Issuu on Google+


ERICA JONG FÖRFÖRA DEMONEN ATT SKRIVA FÖR LIVET Översättning Annika Preis

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 3

2010-06-10 13.02


Citatet på s. 41–42 är hämtat ur Sylvia Plath, Dagböcker och anteckningar 1950–1962 (Norstedts 2003), översättning Rebecca Alsberg. Övriga citat är översatta av Annika Preis.

Delar av den här boken publicerades först i The New York Times Book Review och The Writer.

ISBN 978-91-1-301987-1 © 2006 by Erica Mann Jong All Rights Reserved Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel Seducing the Demon. Writing for My Life Översättning av Annika Preis Omslag av Anna Davison Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 4

2010-06-10 13.02


Inledning 11 Sova med demoner eller förförelse 25 Förändrade förhållanden, förtrollade platser, flaskan och musan 93 Ett ärr som kliar eller no business like showbusiness 129 Övertrumfar skrivandet familjen? 181 Om att vara ett bilvrak 219

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 7

2010-06-10 13.02


I Sova med demoner eller förförelse

Jag älskar könsorganens sammanslingring Och karvar mina dikter ur blod och kärlek Pablo Neruda

25

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 25

2010-06-10 13.02


Isaac Bashevis Singer har skrivit en underbar berättelse med titeln ”Taibele och hennes demon”. I den låtsas en man vara en demon som på nätterna besöker en vacker ung kvinna vars barn har dött och där maken har lämnat henne i yttersta förtvivlan. Till att börja med skrämmer demonen henne med sitt fula tryne men sedan blir hon förälskad i honom – lika mycket för hans levande historier om helvete och himmel som för hans demoniska älskog. Hon glömmer helt att han är ful och blir mer och mer fäst vid honom – trots att hon efter ett tag också ser hans mänskliga brister. Javisst, den här demonen ”svettades, nyste, hickade och gäspade”. Javisst, ”ibland luktade hans andedräkt lök och ibland vitlök … Hans kropp kändes som hennes makes kropp, benig och hårig med ett adamsäpple och en navel … Hans fötter var inga gåsfötter utan mänskliga fötter med naglar och frostskador.” ”En gång frågade Taibele honom vad allt detta betydde och Hurmizha [demonens antagna namn] förklarade: ’När någon av oss har samröre med en mänsklig kvinna iklär han sig mänsklig skepnad. Annars skulle hon dö av skräck.’” ”Så Taibele vande sig vid honom och älskade honom. Hon var inte längre rädd för honom och hans djävulska krumsprång.” Kanske misstänkte hon att han i själva verket var en man, men eftersom hon inte ville veta vägrade hon att tro på det. Singers berättelse är ett slags omvänd Scheherazade, där kvinnan förälskar sig i historieberättaren och välkomnar hans älskog hur han än ser ut. Men den är mer än så. Den är en fabel 27

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 27

2010-06-10 13.02


om förklädnad mellan en kvinna och en man som båda behöver förklädnaden för att ge varandra tillstånd att älska den andra. Hon behöver tro att han är en demon för att känna att hon inte har något annat val än att ge vika för honom. Han behöver bli övertygad om att hon tror på honom för att kunna upprätthålla den raffinerade fantasi som får henne att tända. Många äktenskap är baserade på mindre än så. Berättelsen om Taibele har för mig alltid varit en perfekt metafor för mitt liv som författare. En författares uppgift är att förföra kreativitetens demoner och att hitta på historier. Ofta går man till sängs med en man som påstår att han är en demon bara för att senare upptäcka att han är en helt vanlig slusk. Men vid det laget kan han ha gett inspiration till en roman. Romanen består även om demonen förgår. Jag skrev till min vän Ken Follett om den metaforiska klangbotten jag fann i Singers berättelse. Han läste berättelsen och frågade mig sedan i ett mejl: ”Ser du verkligen dig själv som en kvinna som har legat med någon som påstod sig vara djävulen själv men sedan visade sig vara en vanlig slusk?” Han besvarade sin egen fråga: ”Får jag gissa? Du kommer att svara: ’Ja, varenda förbannade gång!’” ”Men en gång blev demonen inte demaskerad.” ”När då?” frågade min vän. ”Det ska jag berätta så småningom.” Taibele vill inte erkänna att hennes älskare är en vanlig människa. Hon behöver tro på demoner för att fullborda sitt kärleksliv. Hon behöver tro på demoner eftersom hon annars skulle svika sin kringirrande make. Och hon är inte en sådan flicka. De bästa berättelserna har inte bara en metafor utan består 28

