vad du ska säga för att få mig ur balans.” ”Du gör det enkelt.” Jag tände till. ”Erkänner du att du gör det här med flit?” ”Det här?” ”Provocerar mig.” ”Säg ’provocerar’ igen. Din mun ser provocerande ut när du gör det.” ”Vi är klara här. Avsluta din poolmatch, du.” Jag lyfte upp hans biljardkö från bordet och tryckte den mot honom. Han tog inte emot den. ”Jag gillar inte att sitta bredvid dig”, sa jag. ”Jag gillar inte att jobba ihop med dig. Jag gillar inte ditt nedlåtande leende.” Det ryckte i min käke – något som vanligtvis bara hände när jag ljög. Jag undrade om jag ljög nu. I så fall ville jag klippa till mig själv, hårt. ”Jag tycker inte om dig”, sa jag så övertygande jag kunde och tryckte biljardkön mot hans bröst. ”Jag är glad att coach McConaughy satte oss bredvid varandra”, sa han. Jag anade en liten gnutta ironi bakom ordet ”coach”, men kunde inte lista ut den dolda innebörden. Den här gången tog han emot biljardkön. ”Jag jobbar på att rätta till det”, kontrade jag. Det roade Patch så mycket att han blottade tänderna i ett stort leende. Han sträckte ut handen mot mig, och innan jag hann flytta mig hade han lirkat ut något ur mitt hår. ”En bit papper”, förklarade han och släppte det på golvet. Innan han drog tillbaka handen skymtade jag ett märke på insidan av hans handled. Först trodde jag att det var en tatuering, men när jag tittade närmare såg jag att det var ett rödbrunt, lite upphöjt födelsemärke i form av en färgdroppe. ”Vilken oturlig plats för ett födelsemärke”, sa jag, inte oberörd av att det var placerat på samma ställe som mitt eget ärr. Patch drog nonchalant ner tröjärmen över handleden. ”Skulle du föredra en mer undanskymd placering?” ”Jag skulle inte föredra det någonstans.” Jag var inte säker på hur 28
Hush hush lasprov.indd 28
10-03-31 13.18.23