9789770375767

Allan Karlsson, en femtioåring i Härnösand, lever lite vid sidan av samhället. Han försörjer sig på städvikariat på olika skolor i stan.

En dag rotar han bland gamla papper hemma hos sin döda mormor och hittar då uppgifter som avslöjar varför han som barn blev fosterhemsplacerad. Grubblerierna lämnar honom därefter ingen ro – och otäcka minnen bubblar upp till ytan.

Samtidigt slits Martin mellan två världar. Han bor kvar hos sin mamma, det lätt förståndshandikappade skolmåltidsbiträdet Ragnhild, fast han närmar sig de trettio. Så blir han tokkär i den impulsiva Carro som har en spännande men komplicerad bakgrund. De beslutar sig snabbt för att flytta ihop.

Men Carro oroar sig alltmer över den ansträngda relationen till sin exman. Han i sin tur är irriterad över det dåliga samarbetet kring deras gemensamma dotter. Allt det fina Carro byggt upp med Martin knakar i fogarna – och rasar slutligen, när en person hittas mördad på parets gräsmatta.

Allan Karlssons förhållande till mordoffret visar sig ha rötter långt tillbaka i tiden. Polisen famlar i blindo. Kommer man någonsin att hitta den skyldige?

”Det värsta var att i drömmen var barnet fortfarande levande. Med motsträviga, långsamma steg, och utan vare sig strumpor eller skor på fötterna, närmade han sig platsen varifrån det tröstlösa gnyende ljudet kom. Det var som om han drogs mot det som inte längre var bara en oansenlig grop utan hade vuxit sig större till ett manslångt och meterdjupt rektangulärt hål i marken. Han kunde känna den kalla och fuktiga jorden leta sig in och fastna mellan tårna.

Just som han kikade över kanten och fick syn på den lilla varelsen, som lyckats sparka av sig det solkiga vita tygstycket den legat insvept i, gav den ifrån sig ett hjärtskärande skrik. Ljudet skar obarmhärtigt genom märg och ben och fick honom att slå händerna för öronen och krypa ihop. I och med den häftiga rörelsen vacklade han till och tappade balansen.

I samma ögonblick som han var på väg att falla vaknade han med hopsnörd strupe och en förlamande dödsångest.”

Allt vad marken gömmer är en tät, psykologisk thriller om vad som händer när livslögner uppdagas och minnen av svåra trauman vaknar till liv.  , född 1951, är uppvuxen i Stockholm och bor numera i Härnösand. Sedan över trettiofem år arbetar hon som lågstadielärare.

Tidigare har hon utgivit tre kriminalromaner: Där ingen vind blåser (2007), Som glöd blir till aska (2008) och Ur havet stiger vågorna (2010). Hon har också skrivit kåserier i Västernorrlands Allehanda samt ett antal kriminalnoveller.

Om Ur havet stiger vågorna: ”Det här är en intelligent och mycket bra kriminalroman.”

Anders Wennberg i Gefle Dagblad ”Till skillnad från mycket av det som trängs på deckarhyllorna nuförtiden, är denna kriminalhistoria befriande fri från deckarstereotyper.”

Allehanda.se

Ordfront www.ordfront.se Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Omslagsfoto: Eva Lindblad, 1001bild.se författarFoto: Frida Sjögren

ORDFRONT_SJOGREN_ALL_VAD_MARKEN_GOMMER_skydds.indd 1-7

O KRIMINALROMAN

ORDFRONT

2012-03-02 12:54

annika sjรถgren

Allt vad marken gรถmmer

Ordfront

Stockholm 2012

2 Inlaga Allt vad marken gรถmmer.indd 3

2012-03-13 14:42:48

Av Annika Sjögren har Ordfront utgivit:

Där ingen vind blåser (2007) Som glöd blir till aska (2008)

Ur havet stiger vågorna (2010)

Annika Sjögren: Allt vad marken gömmer

Ordfront förlag, Box 17506, 11891 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Annika Sjögren 2012

omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsfoto: Eva Lindblad

författarporträtt: Frida Sjögren tryck: Scandbook AB, Falun 2012 isbn 978-91-7037-576-7

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 4

2012-03-13 14:42:48

Till Gรถran

5

2 Inlaga Allt vad marken gรถmmer.indd 5

2012-03-13 14:42:48

6

2 Inlaga Allt vad marken gรถmmer.indd 6

2012-03-13 14:42:48

DEL I

7

2 Inlaga Allt vad marken gรถmmer.indd 7

2012-03-13 14:42:48

8

2 Inlaga Allt vad marken gรถmmer.indd 8

2012-03-13 14:42:48

Kapitel 1

Egentligen borde han ta en annan väg.

Det var den där oerhört makabra tingesten på gräsmattan utanför huset han passerade som påminde honom. Han rös alltid till, vilket otvivelaktigt skulle glädja den som placerat något så vedervärdigt på sin tomt, men han kunde inte låta bli att stirra varje gång han gick förbi. Huvudet i naturlig storlek, armarna och händerna med fingrar som klor, alltsammans tillverkat i något smutsgrått material. Det låg förmodligen direkt på gräset utan tillhörande kropp men effekten var att det såg ut som en halvdöd människa som försökte kravla sig upp ur sin grav. Ansiktet med de fasansfulla ögonen och den vidöppna gapande munnen var skickligt gjort, det kunde han inte förneka, och det återspeglade den skräck han själv känt när han under en period var övertygad om att hans eget öde var att bli levande begravd. Hur någon velat vanpryda sin trädgård med ett sådant ohyggligt föremål – somliga kallade det säkert konstverk − övergick hans förstånd. Ändå kunde han inte motstå att vrida på huvudet för att titta och därmed återkalla sitt mest gåtfulla minne, från när han var fem eller sex år gammal.

Allan hade aldrig berättat för någon om det han hade bevittnat.

Dels därför att han tyckte att det var genant att klä det i ord inför någon annan, dels därför att han inte ville dra vanära över sin släkt och därmed sig själv.

I själva verket var det två minnesbilder som förmodligen hängde ihop. Kanske hade det gått flera dagar eller veckor emellan. Kanske 9

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 9

2012-03-13 14:42:48

var de helt utan samband? Men med åren hade han blivit allt mer övertygad om att han hade bevittnat ett brott. Och det som överhuvudtaget fått honom att långt senare tänka i de banorna var när han i slutet på sjuttiotalet, nyss arton år fyllda, hade hört talas om något liknande. Då hade han trott att den sortens handlingar hörde gångna tider till. Efteråt hade han grubblat åtskilligt över vad som hade hänt den där sommaren när han bott ensam med sin mormor i huset på landet utanför Härnösand.

Allan visste inte varför han varit ensam med henne så länge. Kanske hade någon förklarat det för honom utan att han lagt det på minnet. Förmodligen hade hans mor inte orkat med honom.

Hans mormor hade varit tjock. Och i hans ögon gammal. När han senare tänkt efter och räknat lite hade han kommit fram till att hon faktiskt inte varit mer än runt fyrtiofem år den sommaren.

