2
Ich bin ein Bibliothekar!
3
Av Christer Hermansson har tidigare utgivits: Inklination, Symposion 1990 Galleri, Symposion 1992 Cilliman, Symposion 1994 Världen är bara prat, Pequod Press 1999 Ich bin ein Bibliothekar!, Pequod Press 2001 Jag önskar att jag vore lika vacker som Sebastian tror att han är, Pequod Press 2003 Pappa Luigi betraktade mina smala handleder, Symposion 2006 Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?, Tusculum 2008 Kulturchefen, Tusculum 2010
Tusculum Förlag Lövsta Gård 8 150 23 Enhörna www.tusculum.se © Tusculum Förlag 2010 © Christer Hermansson 2010, utgiven enligt avtal genom Grand Agency : Ulf Strandberg : Jens Andersson, www.bokochform.se : Munken Pure 100 gr : Indigo Antiqua : Livonia Print 2010 : 978-91-978646-0-2
4
Till alla beg책vade bibliotekarier!
5
Förord
Alldeles för sällan i livet läser man böcker som får en att tänka: ”Det här måste vara den absolut enda boken i sitt slag.” Det är ännu värre om man som jag är litteraturkritiker. Som litteraturkritiker söker man nämligen hela tiden medvetet eller omedvetet efter referenser, något sammanhang att hänga upp boken på. Det är en kritikersjuka, den här tanken att ingen bok någonsin kommer ensam. Bakom varje ny roman eller diktsamling man läser följer ett skramlande släp med referenser, liknelser och mer eller mindre schablonmässiga kategoriseringar. Som om varje ny bok var det översta lagret på litteraturens komposthög. Men så kommer det ibland en sådan där bok som inte liknar någon annan. En sådan bok är alltså Ich bin ein Bibliothekar!. Den påbörjar en alldeles egen komposthög. Med det menar jag förstås att den är svår att placera in i en svensk litterär kanon. Christer Hermanssons författarskap har i och för sig alltid varit svårt att kategorisera. Hans tidigare böcker pryddes ofta, i envis ka-
6
tegoriseringsiver, med etiketten ”absurdistiska”. Det kanske de var. Eller också inte. Men det absurdistiska draget är nedtonat i Ich bin ein Bibliothekar! – den situation den skildrar är tyvärr alldeles verklig. Här skulle jag kunna säga att Ich bin ein Bibliothekar! är en milt satirisk skildring av ett samhälle där ingen, inte ens kulturen, går fri från cyniskt marknadstänkande och floskulös konsultsvenska. För det är den ju, bland mycket annat. Jag skulle också kunna säga att den är en skildring av godhetens möjlighet. Eller kanske dess omöjlighet. Slutsatsen är, som ni kommer att märka, minst sagt öppen för tolkningar. Med visshet kan jag i alla fall säga att det är inte ofta man stöter på en komplex och engagerande romanfigur som är helt igenom god. Normalt brukar det ju vara de onda man minns. Jag ska nu inte trötta ut er här med att namedroppa en rad av världslitteraturens ondaste och intressantaste figurer, för ni vet så väl själva vilka de är; från Elake Måns till Lady Macbeth. Man glömmer aldrig en ondskefull skurk. Men jag tror inte heller att man någonsin glömmer Oliver C. Johansson, bibliotekarie på Södertälje stadsbibliotek och huvudperson i Ich bin ein Bibliothekar!. Oliver C. Johansson (döpt efter den engelske statsmannen och puritanen Oliver Cromwell) är god på alla tänkbara sätt. Han tror på människans godhet och absoluta renhårighet; på det goda uppsåtet bakom
7
varje handling. Bakslughet, ärelystnad och cynism finns inte i hans föreställningsvärld. Och när bibliotekets ledning tas över av den despotiska chefen Eva Larsson och hennes kreative utvecklingskonsult är Oliver C. Johansson, trots de övriga arbetskamraternas samlade skepsis, övertygad om att förändringen är för det bästa. Inte ens när han blir fråntagen sin favoritarbetsuppgift, att sitta i informationsdisken, rubbas hans tilltro till den nya ordningen. Att Oliver är bibliotekarie är möjligen ingen tillfällighet. Vem kan tro på annat än bibliotekets godhet? Det är en av våra få verkligt heliga platser, en inrättning som ingen kan säga något ont om. Finns någon mer