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 28

2010-06-10 13.02


av flera i olika lager. Isaac Bashevis Singer är en alldeles för medveten författare för att bara ge oss en enda metafor. Han ger oss så många att de ger ständig genklang – vilket är definitionen på en god berättelse. Så vem är min demon? Han är vild och ociviliserad och lever helt i ögonblicket. Han hittar på historier och lever ut dem. Han är aldrig artig. Han har inte gått på college och har definitivt ingen Master of Fine Arts i creative writing från universitetet i Iowa. Han vet inte vilken gaffel han ska välja. Han har aldrig hört talas om de tio budorden – framför allt inte det som handlar om otrohet. Han har håriga fötter och högst sannolikt också en svans. Låt oss se om du kan avgöra när demonen dyker upp. Det borde inte vara så svårt. Han kastar en sågtandad skugga. Och han lämnar en blöt fläck på lakanet. För en manlig författare är det förstås en hon. Hon antar den fysiska gestalt författaren föredrar, eftersom män bryr sig så mycket mer om utseende än kvinnor. Tycker han om stora bröst med rosa bröstvårtor? Det har hon. Tycker han om runda fasta stjärtar? Hon för tanken till tvillingplaneter. Tycker han om blå ögon? Det har hon. Bruna? De har precis skiftat färg. Tänder han på feta kvinnor? Former har hon så att det förslår. Är han fixerad vid fotomodeller? Då är hon benig. Hon är två meter lång, har höga slaviska käkben och gröna ögon med neon­gula pupiller och hon väger knappt femtio kilo. I verkliga livet leder hon tankarna till Auschwitz. I sängen känns hon som en cykel. Men på bilder ser hon ut som en gudinna. För en homosexuell författare är han den perfekte gossen. Han har idealiserade muskler, som Michelangelos David. Han kan till och med vara en ljuvlig Bacchus eller en Hermes med bevingade sandaler. Han är naturligtvis grek. Grekerna hade de vackraste gos29

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 29

2010-06-10 13.02


sarna. Och de tävlade nakna med sina förtjusande kukar uppbundna med läderremmar så att de inte skulle dingla. Åh, vilken hänförelse att se dem springa! Ingen var bög eller hetero på den tiden – bara mänsklig. Jag har alltid vetat att jag var författare och att skrivandet skulle forma mitt liv. Hur jag kunde veta det kan jag inte säga, men när jag var sju år brukade jag kyssa fotografier av författare på baksidan av böcker. Skulle jag ha gjort det i dag med det jag nu vet om författare? Förmodligen inte. ”Låt mig kyssa den hand som skrev Odysseus”, var det en insmickrande beundrare som bad James Joyce en gång. ”Du vet inte var den nyss har varit”, kontrade han. Jag visste att jag älskade författare. Jag minns mycket tydligt hur jag satt som barn i det stora rummet på 77th Street (med utsikt över vattencisternerna på Upper West Side och belyst av månskenet och General Motors stora skylt). Jag delade rummet med mina båda systrar. När mamma kom in för att ge oss en godnattpuss såg hon mig kyssa bilden av Louisa May Alcott på baksidan av Unga kvinnor och konstaterade torrt: ”Hon är död.” Hon var förmodligen svartsjuk på att jag älskade någon annan än henne. Min mammas heta avundsjuka kärlek lämnade ingen plats för andra kvinnliga mentorer. Men hennes avfärdande kommentar fick bara skrivandet att framstå som ännu mer mirakulöst. De döda kunde fortfarande kommunicera! Jag dyrkade författare för att de till och med från graven kunde ta mig med på magiska resor. De böcker jag älskade som barn – böckerna om Trollkarlen från Oz, Bortom nordanvinden, Gullivers resor – handlade alla om sådana resor. Och inte helt förvånande återvänder jag hela tiden i mitt skrivande till en pikaresk där en tursam dumskalle träffar mängder av skurkar men ändå klarar sig levande fram 30

