Issuu on Google+


Brutus Ă–stling

De krushuvade och andra pelikaner

Med texter av Susanne Ă…kesson




Pelikanerna och människan Staden Kastoria, nordvästra Grekland.

Med stundtals avbrutna vingslag flyger de i sakta mak genom dimmorna över vattnet. Djupa långsamma vingslag, däremellan stillsam glidflykt. Fåglarna i flocken tycks närmast synkroniserade. De krushuvade pelikanerna häckar och lever till största delen här vid Kerkinisjön i nordligaste Grekland. Bara någon mil norrut, bakom bergen, gränsar Bulgarien. Kerkini­sjön är relativt rik på fisk, som pelikanerna kan liv­nära ­ sig på. Den krushuvade pelikanens vingar spänner över­ imponerande dryga tre meter, och med den ansenliga tyngden på upp mot tretton kilo utgör den en av världens tyngsta flygande fåglar. När den ­sträcker på sig blir den rentav högre än fotografen. Inte underligt att människan fascinerats av dessa närmast urtidslika och enorma fåglar. Den krushuvade pelikanen är den största av väldens åtta pelikanarter. Den lever i insjöar och kusttrakter i östra Medelhavsområdet och vidare österut till Kina där den livnär sig på fisk som fångas i den enorma och töjbara skinnpåsen under näbben. Påsen har en sinnrik utformning. Vid en genom­ lysning kan man se ett nätverk av muskelfibrer och blodkärl som gör att den kan tänjas ut och sluka stora mängder vatten i jakten på fisk. Tack vare denna effektiva fångstpåse under näbben har pelikanerna lyckats väl med fisket, och de kan etablera sig på

10

skyddade häckningsplatser i inlandet som även ligger en bit bort från goda fiskevatten. På sina håll kan krushuvade pelikaner transportera fisk hem till ungarna från fiskevatten belägna över 20 mil bort. Längs Kerkinisjöns stränder lägger yrkesfiskarna traditionellt ut sina nät. Skarvarna är deras värsta fiender, eftersom de tenderar att ha sönder garnen när de försöker slita loss fiskar ur näten. Ibland fastnar de också själva i fiskeredskapen. Närmar sig en skarv hörs genast någon skrika för full hals från en fiskebåt för att skrämma iväg den. Någon gång avfyras också skrämskott i luften, och man kan se tomhylsorna på marken där några fiskare håller på i nästa vik. Tusen­ tals skarvar häckar i floddeltat som mynnar ut i ­Kerkinisjön, och konflikten mellan fiskande skarv och människa är därför stor. När det gäller de krushuvade pelikanerna är de småskaliga yrkesfiskarnas inställning en helt annan. De tycks ha ett närmast kärleksfullt förhållande till de imponerande pelikanerna med sina jättelika näbbar med säcken på undersidan. Yrkesfiskarna slänger gärna en liten del av fångsten till pelikanerna, både ätbart och icke ätbart, när pelikanerna flockas runt båten. Fiskrens och småfisk från yrkesfisket utgör ett viktigt tillskott till pelikanernas vinterdiet och bidrar med all säkerhet positivt till deras överlevnad under stränga vintrar.

De krushuvade pelikanerna är på flera sätt be­ roende av människans hjälp. Kerkinisjön är numera reglerad av människan, och det tidvis förhöjda vattenståndet har ödelagt pelikanernas traditionella häckningsplatser. Äggen och ungarna sköljdes helt enkelt bort när vattnet steg på våren. Nu har omtänk­ samma människor med hjälp av EU-medel byggt upp häckningsplattformar i trä till de krushuvade pelikan­ erna i sjön. Plattformarna var så eftertraktade att de omedlebart besattes av många pelikanpar. Trycket tycks därför vara högt för att få till stånd ytterligare skyddade häckplatser till pelikanerna. Den krushuvade pelikanen liksom flera av dess släktingar har på senare tid starkt minskat i antal. Två av pelikanarterna, däribland den krushuvade pelikanen, klassificeras idag som hotade, och de behöver allt skydd de kan få. I Kerkiniområdet har man tagit detta på allvar, och man har utvecklat en plan för att långsiktigt skydda den krushuvade pelikanen och dess häckning i sjön. Så är det dock tyvärr inte i flera andra länder, där fiskekonflikter ofta leder till illegal avliv­ning av pelikaner och till att deras bon förstörs. Tidgare täckte den krushuvade pelikanens utbred­ningsområde i stort sett hela södra Europa, och den häckade till och med på Brittiska öarna. Numera är utbredningen starkt reducerad, och antalet är mins­kande. Den andra globalt allvarligt