oantastlig plats än ett svenskt folkbibliotek, denna altruistiskt inrättade institution som bara finns till för att osjälviskt och demokratiskt förse oss alla med gratis information, kultur och bildning? Biblioteket står väl ändå rakryggat hur snålt tidens vindar än blåser? Den uppfattningen är det fortfarande påfallande många som när. Det är vackert så, för Sverige är fortfarande vackert på många sätt. Men biblioteket som kultur- och bildningsinstitution är ett lamm med blottad strupe, precis som den alltför gode Oliver C. Johansson. Det bibliotek som skildras hos Christer Hermansson befinner sig vara mer upptaget med informationskompetens, omdefiniering av verksamhetsmålen, positionering, internt kvalitetsarbete och de senaste management-teorierna,
8
än med litteratur och det fria ordet. Så ser verkligheten ut idag på många av Sveriges bibliotek. Människor som inte är närmare bekanta med biblioteksvärlden brukar ställa sig frågande till detta när jag säger det. De hyser precis som Oliver en djupt rotad romantisk bild av biblioteket. Men ett bibliotek kan också vara ett helt samhälle, det kan vara vilken demokratiskt och otidsenligt inrättad institution som helst som kämpar för att hålla sig ovanför ytan i ett allt mer slipat samhällsklimat. Oliver C. Johansson är däremot alldeles unik. Vinner han eller förlorar han? Är godheten möjlig eller omöjlig? Är detta det enda skönlitterära verk som innehåller ordet ”informationskompetens”? Inte mycket är säkert i denna bok, utöver Olivers ordningssinne och rena tro på människans godhet. Och själv vet jag bara att Ich bin ein Bibliothekar! är en av de där få böckerna om vilken man tänker: den här boken måste vara den absolut enda i sitt slag. Annina Rabe
9
10
I
11
12
Jag , Oliver C. Johansson
Redan som ett litet barn var jag snäll och omtänksam. Min salig mor berättade att jag som nyfödd aldrig skrek på samma uttrycksfulla sätt som de andra barnen på sjukhuset. Nej, jag låg tyst där och såg nöjd och lycklig ut även om jag var ofantligt hungrig eller i behov av en ny blöja. Ja, mor sa också att jag ofta var ett stort leende, men jag vet inte. Måhända var det en efterhandskonstruktion av henne. Kanske ville hon minnas mig så eller kanske var det bara en vacker bild hon ville överlämna till mig som en gåva från mor till son. Mitt namn är Oliver. Det är ett engelskt namn som har bildats av det latinska ordet oliva som betyder olivträd. C:et står för Cromwell. Egentligen heter jag Oliver Cromwell Johansson, men sedan jag började grundskolan skriver jag bara Oliver C. Johansson. Det blir enklare så; jag slipper att ständigt förklara.
13
Min far var en stor beundrare av Oliver Cromwell, 1599–1658, engelsk militär och statsman. Mest berömd är kanske Cromwell för att han lät avrätta kung Karl I och för att han införde republik i England som varade i elva år, och så var han en framgångsrik ledare för puritanerna. Utan att överhuvudtaget gå in på de komplicerade historiska och politiska skeenden som Cromwell var inblandad i så var det framför allt hans puritanska karaktärsdrag som attraherade och intresserade min far. Oliver Cromwell beskrivs i olika uppslagsverk och encyklopedier bland annat som ”ett verktyg för att göra Guds barn någon godt och tjänst åt Gud” och ”i handlingens värld hvad Shakespeare var i tankens, den störste, enär han var den mest typiske engelsmannen i alla tider” och som att ”han var en exemplarisk make och en god fader för sina barn”. Min far, som var historielärare på ett gymnasium, var vid tiden för min födelse väldigt upptagen av att läsa och studera allt tillgängligt material som fanns om Oliver Cromwell på stadsbiblioteket och Kungliga biblioteket. Ett av mina första verbala minnen är när far säger: ”Jag hoppas att du, min son, i ditt liv ska visa samma äkta och religiösa känsla som Oliver Cromwell, och inte bli en ärelysten hycklare som så många andra i detta avlånga land.”
