9789188099013 by Smakprov Media AB

Jakob Carlander är leg. psykoterapeut och arbetar vid egen mottagning. Andreas Svensson är leg. psykolog, verksam inom Region Östergötland med utveckling av internetbehandling och driver även egen verksamhet.

ISBN 978-91-8809-901-3

789188 099013

Jakob Carlander • Andreas Svensson MÖTA MÄNNISKOR MED RÄTTSHAVERISTISKT BETEENDE

Människor med rättshaveristiskt beteende anser sig ofta felaktigt och orättvist behandlade av sin omvärld. De kan i sin kamp för upprättelse göra tillvaron närmast outhärdlig för andra. Många gånger bottnar deras agerande i psykisk ohälsa. Boken ger kunskap och redskap för att bemöta dessa personer på ett sätt som lindrar deras lidande och ger dig själv andrum. Den riktar sig till alla som möter personer med rättshaveristiskt beteende i sitt yrke, men exemplen är främst hämtade från offentlig sektor.

Jakob Carlander Andreas Svensson

M ÖTA MÄNNISKOR MED

RÄTTSHAVERISTISKT BETEENDE HANDBOK FÖR YRKESVERKSAMMA

© 2015 Författarna och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-8809-901-3 Redaktör: Bibbi Fagerström Omslag: Anna Hild Grafisk form: Roger Johansson Första upplagan, första tryckningen Tryck: Dimograf, Polen 2015 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se

Innehåll

Förord 5 Inledning 9

Del I Rättshaveristiskt beteende: vad, vem, varför?

Vem är en rättshaverist? 19

Rättshaveristen finns i oss alla 22 Rättshaveristiskt beteende som en diagnos 25 Mentaliseringsförmåga 28 Tecken på rättshaverism och rättshaveristiskt beteende 32

Om rättshaverism är utslag av en psykisk ohälsa, hur ser då behandlingen ut? 47 Vad är orsaken till att man utvecklar ett rättshaveristiskt beteende? 49

Del II Strategi och bemötande

Så hanterar du mötet med den som uppvisar ett rättshaveristiskt beteende 63

Ta hjälp av juristen 107

När du blir anmäld – tänk på detta 116 Några rättsfall och beslut 120 Slutord 129 Referenser 131

Empatisk och bestämd 64 Verktygslådan 65 Ta hot på allvar 114

Förord

Idén till denna bok har kommit till i mötet med såväl personal inom skola, äldreomsorg, socialtjänst och sjukvård som med inspektörer och handläggare inom djurskydd, hälso- och miljökontor, trafikkontor, tillsynsmyndigheter, tillståndsenheter och bygginspektion. I handledning och utbildning har vi fått till oss berättelser om möten med människor som har ett sådant beteende att arbetet förvandlats till obehag och olust. Då en av oss tidigare gav ut boken Att lämna svåra besked accentuerades också många frågor kring en grupp människor som tycks ha särskilt svårt att ta emot ovälkomna och oönskade besked (Carlander, 2010). Vi har även i vår egen verksamhet som psykolog och psykoterapeut mött människor med ett utpräglat och lite stereotypt beteende som ser sig som offer för andras handlingar eller myndigheters bemötande och som har krav på ett speciellt bemötande. Eftersom inget material tycks föreligga om bemötande av just dessa situationer och människor såg vi värdet av en bok om rättshaveristiskt beteende. Att skriva boken om människor med rättshaveristiskt beteende har varit en omtumlande resa med många erfarenheter, berättelser, reflektion och lärdomar. Ofta har uppgiften känts skör och grannlaga. Ordet ”rättshaveristisk” är behäftat med många föreställningar och fördomar, samtidigt som det är ett begrepp med så tydliga och igenkännbara associationer att vi ändå hållit fast vid det. I arbetet med boken har vi berörts av de många och starka berättelser vi fått ta del av. De handlar om svåra möten och känslor av vanmakt, frustration och rädsla. Personal och enhetschefer 5