Han hade ofta lekt med de yngsta pojkarna Bylund i granngården. ”Kila hem till Bylunds ett tag!” brukade mormodern säga och det var också vad hon hade skrikit åt honom den där dagen. Vad som hade hänt innan kom han inte ihåg, men han kunde se framför sig hur han stod i dörren in till mormoderns sovrum och skräckslaget stirrade på henne där hon halvnaken låg på rygg i sin säng med uppdragna knän och skrek rakt ut. Hon fick syn på honom och tystnade tvärt. ”Det är inget farligt”, stönade hon och log matt. Hennes huvud sjönk ner mot kudden och han stod som paralyserad kvar i dörröppningen. Hans blickar drogs mot det han anade mellan hennes vita lår, men han vågade inte titta utan stirrade på svettpärlan som rann nerför hennes hals och sögs upp av blusen. ”Det går snart över. Gå du och lek med pojkarna Bylund! Jag är snart bra igen.” Hennes ansikte drogs ihop i smärta igen. ”Kila iväg hem till Bylunds ett tag! Så jag får vara ifred!”

Han stängde dörren om henne och måste väl ha lämnat huset, men han hade ingen minnesbild av det. Många år senare förstod han att det han sett var hans mormor på väg att föda ett barn. Då blev också den andra, än mer förbryllande händelsen begriplig.

10

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 10

2012-03-13 14:42:48

Stående på knä i kökssoffan hade han tittat ut på regnet genom fönstret. Han fick syn på mormodern som stod och grävde med en stor spade en bit från potatislandet. Det såg tungt ut och hon stannade upp mellan varven för att räta på ryggen samtidigt som hon vaksamt såg sig omkring. Hon verkade inte bry sig om regnet fastän hon var genomblöt. Efter en stund ställde hon ifrån sig spaden och lyfte upp ett litet vitt bylte som låg på marken. Hon sjönk ner på knä och lade byltet i gropen. Sedan skyfflade hon jordhögen över alltihop igen och gick med tunga steg tillbaka mot huset.

Hon kom in i köket, klev ur stövlarna och gick fram till diskbänken för att tvätta händerna. ”Sådärja”, sa hon. ”Nu kan inte kattkräket klösas mer!”

Han hade tyckt att det var konstigt att den ilskna katten dykt upp igen senare. Mormodern hade då svarat, utan att titta upp från potatisen hon skrubbade med flinka rörelser, att katter hade nio liv, visste han inte det?

Det ljusa byltet var av den storleken att det mycket väl kunde ha innehållit en katt. Men när han den där gången i övre tonåren såg nyhetsinslaget på tv om att man i en trädgård någonstans i Småland hittat benrester som visade sig tillhöra tre små barn som polisen misstänkte hade dödats vid olika tillfällen av sin mamma direkt efter födseln, hade hans hjärna börjat arbeta för högtryck. Han hade grunnat intensivt på det och lyckades också frammana några ytterst diffusa hörselminnen av en liten baby som gnydde. Åtskilliga gånger hade han tänkt att om det fötts ett litet barn den där sommaren, kanske det hade varit dödfött och att det var därför mormodern begravt det själv. I så fall var hon inte skyldig till mord.

Men han hade tagit reda på att det var olagligt för en enskild att gräva ner en människa i jorden, även om personen ifråga hade dött av naturliga orsaker. Så hur han än vred och vände på det hela, var han övertygad om att hans mormor hade gjort något brottsligt och att ingen mer än han kände till det.

I början – efter nyhetsinslaget – hade han ofta föreställt sig barnet där det låg nergrävt i utkanten av potatisåkern. Han hade fascinerats 11

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 11

2012-03-13 14:42:48

av tanken på att det var ett barn och ville inte att det bara skulle vara en katt. Då hade han fått skuldkänslor, men intalat sig att för den som begravts där spelade hans funderingar ingen roll. I ensamma stunder hade han till och med ägnat sig åt att med skräcken krypande längs ryggraden föreställa sig hur det skulle vara att ligga där, insvept i ett tygstycke eller ett lakan med tättpackad jord ovanpå sig. Utan att kunna röra sig eller andas.

Naturligtvis hade hans mormor inte begravt babyn levande, men han hade inte kunnat låta bli att släppa lös fantasin. Blundande hade han suggererat sig till ett paniskt tillstånd och nästan fysiskt upplevt att han själv befann sig i den trånga, mörka graven – som inte ens var en riktig grav – och utan framgång försökte skrika på hjälp eller krafsa sig ut i friheten ovanför marken. Han hade varit helt övertygad om att han skulle bli levande begravd. Att det var så hans eget liv skulle sluta.

Numera tänkte Allan bara på det när något annat påminde honom.

Som det där bisarra i trädgården han brukade passera.

Hädanefter skulle han ta en annan väg.

12

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 12

2012-03-13 14:42:48

Kapitel 2

Ragnhild vältrade kroppen fram och tillbaka och trasslade in sig i lakanen. Det utsläppta håret lade sig i testar över ansiktet. Hon förde det ideligen bakom örat. Tanken på morgondagen då hon skulle vara ensam i köket med bara en vikarie gjorde henne orolig. Irja, som annars var den som hade koll på allting, skulle åka till Sundsvall och delta i något slags konferens. Igen. I mitten av april, bara några veckor tidigare, hade hon varit borta i två hela dagar. Nu skulle Ragnhild än en gång få ansvara för att instruera vikarien och enligt Irja var visserligen kvinnan som lånats in från Landgrenskolan bra, men eftersom Ragnhild själv aldrig träffat henne kände hon sig nervös. Det gällde att verkligen få allting färdigt i tid för att det inte skulle bli samma kaos som sist. Då hade barnen, och lärarna med för den delen, blivit irriterade över att de fått vänta. Ragnhild hade varit gråtfärdig och sagt åt Irja när hon kom tillbaka att hon aldrig mer fick åka iväg på konferens. Fast det förstod ju Ragnhild att det kunde inte hon bestämma.

Sedan fyra år arbetade hon i bespisningen på Frideborgsskolan i Härnösand. Tidigare hade hon haft korttidsanställningar på både Tullportsskolan och Gånsviksdalens skola i omgångar och däremellan varit arbetslös. Hon hade börjat på Frideborgsskolan dagen efter att hon fyllt fyrtiotre och genast tagits om hand av den fem år yngre Irja. Ingenstans hade hon trivts lika bra som hon gjorde där, när allting var som vanligt vill säga, och det var framförallt Irjas förtjänst.

Tanken på en hel dag utan henne fick Ragnhild att misströsta och 13

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 13

2012-03-13 14:42:48

överväga om hon skulle sjukanmäla sig. Hon önskade innerligt att morgondagen redan vore över.

När hon för en stund hittat en bekväm ställning och till slut lyckats tränga bort den oron med beslutet att ändå försöka göra sitt bästa, började hon istället bekymra sig över om Martin skulle komma hem överhuvudtaget. Hon misstänkte att han hade börjat ljuga för henne på sista tiden.

Martin var hennes allt. Dagen för snart tjugonio år sedan då han föddes var den lyckligaste i hennes liv. Det sa hon ofta. Hans första skrik hade hörts tretton minuter över sju en ovanligt het augustimorgon och åskan hade mullrat majestätiskt som för att på bästa sätt, med buller och bång, hälsa det lilla underverket välkommen till världen.

Flera månader tidigare hade mannen som var Martins far övergivit henne. Han hade avslöjat att han redan hade en fru, vilket innebar att han inte kunde gifta sig med henne som han mer eller mindre hade lovat. Han hade varit snäll mot henne och hon hade egentligen inget ont att säga om honom mer än att han förstås hade lurat henne. Hon hade lyckats dölja för föräldrarna att hon var gravid – ingen större bedrift kanske med tanke på att hon redan vid sjutton års ålder dragit på sig nära femton kilos övervikt – men till slut hade hennes mor upptäckt sakernas tillstånd.