14
Inte för att jag då förstod så mycket av sakinnehållet men det emotionella tilltalade mig på något sätt; min far ville att jag skulle hålla den puritanska fanan högt. Att jag skulle göra rätt för mig. Jag minns från min barndom ett porträtt av Cromwell som hängde under köksklockan. Det var en kopia av en ofullbordad miniatyr, av konstnären Sam Cooper, som far köpte i Oxford 1954. Min far tog sedan ner porträttet efter att jag uppträtt på ett mindre föredömligt sätt i lekskolan: jag hade, övermannad av vredesmod, slagit till en flicka som tog mitt hopprep. Aldrig mer såg jag detta porträtt. Och aldrig mer har jag slagit till någon levande människa. Det får icke och det kommer icke att ske igen. Den 9 maj 1953 döptes jag till Oliver Cromwell Johansson i Sankta Ragnhilds kyrka, Södertälje.
15
Min barndom
Jag har inga syskon. Mor och far ansåg att det räckte med ett barn. Även om jag som sagt var snäll och omtänksam redan som väldigt ung så kanske det hade blivit besvärligt med ytterligare en mun att mätta i familjen. Jag vet inte. Far arbetade som historielärare vid ett gymnasium i Stockholm. Mor tog hand om hushållet och hemmet: en stor och rymlig villa i Mariekäll, där fanns en underbar trädgård med äppelträd. Jag tyckte om att vara ute och leka, och jag var en framstående äppelätare. Ofta läste far ur Predikaren för mig, han ansåg att den var uppbygglig och att orden skulle fostra mig till en sann puritan i Oliver Cromwells anda. Och som barn var jag verkligen en god lyssnare som tog till mig det jag hörde: ”Var inte obetänksam med din mun, och låt inte ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför
16
Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden, låt därför dina ord vara få.” Mor spelade flygel: Bach, Beethoven och Mozart. Och jag lyssnade och njöt. Hon lärde tålmodigt mig att spela efter noter. Mor var en begåvad pianist som hade viss skolning. Men när hon gifte sig med far och jag sedan föddes ägnade hon sig helt och hållet åt familjen. Det är jag henne evigt tacksam för. Som familj var vi relativt isolerade. Far hade inga syskon och hans föräldrar var döda sedan länge. Mors föräldrar var också döda. Hon hade en syster i Norrland som vi sällan träffade. Någon gång bjöd far hem kolleger från gymnasiet och bekanta från Rotary på söndagsmiddag. Det var vid ett sådant tillfälle som jag för första gången träffade en bibliotekarie, ja, självaste stadsbibliotekarien i Södertälje. Stadsbibliotekarie Ernst Erlandsson var en imponerande figur. Kort till växten, rund om kroppen men stor i orden. Han kunde flera språk flytande och var verkligen en lysande berättare. En mästare på att verbalt underhål-
17
la vårt sällskap var han, dock drack han ofta för mycket och brukade falla i sömn vid middagsbordet. Ernst Erlandsson brukade tala till mig och uppmuntrade mig att studera till bibliotekarie, trots att jag ännu inte börjat skolan. Det är ett yrke för en gosse med dina egenskaper! sa han. Och jag brukade svara honom med att citera något ur Bibeln, och av någon anledning verkade han uppskatta detta oerhört mycket. Som till exempel den gången jag valde ett citat ur Ordspråksboken, då nästan exploderade han av skratt: ”Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en oförståndig hustru är en gåva från Herren.”
18