kan vittna om hur komplicerat det är att möta en person som ställer aggressiva krav, kommer med dramatiska anklagelser och som har en bild av verkligheten som så diametralt skiljer sig från den egna upplevelsen. Vi har också konfronterats med den utsatthet en enskild människa kan känna i kontakt med sjukvård, äldreomsorg, skola, socialtjänst, myndighet och kommunal förvaltning. Så mycket är komplext och svåröverskådligt. Det är inte alltid lätt att veta att jag får det jag behöver och har rätt till inom rimlig tid. Många gånger har vi ställt oss frågan om det är rätt att använda ordet rättshaveristisk. Efter många och återkommande diskussioner har vi dock kommit fram till att det är ett både användbart och viktigt begrepp. Men det är långt ifrån en enkel fråga. Orden rättshaverist och rättshaveristisk kan ibland användas både slarvigt och nedsättande. De kan användas för att sätta en stämpel i pannan på den man tycker är jobbig och påfrestande i största allmänhet. Rättshaverist används då på samma sätt som när vi i vardagsprat säger åt någon att ”du är ju schizofren”. Ibland finns en tendens att också romantisera begreppet. I många spelfilmer triggas man av tanken att den ensamma människan har rätt gentemot ett helt samhälle som betraktar densamma som galen eller rättshaveristisk. I varje fall är personen djupt obekväm för samhället. Som åskådare dras vi med i denna kamp och ställer oss självklart på den ensammes sida. Sådana situationer har funnits och kommer säkert att återupprepas i all framtid. Ändå är den romantiska bilden minst lika problematisk som den nedlåtande attityden. I båda fall förbiser man det lidande rättshaveristiskt beteende är förknippat med. Vår utgångspunkt är att rättshaveristiskt beteende i vård, omsorg, skola och socialtjänst återspeglar en psykisk ohälsa och är ett uttryck för ett psykiskt lidande hos den som har beteendet. Detta lidande och beteende har mer sina orsaker hos individen 6

själv än i den yttre omvärlden, även om det är denna omvärld som blir anklagad och ställd till svars. Det är också vår tro att genom att hjälpa den andre att minska sitt rättshaveristiska beteende så kan vi också lindra individens lidande. Därför är denna bok viktig. Vi som skrivit boken är psykoterapeut respektive psykolog. För oss är det fullständigt främmande att stämpla människor som omöjliga eller besvärliga. Lika lite som det är att romantisera bilden av psykisk ohälsa. I vår värld står mänskligt lidande i centrum och det är vår uppgift att om möjligt bidra till att minska detta lidande. Att bli arg och upprörd på myndigheter och institutioner är inte ett rättshaveristiskt beteende. Inte heller att överklaga och vara angelägen att få den service, den hjälp och det stöd vi och våra närstående har rätt till. Vi hoppas att med denna bok kunna visa hur det som vi kal lar rättshaveristiskt beteende har andra orsaker och grunder än yttre händelser som professionella fel och försumligheter. Än mer önskar vi att läsaren ska finna bra redskap i boken att möta människan med rättshaveristiskt beteende på ett empatiskt, korrekt och funktionellt sätt och om möjligt uppnå samförstånd och samsyn med den andre. Vägen dit kan ibland vara mycket lång. Vi har glädjen och tryggheten att leva i ett samhälle med en lång historia av att värna individens rättighet och där myndigheterna vill höra åsikter från människorna de tjänar. Vi lever i ett system där vi kan överklaga och få hjälp av ombudsmän och stödpersoner i situationer som vi är missnöjda med och som innefattar meddelarfrihet och åsiktsfrihet. Det finns myndigheter som granskar och utövar tillsyn över personal och utförare inom vård, omsorg, skola och socialtjänst. Det finns myndigheter som granskar andra myndigheter, lagar som skyddar den enskilde och de som ser till att dessa lagar efterföljs. Även den person som har ett utpräglat rättshaveristiskt beteende är i åtnjutande av det skydd och de rättigheter som lagen medger oss alla. I ett sådant samhälle är 7

