utvecklingens komplexitet och att moderna anknytningsteoretiker i
allt högre grad är medvetna om att personlighetsmönster har sin grund såväl i medfödda förutsättningar som i nära relationella erfarenheter. Under 1990-talet integrerades anknytningsteorin med den nyaste hjärnforskningen, vilket gav upphov till nya teorier och hypoteser inom ett område som är föremål för intensiv forskning. I Från interaktion till relation presenteras fem inom området välkända teoretiker och deras bidrag till förståelsen av anknytningens betydelse för personlighetsutvecklingen: Donald W. Winnicott, John Bowlby, Daniel N. Stern, Allan N. Shore och Peter Fonagy. De fem teoretikerna har en gemensam uppfattning: tillräcklig omsorg gör det möjligt för barnet att utveckla sin medfödda potential, och samtidigt är barnets aktiva bidrag en Eller med andra ord: goda relationer skapas genom interaktion. Susan Hart och Rikke Schwartz är båda verksamma som psykologer och Susan Hart är känd genom tidigare böcker som finns utgivna på svenska. Boken vänder sig i första hand till studerande i psykologi, på lärar- och socionomutbildningar och på vårdutbildningar. Den kan även med fördel användas av yrkesverksamma psykologer och personer som arbetar inom barn- och vuxenpsykiatri, på skolor och i socialtjänsten.
Best.nr 47-09922-1 Tryck.nr 47-09922-1
OSorig Hart ny.indd 1
Om anknytningsteori Susan Hart & Rikke Schwartz
Susan Hart & Rikke Schwartz
förutsättning för att skapa välfungerande relationer till omsorgspersoner.
Från interaktion till relation
Liber
annat samman med att det finns en större kunskap om personlighets-
Från interaktion till relation
I
ntresset för anknytningsteori har ökat på senare år. Det hänger bland
10-03-17 09.08.04
ISBN 978-91-47-09922-1 Det danska originalets titel: Fra interaktion til relation © Forfattarna Hans Reitzels Forlag, 2008 © 2010 Författarna och Liber AB förläggare: Emma Stockhaus översättning: Gun Zetterström redaktör: Magnus Hörnström grafisk form: Birgitta Dahlkild produktion: Jürgen Borchert omslagsfoto: Ida Balslev-Olesen illustrationer: Arne W. Jensen s. 174, 177
Första upplagan 1 repro: Repro 8 AB, Stockholm tryck: Kina 2010
kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.
Liber AB, 113 98 Stockholm. tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 kundservice.liber@liber.se
Innehåll Inledning 6 1. DONALD W. WINNICOTT
Självets utveckling i en befrämjande omgivning 17 Barnets emotionella utveckling 20 Det potentiella rummet, övergångsfenomen och övergångsobjekt 40 Den befrämjande omgivningen 48 Störningar i utvecklingen och felutveckling 55 Antisociala tendenser 62 Avslutning 64 2. JOHN BOWLBY
Anknytning, anknytningsmönster och organisering av anknytningserfarenheter 69 Om anknytning som grund för utveckling 72 Anknytningsbeteende och dess utveckling 75 Inre arbetsmodeller 79 Defensivt uteslutande av information eller försvarsprocesser 82 Trygg och otrygg anknytning 85 Miljöfaktorer som främjar respektive hämmar utvecklingen av psykisk hälsa 91 Ångest och ilska 97 Sorg och ilska 101 Felutveckling och psykiska störningar 104 Avslutning 108 3. DANIEL N. STERN
Spädbarnets anknytning i en intersubjektiv värld Omvårdnadspersonens och spädbarnets interaktion 114 Känslor av själv och utveckling 125 De fyra känslorna av själv 128 Inre representationer 148
Minnet 152 Intoning, selektiv intoning och felintoning 157 Överstimulering, understimulering och paradoxal stimulering 161 Barnet sett ur ett kliniskt perspektiv 164 Avslutning 168 4. ALLAN N. SCHORE
Affektreglering och personlighetsutveckling
Kortfattad genomgång av hjärnstrukturer och begrepp som används av Schore 173 Från extern till intern reglering genom hjärnans mognadsfaser 180 Omvårdnadspersonen som psykobiologisk reglermekanism av nervsystemets utveckling 182 Neural organisation och hjärnans kemi 188 Känsliga perioder och hjärnans hierarkiska organisation 190 Höger och vänster hemisfär 203 Felutveckling av hjärnstrukturer 209 Fragmentering av självet – personlighetsstörningar 221 Avslutning 226 5. PETER FONAGY
Affektreglering och mentalisering 229 Förhållandet mellan arv och miljö 232 Intersubjektivitet och social biofeedback 236 Kontingens och upplevelsen av sig själv som en självreglerande aktör 240 Representation av själv och andra 244 Affektreglering och självorganisation 247 Anknytningsrelationer och anknytningsmönster 250 Barnets personlighetsutveckling 253 Mentalisering 262 Bristande överensstämmelse i affektuttryck 268 Störningar i självets utveckling 272 Borderline personlighetsstörning 278 Avslutning 282
Slutord 283 Litteratur 287 Register 292
