John. Men det var ju ett tag sen. Mäklaren visslade till.

– Det kommer att bli en rejäl vinst ändå skulle jag tro, sa han gillande. Inte som förr kanske, men gott nog. Lindängstorget är fortfarande attraktivt. Ska ni flytta till större? Cecilia hostade till och slog ner blicken. John ryckte på axlarna. – Nja… Inte riktigt. Vi ska separera. Upplysningen fick Pierre Andersson att klia sig på näsan och skaka på huvudet. – Jag förstår. Är det många som känner till detta? – Hurså? Cecilia visste att John ogärna gick in på detaljerna. – Ja, alltså… människor har ju en tendens att nosa upp sånt. Och då får man inte ut de pengar man vill ha, förklarade mäklaren. Det är aldrig bra att vara desperat vid en husförsäljning. Jag skulle rekommendera att ni är lite diskreta med att berätta. Om separationen, alltså. – Det är nog lite sent påtänkt, påpekade Cecilia syrligt. – Nåväl, priset är ett senare bekymmer. Låt oss ta en närmare titt på huset. Mäklaren tog befälet och nu följde ett husförhörsliknande samtal med tusen frågor om hur gammal köksinredningen var, när golvet i hallen bytts och hur bergvärmen fungerade. Mäklaren öppnade fönster och dörrar, kikade in i garderober, provspolade på toaletten. Ju längre besöket drog ut på tiden, desto olustigare tyckte Cecilia att hela situationen kändes. Men till slut hade han sett tillräckligt. – Jag sammanställer alla uppgifterna och återkommer, sa han efter att han hade satt på sig skorna. Det är ju mycket med husförsäljning… Ni måste ta ställning till huruvida ni vill ha

ett fastprisavtal, bland annat. Har ni ordnat besiktning av fastigheten? Jag tänker på eventuella dolda fel… Ett tips är att ni börjar med att se över er gamla försäkring. Och en annan sak, lika bra jag tar det med en gång – ni har möjligtvis inte funderat på homestaging? Cecilias och Johns blickar möttes hastigt. – Jag tror inte det ska behövas, invände John. Mäklaren rättade till glasögonen och sträckte sig efter sin ytterrock. – Jag skulle ändå vilja be er tänka över det. Vi samarbetar med Beautiful Homes AB, och jag kan berätta att de verkligen gör skillnad. Det kan röra sig om flera hundra tusen, kostnaden för deras hjälp är väl investerade pengar. Vi sålde ett objekt i Aspdal förra veckan, ni vet, de där ombyggda kolonistugorna som är så eftertraktade … Och jag vågar nog påstå att det var homestagingens förtjänst att säljaren fick ut nästan fem miljoner. – Fem miljoner! John såg imponerad ut. Men de där husen är ju jättesmå? – Ja, men de är k-märkta. Och de kommer aldrig att bli fler. Beautiful Homes gjorde ett kanonjobb. Som man skulle kunna göra här… ni får inte ta illa upp, men det skulle behövas viss uppfräschning för att objektet ska komma till sin fulla rätt och vi optimerar köpeskillingen. Optimera köpeskillingen. Objektet ska komma till sin fulla rätt. Ursäkta, det är mitt hem du pratar om, hade Cecilia velat skrika, mina barns hem, det hus där jag och min man älskat varandra, där vi haft våra lyckliga år, våga inte tala till oss på

