9789174633061

Kr채nkta m채nniskor Om offerrollens farliga lockelse

Thomas Silfving

Av Thomas Silfving har tidigare utgivits: Det Glömda Temat: Om dödens närvaro i livet. 1992 Farliga relationer: Om borderline (medförfattare Gunilla Nilson). 2001 Nyutgåva: Hotande närhet: Om borderlinerelationer. 2008 Depression: Om konsten att hålla sig uppe – kognitiv självhjälp. 2004 Besvärliga människor: Hur offerrollen urholkar själen. 2006 Att levandegöra döden: en antologi (medredaktör Ingvar von Malmborg).

2007 Hämndens många ansikten. 2008

© Thomas Silfving 2011 Omslag och produktion: Hampus Media, hampusmedia.se Foto: Svetlana Silfving Förlag: Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige Tryck: Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland ISBN 978-91-7463-306-1

Till Svetlana Silfving, min fru

Min Gud, bevara min tunga för onda ord, mina läppar för bedrägligt tal. Må min själ tiga inför dem som smäda mig, må den vara som stoft inför allt sådant…

Omintetgör skyndsamt deras planer och stäck deras anslag, vilka ha ont i sinnet mot mig Isaac Bashevis Singer

Innehåll

Inledande ord Gunilla Nilson

11

Förord

13

Del I Inget är så nära som precis tvärtom – Om behovet av en egobrottsmyndighet

15

Alarmistvarning

19

Coachad egosysselsättning

27

Att känna igen sig i andra

31

Överföring av skam

35

Självupptagnas frånvaro av närvaro

37

I självförglömmelsen testas självkänslan

39

Den oroliga terapeuten

43

Är du självupptagen?

47

Skamgrepp

53

Att ställa rimliga krav är inte att kränka

57

Rätten att känna skuld

61

En tidig morgon…

65

Du och jag – eller?

67

Att ta ansvar

73

Kunden har inte alltid rätt

77

Förlorad försvarskapacitet

81

Offerrollen som självmedicinering

83

Projektionsäventyret

87

Traumapladdrets tyranni

91

Empatitankar

95

Snärjd i ett relationsdilemma

99

Dilemman

101

Det oskuldsfulla offrets bekräftelsebehov

105

Att lägga ut på entreprenad

113

Den oskuldsfulla vreden

117

Överföra i stället för att dela

119

Ödmjukhet minskar lusten att döma

123

Del II Personlighetsstörningar

127

Tecken att uppmärksamma

133

Machiavellisk personlighet

137

Narcissistisk personlighet

141

Paranoid personlighet

145

Borderline personlighet

149

Osjälvständig personlighet

155

Inlärd hjälplöshet

157

Passivt-aggressiv personlighet

161

Histrionisk personlighet

165

Undermineraren

169

Del III Den illusoriska offerrollen

173

Ansvar för sitt liv

179

Vad är det som offras?

181

Offerjournalistiken når extrema höjder

185

Slutord

189

Litteratur

192

Inledande ord

Vänskapen med Thomas har varit en viktig del av mitt liv i mer än tjugo år. Första gången jag träffade honom blev vi sittande i en diskussion om psykoanalys, om besvärliga människor och om relationer utan hopp. Den diskussionen har fortsatt sedan dess.

Thomas är en nytänkare. Han kan tänka ”ett varv till” när de flesta av oss tycker att saken är klar. Hans förmåga att se konsekvenser, att analysera och dessutom att kunna fånga tidsandan är unik. I denna bok har han modet att ifrågasätta den ofta statiska och obildade bild av offret och offerrollen som annars så högljutt sprids ut i media.

I en tid där en ensidig bild av ett fenomen, eller en mekanism, råder är det givetvis glädjande och inspirerande att någon vågar nyansera och ifrågasätta den. Thomas har dessutom hittat ett anslag och ett språk som i sig tar oss med på en hisnande resa i människans psyke.

Gunilla Nilson

11

Förord

Även om jag inte riktigt är medveten om det är nog den här skriften en handling av olydnad – en handling av olydnad gentemot den ensidiga bild av offerrollen som aningslöst basuneras ut nu för tiden. Som om den vore naturgiven och subjektiv, och därför också trovärdig.