det möjligt att använda sig av begreppet rättshaveristisk med den tydliga avsikten att beskriva psykiskt lidande och psykisk ohälsa, vilket leder till destruktivt och dysfunktionellt beteende. Vi har många att tacka för att denna bok blivit till och som bidragit med kunskap och ovärderliga synpunkter. Särskilt vill vi nämna stadsjuristerna Maria Norman och Martine Christensen Odenhall i Norrköping. Vi riktar också ett tack till Carl-Johan Ekström vid polisen i Jönköpings län. Tack till psykolog Therese Björck som gett värdefulla synpunkter och lett oss in på spåret med lågaffektivt bemötande. Tack till rektor Gunilla Linder vid Folkungaskolan i Linköping, som delat med sig av viktiga kunskaper om rättshaveristiskt beteende vid högfungerande autism i skolans värld. Tack också till regionchef Gertrud Öjetoft i Vardaga som bidragit med många värdefulla synpunkter ur äldreomsorgens perspektiv. Ett lika varmt tack till äldreombudsman Karin Udénius i Uppsala kommun som granskat och godkänt texten ur ett anhörig- och omsorgstagarperspektiv. Tack också till en stor grupp människor inom vård, omsorg, skola, social tjänst och tillsynsmyndighet som delat med sig av sina erfaren heter, men som vi respektfullt inte nämner vid namn. Alla de eventuella felaktigheter eller otydligheter som skulle kunna finnas i denna bok är enbart våra egna. Till slut vill vi tacka redaktionschef Ingrid Sundqvist och förläggare Ulrika Beck-Friis på Gothia Fortbildning som trott på och uppmuntrat till denna bok. Linköping, augusti 2015. Jakob Carlander leg. psykoterapeut

Andreas Svensson leg. psykolog

Inledning

Under de senaste årtiondena har en man stått utanför en restaurang i en mellansvensk stad och delat ut lappar till dem som vill besöka restaurangen. Den A4:a-sida man får i sin hand bär tydliga tecken av att ha kopierats åtskilliga gånger och är skriven med minsta möjliga radavstånd och ända ut i marginalerna. Det är så mycket han har att berätta. Mannen vill att man ska bojkotta restaurangen och han har en lång historia att dela med sig av som förklaring till sin uppmaning. En omständlig serie händelser har fört honom hit där han står i dag. Han ser sig som offer för andras ageranden och omständigheter han inte kunnat råda över. Uppropet slutar lika tragiskt som trotsigt med orden: ”Men jag ger mig aldrig. Jag kräver min rättvisa. För trots allt kan inte mitt liv bli värre.” Av hans berättelse att döma har han en gång haft den moraliska rätten på sin sida men ändå gått förlorande ur striden mot restaurangägare och myndigheter. I dag beskriver han sig som ett offer för vad andra utsatt honom för och gör klart att inget ska få honom att stoppa sina protester. Han är ”rättshaveristen”. De som bott länge i staden säger att han stått där i över tjugo år. Man blir benägen att instämma i hans slutord. Kan ett liv bli värre? Samtidigt frågar man sig vad hans strid betytt för hans familj om han haft sådan. Närstående som ständigt fått höra om denna kamp. Myndighetspersoner han mött under sin resa, kanske också vårdpersonal som velat vara honom till hjälp. För att inte tala om personalen inne på restaurangen. Lidandet har säkert inte bara varit hans. Men han ger sig aldrig. Mannens liv har reducerats till en kamp för upprättelse i en konflikt som inte längre existerar för någon annan. 9