Hennes far hade blivit rosenrasande och försökt tvinga henne att uppge faderns namn.”Jag ska slå ihjäl den jäveln, du är ju för fan inte ens myndig än”, hade han sagt, högröd i ansiktet. Modern hade befarat att han skulle få en hjärtattack.

Själv hade Ragnhild känt sig bedrövad en liten stund, men sedan slagit sig ner framför tv:n med en stor påse M och vägrat prata med föräldrarna. Mellan tuggorna hade hon låtit högerhanden vila mot sin svällande mage. Redan då hade hon vetat att det var något speciellt med det lilla livet som växte inuti hennes kropp. Hon hade varit övertygad om att det var en pojke fastän det aldrig konstaterats genom ultraljud som börjat bli vanligt på den tiden, i början av åttiotalet.

Dessutom hade hon vetat att hur mycket hennes far än skällde skulle hon älska det här barnet mer än något annat på jorden.

14

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 14

2012-03-13 14:42:48

Mer än någon annan borde det väl ha varit men i hennes tankevärld var han, trots sitt bökande och sparkande, mer en gullig sak som tillhörde henne än en människa som med tiden skulle ha en egen vilja och så småningom bli vuxen.

Hon tittade med jämna mellanrum på klockan. Nu hade den hunnit bli över två. Det hade redan börjat ljusna och det kurrade oroväckande i magen. Hon bestämde sig till sist för att gå upp och göra sig en nattmacka. Hon vek undan täcket, stack fötterna i de slitna skinntofflorna och svepte den något för trånga morgonrocken omkring sig. Mackan tog sin lilla tid att göra eftersom osthyveln låg odiskad i diskmaskinen liksom saxen hon behövde för att öppna ostförpackningen. När hon ändå gjort sig sådant besvär kunde hon lika gärna göra två mackor – eller varför inte tre? Hon satte sig vid köksbordet och sköljde ner dem med ett stort glas mjölk.

Ragnhild och hennes son bodde kvar i samma lilla tvåvåningshus i närheten av Folkets park där hon själv vuxit upp. Båda hennes föräldrar var döda sedan länge. Huset, i rött trä med vita knutar och svart brutet tak, var byggt på trettiotalet och vissa förbättringar hade gjorts sedan hennes far renoverade i början på sjuttiotalet. Men för att kunna tävla med de omkringliggande villorna i samma ålder, som byggts ut och fräschats upp, skulle en hel del behöva göras. Det var dock inget som bekymrade Ragnhild även om hon förstås uppskattade att Martin bland annat hade sett till att byta ut vitvarorna i köket och ringt en hantverkare när taket läckte.

Martin hade varit ett snällt barn. Han var lugn och stillsam och hade förmåga att sysselsätta sig själv i timmar. Ragnhild insåg snart att Martin var smartare än hon. Han hade haft lättare för sig i skolan och hon var stolt över hans betyg och allt beröm han fick för sitt uppförande. Själv hade hon gått i hjälpklass, en liten grupp på sju elever som var lika dumma i huvet som hon. Konstigt nog hade en av dem – en tanig och lätt vindögd kille med utstående öron – startat ett företag långt senare och till och med blivit miljonär, det ryktades det i alla fall.

Men trots att Martin var klyftigare hade Ragnhild sina knep och 15

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 15

2012-03-13 14:42:48

när han under senaste tiden kommit hem sent på nätterna och påstått att han varit hos någon kompis eller kört en sväng med en av motorcyklarna märkte hon att han inte talade sanning. Det var hans sätt att först snörvla till lätt, klia sig i ena ögat och sedan börja prata om något helt annat som avslöjade honom.

Hennes största farhåga var att han hade träffat en ny flicka.

När Martin var i tonåren hade han varit lite rund – ”asfet” enligt honom själv – och plötsligt fått för sig att börja träna och äta nyttigt. Han vägrade fortsätta dela hennes godispåsar och nästan dagliga berg av chips framför tv:n och tog på sig ansvaret för att laga middagarna, något hon själv ofta slarvade med. Han blev fanatisk ifråga om allt som innehöll för mycket fett och socker. Hon sörjde de gemensamma mysstunderna, men märkte att hon själv mådde bättre av den nya mathållningen. Ändå dröjde det inte länge förrän hon om kvällarna kände suget efter något sött och salt igen. Däremot ledde ansträngningarna för Martins egen del till att han inom mindre än ett halvår plötsligt hade förvandlats till en i hennes tycke stilig ung man. Hon skojade med honom om att det väl var dags att skaffa sig en flickvän. Han sa generat åt henne att sluta varje gång det kom på tal. När hon vid den tiden föreställde sig att Martin skulle ha en flickvän hade hon bara sett positivt på saken, för så skulle det ju vara. Hon såg framför sig hur hon själv blev … ja, närapå väninna med hans tillkommande – ett ord som hennes mor använt så länge hon fortfarande hoppades på att Ragnhild skulle hitta en man som kunde ta hand om både henne och Martin.

Det dröjde väldigt länge innan Martin hittade någon som han verkade fatta tycke för. När han hade fyllt tjugofyra hade han ännu inte skaffat sig flickvän och bodde fortfarande kvar hemma. Vid det laget hade Ragnhild börjat vänja sig vid tanken på att han kanske skulle bli kvar hos henne, till och med hoppats på det. Men en eftermiddag när han kom hem från sitt dåvarande jobb som lagerbiträde på Coop Forum tittade han på henne med ovanlig iver. ”Ikväll kommer det hit en tjej!” förkunnade han med illa dold stolthet.

16

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 16

2012-03-13 14:42:48

”Oj”, svarade Ragnhild med oförställd häpnad och visste först inte hur hon skulle tackla informationen. Hennes första tanke var att de måste ha något att bjuda denna flicka på. ”Vi kan väl duka upp lite fika i vardagsrummet”, föreslog hon och gick i huvudet genast igenom vad som fanns att tillgå i skåpen. ”Nja.” Martin lät skeptisk. ”Det är klart att vi måste bjuda henne på någonting. Annars kan hon ju tro att vi är snåla. Eller fattiga.” ”Men ta inte fram så mycket. Det skulle verka …” Han tystnade. ”Vad då, Martin?” ”Äh, glöm det! Vänta tills hon kommer så kan jag fråga om hon vill ha något.”

Det var med skräckblandad förtjusning Ragnhild välkomnade denna flickvän till hennes och Martins hem. Flickan var söt men väldigt tanig och lyckades inte peta i sig mer än en halv bulle när hon väl låtit sig övertalas att fika i vardagsrummet. Sedan hade hon och Martin, till Ragnhilds stora besvikelse, dragit sig undan till hans rum. Hon hade inte kunnat låta bli, trots ansträngningen i trapporna, att göra sig ärende till övervåningen ett par gånger. När flickan några timmar senare gick hem sa hon knappt adjö fastän Ragnhild masat sig ut i hallen för att önska henne välkommen tillbaka.

Efteråt verkade Martin missnöjd med henne. Hon förstod inte riktigt varför och när han försökte förklara för henne sa hon förlåt trots att hon inte tyckte att hon hade gjort något fel. ”Det är okej, mamma.”

Men kramen han gav henne innan han gick och lade sig var mindre innerlig än vanligt.

Den magra flickan hade besökt dem vid flera tillfällen under veckorna därefter. Ragnhild försökte för Martins skull vara glad över att han hittat en flickvän, men när han en kväll kom hem och berättade att det hade tagit slut kunde hon inte låta bli att känna en viss lättnad. Hon hade varit väldigt ensam under tiden Martin varit ute och ränt med flickvännen eller stängt in sig på sitt rum med henne.