Varför tror vi att nivån på lidandet måste vara hög och låta mycket? Att det privata och smärtsamma helvetet måste höras och synas, manifesteras. Hur mycket utrymme lämnar det till ett annat synsätt och en mer nyanserad approach?

Med hjälp av denna text hoppas jag att du ska bli bättre på att uppmärksamma när och med vilka personer du hamnar i svårigheter som är destruktiva. Och när det kan finnas inslag av reflexbetonad inställsamhet, som inte ska förknippas med empati, utan snarare med naivitet och välsinnad dumhet. Om du lär dig det kan du förhoppningsvis välja hur du ska reagera när känslorna börjar sväva runt och tillståndet blir irriterat mellan dig och andra. Du kanske inte alls behöver reagera.

Vår ”autopilot” kan ibland må bra av lite återhållsamhet. Ett exempel är när offerrollen får oss att gå igång och bortse från skillnaden mellan tjänst och björntjänst, mellan vad som är sant, falskt och rimligt: det fenomen som jag i boken karaktäriserar uppoch-hoppa-min-omgivning. Vår fascination inför dumheter och 13

bländverk tycks därför både skamlöst underhållande, och gränslös.

Kanske också lockande, farlig och professionellt stimulerande.

Min bok består av tre delar. En om hur lätt det är att lägga skuld och ansvar för sina beteendetveksamheter utanför sig själv. En om olika personlighetsstörningar. Och en om vad som egentligen menas med offer och offerroll. Det är inte alltid vi vet det. Och vet vi det, är det inte alls säkert att vi handlar därefter.

Boken handlar inte om verkliga offer. Det vill säga människor som varit utsatta för krig, övergrepp och andra svåra umbäranden som många av oss dessbättre är förskonade från. Så, varför denna offermentalitet? Varför behövs den? Och varför behövs den inte?

Varför är den så lockande för så många?

Thomas Silfving, Lidingö april 2010

14

Del I Inget är så nära som precis tvärtom – Om behovet av en egobrottsmyndighet

Att trollbinda är sjaskigt.

Horace Engdahl

Offerrollen fångar lätt vår uppmärksamhet. Den förleder och trollbinder. Med dess gäckande och giljotinerande effekt på omdömet lockar den snabbt och okritiskt in oss i privata världar, där gränsen mellan fantasi och verklighet inte längre är tydlig.

Snarare har gränslösheten upphöjts till perverterad norm. Det privata och mest intima exponeras på offentlighetens altare, där det mesta tycks tillåtet och möjligt. Ingenting är för lågt, snuskigt eller för motbjudande att visa. En fortsatt sådan inställning kan leda mot en total upplösning mellan det privata och det offentliga.

En tendens som i sin förlängning är totalitär och inte, vilket många verkar tro, demokratisk och yttrandefrihetsfrämjande.

Att vara sann mot sig själv, frigjord och sekulär, behöver därför inte ha något att göra med vare sig sexualitet eller perversion. Inte heller med ökad självkänsla. Det finns andra aspekter av livet.

Vareviga dag blir vi även påminda om hur sjuka och utsatta vi är. Larmrapporter sköljer över oss och mörkertalet är, som man kan förvänta, mycket stort. Men eftersom vi blir äldre, håller oss friskare längre och har bättre livskvalitet än tidigare generationer bör det väl också finnas det motsatta, ett ljustal. Något stämmer alltså inte.

Hur går det alltså till när man räknar fram mörkertal? Jag undrar vilket matematiskt räknesätt man använder? Mestadels får man 17

ju fram stora tal och sällan mycket små tal, så vilken matematisk logik utgår man egentligen ifrån? Tanken om att det skulle finnas ett mörkertal som man utan bevis slänger ur sig verkar därför, minst sagt, lite lurig. Är den bara ett påhitt som håller igång en sorts voluminös konsensuslögn? Vi luras att tro att vi är mer drabbade än vad vi faktiskt är. Eller är mörkertal bara något man ovederhäftigt adderar när man slår följe med redan etablerade irrläror och stolligheter?

Det som gör livet lite mer vämjeligt spännande, i den meningen att vi därigenom ägnar oss åt en massa ”häxprocesser”. Och som därtill underhåller en falsk uppfattning att många av oss egentligen är utsatta och därför mår fysiskt och psykiskt dåligt. Men vi är liksom bara för naiva för att inse det. Vilket uppmärksammar oss på att vi alltså inte kommit längre i vår utveckling och jämlikhet, än att vi inte ens enas om de mest grundläggande matematiska räknesätten.

