Potatistjuven – och några fler mer eller mindre sannolika historier. – påhittade, överhörda, upplevda och nedtecknade av
Lars Hansare
(baksidestext) Vilka oanade konflikter men även möjligheter uppstår vid möten mellan makt och människa, mellan hopp och förtvivlan? I Potatistjuven berättar Lars Hansare, med 18 fristående berättelser, om vad som kan hända när vi inte vill eller kan förstå, lyssna eller respektera varandra? Men också när ljus letar sig in i dunkla vrår. Följ med på en resa från Helsingborg till Hollywood, från Berlin till Brazzaville, från gamla Sverige till Nueva Suecia. I Potatistjuven breds ut en gobeläng där trådar, färger och kontraster från olika tider och miljöer vävs samman. Lent siden och silke möter grov hampa. Djup svärta och den dova kulören av levrat blod står mot horisontens hoppfullt ljusblå nyans.
(Titelnovell)
POTATISTJUVEN 1. Genom det smutsiga kupéfönstret såg jag en rad äldre kvinnor som stod på rad. De bar hucklen och slitna kläder, somliga bar urtvättade, krympta tröjor som stramade över brösten och förkläden som gick ner över knäna. Den runda klockan på stationshuset visade 8.14 när nattåget från Moskva gnisslande bromsade in vid perrongen. Kvinnorna rörde sig, som efter ett kommando, på linje fram mot sovvagnskupéernas dörrar. Somliga rullade framför sig kärror med järnskodda hjul, andra bara väntade att få greppa väskor med sina nariga händer. Lite vid sidan om raden av utkommenderade bärare stod en ensam kvinna, även hon med en sjalett knuten om håret. När jag steg ner på den slitna tjälbrutna asfalten såg jag att hon spanade över de avstigande resenärerna. Hon vecklade upp ett papper och lyfte det över huvudet. Jag kunde läsa mitt namn felstavat, men skrivet med latinska bokstäver, Mister Hanchar. Jag gick henne till mötes. När hon såg mig komma mot henne löste hon upp sjaletten och lät sitt långa kastanjebruna hår falla ner på axlarna. Som om hon ville skilja sig från de andra kvinnorna, se mer västerländsk ut. Hon granskade mig och frågade sökande.
– Mister Hanchar? Jag nickade och hon tog några steg fram för att ta min väska. Jag avböjde, opponerade mig – fattas bara, den kan jag bära själv. – Men jag har fått order… På Jordbruksdepartementets avdelning 77 i Moskva, som arrangerat resan, hade de lovat att en engelsktalande guide skulle möta mig vid ankomsten. Det måste vara denna kvinna tänkte jag och presenterade mig. Hon svarade blygt. – Jag heter Svetlana Korinova, välkommen. Hon visade med handen mot stationsbyggnaden, på vars smutsbruna fasad jag kunde läsa LIPETSK. Jag kunde nödtorftigt tyda de kyrilliska tecknen så att jag förstod att jag kommit rätt. 2. Jag hade stigit på tåget i Moskva vid tiotiden kvällen innan. Jag fick en brits i en fullsatt liggvagnskupé och sällskapade de knappt femtio milen med en löjtnant i Röda armén och hans fästmö, en kraftigt närsynt medelålders kvinna och en överviktig äldre man med gråsvart, stubbad mustasch och en stickande kroppsodör. Jag förstod nu bättre varför mina sagesmän rekommenderat att ta med toalettvål som gåvor. En bra, väldoftande tvål var en av många bristvaror i de sovjetiska butikerna.