det sättet! Men hon behärskade sig naturligtvis, hon lät sig inte svepas iväg av omogna känslor. För vad brydde sig mäklaren om hennes misslyckande, hennes hjärta och hennes tårar? Mäklaren gjorde väl inget annat än snabba gästspel i olika familjeruiner. Och han ville ha betalt för besväret, troligen var hans lön provisionsbaserad. Klart vargarna skulle komma, klart de skulle känna vittringen av uppbrott, av skilsmässa, av familjetragedi, de skulle invadera deras hem på visningsdagen och snoka runt i sovrummet och i hygienutrymmena, rynka näsan åt den omoderna tvättmaskinen, sucka över färgen på tapeterna. – Vill du ha lite kaffe? frågade John när mäklaren gått. Hon nickade viljelöst. Han slamrade med skåpen och drog ut lådor på sitt vanliga trygga vis, rörde sig lugnt i köket, deras ännu gemensamma kök, spolade ur kaffebryggaren och satte i nytt filter och skedade upp kaffet. Samtidigt passade han på att diska några koppar som stått på diskbänken. Hon såg på hans händer där de höll porslinet under det rinnande vattnet, han diskade snabbt och effektivt och ställde sedan kopparna i stället. Alltihop så vardagligt och vanligt och ändå helt annorlunda och nytt och skrämmande, hennes man, inte längre hennes. Hans liv, hur såg det ut? Hon hade velat fråga, men vågade inte. Osäkerheten hade brett ut sig som ett tistelfält mellan dem. Hon var rädd för vad som skulle komma om hon öppnade munnen. Anklagelser? Frågor? Pinsamheter? Hon hade ingen lust att avslöja vad hon innerst inne bar på. Hon kände inte igen sig själv. John gjorde henne så svag och förvirrad. Att fortfarande älska honom och samtidigt vara så arg på honom var förö-

dande för hennes energi. Han gjorde henne så trött. Ändå var hon livrädd för att han skulle gå. Hon saknade honom redan. – Hur är det egentligen, sa han när de hade satt sig ner vid köksbordet. Hon läppjade på det heta kaffet och försökte behålla sitt lugn. Förbannade John. Förbannade älskade John. Att deras liv alltid skulle vara så intrasslade i varandra. – Ja, vad tror du, svarade hon efter att ha ställt ner koppen. – Vi borde prata. – Vi pratar nu. Varför fick han henne att känna sig så liten? Hon kände så tydligt att han var i överläge. Det var han som förälskat sig i en annan kvinna. Det var han som svikit. Han som ratat henne och barnen, han som valt ett annat liv. Det var hans fel att de tvingats ta in en mäklare i sitt hem. – Det är bråttom om vi ska få huset sålt till sommaren, sa hon och tömde sin kopp. Ska vi ta in de där stylingmänniskorna? Med ens tyckte hon att han också verkade trött. Kanske var han lika ledsen som hon? Saknade henne… Han ryckte på axlarna. – Jag vet inte. Hans händer rörde sig oroligt, han plockade med skeden, snurrade på koppen. Händerna. Det var svårt att se på dem utan att tänka på vad de gjort, vem de smekt. Vilka känsloupplevelser satt kvar i hans fingertoppar, vilka dofter dröjde sig kvar på hans hud? Hon stirrade på dem, fick besvärliga bilder i huvudet. Det var omöjligt att betrakta honom utan att samtidigt se en annan person framför sig. Laura, älskarinnan,

låg som ett filter framför bilden av hennes man. Som en blek dimma svepte hon in fadern till hennes barn, slingrade sig runt honom, verkade äga honom. Cecilia tyckte sig se en spegling av Lauras välsminkade ansikte i fårorna runt Johns ögon, en röd kvinnomun som lurade bakom mannens. Hon hoppades att dessa bilder skulle försvinna. Eller var det den bedragna hustruns lott att för alltid se en skugga av den andra kvinnan sväva runt makens gestalt? Förbannade John. Hon behövde lära sig livet på nytt. Hur gjorde man när man fortfarande kände att man hörde ihop med den äkta maken, som inte längre var så äkta? Vad pratade man om? Vilken ton kunde man använda, vad var rätt att säga och vad kunde absolut inte passera? De praktiska bestyren fanns ju förstås och behövde tas om hand, men hur personlig fick man vara? Fanns vänskapen mellan dem kvar? Eller var det bara kyla och mörker som återstod? Hon önskade att det funnits något slags separationskurs för sådana som hon, kvinnor som inte kunde hantera oväntade situationer de hamnat i. Han fick absolut inte tro att hon saknade honom. Det var hon för stolt för. Men om hon ändå visade att han fortfarande betydde mycket för henne? Vad skulle det kunna leda till? Och ville hon alls ha honom tillbaka? Alla frågorna gav henne huvudvärk. – Det känns jävligt konstigt allting, hörde hon John säga. När vi sitter här är det som om allting är som vanligt. – Fast det är det inte, vi har just haft en mäklare här och ska sälja vårt hus, svarade hon kyligt. Vi ska sälja huset, John, och det finns ingenting vi kan göra åt det. Han nickade, liksom ofrivilligt. – Vad säger barnen?