Det hade blivit ett par till genom åren men det höll aldrig särskilt 17

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 17

2012-03-13 14:42:48

länge, vilket egentligen var lika bra fast samtidigt underligt eftersom Martin var en sådan fin pojke, snäll och hjälpsam. En av flickorna hade Ragnhild faktiskt fäst sig lite vid – hon hade glädjande nog visat intresse för henne också och inte bara hängt efter Martin hela tiden – och för en gångs skull var hon inte emot det hela. Sedan hade det också tagit slut och Martin hade mest ägnat sig åt sina motorcyklar och emellanåt gjort Ragnhild sällskap om kvällarna. Och om hon finge bestämma fick det gärna fortsätta på det viset.

Irja hade kommenterat hennes och Martins sätt att leva. ”Ska inte Martin flytta hemifrån snart? Det är väl inte riktigt normalt att bo hemma hos sin mamma så länge?”

Ragnhild hade tänkt att Irja knappast var rätt person att prata om vad som var normalt, hon som levde ihop med en annan kvinna. Men det hade hon förstås inte sagt högt utan bara svarat att de trivdes bra med det. ”Du menar att du trivs bra med det”, hade Irja svarat och kört igång den stora diskmaskinen, vilket försvårade ytterligare ordväxling.

Ragnhild hade tagit lite illa vid sig, men hon kunde aldrig bli arg på Irja, som inte bara var hennes arbetskamrat utan också hennes bästa vän. Med henne kunde Ragnhild prata om det mesta trots hennes ibland svårbegripliga skånska och när hon själv klantade till det, vilket hon tyvärr gjorde ganska ofta, kom alltid Irja till hennes undsättning. Det var liksom schvung över Irja fastän hon var så liten till växten och för henne verkade ingenting omöjligt. Och det där med att hon var lesbisk var inte något som bekymrade Ragnhild egentligen.

Mätt efter nattmackorna bestämde hon sig för att göra ett nytt försök att somna om hon skulle orka jobba dagen därpå och få ordning på ruljangsen i köket. Och om det nu var så att Martin hade träffat en ny flicka skulle hon anstränga sig att se lite positivt på det. Be honom bjuda hem henne. Kanske skulle det visa sig att hon var lika rar som den där flickan hon nu inte kunde minnas namnet på. Med den förhoppningen intalade hon sig att försöka vara en förstående mor.

En stöttande och förstående mor. Hon släckte i köket och hasade in till sovrummet igen.

18

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 18

2012-03-13 14:42:48

Kapitel 3

”Visst skulle du kunna göra vad som helst för min skull?”

Carro gled ur Martins famn och vände sig mot honom för att kunna studera hans reaktion där han låg på hennes kudde. Hon smekte honom lätt över bröstet. ”Ja, det är klart.” ”Vad som helst?”

Martin sträckte sig leende efter henne och kysste henne på halsen. ”Vad som helst. Säg bara vad jag ska göra!”

Hon sköt honom ifrån sig och tittade honom rakt i ögonen. ”Jag menar allvar. Skulle du det?” ”Det är klart att det beror lite på vad det är …” Han log fortfarande. ”Så då skulle du inte göra vad som helst för mig?”

Hans leende slocknade. ”Måste du ställa såna där frågor?” ”Jag bara undrar om du bryr dig tillräckligt om mig.”

Han tog tag i hennes hand och förde den till sin mun. Han kysste den och tittade intensivt på henne. ”Det vet du att jag gör. Jag älskar dig, Carro!” ”Om någon försökte göra mig illa, då?” ”Varför skulle någon försöka göra dig illa? Sluta nu!” ”Men om?” Hon drog tillbaka handen och torkade omedvetet bort en svettdroppe på magen. ”Om jag till exempel skulle bli hotad eller till och med skadad, skulle du … skulle du kunna … döda för min skull då?”

19

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 19

2012-03-13 14:42:48

”Skojar du?”

Martin tittade osäkert på henne. Hon flög plötsligt upp ur sängen och gick fram till garderoben för att leta efter något att ta på sig. Kläderna på golvet lät hon ligga. ”Det är klart att jag skojar”, sa hon med ryggen mot honom. ”Men jag tror på att man ska visa varandra att man är villig att göra vad som helst för den andre. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för dig.” ”Nästan, ja”, sa Martin och skrattade. ”Men inte skulle du väl döda någon?”

Hon svarade inte på det utan började klä på sig. Svarta underkläder, en tvärrandig tröja i vitt och rött som genast gled av ena axeln och ett par nötta jeans. Martin plockade upp hennes kläder från golvet innan han började dra på sig sina egna. ”Nej, nu måste jag skynda mig att hämta Tilda på fritids. Klockan är över fem. Kör du mig?”

Han nickade och någon minut senare korsade de gatan på väg mot hans Volvo Amazon. Trots att det otvivelaktigt var vår i luften – björkarna hade börjat släppa fram sina små musöron och fåglarna kvittrade för fullt – var d et en aning kyligt. Bilen hade dock värmts upp av eftermiddagssolen och Carro vevade genast ner sidorutan någon decimeter. Medan Martin körde förbi det gamla gråvita trähuset på krönet av Norra Kyrkogatan kom de överens om att han skulle komma dit igen på kvällen, efter sista föreställningen. Martin var kombinerad maskinist och vaktmästare på Palladiumbiografen.

Carro, smeknamn för det i hennes tycke alltför präktiga Carolina, bodde i ett gavelradhus i utkanten av Norrstan tillsammans med sin åttaåriga dotter. Hon arbetade deltid som florist i en nyöppnad blomsterhandel och fick än så länge stämpla upp till heltid. Varannan vecka bodde Tilda hos sin pappa. Det var under en av Carros ”egna” veckor som hon hade träffat Martin. En söndag i början av april, ganska precis en månad tidigare, hade hon varit på bio med en väninna och sett den sena föreställningen av The Adjustment Bureau. När filmen var slut och de skulle gå ut från Palladium upptäckte Carro att hon hade tappat bort 20

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 20

2012-03-13 14:42:48

den ena av sina nya knallröda handskar, ett helt vansinnigt men uppiggande impulsköp, och gick tillbaka in i salongen för att leta. Väninnan, som under filmen fått flera nysattacker och klagat över att hon frös, såg så bedrövlig och hängig ut att Carro uppmanade henne att inte vänta utan gå hem. De skulle ändå åt olika håll. Hon letade vidare och efter en stund kom Martin, som var på väg att låsa för kvällen, och undrade om han kunde hjälpa henne att söka. Hon hade, sin vana trogen, flirtat lite när hon köpte popcorn och cola av honom och hon tog tacksamt emot hans erbjudande. Men handsken fanns ingenstans bland stolsraderna. De började prata om filmen och det slutade med att han skjutsade henne hem. På onsdagen, tre dagar senare, stod han utanför hennes dörr med handsken i handen. En biobesökare hade råkat få med sig den och inte upptäckt misstaget förrän hemma och kvällen därpå kommit förbi bion med den. En ovanligt samvetsgrann person, Carro skulle antagligen inte ha gjort så själv. Det sa hon också till Martin och fick ett infall att be honom komma in på en kopp kaffe.

