9789113024875

ANNA-LEENA HÄRKÖNEN ÖVERSÄTTNING CAMILLA FROSTELL

Denna översättning är publicerad med stöd från Kulturkontakt Nord

isbn 978-91-1-302487-5 © Anna-Leena Härkönen and Otava Publishing Company Ltd 2008 Norstedts, Stockholm 2010 Published in the Swedish language by arrangement with Otava Group Agency, Helsinki Originalets titel: Ei Kiitos Översättning: Camilla Frostell Omslag: Nina Leino Tryckt av WS Bookwell, Borgå Finland, 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1.

Alltihop började med att jag fastnade i hissen. Nej. Det började med att jag gifte mig. Nej, jag vet inte hur det började.

Jag heter Heli Valkonen. Kallas Hellu. Jag är fyrtiotvå år och född på nyårsafton. Det dröjde ett tag innan det gick upp för mig att raketerna faktiskt inte var för min skull. Sedan var födelsedagsfirandet liksom inte lika roligt längre.

Jag är tysklärare. Kan ni tänka er ett tristare yrke och ett tristare språk? Nej, inte jag heller. Men mamma tvingade mig att välja tyskan i stället för franskan när jag gick på gymnasiet. Det skulle man komma mycket längre med, trodde hon. Hon hade fel. Jag bor i en stadsdel med gott rykte och har en dotter som sprattlar i förpubertetens järngrepp. Jag är hopplöst förälskad i min man.

En gång för länge sedan var han förälskad i mig också. Vid ett tillfälle köpte han rent av blommor åt mig, ett slags odefinierbar lågprisbukett som såg ut att vara hoprafsad i en vildvuxen rabatt vid någons gamla bortglömda sommarställe. En ljuvlig bukett.

Det är åratal sedan. På våra utlandsresor brukade han fotografera mig överallt, i alla slags kläder och i alla möjliga poser. Nuför­ tiden är det olika uppläggningar av restaurangmat han fotograferar när vi är ute reser. Och scenerier. Utan mig. Jag har kommit över det. Ibland skulle jag kunna dö av sorg.

Finns det något mer jag kan berätta om honom? Han är pedant, samvetsgrann och pålitlig. Han har ett bedårande sätt att klippa med ögonlocken när han inte förstår vad det är jag säger till honom. Jag blir inte alltid klok på det han säger till mig heller, för han mumlar sina meningar så otydligt att det ibland bara 7

är vår dotter som kan tolka dem. Många av de där meningarna kunde gärna få förbli oöversatta.

När han friade sa han: ”Vill du ligga i samma grav som jag?”

Det tyckte jag var så otroligt gulligt. Originellt. Senare förklarade han att männen i hans släkt brukade dö unga. Och för den händelse att jag skulle gifta om mig när han var död, bad han att jag skulle avkräva barnen löftet att ändå lägga mig i samma grav som han. Jag sa ja. Jag sa ja till allt. Men han uppvisar fortfarande inte några som helst tecken på att vara på väg att dö.

Jag vill framhålla att vi är vuxna människor. Vi har till exempel accepterat att man inte kan få allt här i livet. Att man får vara glad bara det blir hälften. Eller en tredjedel. Somliga kallar det mognad. Jag kallar det en katastrof.

8

2.

Förkväll. Klockan visar tio i sex, men den saktar sig. Precis som jag. Jag är sen. Har missat tåget. Salladen skulle ju ha varit klar för länge sedan, men tanken på att plocka fram det där missfärgade knytet ur kylen, skala av plastfolien och börja rensa bort de skrumpnade bladen som sitter ytterst och att dessutom få fram en skärbräda och en kniv och strimla alltihop och att komma åt salladsskålen högst upp i skåpet och så allt det där andra som ska i, tomat, gurka, tonfisk, oliver, fetaost och jox, fan alltså, jag orkar inte.

Jag är trött på att göra sallad. Jag känner mig inte det minsta konstruktiv. Jag sitter vid köksbordet och bläddrar i Ilta-Sanomat. ”Också en mamma har rätt till ett liv!” förkunnar en fotomodell med cigg i mungipan och ölglas i handen. Hon är ung och snygg.

Jag slänger ifrån mig tidningen.

I dag har vi haft sommarens första varma dag. En vid det här laget lite avslagen sol sveper över köksgolvet. Semester. Tyskkursen börjar först i juli. Matti är ledig i över två och en halv månad.