Hon hörde att hennes röst lät bitter. – Ja, vad tror du. De undrar när vi ska börja bo ihop igen. Vad säger de till dig? – William är väl okej, men jag får ingen vidare kontakt med Marcus. – Marcus är jätteledsen. Och flickorna, jag tycker de verkar oroliga. Greta har börjat kissa på sig på nätterna och Sofia slåss på dagis. – Det är väl åldern. – Greta fyller ju fyra snart, hon har inte kissat på sig på snart ett år och nu har hon vaknat dyngsur tre dagar i rad. John reste sig från bordet. Lusten att såra bultade i henne och slogs mot viljan att kasta sig för hans fötter och vädja om att han skulle säga att han fortfarande älskade henne. Hon ville plötsligt att han skulle bryta ihop och kräva att få vara hennes man resten av livet. De motstridiga känslorna fick det att ila obehagligt i hennes mage. – Vi kanske ska äta middag ihop någon kväll, föreslog han. Försöka vara en familj trots allt. – Laura då? Så var också det sagt. Hennes känslor var visst ändå utom kontroll. Vad hon avskydde detta namn, som slank ur henne i ett obevakat ögonblick. Han såg på henne med ögon som inte avslöjade något alls. – Ska vi äta middag ihop eller inte? För barnens skull. ”För barnens skull kanske du skulle ha låtit bli att knulla en jävla hora”, ville hon skrika men så gjorde inte mogna ansvarstagande kvinnor. Duktiga fyrabarnsmammor avslöjade inte sina lägsta känslor, visade inte upp de där pölarna av

grumlig smuts som lurade bakom den städade fasaden. Nej då, de bet ihop och gick med på allt som var bra för barnen, även att äta en – kanske? – tillgjord middag med personen som sårat dem så djupt. Det var vad som förväntades, det var vad som ingick i paketet. Hade man valt att gifta sig och skaffa barn fick man ha med otrohet i kalkylen, att alltihop kunde gå åt helvete men att man ändå tvingades fortsätta ihop som mor och far, hålla något slags snygg laganda inför de små. Det ingick i vuxenhetspaketet. Hur arg man än var och hur mycket man än avskydde att lägga band på sig så var man tvungen att göra just detta. Dämpa känslorna av ilska och tillkortakommande inom sig. Inte rusa iväg, inte vara självisk, inte prioritera sitt sårade ego. Utan låtsas vara mamma i första hand och allt det övriga, kvinna, sexualvarelse, det sårade barnet, i andra, kanske tredje… Trots att hennes eget skadskjutna barn just nu låg och dunkade huvudet hårt i en tegelvägg måste hon le samlat och nicka förstående. – Visst kan vi äta middag tillsammans med barnen, sa hon och hoppades att han inte kunde se kaoset som rådde inom henne. Ska vi laga mat ihop också? – Det vore trevligt. Jag kan handla. Vi kan väl höras? – Mmm. Ja, det kan vi. Vi hörs. Små korta ord. Utbyte av fakta. Men bakom doldes så mycket annat. Hon var inte säker på att hon ville veta vad det egentligen var.