9789197906814 by Smakprov Media AB

DEN RYS KA SJA LEN A N N A VOG E L

A N N A VOG E L

DEN RYSKA SJALEN

Tidigare utgivet av Anna Vogel:

Min farfar Ingmar Ström (Albert Bonniers) 1995

jag sitter i mitt gamla kök. Det är bara Martins och barnens kök nu. Anslagstavlan är gles. Hälften av alla lappar, visitkort och foton är borta. Borta hos mig. Uppe på min vind. Han har kvar ett kort av mig som han tog på hösten när vi blev till sammans. Han hade det länge i sin plånbok, som sitt bästa foto av mig. Jag undrar varför det får sitta kvar. Kanske för barnens skull. – Hur vill du göra på din födelsedag? undrar jag. – Ni kan väl komma på morgonen, säger Martin. Jag nickar. Jag undrar om han kommer att sova naken den natten. Troligen inte när vi ska uppvakta på sängen. Han tar nog en T-shirt, kanske en av sina vita ribbade undertröjor. De har en ringning som klär honom väldigt bra. – När ska vi komma? – Kom vid åtta. Jag bjuder på frukost. Ingen uppvaktning på sängen. Vi är färdiga, jag ska gå nu. Jag ropar på våra barn. Mina barn, Sandor, Beata och Elias. – När hämtar du oss nästa gång? – Det dröjer länge nu, jag ska ju på resa. Om nio dagar. – Det kommer inte att gå bra, jag kommer att sakna dig! skriker Beata. – Ja, jag vet. Jag ska ringa och säga god natt. Jag kommer att sakna er också. Jag kramar barnen, jag kramar Martin. Alltid när vi ses och 5

alltid när vi skiljs åt. Jag tänker som vanligt. Den här kroppen. Var jag så nära. Kramen är snabb och lite hård, men i mitt huvud är den mjuk, försiktig, och vi står inte i en hall utan någon annanstans, kanske där vi tog det där fotot, ute på uni versitetet vid Lappkärret. – Köp presenter! ropar Sandor efter mig i trappan.

i min lägenhet är det rent och lugnt. Det är mer likt ett in redningsmagasin än någonstans jag bott. I det största rummet finns min dubbelsäng, matbord och stolar, bokhyllor och soff grupp, och ändå är det stora ytor kvar i mellanrummen. Jag har inga bilder här. I barnens rum står leksakerna prydligt på vaniljgula hyllor. I hallen har skorna, ytterkläderna och vantarna sina tydliga platser. På tvättfatet i badrummet: en tvålbehållare, inget annat. På bänken i köket: en flaska med diskmedel och en borste. Här finns inget bråte, inga gömställen, inga förvildade hörn. Jag hämtar min resväska och börjar packa. Blusar, kjolar, linnen, klänningar, jag väljer ut kläder som jag inte haft på länge, lätta skor, solglasögon, en hatt. Det är mitt sommarjag jag plockar fram. Jag ska åka till Ukraina, till Kiev och Jalta, jag ska åka med min kör, det är varmt där, jag har sett foton på nätet, palmer, vinodlingar, badstränder vid Svarta Havet. Stockholm är kallt nu, det är tidig april. Kläderna ser overkliga ut i väskan.

jag har packat färdigt. Jag ligger i min stora säng. Jag är inte trött. Jag har släckt i rummet, men genom fönstren kommer ett milt gult och rött sken från skyltarna på serveringarna mitt emot. Då och då kör en bil förbi och strålkastarna sveper över mitt tak, som snabba vita visare på en urtavla. Min mobilladdare. Jag har glömt packa den. Jag går ut i köket, hämtar den, lägger den i väskan. Jag går ut i badrummet. Min skugga mot väggen, ljusets vinkel gör att proportionerna förskjuts, höfterna ser lite bredare ut, mina lår framträder, mina vader. I badrummet, fort farande med släckt lampa, ser jag mig i spegeln. Dunklet gör att jag ser bättre ut, jag smälter ihop med idealbilden av mig själv, så som jag tyckt om att tänka på mitt ansikte, när Martin och jag hade det bra var det så jag såg ut. Jag ser på skuggorna under kinderna, jag ser på hakan, på ögonbrynen. Jag ser på håret, det ser mjukt ut. Jag känner på det. Någon borde vara nära mig i kväll. Min kropp är varm. Någon borde smeka mig över hals en, röra med pekfingret längst ut på min axel och sedan låta det glida ner utmed min överarm. Jag kommer närmare spegel glaset och tar med fingertoppen över munnen, överläppen, mungiporna. Någon borde vara nära där, med sina läppar. Jag går tillbaka till sängen. En kropp. Om det låg en kropp här. Jag tar en kudde och trycker mot magen, örngottet är slit et, det är skönt att känna det mjuka mot huden. Om det låg en kropp här helt nära mig. Med ryggen mot min mage. Jag skulle ta handen långsamt utmed hans sida, börja vid hans biceps 8