Han är långt ifrån ensam. Världen runt omkring honom är fylld av personer som heller aldrig ger sig. Som inte ser när de klivit över gränsen för det försvarbara och tillåtna när de driver sin kamp eller argumenterar för något. Som kämpar för sin upplevda rätt på ett sådant sätt att de skapar rädsla, obehag och frustration för sin omgivning. Det kan vara pappan som ringer rektorn en lördagskväll och aggressivt uttalar hot. Dottern till mamman på ett äldreboende som påstridigt ställer krav vilka inte är möjliga att uppfylla eller medicinskt försvarbara. Klienten på socialkontoret som anmält sin handläggare nio gånger till IVO och som nu begär ut alla sina handlingar på nytt, inklusive handläggarens egna ansökningshandlingar då hen fick jobbet som socialsekreterare. Föräldern till ett barn på förskolan som kräver att varje rum ska vara utrustat med övervakningskameror så att hon eller han kan följa verksamheten från sitt hem och sitt arbete, eftersom föräldern inte litar på personalens kompetens. Rättshaveristens värld är oförsonlig och misstänksam, den rymmer en ständig kamp och en aldrig sviktande ambition att vinna kampen, kosta vad det kosta vill. Det här är en bok skriven för dig som arbetar inom sjukvård, omsorg, socialtjänst och skola och som i ditt arbete möter människor som aldrig ger sig, som kräver sin rättvisa och vilkas liv inte kan bli värre. Det är en bra sak att kunna protestera då vård, omsorg, skola eller socialtjänst brister i sina plikter och inte lever upp till de lagar och krav som finns på service, tillgänglighet, stöd, behandling, omvårdnad och gott bemötande. Som klient, omsorgstagare eller anhörig har man rätt att ställa krav på allt detta. En bra skola, myndighet, klinik, vårdinrättning eller boende ser det också som en tillgång att vi hör av oss då något blivit fel eller när vi inte är nöjda. Det ger möjlighet att utveckla verksamheten och skapa förbättringar. Det är inte fel att visa sitt missnöje och kräva förbättringar. 10

Det finns dock en grupp människor som kan driva denna process för långt genom att de blir aggressiva, omständliga eller ställer krav som sträcker sig långt bortom rimlighet, lagstiftning och vad verksamhet och individ mäktar med. Ofta har de krav på åtgärder som inte är förenliga med vetenskap, beprövad erfarenhet och sunt förnuft. Vi kallar dem i vardagligt tal för rättshaverister. En bättre benämning är människor med ett ”rättshaveristiskt beteende”, eftersom vi inte är ute efter att sätta etikett och utpeka en särskild grupp människor. I denna bok vill vi fånga ett beteende som kan förekomma i olika sammanhang och som även har skilda ursprung och orsaker. Människor med ett rättshaveristiskt beteende finns i de flesta miljöer. Det kan handla om sjukvård och äldreomsorg, LSS, socialtjänst, skola, kommunal förvaltning som hälso-, miljö- och bygginspektion, trafikkontor, tillståndsenheter och även vid länsstyrelsens arbetsområden, inte minst i arbetet med djurskydd. Gemensamt är mötet med en grupp människor som motsätter sig åtgärder, rutiner och beslut på ett avvisande, misstänksamt och aggressivt sätt, som näst intill rutinmässigt överklagar varje beslut och anmäler det eller den man är missnöjd med, som ställer orimliga krav och som på ett hänsynslöst sätt utnyttjar varje möjlighet att komma till tals och ge kritik. Det finns ett återkommande handlingsmönster hos dessa människor som gör dem igenkännbara i olika verksamheter där de uppvisar ett näst intill stereotypt likartat beteende. Gemensamt är att vi uppfattar dem som krävande, för att inte säga hänsynslösa, och att det är extremt svårt komma till rätta med de situationer som uppstår och att uppnå en god relation och kommunikation mellan dem och oss. I den här boken vänder vi oss främst till verksamhetschefer, enhetschefer, handläggare, socialsekreterare, receptarier, sjuksköterskor, läkare och inspektörer inom ovan nämnda områden. Syftet är att ge en bakgrund till det rättshaveristiska beteendet. Vad det är som gör att människor kan uppträda som dessa personligheter 11