Inledning på senare år har intresset för anknytningsteori bland barn- och vuxenpsykologer ökat märkbart. Det hänger bland annat samman med att det finns en större medvetenhet om personlighetsutvecklingens komplexitet och att moderna anknytningsteoretiker i allt högre grad erkänner att personlighetsmönster har sin grund såväl i medfödda förutsättningar som i personliga, nära relationella erfarenheter och det levda livet, där i synnerhet den tidiga barndomen har stor betydelse. Det ligger i människans biologiska disposition att skapa känslomässig anknytning. Samtidigt återverkar de konkreta anknytningserfarenheterna på barnets anknytningsmöjligheter och modulerar den i en oavbruten process. Denna process är avgörande för barnets psykiska utveckling. Det dialektiska förhållandet mellan medfödd disposition och miljöpåverkan finns också på neurologisk nivå. I synnerhet under de senaste två decennierna har man blivit medveten om plasticiteten i människans nervsystem, som dels gör det i stånd att samspela med den miljö som det fötts in i, dels medför att personligheten på rent neurologisk nivå utvecklas i en social och anknytningsmässig kontext. Nervsystemets utveckling och mognad är beroende av omfattande neurala processer som uppstår vid bestämda tidpunkter i barnets liv. Utvecklingen sker genom ett ytterst komplext samspel mellan å ena sidan neuroanatomiska och neurobiologiska faktorer och å andra sidan den kontakt barnet har med de personer som barnet har nära relationer till. Detta dialektiska samspel mellan arv och miljö är personlighetsutvecklingens rötter. Barnets personlighet byggs upp på grundval av strukturerade erfarenheter av sig själv i samspel med andra, och nervsystemets viktigaste uppgift i personlighetsutvecklingen är att ingå i allt bredare, mer nyanserade och täta samhörighetsförhållanden med andra människor. Anknytningsteorin har från 1950-talet och fram till våra dagar gett ett viktigt bidrag till förståelsen av detta komplexa förhållande – inte minst för att den slår en välbehövlig bro mellan biologi/neurologi och mer dynamiska riktningar inom utvecklingspsykologin, där det annars ofta har funnits ett motsatsförhållande. 6
Anknytningsteorin är en teori om det psykologiska bandet mellan barnet och den primära omvårdnadspersonen. Den beskriver hur anknytning ger upphov till inre representationer (inre arbetsmodeller) i barnets medvetande, både av barnet självt, av viktiga närstående personer och av samspelet dem emellan. Mönstren lagras i minnet och strukturerar barnets framtida möten med omvärlden. Därmed får anknytningserfarenheterna betydelse under hela livet. Utveckling äger således rum i en relationell kontext, vilket är ett genomgående tema hos de fem teoretiker vilkas arbete presenteras i denna bok: Donald Winnicott, John Bowlby, Daniel Stern, Allan Schore och Peter Fonagy. Alla fem uppfattar spädbarnet som ett socialt väsen som är beroende av mänsklig kontakt och omsorg för att kunna mogna och utveckla sin potential. Uttryckt med lite andra ord kan man säga att alla fem lyfter fram barnets behov av att knyta an till en omvårdnadsperson som någon som stöder och driver utvecklingen. Denna uppfattning om barnet som ett socialt väsen är grundläggande i begreppet anknytning. Anknytning är en medfödd biologisk förmåga som gör det möjligt för barnet att skapa närhet till omvårdnadspersonen och andra nära anknytningspersoner. Anknytningen fungerar som bärvåg för den fortsatta utvecklingen. Bowlby uppfattar anknytning som en medfödd beredskap hos barnet som garanterar det skydd och reglerar samspelet med omvårdnadspersonen. Barnet kommer med sitt anknytningsbeteende, det vill säga bland annat leenden och gråt, att upprätthålla närheten till omvårdnadspersonen, och med anknytningen som bas bygger barnet upp en inre modell av världen och sig själv i samspel med den. Stern intresserar sig främst för barnets medfödda förmåga att ingå i socialt samspel och nyanserar i sin teori denna kompetens genom att beskriva hur den kommer till uttryck i utvecklingen av olika känslor av själv – alltså de uppfattningar om sina relationer till världen som barnet genom livet använder i sitt möte med omgivningen. Schore håller sig nära Bowlby och ser anknytning som utgångspunkt för utveckling av en förmåga till affektreglering – alltså barnets förmåga att kontrollera och bearbeta de känslomässiga impulser som uppstår vid mötet med omvärlden. Schore ser autoreglering som en medfödd inledning 7