Det var en befrielse att komma ut i frisk luft, om än relativt, tänkte jag, när jag såg den svarta bolmande röken från vad jag gissade var ett kolkraftverk som sträckte sina skorstenar mot den blygrå himlen På stationsplan stod en blekblå Lada och mot framskärmen lutade sig en rökande, uniformerad man. När han såg Svetlana och mig fimpade han cigaretten med tån på sin grova läderstövel och öppnade bakdörren. Det var meningen att jag skulle ta plats på det spruckna, brungula galonsätet. Han tog min väska och placerade den i bagageutrymmet. Vid tredje försöket lyckades han stänga luckan. Svetlana Korinova satte sig i framsätet och började konversera chauffören på ryska. På vägen mot kolchosen, som enligt uppgift skulle ligga tjugotvå kilometer söder om staden, såg jag ut över den vidsträckta svarta jorden. Den bördiga men ack så förrädiska. Det var här Karl XII’s, Napoleons och Hitlers arméer hade kört fast i leran. Det var här som skördarna fick ruttna på åkrarna för att traktorerna inte hade några fläktremmar och folk dog av svält, allt enligt välsignade planekonomiska modeller. En välkomstkommitté stod uppställd på grusplanen framför en tvåvåningsbyggnad, som jag gissade var ordförandens hus och tillika gårdskontor. Jag såg mig snabbt omkring och kunde notera tecken på att de nya västvindarna redan virvlat upp och dammat av generationer av vanvård.
Två nya skördetröskor stod vid sidan av en förrådsbyggnad som var under renovering. Bakom byggnadsställningarna tvättade några pojkar en BMW av senare modell. Svetlana presenterade mig och vi gick tillsammans med kommittén in i en större sal, förmodligen kolchosens kombinerade mötes- och festsal. Jag ombads att ta plats på podiet vid sidan av Svetlana och började min presentation. Jag hade förvissat mig om att det fanns en overheadprojektor och la den ena transparensen över den andra, Svetlana översatte. Men jag tyckte mig notera en avvaktan, som en ovilja hos henne, när jag kom in på den verkliga orsaken till mitt besök. Potatis. Hon tittade bort, verkade plötsligt osäker på översättningen. Hon liksom bet sig i läppen och fick en uppmaning av ordföranden att vara mer koncentrerad. Jag var utsänd av ett industrikonsortium vars affärsidé gick ut på att knyta upp pålitliga leverantörer av potatis av lämplig kvalitet för att göra chips till svenskarnas fredagsdrinkar. Som en tänkbar andra etapp var konsortiet villigt att etablera en förädlingsindustri till orten. Förutom att odla och skörda potatis skulle nu bönderna få lära sig att skala, skiva, fritera och förpacka. Jordbruksdepartementet i Moskva hade uttryckt sitt stora gillande för projektet och rekommenderat just Kolchos 503 i Lipetsk. Efter min presentation kunde jag av applåderna förstå att projektet möttes med gillande.
Ordföranden kallade fram några unga flickor som stått gömda i kulissen. De bar på brickor med snapsglas och plötsligt flödade vodkan. Zazjdarovje, skål. När mötet var slut tog Svetlana med mig till gästhuset. Jag bar in min väska, öppnade och tog fram presenten till henne. Generat tog hon emot den och frågade om hon fick öppna med en gång. Jag nickade och hon satte sig på sängen och lossade försiktigt på tejpen, öppnade locket och plockade fram två Luxtvålar, två MUM deodorant, en flaska Anaïs Eau de Cologne och två paket röda Marlboro. Hon tittade ömsom på mig och på presenterna, vände och vred, doftade och blev plötsligt allvarlig. Jag såg hur en tår sakta gled ned för hennes kind. Hon viskade tyst. – Tack, lade sin hand på min, reste sig för att gå. I dörren vände hon, samlade sig och sa. – Lunchen serveras klockan två, prick. Man är punktlig på Kolchos 503. Jag kommer strax innan. 3. Jag satt kvar på sängen en stund. Tåren på Svetlanas kind hade försökt säga något, jag förstod inte vad. Visst kunde presenten framkalla glädjetårar för en ung rysk kvinna som saknade allt, men ändå inte. Hennes vemodiga blick och hennes tvekan vid presentationen ville berätta något mer. Jag väcktes av en knackning en stund strax före avtalad tid och Svetlana stod allvarlig utanför dörren. Hon var klädd i en passande, diskret blommig klänning.