hotade arten är den fläcknäbbade pelikanen. Orsaken till dess nedgång är inte helt klarlagd, men förluster av lämpliga häckningsträd såväl som giftutsläpp i våtmarksområden tycks vara av stor betydelse. Fortfarande finns en relativt god stam av fläck­ näbbade pelikaner i Sri Lanka, och även där arbetar man för att öka skyddet för pelikanerna. Mycket mer behöver dock göras både där och på andra håll. På senare tid finns dokumenterat att flera stora kolonier på över tusen häckande par har utplånats helt. Det är främst människans ökade landutnyttjande som gjort att pelikanerna gått tillbaka i antal, eftersom detta resulterat i att både lämpliga boplatser och fiske­ vatten försvunnit. Våtmarksfåglarna har allmänt fått större problem med sin fortlevnad, och vi finner både bland vadare, änder och pelikaner flera arter som på­verkats negativt av människans rovfiske, vattenreglering, exploatering av våtmarker och giftutsläpp. I en rad områden är situationen kritisk, och behovet av hjälpinsatser är akut. Gissningsvis kommer både jordens folkmängd och behovet av landområden för matproduktion att öka i framtiden, varför kreativa lösningar för skyddet av pelikanerna och andra fåglar är nödvändiga – i likhet med häckningsplattformarna i Kerkinisjön som kombinerar människans intresse av vattenreglering med pelikanernas fortsatta möjligheter att fortplanta sig. På lång sikt finns det tyvärr stor anledning till pessi­

11


Fiskaren Thomas slänger ut fiskrester, Kerkinisjön, Grekland. mism om inte det lagstadgade skyddet efterlevs. Yrkes­ fiskarnas kärleksfulla förhållande till de krushuvade pelikanerna i Kerkinisjön inger dock hopp för framtiden. Pelikaner drabbas i likhet med andra simmande fåglar i hög grad av oljeutsläpp. Som en hjälpåtgärd fångas ofta oljeskadade fåglar in och tvättas rena samt undersöks av veterinärer innan de släpps ut. För bruna pelikaner, en nordamerikansk släkting till den krushuvade pelikanen, har man studerat vad som händer med de fåglar som drabbats av oljeutsläpp och som efter att ha blivit rengjorda släppts fria. Resulta­ tet var nerslående, oljan tycks ha en långtidsverkande effekt på de bruna pelikanernas överlevnad såväl som på deras möjlighet att häcka och föda upp ungar. Trots att de rengjorts och fått medicinsk hjälp lider de alltså av effekter av oljeskadan under lång tid, och reproduktionen kan helt utebli. Människan har under lång tid haft ett speciellt förhållande till pelikaner, och i mytologin förknippas pelikanföräldrarna traditionellt med berättelserna om hur de offrar sitt eget hjärta för att mata eller åter­ uppliva sina ungar. I en version av den klassiska berättelsen river pelikanföräldern upp sitt bröst och låter de hungriga ungarna äta direkt av sitt blod. I en annan version har ungarna dött av matbrist och föräldern återupplivar ungarna genom att låta dem dricka dess blod. En ännu äldre myt berättar om hur pelikan­ ungarna och föräldrarna kom i konflikt med varandra, och under bråket hackar en förälder ihjäl ungarna. Men sorgen ska ha blivit så stor att pelikanföräldern ångrade sig djupt; efter tre dagar återuppväckte denna därför de döda ungarna med sitt eget blod. Denna