muskel, gå neråt längs revbenen, midjan, över stjärten. Hans hud skulle färgas orange av ljusskyltarna, jag skulle höra hans andetag. En kropp. Inte Martins utan en annans. Han skulle märka min beröring, vända sitt ansikte mot mig. Hur skulle han se ut? Ljust hår? Brunt? I mörkret skulle det vara färglöst, det skulle falla ut över kudden. Han skulle öppna sina ögon, ett blänk i dem, och komma närmare. Jag trycker kudden hårdare mot magen, stryker mig själv över armen, uppe på insidan av överarmen där min hud är len. Jag skulle vilja, jag skulle vilja känna någons fingrar här. Ett hotell. En bar vid receptionen. Höga snurrstolar vid bar disken, svart lädersits och gul metall. Bartendern i vit skjorta och fluga betjänar en ensam man. Jag går fram och sätter mig intill honom. Jag ska packa något mer. Jag går ut i badrummet och fram till medicinskåpet. Här. Bakom febertermometern och Elias astmamedicin ligger, ja, just det, ett paket kondomer. Jag lägger dem i en liten blå necessär och tar in den i rummet där resväskan står. Jag lägger mig i sängen igen. Ett glas vitt vin i hotellbaren med någon annan. Någon annans kropp.

det är tidig morgon, fortfarande mörkt. Det är kallt i lägen heten, jag har tagit en snabb dusch och står vid garderoben för att välja kläder. Jag tar fram ljusgrå träningsbyxor och en blå munkjacka med universitetstryck. Jag hänger det över stolen och börjar ta på mig strumpor. Jag ändrar mig. Jag vill ha andra kläder. Jag vill inte vara bekväm. Jag vill ha något som är styvt, som ger mig form. Jag lägger in byxorna och tröjan igen. Jag tar fram ett par mörkblå, smala jeans och en vit skjorta. Jag klär mig. Jeansen sitter åt, bra. Jag knäpper knapparna i skjort an, jag låter de översta vara öppna. Jag borstar håret, jag sätter upp det i en hästsvans. Jag åker.

kyrkan i kiev är stor och mörk. Vaktmästaren går runt och tänder ljus och publiken börjar sätta sig. Jag är sopran. Jag är på min plats, alla är uppställda, framför oss sitter orkestern. De plockar med häftena, justerar notställ, torkar av instrumenten med små dukar, tar harts på stråkarna, viskar och pekar i noterna, markerar. Nu kommer vår dirigent, orkestern reser sig, publiken applåderar. Vi sjunger en motett av Bach. Komm Jesu komm. Stämmorna flätar sig in i varandra, följer, bryter sig loss, die Kraft ver schwind, kraften försvinner, vi går ner i pianissimo och i nästa parti, der saure Weg, den bittra vägen, klättrar vi uppåt, stämma för stämma och sedan samlas vi som i en knut: der saure Weg ist mir zu schwer, den bittra vägen är för svår för mig, och därefter lättas knuten upp, musiken blir böljande, flödar över i Komm komm ich will mich dir ergeben – jag vill ge mig själv åt dig. Framför mig sitter en man, han spelar altfiol. Han heter Lorens. Jag ser hans rygg och hans händer, jag ser hur han vänder bladen, jag ser hur han drar stråken över fiolen. Det är varmt i kyrkan och jag ser en droppe svett som rinner ner för hans nacke. Den når hans skjortkrage och går in i tyget, den blir till en liten liten fläck där, som sakta blir ljusare och ljus are, och till sist försvinner. Komm Jesu komm sjunger jag. Och altfiolen svarar, så är det: fråga – svar, kör – stråkar. Det komm er en ny svettdroppe. Den rinner längs ett veck i hans hud, sedan går den in i tyget, men på ett nytt ställe. Först blir det en 11

mörk ring, sedan går den bort. Du bist der rechte Weg, die Wahrheit und das Leben, du är den rätta vägen, sanningen och livet. Den lilla droppen, nu kommer en ny, den tar ytterligare en annan väg. Han har böjt nacken lite åt vänster, lutar sig ner mot fiolen och spelar så försiktigt, och sopranstämman gör slingor på Weg, We-he-he-he-heg. Nu kommer en ny harmonik, musiken har en tydlig riktning framåt, vi går upp i mezzoforte, och männen kommer in igen i Du bist der rechte Weg. Nu ser jag hans vänsterhand, jag ser något där, något som reflekterar ljuset från lampan på notstället. Der rechte Weg. Det är en vigselring.

