Annika Bergson
Rendez-vous med 12 sp채nnande kvinnor
annika BeRGson, Rendez-vous med 12 spännande kvinnor
CopYRiGHT © Annika Bergson & Bucket List Books AB, 2016 foToCopYRiGHT © Annie Lennox (s. 16): istock.com/Gareth Cattermole • Bianca Jagger (s. 30): istock.com/sion Touhig • Cecilia edefalk (s. 42): Helén Karlsson • Marisa Berenson (s. 52): istock.com/Pascal Le segretain • shirin ebadi (s. 68): Ana elisa Fuentes • Jane Birkin (s. 78): istock.com/Koki nagahama • Bianca Jagger (s. 92): istock.com/Johannes simon • Marian Keyes (s. 100): Annika Bergson • Justine Lévy (s. 112): l’oiseleur • Marianne Faithfull (s. 120): istock.com/Pascal Le segretain • diane Keaton (s. 134): istock.com/Jason Merritt/XX • Lydia Cacho (s. 144): eneas de Troya • shu Pei Gin (s. 152): Annika Bergson omsLaG Jonas Rahm TYpoGRafi oCH inLaGa Ateljén Arne Öström TYpsniTT WarnockPro TRYCk Bulls Graphics, 2016 isBn 978-91-87969-17-1 Första upplagan, första tryckningen.
BuCKeT LIsT BooKs AB Hallandsgatan 40 118 57 stockholm info@bucketlistbooks.se www.bucketlistbooks.se
Innehåll
föRoRd 7 annie Lennox 15 BianCa jaGGeR 29 CeCiLia edefaLk 41 maRisa BeRenson 51 sHiRin eBadi 67 jane BiRkin 77 BianCa jaGGeR 91 maRian keYes 99 jusTine LévY 111 maRianne faiTHfuLL 119 diane keaTon 133 LYdia CaCHo 143 sHu pei Gin 151
Förord
som jouRnaLisT på en stor månadstidning som damernas värld får jag ofta frågan om vilken intervju jag gjort som varit den mest intressanta. Alternativt roligaste kändis, svåraste kändis, mest kända kändis. de intervjuer som berört mig mest gjorde jag 1983 med den franske skådespelaren Francis Huster och 1999 med Bianca Jagger. Huster träffade jag som frilans. Han hade gjort stort intryck (han var helt enkelt jättesnygg) i en fransk serie som gick på svensk tv under julhelgen 1980, Kustens döttrar. Bianca Jagger träffade jag i new York, efter månader av telefonerande fram och tillbaka. Läs mer om den intervjun på sidan 29. Ingen av de personligheter jag har träffat har varit otrevlig, många har varit svåra eftersom de har ställt upp villkor som man som journalist inte kan gå med på.
778
eller så har de inte haft så mycket att säga mer än att parfymen de lanserar är fantastisk, eller att regissören de jobbat med är fantastisk. Hur då fantastisk? Oh, she’s such a great person. Andra är slipade och svarar länge och invecklat på något man inte har frågat om. eller vänder frågan till en själv. en sådan var skådespelaren diane Keaton som vid en pressdag i Hollywood, en så kallad junket, för filmen Hanging up började ställa frågor till mig om mina familjeförhållanden. Läs mer om det mötet på sidan 133. Jag gillar fortfarande diane Keaton, hon är en av mina favoriter, även om just den här filmen var rätt kass. Intervjusituationerna kan verkligen variera. värst är nog när man får tio minuter med någon som gör intervjuer på löpande band. som när Georgia May Jagger presenterades som smyckesdesignern Thomas sabos nya ansikte. Med vid intervjun på ett hotell vid Piccadilly Circus i London satt ett antal olika presspersoner, vilket ofta är störande både för den intervjuade och journalisten. vad hinner man på tio minuter? Frågor om smyckena var obligatoriska men jag hann få in några andra också. ”sista frågan”, bröt någon av pressmänniskorna in. Georgia May svarade ordentligt och reste sig sedan på
788
sina högklackade (hon är kort för att vara modell) och började gå iväg. Men när jag tittade på telefonen som spelat in intervjun såg jag att de tio minuterna inte hade gått. och lyckades få tillbaka henne till soffan och hinna ställa några fler frågor. Tack vare avbrottet hade vår relation ändrats, visserligen mikroskopiskt men ändå, och jag kunde ställa lite mer yviga och personliga frågor. en annan variant som man ibland får godta är en gruppintervju med upp till tio andra journalister från hela världen. Tråkigast är det i usA om det är amerikanska journalister med. en stor del av tiden kan då gå åt till att tala om hur snygg stjärnan är. så finns det alltid de journalister som tar upp halva tiden med helt irrelevanta och ointressanta frågor. eller bara pratar om sig själva. en av de bästa gruppintervjuer jag deltagit i var med Woody Harrelson i London. vi var kanske sex personer, bara kvinnor. Alla lät vi artigt varandra ställa våra frågor, utan att avbryta eller tränga sig före. Woody berättade öppenhjärtigt om sitt och hustruns lördagsmys, att röka på. det brukar han tala om, men det orsakade ändå ett visst hummande. när vi var klara gav han gav oss alla varsin cd med en film han gjort som en del i ett miljöprojekt i Kalifornien.