förmåga som gör barnet i stånd att delta i reglerat samspel med omvårdnadspersonen. Genom ett samspel där barnets autoreglering stöds integrerar barnet sina erfarenheter av att reglera impulser och utvecklar efterhand förmåga till självreglering. Hos Fonagy ligger fokus på barnets medfödda förmåga att veta något om sig själv som efterhand utvecklas till en förmåga till mentalisering – att kunna leva sig in i sin egen och andras mentala värld och uppfatta beteende som något som hänger samman med känslor och andra mentala förhållanden. Med denna inriktning nyanserar Fonagy det som sker i samspelet mellan barn och omvårdnadsperson. Winnicott talar om barnets primära behov av ”en nästan fullständig anpassning från modern” och beskriver hur det utvecklas en nära relation mellan barnet och modern som är utomordentlig viktig för barnets utveckling. Han använder uttrycket att ”relatera till ett objekt” för att beskriva dessa tidiga nära band mellan det fullständigt beroende spädbarnet och modern, som genom sin intensiva upptagenhet av barnet utgör en skyddande hinna och därigenom hjälper det att skapa ett sammanhängande psykiskt liv. Ett annat gemensamt drag hos bokens fem teoretiker är att omvärlden enligt deras synsätt har avgörande betydelse för barnets utveckling och att omvårdnadspersonen i sin interaktion med barnet kan stödja och underlätta psykisk mognad eller hämma den. Bowlby intresserade sig mycket för det han kallade de verkliga erfarenheterna sådana som de kom till uttryck i interaktionen mellan omvårdnadsperson och barn, eftersom barnets erfarenheter i interaktionen utgjorde byggstenarna i de inre bilder som barnet skapar av sig själv och andra – de så kallade inre arbetsmodellerna. Diskussionen om utformningen av barnets arbetsmodeller var ett led i hans uppgörelse med samtidens psykoanalytiska uppfattning enligt vilken det var barnets fantasier, snarare än omvärldens påverkan, som utgjorde grunden för utvecklingen av inre psykiska strukturer. Också de övriga teoretikerna ser interaktionen mellan omvårdnadsperson och barn som grunden för skapandet av inre representationer. Det är genom verkliga erfarenheter av samspel som barnet formar en inre modell av omvärlden och av sig själv. Den dagliga interaktionen 8
mellan barn och omvårdnadsperson bildar utgångspunkt för de relationer som barnet senare utvecklar till andra människor, sig själv och omvärlden i övrigt. De fem teoretikerna använder olika begrepp för den inre struktur som barnet skapar, men de fokuserar alla på integreringen av verkliga erfarenheter i barnets medvetande. Vi har kallat boken Från interaktion till relation för att understryka detta gemensamma drag i de fem teoretikernas syn på utveckling. Barnets inre modeller av sig själv och omvärlden formas genom interaktion med omvårdnadspersonen. När dessa inre bilder av barnet själv och andra stabiliseras bildar de grunden för relationen mellan barnet och omvårdnadspersonen och även för barnets relationer till andra människor. Dagens utvecklingspsykologi har till stor del växt fram ur den psykoanalytiska skolan i London där både Winnicott och Bowlby var utbildade. Winnicott var en av de första som ägnade sig åt observationer av samspelet mellan mor och barn i sina undersökningar av barnets utveckling. Som barnläkare träffade han barn och deras mödrar på sin praktik och detta ledde till att han blev intresserad av miljöns betydelse för utvecklingen. Han var medlem av brittiska psykoanalytiska sällskapet och bildade tillsammans med andra psykoanalytiker det som kom att kallas den objektrelationsteoretiska skolan. I objektrelationsteorin läggs tonvikten på att utforska hur subjektet utvecklar en relation till en person eller ett föremål utanför det själv – ett objekt. Relationen till objektet skapas genom barnets samspel med omgivningen och byggs upp som en inre representation med utgångspunkt i det sätt varpå objektet framträder för barnet. Bowlby var nästan samtida med Winnicott. Han uppfattade sig själv som objektrelationsteoretiker och blev inbjuden till objektrelationsgruppen, men han blev dock aldrig helt integrerad i gruppen. Bowlby var särskilt intresserad av att utforma ett teoretiskt synsätt som skulle kunna beskriva vilken betydelse barnets tidiga erfarenheter har för personlighetsutvecklingen. För att kunna skapa en sådan teori om psykisk utveckling sökte han inspiration inom andra ämnesområden, som kognitionspsykologi, biologi, evolutionsteori, etologi och neurofysiologi, och inledning 9
fjärmade sig därmed från den ursprungliga psykoanalytiska teorin som bland annat uppfattade sexualitet och aggression som primära drifter eller energikällor. Med begreppet anknytning omformulerade Bowlby själva grunden för psykoanalysen och hamnade därför i ordentligt blåsväder i det psykoanalytiska sällskapet. Han förblev dock livet igenom lojal mot Freud och psykoanalysen och betraktade själv sina teorier som en vidareutveckling av psykoanalysen snarare än en uppgörelse med den. Anknytningsteorin utvecklades under perioden närmast efter andra världskriget med alla dess uppbrott, separationer och evakuerade barn. När Winnicott och Bowlby utvecklade sina teorier var den rådande uppfattningen i västvärlden att det som betydde något för barnets utveckling var fysisk omvårdnad, renlighet och