Helt godtyckligt anser man sig liksom mer trovärdig i sina opålitliga uttalanden om man avrundar med att lite slentrianmässigt hävda att också ”mörkertalet är stort”. Av den anledningen är det något försåtligt, obestämt och obetänkt med alla inbillade mörkertal. Är det i själva verket så att man försöker mörka något?

18

Alarmistvarning

Räcker verkligen befolkningsmängden till för att motsvara alla krämpor som omdömeslöst marknadsförs högljutt nu för tiden?!

Nej, jag tror knappast det. Och om det skulle finns ett uns av sanning i allt vi anses lida av vore vi alla döda för längesen. Helt i linje med alla stolligheter. Fantasin bleknar – om den inte redan har överträffat sig själv.

I psykiater Martin Lütz bok På Tok! läser jag något som kanske är överförbart till svenska förhållanden: ”Den kände tyske psykiatern Klaus Dörner har i seriösa, rikstäckande tidningar försökt räkna ut hur många procent av tyskarna som är så sjuka att de är i behov av psykoterapi. Hur många procent av tyskarna hade alltså ångestproblem, panikattacker, ätstörningar, depressioner, schizofrenier, beroenden, demenser o.s.v? En enkel sammanräkning visade att: mer än 210 procent av tyskarna är sjuka nog att behöva psykoterapi – alltså behöver vi invandring! Därför är det med blandade känslor man läser vissa alarmistiska rapporter från psykiatrins värld” (Lütz, 2009).

Det enda positiva i citatet är väl att även i ohälsohänseende – invandrare behövs – tycks Sverigedemokraternas filosofi högst inaktuell.

Hittar de så kallade alarmisterna således bara på allt möjligt, om 19

absolut ingenting, genom att problematisera naturliga och triviala företeelser som inte alls behöver en förklaring? Och än mindre behöver de bot och bättring. Sådant som i stället är ofrånkomliga inslag i livet, sådant som vi alla måste underordna oss och lära oss att leva med, själva villkoren för att vara människa. Är en sådan förklaring alldeles för enkel och trovärdig?

Har alarmisterna avsagt sig all intellektuell ansträngning? Och all förmåga att bortse från det som verkar angeläget och skapligt snyftsinnat. Att något är brådskande och anses utmanande är inte detsamma som att det kritiklöst måste uppmärksammas och åtgärdas – det kan vara angeläget utan att man fördenskull agerar.

Vårt medagerande är sällan en bekräftelse på arten och graden av bedrövelse, utsatthet eller psykisk smärta. Att vara lite intuitivt godtrogen behöver inte betyda att något hemskt har hänt och inte heller är det alltid ett uttryck för empati. Snarare kan det vara ett tecken på att manipulativa och gnälligt fordrande beteendemönster är i omlopp och får alldeles för stor uppmärksamhet, en uppmärksamhet de inte alls borde ha. Att någon eller något ska beaktas behöver inte alltid hänga samman med en hög och oacceptabel känslovolym. Det vill säga: när gnällspikarna oförskämt höjer volymen ägnar vi oss åt björntjänst-utryckningar. Who´s treating who?

Varför är just vår förmodade ohälsa så intressant att lägga ut på entreprenad? Och varför vill vi låta den skärskådas av obekanta händer inom exempelvis massmedia? Är inte ohälsan en privatsak mellan individen och dennes doktor?

Dessutom gör kvälls- och veckopress oss ofta sjukare än vad vi faktiskt är. De styrs av en obskyr och paranoid grundsyn där vi människor är drabbade, kränkta och utsatta för diverse sjukdomar och oförrätter. Så behöver det inte alls vara. Det kan helt enkelt vara ett felslut som bottnar i ett ”hälsoprostituerat” synsätt.

Där offerkverulanterna spelar spratt med, och lurar, allsköns självutnämnda experter om i stort allt som är snyftvänligt, gångbart och säljbart.

Det kan gälla kvällstidningarnas löpsedlar som urskillningslöst skriker ut att en stor del av befolkningen bär på diverse osynliga och 20