Sedan hade det ena lett till det andra, men inte förrän på söndagen när de träffades för tredje gången hade de älskat med varandra. Carro trodde att han aldrig skulle komma till skott och var den som tog initiativet. Martin var väldigt olik alla andra hon träffat. Och Björns raka motsats. Inte alls lika överlägsen och lynnig. Det var Martins sätt att få henne att känna sig omhändertagen som gjorde att hon hade blivit kär i honom. Kanske inte precis kär … Jo, lite. Dessutom var han bra med Tilda. Den enda nackdelen var att han hade så knasiga arbetstider. Carro visste att hans mamma jobbade i köket på Tildas skola, men hon hade inte träffat henne. Inte ännu.

Hur skulle hennes föräldrar reagera när de fick veta att Martins mamma var ”mattant”? Och att han själv jobbade på bion? De var sådana snobbar fastän de knappt verkade fatta det själva. Egentligen brydde hon sig inte om vad de tyckte, eller snarare vad hennes mamma tyckte eftersom det var hon som stod för åsikterna. Hennes pappa var en mes, hade ingen egen uppfattning om någonting. Han bara höll med. Sedan föräldrarna köpt hus i Thailand träffade Carro dem inte särskilt ofta.

21

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 21

2012-03-13 14:42:48

Martin var faktiskt det bästa som hänt henne på länge. Björn hade hennes föräldrar höjt till skyarna för att han var så ”sympatisk” och ”belevad”. De var imponerade av att han emellanåt undervisade i klarinett och saxofon på Kapellsbergs musikskola och av att han fick göra sporadiska inhopp i Nordiska kammarorkestern. Att han var en stor skit som aldrig var hemma eftersom han var ute och spelade i alla möjliga konstellationer och sammanhang och när han väl var det varken brydde sig om henne eller Tilda, var något som de valde att inte ha några synpunkter på.

Carro och Björn hade skilt sig för drygt tre år sedan. Det enda goda som kommit ut av åren tillsammans med honom var Tilda. Carro kunde inte begripa att han var så envis med att ha hand om Tilda varannan vecka med tanke på att han så ofta var ute och spelade. Hon var övertygad om att han ljög när han påstod att han inte var ute och flängde fullt lika mycket numera. Men han var ju i sin fulla rätt att göra vad han ville.

Nu svängde Martin in på Eriksbergsgränd och tog sedan av till höger vid Kastellgatan. Han var mycket stolt över sin bil och skötte den som om den vore värsta dyrgripen. Det kanske den var också, hon hade ingen aning. När de var framme vid Frideborgsskolan bromsade han in mjukt vid trottoarkanten och stannade.

Skolan låg insprängd mellan några äldre trävillor och hade en tämligen oansenlig skolgård som dock rymde både en mindre bollplan med basketkorgar i båda ändar, en klätterställning och en liten sittgrupp i trä intill en sandlåda. Under inskolningen till förskoleklassen hade föräldrarna blivit visade runt och då hade Carro känt igen två av lärarna från sin egen skoltid fastän hon aldrig varit elev där själv.

Hon hade på åttiotalet gått på Murbergsskolan och det var därifrån hon mindes de bägge lärarna. Nu hade Tilda en ung, söt lärare som barnen avgudade.

Innan Carro öppnade dörren på passagerarsidan ville hon försäkra sig om att Martin verkligen skulle komma senare på kvällen.

Han nickade. Hon slog armarna om honom och höll honom i ett fast grepp.

22

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 22

2012-03-13 14:42:48

”Var det inte du som hade bråttom?” skrattade han. ”Jo … men jag vill inte släppa dig. Du får mig alltid att må så himla bra.” Hon drog sig motvilligt tillbaka. ”Vad ska du göra nu, då?” ”Jag åker väl hem en sväng.” ”Till mamma”, sa hon retsamt. ”Till mamma”, upprepade han utan att bry sig om hennes tonfall.

Sedan körde han iväg.

Hon hade naturligtvis överdrivit när hon frågat Martin om det där dramatiska med att döda för hennes skull. Ordet hade bara flugit ur munnen på henne. Men hon hoppades att han inte skulle visa sig vara lika flat som Björn varit den där gången hon faktiskt blev överfallen.

En eftermiddag för snart fyra år sedan hade hon lämnat Tilda hos en lekkompis och när hon kommit hem till det tomma radhuset och just hängt upp jackan hade det ringt på dörren. Utanför stod en av grannarna som frågade om han kunde få låna lite salt. På en fest i området, som hon och Björn varit på, hade hon dansat ganska intensivt med mannen. Han var rätt charmig och trevlig, det var åtminstone det intryck hon fått på festen när de efter åtskilliga glas vin klängt på varandra till gamla hitlåtar med Alphaville och Madonna. Hon bad honom komma in och frågade hur mycket salt han behövde.

När hon hällt upp det i en kopp och vände sig om stod han plötsligt där i köket alldeles bakom henne. Innan hon ens hann reagera hade han kastat sig över henne och sugit tag i hennes mun i något som skulle föreställa en kyss och samtidigt kopplat ett fast grepp om hennes skinkor. Överrumplad försökte hon skjuta honom ifrån sig och tappade samtidigt koppen i golvet. Han väste med hes och nästan oigenkännlig röst i hennes öra att han visste att hon ville lika mycket som han. Hon svarade inte utan använde all kraft hon kunde uppbåda till att hålla honom ifrån sig. Eftersom han var starkare trots att han var liten och spenslig fick han till slut ner henne på köksgolvet.

Vid en undanglidande manöver med huvudet för att undkomma hans enträgna försök att kyssa henne igen fick hon syn på koppen ett par decimeter bort intill det utspillda saltet, sträckte sig famlande efter den och drämde till honom strax ovanför ena örat. För ett ögonblick sat23

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 23

2012-03-13 14:42:48

tes hans fokus ur spel och hon kunde med viss svårighet knuffa undan honom och resa sig upp. Men hon hann inte mer än att snubblande ta sig fram i riktning mot öppningen till hallen innan han högg tag i henne igen. Skräckslagen lyckades hon klösa honom i ansiktet och måttade sedan en spark mot hans skrev men missade. Då gav han henne ett knytnävsslag rakt i ansiktet som träffade på munnen. Hon vacklade skrikande till och slog i ryggen mot städskåpet.

Sekunderna efteråt kände hon att det rann blod från läppen och i samma ögonblick fick hon syn på Björn. Han stod snett bakom grannen som genast snodde runt. De bägge männen stirrade på varandra i vad som föreföll en evighet. Lättnaden över att Björn kommit hem var enorm. Carro torkade blodet från den spruckna läppen med ärmen på sin tröja och rusade därefter ut från köket. ”Stick härifrån! Nu!” hörde hon Björns röst innan hon låste in sig på toaletten. Hon uppfattade att mannen svarade Björn, men inte exakt vad han sa eftersom orden försvann i bruset från vattnet som sprutade för fullt ur kranen.

Det värsta var inte att hon hade blivit överfallen av grannen, även om det naturligtvis var omskakande nog. Nej, det värsta var det som hände sedan, när hon hade tvättat sig och fortfarande chockad sjönk ner i soffan mittemot Björn som satt i fåtöljen med en halvdrucken öl och Expressen uppslagen framför sig på soff bordet.

Först då insåg hon att han hade varit hemma hela tiden. Hon hade i uppståndelsen inte lagt märke till att han varken haft skor eller jacka på sig utan bara blivit oerhört lättad när han plötsligt dykt upp. Han frågade henne inte hur det gått eller om hon ville ha någonting, vad som helst. Han bara fortsatte bläddra i tidningen och tog en klunk ur flaskan som om ingenting hade hänt. En lång stund satt hon och bara iakttog honom, men till slut kunde hon inte hålla sig utan frågade med återhållen vrede om det verkligen var på det viset att han hade suttit där i fåtöljen hela tiden och hört alltihop, utan att röra ett finger för att hjälpa henne. Hon skulle aldrig glömma hans svar, som han levererade utan att titta upp från tidningen och med ett utstuderat nonchalant tonfall. ”Hur skulle jag kunna veta om du behövde hjälp? Du brukar ju gilla tuffa tag!”