Högstadielärarens enda tröst.

En storväxt uppenbarelse i för trånga kläder hasar in i köket.

Min dotter. Eller vad som en gång var hon. Det här är någon som för varje dag känns allt mer främmande.

Inte samma värnlösa nacke som förut. Inget av den hjärtknipande kråkungen finns kvar. Mest av allt saknar jag den lilla rumpan som liknade två äppelhalvor arrangerade intill varandra.

Mycket snart kommer jag att förlora henne.

Hon öppnar kylskåpsdörren och tittar in.

9

– Låt bli, vi ska just äta, säger jag. Inte så mycket som en blick ger hon mig, lyfter bara ut apelsinjuicen som står på dörrhyllan och häller upp ett glas.

– Vad blir det för käk? Frågar hon.

– Tonfisksallad.

– Typiskt.

Hon tömmer glaset i ett svep, ställer ner det på bordet och försvinner.

Hon heter Sissi. Hon kom till världen för tretton år sedan, tidigare än beräknat. Som för att tala om att hon minsann tänkte infinna sig när hon själv ville. Man kan ju undra varför hon hade så bråttom till den här skiten. Trotsåldern kom för tidigt och varade för länge. Och förpuberteten inträdde när den var som minst efterlängtad.

Hon ska till London och bo hos bekanta hela sommaren, för att lära sig språket och hjälpa till lite i hushållet och med barnpassning. Familjen har en jämngammal dotter. Jag gruvar mig för att låta henne åka, men vilken chans att få lära sig språket på ort och ställe! Det ger också Matti och mig en chans. Vi får vara bara vi två för första gången på länge. Vi har bokat en resa till Grekland för att fira. Jag har bokat.

Jag reser mig och stoppar in Sissis juiceglas i diskmaskinen.

Locket står på glänt och det stinkande gapet grinar mot mig. Jag stänger det.

Matti sitter i vardagsrummet och spelar krigsspel. Vi kan väl titta lite närmare på honom.

Där sitter han, i den slitna blå- och vitrandiga soffan. Han har på sig en t-shirt som har tappat formen efter hundra tvättar och ett par fleecebrallor som är ännu sladdrigare. Dem har han alltid när han är hemma. Jag går och byter om till mjukiskläder, säger han när han kommer hem från jobbet och förvandlas från jeans­ killen till sitt slappa hemmajag. Håret är mörkbrunt och spretar 10

tjusigt i pannan. Ser man honom i rätt vinkel är han lite lik Mikko Leppilampi. Så snygg att man bara vill slå.

De oemotståndliga armarna är spända av koncentrationen, musklerna spelar, ådrorna sväller. De gråblå ögonen stirrar girigt mot skärmen, munnens rörelser kan tas för spasmodiska ryckningar hos någon mentalt retarderad. Min man. Om han visste hur idiotisk han ser ut när han spelar dataspel skulle han genast sluta upp med det. Skulle han inte, nej.

– Kan du ta ner salladsskålen åt mig? ber jag. Den står högst upp i skåpet.

– Går inte att avbryta nu, svarar han. Vi ska precis anfalla tysken, kan inte lämna killarna i sticket.

– Mig kan du, säger jag halvhögt. Han hör inte. Han stirrar på skärmen som om det var Gud Fader själv som blickade emot honom.

– Det funkar inte att du sitter här och dirigerar ickeexisterande flygplan medan jag försöker få familjens vardag att gå ihop.

Jag säger det snällt, bara pyttelite förebrående. Ingen reaktion.

Det här är så sorgligt. Förr var det riktiga krig som tog karlarna, nu är det internet.

På det hela taget deltar Matti faktiskt i hushållsarbetet. Han suckar när han gör det, men han gör det. Han dammsuger aldrig under mattorna. Tror att jag inte ser. Men jag säger inget för jag har ju läst i tidningarna att män känner sig trängda om man kritiserar deras städning. Jag låtsas inte märka. Sedan dammsuger jag under mattorna när han inte är hemma.

Jag hämtar köksstegen i grovköket och tar ner salladsskålen.

Jag lagar salladen som om det gällde att göra slut på svärmor.

Ampra hugg med kniven, kraftiga långa snitt. En kirurg skulle avundas mig det här kallblodiga sättet att använda kniven. Inga avbrott. Inga tankar. Inga känslor. Jag gör processen kort med grönsakerna, en i taget. Jag är lika skoningslös mot dem alla. In11

trycket av operationssal skulle vara komplett om det inte var för att jag frossar i lusten att rasera. Här handlar det då inte om att någonting ska räddas.