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 30

2010-06-10 13.02


till det lyckliga slutet. Jag planerar det aldrig så men schablonen måste ligga djupt inbäddad i mitt undermedvetna. Jag antar att jag skriver sådana böcker eftersom jag tyckte så mycket om sådana berättelser som liten. Och jag skriver alltid i hopp om att bli förflyttad till en magisk plats. Jag behöver själva processen för att inte bli tokig. Eller också var alltsammans i grunden oidipalt – ett försök att förföra min far genom att bli berömd. Berömmelse var någonting han uppskattade. Om jag blev berömd skulle han älska mig mest av oss tre systrar. Kanske var det så enkelt – och så komplicerat. Skulle jag älska böcker lika mycket om jag var barn i dag? Min dotter var en tevetittare som upptäckte böckerna sent men nu är omvänd. Och min dotterson är redan bokbiten. Han har ännu inte fyllt två men skriker hela tiden ”Läs! Läs!” och håller fram en ostadig trave böcker. Kanske är läsberoende någonting som inte kan hållas tillbaka. Jag hoppas det. Vi lever i en värld som är så full av nyckfulla distraktioner att det verkar osannolikt att så ensliga sysselsättningar som att skriva och läsa skulle kunna överleva. På flygplatser, gym, banker, restauranger och skönhetssalonger överfalls vi av tevenyheter. I telefonen tvingas vi att lyssna på musik som vi aldrig själva skulle ha valt. Mobiltelefonknarkare (mig själv inkluderad) berättar högljutt detaljer om sina middagar, sina familjeproblem och sjukdomar som ingen vill veta någonting om. Alla sinnen skriker efter stillhet. Kanske är det paradoxalt nog därför skrivandet aldrig har varit så viktigt som nu – trots att allt färre människor har tid att läsa. Att skriva och läsa ger oss en möjlighet att återerövra insidan av våra skallar. Det rengör den griffeltavla som klottrats full med distraktioner. För mig är det ett slags meditation. Jag är aldrig så lugn som när jag har skrivit. Och nästa morgon 31

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 31

2010-06-10 13.02


kommer jag att känna samma oro och blir tvungen att starta hela processen igen. Henry Miller brukade säga att han måste skriva femtio sidor innan han kunde höra ”bokens fosterljud”. Ernest Hemingway (denna vida överskattade ikon) brukade se ut över hustaken i Paris och säga till sig själv: ”Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening du kan.” ”Vi gör oss själva verkliga genom att säga sanningen”, säger poeten-munken-filosofen Thomas Merton. Och det är för mig hemligheten med att skriva. Vid någon punkt under min odyssé från ung poet och doktorand till skandalomsusad romandebutant träffade jag en man. Jag träffade alltid män på den tiden. Den här var en äldre förläggare med långvarigt rykte om sig att ge ut böcker som en gång hade varit bannlysta, som Nabokovs Lolita och D.H. Lawrences Lady Chatterleys älskare. Han gav dessutom ut

en massa smörja, som en framgångsrik förläggare måste göra, som böcker om ufon, astrologiska förutsägelser om aktiemarknaden och självhjälpsböcker om sex. Självhjälpsböcker om sex går aldrig ur tiden men varje ny generation måste uppfinna sina egna. På mina föräldrars tid dolde sig sexualupplysningsböckerna under vita rockar och stetoskop. De var skrivna av läkare som doktor Eustace Chesser i Kärlek utan fruktan, som jag råkade hitta i ett ställ med pocketböcker i japanska Hakone, en skidort vid foten av berget Fuji. Det här var en liten ort och jag gick runt boken i cirklar, rädd att köpa den och rädd att inte köpa den. Till slut köpte jag den och flydde från mina föräldrar och yngre systrar och läste den i varmvattenbassängerna under hotellet där gästerna simmade nakna och njöt av den japanska bristen på kroppslig skam. 32