och vilka kännetecken som hör samman med ett rättshaveristiskt beteende. Vi anser att rättshaveristiskt beteende är mer ett uttryck för psykisk ohälsa än framprovocerat av en dålig vård, omsorg, socialtjänst eller skola. I bokens andra del ger vi råd och stöd till ett bra bemötande och hur man om möjligt kan förebygga att en individ utvecklar ett sådant destruktivt beteende. Ibland krävs delvis ett annat förhållningssätt då vi möter en människa som utvecklat ett tydligt rättshaveristiskt beteende än vad vi brukar beskriva som ett brukligt och rutinmässigt bemötande. Det finns en vanlig uppfattning bland handledare, psykologer, terapeuter och coacher att om vi bara anstränger oss tillräckligt, är serviceinriktade och empatiska så uppstår inga rättshaveristiska beteenden hos människor. Det är en åsikt som indirekt gör oss skyldiga till beteendet och som framkallat skuld och frustra tion hos många enhetschefer och annan personal. En läkare skrev exempelvis i Läkartidningen (vol. 93, nr 25 1996): På akuten kan det vara bra att symboliskt kunna ta ett steg till baka och låta patienten ge utlopp för sin ilska och frustration. Detta för att undvika att de fastnar i sina symtom, blir rätts haverister eller söker hämnd.

Om man tar ett kliv tillbaka och låter den andre få säga vad den vill så förebygger man alla problem. Även om rådet i och för sig är riktigt står det i detta sammanhang för en grov förenkling. Det är denna uppfattning som fått många enhetschefer att misströsta över den egna kompetensen och framtiden inom yrket, eftersom den goda effekten av ett sådant tillmötesgående uteblivit. Vår erfarenhet är att det snarare förhåller sig tvärtom. Klienten, patienten, omsorgstagaren eller den anhörige med ett rättshaveristiskt beteende är en person som inledningsvis fått stort inflytande i sin eller sin närståendes behandling eller handläggning, men där personal senare sökt sätta gränser på ett alltför bryskt sätt, vilket då framkallat ilska och aggressivitet. I den 12

starka kontrast som uppstår växer rättshaveristens frustration ytterligare. Hon eller han har svårt att tolka och förstå en sådan växling i bemötandet. En handläggare för boendeanpassning får ett intyg från en primärvårdsläkare, något som senare leder till en långvarig tvist: Patienten är i behov av annan lägenhet för sitt psykiska välbefinnande. Lägenheten bör absolut ha havsutsikt.

Här ligger inte orsaken till det rättshaveristiska beteendet hos handläggaren för boendeanpassningen som inte trollar fram en lägenhet med havsutsikt. Snarare är det läkaren som till slut gått sin patient till mötes och skrivit något i intyget som hon eller han saknar vetenskaplig grund för. Detta har blivit utlösaren för den långvariga konflikten. En återkommande tes i denna bok är därför att vi som personal inte enbart ska validera och bekräfta den andra personen utan också vår egen verksamhet med det mandat vi har och vår egen professionalitet, kompetens och utbildning. Det gör vi genom att söka en hållning som är trygg, stabil, gränssättande och empatisk redan från första början. Att vackla mellan gränslöst tillmötes gående och bryskt avvisande är snarast det som gör att människor med ett rättshaveristiskt beteende ger sig till känna. Det är inte alltid möjligt att stoppa ett sådant beteende hos en människa, eftersom grunden till det finns hos individen själv. Inte desto mindre är det vår uppgift att hantera och professionellt bemöta även dessa personer och de situationer de är med om att skapa. Det tycks som om detta är ett beteende som ökat de sista årtiondena. Det är tyvärr fattigt med studier av rättshaverismens omfattning och påverkan i samhället, men utifrån våra erfarenheter och det som kan skönjas i massmedia tror vi att verksamheter får ett allt större problem att hantera människor med ett 13