24

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 24

2012-03-13 14:42:48

Om det hade inträffat under hennes kaxiga tonårstid hade hon kunnat hantera grannens överfall på ett helt annat sätt, men hon hade blivit blödigare sedan hon stadgat sig och fått barn. Dessutom var hon inte lika stark längre fysiskt.

Strax utanför skolentrén drog Carro ett djupt andetag för att tränga undan minnet av händelsen som bara var en i raden som slutligen lett till att hon och Björn skilde sig. Hon var nära att krocka med en annan mamma som hämtat sina stojande tvillingar på fritids. De hälsade kort och Carro höll upp dörren åt dem.

Tilda växlade alltid boende på måndagarna. Carro hittade henne i byggrummet och såg genast att dottern hade en ny tröja på sig.

Hon bytte några ord med personalen innan hon uppmanade Tilda att snabba sig på med ytterkläderna. ”Har du fått tröjan av pappa?” frågade hon när de gick hemåt sida vid sida fastän tröjan nu doldes under jackan. ”Nej. Det är Ditte som har köpt den. Hon och jag var på stan i lördags. Vi gick och fikade också.”

Tilda såg nöjd ut. ”Jaså”, svarade Carro och försökte dölja sin förbittring över denna upplysning. ”Vart gick ni, då? Jag menar, var fikade ni?” ”Vet inte.” Hon ryckte på axlarna. ”Jag fick både en tårtbit och en kaka. En sån där chokladboll med kokos på.” ”Du menar negerboll?” ”Ja, fast det ska man inte säga.” ”Vem har sagt det? Är det … Ditte som har sagt det?” ”Ja, hon tycker att det är finare med chokladboll. Det är fult att säga neger.”

Tilda tittade uppfordrande på henne. ”Kan inte du också säga chokladboll, mamma?”

Nu kunde Carro inte längre hålla tillbaka irritationen. ”Jag tycker du ska strunta i vad hon tycker. Hon bestämmer inte över dig.”

25

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 25

2012-03-13 14:42:48

”Okej.”

De gick tysta en stund och korsade Kastellgatan. Tilda hade sin ryggsäck på sig och bar en plastkasse som verkade så tung att hon bytte hand lite då och då. ”Ska jag ta påsen åt dig?” frågade Carro när hon insåg hur mycket dottern släpade på, men Tilda skakade tappert på huvudet. ”Pappa vill att jag ska göra som Ditte säger också. När jag är där alltså”, fortsatte hon. ”Jaha.”

Skulle Tilda hålla på och tjata om den där Ditte hela tiden? Carro hade träffat Björns nya som hastigast och bestämt sig för att hon inte gillade henne. Hon var tandhygienist – hur trist lät inte det? − och inte särskilt snygg heller. Blek och smal på gränsen till anorektisk. Björn hade bytt ner sig betydligt, enligt Carros uppfattning. ”Hur är hon egentligen?” fortsatte Carro och tittade forskande på Tilda. ”Vet inte.” Tilda ryckte på axlarna och bytte hand igen. ”Det är klart att du vet. Är hon snäll eller är hon dum mot dig? Försöker hon bestämma mycket? Det verkar ju så.” ”Nej, hon är väl snäll. Ganska i alla fall.”

Carro låste upp ytterdörren och lät Tilda gå in först. Hon bodde kvar i radhuset med dottern eftersom det var hennes. Föräldrarna hade hjälpt dem ekonomiskt när hon och Björn skulle köpa huset med förbehållet att det skulle vara skrivet på henne – det var innan han hade vunnit deras gunst – och han hade inte protesterat. I köket var det fullt med tallrikar, koppar och glas som hade blivit stående under helgen. På diskbänken fanns inte en ledig yta, den var belamrad med kastruller och skålar av olika storlekar som visserligen skulle kunna skyfflas ihop bättre om man ville ha en plats att hålla till på. Martin hade erbjudit sig att röja upp i köket, men hon hade dragit in honom i sovrummet och han hade definitivt inte varit motvillig. Och då hon varit ensam, när Martin jobbade eller for en sväng hem till sin mamma, hade hon velat använda sin lediga tid till annat. Hon skulle ta itu med det senare.

26

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 26

2012-03-13 14:42:48

”Ska vi strunta i att laga mat och köpa varsin pizza på Briggen istället? Vad tycker du, Tilda?” ”Okej!”

Carro tog med sig plånboken och gick ett kvarter tills hon kom fram till Norra Kyrkogatan. I samma lokal där Briggens pizzeria nu låg, hade det funnits en liten livsmedelsbutik när Carro var barn. Tanten som skötte affären hade varit väldigt snäll och en gång när Carro skulle gå och handla åt sin mormor, som bodde på Skeppar Karls gränd, fanns inte en av varorna som hon skulle ha. Då hade tanten ofattbart nog kilat iväg bort till Vivo Kassen som legat ett kvarter bort och skaffat det som Carro hade på sin lista. Helt otroligt! Hon kom att tänka på julgransplundringarna på anrika Sankt Petri-logen där tantens man, som också jobbade i affären, varit lekledare när hon själv var liten. Han kallades Blåbär av någon anledning som hon inte kände till. Tilda hade aldrig fått gå på de där julfesterna som fortfarande var tradition. Eller fått och fått? Det hade helt enkelt inte blivit av.

Efter tjugo minuter återvände hon med en Hawaii special och en Valencia barnpizza. De åt medan de tittade på Vänner i femman och mitt i en tugga upptäckte Carro att Tilda hade bytt tröja. ”Varför har du tagit av dig den andra tröjan? Hade du spillt något på den?”

Tilda skakade på huvudet med munnen full av pizza. ”Gillade du den inte?” Hon lät mer belåten än hon avsett, men höll tillbaka leendet när hon tittade på sin frenetiskt tuggande dotter. ”Jo, då … Eller … äsch, jag vet inte!” ”Du behöver verkligen inte använda den om du inte vill. Vi kan slänga bort den.” Carro tittade uppmuntrande på Tilda. ”Vill du det?

Ska vi slänga bort den där fula tröjan?”

Dottern såg på henne med stora ögon och nickade långsamt.

Det var väl det Carro visste. Att den där Ditte hade tvingat på Tilda kläder som hon inte ville ha.

27

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 27

2012-03-13 14:42:48

Kapitel 4

När middagen var framdukad och Ragnhild hade tagit några tuggor av fullkornspastan med knaperstekt bacon, lök och ädelost som Martin hade lagat, slickade hon sig om munnen och försökte fånga hans blick. Hon kände sig nöjd efter dagen som avlöpt utan incidenter, vikarien till trots, och gav honom ett kärleksfullt leende. ”Det var väldigt gott det här.” ”Mm”, svarade Martin och hällde upp vatten åt dem båda. ”Men är det inte alldeles för fett?” frågade hon. ”Om det ska vara nyttigt, menar jag.” ”Mamma, det är inte fett som är farligt. Det var förut man trodde det. Kommer du inte ihåg att jag har talat om det flera gånger? Det är socker och vitt mjöl som man ska undvika. Och ta nu lite mer av salladen!” ”Ja, ja, ja.”