gott uppförande snarare än de känslomässiga banden mellan spädbarnet och omvårdnadspersonen. Inställningen var således den att det inte hade någon större betydelse vem som passade barnet. Föräldrar uppmanades att besöka sina barn så lite som möjligt om de var på sjukhus eller institution, eftersom man menade att det skulle öka risken för infektioner och försämra barnens anpassning. I strid med denna uppfattning utvecklade Winnicott ett synsätt som hade mor–barn-enheten som medelpunkt; barn och mor förutsätter varandra, och den ena kan inte existera utan den andra. Winnicott intresserade sig främst för det tillägnande av erfarenheter som äger rum i det område som uppstår mellan det yttre och det inre i interaktionen mellan barn och mor – det han kallar det potentiella rummet. För att det ska uppstå ett sådant potentiellt rum, eller mellanområde, krävs att omgivningen är pålitlig, stabil och speglande. Därigenom kan det verka befrämjande för barnets mognadsprocess. Winnicott är som nämnts objektrelationsteoretiker. Vi har ändå valt att ta med honom som en av de fem teoretikerna, eftersom han som en av de första klargjorde betydelsen av en ”tillräckligt bra” omvärld. Med uttrycket att ”relatera till ett objekt” pekade han på barnets primära behov av att ha nära band till en omvårdnadsperson och på att utveckling sker i det psykiska rum som uppstår mellan barnet och en ”tillräckligt bra” mor, som både håller barnet och ger det tid att uppleva sig 10
själv. Winnicott kan uppfattas som den förste anknytningsteoretikern, eftersom hans grundsyn var att barns potential kan utvecklas bara om de har tillgång till goda mänskliga relationer. Bowlby är anknytningsteorins egentlige fader i så måtto att han var den förste som använde begreppet anknytning (attachment) systematiskt. Han framhöll i sina teorier att allt det som omvårdnadspersoner vanemässigt gör för sina barn hade setts som så självklart att dess betydelse inte upptäckts. Att vara omvårdnadsperson för ett barn är enligt Bowlby inte något som kan schemaläggas utan innebär en levande mänsklig relation som förändrar båda parters personlighet. Även om anknytningsbeteendet är särskilt tydligt under den tidiga barndomen är det kännetecknande för människan från vaggan till graven. Bowlbys anknytningsteori har efterhand vunnit stor popularitet, men under genombrottsåren på 1960-talet blev han häftigt kritiserad inte bara inom psykoanalytiska kretsar utan också inom feministiska, eftersom han ansågs hysa en tämligen traditionell uppfattning om att kvinnor borde vara hemma och ta hand om barnen. Det finns många skillnader mellan Winnicotts objektrelationsteori och Bowlbys anknytningsteori. Medan anknytningsteorin begränsar sig till de aspekter av relationer som har betydelse för känslomässig anknytning omfattar objektrelationsteorin också andra utvecklingsmässiga förhållanden, till exempel social utveckling och sexualitet. I anknytningsteorin uppfattas den primära omvårdnadspersonen inte som ett objekt utan som någon som ger en känsla av trygghet genom ett dynamiskt samspel. Bowlby fokuserade i sitt arbete på anknytningssystemet och var i mindre grad intresserad av beteendesystem som reglerar andra typer av beteende, till exempel social funktion. Winnicott däremot var intresserad av såväl intrapsykiska som interpsykiska processer och beskriver utvecklingsprocessen hos barnet mer allmänt. Anknytningsteorin kan således uppfattas som smalare än objektrelationsteorin eftersom den fokuserar på anknytningssystemet, det vill säga drivkraften bakom och utvecklingen av nära känslomässiga relationer, men inte tar med till exempel aspekter som sexualitet och aggression som spelar en viktig roll i objektrelationsteorin. Anknytningsteorin är en utvecklingspsykologisk teori, men inte en allmän utvecklingspsykologisk teori som inledning 11
vill förklara alla aspekter av utvecklingen. Bowlby underströk också ofta att anknytningsteorin handlar om en begränsad aspekt av människan som biopsykosocialt väsen, men att anknytningssystemet kan kopplas samman med och också åtskiljas från andra viktiga beteendesystem som omsorgssystemet och rädslesystemet. Efter Winnicott och Bowlby följde Stern som tack vare videoteknologins utveckling omkring 1970 fick anknytningsteorin och självpsykologin att ta ett kliv framåt, eftersom det nu var möjligt att filma samvaron mellan barn och omvårdnadsperson och på så sätt studera anknytning genom deras fina mikrosamspel. För Stern blev det därigenom möjligt att ge mycket mer nyanserade beskrivningar av omvårdnadspersonens och barnets tidiga samspel än till exempel Bowlby hade kunnat göra, och han började nu använda sig av begreppet intersubjektivitet. Begreppet hade införts i utvecklingspsykologin av psykologen och småbarnsforskaren Edward Tronick, som i