12

myt kan kanske tolkas som en variant av hur Kristus dör på korset men tre dagar senare återuppstår. Tanken att pelikanerna skulle älska sina barn mer än något annat djur och till och med offra sitt liv för dem levde vidare. Motivet återkom i konsten och litteraturen från medeltiden och renässansen. I bland annat kyrkomålningar förekommer inte sällan en pelikan som med näbben sticker sig i bröstet och låter ungarna smaka sitt blod. Under 1200-talet föränd­rades bilden något, och det var ormen och inte pelikanen själv som dödade pelikanens ungar. På en del kyrkomålningar av Kristi korsfästelse från den här tiden kan man nu ovanför korset se pelikanen som offrar sig i sitt bo och ormen, dvs. djävulen, som slingrar nedför korsets fot. Bildmaterialet i den här boken skulle kunna sägas vara ett fotoreportage om de krushuvade pelikaner som lever i norra Grekland och då huvudsakligen vid sjön Kerkini. Bildmaterialet härifrån är resultatet av tre resor som fotografen gjorde i januari, februari respek­tive april år 2010. Om inte annat anges är alltså bilderna från Kerkini, likaledes: anges inte pelikan­ arten är det krushuvad pelikan. De fakta som presenteras i bokens text är hämtade dels från uppslagsverk om fåglar och havsfåglar, dels från vetenskaplig originallitteratur; därtill har även Nationalencyklopedin varit till hjälp. Susanne Åkesson & Brutus Östling

13


16

17


Det är den krushuvade pelikanhonan som bygger boet medan hanen transporterar hem grenar och alger i påsen och näbben. Hanen återkommer med material upp till fyrtio gånger under en dag. Efter mindre än fem dagar är boet färdigbyggt och honan kan lägga sina ett eller två, ibland tre ägg i redet. Misslyckas ruvningen lägger honan om kullen en andra gång och ibland en tredje. Det är inte helt ovan­ ligt med omläggning, och små ungar kan därför påträffas långt in på sommaren trots att häcknings­ perioden normalt inträffat under den tidiga våren.

31


32

33


34

35


De krushuvade pelikanerna häckar gärna tillsammans och har inget speciellt försvarsbeteende för att avskräcka inkräktare i närområdet. Trots det ger pelikanerna regelbundet varandra hugg med näbben och resultatet blir ofta synliga ärr i näbbhuden under häckningstiden. Långa utdragna kamper är däremot ovanliga, utan dispyter avgörs istället genom en kort konfrontation med näbben som vapen. Ibland kan detta redskap användas till helt andra saker, som här en stillsam vrå för vila.