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 32

2010-06-10 13.02


I min generation av krigsbarn tog Alex Comfort, philosophe extraordinaire, över sexrådgivningen med Kärlekens nöjen och Mera om kärlekens nöjen. (En gång i slutet av sjuttiotalet blev jag erbjuden en halv förmögenhet för att skriva Kvinnornas nöjen men tackade nej eftersom jag var rädd att det för evigt skulle placera mig i ett fack som sexförfattare. Jag sa nej till den snöda vinningen och blev placerad i ett fack ändå.) Det tidiga sjuttiotalet handlade bara om klitoris. Klitoris var drottning. Det var omöjligt att undfly sjuttiotalet utan att kliva över klitoris. Männen hade uppenbarligen inte kunnat hitta den under århundraden. Och kvinnorna var förbannade. Sedan klev Masters och Johnson in på scenen, körde in en genomskinlig elektrisk dildo full av transistorer i en rad fittor, videofilmade dem och upptäckte att klitoris definitivt var den punkt där den kvinnliga orgasmen startade. Så Freud hade fel! Det fanns ingen vaginal orgasm. Klitoris var tidens primadonna. Om man hade missat Masters och Johnson i deras vita rockar (de rigeur för sexologer) kunde man läsa Shere Hite. Hon hade intervjuat tre tusen kvinnor och upptäckt att ”de flesta kvinnor lätt kan få orgasm vid stimulering av klitoris men att endast en tredjedel lätt får orgasm under den egentliga akten, det vill säga vid införande av penis”. Detta var att räcka lång näsa åt männen, som uppenbarligen var så förmätna att de trodde att alla kvinnor kunde komma på trettio sekunder vid ett snabbt skjut. Under historiens lopp har det naturligtvis alltid funnits män (framför allt i de underbara medelhavsländerna, som verkar glida fram på olivolja) som vet hur man tillfredsställer en kvinna, men om man inte flyttade till Italien i puberteten fanns det uppenbarligen inte tillräckligt många för att de skulle räcka till oss alla. Dessutom var man tvungen att stå ut med deras 33

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 33

2010-06-10 13.02


allsmäktiga mödrar. Så Hites bok blev en sensation. Några år senare ersattes den av g-punkten, som alla var fast beslutna att hitta, vare sig de hade någon eller inte. Men tillbaka till den äldre förläggaren – som jag tänker kal­la Wagstaff, må han vila i frid. Han hade gett ut många böcker om den triumferande klitoris. Han sa att han älskade mina förs­ta två diktsamlingar, Fruits & Vegetables och Half-Lives. Han tog mig till det litterärt berömda ”Rose Room” på Algonquin Hotel för att ta reda på om jag höll på att skriva en roman. Det var precis vad jag gjorde. Vi beställde in consommé och krabbsallad och alldeles för mycket vin. Vi satt bredvid varandra på en väggfast, stoppad bänk under hela festmåltiden och hans leverfläckiga fingrar kröp hela tiden närmare mina bara lår. Det var midsommar och det var modernt med kortkort. Jag drog mig åt sidan – vilket var lättare sagt än gjort på det kletiga lädret. Kyparen gled fram med mer vin. (Det här var på den tiden när förlagsluncher var mer suparfester än demonstrativt måttliga representationsmöten.) ”Så du skriver en roman?” ”Om en psykiaters hustru som ger sig iväg på ett vansinnigt pikareskäventyr med …” ”Om den är hälften så bra som dina dikter ger jag ut den.” ”Du kanske skulle läsa den först.” ”Det behövs inte. Jag känner på mig att den är bra. Hur kan jag få den?” Hans gamla ögon glittrade som på en ödla. ”Jag betalar vad som helst.” Jag tänkte på det största förskott jag hade hört talas om. Jag hade läst i Publishers Weekly att en debutant hade fått fem hundra tusen dollar. ”En halv miljon”, kved jag försagt. Det skulle göra min pappa stolt – han hade lämnat show business för att handla med 34

