9789186133306

många fransmän skulle ha gjort? Räckte det alltså med att vilja för att kunna? Var alltså alla människor i princip förmögna att förstå vad andra hade gjort och förstått?”1 Detta var den revolutionära idé som Jacotots slumpartade experiment väckte i hans medvetande. Fram till detta ögonblick hade han likt alla andra samvetsgranna lärare trott att en läromästares viktigaste uppgift är att förmedla sin kunskap till sina elever, för att de därmed gradvis ska uppnå samma högre nivå av vetande som han själv. Precis som sina kollegor visste han att det inte handlade om att stoppa studenterna fulla med kunskap för att sedan tvinga dem att upprepa den som papegojor, men också att man måste leda dem bort från slumpens vägar, där man går vilse om man ännu inte har förmågan att skilja det väsentliga från det godtyckliga och principen från dess konsekvens. Kort sagt, lärarens väsentliga handling var att förklara: att frilägga kunskapens enklaste element och få deras principiella enkelhet att stämma överens med den faktiska enkelhet som kännetecknar unga och okunniga människors medvetanden.

Att undervisa var att på en och samma gång förmedla kunskaper och forma medvetanden, genom att enligt en bestämd ordning leda dem från det enklaste till det mest sammansatta. Genom att förnuftigt tillägna sig kunskap och genom att utveckla omdöme och smak kunde studenten därmed höja sig till den nivå som hans sociala bestämmelse krävde, och blev på detta sätt redo att använda sig av den kunskap som var lämpad för denna bestämmelse: att undervisa, processa eller styra för de läskunniga eliterna; att uppfinna, utforma eller skapa instrument och maskiner för de nya avantgarden man nu hoppades finna i det vanliga folkets elit; eller att, för den som besatt detta 7