En stund senare sitter Sissi mitt emot mig vid bordet och låter en dockportion av salladen landa på sin tallrik. Någonstans har jag hört att det finns en sak som förenar alla framgångsrika människor: en gång om dagen är familjen samlad kring matbordet.

Jag försöker hålla fast vid det.

För det mesta är Sissi inte hemma vid den här tiden. Nu är det far i huset som fattas.

– Älskling, maten är klar, ropar jag.

– Kommer strax! hojtar han bakom skärmen. Den är som en barrikad mellan honom och resten av familjen.

– När är strax? frågar jag.

– Om fem minuter!

Det är alltid ”fem minuter”. Han är en de fem minuternas man.

För det mesta illustrerar han det med att segervisst hålla upp ena handens fingrar, men nu är båda händerna så fullt upptagna att det inte finns utrymme för det. Jag säger inget. Orkar inte.

Sissi börjar peta i sig sallad. Det syns tydligt att hon har problem med ätandet.

– Är det hemskt mycket olja i dressingen? frågar hon. Hon sluddrar som om hon hade en metkrok på tungan. Hon talar otydligt i vanliga fall också, där tar hon efter sin pappa, men det här är rena gröten.

– Varför talar du så där? frågar jag.

– Hur då så där?

– Ja, liksom såsigt.

– Gör jag väl inte.

Det är då jag ser det. Inte någon metkrok, och inget som ligger löst ovanpå tungan. Det är en liten silverkula jag får skymten av, och den sitter fast.

12

– Du har piercat tungan, säger jag. Nej, skriker.

– So what? läspar hon.

– Fattar du inte att det kan bli vilka hemska infektioner som helst! Du borde ha frågat oss, du är minderårig och bara barnet dessutom. Men herregud, vad ska jag ta mig till med dig?

För några månader sedan kylde hon näsvingen med en isbit och stack en knappnål igenom. Och satte dit ett örhänge. Hon genomborrade ena ögonbrynet också och satte dit en säkerhetsnål. Då trodde jag att det här med piercing var ett avslutat kapitel.

– Munhålan är en fuktig miljö med plats för en mycket riklig bakterieflora, fortsätter jag. Blir den infekterad kan det sprida sig till hjärnan och man kan dö, tänk bara så hemskt!

– Livet är ju det.

– Nej, nu får ni väl ge er, kvider Matti i vardagsrummet. Please, kan ni inte stänga dörren åtminstone! Jag får bara missar hela tiden!

– Du tar ut den, säger jag.

Sissi skjuter fram hakan och ser ut som en sådan där mekanisk leksak.

– Det kan du glömma! Vad rör det dig vad jag har i munnen?

– Ja, säg det, far det ur mig. Det är din tunga och ditt liv.

Hon blir alldeles ställd och bara stirrar på mig.

– Hur kan du säga så där?

– Ja, varför inte?

Hon bokstavligen bara gapar. Det är saliv runt silverkulan.

– Jag trodde du skulle bli arg på riktigt.

– Då trodde du fel. Jag behöver ju inte titta på det där. Men Järvinens blir säkert glada när de får hämta upp en liten punkare på flygplatsen.

– Du är knäpp.

Hon skjuter ifrån sig tallriken, stiger upp från bordet och går.

Dörren till hennes rum smäller igen med sådan kraft att galgarna 13

i tamburen slår mot varandra. Matti står på tröskeln.

– Okej då, nu är jag död, säger han förebrående.

Jag har lagt upp en portion åt honom. Han slår sig ner och häller en rejäl skvätt dressing över.

– Uff, händerna riktigt skakar. Jag har säkert jättelågt blodsocker.

Du kan ta och stoppa upp ditt blodsocker någonstans.

– Men ät då! säger jag.

Han börjar sleva i sig.

– Vad var det med Sissi? frågar han på samma grötiga sätt som sin dotter.

– Weltschmertz, säger jag. Orkar inte berätta om silverkulan.

Inte än. Matti gör en grimas och sträcker ut armen.

– Nu hugger det igen. I tennisarmen.

– Det är musarm efter allt ditt krigande. Du får gå på laser­ behandling.

– Det har man inget för.