Hon åt lite till och funderade över hur hon skulle formulera nästa fråga. ”Kommer du hem direkt från bion ikväll?” sa hon och försökte låta likgiltig. ”Hur så?” ”Nej, jag bara undrade.” ”Jag vet inte. Jag får se.” Han snörvlade till och med gaffeln i högsta hugg pillade han i ögonvrån med pekfingret som om han fått något irriterande skräp där. ”Har du kollat vad du ska se på tv ikväll, då?”

Martin undvek att titta på henne och fortsatte sedan att äta. Ragn28

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 28

2012-03-13 14:42:49

hild svarade inte genast. Där fick jag dig allt, tänkte hon. Snörvlandet och kliandet i ögonen avslöjade honom igen. Det var nära att hon ställde frågan, den avgörande frågan som hela tiden malde i hennes huvud. Men hon skulle inte. Nej, hon skulle absolut inte göra det.

Det vore bättre att han talade om det själv. När hon inte hade sagt något på nästan en halv minut utan bara iakttagit honom medan hon samtidigt petade i salladen, tittade han plötsligt undrande på henne. ”Vad är det? Varför stirrar du på mig så där?” ”Du ville ju veta vad jag ska titta på ikväll. Har du redan glömt det?”

Hon kunde inte låta bli att retas med honom. ”Nej. Nej, det är klart att jag inte har. Varför talar du inte om det, då?”

Hon gjorde det och såg att han ansträngde sig för att verka intresserad. När han hade ätit klart kastade han en blick på väggklockan ovanför dörren. ”Jag måste sticka! Orkar du ta hand om disken, tror du? Jag hinner inte nu.”

Han reste sig och dukade snabbt av efter sig. ”Javisst. Skynda dig iväg, du!”

Martin ställde ifrån sig tallriken med en smäll på diskbänken och gick ut i hallen för att ta på sig ytterkläderna. ”Ha det bra!” ropade han. ”Du med!” svarade hon. ”Får man ingen kram idag?” frågade hon med ett indignerat tonfall.

Han kom tillbaka och böjde sig ner mot henne. ”Och en puss!” sa hon uppfordrande när han kommit halvvägs till dörren.

Han vände om igen. ”Nu måste jag skynda mig!” sa han efter att ha gjort henne till viljes. ”Kommer du hem i natt?” ”Jag vet inte”, svarade Martin och försvann.

Ragnhild satt kvar en stund. Hon suckade när hon tittade på den tomma platsen tvärs över bordet. Stolen stod fortfarande utdragen en halvmeter från bordskanten. Ibland kände hon en sådan skräck över 29

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 29

2012-03-13 14:42:49

att han aldrig skulle komma hem mer. Att han skulle råka ut för någon olycka eller bli nerslagen på stan mitt i natten. Det skulle hon aldrig överleva. Men vad hjälpte det att hänge sig åt sådana katastroftankar? Hon kunde ju inte göra något för att förhindra det. Så kom hon ihåg att det väntade ett paket Ballerina kladdkakor och en halv påse salta jordnötter i skåpet. Hon reste sig mödosamt upp och tog itu med disken. Det skulle hon gott och väl hinna innan Fyra bröllop började i trean.

Han kunde andas.

Allan öppnade munnen och vidgade lungorna. Jo, visst kunde han andas. Det fanns luft omkring honom. Efter några sekunder insåg han att han låg i sin säng. I den nya lägenheten. Och han kunde andas. Han trevade efter knappen på golvet och tände. Omedelbart blev han tvungen att blunda eftersom ljuset skar i ögonen på honom.

Han rullade runt med ögongloberna under ögonlocken för att få bort torrheten och kisade sedan försiktigt. Var allting som vanligt? När han kunde öppna ögonen igen utan att det gjorde ont svepte han med blicken runt rummet, följde garderobernas linjer bort till fönstret med de halvtrasiga persiennerna. Ändå tog det en lång stund innan han återhämtade sig från den fasansfulla mardrömmen. Det här med babyn som hade blivit nergrävd ute på åkern hade börjat förfölja honom igen. För det var ett litet barn som legat i det där ljusa knytet. Inte en katt. Utan ett barn, ett dött barn. Han var säker på det nu.

Det värsta var att i drömmen var barnet fortfarande levande. Med motsträviga, långsamma steg, och utan vare sig strumpor eller skor på fötterna, närmade han sig platsen varifrån det tröstlösa gnyende ljudet kom. Det var som om han drogs mot det som inte längre var bara en oansenlig grop utan hade vuxit sig större till ett manslångt och meterdjupt rektangulärt hål i marken. Han kunde känna den kalla och fuktiga jorden leta sig in och fastna mellan tårna. Just som han kikade över kanten och fick syn på den lilla varelsen, som lyckats sparka av sig det solkiga vita tygstycket den legat insvept i, gav den ifrån 30

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 30

2012-03-13 14:42:49

sig ett hjärtskärande skrik. Ljudet skar obarmhärtigt genom märg och ben och fick honom att slå händerna för öronen och krypa ihop.

I och med den häftiga rörelsen vacklade han till och tappade balansen.

I samma ögonblick som han var på väg att falla vaknade han med hopsnörd strupe och en förlamande dödsångest.

Drömmen hade återkommit flera nätter i rad och nu vågade han knappt somna om. Han ville inte uppleva kvävningskänslan en gång till. Han övervägde att gå upp och kanske duscha, men valde att kallsvettig ligga kvar i sängen. Istället tittade han sig omkring i det torftiga rum där hans säng stod, direkt på golvet utan ben eller sockel.

I hörnet nedanför fönstret stod en flyttkartong och en blå kasse i kraftig plast från Ikea. Kartongen innehöll hans böcker om astronomi och kärnfysik som Jeanette vägrat låta honom packa upp medan han bodde hos henne. De hade förpassats till förrådet i källaren och i kassen låg de kläder som han kanske borde hänga in i någon av garderoberna om han bara kunde komma ihåg att skaffa sig några galgar.

Inne i vardagsrummet tronade en anskrämlig soffa och ett soff bord som hyresvärden låtit stå kvar efter att Allan med en nödlögn påstått att hans egna möbler skulle komma senare. Bordet var fullt av fuktringar efter glas och flaskor. I normala fall hyrdes lägenheten ut till studenter på universitetet, men mannen som tagit emot hans telefonsamtal menade att han var trött på festande ungdomar och uttryckte förhoppningen att det förmodligen skulle bli lugnare med en äldre hyresgäst. Allan hade sett att hyresvärden blivit skeptisk när de träffades öga mot öga, men när han försäkrade att han levde ett stillsamt och nyktert liv gick mannen med på att låta honom flytta in.

Det här var hans hem nu.

Hans hem.

Vad var ett hem?

Han hade haft många olika som barn, men de hade aldrig någonsin känts som hemma för honom. Inte efter att han omhändertagits.

Det hade bara varit platser där han förvarade sina få ägodelar och där han vistades, sov och åt. På nåder. Bara ett av ställena dit han hade fraktats som ett kolli sedan hans mor försvunnit hade varit en plats 31

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 31

2012-03-13 14:42:49

där han gärna hade stannat. Men där fick han bara bo några månader innan det var dags att flytta igen, eftersom mannen i familjen hade blivit svårt sjuk. I vilken sjukdom visste inte Allan. Det var aldrig någon som talade om något för honom.

Lägenheten dit han nu hade flyttat var väl inte sämre än någon annan plats han hade bott på. Den enda nackdelen var att han blev påmind om det döda barnet hela tiden. Fastän han hade bestämt sig för att ta en omväg kunde han inte låta bli att gå förbi trädgården med statyn.