798
Att få komma till zentropa utanför Köpenhamn kändes stort. Jag skulle träffa Charlotte Gainsbourg som var aktuell i Lars von Triers film Melancholia, men medan jag väntade på henne fick jag även en skymt av honom själv, iklädd svart T-shirt. varför hoppade jag inte fram och tog en selfie på oss två? Kanske för att man inte gjorde det på den tiden. det här var 2011. själva uppdraget var lite svårt. Jag skulle göra en Min livsstil med Charlotte, dotter till serge Gainsbourg och Jane Birkin. så klart man vill tala om hennes föräldrar, men det är ju ganska oförskämt när det ska handla om hennes nya film. den hade jag dock inte fått se, vilket är ovanligt. vanligtvis är det ett krav att man ska ha sett filmen, läst boken, lyssnat på skivan innan man gör intervjun. Men här var det hemlighetsmakeri på skyhög nivå. Jag hade inte ens fått veta vad filmen handlade om, och fick inte heller ställa frågor om den! Jag läste på om Charlotte Gainsbourg. det stod inget särskilt på engelska och svenska sajter. Hon spelade in en kostymfilm med Pete doherty, tidigare sångare i The Libertines och Babyshambles, baserad på en bok av den franske författaren Alfred de Musset. det var ungefär så mycket jag hade luskat ut, men det fick man inte fråga om heller. när man googlar från en svensk dator
7 10 8
får man ofta svar på engelska och svenska. Men jag kollade på Charlotte Gainsbourg plus ett franskt ord – och vips, där dök det upp information. Att hon var gravid till exempel. när vi sågs var hon lite trumpen. Klädd i en stor tröja som dolde en mage som jag aldrig hade upptäckt om jag inte hade läst om det på den franska skvallersajten. ”Jag har inte sett filmen, och du får inte tala om den. och dina föräldrar vill du inte tala om. vad ska vi tala om?” ”du kan ju fråga hur det är att arbeta med Lars von Trier”, föreslog hon. så berättade hon, faktiskt ganska klyschfritt, om Lars von Trier som regissör. när Klas Östergren hade utsetts till ledamot av svenska Akademien och dessutom hade en efterlängtad roman samt filmen Gentlemen på gång bestämde vi på damernas värld att vi skulle be honom skriva en text till vårt julnummer. ett av hans kännetecken är att han skriver på en Facit skrivmaskin och inte är så mycket för datorer. så när vi kommunicerade var det mest med sms. Redan i juni började jag bearbeta honom. Jo, det verkade som om han
7 11 8
var villig att skriva något. Men under sommaren skulle han skriva på sitt introduktionstal till Akademien. okej då, det var väl viktigare än vår lilla dikt. när sommaren var slut och jag mötte honom på Filmhuset i stockholm meddelade han att han var klar med talet och att vi skulle höras. nu började ett messande fram och tillbaka, helt i klass med jakten på Bianca Jagger, men till slut bestämdes ett datum för intervju och fotografering. Fotograf Kristian Pohls bilder blev fina, men någon text hade Klas Östergren inte skrivit. Inte ens börjat fundera på. det är nog första och förhoppningsvis enda gången jag intervjuat en författare om en text som varken fanns på papper eller i författarens huvud. Till slut kom jultexten i alla fall. strålande förstås. Här berättar jag om hur det gick till vid ett urval intervjuer med intressanta kvinnor jag gjort för publicering i damernas värld eller dv Mode under åren 1999–2015. Jag berättar om omständigheterna kring intervjuerna och om mina egna till kortakommanden. Gemensamt för de allra flesta intervjuer är att de har utförts under tedrickande. Jane Birkin beställde in grönt te, hos Marianne Faithfull fick vi vanligt påste. Marisa
7 12 8
Berenson körde earl Grey och sötade med stevia. vilken sort det var hos Annie Lennox minns jag inte, men hon drack mycket, ständigt frusen som hon sa sig vara. Annika Bergson sToCkHoLm 2016
Annie Lennox aRTisT Intervju i Whitfield studios i London, februari 2003
Annie Lennox p책 Royal Albert Hall i London, december 2005. Foto: istock.com/Gareth Cattermole.