Hennes hår var vackert uppsatt och den omisskännliga doften av Anaïs gjorde henne sällskap in i mitt gästrum. – Jag vill be om ursäkt för mitt beteende, sade hon och fortsatte. Er berättelse om potatisprojektet, det positiva gensvaret och så den omtänksamma presenten blev helt enkelt för mycket. – Tänk inte på det. Jag är själv omtumlad över det varma mottagande jag har fått. – Innan vi går in till de andra vill jag i alla fall berätta en historia. Ni bör känna till den. Vi satte oss på sängen. Hon fattade mod, drog in andan och sa. – Potatis har varit en förbannelse i vår familj i alla tider. För fyrtio år sedan, på hösten 1951, var det hungersnöd här i Lipetsk. Min farfar Sergej Korinov bodde och arbetade på kolchosen med sin hustru Tatjana och deras sex barn. Familjen svalt och i desperation sökte sig Sergej ut en natt. Han blev tagen på bar gärning när han stal några kilo potatis, ställdes inför rätta och befanns skyldig till stöld, men framför allt för antisovjetisk- och omstörtande verksamhet. Han dömdes till döden. Domen var utan appell och han arkebuserades en vecka senare. Honom till straff, andra till varnagel menade man. Alla levde i skräck för Stalins bödlar och Tatjana fick det ännu svårare. Ingen vågade visa sympati för henne. De tre minsta barnen överlevde inte vintern. Min far Alexej, som var äldst, och hans två systrar fick leva vidare.
I Sverige hade man viftat bort de flesta av skräckhistorierna från det forna Sovjet-unionen. Plötsligt förstod jag att jag här och nu, vid lunchtid en höstdag på en kolchos vid sidan om en uppriven ung kvinna, fick en skymt av kommuniststatens verkliga vidrigheter. Jag nickade till Svetlana att fortsätta. – Drygt ett år senare avled Stalin och förhållandena blev efter hand drägligare. 1964 gifte sig Alexej med Valentina Smirnova, min mor, och min bror Boris föddes året efter. 1967, några år senare, blev jag till och vi fyra fick uppleva ett slags välstånd, vi behövde inte längre gå till sängs hungriga. Det experimenterades mycket med grödor, gödningsoch bekämpningsmedel och för fem år sedan skördade potatisen sitt andra offer i min familj. Då avled pappa av strup- och lungcancer. Det skulle visa sig att ett medel man använt mot mögel var starkt cancerframkallande. Svetlana gjorde en kort paus, lät mig få begrunda den gräsliga historien och fortsatte. – Min bror och jag har fått gå i skola. Han utbildade sig till mekaniker och arbetar nu i Lipetsk. Jag valde att läsa språk och ekonomi och blev kvar på kolchosen. Och här är vi idag. Jag tror att ni, herr Hanchar, är nära nog jämnårig med min far. Nu kommer ni och vill ha vår potatis. Jag ber er, i varje fall till en början, att ha förståelse för om jag uppträder lite reserverat. Ert projekt river upp otäcka minnen.
Svetlana reste sig och bjöd mig att följa med till lunchen. 4. Det serverades en såsig lammgryta med kokta morötter och kokt potatis. När jag satte kniven i en av potatisarna tittade jag upp på Svetlana som satt rakt över bordet. Hon hade inga potatisar på sin tallrik och mötte min blick med ett blygt leende. Jag blev plötsligt villrådig. Det som på pappret såg ut som en enkel affär hade med ens blivit ett moraliskt dilemma. Hur skulle jag själv förhålla mig till Svetlanas historia? Var jag en tjuv som kom för att ta ”hennes” potatisar. Såg Svetlana i mig sin farfar, potatistjuven som fått plikta med sitt liv. När ordföranden efter lunchen föreslog att vi skulle samlas på hans kontor för att signera kontrakten bad jag om en stunds vila, ursäktade mig med att resan varit ansträngande. Vi enades om att återta samtalen några timmar senare. Jag sökte mig till Svetlana och bad att få träffa henne igen, helst omgående. Hon samtyckte och vi gick tillsammans till gästhuset. Hon såg sökande på mig, frågade om lunchen inte varit bra, eller om något annat var på tok? – Svetlana, din berättelse gjorde mig mycket upprörd. Jag kan förstå hur du och säkert många tusen av dina landsmän i liknande situationer idag tycker gement illa om hur vi västerlänningar klampar in i er såriga och
sorgliga historia, hur vi hänsynslöst vill exploatera era tillgångar. Jag kommer att begära ett tillägg till kontraktet. Fabriken som vi vill bygga här skall bära namnet Sergej Korinov Potato Factory, eller SEKOPOF. Honom och alla andra hjältar till minne. Vad säger du om det?