Hans mormor skulle fylla nittio i juni. Snart skulle det vara för sent att fråga henne. Om hon nu alls kom ihåg. Hon var ju ibland ganska förvirrad numera. Kanske ville hon inte komma ihåg. Men han skulle fråga henne. Innan det var för sent.

Om han fick veta sanningen och omständigheterna kring det hela kanske han lättare skulle kunna släppa tankarna på det. Och slippa mardrömmarna.

Carro trodde knappt sina öron. ”Menar du verkligen att du inte har berättat för din mamma om mig än?”

Martin såg ut som om han inte visste vart han skulle ta vägen. Han skrattade till och ryckte på axlarna. ”Det har inte blivit av bara. Men jag ska … Det är klart att jag ska.”

Hon gav ifrån sig en irriterad suck och öppnade munnen för att säga något, men stängde den genast igen. Hon följde hans rörelser när han tog på sig jackan. Långsamt plockade han upp bilnycklarna ur jackfickan och tog ett steg mot henne för att ge henne en kram. Hon besvarade den utan större entusiasm och gjorde sig sedan fri. ”Då vet hon naturligtvis inte heller att du ska flytta hit. När hade du tänkt låta henne få veta det?” Carro kunde inte hjälpa att hon lät grinig. ”Eller har du ändrat dig kanske?” tillade hon och ångrade sig genast. Det var just den typen av frågor hon lovat sig själv att aldrig mer ställa. Hon avskydde att låta efterhängsen. ”Nej, det är klart att jag inte har.” ”Men varför har du inte sagt något till henne? Ni är väl inte gifta 32

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 32

2012-03-13 14:42:49

heller?” sa hon i skämtsam ton för att ta udden av det hon nyss sagt. ”Det är bara det att … äh, jag vet inte.” ”Okej. Du gör som du vill.” På övervåningen hörde hon Tildas fötter springa snabbt över golvet och in i badrummet. Toalettsitsen for ner med en smäll. Carro började gå mot ytterdörren för att släppa ut Martin, men hindrades av att han sträckte ut armen och drog henne till sig. ”Du … var inte sur nu! Jag ska prata med henne. Jag lovar.”

Carro lät sig bevekas och kramade honom samtidigt som hon gav honom en mjuk men intensiv kyss. När hon hörde Tilda spola på övervåningen sköt hon honom milt ifrån sig och sa i vänligare ton åt honom att han måste gå. Hon låste dörren efter honom och medan hon gjorde sig klar för att krypa till sängs kunde hon inte låta bli att fundera över varför Martin inte berättat för sin mamma att han skulle flytta hem till henne. Hon kunde omöjligt förstå det. Han hade ju sagt att han var kär i henne och verkat glad, ja nästan lycklig när hon föreslagit att han skulle ta sitt pick och pack och flytta in hos henne.

Eftersom han ändå tillbringade så mycket tid där. Hade han ångrat sig ändå? Var det på grund av att hon var sex år äldre? Eller för att hon hade barn?

Medan hon borstade tänderna hörde hon sms-signalen från stolen utanför sovrummet där hon hade lagt ifrån sig mobilen. Meddelandet var från Martin och det var med en viss bävan hon öppnade det. Men så fort hon såg orden på displayen log hon. Och jag dig! Puss! skrev hon snabbt och klickade på sändknappen.

33

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 33

2012-03-13 14:42:49

Kapitel 5

Sambiblioteket var faktiskt den främsta anledningen till att Allan hade flyttat tillbaka från Kramfors några år tidigare. Det var inrymt i en mäktig byggnad med väggar nästan helt i glas, åtminstone de som vette mot väster och söder. För att vara en modern byggnad var den ovanligt tilltalande, i synnerhet om man jämförde med det själlösa affärskomplex som smälldes upp på andra sidan järnvägen vid norra utfarten mot E4:an. Den skeppsliknande konstruktionen, som fick entrén att likna stäven på ett stort fartyg, gav biblioteket dess säregna karaktär. Det låg intill Stadsparken där de väldiga lönnarna tronade med sina ännu så länge kala grenar, men som inom kort skulle lysas upp av skira ljusgröna blad. I parken fanns också Carl Milles stora bronsmonument över biskop Franzén med sina bägge musor. Platsen runtomkring var ett populärt tillhåll för festande skolungdomar. På hösten hölls varje år den så kallade Korsmässomarknaden i parken, en tilldragelse som fick många härnösandsbor att strosa runt bland stånden som erbjöd hantverk i olika former och lokala läckerheter såsom ost, bröd, fisk och honung.

Nästan varje dag gick Allan till biblioteket och läste ett par olika dagstidningar och en och annan tidskrift, eftersom han varken hade råd att hålla sig med tv eller tidning. Han hade inte ens en vanlig radio och att skaffa dator var inte något han prioriterade. En mobiltelefon modell äldre var hans enda eftergift åt tekniken. Men han tyckte om att följa med i vad som hände ute i världen. Han lånade ofta böcker, fackböcker av olika slag, mestadels om fysik. Romaner och deckare, 34

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 34

2012-03-13 14:42:49

det som verkade vara vad alla och envar läste nu för tiden, var han helt ointresserad av. Han orkade helt enkelt inte ta sig igenom alla dessa påhittade historier om människor med kärleksbekymmer, gamla trauman eller vad de nu led av, eller tröttsamma polisutredningar. Allan hade gett sig på att läsa en av de mest upphaussade för ett par år sedan, men kunde inte uppbringa tillräckligt med engagemang för att slutföra projektet. Annat var det med kärnfysik och astronomi. Att försvinna in i den världen fascinerade honom enormt eftersom han, trots att han aldrig hade gått ut gymnasiet och studerat vidare, kunde hänga med i resonemangen.

Han höll också koll på sol- och månförmörkelser. I början av januari, till exempel, inträffade en partiell solförmörkelse där runt åttio procent av solen täcktes av månen. Det var inte ofta den största förmörkelsen hamnade inom Sveriges gränser, denna gång sydväst om Skellefteå, och han hade funderat på att försöka åka dit men hindrats av att han var skyldig Jeanette pengar för jul- och nyårsfirandet. Den stundande totala månförmörkelsen i juni, sex veckor senare, hoppades han inte mycket på eftersom det skulle vara för ljust på natthimlen.

När han lämnade sin lägenhet hade han tvingat sig själv att ta en omväg för att slippa se det förskräckliga huvudet som stack upp ur gräsmattan än en gång. Men redan beslutet att han skulle bespara sig åsynen av det fick honom att börja tänka på barnet i alla fall. Det verkade som om han inte skulle kunna undgå att bli påmind vad han än tog sig för numera.

Han gick Trädgårdsgatan förbi domkyrkan, ryckte till när en bil tutade åt honom för att han inte höll sig på trottoaren, och korsade Brunnshusgatan för att fortsätta Universitetsbacken upp mot bibliotekets huvudingång. På torget hade han stött på Limpan och Tomas Brolin, ett par A-lagare som han brukade prata med och som alltid sken upp när de fick syn på honom. De hade suttit bland alla solsugna på den stora stentrappan vid torget och vinkat honom till sig när han svängt runt hörnet vid Hellstrands tobak. ”Hörru, professorn, kom hit så vi får snacka lite med dig!” Varför Limpan kallades Limpan hade han ingen aning om. Tomas Brolin omnämndes alltid med 35

2 Inlaga Allt vad marken gömmer.indd 35

2012-03-13 14:42:49