d
e T ä R T i d i G morgon när jag landar på Londons flygplats Heathrow. Jag är på väg att träffa ena halvan av det brittiska popbandet eurythmics i en studio i London. dave stewarts parhäst Annie Lennox i det populära 1980-talsbandet håller på att avsluta sitt tredje soloalbum, Bare. Min tidning har fått en exklusiv intervju med henne, hela 45 minuter. Året är 2003, det är den 12 februari och storbritannien har precis bestämt sig för att skicka trupper till Irak. I London är det spänt. vissa byggnader ses som mål för terroristhot, men det är framför allt flygplatsen Heathrow som anses vara mest utsatt, och där hotbilden sägs märkas mest. Annie Lennox sitter väl inte direkt och väntar i studion, hon jobbar på, medan jag landar på Heathrow. Här har över 400 soldater radat upp tanksen för att stoppa en even-
7 17 8
tuell missilattack. Tusentals poliser och militärer undersöker bilister på väg till flygplatsen och stoppar fordon som kör under inflygningsvägarna i byarna runt Heathrow. somliga spekulerar i att dessa tanks knappast kan försvara flygplatsen mot missiler, utan att det hela egentligen handlar om att få de alltfler britter som är emot inblandningen i kriget att i stället stödja regeringens linje. Jag bestämmer mig tidigt för att inte vara rädd, och anlägger en stoppa-huvudet-i-sanden-strategi. Korkat kanske, men jag ser inga bättre alternativ. och det är inget problem, för på flygplatsen märks ingenting av den höjda beredskapen. Tanksen står förstås utanför Heathrow och vi som skyndar mot snabbtåget till Paddington station ser inget av allt detta. På tåget funderar jag på hur jag ska känna igen min kontaktperson Roger från skivbolaget som ska möta mig vid stationen. det här var ju innan man bildgooglade obekanta människor man skulle möta. Hur ska vi hitta varandra på en stor tågstation? Är han ung? Förmodligen. Kan man se att han jobbar på skivbolag? ser han poppig ut? Förmodligen inte. Annie Lennox tycks vara en person som är mycket om sig och kring sig. eller också är det som så ofta, det
7 18 8
är hela entouraget som håller på att gå upp i limningen så fort stjärnan ska tala med en journalist. Jag har fått fylla i ett formulär om hur det jag skriver kommer att användas. det får inte publiceras på webben och inte i reklamsammanhang. Men det är inga problem, damernas värld har inga sådana planer. däremot vill de att jag ska skriva under att det är Annie Lennox & Co som äger min text. det kan jag naturligtvis inte göra. varför har de överhuvudtaget med en sådan formulering? det är lite märkligt. en kvarleva från förr kanske? Men ingen har opponerat sig mot att det fattas en signatur på den raden. Jag är lite försenad, men när tåget anländer till Paddington upptäcker jag genast min kille. som det så ofta är ser man direkt vem det är man ska möta. Roger står där och ser helt vanlig ut, ingen läderklädd rock’n’rollstereotyp. I bilen talar vi inte alls om terrorhotet mot London och mobiliseringen på Heathrow. I stället prisar Roger de helt nyligen införda trängselskatterna i London. I stockholm har det diskuterats för och emot trängselskatter, och hade Roger blivit tillfrågad om ett råd till stockholmarna hade han definitivt sagt ”Kör!” Men kanske inte av samma miljöskäl som de flesta ser som
7 19 8
fördelen med trängselskatter. Roger kör nämligen varje dag in och ut ur London och tycker trängselskatter är bra eftersom trafiken i Londons citykärna har minskat. vilket innebär att det är enklare för honom att ta bilen till jobbet och enklare att parkera. Här i bilen som ska ta oss till studion är det meningen att jag ska lyssna på de inspelningar Annie Lennox gjort. det är lite bisarrt att sitta och lyssna så här, och veta att detta ska man prata med henne om alldeles strax. Men jag får inte sitta och lyssna tyst ifred. Roger förhör mig om vad jag ska tala med Annie Lennox om. ”Fråga inget om hennes barn och privatlivet”, råder han. va? vi kan ju inte bara tala om nya plattan. det blir för torrt, för tråkigt. Läsarna vill ha mer, även om damernas värld inte är en tidning som snaskar i detaljer från privatlivet. Jag känner mig osäker när jag kliver in i Whitfield studios i nordvästra London. okej, jag har full respekt för att kändisar inte vill fläka ut sig, men något mer än formellt snack om skivan måste vi väl ändå kunna få till? Annie Lennox ser ut som hon alltid har gjort, med sitt blonda, kortklippta hår. samma frisyr som när hon och dave stewart toppade listorna med låtar som There