i ett litet lågt hus är nergången till katakomberna. Vid en disk säljer en kvinna små ikoner, vykort och lackade träaskar. Innan vi går ner för trappan måste jag ta på mig ett heltäckande svart förkläde och en huvudduk. Vi får varsitt långt, smalt vax ljus att lysa med, och blir visade nerför en trång, brant trappa. Här finns ingen elektricitet. Det blir kö, det är en grupp tyska turister som ska ner. – Vorsicht! Därnere är det lågt i tak, alldeles mörkt. En gång leder fram till ett litet rum, där tre kistor står. De har lock av glas, som i sagan om Snövit. Det ligger döda människor i kistorna. Alla är helgon. Alla är mumier. De är inlindade i linnedukar med guldbroderier. Jag tittar på en man. Sankt Jaromil. Man kan önska sig god syn av honom. Vi går vidare. I en monter längs en vägg finns kranier, benknotor och skelettet av en hand upp lagt på djupröd sammet. Lorens kommer upp bakom mig. Vi går vidare, in i små rum, genom gångar, upp och ner för sneda halvtrappor, vi har snart tappat orienteringen. Han går hela tiden efter mig. Luften är fuktig, fattig på syre, jag har en lätt klaustrofobisk känsla, som om jag själv låg i en av kistorna och duken över ansiktet skavde, mörkret, det labyrintiska systemet av gångar, Lorens och jag kastar skuggor på de vita väggarna, på mumierna, allt blod, alla safter borta … Slutligen kommer vi upp igen. Lorens hjälper mig av med förklädet och huvudduken. Han tar en galge från väggen och 13

hänger upp förklädet, han slätar ut det med sina handflator, han viker huvudduken omsorgsfullt, han tar bort några hår strån och släpper dem på marken. Han står bakom mig och borstar mig lite lätt på axlarna, som om förklädet lämnat spår, och sedan lägger han sina händer på mina överarmar. Han trycker till lite. Jag vill luta mig bakåt mot honom, men han skjuter mig framåt, mot utgången. Dagsljuset är hårt, våra fot steg knastrar i gruset, jag hör fåglar, mobilsignaler, en pojke gråter, verkligheten känns kantig. – Var är de andra? De är borta. Lorens tittar ner, han har köpt en ikon till sin fru, den ligger i en sladdrig vit plastpåse som han håller i handen.

han sitter bredvid mig i bussen. Vi är på väg mot Jalta. Jag tittar på hans ögon. Det ena ögat är grumligt. Det ligger en grå skugga över pupill och iris, skuggan flyter ut i ögonvitan. Hans andra öga är klart. – Vad har hänt med ditt öga? frågar jag. – En pigmentfläck. – Har det alltid varit så? – Ja. – Ser du annorlunda? – Annorlunda än vadå? – Än andra människor? – Jag tror inte det. Ska vi jämföra? Han kommer nära mig med sitt huvud, han säger: – Om du först beskriver allt du ser? Så beskriver jag allt jag ser sen? – Vad ska jag beskriva? – Allt. Jag ser ut genom fönstret. – Jag ser bergen därute. De är bruna som lera. – Hur brunt är lera? Han ler. Han skämtar med mig. Han är forskare. Han har två barn. Hans fru är beteende vetare på ikea. Han bor i Enskede. Han har heller aldrig varit i Ukraina förut. Jag berättar om mitt arbete. Men jag har svårt att koncentr 15

era mig. Vi sitter så nära. Ibland är det nästan som om våra ben stöter till varandra. Märker han det också? Det gör han väl. De där ögonen, den där fläcken. Jag vet inte om det är vackert eller fult. Han har en grön skjorta på sig, samma färg som ögonen. Den är kortärmad. Jag ser hans armar, hur musklerna i underarmarna är fästa mot armbågen. Jag ser de små håren på armen. Jag ser hans händer. Han har rena, kortklippta naglar. Jag ser hans handflator när han tar fram en vattenflaska och dricker. Jag ser hans fingertoppar. – Men den där fläcken, frågar jag. – Ja? – Om du blundar med ena ögat, ser du färgerna annorlunda då? Han ler, och som om det var första gången han någonsin provade, håller han upp sin hand för ögat. – Nämen! Allt blir brunt som lera! Oj vad du blev solbränd Siri. Jag håller upp ena handen för mitt öga. – Med ena ögat blir det mer blått, med det andra blir det grönare. – Märkte du det nu? frågar han intresserat. – Ja. – Det här är kanske din fläck. Som jag har fått låna. Han ser på mig nu, in i ögonen. – Vill du ha tillbaka den? Jag kan inte se på honom för länge. Jag tittar ner på hans vattenflaska. Jag tar den från honom och jag dricker lite. – Kanske när vi kommer hem, säger jag. – Till hotellet? – Till Stockholm.