sin tur hade hämtat det från den tyske sociologen Jürgen Habermas, som använde begreppet för att förstå mellanmänskligt meningsutbyte. Ett centralt tema i Sterns studier av interaktionen mellan omvårdnadsperson och barn är skapandet av ömsesidig förståelse av den andras intentioner, precis som det är i Winnicotts objektrelationsteori och Bowlbys anknytningsteori. Intersubjektivitet är en prekognitiv funktion som skapar mening, och i sin teori använder Stern begreppet för att förklara hur samspelet mellan individer utgör grunden för representationer av det han kallar ”själv tillsammans med annan”, det vill säga de inre mentala representationer som barnet skapar av sig själv som agerande i samspel med andra. Tillsammans med samtida forskare som barnpsykologen och psykobiologen Colwyn Trevarthen, den tidigare nämnde Edward Tronick och psykiatern Louis W. Sander kan Stern tillskrivas en stor del av äran för att den anknytningsbaserade forskningen i stigande omfattning har börjat intressera sig för relationens betydelse för utvecklingen av barnets personlighet och förmåga att reglera känslomässiga impulser. Sterns grundläggande tes är att inre representationer uppstår på grundval av interaktiva erfarenheter som spädbarnet kan bidra till eftersom det är utrustat med mekanismer för att tolka andras beteende. Genom kreativt samspel och subtil intoning 12
stöder omvårdnadspersonen spädbarnets beteende och kommunicerar med barnet på ett sätt som hjälper det att utveckla en känsla av själv. Stern har haft stor betydelse för utvecklingspsykologin bland annat i kraft av att han påvisat barnets medfödda sociala kompetens. Under 1990-talet blev det möjligt att mäta aktiviteten i den levande och aktiva hjärnan med hjälp av bland annat MEG-, PET-, MRI- och fMRI-teknik. Man kunde nu studera de subkortikala neurala kretsar i hjärnan som styr basala psykologiska processer. I förlängningen av detta har den senaste utvecklingen inom anknytningsteorin varit att identifiera den del av nervsystemet som skapar grunden för anknytning och personlighetsutveckling. Den störste brobyggaren inom detta fält är Schore som har integrerat anknytningsteori med den nyaste hjärnforskningen och belyst hjärnans känslomässiga utveckling i en anknytningskontext. Schores utgångspunkt är att den arvsmässiga potentialen bara kan förverkligas i den omfattning som miljön gör det möjligt, det vill säga att barnets känslomässiga kommunikation med primära omvårdnadspersoner utgör grunden för att de hjärnstrukturer som är nödvändiga för barnets förmåga att ingå i senare emotionella relationer ska kunna mogna. Den neurala mognaden, växten och differentieringen är helt beroende av stimulering, och barnets fysiologi och inre biokemiska tillstånd regleras av omvårdnadspersonen. I London har en grupp kring psykoanalytikern Fonagy arbetat vidare med att undersöka betydelsen av de primära omvårdnadspersonernas sätt att förhålla sig till barnets emotionella upplevelser. Deras utgångspunkt är att vårt psykes sätt att fungera naturligtvis begränsas av neurofysiologiska förhållanden, men anknytningskontexten är både ram för skapandet av inre representationer och nödvändig för att barnet ska kunna utveckla affektreglering. Barnets förmåga till affektreglering och omvårdnadspersonens förmåga att uppfatta barnet som ett mentalt väsen är båda avgörande förutsättningar för att barnet ska kunna utveckla mentaliseringsförmåga. Med begreppet mentalisering beskriver Fonagy hur barnet genom anknytningsrelationen gradvis utvecklar känslan av att ha ett eget själv som kan uppfatta egna och andras känslor och uttrycka dem på symbolisk nivå genom tal och handlingar. Barnet är inte utrustat med denna förmåga från födelsen, utan den inledning 13
uppstår som ett resultat av omvårdnadspersonens omsorg när denna gör barnet i stånd att hantera sin oro och ångest. Fonagys insats består bland annat i att han integrerat anknytningsteori och modern psykoanalys och samtidigt inbegripit den nya hjärnforskningen. Ett viktigt element i de fem teoretikernas synsätt är beskrivningen av barns känslomässiga utveckling. En närmare redogörelse för de begreppsmässiga skillnaderna mellan affekter, känslor och emotioner ligger utanför denna boks ramar. Likväl kan ett par kommentarer kanske vara klargörande. Man kan uppfatta affekt som en basal beredskap som tar sig uttryck i exempelvis upphetsning eller oro, medan känsla i högre grad avser en viss kvalitet, till exempel glädje eller vrede. Vi har genom hela boken försökt sätta affekter i samband med kommunikativt samspel och upplevelsen av själv tillsammans med andra, till exempel när Winnicott beskriver hur modern med sin pålitlighet och sitt lugn stöder det upphetsade barnet så att det upplever sig själv eller när Schore explicit beskriver