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 34

2010-06-10 13.02


tchotchke, och även om han tjänade pengar på det billiga bjäfset hade han alltid ångrat det. ”Avgjort”, sa den glittrande ödlan. Vad hade jag sagt? Jag hade ju en agent. Jag hade inte tillstånd att förhandla med vilken gammal reptil som helst över lunch. ”Det är nog bäst att inte diskutera pengar med mig”, sa jag snabbt för att komma undan. Tänk om jag kunde få mer? ”Tala med min agent Anita.” Han slickade sina torra och slappa läppar. ”Det ska jag göra. Alla de bästa romanförfattarna har börjat som poeter”, sa han. ”Hemingway skrev dikter. James Joyce. Thomas Hardy. D.H. Lawrence. Det börjar alltid med en metafor. Du ska veta att min andra stora passion i livet är sällsynta böcker.” ”Menar du det?” Jag älskade själv sällsynta böcker – även om jag aldrig hade ägt några. (Jag hade stått och åtrått dem i The Rare Book Room på Butler Library. För mig var de det sexigaste som fanns. Sexigare än ”Diamanten lika stor som Ritz”, som fick Scott Fitzgeralds hjärta att slå snabbare.) ”Jag har precis köpt ett mycket välbevarat exemplar av Keats Endymion. Jag skulle gärna vilja visa det för dig.” ”Keats är min absoluta älsklingspoet!” ”Och jag har en förstautgåva av Strån av gräs. Jag skulle gärna visa dig den också.” Jag fick hjärtklappning. Håret reste sig på armarna. ”Jag älskar Strån av gräs!” ”Mitt kontor ligger alldeles nära”, sa den gamle bocken. Nu var det här inte hans riktiga kontor på förlaget. Det var ett litet extrakontor som han hyrde i samma byggnad där The New Yorker låg, precis runt hörnet. Han ledde mig dit. Vi åkte upp i hissen medan han skramlade med sina nycklar. Och där, högt upp, fanns ett kontor 35

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 35

2010-06-10 13.02


som mest liknade ett magasin för gamla böcker (med alla de associationer det gav någon i min generation). Ett rum med ett sotigt fönster, ett skrivbord i stål och staplar av böcker som på ett bibliotek. Han gick fram till staplarna och drog ut två volymer som låg i skyddsfodral. Försiktigt och med stora åt­ hävor lirkade han sedan fram Endymion ur fodralet och lade den framför mig på skrivbordet. Ett vackert ting skall aldrig helt förgå: Dess skönhet växer; det skall aldrig gå In i intigheten; men skall visst bevara En stilla lund där vi kan vila bara ... Jag läste verserna och mindes min collegeförälskelse i Keats. Jag besökte hans hem i Hampstead när jag var nitton år och skrev en dikt om det, och jag besökte det hus i Rom där han dog och skrev om det också. Jag var hänförd. Jag läste vidare: … trots alla krav, Finns en skönhet som tar pällen av Från mörka sinnen. Så är sol, så är månsken, Skuggig ro från stam och ungträdsgren Åt vårens liljor och åt enkla får På den gröna marken där de går … Jag levde i en grön värld till och med i det där dammiga rummet. Jag kunde ha varit den där unge grekiske herden som förälskade sig i mångudinnan Cynthia. Wagstaff plockade sedan fram Strån av gräs med en titelplansch av den gamle gode gråskäggige Walt Whitman. Han lade den på skrivbordet och slog upp den: 36

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 36

2010-06-10 13.02


Han var en gosse som gick ut i världen varje dag; Och det första som han såg det blev han också till: Och det blev en del av honom för en dag, eller för en timme, eller för många år eller tidlösa cykler av år. Vårens syrener blev en del av denne gosse, Och gräs, och vit och röd blomman för dagen, och vit och röd klöver och fibifågelns sång, … undersamt där nedan – och det underbara sällsamma flödet, Och näckrosorna med graciösa platta huvuden – allt blev en del av honom. Så jag blev en del av boken. De gräddgula sidorna blev en del av mitt kött och grönskan spred sig i mitt hjärta och innan jag visste ordet av hade den gamle leverfläckige förläggaren slagit armarna om mig bakifrån och snodde mig sedan runt för att kyssa hans skrynkliga läppar. I förening med Walt Whitman, som på något sätt blev till allt han tittade på och smälte samman med de människor som mötte hans inkännande blick, låg jag plötsligt på knä framför gubben. Och sedan sög jag av någon anledning på hans sladdriga snopp (hur kom den in i min mun?) eftersom varje atom av honom också tillhörde mig. Det tog evigheter för honom att komma. Han var gammal och saven hade stelnat. Den rann inte längre. Den klumpade sig. Den trängde sig mödosamt fram. Men socialarbetaren i mig kände medlidande med hans ålder och hans heta längtan så jag framhärdade. (Dessutom är det svårt att resa sig med värdighet när man väl har hamnat på knä.) Visionen av sällsynta böcker i mitt eget bibliotek gav mig kraft. Vad var det för galenskap som fyllde min förvirrade hjärna? Säkerligen skulle han ge mig en förstautgåva – eller två – för denna mö37