rättshaveristiskt beteende. Det finns flera förklaringsmodeller för detta. Göran Lambertz (2005) anser att graden av rättshaverism i samhället är ett mått på hur människor bemöts i det. Lambertz har då fokus på rättsväsende och rättssystem. Han hävdar att bantade samhällsfunktioner skapar längre tid för handläggning, vilket i sin tur ökar risk för överklaganden och rättshaverism. Det behöver alls inte betyda, anser vi, att vård, omsorg, socialtjänst och skola försämrats. Snarare kan det hänga samman med att samhället blivit alltmer komplext med en ökad valfrihet och betoning på individens frihet och rättighet. Det är lätt att gå vilse med sitt beteende i ett sådant samhälle. Allt oftare kallas vi för kund även i mötet med vård, omsorg och myndighet. Hos den enskilda individen kan det skapa en föreställning av att allt som går fel i samhället eller går mig emot även kan reklameras. En annan förklaringsmodell är att e-post och sociala medier på nätet har förenklat rättshaveristens jobb och gett henne eller honom ökade möjligheter att nå ut, komma till tals och möta likasinnade. Psykiatrikern David Eberhard har pekat på att det är lättare att överklaga i dag och att e-post gör myndigheter mer lättillgängliga (Fröstberg, 2010). Professorn i juridik, Christian Diesen, spekulerar i en eventuell ökning kring det faktum att möjligheten att överklaga och att vända sig till ombudsmän är specifikt i Sverige. Han ser också medias bevakning som en annan möjlig källa till ökat antal rättshaverister: The media also plays a part in the growth of litigious be havior. The awareness of other people in the same or similar situation, and knowing some really got reparation, is a keep er of the flame. If the media pays attention to a case, it gives the complainant sympathy and some satisfaction. It may also increase his or her chance of repairing judicial errors in the case (Diesen, 2008:497). 14

Christian Diesen ser också att rättsväsendet självt kan vara med om att framkalla ett sådant beteende hos individen, då det i de rättsliga instanserna finns få faktorer som beaktar de psykologiska aspekterna i en tvist eller rättegång. Ordet rättshaverist används av många och i olika sammanhang. Ett dilemma när vi talar om människor med ett rättshave ristiskt beteende eller rättshaverister är att begreppet inte existerar som ett entydigt och vetenskapligt definierbart ord. Det är lite fritt fram att kalla vem vi vill för rättshaverist. Som ett begrepp för psykisk ohälsa återfinns rättshaveristen inom olika diagnostiska grupper och kriterier. Det skapar också ett problem vad vi ska kalla den person och personlighet vi söker beskriva i denna bok. Ofta skriver vi ”människor med ett rättshaveristiskt beteende”. Vid en del tillfällen förkortar vi uttrycket för att förenkla text och läsande och skriver då kort och gott ”rättshaveristen”. Beteende är dock komplext med flera olika bakomliggande orsaker och kan förekomma i olika grad och styrka. Fördelen med begreppet rättshaverist är att det framkallar en klar och tydlig bild och association hos de flesta av oss av vilken typ av beteende vi då talar om. Och om någon tycker begreppet är kränkande vill vi bara påpeka att den äldre psykiatriska motsvariga termen är ”kverulansparanoiker”, vilket inte heller skapar några positiva associationer. Mer om detta längre fram. De fall och exempel vi beskriver i boken är alla fingerade. Skulle någon tycka sig känna igen en situation beror det snarare på att människor med ett rättshaveristiskt beteende har ett utpräglat stereotypt handlingsmönster. De påminner helt enkelt om varandra och de situationer de är med om att skapa kommer då också att likna varandra. Händelser från skolan, vården, omsorgen och socialtjänstens vardag går att känna igen. Det är detta stereotypa och återkommande beteendemönster som ger oss anledning att tala om en viss grupp av människor som rättshaverister eller människor med ett rättshaveristiskt beteende. 15

DEL I Rättshaveristiskt b eteende: vad, vem, varför?

Vem är en rättshaverist?

Några exempel: I en mindre stad är Sixten en välkänd person såväl hos Arbetsförmedlingen som på Försäkringskassan och socialkontoret. Sixten har under många år kämpat för sin rätt till ett arbete. Han menar dessutom att dessa tre berörda instanser hindrat honom från att få ett jobb genom att inte stödja och hjälpa honom tillräckligt. På socialkontoret kan man se att Sixten har stora personliga problem att orka med sig själv och andra. Man ställer sig därför frågan om Sixten har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som omöjliggör ett vanligt arbete. Sixten kräver å sin sida att bli behandlad som alla andra, vilket handläggaren på socialtjänsten ser som att ställa överkrav på honom. Handläggaren överväger att ta upp Sixtens eventuella psykiska funktionsnedsättning med honom och att föreslå en utredning. Men eftersom det skulle göra Sixten än mer kränkt och arg tvekar handläggaren om hen ska våga säga det till Sixten. I stället gör hen bara en notering i sina egna anteckningar. Sixten å sin sida gör flera anmälningar till Förvaltningsrätten, IVO (Inspektionen för vård och omsorg) och JO. En dotter till en demenssjuk kvinna vistas dagligen hos sin svårt sjuka mamma. Läkaren har haft ett så kallat brytpunktssamtal med dottern, där läkaren förklarat att vården av mamman nu är palliativ och att man inte längre ger en aktiv behandling. Efter att först accepterat detta änd19