affektregleringen i samspelet mellan mor och barn. Under den tidiga barndomen sker affektregleringen genom att spädbarnet uppnår jämvikt antingen på egen hand – till exempel genom att vända sig bort (autoreglering) – eller genom omvårdnadspersonens reglering. Om omvårdnadspersonens stöd är adekvat främjas barnets autoreglering och härigenom stärks dess förmåga till självreglering. I denna fas av utvecklingen finns det ingen upplevelse av affekten hos barnet – barnet är så att säga sin upphetsning, oro eller gråt. Men i takt med att nervsystemet mognar börjar barnet registrera sin egen och andras affekt; det blir i stånd att låta andra påverka dess affekt och att kommunicera den i det relationella samspelet i stället för att bara handla utifrån den. Utvecklingen från att vara sin affekt till att genom ett adekvat samspel lära sig att reglera den, känna den, veta att den tillhör en själv och kunna skilja andras affekter från den egna är ett genomgående tema i de fem synsätt som beskrivs här. Anknytningsteorin är den teori som enligt vår uppfattning bäst kan bidra till en samlad syn på utveckling. Syftet med boken är att ge en introduktion till fem teoretiker: Winnicott, Bowlby, Stern, Schore och 14
Fonagy. De har var för sig bidragit till beskrivningen av hur barnets primära band till omvårdnadspersonen driver utvecklingen; utvecklingen sker i det faktiska samspelet mellan barn och omvårdnadsperson och leder till att barnet skapar en inre struktur och blir sig själv, skild från andra men inte ensam. Vi tror att våra kolleger kan ha glädje av boken, och vi hoppas också att den kan vara användbar i utbildningen av yrkesgrupper som har till uppgift att arbeta med barn och deras familjer. Det är vår förhoppning att fokuseringen på utvecklingsbegreppet även kan vara till hjälp i diskussioner om pedagogiska eller behandlingsmässiga insatser inom detta område. Även om det i dag ofta är båda föräldrarna som är barnets primära omvårdnadspersoner, har vi i texten genomgående valt att använda pronomenet ”hon” om omvårdnadspersonen. Boken är resultatet av ett samarbete mellan oss. Det har varit en givande process att under dess tillkomst utbyta tankar och kommentera varandras bidrag. Även om vi var och en för sig har hållit i pennan i de ursprungliga kapitlen är boken som den nu föreligger en gemensam produkt som vi båda är glada över. Vi vill gärna tacka psykolog Knud Hjulman för inspirerande synpunkter på kapitlet om Winnicott. Utgångspunkten för arbetet med boken har varit den glädje vi som kliniska psykologer har av att låta teorier vägleda oss i det dagliga arbetet med föräldrar och barn. Det har på så sätt varit givande för oss att leva med dessa fem teoretiker, som täcker nästan hundra års syn på utveckling, under det år vi arbetat med boken. Vi vill gärna låta andra få del av samma glädje.
inledning 15
DONALD W. WINNICOT T,
16 1896–1971 © Keystone Hulton Archive/Getty Images
1. Donald W. Winnicott Självets utveckling i en befrämjande omgivning donald w. winnicott (1896–1971) var barnläkare och psykoanalytiker. Han växte upp i Plymouth i södra England som yngsta barnet och ende sonen i en välbeställd familj. Han avslutade sina medicinstudier 1920 och var anställd vid barnsjukhuset Paddington Green som barnläkare 1923–1963. Han intresserade sig tidigt för psykoanalys och började gå i egen analys 1923. Den första samling texter han gav ut fick namnet From Pediatrics to Psychoanalysis och titeln speglar hans egen professionella bana. Han tog initiativet till en ”psykiatrisk snackbar” på Paddington Green, där det erbjöds psykologisk rådgivning. Han blev medlem av engelska psykoanalytiska sällskapet 1935, var den förste manlige barnanalytikern i England och hade Melanie Klein som handledare. Klein inspirerade också Winnicott på det teoretiska området, men han blev allt mer kritisk till hennes tänkande och valde att vara en av de oberoende i det engelska psykoanalytiska sällskapet efter konflikten mellan Anna Freud och Melanie Klein. Som barnläkare träffade Winnicott många barn tillsammans med deras mödrar, och det var hans kliniska erfarenhet som utgjorde grunden för hans teoretiska bidrag. Detta var en ny och annorlunda infallsvinkel i hans samtid där utveckling i regel beskrevs med utgångspunkt i vuxna analysanders minnen från sin barndom. Den klassiska psykoanalysens syn på utveckling var således byggd på rekonstruktioner av livshistorier och mer teoretiska reflektioner över allmänna drag i enskilda historier. När Winnicott – i likhet med sin samtida John Bowlby som vi ska återvända till i nästa kapitel – höll fast vid intresset för omvärldens och interaktionens betydelse för utvecklingen utmanade han starka krafter. Winnicott berättar således hur hans analytiker Joan Riviere reagerade när han avslöjade för henne att han funderade på att skriva en bok om donald w. winnicot 17