lorens böjer sig mot mig och stödjer sin hand på mitt stolsäte. – Vill du ha nötter? frågar han. – Nej tack. Jag byter tyngdpunkt och lutar mig framåt. När jag gör det känner jag en lätt strykning över min korsrygg. Genom blus ens tyg känner jag Lorens fingertoppar, han drar två fingrar i små cirklar. Jag tittar rakt fram, ut genom bussens framruta, jag ser vägbanan, grönt på bägge sidor, bergen åt höger, slutt ningen ner mot havet åt vänster. Han rör mig med små rörelser, lite ut åt min yttersida, sedan in igen mot korsryggens mitt, sedan lite uppåt, någon centimeter längs min ryggrad, kotorna som bucklar sig, hans fingrar följer dem, han trycker lite lätt med fingerblomman precis vid sidan om ryggraden, på ena sidan, på den andra. Sedan slutar han och tar bort handen. Jag kan inte titta på honom. Jag sätter mig rakt upp igen. Jag dricker av vattnet. Jag rör vid sätet framför mig. Tittar ner på hans ben. På hans händer som vilar på hans knän nu. Jag tittar på flaskan igen. På hans händer. Bussen stannar. Jag går av och köper kaffe, till mig och honom. Jag går in igen. Jag sätter mig så att mitt vänstra knä rör vid hans högra. Bussen börjar köra. Och väldigt långsamt tar jag mina fingrar, lillfingret, ringfingret, långfingret och pekfingret, och drar lätt över hans knäskål. Hans byxor är tunna, sommarbyxor, jag känner tyd ligt hans knä, den hårda knäskålen, jag rör handen ner och 17

hittar en liten glipa där knäet delar sig på framsidan, jag drar med långfingret och pekfingret där. Jag ser på knäet. Jag ser inte på hans ansikte. Han sitter helt stilla. Hans ansikte är nära min axel. När han andas in och ut känner jag det, luften från hans mun kommer mot min bara överarm, de små håren rör sig, jag tittar på dem. I ögonvrån ser jag hans mun, den är öppen.

hotell lito, jalta. Det är ett nätt möblerat rum med vit säng, bord, stolar, en liten fåtölj vid fönstret och en balkong. Jag går in i badrummet och vrider på mässingskranarna i det breda handfatet av marmor. Jag gör mig ren och torkar mig på den manglade linnehandduken. Jag ser mig i spegeln. Jag frågar mig själv: Är det bra? Är det nu? Jag tittar in i mina ögon. Jag ser så allvarlig ut. Min hy har blivit solbränd. Jag tar på mig kjolen igen, och blusen, jag sätter mig på sängen. Den har ett gammaldags virkat överkast. Jag drar med fingrarna genom öglorna. En annan kropp. Lorens kommer. Han har med sig två glas och en flaska som han ställer på nattygsbordet. Jag är torr i munnen. Massandra vin, från Jalta, sött, ett dessertvin. Han sätter sig bredvid mig på sängen. – Hej. Han låter blyg. Jag tycker om att han är blyg. Det är varmt i rummet. Vi dricker av vinet. Jag kände mig så tunn sista tiden med Martin. Jag frös. Det var som om ingenting fastnade på mig. Inte bara att jag blev magrare för att aptiten blev så dålig, utan också att allt jag hade att komma med var så blekt. Så ointressant i hans, i andras, i mina ögon. Jag kände mig som ett benrangel som gick runt och gjorde saker, inget kött, inget kön. Och när det tog slut. Kunde jag knappt ens gå runt och göra saker. Jag tyckte om filtar då. Filtar är sköna, om de är tunga och täta 19

påminner det om en omfamning att ha dem på sig. – Ditt hår är fint, säger Lorens. Och dina ögon … Det känns som om jag ska sugas in i dem. – Vill du inte det då? Han svarar inte. Han reser sig och går fram till balkong dörren, han öppnar den på glänt. Jag kan höra havet nu. Allt i rummet är vitt och utanför är det också ett mjukt vitt ljus.