rar sig dottern och kräver att mamman ska få dropp och behandlas med penicillin. Dottern motsätter sig också att mamman ska få adekvat smärtlindring, eftersom detta skulle kunna försämra andning och överlevnadsförmåga. Till slut gör man dottern till viljes med förhoppning att det ska lugna hennes beteende. Dottern visar inte någon uppskattning tillbaka. När någon ska sköta mammans hygien granskar hon kritiskt det som sker och fäller spydiga kommentarer som personalen upplever som kränkande. Dottern gör anteckningar efter varje insats från personalen. Vid några tillfällen ställer hon sig i vägen och söker handgripligen hindra vissa av undersköterskorna att komma in till mamman. Hon erbjuds av kuratorn att få flytta mamman till annat boende men vägrar. En man som förlorat sin 20-årige son i en trafikolycka lägger skulden på skyltning vid vägen. Han kräver förändringar hos Trafikkontoret och Trafikverket och har överklagat avvisande beslut till JO och även till Europadomstolen. I en tidningsartikel pekar han ut tjänstepersoner vid Trafikkontoret som ansvariga för sonens död. Dagligen skickar han brev, sms och mejl till dem med liktydligt anklagande innehåll. En vuxen son har anmält en geriatrisk avdelning till IVO för att ”de söker ta död på min mamma”. Han har svårt att hänvisa till något särskilt tillfälle utan är svepande i sin anmälan, vilken han dessutom ständigt kompletterar med nya händelser. Då utredningen av denna anledning drar ut på tiden blir han irriterad. Till att börja med såg han inspektören på IVO som en allierad och någon som delade hans syn på vården av mamma. Med tiden blir han dock alltmer kritisk och ifrågasättande även mot inspektören på IVO. 20

Till en förlossningsavdelning på sjukhuset kommer ett par för att föda. Den blivande pappan har med sig filmkamera. Men inte för att föreviga det första barnets ankomst utan för att dokumentera allt vad personalen gör. Om något går fel vill man kunna hitta den skyldiga och ha bevis i rätten. En ensamstående mamma kämpar för sin dotters rätt till särskilt stöd i skolan. Hon är inte lätt att gå till mötes. Å ena sidan kräver hon särskilt stöd åt dottern. Å andra sidan motsätter hon sig utredning och eventuell diagnos, vilket skulle behövas för att ge dottern rätt stöd. Dottern har bytt skola ett flertal gånger. Mamman kommer i konflikt med rektorer, elevassistenter, lärare och tjänstemän på löpande band. En rektor gör till slut en anmälan till socialtjänsten om att dottern far illa. Mamman ser anmälan och utredning som en komplott mot dotterns rätt till skolgång och en hämnd mot henne själv. Till en handläggare som följt henne genom åren säger hon: ”Du är den enda som jag kan lita på och som förstår mig. Du får inte svika mig nu.” Ett medelålders par bor i lägenhet. De är övertygade om att vedeldningen från grannar försämrar deras luft. Efter anmälan har miljöinspektör gjort mätningar som inte visar på någon större olägenhet. Paret återkommer med klagomål och menar att kommunen håller grannarna om ryggen. Man skriver insändare där man pekar ut en inspektör med namn. Såväl granne som kommun blir polisanmälda av paret. När utredningen läggs ner vänder de sig till JO, nu alltmer övertygade om att samhället står i maskopi mot dem.