omgivningens betydelse för det lilla barnet. Hon svarade att hon i så fall skulle förvandla honom till en groda – det kändes i alla fall som om det var vad hon sade, kommenterade Winnicott. Winnicott var inte i första hand teoretiker. Förutom att han var barnläkare arbetade han också med vuxenterapi och föredragsverksamhet för föräldrar och socialarbetare i ämnen som rörde pedagogik, estetik och kreativitet. Han utformade inget sammanhängande teorisystem, men han var oerhört produktiv och skapade ett sätt att se på barn där fokus låg på den tidiga utvecklingen och förhållandet mellan barnet och modern. Detta betraktade han som grogrund för senare utvecklingsfaser och relationer, bland annat relationen mellan terapeut och klient. Winnicott använder en rad särskilda begrepp för att beskriva sin syn på utveckling. Hans utgångspunkt är att det finns ett grundläggande mänskligt behov av att vara i förbindelse med eller relatera till andra, och att grunden för utvecklingen är en potential hos barnet som mognar när förhållandena i omgivningen är gynnsamma – när det med Winnicotts ord finns en befrämjande omgivning. En sådan omgivning kännetecknas av att omvårdnadspersonen är intensivt upptagen av barnet, vilket gör henne (för det är vanligen modern) i stånd att nästan fullständigt anpassa sig till barnets behov. Genom denna moderns anpassning blir det möjligt för barnet att mentalt skapa eller återskapa det som hon erbjuder på ett sätt som överensstämmer med dess egna behov, och därigenom inleds en utvecklingsprocess där barnets upplevelse av sig själv stärks. När barnet känner sina egna behov, till exempel hunger, och modern samtidigt finns till hands för att tillfredsställa dem stärks dess upplevelse av sig själv: känslan ”jag är hungrig och blir mätt” blir en del av barnets inre verklighet. Vardagens många upplevelser av denna typ gör att barnet gradvis lär sig skilja mellan vad som är ”jag”, det vill säga den inre verkligheten, och vad som är ”icke-jag”, det vill säga den yttre världen. Övergångsobjekt i form av en nalle, en snuttefilt eller dylikt spelar en viktig roll i denna process. De har särskild betydelse för barnet och är samtidigt något helt annat än barnet självt. De kan användas för att skaffa sig erfarenheter av den verkliga världens objekt, eftersom över18
gångsobjektet slår en bro mellan den inre verkligheten och den yttre världen – det ger plats för barnets subjektiva uppfattning i dess arbete med att bygga upp en gemensam verklighet och en förståelse av yttervärlden. Övergångsobjekt skapas i det område som finns mellan det inre och det yttre. Winnicott beskriver det potentiella rummet, där den inre världen kan förbindas med den yttre verkligheten, som ett område där det finns plats för lek, kreativitet och glädjefyllt interpersonellt samspel. Om omgivningen inte är befrämjande för skapandet av ett sådant mellanområde, kommer barnet inte att mogna utan utveckla ett ”falskt själv”, som fungerar som en sköld gentemot omvärlden och skyddar det sanna självet mot intryck som det inte kan bearbeta. Konsekvensen av en sådan utveckling kan vara att barnet försöker infria andras förväntningar utan spontanitet eller känslomässigt engagemang i kontakten. Winnicott kan vara svår att läsa. Hans språk är inlevelsefullt och rikt på metaforer och paradoxer. Att läsa honom är en upptäcktsresa, en undersökning av hur erfarenheter uppstår och blir till kunskap. Hans texter väcker förundran och inbjuder till arbete med teman som inte är begränsade till ämnet psykologi utan sträcker sig in i lekens, kreativitetens och kunskapsteorins värld. Vi ska nu först ta upp några grundläggande drag i Winnicotts syn på utveckling. Därefter ska vi titta närmare på mor–barn-enheten som utvecklingens bas och ge en översikt över utvecklingen som en resa från absolut beroende till relativt oberoende. I tre korta avsnitt beskrivs sedan några viktiga utvecklingslinjer i barnets förhållande till verkligheten och till andra människor. Dessa avsnitt om barnets inre utveckling avrundas med en redogörelse för det potentiella rummet, övergångsobjektet och leken som alla är fenomen som understöder de olika utvecklingsprocesserna. I nästa avsnitt återvänder vi till mor–barn-enheten som utvecklingens grund och ger en beskrivning av den befrämjande omgivningen och de olika funktioner som omgivningen måste svara för. Winnicotts syn på utveckling omfattar också funderingar om felutveckling och vi avslutar kapitlet med en redogörelse för hans uppfattning om detta i donald w. winnicot 19
avsnittet ”Utvecklingsstörningar och felutveckling”. Där det faller sig naturligt kommer dock beskrivningen av den normala utvecklingen också att innehålla aspekter av hans uppfattning om felutveckling.