40


42

43


96

97


102


122

123


Fotografens tack Nästan alla bilder till den här boken har jag fått vid sjön Kerkini i norra Grekland, alldeles nära den bulgariska gränsen. Jag var på väg dit redan vintern 2009 men det fick skjutas upp. Bilderna har nu i stället tillkommit under tre resor i januari, februari respektive april 2010. Det speciella här är att de krushuvade pelikanerna är relativt oskygga, vana som de är att få både fisk och fiskrester av de yrkesfiskare som vintertid har sin utkomst av sjöns resurser. Något gömsle har jag därför inte behövt använda för bilderna i denna bok. På den första resan i januari hade jag sällskap av tre andra fotografer, Jari Peltomäki, som skötte logistiken, Werner Bollmann samt Jan-Michael Breider. Den andra resan gjorde jag tillsammans med min dotter Alice, 9 år. Hon och fiskaren Thomas Gioubretzis hjälpte mig att få bilder genom att ett par morgnar mata pelikanerna från båten respektive från stranden. (Senare hjälpte Alice mig också under arbetet med bildurvalet, och när det gällde att välja bild på foto­grafen själv till bokens flik.) Det är alltid riskabelt att säga detta, därför att inte så sällan när du skickar bilder till tryck händer det att de som arbetar med repron eller layouten av ett magasin eller annat gör någon liten ändring i bilden som du som fotograf inte ens märker. Men jag har i alla fall själv försökt undvika retuschering av bilderna – om bakgrunden varit rörig har den fått vara rörig. Det är inte för att jag är motståndare till att fotografer gör retuscheringar – jag anser att var och en får göra vad hon vill – utan därför att jag tror de alltför per­ fekta bilderna kan bli tråkiga. Däremot ställer jag natur­ligtvis in kontrast, färgbalans m. m. Och även till exempel efterbelysning av någon mörk del (det som förr i det svartvita mörkrummet kallades ”pjattning”). Bilderna på pelikaner som landar på häcknings­ plattformen en eftermiddag i slutet av februari fick jag från vad man skulle kunna kalla den officiella turist­ båten. Det var andra dagen efter att pelikanerna inlett sin häckning; under loppet av femton minuter fick jag en rad fina landningsbilder med handhållet EF 800/5,6 L IS respektive EF 400/2,8 L IS – i de lägena är bildstabilisering guld värd. Sista resan gjorde jag i mitten av april, askmolnen gjorde att det blev bilresa hela vägen ned. Nu var

142

häckningen i full gång, både vad gällde de krushu­ vade pelikanerna (båda de artificiella häckningsplatt­ formarna var nu ”fullbelagda”) och storskarvarna. Jag hann även med ett besök vid de två Prespa­ sjöarna, som gränsar mot två andra länder, Make­ donien och Albanien. Här finns den största kolonin i Grekland med krushuvade pelikaner, men jag avråder från att försöka fotografera dem på närmare håll. Om man skulle köra med båt in i vassområdena skulle det med största sannolikhet leda till att man skrämde i väg de häckande pelikanerna. Dimitris Vavylis följde med fyra dagar som guide och gjorde kommunikationen med de grekisktalande fiskarna enklare. Giannis Savidis körde mig med båt i floddeltat under sex aprilkvällar. Slutligen har Lars Eberhard Nyman som vanligt varit ovärderlig när det gäller faktakoll och viss research. Till alla som hjälpt till, stort tack! Brutus Östling -------------------------------------------------------

Samtliga bilder till denna bok fick jag med följande Canon- kameror och objektiv: - Canon EOS-1D Mark IV, merparten av bilderna - Canon EOS-5D Mark II - Canon EOS-1Ds (s. 135) - Canon EOS 1 V (diafilm, Ektachrome VS s. 132–133) - EF 15mm f/2,8 Fisheye - EF 16–35mm f/2.8 L II USM - EF 24–105mm f/4 L IS USM - EF 70–200mm f/2,8 L IS USM - EF 300 f/2,8mm L IS USM - EF 400mm f/2.8 L IS USM - EF 800mm f/5,6 L IS USM ISO-inställningar från ISO 100 till 5000. Många actionbilder fick jag med ISO 2000 och högre.

-------------------------------------------------------


Boken tillägnas alla fågelintresserade och naturvänner som kämpar hårt för att bevara pelikanerna och deras våtmarker till eftervärlden.

Östling, Brutus De krushuvade och andra pelikaner Med text av Susanne Åkesson Stockholm/Stehag: Östlings Bokförlag Symposion AB Första upplagan 2010 isbn: 978-91-7139-844-4 © Östlings Bokförlag Symposion AB 2010 © Foton: Brutus Östling 2010 © Text: Susanne Åkesson samt förlaget 2010

Alla rättigheter förbehållna. Kopiering, spridning på internet eller mångfaldigande på annat sätt utan förlagets medgivande är förbjudet. Gäller även kopiering för undervisningsbruk. Tryck: Fälth & Hässler, Värnamo 2010 isbn: 978-91-7139-844-4 Formgivning: Jens Andersson, www.bokochform.se Repro: John Nelander, Fälth & Hässler

144


9789171398444