Pelikanerna och människan Staden Kastoria, nordvästra Grekland.
Med stundtals avbrutna vingslag flyger de i sakta mak genom dimmorna över vattnet. Djupa långsamma vingslag, däremellan stillsam glidflykt. Fåglarna i flocken tycks närmast synkroniserade. De krushuvade pelikanerna häckar och lever till största delen här vid Kerkinisjön i nordligaste Grekland. Bara någon mil norrut, bakom bergen, gränsar Bulgarien. Kerkinisjön är relativt rik på fisk, som pelikanerna kan livnära sig på. Den krushuvade pelikanens vingar spänner över imponerande dryga tre meter, och med den ansenliga tyngden på upp mot tretton kilo utgör den en av världens tyngsta flygande fåglar. När den sträcker på sig blir den rentav högre än fotografen. Inte underligt att människan fascinerats av dessa närmast urtidslika och enorma fåglar. Den krushuvade pelikanen är den största av väldens åtta pelikanarter. Den lever i insjöar och kusttrakter i östra Medelhavsområdet och vidare österut till Kina där den livnär sig på fisk som fångas i den enorma och töjbara skinnpåsen under näbben. Påsen har en sinnrik utformning. Vid en genom lysning kan man se ett nätverk av muskelfibrer och blodkärl som gör att den kan tänjas ut och sluka stora mängder vatten i jakten på fisk. Tack vare denna effektiva fångstpåse under näbben har pelikanerna lyckats väl med fisket, och de kan etablera sig på
10
skyddade häckningsplatser i inlandet som även ligger en bit bort från goda fiskevatten. På sina håll kan krushuvade pelikaner transportera fisk hem till ungarna från fiskevatten belägna över 20 mil bort. Längs Kerkinisjöns stränder lägger yrkesfiskarna traditionellt ut sina nät. Skarvarna är deras värsta fiender, eftersom de tenderar att ha sönder garnen när de försöker slita loss fiskar ur näten. Ibland fastnar de också själva i fiskeredskapen. Närmar sig en skarv hörs genast någon skrika för full hals från en fiskebåt för att skrämma iväg den. Någon gång avfyras också skrämskott i luften, och man kan se tomhylsorna på marken där några fiskare håller på i nästa vik. Tusen tals skarvar häckar i floddeltat som mynnar ut i Kerkinisjön, och konflikten mellan fiskande skarv och människa är därför stor. När det gäller de krushuvade pelikanerna är de småskaliga yrkesfiskarnas inställning en helt annan. De tycks ha ett närmast kärleksfullt förhållande till de imponerande pelikanerna med sina jättelika näbbar med säcken på undersidan. Yrkesfiskarna slänger gärna en liten del av fångsten till pelikanerna, både ätbart och icke ätbart, när pelikanerna flockas runt båten. Fiskrens och småfisk från yrkesfisket utgör ett viktigt tillskott till pelikanernas vinterdiet och bidrar med all säkerhet positivt till deras överlevnad under stränga vintrar.
De krushuvade pelikanerna är på flera sätt be roende av människans hjälp. Kerkinisjön är numera reglerad av människan, och det tidvis förhöjda vattenståndet har ödelagt pelikanernas traditionella häckningsplatser. Äggen och ungarna sköljdes helt enkelt bort när vattnet steg på våren. Nu har omtänk samma människor med hjälp av EU-medel byggt upp häckningsplattformar i trä till de krushuvade pelikan erna i sjön. Plattformarna var så eftertraktade att de omedlebart besattes av många pelikanpar. Trycket tycks därför vara högt för att få till stånd ytterligare skyddade häckplatser till pelikanerna. Den krushuvade pelikanen liksom flera av dess släktingar har på senare tid starkt minskat i antal. Två av pelikanarterna, däribland den krushuvade pelikanen, klassificeras idag som hotade, och de behöver allt skydd de kan få. I Kerkiniområdet har man tagit detta på allvar, och man har utvecklat en plan för att långsiktigt skydda den krushuvade pelikanen och dess häckning i sjön. Så är det dock tyvärr inte i flera andra länder, där fiskekonflikter ofta leder till illegal avlivning av pelikaner och till att deras bon förstörs. Tidgare täckte den krushuvade pelikanens utbredningsområde i stort sett hela södra Europa, och den häckade till och med på Brittiska öarna. Numera är utbredningen starkt reducerad, och antalet är minskande. Den andra globalt allvarligt
hotade arten är den fläcknäbbade pelikanen. Orsaken till dess nedgång är inte helt klarlagd, men förluster av lämpliga häckningsträd såväl som giftutsläpp i våtmarksområden tycks vara av stor betydelse. Fortfarande finns en relativt god stam av fläck näbbade pelikaner i Sri Lanka, och även där arbetar man för att öka skyddet för pelikanerna. Mycket mer behöver dock göras både där och på andra håll. På senare tid finns dokumenterat att flera stora kolonier på över tusen häckande par har utplånats helt. Det är främst människans ökade landutnyttjande som gjort att pelikanerna gått tillbaka i antal, eftersom detta resulterat i att både lämpliga boplatser och fiske vatten försvunnit. Våtmarksfåglarna har allmänt fått större problem med sin fortlevnad, och vi finner både bland vadare, änder och pelikaner flera arter som påverkats negativt av människans rovfiske, vattenreglering, exploatering av våtmarker och giftutsläpp. I en rad områden är situationen kritisk, och behovet av hjälpinsatser är akut. Gissningsvis kommer både jordens folkmängd och behovet av landområden för matproduktion att öka i framtiden, varför kreativa lösningar för skyddet av pelikanerna och andra fåglar är nödvändiga – i likhet med häckningsplattformarna i Kerkinisjön som kombinerar människans intresse av vattenreglering med pelikanernas fortsatta möjligheter att fortplanta sig. På lång sikt finns det tyvärr stor anledning till pessi
11