Barnets emotionella utveckling Winnicott var intresserad av den förspråkliga utvecklingen under barnets första levnadsår och i synnerhet 6–12-månadersperioden. Hans synsätt är uppbyggt kring mor–barn-enheten och fokus ligger på den utveckling som äger rum på olika områden hos barnet när omvårdnadspersonen/modern eller den befrämjande omgivningen klarar av att svara för de funktioner som är nödvändiga för att barnets resurser ska kunna förverkligas. Den befrämjande omgivningen är central i Winnicotts syn på utveckling. Han använder också uttrycken ”tillräckligt bra mor” eller ”stödjande omsorg” och avser med dessa beteckningar en mor/modersfunktion som klarar att uppfatta barnets behov och är inkännande, kärleksfull och stabil i sin omvårdnad. Det handlar dock inte om att omgivningen formar barnet, utan om att omvärlden genom sitt stöd ger barnet möjlighet att förverkliga sina resurser. Föräldrarna formar inte sina barn men de kan understödja deras mognadsprocesser som då får eget liv. Winnicott uttryckte det på följande sätt: ”Ett par föräldrar skapar med andra ord inte ett barn på samma sätt som en konst1 när skapar en tavla eller en keramiker en kruka.” De konkreta uppgifter som den befrämjande omvärlden ska svara för till stöd för barnets utveckling ändras över tid, och vi återvänder till dem här nedan i avsnittet om den befrämjande omgivningen. Förmågan till mognad är enligt Winnicott medfödd i likhet med annat genetiskt material. Det är denna förmåga som avses med hans begrepp det centrala självet. Det betecknar en medfödd potential hos det nyfödda barnet, som redan från födelsen upplever kontinuitet i tillvaron och som på sitt eget sätt och i sin egen takt bygger upp en 1 Winnicott, D.W. (1993) Den skapande impulsen. Stockholm: Natur och Kultur, s. 85. Svensk översättning av Margareta Wentz Edgardh i samarbete med Arne Jemstedt.
20
psykisk verklighet och ett personligt kroppsschema (det vill säga den individuella icke-medvetna bild som barnet skapar av sin kropp när det rör sig i tid och rum) som det formar sina upplevelser av världen efter. Winnicott talar om både själv och jag. Ibland används begreppen synonymt, men i hans senare skrifter – från omkring 1960 – betecknar självet en generell upplevelse av ”att känna sig verklig”, medan jaget är en särskild aspekt av självet som organiserar och integrerar erfarenheter, i första hand från den tidiga kommunikationen mellan mor och barn. Jaget organiserar kommunikationen och bidrar till att den integreras och representeras som inre strukturer. Inre objekt är Winnicotts beteckning för de psykiska representationer eller föreställningar som bildas hos barnet och som syftar både på personer och på föremål eller idéer. Han intresserar sig främst för den process eller interaktion mellan barn och omvärld som leder till skapandet av inre objekt, medan han är mindre intresserad av objektets egen kvalitet eller beskaffenhet. När barnet har format inre representationer organiseras dess erfarenheter i jaget, vilket leder till skapandet av personligheten. Jagets förmåga att integrera och organisera erfarenhet kan utvecklas hos spädbarnet bara om det finns en tillräckligt bra omvårdnad, där modern genom sin nästan fullständiga anpassning till barnet skyddar och understöder barnets jagfunktion. Självet och jaget finns i barnet från födelsen som förmågor som kan mogna när omgivningen är stödjande. Driftsliv och impulser kommer först senare när barnet lärt sig skilja mellan yttre och inre. Winnicott beskriver att spädbarnet inte kan skilja mellan en åskknall och en skriande hunger innan det kan registrera en skillnad mellan yttre och inre, och att förmågan att registrera skillnaden uppstår först när det har bildats en mental struktur som kan uppleva. I en sund utveckling förblir självet en källa till vitalitet och spontanitet livet igenom, och förbindelsen mellan jagets organisation och självet som potential bidrar till individens kreativa användning av sig själv i samspelet med omgivningen. När utvecklingen går snett talar Winnicott om ett ”falskt själv” som är en jagstruktur som skyddar självet mot omvärlden. Detta skydd betyder att barnet utvecklar pasdonald w. winnicot 21
utvecklingens komplexitet och att moderna anknytningsteoretiker i
allt högre grad är medvetna om att personlighetsmönster har sin grund såväl i medfödda förutsättningar som i nära relationella erfarenheter. Under 1990-talet integrerades anknytningsteorin med den nyaste hjärnforskningen, vilket gav upphov till nya teorier och hypoteser inom ett område som är föremål för intensiv forskning. I Från interaktion till relation presenteras fem inom området välkända teoretiker och deras bidrag till förståelsen av anknytningens betydelse för personlighetsutvecklingen: Donald W. Winnicott, John Bowlby, Daniel N. Stern, Allan N. Shore och Peter Fonagy. De fem teoretikerna har en gemensam uppfattning: tillräcklig omsorg gör det möjligt för barnet att utveckla sin medfödda potential, och samtidigt är barnets aktiva bidrag en Eller med andra ord: goda relationer skapas genom interaktion. Susan Hart och Rikke Schwartz är båda verksamma som psykologer och Susan Hart är känd genom tidigare böcker som finns utgivna på svenska. Boken vänder sig i första hand till studerande i psykologi, på lärar- och socionomutbildningar och på vårdutbildningar. Den kan även med fördel användas av yrkesverksamma psykologer och personer som arbetar inom barn- och vuxenpsykiatri, på skolor och i socialtjänsten.
Best.nr 47-09922-1 Tryck.nr 47-09922-1
OSorig Hart ny.indd 1
Om anknytningsteori Susan Hart & Rikke Schwartz
Susan Hart & Rikke Schwartz
förutsättning för att skapa välfungerande relationer till omsorgspersoner.
Från interaktion till relation
Liber
annat samman med att det finns en större kunskap om personlighets-
Från interaktion till relation
I
ntresset för anknytningsteori har ökat på senare år. Det hänger bland
10-03-17 09.08.04