7 20 8
must be an angel, Sweet dreams och Sisters are doing it for themselves. Hon är vänlig, långt ifrån stroppig. Absolut inte distanserad. vi talar inledningsvis mycket om den kommande stora demonstrationen mot Tony Blair-regeringens beslut att delta i Irak-kriget. Hon är uttalat engagerad och upprörd och vill gärna dryfta den brittiska hållningen. ”Alla blev chockade, ingen förstod vad som pågick. vi blev ivägdragna av denne ende man, där var inget samarbete med de andra europeiska ledarna”, säger hon. Att storbritanniens beslut att skicka trupper till Irak inte är populärt bland alla britter märks inte minst bland artister, författare och skådespelare som hittat en gemensam sak att engagera sig i. John Hurt, emma Thompson, Peter Gabriel, Phil Collins och nick Hornby är några av dem. och så Annie Lennox. Men hur gärna man än vill tala om dagspolitik och andra väsentliga ämnen är det inte därför vi sitter här och dricker te. det allra sista på ett nytt album håller på att sättas, och trots att jag bara hört delar av det i bilen hit lyckas vi samtala om de nya sångerna, med titlar som Honesty, The Saddest Song och Loneliness. ”där finns en skörhet, men det är en styrka att kunna visa den, att ha mod att exponera sig: all right,
7 21 8
det är så här jag känner. Jag kan känna ett misslyckande, jag kan känna mig deprimerad eller desperat, men jag kan också känna glädje. det går upp och ner hela tiden. det är som för alla”, säger Annie Lennox. vi befinner oss i en mörk, lite ruffig lokal i West end. Här får man kryssa mellan ormbon av hoptrasslade sladdar och färgen flagnar från väggarna. skivbolagsfolket och Annie Lennox privata pr-människor håller sig i bakgrunden, som tur är. det finns inget så störande som när en pr-människa, eller ibland flera stycken, envisas med att sitta med vid intervjun och anteckna frågor, banda och i värsta fall lägga sig i. Jag har varit med om pr-folk som själva svarat på frågorna och även försökt styra frågorna, eller helt enkelt sagt att det där svarar vi inte på. Gudskelov händer det inte ofta. Annie Lennox hade bara några få dagar kvar till examen i Royal Academy of Music när hon hoppade av sin utbildning. Hon hade insett att det fanns tusentals flöjtister som var bättre än hon, och att hon inte skulle passa socialt i en värld av kammarorkestrar. I stället blev hon en av 1980-talets stora popikoner. Många såg henne som en förebild, en tuff och stark kvinna som med sin androgyna utstrålning lekte med
7 22 8
könsrollerna och var allt annat än ett snyggt förpackat bihang till kompanjonen dave stewart. Än i dag skrivs ordet Integritet i hennes fall med versalt I. Hon har kollat in damernas värld innan och även om hon inte läser svenska har hon konstaterat att tidningen är formaterad som så många andra, är en del av skönhetsindustrin, en del av modeindustrin, och så vidare. en bit in i vårt samtal frågar jag ändå om det är okej att ställa några personliga frågor. ”du kan fråga”, säger hon. ”om jag känner mig bekväm så svarar jag.” Hennes skotska accent ger sig till känna allt som oftast. och det visar sig, som så ofta med sådana här superstjärnor, att hon gärna svarar på frågor om barn och familjeliv och andra för intervjun egentligen irrelevanta saker. eller egentligen inte så irrelevanta, för allt hänger ju ihop. Hennes sånger är naturligtvis inga påhittade sagor, utan bottnar i vardag och livserfarenheter. efter det hektiska 80-talet, då eurythmics gjorde en platta varje år, ville Annie Lennox byta liv. Turnerandet hade blivit en livsstil, men medan de andra medlemmarna i bandet var sociala, gick ut och träffade folk och gjorde saker, måste Annie vila och spara sin röst. det var ensamt.
7 23 8
BuCkeT LisT Books uTGivninG 1. ConnY paLmkvisT, Håll inte tillbaka kärleken, William Holden (2014) 2. LoRÀnT deuTsCH, Metronom – Frankrikes historia till rytmen av Paris metro (pocket, 2015) 3. ConnY paLmkvisT, Tusen ord för allt (pocket, 2015) 4. ConnY paLmkvisT, Jag värmer te med dina brev (2015) 5. simone de BeauvoiR, Misstag i Moskva (2015) 6. ToRun BöRTz, när sista dörren stängts (2015) 7. Wiveka WaCHTmeisTeR, om konsten att flyga – säkerhetsinstruktioner (2015) 8. seRGe GainsBouRG, Jevgenij sokolov (2016) 9. amanda paLmeR, The Art of Asking – Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (2016) 10. annika BeRGson, Rendez-vous med 12 spännande kvinnor (2016) 11. doLoRes Redondo, den osynlige väktaren (2016)