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 37

2010-06-10 13.02


dosamma avsugning. Jag sög och jag sög. Detta var tiden för Långt ner i halsen men jag kan försäkra er att min klitoris inte var någonstans i närheten av mina halsmandlar. Han förlorade hela tiden erektionen och återvann den sedan plågsamt. Om jag hade sett på klockan skulle den utan tvekan ha gått baklänges. Men jag tittade på de där förstautgåvorna, som var det som hade fått mig upphetsad. Till slut kom han segt drypande – full av ursäktande tacksamhet. ”Vad kan jag göra för dig?” frågade han. ”En förstautgåva eller två vore inte så dumt”, skulle den golddigger jag aldrig har varit ha kunnat säga. ”Är det sant att Keats dog som oskuld?” frågade jag och reste mig utan att svara på hans erbjudande. Jag stod inte ut med tanken på att han skulle röra vid mig. Det var Keats jag ville ha. ”Det vore sorgligt i så fall. Mycket sorgligt. Vilket slöseri med poesin!” sa den gamle förläggaren. Tänkte han bara på poesi som ett medel till förförelse? Nåja, det hade ju fungerat, eller hur? Dagen därpå levererades ett stort brunt paket till mitt hem på 77th Street. Det var så noggrant inpackat att det måste vara en första­ utgåva. Först läste jag följebrevet: ”Jag kan inte tacka dig nog för din djärvhet, din begåvning och din rena livsglädje i sann whitmansk anda!” Så jag packade upp och packade upp och packade upp och drömde om förstautgåvor. Och där under bubbelplasten och det bruna omslagspapperet låg ett faksimil av 1855 års utgåva av Strån av gräs. Det kändes som om jag hade blivit lurad. Jag gav honom väl inte någon faksimilavsugning heller! Till råga på allt hade han fullständigt glömt allt om det generösa förskottet. 38

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 38

2010-06-10 13.02


Så jag hade brutit mot min egen regel. Bli aldrig sexuellt involverad med en förläggare! Till min egen bestörtning skulle jag bryta den en gång till. Och då gjorde jag mig högst besvärande till fiende med Martha Stewart. Men det var mycket senare, när jag redan hade gett ut tre romaner och fem diktsamlingar. Först måste jag fortsätta med poeternas liv. Jag träffade Ted Hughes ungefär vid samma tid som jag träffade den gamle förläggaren – i början av sjuttiotalet. Han hade precis gett ut sin dödsföraktande diktsamling Kråka. I de här häpnadsväckande dikterna sitter en kråka med blodig näbb i ett träd och ser ner på en värld förälskad i döden. Dikterna var blodbesudlade och våldsamma, fyllda av en natur med röda tänder och klor – vilket inte var förvånande för en diktare vars båda älskade kvinnor hade tagit livet av sig. Den andra hade även tagit deras barn med sig. Skälen var olika för dem – om det någonsin kan finnas ett skäl för självmord. Assia Wevill, som Ted Hughes uppenbarligen föll för medan han fortfarande levde med Sylvia Plath, var barn till överlevande från förintelsen – en starkt självmordsbenägen grupp. Sylvia Plath hade lidit av depressioner och gjort självmordsförsök under sin tonårstid, som hon beskrev i romanen Glaskupan. Båda kvinnorna var förälskade i Ted Hughes – som inte kan ha varit en lätt man att älska men som var betvingande. När jag träffade honom förstod jag varför båda dessa briljanta kvinnor hade fallit för honom. Han var intensivt sensuell med en vampyrliknande, magisk dragningskraft. Han tornade upp sig över en. Han var lång och bredaxlad och håret föll ner över den breda pannan. Han hade en fyrkantig haka och en intensiv blick och ångade av virilitet. Dessutom var han medveten om hur oemotståndlig han var på sitt Heathcliffvis. Och han körde hela vildmansstuket 39

I_Förföra demonen_korr_2 juni.indd 39

2010-06-10 13.02


9789113019871