Den diskussionen har vi haft innan. Replikerna landar ledigt och utan entusiasm. Jag är en lösningsfokuserad person. Om någon kommer till mig och klagar på att den inte mår bra försöker jag hitta en lösning på problemet. Jag glömmer hela tiden att det inte är alla som vill ha en lösning. De vill beklaga sig.

Jag tar min tallrik till diskmaskinen. När jag passerar Matti sträcker han ut handen och smeker mig lätt över låret.

– Jättegott, älskling, säger han.

– Kläm till rejält, ber jag. Om rumpan.

Han klämmer till rejält.

– Uff, blir trött i handen, stönar han.

Trött i handen av att knåda sin frus ända. Jesus jävlar.

Jag öppnar trädgårdsdörren. Svalka och fågelkvitter väller in.

Sommarlovet har äntligen börjat, det som han har gått och suckat efter. Men inte är han nöjd nu heller.

14

– Jag kommer att sakna den här sommaren, säger han och tittar ut genom fönstret.

– Men den har ju knappt hunnit börja, skrattar jag.

I sovrummet tar jag av mig jeansen och collegetröjan. Under sängen tittar den trasiga videoapparaten fram, den som Matti inte lyckas få iväg till återvinningscentralen, tippen eller någonstans överhuvudtaget. Den har stått där och samlat damm i ett halvår.

Klart jag skulle orka ta den själv också. Det är inte musklerna som fattas, det är motivationen. Har man en karl i huset är det han som ska fixa den sortens jobb. Jag sparkar grunkan längre in under sängen, så att den är helt utom synhåll.

Låt oss nu för omväxlings skull ta en titt på mig. För det första: jag är blondin. En gammaldags äkta blondin, både utvändigt och invändigt. Det har jag alltid bara kunnat dra nytta av. Jag har aldrig haft några problem med att inte bli tagen på allvar på grund av hårfärgen. Att jag inte blir tagen på allvar har helt andra orsaker.

Håret är tjockt och självlockigt. Ibland försöker jag använda plat�tång för att se lite trendig ut, men jag har inte det rätta tålamodet för den sortens pyssel. Mina ögon är naturligtvis blå. Och alldeles tillräckligt stora. Ögonfransarna är för korta men kraftiga. Jag har äntligen lärt mig använda mascara på ett sådant sätt att de verkar medellånga. Det tog tjugo år.

Och munnen? Underläppen är tjock, överläppen tunn. Det får duga. Näsan är ganska stor, och nästippen platt. Det gillar jag.

Karlar gör det också.

Figuren är fyllig. Jag är inte direkt tjock, men folk brukar säga att jag är något att ta i. Och celluliterna är sega som elefanthud.

Jag masserar dem varje dag med alla möjliga smörjor och försöker övertyga mig om att de nog ska försvinna en vacker dag.

Och gör de inte det, så är det i alla fall huvudsaken att jag hänger ihop någotsånär. Brösten är fortfarande runda, men pekar en liten aning neråt. Av någon anledning hade jag inte mjölk till 15

Sissi i mer än ett par månader, så de hann aldrig bli särskilt illa åtgångna.

Hyn är inte helt slät längre, men jag har goda anlag. Och fylliga kvinnor behåller generellt sin släta hy lite längre, fläsket fyller ut rynkorna. Inte så vackert sagt. Och en aning apelsinhud har jag ju. ”På folk över fyrtio har porerna en tendens att bli lite lösa i kanten”, säger min bästa kompis Manna.

På det hela taget finner jag mig ganska väl till rätta i det här skalet. Visst händer det att jag oroar mig för att börja rosta, men inte alla dar.

Jag tar på mig den gräddfärgade morgonrocken och går tillbaka ut i köket. Jag plockar fram Septidin och en bomullstuss och gör i ordning ett glas saft. Går in med det till Sissi.

– Du måste desinficera tungan, säger jag. Hon tittar upp på mig bakom berget av mjukisdjur på sängen och tar ovilligt emot rengöringsgrejorna. Jag håller fram saftglaset.

– Drick det här sedan så blir du av med den otäcka smaken, säger jag.

– Okej, säger hon, lite blidkad nu. Hon ser trött ut, kommer troligen att gå och lägga sig tidigt. Ska man slåss mot hela världen från morgon till kväll behöver man mycket sömn. Åt mig själv häller jag upp ett stort glas medeldyr Chardonnay.

Måste definitivt ha någonting att styrka mig med.

16